Det förhäxade rådmötet

Dyrgil vaknade till men låg kvar väntande. Hans ryggradskänsla varseblev honom om att han inte var ensam i det sovgemak Hildur bjudit honom på värdshuset. I ögonvrån noterade han en skugga som långsamt hasade sig mot honom samt den vidriga stank av ruttet lik som den annalkande förde med sig. När den förruttnade människokroppen vars namn en gång varit Krilljon kom så nära att den nästan nuddade sänghörnet skred han till verket. Som en blixt från klar himmel greppade Dyrgil det dvärgsmidda tvåhandsvapnet som han en gång fått i tacksamhetsgåva av sina fränder i Kopparbergen. Den odöde hann antagligen aldrig inse vad som träffat honom för i samma stund som denne höjde sin dolk möttes handlingen av dvärgens sylvassa yxa som i ett och samma hugg sände det levande liket till den sista vilan.

När Radagast och Hæjmir sekunderna senare kom inspringande genom dörren för att se vad som stod på möttes de av den skoningslösa stanken av förruttnelse. Radagast gjorde en gest i luften som med ens förpassade den otäcka lukten och alla tre såg frågande på varandra. Vad hade egentligen hänt med Krilljon och varför? Alla var överens om att den döde vännens öde på något sätt var kopplat till häxans gamla spegel men mer förklaring än så fanns inte. Värdshusvärden Hildur kom nu in genom dörren. Han hade hört uppståndelsen och tog ett steg tillbaka när han fick se kroppen på golvet. Man bestämde sig för att snarast göra sig av med liket och något senare satt man samlade i gillestugan över några sejdlar gravöl till minnet av den döde, den sena timmen till trots.

Lugnade och smått berusade återvände man till sina sängplatser och vaknade först sent på morgonen dagen därpå. Nere i gillestugan mötte man Hildur som hälsade god morgon och berättade att den jobbige ynglingen som sällskapet först setts tillsammans med satt ensam och tillsynes sorgsen vid ett hörnbord och drack mjöd trots att dagen bara hunnit bli morgon.

Det blev ett kärt återseende och efter att alla skakat hand berättade den bedrövade Steinar hur han, efter att de sågs senast, hade återvänt till shaguliternas sjukstuga för att återse sin kära Perrima. Kmordadruiden var ännu mycket svag efter skadorna från överfallet under den tidigare slädturen och svamlade mest fortfarande om sin mördade syster och den försvunne druiden Melobin. Dagarna gick och för varje besök som Steinar gjorde verkade Perrima bli friskare och klarare i sinnet. För bara några dagar sedan hade han besökt henne. Hon hade då givit honom amuletten hon fått av isjättarna uppe på berget Biletand, som hon hållit gömd under sin klädedräkt. Strax därpå hade anrättningens läkemän kört iväg Steinar och menat att den sjuka flickan var tvungen att vila. Så långt var allt väl men när han dagen därpå återvände blev han avvisad av en läkeman som endast kunde hänvisa till stränga order från sjukstugans överstepräst. Sedan dess hade den stackars Steinar irrat runt i staden och slutligen hamnat på Junkern där han nu dränkte sina sorger i en djup träsejdel.

Radagast menade att han minsann hunnit bekanta sig med shaguliterna i sjukstugan varpå Steinar hoppade upp i sån hast och glädje att han blev yr och fick sätta sig igen. Hæjmir mumlar något om viktigare bestyr och försvann tillsammans med Hildur ut från gillestugan. Även Dyrgil ursäktade sig och menade att han hade ärende till smeden för att se hur hans beställda rustning artade sig. Kvar stod den vänlige prästen med en smått försupen Steinar som högljutt tjafsade om hur man snarast skulle bege sig till sjukstugan.

Efter att slutligen lyckats övertala Steinar om att vänta kvar på värdshuset tog Radagast den korta promenaden bort mot shaguliternas sjukstuga. Några snabba knackningar senare blev även han avvisad av den jourhavande läkemannen men lyckades ändå få tala med sin vän, prästinnan Listeria. Hon beklagade att man blivit tvungna att sätta anrättningen i karantän eftersom en mängd patienter nyligen dött i den förrädiska åkomman ”Klavynsk buksot”.  Bland de avlidna fanns sorgligt nog kmordadruiden och pga smittorisken hade man dessutom blivit tvungen att bränna de dödas kroppar. Listeria bad även Radagast att inte sprida ordet om farsoten  till någon utomstående för att undvika panik hos stadsborna. Kafrilerprästen nickade och skulle just tacka för sig när shagulitprästinnan tvärt bytte samtalsämne och inbjöd honom att bli hennes sällskap till den årliga festeveckan som enligt trakorisk tradition inföll under årets fem sista dagar. Radagast bockade sig artigt och accepterade denna generösa invit varpå han återvände till värdshuset.

Halvvägs tillbaka lade Radagast märke till ömliga rop från den närliggande gränden. Godhjärtad och hjälpande som han var skapt kikade han in för att få syn på den nödställde och fann så spelemannen Moska från värdshuset halvliggandes och illa tilltyglad i en snödriva. Stöttad av prästen begav sig de båda tillbaka till värdshuset medan Moska berättade hur slavdrivaren Abrelax hade lurat in honom i gränden och där misshandlat honom.

På värdshuset var stämningen lugnare än vanligt men vreden kokade över när Moska fick berättat för värdshusvärden vad som hänt honom. ”Den där trolluslingen har satt sin sista fot hos oss vrålade Hildur och slog näven i ett träbord så två halvslumrande bönder vaknade upp ur sin middagsfylla och flydde värdshuset. Inget blev direkt bättre när Radagast förmedlade sorgebudet till Steinar men efter klagosång och sprutande tårar lyckades man stilla honom med alkohol och lugnande trollkonst.

Senare samma kväll var alla i sällskapet samlade för gemensam middag. Hæjmir och Hildur hade under dagen diskuterat strategi inför det väpnade upproret och berättade nu för de övriga hur man kommande morgon skulle färdas till den gamla rådplatsen, en knapp dagsmarsch från Arhem för att där samla rådherrar från alla de härskande ätterna på ön. Att alla i sällskapet skulle följa honom dit kändes mer som en befallning än en önskan.

Efter en händelselös natt gav man sig av i gryningen och utan några nämnvärda händelser nådde man samma eftermiddag det gamla stenbordet uppe på rådplatsen. Ett väldigt blåsinstrument som en gång utgjort en mammutbete låg placerat strax intill och efter mycket övervägande blåste slutligen Hæjmir i hornet. En mycket djup tilltagande ton fick omgivningen att skaka och Radagast oroade sig nu över att man dragit till sig oönskad uppmärksamhet från både trakorier och draken Blatifagus. ”Vad gör vi nu?” suckade Steinar och fick ett omedelbart och skarpt svar från Hæjmir: ”Vi väntar!”.

Efter flera nätter i den vindskyddade grottan (som låg i nära anslutning till rådplatsen) anlände det första följet som leddes av rådherre Bjorn Hornegrip från väst. Ätten Hornegrip hade innan kriget mot trakorierna varit herrar över Arhem men blivit fördrivna från staden vid krigsslutet och sedan dess hållit till i de västra skogarna och byn Amygdala. Senare samma dag dök Hæjmirs vän Jölnir Isegård och hans män upp från den övergivna dvärgstaden Bethra Zur uppe i bergen. Dvärgarna hade något halvår tidigare bestämt sig för att driva iväg draken Blatifagus som slagit sig ner i deras gruva men striden hade snabbt blivit ojämn och slutat med att draken lurat dvärgkrigarna i döden och strax därefter hämnats genom att ödelägga deras familjer och hem i Bethra Zur. Jölnir hade då tagit tillfället i akt och tillsammans med ett trettiotal familjer utvandrat från förtrycket i Arhem.

Följande morgon anlände Gilfred da Pastula från ättens ägor i det sydliga Pik Pastula som tillsammans med Hæjmirs far var de mäktigaste rådherrarna på ön. Samma dag skymtades Axelia Ulfsdottirs följe från byn Visimet i sydost och slutligen infann sig även Wilgur da Muur från Pik Muur på östkusten med sina rådgivare, shamaner och väpnare. Ätten da Muur var något färre i antal men väl tränade i strid vilket Hæjmirs släkt bittert fått erfara eftersom ätterna legat i fejd alltsedan Hæjmirs farfar vägrat äkta Muur-ättens dotter för snart hundra år sedan. När alla väl samlats runt stenbordet klev Hæjmir, iklädd den cruriska kungakronan, upp och höjde rösten:

”Lystring ärade rådfolk! Jag har kallat er hit för ett rådslag som kommer sätta sina spår i historien. Tiden är kommen för oss att krossa ockupanterna. Jag ämnar samla er alla under gemensam flagg för att slänga ut de trakoriska hundarna en gång för alla! Tillsammans skall vi kämpa och tillsammans skall vi segra!”

Tystnaden lade sig kring bordet. Tveksamt ställde någon en fråga om hur man skulle få fram vapen men Hæjmir förklarade att detta inte längre var något problem. En annan åhörare undrade om Da Ollach inte var oroad över straffet från trakorierna om man misslyckades men läxades snabbt upp om hur de marjuriska kämparna inte kunde förlora mot de veka utlänningarna.

Plötsligt avbröts frågorna av den hatfulle rådherren Wilgur da Muur som förkunnade att hans ätt minsann aldrig skulle följa ett kräk från ynkryggarna i ätten Ollach. ”Till oss får du tala med svärdet i holmgång om du vill få de våra att lyssna” utmanade han Hæjmir som genast drog sitt svärd och hoppade ner från bordet för att möta sin motståndare. I sin upphetsning över att få möta den oborstade Wilgur i strid halkade han på en sten och var en hårsmån från att ramla rätt in i fiendens svärdshugg men lyckades kasta sig undan och lät sitt svarta bredsvärd, som han funnit i den cruriska graven, slita upp en ovanligt djupt reva i da Muurs metallrustning. Wilgur gav ifrån sig ett illvrål och svingade sitt kraftiga bredsvärd mot Hæjmir som parerade hugget med sin sköld. I nästa sekund möttes de båda klingorna igen och Hæjmir fick åter skydda sig med skölden innan han ännu en gång högg in i motståndarens pansar och slutligen sänkte honom.  Folkmassan som uppskattade en god strid jublade över triumfen men just som Hæjmir var på väg från den slagne kämpen ändrade han sig och snurrade runt för att i ett vrål av fullkomligt ursinne skilja Wilgur da Muurs huvud från kroppen. Jublet lade sig genast i förskräckelse. Den marjuriska lagen bjöd visserligen holmgång på liv och död men oftast var detta mest ett spel för galleriet där dödsstraffet nästintill aldrig tillämpades. Vad hade flugit i ättlingen av familjen da Ollach och hur skulle man förhålla sig till dennes kallblodighet?

Svaret lät inte vänta på sig när Hildur förkunnade ”Länge leve Hæjmir! Det fria Marjuras konung och befriare!” just som Hæjmir lyfte Wilgur da Muurs avhuggna hjässa i hårfästet och höll upp det i en segergest samtidigt som han återvände till de jublande åhörarna kring stenbordet. Just som han skulle börja sitt kröningstal hände något oväntat. Ögonen på det avhuggna huvudet öppnades och da Muurs döda skalle började hugga efter Hæjmir samtidigt som resten av hans odöda kropp började famla efter det svärd han tappat under holmgången. Kontrollerat och utan märkbar rädsla slängde Hæjmir ifrån sig det levande huvudet mot den stackars Steinar som blev stående paralyserad och skrikande i kör med det huvud han höll i sina händer.

Dyrgil som hela tiden stått tyst och begrundat händelserna ryckte nu fram och placerade ett kraftigt yxhugg i da Muurs kropp så den slutligen återgick till livlöshet. I samma sekund slocknade även livet i det avhuggna huvudet men för säkerhetsskull klöv dvärgen skallen såfort Steinar kommit ur sin dvala och kunnat släppa den ifrån sig.

Ett mummel utbröt bland de chockade åhörarna men Hæjmir tystade dem snart med ett utfall om hur Wilgur varit en ondskans hantlangare i förbund med häxkraft och att ätten nu skulle infalla under da Ollachs nåd. Hæjmir höjde nu sitt svärd i ett stridstjut som blandades av glädjeropen och de höjda vapnen från åhörarna.  Efter en kort ceremoni beslutades mötet vara avslutat och det bestämdes att varje ätt skulle samla sitt stridskunniga manfolk i dvärgstaden Bethra Zur vid nästa fullmåne då vapen skulle finnas redo.

Radagast som blivit märkbart skrämd av Hæjmirs kallblodiga utspel och den levande döde smög undan för att rådfråga Dolken Demens. Gamle Demens var vid tillfället rätt virrig men förklarade att det alls inte var något konstigt med Hæjmirs uppträdande eftersom demonsvärdet Ebharing har sådant inflytande på sin bärare. Att den döde krigaren reste sig beror förmodlingen på lagobandet gäspade Demens innan han åter föll in i sitt pipiga snarkande. Radagast insåg nu att man måste ta ifrån Hæjmir det förbannade svärdet.

På vägen tillbaka till Arhem var alla tystlåtna förutom Steinar som klagade högljutt på hur han varit tvungen att vandra hela den kyliga vägen i onödan och sedan blivit anfallen av ett levande huvud. Samma  kväll skymtade man åter fackelskenet från Arhems gator och alla var glada över att åter få lagad mat och tak över huvudet.

Den kommande aftonen hade det blivit dags för festeveckans maskeradbankett som anordnades av självaste Selisia da Melse, prokuratorns fru. Radagast införskaffade under dagen en lämplig kostym för att timmarna senare möta upp prästinnan Listeria utanför sjukstugan och eskortera henne på vägen längsmed södra stadsberget eftersom banketten skulle äga rum på rikets garnison som var förlagd där. Radagast hade av Hæjmir uppmanats att undersöka garnisonen och dess svagheter så i detalj att man skulle kunna dra nytta av uppgifterna i ett eventuellt smyganfall.

Garnisonen bestod av några rejäla och stenmurade byggnader som omgavs av en hög jordvall krönt av spetsiga pålar. Ovanpå taken fanns några nyligen monterade ballistor som var tänkta att skydda mot eventuella anfall från den, sedan en tid huserande, drakormen Blatifagus.

Inne i bankettsalen ljöd ett muntert sorl uppblandat med glada skratt och klirrande dryckeskärl. Det tisslades och tasslades om den stackars änkan Mogger som verkade ha drabbats av inbillningssjuka och hur hon härom kvällen kommit springande uppför gatan och flämtat ”Hjälp! Hjälp! De döda har vaknat! De har kommit för att hämta oss! Fly för era liv!”. Exakt vad som åsyftats är det dock ingen som hittills brytt sig om att ta reda på.

Radagast följde Listeria mellan de utklädda gästerna fram till en parfymerad figur, helt dold under sin långsärk av dyrbar mörklila sammet med tillhörande pärlemoskimrande benmask. ”Det här är Malek Mangus, shagulitkyrkans ambassadör här i Arhem”, presenterade hon.  De båda hälsade artigt och börjar samtala om de gemensamma intressen de hade eftersom shaguliternas anrättningar i Arhem påminde mycket om de Radagast tjänat hos Kafrilermunkarna på Paratorna. Malek Mangus berätta målande om shagulitkyrkans storhet och deras underbara bergstempel på den sjungande klippan, uppe vid profeten Shaguls grav i norr.


Han nämnde även lite om deras banbrytande forskning och visade Radagast hur den blandning mineralsalter som han bar med sig var ett stort steg i planen de själva kallade ”Döds Ände”.  Mineralerna var nämligen all den föda som shaguliten sade sig behöva. Radagast var som i eld och lågor över upptäckten och samtalet avslutas med att han blev inbjuden att tillsammans med Malek Mangus besöka bergstemplet för att hjälpa kyrkan i dess forskning.

Undertiden hade Listeria hunnit försvinna och när Radagast stod som bäst och sökte henne i det myllrande folkhavet hörde han en röst bakom sig. ”Letar ni efter någon?”. Radagast vände sig om och stod öga mot öga med Praanz da Kaelve som han mindes mycket väl sedan mannen arresterat Krilljon i Mynd Mazuldre.  Kaelve fortsatte att fråga hur prästen kände Malek Mangus och om han själv funderat på att döpas in i Shagulitkyrkan. ”Jag råder er att vara försiktig med de där nytänkarna” avslutade Praanz varnande just som Listeria kom till prästens räddning.

Man satte sig slutligen till bords och Radagast hamnade med bl.a. den lagkunnige Grubertin Gråhud och komiskt nog även den olyckliga och ytterst osköna änkan Vidrica Mogger. Änkan beklagade sig oavbrutet över sin framlidne man Steinar Björkesjö som följt sitt skepp i djupet. Radagast förstod nu plötsligt mer av Steinars bakgrund men utan paus fortsatte kvinnans berättelse om hur hon under en kvällspromenad för några dagar sedan sett sin döde man på avstånd. Hon hade skyndat från platsen och passerat begravningsplatsen där hon i fasa skådat hur benen från de döda vinkat åt henne. De övriga åhörarna dränkte nu den arma änkans berättelse i skrattsalvor och menade att kvinnan nog tappat förståndet i sin tillsynes obotliga sorg.

Radagast som inte brydde sig om de skrattande människorna fortsatte fråga änkan om hennes familj och hon förklarade genast att Moggers handelshus hade av riket tilldelats ensamrätt på svavelhandeln. Därefter pekade hon mot honnörsbordet där hennes båda farbröder satt tillsammans med bl.a. prokuratorn själv, hans fru Selisia och den äldre man änkan kallade drakvaktaren.

Kvällen fortlöpte med mat och dryck när det plötsligt uppkom ett främmande brölande utifrån. Radagast skyndade till en fönsterglugg och konstaterade snabbt att ljudet kom ekande mellan bergen och var ett läte som gav både honom och de övriga maskeradgästerna en krypande kyla över nackkotorna. Det forntida lätet verkade härstamma från de sanka markerna nordväst om Arhem, just där Radagast och hans vänner tidigare funnit det begravda Cruri-folket. ”Kusligt… i de där trakterna bor väl ingen levande” utbrast någon förvånat. Lika plötsligt som ljudet kommit försvann det och de druckna besökarna funderade inte mer över saken.

Samtidigt nere på värdshuset satt Steinar tillsammans med Hæjmir och Dyrgil. Steinar hade tjatat om att få ta Radagasts plats på banketten men i största vänlighet blivit avspisad. Nu satt han och surade som bäst just när det brölande ljudet fick luften att darra så att de tillsammans med övriga gäster på värdshuset gav man sig ut i den snöiga gränden för att se vad som stod på. Ute på gatan var det fullt med människor som i olika grad av oro konstaterade samma som gästerna på banketten.  Ljudet ljöd från området där äventyrarna funnit Cruri.

Radagast hade undertiden återfunnit sin plats och på vägen dit observerat hur en hätsk dialog tagit form mellan Gottard da Melse och Praanz da Kaelve. Samtalet hade slutat med att Praanz vänt på klacken med prokuratorn rytande efter sig  ”Ni skall lyda mig, mitt ord är LAG!”. Radagast fortsatte sin måltid och småpratade med de närmaste gästerna under något som kändes som en evighet när han helt oväntat märkte hur en liten stengroda, helt malplacerat, stirrade tomt på prokuratorn från sin plats på honnörsbordet. Fogden, som fått syn på stengrodan samtidigt skrattade till och utbrast ”vem har ställd den här löjliga grodan hos mig? Vad ska det bety…” innan han hostade till. Gottard försöker hejda nästa hostning med en tygduk vilket resulterar i att duken färgades röd samtidigt som hann föll handlöst till marken.

Uppståndelsen var tumultartad och Radagast försökte ta sig fram till den omringade prokuratorn för att förklara hur denne antagligen blivit förgiftad. Detta resulterar istället i att vakterna drog öronen åt sig och ifrågasatte vad denne främling visste om förgiftningar. Radagast greps därefter och placerades i ett rum tillsammans med två soldater som lyssnade halvhjärtat till allt han har att säga om mördarsekter, gifter och stengrodor.

Slutligen lyckades Listeria ta sig fram till vakterna och genom hennes alibi släpptes Kafrilerprästen fri med uppmaningen att inte lämna Arhem om några frågor skulle dyka upp. Skamsen följde Radagast Listeria som berättade att banketten nu var avblåst och att prokuratorn var död. Prästen tyckte sig vagt minnas en liten pojke som var framme vid prokuratorns plats just innan grodan upptäcktes men kunde inte sätta fingret på hur pojken såg ut. På vägen hem från garnisonen möttes han av gråtande och chockade maskeradbesökare som vid det här laget valt att frångå sina kostymer. Alla utom shaguliten Malek Mangus som oberörd försvann nedför gatan.

Åter samlade på värdshuset berättade Radagast för de andra vad han bevittnat under maskeraden. Hæjmir jublade över att tyrannen Gottard nu går hädan och firade med att bjuda de anländande gästerna på öl samtidigt som Dyrgil, Radagast och Steinar drog sig undan för att diskutera ett allvarligt bekymmer.

Radagast förklarade vad Demens sagt angående demonsvärdet och man bestämde sig för att redan samma natt göra ett försök att stjäla vapnet från Hæjmir och föra det till en hög klippa vid kusten där man skulle kasta det i havet. Radagast lyckades under kvällen smyga i sömnbrygd i hans bägare och efter att han några minuter senare gäspat och avvikit från gillestugan så smög sig de övriga efter honom. Radagast lyckades lirka klingan ur den sovande och intet ont anande Hæjmirs grepp men på väg ur sovgemaket satte han sig plötsligt upp yrvaken och kunde snabbt konstatera att hans käraste ägodel nu var på väg att lämna rummet.

Endast iförd nattsärken tog Hæjmir upp jakten på förövarna men hamnade trots sin kondition på efterkälken. Saken förenklades inte av att Dyrgil lurpassat på honom runt ett hörn och gjorde sitt bästa för att hålla fast honom och på så sätt öka avståndet till de flyende svärdstjuvarna.

Halvvägs till klippan passerade man ett dimmigt skogsområde och märkte plötsligt hur marken darrade. Ur dimman trädde utan förvarning den vaknade cruriske kungen och genom den spruckna strupen mullrade han fram ”Eeeebhraaariiing”. Radagast som höll svärdet föll på knä och räckte fram vapnet till den vandöde kungen, böjde sitt huvud och hoppas på det bästa.  I nästa sekund var både Ebharing och Ottar försvunna i dimman och det enda som ännu vittnde om händelsen var de beniga fotspåren och skälvningarna i marken som han lämnat efter sig. Steinar tittade fram från sitt gömställe i ett buskage och ryckte tag i den skakade Radagast. ”Du lever! Prisad vare Gudinnan!” viskar han, i rädsla för att den vandöde skulle återvända.

Strax därpå hade den frusne Hæjmir hunnit ifatt de båda och tog handgripligen tag i dem för att få veta vart de gjort av det svärd de bestulit honom på. Han köpte först inte deras historia om hur den döde kungen kommit vandrande i dimman men när han sett fotspåren och för tredje gången fick händelsen berättad för sig så lugnade han ner sig. Den kraft som tidigare omgivit Hæjmir var nu försvunnen och man kunde märka en positiv förändring på hans sätt bara under den kyliga vägen tillbaka till Arhem. Det var som att han sakta vaknade upp ur en lång dagdröm för att åter bli sitt gamla jag. Radagast kunde redan på förhand gissa att detta skulle få en mindre önskvärd effekt när det gällde att styra motståndstrupperna men sade inget om saken.

Redan på avstånd kunde man höra tumult i staden och på sprickbildningarna i marken började man nu ana det värsta. Ottar hade kommit för att hämta tillbaka sin kungakrona och mycket riktigt såg man den väckte konungen lämna Junkern med kronan i näven samtidigt som stadsborna som vaknat av oväsendet flydde från platsen i panik. Några tappra soldater ur stadsvakten gjorde ett dumdristigt försök att stoppa den framryckande kungen och fick som straff sina huvuden åtskilda från kropparna varpå Ottar tågade ut ur staden i riktning mot Cruri.

”Nåja. Nog för att jag förlorat svärdet, men nu när han fått sina ägodelar återvänder väl den gamle kungen i alla fall till sin vila i graven” sade Hæjmir lugnt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0