I skuggan av Trakorien

Persil månad i sjätte året efter Kronolaabens invigelse var snart till ända och den kyliga ishavsön bjöd ännu på bittra vindar med ett tilltagande snötäcke när de marjuriska soldaterna någon dagsmarsch senare marscherade upp till det trakoriska rikets garnison i Arhem. Vandringen hade inte varit några problem för trupperna eftersom man var van vid både kyla och dagligt kroppsarbete. Hæjmir, Dyrgil, Steinar och Abenazer begav sig tillsammans upp till storhirdens kontor där de fann Da Kaelve i ett pågående samtal med en senig gestalt med knotigt ansikte klädd i svart pälskappa.

Da Kaelve presenterade mannen som Trodax Drakvaktaren och förklarade att dennes uppgift var att hålla draken under uppsikt. Trodax, som glodde smått ogillande på den brokiga skaran tillade kort att området belagts med tillträdesförbud eftersom det sista man önskade i dessa kristider var en ilsken och hämndlysten drake på halsen. Kort därpå ursäktade sig mannen men istället för att hasta iväg förvandlade han sig till en sprakande ljuskula som satte iväg över hustaken i riktning söderut.

Da Kaelve vände sig åter till gruppen och gratulerade Hæjmir till ihopsamlandet av de marjuriska stridsmännen. Han beordrade genast att männen skulle sättas i träning hos de trakoriska yrkessoldaterna för att på bästa sätt kunna möta de odödas anfall.

Hæjmir hade precis hunnit fråga efter sin son Ulvric och fått svaret att Da Kaelve skulle sätta en soldat på att leta upp pojken när Miglod Hamre - en av garnisonens officerer steg in och meddelade att kmordadruiden som man funnit i vildmarken nu hade återfått medvetandet. Da Kaelve förklarade att han själv var tvungen att ge sig av till Nin Hallaska i fånglägret men att de övriga gärna fick stanna och förhöra druiden om vad som hänt hans klostersyskon.

I ett gallerförsett sovrum fann man den omtalade druiden från Kmordas kloster. Ynglingen hade ett vackert och förtroendegivande ansikte med blå ögon och lockligt blont hår. Den senaste tidens sömnlöshet hade dock fårat hans ansikte och skäggstubb hade börjat växa på de smilgropade kinderna.

”Vad vill ni mig?” frågade den darrige druiden med märkbart oro i rösten. ”Här är det jag som ställer frågorna” svarade Hæjmir barskt. ”Vem är du och vad har hänt de andra kmordadruiderna? Mannen som fortfarande satt i sovlådan snyftade till som om Hæjmir just påmint honom om något fruktansvärt och föll strax därpå i hejdlös gråt. Hæjmir och de andra i sällskapet var just på väg att lämna den nedbrutne druiden när han plötsligt utbrast ”det var shaguliterna! de djävulska männen dödade mina syskon i klostret! ”. Hæjmir stannade upp och vände sig om. ”Shaguliterna säger du? Är detta ett faktum eller bara en dåres svammel?”. Druiden slutade tillfälligt gråta och tittade upp med sina godhjärtade ögon ”Ni måste tro mig! Shaguliterna är onda och de vill se mig död! Allt är mitt fel och mina klostersyskon fick ta straffet för mina missgärningar”.

Hæjmir försökte lugna den hysteriske druiden men denne vägrade dricka av den spritplunta som bjöds. Dyrgil provade även att ge honom vatten från Kmorda´s heliga källa men inte heller detta ville han använda. Dyrgil öppnade slutligen behållaren med jordblod men fann till sin förvåning hur den tidigare röda vätskan hade förvandlats till gråsten.

Det knackade på dörren och en soldat meddelade att garnisonens smed sökte Hæjmir. Sällskapet lämnade därmed den neurotiske druiden och förflyttade sig till vapensmedjan där smeden berättade hur han hört att man letat efter Ulvric och att pojken under gårdagen varit hos honom i smedjan och lekt men hade av en olyckshändelse bränt sig på några halvfärdiga vapen. Smeden hade lämnat ner pojken till sjukstugan i Arhem för omplåstring men inte sett till honom sedan dess.

Hæjmir fick något galet i blicken. ”Sa du sjukstugan? Shaguliternas sjukstuga?” upprepade han. Utan att tacka smeden för informationen försvann Hæjmir iväg och kom strax tillbaka med en trupp på tiotalet soldater som i rask marsch tågade ner till sjukstugan, tätt följda av övriga i sällskapet utom Steinar som valt att vila upp sig i ett rum på garnisonen.

Efter hårt bultande på sjukstugans dörr utan några tecken på liv inifrån lät Hæjmir några soldater avlägsna stugans lås med en slägga. Dörren fotades därpå in och man möttes egendomligt nog av en igenbommad stugan där varken läkemän eller patienter syntes till. Hæjmir svor i högan sky över att shaguliterna lyckats fly fältet, hur de fört med sig hans egen son och hur deras blod skulle flyta. Dyrgil och Abenazer hade undertiden börjat genomsöka byggnaden och fann, förutom det faktum att shaguliterna packat sina tillhörigheter i all hast, kvarglömda föremål i Malek Mangus arbetsbänk.

Dyrgil kunde med stort obehag bekräfta att detta var De dödas ljus från kmordaklostret som han själv använt för att stiga ner i dödsriket Dimhall. Det andra föremålet var Dolken Demens som den försvunne Radagast burit med sig sedan de återfunnit föremålet på Mäster Frostmånes skrivbord i HOXOH. Dyrgil drog den slumrande Demens ur sin skida varpå skaftet vaknade till liv och började fäkta i luften och pipa om hur Radagast blivit bortförd. Tydligen hade Malek Mangus lurat med sig Radagast till utkanten av staden. Radagast hade då blivit misstänksam och släppt ner Demens i en snödriva och hoppades att hans vänner på så sätt skulle finna dolken och hans budskap. Malek Mangus hade observerat Radagasts försök att lämna ifrån sig dolken och i nästa stund beordrat sina män att tvinga ner Radagast på knä och hälla i honom en segflytande vätska som då gjort honom viljelös. Minuterna senare hade en mörk suddig skugga fallit över prästen och slukat honom varpå varelsen flugit norrut.

Demens hade legat blixtstilla när Malek Mangus lyft upp honom som därmed inte märkt att kniven levde men fascinerades av skaftets detaljrikedom och behöll därför Demens i en låda på sin arbetsbänk fram till dess att sällskapet nu befriat honom.

Hæjmir fick pånytt ett vansinnesutbrott över att Shaguliterna nu gjort sig skyldiga till både bortförandet av Ulvric och Radagast. Rasande gav han order om att återvända till garnisonen. Den vilsne druiden hade precis somnat igen när dörren for upp med en smäll och Hæjmir dundrade in, slet upp den yrvakne och tryckte upp honom mot väggen. ”NU BERÄTTAR DU ALLT DU VET OCH VART SHAGULITERNA HÅLLER TILL!” skrek han varpå det lilla lugn som druiden hunnit bygga upp pånytt rasade samman. Stortjutande förklarade ynglingen återigen hur shaguliterna skulle mörda honom eftersom han visste för mycket. Hæjmir tvingade i honom några klunkar starksprit varpå druiden tillfälligt lugnade sig och lyckades under den tiden berätta att hans namn var Melobin och hur shaguliten Malek Mangus en gång i tiden lurat honom att ansluta sig till sekten. Vid ett tillfälle hade Malek Mangus tagit honom med sig till ondskans boning - sektens högkvarter Järntornet som var uppfört i en vulkankrater i de nordliga Dymramassivet. Där hade han tvingats närvara vid vedervärdiga mänskliga experiment, vivisektion av försvarslösa män och kvinnor och utstuderade lemlästningar av de sjukaste slag.

Hæjmir kände vanmakten falla över honom när han insåg att dessa ondskans hantlangare högst troligt var på väg till Järntornet för att fortsätta experimenten på hans son och de andra sjuka samt att det inte fanns något sätt att hinna ikapp dem eftersom de redan hade minst en halvdags försprång. Melobin menade att det då knappast fanns något hopp för de sjuka men pekade ändå ut platsen på en detaljerad karta över ön som man fann i ett av garnisonens arbetsrum. Därefter slet Hæjmir med sig Melobin och tillsammans med de Dyrgil och Abenazer begav man sig till Praanz da Kaelve i fånglägret för att även låta honom lyssna till Melobins berättelse.

Sällskapet knackade på och steg in i Da Kaelve´s barack. Förvånade såg de hur spelemannen Moska från Junker Hildurs var på besök och just avslutade en hetsig diskussion med da Kaelve. De båda såg smått påkomna ut och Da Kaelve förklarade kortfattat hur Moska var den spion som han bl.a. använt sig av för att hålla ett öga på Malek Mangus sedan han släpptes från förhöret. Hæjmir tvingade Melobin att upprepa sin berättelse om shaguliterna och deras gärningar för de till synes chockade Da Kaelve varpå denne fyllde i med att Moska spårat Malek Mangus till en bostad på södra stadsberget som han i största hemlighet arrenderat av handelshuset Shakello. Hæjmir rekryterade genast en ny trupp soldater och begav sig mot Villa Solstunden som Malek Mangus hemliga bostad tydligen brukade kallades av ortsbefolkningen. Da Kaelve lovade att undertiden se över möjligheterna att avvara trupper till ett väpnat uppdrag mot shaguliterna i Järntornet.

Efter att ha konstaterat porten på Villa Solstunden som låst lät Hæjmir några soldater bearbeta dörrens låsanordning på liknande sätt som skett i sjukstugan. Några soldater ur den medhavda truppen posterades för säkerhets skull ut på husets baksida i hopp om att förhindra eventuell flykt. Övriga soldater lät man storma in i den till synes övergivna bottenvåningen medan Melobin hade blivit lovad att vänta ute på gatan eftersom han var vettskrämd för att behöva konfrontera shaguliten. När övre planet säkrats, av samma soldater med Hæjmir och Dyrgil i täten, fann man i ett rum en stinkande, grön och hårlös gestalt sittandes på en bönematta i det klara solljuset som sken in genom en öppning i taket. Varelsens ansikte var fritt från mänsliga drag och med hål istället för mun, öron och näsa. Det såg nästan ut som om den gröna kroppen drog näring direkt ur solljuset likt en växt. På ett litet bord närmast dörren låg ett noggrant vikt klädbylte krönt av en vit benmask som talade för att varelsen på mattan var den eftersökte Malek Mangus.

Med långsamma (nästan graciösa om situationen varit annorlunda) rörelser vände sig varelsen mot dem och återfick långsamt talförmågan och påpekade att han hoppades att de hade mer att komma med än förra gången eftersom deras intrång annars skulle stå dem dyrt.

Hela situationen kändes högst otrevlig och Hæjmir beordrade därför en soldat att överlämna klädbyltet till Malek Mangus varpå en rörstump föll ur byltet och landade på trägolvet. Hæjmir tog upp rörstumpen som var av valbrosk och konstaterade att instrumentet ofta brukades i fånglägret för att pressa zombinet ner i stupen på bråkiga fångar. Rörstumpen stank dessutom fränt från just preparatet vilket fick Hæjmir att genast vända sig till Malek Mangus.

”Vart är de bortförda? I Järntornet? Ta oss genast dit” röt han, men shaguliten stod bara stilla och betraktade honom innan han spydigt sade ”Jag svarar inte inför er och fruktar inte heller ert förhör. Jag är framtiden och det är NI som kommer svara inför mig, inte tvärtom. Detta spel är bara något jag tillfälligt har valt att acceptera.”

Hæjmir blev svart i blicken och flög fram mot shaguliten som om han mist sin tidigare rädsla för dem. Hans knytnäve träffade benmasken med sådan kraft att den flög i golvet och blottade Malek Mangus vidriga gröna anlete ännu en gång. Utan att visa minsta smärta svarade shaguliten ”Ni kan döda mig om ni vill men jag har inget att säga och har heller inga förhoppningar om att en enkel man som er själv skall kunna dela shaguliternas vision”.

”Vision!” Skrek Hæjmir. Ni mördar ju oskyldiga människor från sjukstugan i ert Järntorn. Jag och mina män kommer inom kort att bege oss dit för att jämna byggnaden med marken. Shaguliten tystnade en sekund och begrundade situationen. ”Lyssna nu på mig! Det hela är ett enkelt missförstånd! Kanske har vi shaguliter offrat några sjuka till förmån för mänskligheten men ni är ju själv svärdsman. Är inte krig samma upoffring för att vinna något högre?”

Dyrgil som lyssnat till parternas konversation tappade nu tålamodet och lät yxan tala. Med ett välriktat hugg i buken sänkte han shaguliten vars gröna blod nu strömmade över golvet. Det fortsatta anfallet stoppades retsamt nog av den trakoriske underofficeren Culpa som var en del av truppen och menade att fången måste föras till storhirden och låta honom besluta om en eventuell avrättning. Dyrgil stoppade morrande undan sin yxa samtidigt som Culpa beordrade några soldater att eskortera ut den ännu blödande men oberörde Malek Mangus efter det att denne återfått och tillrättalagt sin benmask.

Dagen hade nästan nått sin mitt när sällskapet återvände ut på gatan. Malek Mangus kände genast igen den ängslige Melobin och insåg genast att denne hade med avslöjandet gällande shaguliterna att göra. ”Så ni lyssnar till en förrädare” väste Malek Mangus åt Hæjmir. ”Den gode Melobin har ju själv varit delaktig i våra experiment”. 

Shagulitens beskyllning påkallade ytterligare rädsla hos Kmordadruiden som i fullständig panik gjorde ett försök att fly. Abenazer som snabbast läste av situationen tog tag i Melobin och när denne försökte slita sig loss golvades han av munkens obeväpnade stridskonst. Fastlåst i ett av munkens stadigare grepp kom nu ännu en bekännelse där Melobin berättade hur han tidigt blev föräldralös och lurades in i shaguliternas ondska av Malek Mangus. Melobin berättade också hur han genom besöket i Järntornet för första gången fått lära shaguliternas sanna syften och därefter valt att fly från dem. Eftersom han inte hade några ägodelar eller andra medel för att lämna ön valde han istället att fly ut i vildmarken där han av en händelse råkat på två kmordadruider som tog honom med sig till sitt kloster på berget Biletand.

Så fort Malek Mangus kommit utom synhåll för Melobin lugnade han ner sig något men när Hæjmir sade åt honom att man behövde honom som guide till Järntornet så skakade han bara på huvudet. ”Nej! Nej! Aldrig dit igen. Vi kommer alla få ångra ett sådant besök”.  De bortförda har med högsta säkerhet redan fallit offer för plågsamma experiment och risken är överhängande att samma öde isåfall kommer drabba oss. Hæjmir hade sedan länge slutat lyssna och var fast bestämd om planen på att frita de bortförda och slakta shaguliterna.

Tillbaka med Malek Mangus i fånglägret beordrade Praanz da Kaelve att fången skulle sättas under hård bevakning ute på rikets galbalon som låg förtöjd i viken. Kanske hade storhirden insett riskerna med att ha en så pass farlig fånge i staden vid ett stundande anfall och ansåg det bättre att sätta honom i säkert förvar. På Hæjmirs begäran om att avvara en trupp till Järntornet hade da Kaelve bestämt att inga soldater gick att undvara. Hæjmir menade att han isåfall ville ta med de män som han skänkt staden men Da Kaelve påminde honom genast om den bindande ed han svurit för Shamash-prästen Abenazer. Han accepterade dock att Hæjmir och hans närmaste män Dyrgil, Hildur samt frihetskämpen Gilfred gav sig av tillsammans med Melobin som vägvisare och självklart sanningsprästen Abenazer.

Förgrymmad över Da Kaelves beslut begav sig Hæjmir med de övriga i släptåg till Hildur för att berätta nyheterna. När värdshusvärden fått höra talas om att shaguliterna försvunnit med de sjuka till Järntornet så minns han plötsligt hur en onykter dvärg en gång berättade hur dennes far och faderns kamrater blivit lejda av shaguliterna för något slags arbete uppe i norr. Redan innan byggnaden var klar hade dvärgarna ångrat sitt arbete och hade därför byggt en mekanism som kunde förstöra byggnaden. Ritningen hade man i säkert förvar på sitt kontor vid kvicksilvergruvan. En våldsam diskussion uppstod mellan Hæjmir som ville hämta ritningarna och övriga som menade att Da Kaelve och Trodax båda förklarat att det var strängt förbjudet att närma sig gruvan. Som så många gånger förr vann Hæjmir tillslut gehör för sin plan och sällskapet begav sig med släde och karsonoxe söderut mot den förbjudna kvicksilvergruvan.

Efter många timmars slädfärd söderut hade det hunnit bli mörkt. Den stjärnklara natthimlen gav nästan ett harmoniskt intryck när fjorden till sist nådde ut till havet. Isande kalla vindar slog emot släden precis när man rundade en bergskam där månskenet avslöjade konturerna av den ödelagda gamla kvicksilvergruvan längre fram på vägen. Nedanför färdvägen såg man vågorna slå ilsket mot klipporna men också en liten brygga där en segelbåt låg förtöjd. Ett hundratal meter från gruvmynningen stod en murad halvcylinder direkt mot klippan. En smal trappa ledde upp till en järnbeslagen dörr som hade sällskap av ett gallerförsett fönster. När man kom närmare såg man även hur byggnaden var svart av sot och att dörren var bestyckad med ett massivt dvärglås.

Ännu en gång hamnade Hæjmir i dispyt med Abenazer som var ytterst kluven över om uppdraget att följa Hæjmir på Da Kaelves order innefattade att bryta mot samma mans förbud gällande gruvan. Han menade dessutom att man inte hade en aning om vart nyckeln till byggnaden fanns om den överhuvudtaget fanns att få tag på.

Hæjmir skulle just svara honom när han på håll fick syn på den ljuskula som Trodax använde för att förflytta sig. Kulan var just i färd med att lämna ett utkikstorn några hundra meter längre ner på vägen förbi gruvöppningen. Inom kort kom Hæjmir fram med en plan där man med hjälp av karsonoxen skulle klättra förbi grottöppningen och ner till vakttornet som Trodax just lämnat. Eftersom man redan låtit sig övertalas av Hæjmir till att följa med till gruvan så kändes det rätt meningslöst att stoppa planerna nu och med Hæjmir själv vid tyglarna lät man oxen dra släden över klippkanten och i skydd av mörkret bort mot vakttornet där man i sista sekunden lyckades undvika uppmärksamhet från vakten på tornets krön.

Melobin som menade att han från sin tid som tiggare plockat upp en del användbara färdigheter begav sig smygande in i vakttornet för att leta efter en nyckel som kunde passa i dvärglåset. Efter några minuter återkom han och berättade hur han funnit en möjlig nyckel i den bortreste Trodax sovgemak. Han kunde också meddela att tornet beboddes av fem vakter men att alla utom vaktposten på krönet låg och sov.

Efter att med oxens hjälp återvänt till byggnaden med dvärglåset och oljat dörren noga låste man slutligen upp dörren. Innanför fann man ett rum fyllt av förkolnade trämöbler och pappersaska över golvet. I askan hittade man tre brända dvärgskelett och en mängd spridda mynt som Hæjmir snabbt lade beslag på. Genom en dörr tog man sig vidare ner för en trappa som slutade i en korridor med två dörrar. Innanför den första dörren fann man en gravkammare med krematorium. Två statyer i rummets centrum stöttade taket med sina händer och på en stenlucka kunde Dyrgil läsa texten ”lågan leder vägen” varpå han tände upp eldstaden som var placerad under statyerna. Melobin hade undertiden bestämt sig för att utforska den andra dörren och fann där ett arkiv där han dels fann de eftersökta ritningarna över Järntornet men också en bok med lagerhållning som talade för att 12 tunnor renat kvicksilver fanns nere i gruvan och att försäljningspriset för dessa var 50 guldtrakiner litern.

Melobin skulle just återvända till resten av gruppen som fortfarande befann sig i gravkammaren när han hörde stöveltramp på övervåningen. ”I trakoriska rikets namn: Tillkännage er!” ljöd Trodax skarpa stämma och av ljudet att döma så var männen på övervåningen snart halvvägs nerför trappan. Melobin rusade tillbaka in i gravkammaren
och meddelade att Trodax och hans soldater var på väg. Hæjmir slet sitt svärd och gjorde sig redo för strid samtidigt som männen på utsidan började slita i handtaget. Till sin förvåning märkte nu alla att rummet, pågrund av eldens effekt på statyerna, hade börjat luta och att dörren in i gravkammaren därmed inte längre gick att öppna. Istället kunde man skymta en lönnpassage under det lutande golvet som enligt Dyrgil antagligen var tänkt som en flyktväg för gruvans dvärgar vid eventuella faror. Just denna natt utnyttjades flyktvägen istället av sällskapet som med Dyrgil i spetsen tätt följd av Hildur med fackla lämnade gravkammaren med den gapande Trodax på andra sidan av den blockerade dörren.

Melobin berättade under vandringen i klippgången om ritningarna han funnit och om de dyrbara tunnorna som tydligen skulle finnas i gruvan just som man nådde fram till en stendörr på vilken det stod ristat ”gå i jordens mörker”. Dörren var olåst och i rummet bakom möttes man av ett underbart blåviolett sken från kristaller i väggarna. Hæjmir märkte snabbt hur ljuset stack otäckt i ögonen och alla utom Melobin och Abenazer valde därför att blunda när de passerade genom rummet. Redan i nästa rum märkte de båda hur synen gradvis försvann och en stund senare var männen fullständigt blinda. Rummet man trätt in i var ännu en gravkammare där målningar på väggarna beskrev vad som hänt de avlidna. En öppning ledde ut i en större grottsal där en svartalfshona låg på knä och tillbad en tillyxad drakskulptur. När hon fick syn på männen rusade hon bort i mörkret varpå Dyrgil slet fram sin yxa och tog upp jakten. En stund senare återvände Dyrgil och förklarade hur han tagit kol på både svartalfshonan och en annan svartalf som han stött på längs vägen. Tillsammans med Hæjmir begav han sig iväg ut i mörkret med förmaningar från Abenazer och Melobin som fortfarande var blinda men som ändå bevakades av Hildur och Gilfred.

I en av gångarna märkte Hæjmir och Dyrgil avv någon hängt ett smutsigt säckvävsdraperi. I stanken bakom draperiet fann man en urgammal svartalfshona med ett hästkranium över huvudet. Honan gav ett patetiskt och malätet intryck men detta stoppade inte den våldsamme Dyrgil som ansåg allt svartfolk ondskefullt och i nästa stund låg den gamla svartalfshonan dräpt i sitt eget blod.

Hæjmir som var på ett retfullt humör smög fram och andades den blinde Melobin tungt i örat vilket ledde till att den kniv den blinde hittat i Trodax vakttorn skar luften när han högg i blindo för att försvara sig mot det okända. Efter en stunds skratt och ilska lämnades de blinda ensamma då de övriga med dragna vapen begav sig till den sista outforskade grottan där fem oförberedda svartalfer slaktades brutalt utan chans till försvar och man återvände därefter till de blinda vännerna i grottsalen där det bestämdes att slå läger över natten.