Den gamla häxans spegel
En dyster och uppgiven stämning hade lagt sig över det lilla sällskapet i gravkammaren och alla verkade på egen hand fundera på vad som skulle ske härnäst. Hæjmir och Radagast beslutade sig för att hjälpas åt för att få den slumrande Dyrgil ut ur graven. Att flytta den metallrustade dvärgen var dock inget som gjordes i en handvändning så Krilljon passade undertiden på att besöka den sista outforskade platsen i graven – den ruttnade gamla dörren till höger. Redan från utsidan kunde urskiljas ett rött sken genom dörrens nyckelhål som, när han väl lät dörren glida upp, visade sig komma från ett eldflammande dike som delade rummet. Mitt över diket gick en smal stenbro mot den bortre delen av rummet som sluttade svagt upp mot en gudabild med tjurhuvud. I tjurmannens utsträckta händer låg en döskalle och en urna, båda av guld. Vid den bortre väggen satt även tre fastkedjade benrangel vilka kunde antas var kungens familj som med tanke på kedjan blivit begravda mot sin vilja.
Krilljons intuition sade honom att rummet förmodligen gömde både en och annan fälla men till sin förvåning kunde han med största säkerhet konstatera att så inte var fallet. Utan att röra något av föremålen i kammaren vände han tillbaka till den mittersta hallen där Radagast och Hæjmir precis återvänt från sin tröttsamma bärgning av den ännu sovande dvärgen. Man begav sig nu tillbaka till kung Ottars kammare där Hæjmir lade beslag på kungens välsmidda tvåhandssvärd. I samma sekund som han greppade svärdet syntes hur en kraftsamling lösgjordes ur svärdet och Hæjmirs annars lätt vardagliga person kom plötsligt att uppfattas med nyvunnen respekt och värdighet. För att ytterligare förstärka intrycket lyfte han Ottars krona för att placera den på sin egen hjässa vilket försatte övriga i gruppen i en nästan skrämmande vördnad.
Krilljon hade undertiden plockat upp sabeln och bredsvärdet från kungens väpnare, ett till synes dyrbart mantelspänne och var därefter på väg att lyfta den mystiska spegeln ur den gamla gummans knä när Radagast förtvivlat utbrast att man borde akta sig för att skända de döda genom denna respektlösa gravplundring. Hæjmir som emellertid fått höra talas om gruppens tidigare besök i familjen da Fontras grav kastade till honom ett vasst svar om hur hans folk, till skillnad från de döda, hade stor användning för både gravguld och kraftiga kungavapen. ”Hur skulle förresten de döda kunna hindra mig?”, flinade han och måttade ett hugg mot den döda gamla gummans huvud så det skiljdes från sin balsamerade kropp och blev liggande på golvet.
Illamående av Hæjmirs kallblodiga respektlöshet skyndade Radagast iväg för att se till Dyrgil, mumlande diverse svordomar över sina giriga medmänniskor. Krilljon berättar för Hæjmir om rummet med elddiket och tillsammans återvände de dit och lyfte försiktigt och samtidigt ner varsitt guldföremål ur gudabildens händer. Det sprakar till lätt i elddiket vilket räckte för att de båda männen i nästa sekund skulle fly hals över huvud ur kammaren och upp ur graven.
Uppe på den snöklädda gravplatsen satt Radagast och pratade med Demens utan att ta notis om de båda männen som återvänt med sina nyvunna gravföremål. Han blev strax avbruten av den uppspelte Krilljon som bad honom tyda älvfolkets runor på den mystiska spegeln. Radagast studerade symbolerna och förklarade innebörden varpå Krilljon högröstat läste upp trollramsan samtidigt som han blickar in i spegeln och märkte till sin förtjusning hur spegelns yta började skimra. Spegeln visade nu, likt en kikare, föremål på avstånd som om de låg på nära håll och Krilljon lät spegeln svepa över området och skrattade lyckligt över den magiska spegeln som förmodligen skulle inbringa många guldslantar hos en fanatisk samlare.
En olustig känsla av hur hans livskraft strömmade in i spegeln fick honom att känna sig lite snurrig men när han bestämde sig för att lägga bort spegeln märkte han hur den fastnat i hans händer. Förgäves kämpade han för att komma loss och ropade på hjälp från de övriga, men varken Radagast eller Hæjmir lyckades bryta spegelns svartkonst. Förfärade såg de hur Krilljon förlorade medvetandet och föll livlös till marken samtidigt som spegeln lossnade ut hans händer och blev liggande en bit bort.
Efter att ha undersökt den livlöse Krilljon utan att finna varken puls eller andning skakade Radagast på huvudet. ”Vad var det jag sa? De dödas förbannelse är redan över oss!”. Den praktiske Hæjmir lät sig hejdas av den hysteriske Kafrilerprästen och började se över Krilljons tillhörigheter. Han skulle precis lossa det mantelspänne som Krilljon funnit hos kung Ottar när han märker hur den livlöse började röra på sig.
Hæjmir ryggade förskrämt tillbaka och ropade i en blandning av glädje och förundran ”Han lever!”. Radagast som stått med ryggen mot Krilljon svängde hastigt runt. Hur kunde det vara möjligt? Krilljon förklarade att han mådde bra och försäkrade att han bara kände sig lite slö och virrig. Efter en kort kontroll kunde Radagast även konstatera att hans andning och puls var tillbaka varpå man bestämde sig för att slå läger i gången ner till stenportarna precis som natten före. Mitt i natten vaknade även Dyrgil helt oväntat från sin mystiska sömn. Endast en lättare huvudvärk har dröjt sig kvar hos honom och han envisades med att fortsätta vakthållningen natten ut vilket de övriga bara var tacksamma för.
Tidigt följande morgon gjorde man sig redo att återvända till kvuverbyn. Innan avfärd återvände Hæjmir en sista gång till jordblodskällan i graven och fyllde en behållare med det röda jordblodet. Demens förklarade att den trögflytande vätskan var essens från den levande jorden som en gång i tiden skänkt stor kraft år folket i Cruri. På vilket sätt jordblodet givit kraft hade han sedan länge glömt.
Vandringen tillbaka till byn skedde utan några nämnvärda komplikationer. Vid brofästet fann man kvuverjägarna som väntat kvar trots att de flytt vid portarnas öppning. När de fick syn på Hæjmir iförd krona och med Ottars svärd lade de sig bedjande på knä framför honom i total underkastelse. De övriga såg förvånat hur Hæjmir inte gjorde någon notis utan fortsatte att arrogant stövla förbi dem.
Väl tillbaka i kvuverbyn mottogs Hæjmir med stor vördnad. Ingen i byn tycktes känna till jordblodet man funnit i graven och Hæjmir beslutade sig därför för att själv dricka av drycken varpå han föll i sömn för att åter vakna kommande morgon med blixtrande huvudvärk. Redan på morgonen deklarerade han högröstat för övriga i sällskapet om hur det nu var dags att återta fädernas land genom ett väpnat uppror och kort efter frukost gav man sig iväg tillbaka till Arhem för att prata med värdshusvärden Hildur.
Hæjmir bestämde sig genast för att hålla låg profil och gömde undan kungakronan i sin ryggsäck innan sällskapet inledde den flera dagars långa vandringen till staden. Väl tillbaka på det igenbommade värdshuset satt man och värmde sina frusna händer vid öppna spisen. Hæjmir förklarade för den bistre Hildur om hur man förgäves sökt hans försvunne son och att man nu fick förmoda att trakorierna bragt honom om livet eller höll honom fängslad i hemlighet. Hæjmir flög upp från sin plats vid elden och började kungöra om hur man tillsammans skulle hämnas Rurik och samtidigt kämpa vidare för hans sak – ett fritt Marjura. Hildur nickade, mörk i blicken, och muttrade att hans son inte skulle ha dött förgäves varpå han dukade upp en festmåltid i Hæjmirs ära eftersom det klargjorts att han tänkte föra befäl i det stundande upproret.
Natten och följande dag förflöt lugnt. Dyrgil och Krilljon gav sig iväg på varsitt håll i staden medan Radagast passade på att studera sina böcker och pergament. Hæjmir satt under dagen tillsammans med Hildur försjunken i planen hur man lättast skulle överrumpla prokuratorns män vilket skulle inledas med att man samlade öns marjuriska rådherrar till storting för att rekrytera stridsvilliga trupper. Kvällsmaten åts under tystnad och Radagast kunde inte sluta oroa sig över Hæjmirs plötsliga förändring. Från att ha varit lugn och tillmötesgående hade han blivit hård och kommenderande mot alla i sin närhet. När Radagast vid ett tillfälle bett om att få undersöka Ottars gamla svärd hade han vägrat släppa det ifrån sig och blivit på gränsen till hotfull vilket kändes mycket olycksbådande och som ett tydligt tecken på att något var fel. Radagast försökte efter maten att fortsätta sina studier men kunde inte fokusera och beslöt sig istället för att sova för kvällen vilket även de andra gjorde.
Krilljon låg länge vaken i sin säng. Han hade de senaste dygnen känt klåda på flera ställen på kroppen men varit likgiltig inför anledningen. När han nu kliade sig märkte han hur huden börjat ruttna på sina ställen och färgats grön och även bitvis flagnat. Hans dunkla sinnen insåg nu hastigt att han varit död alltsedan han använt häxans förrädiska gamla spegel. Den trolldom som de senaste dagarna gett honom kraft att hålla igång de normala kroppsfunktionerna var nu fulländad. Hans kropp hann dra en sista suck innan själen förpassades ner i dödsriket samtidigt som den förruttnade och vandöda kroppen tog mekaniska kliv ut ur sovkammaren för att med sin ihåliga blick leta efter färskt människokött.
Krilljons intuition sade honom att rummet förmodligen gömde både en och annan fälla men till sin förvåning kunde han med största säkerhet konstatera att så inte var fallet. Utan att röra något av föremålen i kammaren vände han tillbaka till den mittersta hallen där Radagast och Hæjmir precis återvänt från sin tröttsamma bärgning av den ännu sovande dvärgen. Man begav sig nu tillbaka till kung Ottars kammare där Hæjmir lade beslag på kungens välsmidda tvåhandssvärd. I samma sekund som han greppade svärdet syntes hur en kraftsamling lösgjordes ur svärdet och Hæjmirs annars lätt vardagliga person kom plötsligt att uppfattas med nyvunnen respekt och värdighet. För att ytterligare förstärka intrycket lyfte han Ottars krona för att placera den på sin egen hjässa vilket försatte övriga i gruppen i en nästan skrämmande vördnad.
Krilljon hade undertiden plockat upp sabeln och bredsvärdet från kungens väpnare, ett till synes dyrbart mantelspänne och var därefter på väg att lyfta den mystiska spegeln ur den gamla gummans knä när Radagast förtvivlat utbrast att man borde akta sig för att skända de döda genom denna respektlösa gravplundring. Hæjmir som emellertid fått höra talas om gruppens tidigare besök i familjen da Fontras grav kastade till honom ett vasst svar om hur hans folk, till skillnad från de döda, hade stor användning för både gravguld och kraftiga kungavapen. ”Hur skulle förresten de döda kunna hindra mig?”, flinade han och måttade ett hugg mot den döda gamla gummans huvud så det skiljdes från sin balsamerade kropp och blev liggande på golvet.
Illamående av Hæjmirs kallblodiga respektlöshet skyndade Radagast iväg för att se till Dyrgil, mumlande diverse svordomar över sina giriga medmänniskor. Krilljon berättar för Hæjmir om rummet med elddiket och tillsammans återvände de dit och lyfte försiktigt och samtidigt ner varsitt guldföremål ur gudabildens händer. Det sprakar till lätt i elddiket vilket räckte för att de båda männen i nästa sekund skulle fly hals över huvud ur kammaren och upp ur graven.
Uppe på den snöklädda gravplatsen satt Radagast och pratade med Demens utan att ta notis om de båda männen som återvänt med sina nyvunna gravföremål. Han blev strax avbruten av den uppspelte Krilljon som bad honom tyda älvfolkets runor på den mystiska spegeln. Radagast studerade symbolerna och förklarade innebörden varpå Krilljon högröstat läste upp trollramsan samtidigt som han blickar in i spegeln och märkte till sin förtjusning hur spegelns yta började skimra. Spegeln visade nu, likt en kikare, föremål på avstånd som om de låg på nära håll och Krilljon lät spegeln svepa över området och skrattade lyckligt över den magiska spegeln som förmodligen skulle inbringa många guldslantar hos en fanatisk samlare.
En olustig känsla av hur hans livskraft strömmade in i spegeln fick honom att känna sig lite snurrig men när han bestämde sig för att lägga bort spegeln märkte han hur den fastnat i hans händer. Förgäves kämpade han för att komma loss och ropade på hjälp från de övriga, men varken Radagast eller Hæjmir lyckades bryta spegelns svartkonst. Förfärade såg de hur Krilljon förlorade medvetandet och föll livlös till marken samtidigt som spegeln lossnade ut hans händer och blev liggande en bit bort.
Efter att ha undersökt den livlöse Krilljon utan att finna varken puls eller andning skakade Radagast på huvudet. ”Vad var det jag sa? De dödas förbannelse är redan över oss!”. Den praktiske Hæjmir lät sig hejdas av den hysteriske Kafrilerprästen och började se över Krilljons tillhörigheter. Han skulle precis lossa det mantelspänne som Krilljon funnit hos kung Ottar när han märker hur den livlöse började röra på sig.
Hæjmir ryggade förskrämt tillbaka och ropade i en blandning av glädje och förundran ”Han lever!”. Radagast som stått med ryggen mot Krilljon svängde hastigt runt. Hur kunde det vara möjligt? Krilljon förklarade att han mådde bra och försäkrade att han bara kände sig lite slö och virrig. Efter en kort kontroll kunde Radagast även konstatera att hans andning och puls var tillbaka varpå man bestämde sig för att slå läger i gången ner till stenportarna precis som natten före. Mitt i natten vaknade även Dyrgil helt oväntat från sin mystiska sömn. Endast en lättare huvudvärk har dröjt sig kvar hos honom och han envisades med att fortsätta vakthållningen natten ut vilket de övriga bara var tacksamma för.
Tidigt följande morgon gjorde man sig redo att återvända till kvuverbyn. Innan avfärd återvände Hæjmir en sista gång till jordblodskällan i graven och fyllde en behållare med det röda jordblodet. Demens förklarade att den trögflytande vätskan var essens från den levande jorden som en gång i tiden skänkt stor kraft år folket i Cruri. På vilket sätt jordblodet givit kraft hade han sedan länge glömt.
Vandringen tillbaka till byn skedde utan några nämnvärda komplikationer. Vid brofästet fann man kvuverjägarna som väntat kvar trots att de flytt vid portarnas öppning. När de fick syn på Hæjmir iförd krona och med Ottars svärd lade de sig bedjande på knä framför honom i total underkastelse. De övriga såg förvånat hur Hæjmir inte gjorde någon notis utan fortsatte att arrogant stövla förbi dem.
Väl tillbaka i kvuverbyn mottogs Hæjmir med stor vördnad. Ingen i byn tycktes känna till jordblodet man funnit i graven och Hæjmir beslutade sig därför för att själv dricka av drycken varpå han föll i sömn för att åter vakna kommande morgon med blixtrande huvudvärk. Redan på morgonen deklarerade han högröstat för övriga i sällskapet om hur det nu var dags att återta fädernas land genom ett väpnat uppror och kort efter frukost gav man sig iväg tillbaka till Arhem för att prata med värdshusvärden Hildur.
Hæjmir bestämde sig genast för att hålla låg profil och gömde undan kungakronan i sin ryggsäck innan sällskapet inledde den flera dagars långa vandringen till staden. Väl tillbaka på det igenbommade värdshuset satt man och värmde sina frusna händer vid öppna spisen. Hæjmir förklarade för den bistre Hildur om hur man förgäves sökt hans försvunne son och att man nu fick förmoda att trakorierna bragt honom om livet eller höll honom fängslad i hemlighet. Hæjmir flög upp från sin plats vid elden och började kungöra om hur man tillsammans skulle hämnas Rurik och samtidigt kämpa vidare för hans sak – ett fritt Marjura. Hildur nickade, mörk i blicken, och muttrade att hans son inte skulle ha dött förgäves varpå han dukade upp en festmåltid i Hæjmirs ära eftersom det klargjorts att han tänkte föra befäl i det stundande upproret.
Natten och följande dag förflöt lugnt. Dyrgil och Krilljon gav sig iväg på varsitt håll i staden medan Radagast passade på att studera sina böcker och pergament. Hæjmir satt under dagen tillsammans med Hildur försjunken i planen hur man lättast skulle överrumpla prokuratorns män vilket skulle inledas med att man samlade öns marjuriska rådherrar till storting för att rekrytera stridsvilliga trupper. Kvällsmaten åts under tystnad och Radagast kunde inte sluta oroa sig över Hæjmirs plötsliga förändring. Från att ha varit lugn och tillmötesgående hade han blivit hård och kommenderande mot alla i sin närhet. När Radagast vid ett tillfälle bett om att få undersöka Ottars gamla svärd hade han vägrat släppa det ifrån sig och blivit på gränsen till hotfull vilket kändes mycket olycksbådande och som ett tydligt tecken på att något var fel. Radagast försökte efter maten att fortsätta sina studier men kunde inte fokusera och beslöt sig istället för att sova för kvällen vilket även de andra gjorde.
Krilljon låg länge vaken i sin säng. Han hade de senaste dygnen känt klåda på flera ställen på kroppen men varit likgiltig inför anledningen. När han nu kliade sig märkte han hur huden börjat ruttna på sina ställen och färgats grön och även bitvis flagnat. Hans dunkla sinnen insåg nu hastigt att han varit död alltsedan han använt häxans förrädiska gamla spegel. Den trolldom som de senaste dagarna gett honom kraft att hålla igång de normala kroppsfunktionerna var nu fulländad. Hans kropp hann dra en sista suck innan själen förpassades ner i dödsriket samtidigt som den förruttnade och vandöda kroppen tog mekaniska kliv ut ur sovkammaren för att med sin ihåliga blick leta efter färskt människokött.
Kommentarer
Trackback
