En hämnd i natten
Thurolf, Radagast, Dyrgil och senaste tillskottet Krilljon mötte Ulvarna i en gränd bakom hertigens palats. "Kärran gick som planerat", antydde Radagast för de undrande männen. "Gott! Då ger vi oss av" svarade den äldre av dem och lätt smygande förflyttade man sig upp mot en av de mer skymda väggarna på berget där palatset vilade. Efter ett kort trevande efter något som visade sig vara ett dolt handtag gled en lönnpassage upp ur den nyligen solida väggen. Sällskapet tände några facklor och gav sig in i mörkret.
Med Ulvarna i spetsen följde man gången som efter en kortare vandring slutade tvärt vid en stege som ledde upp till en bastant trälucka. Sällskapet lyssnade en stund för att försäkra sig om att luckans andra sida vad obefolkad. Man lyfte därefter luckan sakta och spanade in i ett illaluktande stall inne på palatsets borggård. Alla släckte sina facklor och Radagast spanade ut genom en springa i dörren. På gårdsplanen utanför stod ett flertal soldater på post i skenet av väggfasta facklor. Två av dem vaktade porten ut ur palatset medan två andra stod på vakt utanför huvudbyggnaden. Ytterligare två marcherade fram och tillbaka över gården i ett försök att finna inkräktare av den sort som just nu befann sig bakom stalldörren.
"Vad gör vi nu?" viskade Radagast till den äldre Ulven som han antog var deras beslutsfattare. "Låt oss inte giva blodspillan mer än nödvändigt. Det är fähunden Dargomir vi vill åt" svarade han. "Enklare sagt än gjort" svarade Thurolf som ogillade bakhållet och hellre såg ära i en för båda parter förutsedd strid. Radagast hade undertiden funderat ut en passande trollformel och med en lättare handrörelse lyckades han släcka den fackla som lyste upp platsen kring den närmaste vakten. Vakten tittade förundrat på den slocknade facklan och muttrade irriterat samtidigt som han lämnade sin post och försvann in i huvudbyggnaden. "Låt äran komma av striden" fräste den hetlevrade Thurolf som tröttnat på hemlighetsmakeriet och utan att Ulvarna hann stoppa honom stormade han med draget vapen ut ur stallet. "Trångsynta blodigel" förbannade Radagast men följde ändå Thurolf in i stridens hetta och gav laddning åt en pil som han på magisk väg spände och i nästa sekund släppte iväg mot en vakt. Fler pilar föll från Ulvarnas långa bågar samtidigt som Dyrgil gjorde de övriga sällskap i närstrid med de kvarvarande vakterna. Thurolf avslutade striden genom att med sitt tidigare upphittade slagsvärd klyva en soldat på mitten och på mindre än några tiotal sekunder hade man utan problem tystat de oförberedda vakterna för gott.
Radagast gjorde pånytt en handrörelse och släkte övriga facklor så borggården nu låg i ett komplett mörker. Dyrgil hade undertiden lagt märke till ett par soldater som låg utslagna av den spetsade sömndrycken längs andra husväggen och gjorde processen kort med de sovande.
När sällskapet åter samlat sig (och i hårdförda ordalag luftat åsikterna kring Thurolfs ogenomtänkta utfall) begav man sig in i gången vid huvudbyggnaden. Entrén var försedd med bastanta ekdörrar på vardera sida samt en ekport i den främre väggen. Efter en snabbare undersökning av sidorummen fann man två rustkammare med diverse vapen och rustningar av god kvalitet. I den vänstra sidodörren fann man även ett vaktrum där striden blev kort och dödlig för de kortspelande soldaterna.
Smygandes fram till huvudingången konstaterade man snart att porten var låst. Krilljon plockade fram ett bylte med metallföremål ur sin ryggsäck och började bearbeta det välgjorda låset. Mörket underlättade tyvärr inte situationen och istället för att höra ett lyckosamt klickande i låset fick han tillbaka en avbruten del av dyrken från nyckelhålet.
Just som Krilljon skulle förbanna sin olycka hördes ett plötsligt ljud från låset och vakten som letat upp en ny fackla stod i dörröppningen och tittade förvånat på de objudna gästerna. Dyrgil och Thurolf utdelade båda varsitt dödande slag mot vakten som segnade blodig ned på golvet. När sällskapet tagit sig förbi vakten kom de in i en stor sal med vackra utsmyckningar i marmor. Ett stort långbord stod placerat i salens mitt och från den bortre väggen ledde två trapport upp till en ballistrad på salens övervåning. Mellan dessa trappor fanns ännu en port som vaktades av två soldater vilka nu kom springande med dragna vapen. Stål mötte åter stål men innan vakterna hann nedgöras hade en skytt från ballistranden lagt märket till vapenskramlet och börjat dela ut pilar mot sällskapet. Dyrgil träffades i magen och föll allvarligt skadad till marken. Radagast besvarade pilarna från ballistraden samtidigt som Thurolf drog sitt svärd ur den siste vakten och rusade uppför trappan mot skytten men möttes vid krönet av en riddare i full rustning. Mötet blev så plötsligt att Thurolf inte fick chans att parera riddarens kraftiga svärdsving som i nästa stund hade delat äventyrarens huvud från kroppen. Den fallne krigaren sparkades därefter nedför trappsatsen som skydd från två av de framryckande Ulvarna. Dessa lyckades undkomma Thurolfs nedrasande, numera döda kropp och anföll i nästa sekund riddaren vid trappans krön.
Nu öppnades porten mellan trapporna av ytterligare två soldater som hört vapenskramlet och dessa rusade till sina kamraters undsättning. Den kvarvarande Ulven nere i salen gjorde sig redo att möta dem samtidigt som Radagast slutligen satte en välriktad pil i skytten på ballistraden och nu kunde ägna uppmärksamheten åt de två nyanlända soldaterna.
Dyrgil (som ännu var vid medvetande) gjorde från golvet ett försök att stoppa det kraftigt blödande såret men tillfogade sig istället sådan smärta att han svimmade av. Radagast bytte snabbt formeln för projektil mot sin helande förmåga och strax var Dyrgil åter på fötter.
Samtidigt uppe på ballistraden hade riddaren gjort slut på den ene av Ulvarna. Den andre följde strax sin broder i den slutliga vilan just som Dyrgil rusade till undsättning men snubblade och föll handlöst i trappan. Den äldste och siste hittils överlevande Ulven hade samtidigt nedgjort de sista soldaterna och fick nu syn på riddaren och hans döda Ulv-bröder vilket grep honom av obeskrivligt raseri. Radagast vävde besvärjelsen kring ännu en pil mot den siste fienden uppe vid trappans topp men fick en magisk snedtändning varpå han föll medvetslös ned på salens golv.
Den siste Ulven kom i några snabba kliv upp till sina bröders baneman och de båda männens klingor klöv luften i en hatisk duell. Dyrgil hade åter kommit på benen och trots att hans hjälm ramlat av i fallet från trappan så rusade han nu till Ulvens undsättning. Mot de vana krigarna blev riddarens kamp snabbt ojämn och efter flera väl utdelade hugg från Dyrgils tvåhandsyxa bjöd Ulven det dödande hugget med sitt svärd.
Krilljon som hela tiden hållit sig i bakgrunden smög nu försiktigt fram mot trappan och Thurolfs döda kropp där han oberörd rafsade åt sig den huvudlöse krigarens guldtrakiner. "Främlingen är tydligen asätare" sade Dyrgil och tittade motbjudande på Krilljon. "Thurolf var en bra karl och förtjänar inte att skändas av en råtta som dig".
Den tidigare så vackra salen hade, precis som borggården, fyllts med sargade kroppar vars liv sällskapet fortsättningsvis skulle ha på sina samveten.
Med Ulvarna i spetsen följde man gången som efter en kortare vandring slutade tvärt vid en stege som ledde upp till en bastant trälucka. Sällskapet lyssnade en stund för att försäkra sig om att luckans andra sida vad obefolkad. Man lyfte därefter luckan sakta och spanade in i ett illaluktande stall inne på palatsets borggård. Alla släckte sina facklor och Radagast spanade ut genom en springa i dörren. På gårdsplanen utanför stod ett flertal soldater på post i skenet av väggfasta facklor. Två av dem vaktade porten ut ur palatset medan två andra stod på vakt utanför huvudbyggnaden. Ytterligare två marcherade fram och tillbaka över gården i ett försök att finna inkräktare av den sort som just nu befann sig bakom stalldörren.
"Vad gör vi nu?" viskade Radagast till den äldre Ulven som han antog var deras beslutsfattare. "Låt oss inte giva blodspillan mer än nödvändigt. Det är fähunden Dargomir vi vill åt" svarade han. "Enklare sagt än gjort" svarade Thurolf som ogillade bakhållet och hellre såg ära i en för båda parter förutsedd strid. Radagast hade undertiden funderat ut en passande trollformel och med en lättare handrörelse lyckades han släcka den fackla som lyste upp platsen kring den närmaste vakten. Vakten tittade förundrat på den slocknade facklan och muttrade irriterat samtidigt som han lämnade sin post och försvann in i huvudbyggnaden. "Låt äran komma av striden" fräste den hetlevrade Thurolf som tröttnat på hemlighetsmakeriet och utan att Ulvarna hann stoppa honom stormade han med draget vapen ut ur stallet. "Trångsynta blodigel" förbannade Radagast men följde ändå Thurolf in i stridens hetta och gav laddning åt en pil som han på magisk väg spände och i nästa sekund släppte iväg mot en vakt. Fler pilar föll från Ulvarnas långa bågar samtidigt som Dyrgil gjorde de övriga sällskap i närstrid med de kvarvarande vakterna. Thurolf avslutade striden genom att med sitt tidigare upphittade slagsvärd klyva en soldat på mitten och på mindre än några tiotal sekunder hade man utan problem tystat de oförberedda vakterna för gott.
Radagast gjorde pånytt en handrörelse och släkte övriga facklor så borggården nu låg i ett komplett mörker. Dyrgil hade undertiden lagt märke till ett par soldater som låg utslagna av den spetsade sömndrycken längs andra husväggen och gjorde processen kort med de sovande.
När sällskapet åter samlat sig (och i hårdförda ordalag luftat åsikterna kring Thurolfs ogenomtänkta utfall) begav man sig in i gången vid huvudbyggnaden. Entrén var försedd med bastanta ekdörrar på vardera sida samt en ekport i den främre väggen. Efter en snabbare undersökning av sidorummen fann man två rustkammare med diverse vapen och rustningar av god kvalitet. I den vänstra sidodörren fann man även ett vaktrum där striden blev kort och dödlig för de kortspelande soldaterna.
Smygandes fram till huvudingången konstaterade man snart att porten var låst. Krilljon plockade fram ett bylte med metallföremål ur sin ryggsäck och började bearbeta det välgjorda låset. Mörket underlättade tyvärr inte situationen och istället för att höra ett lyckosamt klickande i låset fick han tillbaka en avbruten del av dyrken från nyckelhålet.
Just som Krilljon skulle förbanna sin olycka hördes ett plötsligt ljud från låset och vakten som letat upp en ny fackla stod i dörröppningen och tittade förvånat på de objudna gästerna. Dyrgil och Thurolf utdelade båda varsitt dödande slag mot vakten som segnade blodig ned på golvet. När sällskapet tagit sig förbi vakten kom de in i en stor sal med vackra utsmyckningar i marmor. Ett stort långbord stod placerat i salens mitt och från den bortre väggen ledde två trapport upp till en ballistrad på salens övervåning. Mellan dessa trappor fanns ännu en port som vaktades av två soldater vilka nu kom springande med dragna vapen. Stål mötte åter stål men innan vakterna hann nedgöras hade en skytt från ballistranden lagt märket till vapenskramlet och börjat dela ut pilar mot sällskapet. Dyrgil träffades i magen och föll allvarligt skadad till marken. Radagast besvarade pilarna från ballistraden samtidigt som Thurolf drog sitt svärd ur den siste vakten och rusade uppför trappan mot skytten men möttes vid krönet av en riddare i full rustning. Mötet blev så plötsligt att Thurolf inte fick chans att parera riddarens kraftiga svärdsving som i nästa stund hade delat äventyrarens huvud från kroppen. Den fallne krigaren sparkades därefter nedför trappsatsen som skydd från två av de framryckande Ulvarna. Dessa lyckades undkomma Thurolfs nedrasande, numera döda kropp och anföll i nästa sekund riddaren vid trappans krön.
Nu öppnades porten mellan trapporna av ytterligare två soldater som hört vapenskramlet och dessa rusade till sina kamraters undsättning. Den kvarvarande Ulven nere i salen gjorde sig redo att möta dem samtidigt som Radagast slutligen satte en välriktad pil i skytten på ballistraden och nu kunde ägna uppmärksamheten åt de två nyanlända soldaterna.
Dyrgil (som ännu var vid medvetande) gjorde från golvet ett försök att stoppa det kraftigt blödande såret men tillfogade sig istället sådan smärta att han svimmade av. Radagast bytte snabbt formeln för projektil mot sin helande förmåga och strax var Dyrgil åter på fötter.
Samtidigt uppe på ballistraden hade riddaren gjort slut på den ene av Ulvarna. Den andre följde strax sin broder i den slutliga vilan just som Dyrgil rusade till undsättning men snubblade och föll handlöst i trappan. Den äldste och siste hittils överlevande Ulven hade samtidigt nedgjort de sista soldaterna och fick nu syn på riddaren och hans döda Ulv-bröder vilket grep honom av obeskrivligt raseri. Radagast vävde besvärjelsen kring ännu en pil mot den siste fienden uppe vid trappans topp men fick en magisk snedtändning varpå han föll medvetslös ned på salens golv.
Den siste Ulven kom i några snabba kliv upp till sina bröders baneman och de båda männens klingor klöv luften i en hatisk duell. Dyrgil hade åter kommit på benen och trots att hans hjälm ramlat av i fallet från trappan så rusade han nu till Ulvens undsättning. Mot de vana krigarna blev riddarens kamp snabbt ojämn och efter flera väl utdelade hugg från Dyrgils tvåhandsyxa bjöd Ulven det dödande hugget med sitt svärd.
Krilljon som hela tiden hållit sig i bakgrunden smög nu försiktigt fram mot trappan och Thurolfs döda kropp där han oberörd rafsade åt sig den huvudlöse krigarens guldtrakiner. "Främlingen är tydligen asätare" sade Dyrgil och tittade motbjudande på Krilljon. "Thurolf var en bra karl och förtjänar inte att skändas av en råtta som dig".
Den tidigare så vackra salen hade, precis som borggården, fyllts med sargade kroppar vars liv sällskapet fortsättningsvis skulle ha på sina samveten.
Kommentarer
Trackback
