Den brutna gravfriden
Efter ytterligare någon timmes vandring längs den leriga stigen kom Thurolf, Radagast och Dyrgil fram till den sökta gravkummeln som var en hög gräsbeväxt kulle. En stor sten som tidigare höll graven stängd var vräkt åt sidan och en mörk gång ledde in där stenen tidigare stått. Man band sina hästar och tände facklorna innan man, med Dyrgil i spetsen, började sin färd in i kummeln.
I facklornas sken stötte sällskapet på en tidigare utlöst fälla ett tjugotal meter in i gången. Två manskroppar låg på gångens stengolv, slagna av tre svärd som skoningslöst verkar slungats mot dem från ett dolt utrymme i stenväggen vilket för alltid gjort slut på deras gravplundring. "Det här bådar illa", suckade Radagast samtidigt som han kände efter livstecken på de båda men märkte istället att kropparna fortfarande var varma. Trots upptäckten bestämde man sig för att fortsätta längs gången.
Efter att gången vikt av och fortsatt österut i ett femtiotal meter stannade Dyrgil tvärt. Något i gången hade fångat hans uppmärksamhet. "Fälla!" väste han åt de andra och tryckte lätt med dubbelyxans skaft mot stengolvet som genast gav vika i en förrädisk fallucka. Man bestämde sig för att återkomma till fällan efter att man i skogsdungen utanför plockat med sig kraftiga trädgrenar att lägga över luckan. Efter en hel del slit var slutligen luckan täckt så pass att Dyrgil vågade sig över.
När alla väl befann sig på andra sidan vek gången åter av och efter ännu några tiotal meters vandring blev luften påtagligt unken och svår att andas. Dyrgil skulle just till att klaga på detta då två sylvassa pilar trängde in i honom från små hål i stenväggarna. Den ena pilen borrade sig djupt in i hans arm men han lyckades ändå stålsätta sig för att inte skrika ut smärtan. Han fyllde istället ut vreden över pilen med en och annan viskad svordom samtidigt som Radagast gjorde tecken åt honom att använda hans vandringsstav som lockbete för de usla pilarna. Väldigt försiktigt började Dyrgil lirka med Kafrilerprästens vandringsstav över stengolvet men trots hans noggrannhet ven ytterligare två pilar genom luften och träffade honom i sidorna så han föll till marken. Prästen var snabbt framme och lade sina helande händer över dvärgen som strax var på benen igen, fast besluten att vinna över pilfällan. Nu lyckades han bättre och några minuter senare hade man tömt fällan på pilar.
Efter att den smala tunneln vikt av ännu ett par gånger började tålmodigheten sakta rinna ur sällskapet. Kom man någonsin fram till gravkammaren? Skulle dolken finnas bland kvarlevorna? Just som man tänkte detta träffades den otursamme Dyrgil av ett nedrasande järngaller som klämde fast hans bastanta kropp mot stengolvet märkbart krosskadad och kraftigt blödande. Thurolf rusade fram för att lyfta gallret med sin enorma styrka men lyckas trots det inte rubba det. Tillsammans med Radagast lyckades de slutligen bända upp gallret tillräckligt för att Dyrgil skulle kunna släpas i säkerhet. Trollkarlen plockade snabbt fram örter och förband hastigt den medvetslöse dvärgens sår samtidigt som han förbannade uppdraget som tydligt drog honom ner i det säkra fördärvet. Thurolf hade undertiden gett sig iväg för att finna stenar och trän för att palla upp det förrädiska gallret. Läget var fortfarande kritiskt med den medvetslöse Dyrgil men Radagast kunde ändå avläsa att dvärgen skulle överleva. Man bestämde sig för att lämna kvar honom i gången och fortsatte framåt tills man slutligen nådde en stor stenplatta med en inskription som sista varning till eventuella gravskändare. Eftersom ingen av de båda ansåg sig tillhöra denna usla sort valde man att bortse från varningen och trädde in i ett gravrum hugget direkt ur stenen. Förutom utsmyckade väggar med vackra gobelänger fanns här ett antal kistor där mumifierade kroppar fått sista vilan. Thurolf fick plötsligt en konstig känsla av att de var iakttagna och just som han snodde runt lämnade en långsmal figur sitt gömställe bakom en gobeläng. Mannen gjorde en försiktig hälsning till de minst lika försiktiga äventyrarna. "Vem är du?" lyckades Radagast slutligen få fram, märkbart lättad över att mannen inte tillhörde gravens inventarier. "Vem jag är spelar mindre roll, men ni kan kalla mig Krilljon" svarade mannen. "De djävulska fällorna bjöd mina båda kamrater på dödliga gåvor och nu är jag ensam kvar". Krilljon trädde fram och i skenet av facklorna tyckte sig Radagast för en sekund känna igen mannen. Utan att kunna placera honom svarade Radagast "Nåja, vi är själva en man kort", varpå man snabbt kom överens om att dela eventuella byten lika sånär som på den eftersökta dolken.
Efter att den nybundna alliansen knutits sökte sällskapet igenom rummets kistor men fann (i brist på kunskaper i värdering) inget av större värde. Thurolf lyckades iaf få med sig ett guldhalsband (från en mumifierad hund) samt en sadelfilt i siden (från en mumifierad häst) innan man fortsatte genom en passage in i ännu en kammare. Förutom en stor stensarkofag fanns på golvet en mängd kistor och skrin där sällskapet fann fler skatter. Efter att ha konstaterat att sarkofagen innehöll hertiginnan (och inte den sökta hertigen) började man söka efter dolda mekanismer och upptäckte att sarkofagen gick att vrida varpå ett hål med en stentrappa ledde nedåt. Väl inne i i detta gyllenskimrande rum möttes gruppen av ännu en stensarkofag med inskriptionen "Här vilar den ädle hertig Zandor da Fontra". Radagast upptäckte dock att locket utstrålade magi och Thurolf desarmerade fällan från rummet ovanför med hjälp av änterhake och rep. I kistan fann man förutom den mumifierade hertigen även ett diamantbesatt tvåhandssvärd, dyrbara kläder, en tunnhjälm och slutligen den eftersökta bronsdolken med skaft i elfenben format som överkropp och huvud på en långskäggig gubbe. Nöjda med att äntligen vara på hemväg lämnade man nu graven via samma stensatta gång man kom in genom och med Dyrgil på axeln nådde man slutligen kummelns öppning.
Förnöjelsen förbyttes snabbt till förfäran då man möttes av en dånande röst som rabblade en monotom ramsa. Thurolf försökte fly mot hästarna men fastnade helt paralyserad i flykten så plötsligt att den medvetslöse Dyrgil föll från hans axel. Lika paralyserad stod nu Krilljon så endast Radagast med sitt stärkta psyke lyckades övervinna besvärjaren, men innan prästen hann reagera rusade ett tiotal beväpnade soldater fram ur sina gömställen i gläntan och grep både honom och de övriga. Ur gläntan kom strax även ägaren till den dånande rösten. De kände alla igen den tidigare så trevlige Jhildarint som nu såg på dem med iskall blick. "Era Dårar! Trodde ni verkligen att ni kunde träda in i Furste Dargomirs släkte-grav utan att få sota för det? Vakter! För bort gravskändarna!".
Fångcellen var mörk och utan minsta chans till dagsljus. Det fängslade sällskapet som numera saknade ägodelar kunde räkna att de suttit fastkedjade i flera dygn med hjälp av den illaluktande sörja de bjöds som måltid morgon, middag och kväll. Dyrgil vaknade upp ur sin medvetslöshet redan första kvällen och blev märkbart förvånad över vart han nu hamnat. På tredje dagen räknat öppnades cellens dörr och en trupp soldater förde fångarna till palatsets rådsal där de konfronterades av hertig Dargomir själv, en man med alldagligt utseende, iklädd dyrbara kläder och tunn guldkrona. När bevisföremålen fördes fram av hertigens hovmagiker, Jhildarint, och han berättade hur gravskändarna var nära att lägga beslag på alla rikedomar från hertigens döda släktingar greps Dargomir av fullständigt vredesmod och avkunnade dödsstraff genom hängning på samtliga förbrytare. Med dessa ord fördes de fyra olyckliga äventyrarna tillbaka ner i fångcellen för ytterligare matransoner av den illaluktande sörjan. Dagarna gick och slutligen verkade deras sista dag kommen när de åter hörde en nyckel i celldörrens lås. Trötta och utmärglade fördes de fångna till palatsets takvåning där Dargomir ensam mötte dem. Med en mer sansad och lätt skärrad röst förklarade han att de dödsdömda skulle få chans till benådan om de valde att hjälpa honom i ett privat ärende. Tre män omnämnda som de tre ulvarna hade nyligen anlänt till Fonta Cilor för att kräva blodshämnd på hertigen. Eftersom Dargomir själv aldrig varit populär bland folket till skillnad från de tre ulvarna så skulle ett gripande av dem kunna öka folkets missnöje i sådan grad att han befarade ett upplopp. Om istället ett sällskap förrymda brottslingar råkade oskadliggöra ulvarna så kunde han själv inte kopplas till gärningen. Dargomir svor vid sanningsguden Shamash att benåda alla fyra om de valde att hjälpa honom. Radagast kände till berättelser om guden Shamash och att en edsbrytare aldrig gick ostraffad vilket fick sällskapet att lita till hertigens ord.
Åter i frihet med sina ägodelar (exklusive gravfynd) sökte sig äventyrarna efter tips från hertigen tillbaka till värdshuset "Sidenrevan" (där de först övernattade i Fontra Cilor). Här hade man enligt hertigen observerat de tre ulvarna. Man tog in för natten och fann snart ulvarna sittandes i gillestugan över en måltid. Man inväntade rätt tillfälle men blev avbrutna av att de tre männen gick till sitt rum tidigt. Morgonen därpå skuggade man Ulvarna men blev påkomna och efter några hetsiga ordbyten vände situationen till att Ulvarna bad sällskapet hjälpa dem att hämnas sin hemby där deras far som var byäldste hängdes när han vägrade hertigen en skattehöjning samtidigt som Dargomirs soldater brände ner byn till grunden. Man valde nu att gå på Ulvarnas linje och att hjälpa dem med deras blodshämnd.
Ulvarna berättade att de fått vetskap om en hemlig passage som ledde in i hertigens palats och man bestämde sig för att genom sömnmedel försätta palatsets försvar i en ofrivillig dvala. Thurolf tog snabbt reda på att palatsets drycksförråd fylldes på av handelsmannen som ägde "Sidenrevan" och efter diverse påtryckningar lyckades han övertala ägaren att sälja en tunna av den ädla drycken till honom. I ett obevakat ögonblick smög Radagast fram och blandade ett starkt sömnmedel i de övriga tunnorna som Krilljon inhandlat hos en av stadens mer ljusskygga droghandlare.
Tunnorna med den spetsade drycken fördes iväg till leverans samtidigt som det hämndlystna sällskapet gjorde sig redo att angripa det snart sovande palatset.
I facklornas sken stötte sällskapet på en tidigare utlöst fälla ett tjugotal meter in i gången. Två manskroppar låg på gångens stengolv, slagna av tre svärd som skoningslöst verkar slungats mot dem från ett dolt utrymme i stenväggen vilket för alltid gjort slut på deras gravplundring. "Det här bådar illa", suckade Radagast samtidigt som han kände efter livstecken på de båda men märkte istället att kropparna fortfarande var varma. Trots upptäckten bestämde man sig för att fortsätta längs gången.
Efter att gången vikt av och fortsatt österut i ett femtiotal meter stannade Dyrgil tvärt. Något i gången hade fångat hans uppmärksamhet. "Fälla!" väste han åt de andra och tryckte lätt med dubbelyxans skaft mot stengolvet som genast gav vika i en förrädisk fallucka. Man bestämde sig för att återkomma till fällan efter att man i skogsdungen utanför plockat med sig kraftiga trädgrenar att lägga över luckan. Efter en hel del slit var slutligen luckan täckt så pass att Dyrgil vågade sig över.
När alla väl befann sig på andra sidan vek gången åter av och efter ännu några tiotal meters vandring blev luften påtagligt unken och svår att andas. Dyrgil skulle just till att klaga på detta då två sylvassa pilar trängde in i honom från små hål i stenväggarna. Den ena pilen borrade sig djupt in i hans arm men han lyckades ändå stålsätta sig för att inte skrika ut smärtan. Han fyllde istället ut vreden över pilen med en och annan viskad svordom samtidigt som Radagast gjorde tecken åt honom att använda hans vandringsstav som lockbete för de usla pilarna. Väldigt försiktigt började Dyrgil lirka med Kafrilerprästens vandringsstav över stengolvet men trots hans noggrannhet ven ytterligare två pilar genom luften och träffade honom i sidorna så han föll till marken. Prästen var snabbt framme och lade sina helande händer över dvärgen som strax var på benen igen, fast besluten att vinna över pilfällan. Nu lyckades han bättre och några minuter senare hade man tömt fällan på pilar.
Efter att den smala tunneln vikt av ännu ett par gånger började tålmodigheten sakta rinna ur sällskapet. Kom man någonsin fram till gravkammaren? Skulle dolken finnas bland kvarlevorna? Just som man tänkte detta träffades den otursamme Dyrgil av ett nedrasande järngaller som klämde fast hans bastanta kropp mot stengolvet märkbart krosskadad och kraftigt blödande. Thurolf rusade fram för att lyfta gallret med sin enorma styrka men lyckas trots det inte rubba det. Tillsammans med Radagast lyckades de slutligen bända upp gallret tillräckligt för att Dyrgil skulle kunna släpas i säkerhet. Trollkarlen plockade snabbt fram örter och förband hastigt den medvetslöse dvärgens sår samtidigt som han förbannade uppdraget som tydligt drog honom ner i det säkra fördärvet. Thurolf hade undertiden gett sig iväg för att finna stenar och trän för att palla upp det förrädiska gallret. Läget var fortfarande kritiskt med den medvetslöse Dyrgil men Radagast kunde ändå avläsa att dvärgen skulle överleva. Man bestämde sig för att lämna kvar honom i gången och fortsatte framåt tills man slutligen nådde en stor stenplatta med en inskription som sista varning till eventuella gravskändare. Eftersom ingen av de båda ansåg sig tillhöra denna usla sort valde man att bortse från varningen och trädde in i ett gravrum hugget direkt ur stenen. Förutom utsmyckade väggar med vackra gobelänger fanns här ett antal kistor där mumifierade kroppar fått sista vilan. Thurolf fick plötsligt en konstig känsla av att de var iakttagna och just som han snodde runt lämnade en långsmal figur sitt gömställe bakom en gobeläng. Mannen gjorde en försiktig hälsning till de minst lika försiktiga äventyrarna. "Vem är du?" lyckades Radagast slutligen få fram, märkbart lättad över att mannen inte tillhörde gravens inventarier. "Vem jag är spelar mindre roll, men ni kan kalla mig Krilljon" svarade mannen. "De djävulska fällorna bjöd mina båda kamrater på dödliga gåvor och nu är jag ensam kvar". Krilljon trädde fram och i skenet av facklorna tyckte sig Radagast för en sekund känna igen mannen. Utan att kunna placera honom svarade Radagast "Nåja, vi är själva en man kort", varpå man snabbt kom överens om att dela eventuella byten lika sånär som på den eftersökta dolken.
Efter att den nybundna alliansen knutits sökte sällskapet igenom rummets kistor men fann (i brist på kunskaper i värdering) inget av större värde. Thurolf lyckades iaf få med sig ett guldhalsband (från en mumifierad hund) samt en sadelfilt i siden (från en mumifierad häst) innan man fortsatte genom en passage in i ännu en kammare. Förutom en stor stensarkofag fanns på golvet en mängd kistor och skrin där sällskapet fann fler skatter. Efter att ha konstaterat att sarkofagen innehöll hertiginnan (och inte den sökta hertigen) började man söka efter dolda mekanismer och upptäckte att sarkofagen gick att vrida varpå ett hål med en stentrappa ledde nedåt. Väl inne i i detta gyllenskimrande rum möttes gruppen av ännu en stensarkofag med inskriptionen "Här vilar den ädle hertig Zandor da Fontra". Radagast upptäckte dock att locket utstrålade magi och Thurolf desarmerade fällan från rummet ovanför med hjälp av änterhake och rep. I kistan fann man förutom den mumifierade hertigen även ett diamantbesatt tvåhandssvärd, dyrbara kläder, en tunnhjälm och slutligen den eftersökta bronsdolken med skaft i elfenben format som överkropp och huvud på en långskäggig gubbe. Nöjda med att äntligen vara på hemväg lämnade man nu graven via samma stensatta gång man kom in genom och med Dyrgil på axeln nådde man slutligen kummelns öppning.
Förnöjelsen förbyttes snabbt till förfäran då man möttes av en dånande röst som rabblade en monotom ramsa. Thurolf försökte fly mot hästarna men fastnade helt paralyserad i flykten så plötsligt att den medvetslöse Dyrgil föll från hans axel. Lika paralyserad stod nu Krilljon så endast Radagast med sitt stärkta psyke lyckades övervinna besvärjaren, men innan prästen hann reagera rusade ett tiotal beväpnade soldater fram ur sina gömställen i gläntan och grep både honom och de övriga. Ur gläntan kom strax även ägaren till den dånande rösten. De kände alla igen den tidigare så trevlige Jhildarint som nu såg på dem med iskall blick. "Era Dårar! Trodde ni verkligen att ni kunde träda in i Furste Dargomirs släkte-grav utan att få sota för det? Vakter! För bort gravskändarna!".
Fångcellen var mörk och utan minsta chans till dagsljus. Det fängslade sällskapet som numera saknade ägodelar kunde räkna att de suttit fastkedjade i flera dygn med hjälp av den illaluktande sörja de bjöds som måltid morgon, middag och kväll. Dyrgil vaknade upp ur sin medvetslöshet redan första kvällen och blev märkbart förvånad över vart han nu hamnat. På tredje dagen räknat öppnades cellens dörr och en trupp soldater förde fångarna till palatsets rådsal där de konfronterades av hertig Dargomir själv, en man med alldagligt utseende, iklädd dyrbara kläder och tunn guldkrona. När bevisföremålen fördes fram av hertigens hovmagiker, Jhildarint, och han berättade hur gravskändarna var nära att lägga beslag på alla rikedomar från hertigens döda släktingar greps Dargomir av fullständigt vredesmod och avkunnade dödsstraff genom hängning på samtliga förbrytare. Med dessa ord fördes de fyra olyckliga äventyrarna tillbaka ner i fångcellen för ytterligare matransoner av den illaluktande sörjan. Dagarna gick och slutligen verkade deras sista dag kommen när de åter hörde en nyckel i celldörrens lås. Trötta och utmärglade fördes de fångna till palatsets takvåning där Dargomir ensam mötte dem. Med en mer sansad och lätt skärrad röst förklarade han att de dödsdömda skulle få chans till benådan om de valde att hjälpa honom i ett privat ärende. Tre män omnämnda som de tre ulvarna hade nyligen anlänt till Fonta Cilor för att kräva blodshämnd på hertigen. Eftersom Dargomir själv aldrig varit populär bland folket till skillnad från de tre ulvarna så skulle ett gripande av dem kunna öka folkets missnöje i sådan grad att han befarade ett upplopp. Om istället ett sällskap förrymda brottslingar råkade oskadliggöra ulvarna så kunde han själv inte kopplas till gärningen. Dargomir svor vid sanningsguden Shamash att benåda alla fyra om de valde att hjälpa honom. Radagast kände till berättelser om guden Shamash och att en edsbrytare aldrig gick ostraffad vilket fick sällskapet att lita till hertigens ord.
Åter i frihet med sina ägodelar (exklusive gravfynd) sökte sig äventyrarna efter tips från hertigen tillbaka till värdshuset "Sidenrevan" (där de först övernattade i Fontra Cilor). Här hade man enligt hertigen observerat de tre ulvarna. Man tog in för natten och fann snart ulvarna sittandes i gillestugan över en måltid. Man inväntade rätt tillfälle men blev avbrutna av att de tre männen gick till sitt rum tidigt. Morgonen därpå skuggade man Ulvarna men blev påkomna och efter några hetsiga ordbyten vände situationen till att Ulvarna bad sällskapet hjälpa dem att hämnas sin hemby där deras far som var byäldste hängdes när han vägrade hertigen en skattehöjning samtidigt som Dargomirs soldater brände ner byn till grunden. Man valde nu att gå på Ulvarnas linje och att hjälpa dem med deras blodshämnd.
Ulvarna berättade att de fått vetskap om en hemlig passage som ledde in i hertigens palats och man bestämde sig för att genom sömnmedel försätta palatsets försvar i en ofrivillig dvala. Thurolf tog snabbt reda på att palatsets drycksförråd fylldes på av handelsmannen som ägde "Sidenrevan" och efter diverse påtryckningar lyckades han övertala ägaren att sälja en tunna av den ädla drycken till honom. I ett obevakat ögonblick smög Radagast fram och blandade ett starkt sömnmedel i de övriga tunnorna som Krilljon inhandlat hos en av stadens mer ljusskygga droghandlare.
Tunnorna med den spetsade drycken fördes iväg till leverans samtidigt som det hämndlystna sällskapet gjorde sig redo att angripa det snart sovande palatset.
Kommentarer
Trackback
