Ett dystert avsked

Radagast och de andra gjorde en inventering på sin utrustning samtidigt som Dyrgil gick till en av HOXOH´s bättre rustmästare och beställde en helrustning inför det fortsatta äventyret. Efter att ha spenderat några dagar hos Mäster Frostmåne i väntan på att rustningen skulle vara färdigställd var alla utvilade och tog åter farväl av sin givmilde värd och uppdragsgivare.

Resan mot Faa förflöt utan några nämnvärda incidenter och redan på avstånd från byn såg man den väldiga svamphärvan resa sig mot Kargoms gråsvarta berg i väst. Längs vägen hörde man snart hyperermunkar sjunga lovsånger för att hålla Eniaken i schack eftersom det är deras plikt att skydda övriga ön från ondskan i grannlandet. Väl framme vid hyperermunkarnas kloster i byn blev man vänligt mottagna av äldstebroder Calafus, som Radagast och Dyrgil lära känna vid sitt förra besök i Faa. Sällskapet bjöds nu på kvällsvard bestående av handplockad örtsoppa och ett välsmakande bröd som för kvällen stillade deras hunger. Under middagen berättat Calafus att främligen som de för någon vecka sedan lämnade i sjukstugan nyligen tillfrisknat och lämnat klostret. "Han måste sitta på ett gudagott läkeskinn för att ha överlevt så fasansfulla brännsår" tillade Calafus och berättar även att när han frågat främligen, vars namn var Arn, om vart han färdades så sluddrade han fram "åt den fördömda drakuslingen Blatifagus".


Efter avslutad måltid tog Radagast fram kartbiten man funnit i Fontra Cilors palats och förklarade att man sökte den markerade platsen på kartan. Calafus fick genast oro i blicken och förklarar att man för att lyckas med det var tvungna att färdas bortom den väldiga Gremskporten. När man nu började ställa frågor om porten minns Calafus mycket väl en man som för några dagar sedan passerade porten med hjälp av sigill undertecknat hertigen av Fontra Cilor. Gruppen förstod nu att Jhildarint flytt till Kargom och att de måste fortsätta jakten dit för att finna honom och förhoppningvis även den sökta dolken. När Radagast förklarat att den ondskefulle magikern måste stoppas kände sig munkäldsten plötsligt generad över att ha släppt honom genom porten utan någon större ansträngning och han gav därmed sitt godkännande till att porten åter skulle öppnas nästkommande morgon för sällskapets räkning.

Följande morgon samlades man tidigt och Radagast bestämde sig samtidigt för att lämna delar av sina ägodelar i klostrets förvar. Efter att hyperermunkarna intagit diverse försvarsställningar från de okända faror som besatt portens motsatta sida öppnade man slutligen den enorma skyddsanordningen. Ett kompakt mörket väntade i den väldiga gången och Radagast var snabb att tända en fackla när porten sakta gick igen med ett dån bakom dem. Ljudet ekade sedan vidare genom den tunnel de nu färdades genom till fots.

Vandringen gick långsamt genom mörkret (för alla utom Dyrgil som såg perfekt med sin medfödda mörkersyn) och då och då hördes droppande ljud som förstärktes av den ekande gången. Här och var kastade facklorna reflektioner på grottväggen och i skrymslen och vrår sågs små små ögon stirra nyfiket på de förbipasserande. Efter att ha färdats i vad som verkade vara oändliga antal timmar utan att finna ett slut på tunneln förbannade man nu att man aldrig fråga munkarna om vandringens längd. Trötta och hungriga beslutade man sig slutligen för att slå läger (trots tvekande från flera i sällskapet). En efter en turades man om att hålla vakt och när det slutligen blev Dyrgils tur hörde han halvvägs genom sitt pass ett svagt viskande. Utan ett ljud väckte dvärgen de sovande och gjorde tecken mot det klippblock som döljde de viskande. När Dyrgil smög närmare såg han tre små magra varelser med långsmalt huvud och rödaktiga ögon som uppenbarligen förde en hetsig diskussion över något. När Jhildarint plötsligt närmade sig bakom honom med facklan i högsta hugg flydde varelserna med vilda skrik bort i gången. Utan att ödsla mer av sin sömn sov man ytterligare några timmar innan man gav sig iväg på återstoden av vandringen genom tunneln.

Det var eftermiddag när sällskapet slutligen såg dunkelt dagsljus från en öppning i det som antogs vara slutet på tunneln. Känslan över att äntligen komma ut i det fria var befriande för alla utom Dyrgil som trivdes minst lika bra inne i bergets mörker. Nu blickade man istället ut över ett dystert klipplandskap av karga gråbruna berg där solens strålar knappt nådde ner i de djupa dalsänkorna. Med hjälp av kartbiten orienterade sig Morgain utan större problem på den stig som delade sig både en och flera gånger innan man slutligen skymtade en grottöppning i en närliggande bergvägg. Öppningen till grottan skymdes till största del av en nedblodad djurhud som troligtvis användes som vindskydd och för att hålla värmen. I nästa sekund hade Morgain fångat upp spår som dröjt sig kvar i det leriga underlaget. "Ulvar, minst två av dem!" viskade han till de andra och pekar på spår som ledde både till och från grottöppningen. Smygandes förflyttande man sig nu till grottans öppning och i en blixtsnabb manöver ryckte Morgain upp skynket samtidigt som Dyrgil, med yxan i högsta hugg tog några försiktiga steg in i grottan som för tillfället var tom. Lukten från avföring och flera kedjor och rep i grottans väggar skvallrade om att invånarna nog höll sina ulvar kopplade här när de inte var ute på jakt. En bit längre in i grottan överraskades Dyrgil av två figurer, liknande de han mött i tunneln tidigare under natten. En vild strid utbröt där Dyrgil trots sin skyddande rustning fick ett djupt sår i ena armen innan han och Morgain lyckades ta livet av motståndarna. Radagast som nu ville bidra genom att plåstra om Dyrgils arm misslyckades ännu en gång så grovt att hans magi snedtände och han föll således medvetslös till marken.

Efter att ha bäddat ner Radagast i en av sovfällarna som Morgain funnit på golvet såg man sig omkring igen. I grottans bortre vägg skymtades en massiv trädörr med vaktlucka. Dyrgil, Krilljon och Morgain diskuterade en stund utan att komma på någon bra lösning. Dyrgil begav sig istället ut för att hålla utkik vid grottans utgång medan Morgain tröttnat och bestämde sig för att slå in dörren. Med ett lagom språng och en perfekt tackling brakade han därefter genom dörren och in över ett bord där två intet ont anande vakter nyss spelat kort. Vakterna drog sina vapen och strax var striden igång. Några hugg senare hade Krilljon och Morgain lyckats fälla den ene vakten när Dyrgil kom springande och med full kraft satte yxan i den kvarvarande vakten. Morgain har under striden fått ett djupt svärdshugg i bröstkorgen men eftersom Radagast nu vaknat upp lade han snabbt om såret. Vakternas döda kroppar var klädda i mörka kåpor som Krilljon och Morgain klädde sig i och de öppnade sedan dörren från vaktrummet som ledde vidare in i en korridor huggen direkt ur berget med fem nya dörrar. Morgain smög in och avslutade livet för de två som sov i det första av två (i övrigt tomma) rum. Från tredje rummet hörde Morgain snyftningar när han lade örat mot dörren. Att döma av dörrens metallbeslag var detta troligtvis en fångcell och man bestämde sig för att avvakta med att öppna den tills man genomsökt de två sista dörrarna.

Morgain lade örat mot korridorens näst sista dörr och lyssnade längre. "Jag hör bubblande men jag kan inte bestämma mig för ifall det är vatten eller inte" viskade han till sina något förbryllade kumpaner. "hurså?" svarade Radagast och öppnade dörren försiktigt. Rummet de tittade in i innehöll en bänk fylld av rör, burkar, kolvar och kärl. I en bokhylla fann Morgain boken "Berg & Grottor" som han fann intressant nog att plocka med sig. I ett litet kemiförråd som låg i anslutning till rummet fann man också mängder av elixir i olika färger av vilka man plockade med sig ett antal med intressanta etiketter.

När Morgain lade örat mot den sista och kvarvarande dörren öppnades den helt plötsligt och en förvånad Jhildarint mötte dem i öppningen. Hans häpna ansiktsuttryck förbyttes strax i gränslös vrede samtidigt som Morgain försökte slita tag i honom. Radagast började med hjälp av vindpilar att beskjuta fienden som svarade med att kasta blixar på både honom och Morgain. En kraftfull blixt träffade Radagast så allvarligt att hans högra hand fullständigt förkolnade precis innan Morgain gav den onde trollkarlen ett dödande hugg.

Efter att sällskapet gjort vad de kunnat för att läka Radagast förstörda högerhand konstaterade man att skadan behövde mycket kraftigare ritualer än vad man själv bar på. En oroad Radagast manade (trots sitt fysiska nederlag) ändå sällskapet att undersöka rummet bakom den dörr där Jhildarint nyss blivit dräpt. På ett litet altare fann man nu äntligen den dolk man varit på jakt efter den senaste tiden. Ingen i sällskapet var speciellt pigga på att stanna i detta råtthål utan bestämde sig för att snarast återvända till vänligare trakter. På vägen ut öppnade man även celldörren man tidigare valt att vänta med och fann där den vettskrämda och tatuerade kargomitkvinnan Didra som blivit tillfångatagen för några dagar sedan. När man förklarade för Didra att man kommit för att rädda henne blev hon evigt tacksam och kramade om dem alla innan hon tog farväl för att återvända till sin hemby.

Med Morgain i spetsen försökte man nu finna rätt stigar tillbaka till tunneln under Eniaken. Detta visade sig svårare än man trott och efter några osäkra vägval bad Morgain om att få bli lämnad ifred en stund. På avstånd hörde man honom prata för sig själv och en stund senare ropar han plötsligt till och efter det var hans vägvisning på något oförklarligt sätt glasklar.

På samma sätt som på ditvägen blev sällskapet nu tvungna att slå läger i tunneln. Denna gång slutade inte fullt lika fredligt och under Dyrgils vakthållning klövs plötsligt tystnaden av ett skräckinjagande ylande och ur skuggorna galopperade två knotiga varelser med grön hud och smala ögon ridande på varsinn svartpälsad best med glödande röda ögon och blixtrande huggtänder. Sällskapet var inom loppet av några sekunder på fötter och Dyrgil sänkte den förste besten med ett kraftigt yxhugg. Varelsen på ryggen föll av men lyckades ändå dela ut ett hugg mot Dyrgil som gjorde att han tappade sin yxa. Morgain och Krilljon kämpade samtidigt mot den andre ryttaren och lyckades till sist dräpa både honom och riddjuret med pilar och hugg. Den skadade Dyrgil lyckades med en sista ansträngning döda den sista motståndaren med ett välriktat slag som drev varelsens käkben upp i hjärnan och han avled sekunden senare.

Stridens hetta hade gjort alla i gruppen klarvakna och man bestämde sig för att utnyttja situationen till att snarast möjligt lämna detta helveteshål. Många timmar senare och märkbart utslagna av trötthet siktade man äntligen baksidan av den väldiga Gremskporten. En avtalad knacknings-kombination senare öppnades så de båda dörrarna och efter att ha blivit välkomnade tillbaka från hemskheterna i Kargom läkte Calafus under några dagar alla i gruppen inklusive Radagasts förkolnade hand som fortsättningsvis endast visade några påminnande ärr från händelsen.

När dagar gått och man åter kände sig redo fortsatte den triumferande hemvägen till HOXOH där sällskapet togs emot av en överlycklig Frostmåne. Hans ögon formligen strålade när Radagast räckte fram den för uppdraget sökta dolken. Alla i gruppen belönades först med en fantastisk middag där alla skrattade och hade trevligt. Senare under kvällen blev gruppen erbjudna att tillsammans med Frostmåne planera för den arkeologiska expedition som förhoppningsvis dolken skulle kunna leda dem in på. Långt om länge kröp var och en in på sitt rum för en god natts sömn och med lättat sinne över att äntligen ha avslutat detta krävande uppdrag. Dyrgils tankar vandrade kring Thurolf och det faktum att han inte kunde dela segerfesten. I nästa stund somnade han in i en välförtjänt natts vila.

Radagast vaknade panikslagen ur en mardröm som han i nästa sekund inte minns. Efter att ha torkat svettpärlorna och lugnat sig en stund satt ändå känslan kvar. Utan att kunna sätta fingret på det så verkade allt inte stå rätt till. Han klädde sig enkelt och smög uppför trappan till Frostmånes sovkammare där han knackade försiktigt på dörren. Hans magkänsla blev nu starkare och pulsen börjar så hårdare. "Mäster Frostmåne" sade han försiktigt samtidigt som han lät dörren glida upp. Genom rummets fönster lyste månljuset in och träffar den fasansfulla konturen av en manskropp med halsen hängande i en snara från taket. Radagast kunde inte hejda sig utan skrek ut "NEEEJ!" och rusade fram till kroppen. Inom några sekunder var gruppen samlad och fortast möjligt skar man ner den döde Frostmåne från snaran. Förutom den omkullvälta stolen som troligtvis använts för att iscensätta självmordet såg rummet ut att vara i sin ordning. På rummets skrivbänk fann man dolken samt ett avskedsbrev som löd:

Mina kära vänner

Den glädje jag ikväll känt över att tillsammans med Er söka hemligheterna i Cruri´s fornrike förbyttes så plötsligt till kolsvart sorg. Att avsluta mitt liv här visade sig vara min enda utväg eftersom ödet hänsynslöst beslutat sig för att besudla mig med en obeskrivlig ondska.

Jag vill att ni glömmer allt jag berättat för er om fornriket och att ni håller dolken gömd så ni kan fortsätta era liv i ovetskap utan att blicka tillbaka på detta sorgsna minne.

Det var en skärrad grupp som avslutade brevet och nu tittade oförstående på varandra. "Varför?" mumlade gång på gång en märkbart tagen Radagast samtidigt som han slog händerna för sitt sorgsna ansikte. "Varför?"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0