Flykten från Marjura
Det var en vilsen skara som hade lytt Shaguls råd och förfärat backat ut ur gravkomplexet i Dymrabergen. Radagast som för första gången på flera veckor vaknat upp ur zombinets dåsighet hade lyckats greppa den uppståndnes berättelse samtidigt som han ännu var i svår chock över det faktum att den gamle vännen Frostmåne från HOXOH bara varit en ovetande dubblett av mannen i graven. Hans grubbel avbröts inte ens av det faktum att shagulitnoviserna utanför graven sett händelserna som utspelats och i panik flytt med sällskapets släde. De fritagna fångarna hade de lämnat vid gravöppningen och dessa såg nu förtvivlat på sina befriare. Hæjmir och Abenazer funderade först på att försöka hinna ikapp släden men insåg snart att detta var lönlöst då tjuvarna redan hunnit halvvägs till Gethornspasset och ens inte tycktes bekymra sig över Hæjmirs ilskna vrål över deras tilltag.
Steinar hade undertiden konstaterat att nästan all mat man fört med sig fanns i den nu stulna släden och att man snarast behövde finna ett sätt att återvända till Arhem. De fritagna från Järntornet hade redan börjat ta sin tillflykt till stenladan där det fanns halm att lägga de sjuka på. Steinar ansträngde sig för allt vad han var värd. Någonstans kände han att det fanns en lösning för hur de skulle bli räddade. Han tittade ner på amuletten som han fått av Perrima i shaguliternas sjukstuga precis innan hon försvunnit och plötsligt stod allt klart för honom. Perrima! Isjättarna!
Han såg sig hastigt om och fann Perrima liggande på en halmbädd, yrande och fortfarande med otäcka skador trots att de värsta blödningarna hade stoppats. Han vände sig om till den frånvarande Radagast och skakade liv i honom. ”Radagast – ni måste hjälpa Perrima! Hon är vår räddning härifrån!”. Kafrilerprästen såg plötsligt ut att vakna upp ur sitt slummer och utan att ge Steinar något svar gick han bort till den sårade isdruiden och började besvärja hennes sår. Det dröjde inte länge förrän hon återfick medvetandet och strax fick Steinar runt sin hals som gav henne tillbaka amuletten från isjättarna. Han förklarade hur hennes sång vid Kmordas kloster som lockat till sig isjättarna borde kunna rädda sällskapet från att frysa ihjäl och efter en kort förberedelse vandrade Perrima ut ur byggnaden och åkallade på nytt isjättarna med sin sång.
Några timmar förflöt och Hæjmir skulle just svära över den opålitliga locksången då kraftiga steg skakade marken. Två väldiga jättar kom strax strövlande genom Gethornspasset och Perrima presenterade dem som Thule och Basimor. Med jättarnas medhavda slädar tändes nytt hopp om att återvända till det krigshärjade Arhem och Hæjmirs trolovade Selisia i Bethra Zur. Så snart alla hade klättrat i slädarna och smort sig med den sista karsonoljan gav man sig iväg söderut och lämnade kratern med sin spruckna skorpa där klippan med Järntornet funnits några timmar tidigare.
Jättarna följde först spåren från släden med shaguliterna men när dessa vek av åt sydost bestämde man sig för att istället fortsätta sydväst, i riktning mot Arhem. Två nätter senare hade jättarna lyckats föra sällskapet till glaciärisens kant och satte ner slädarna nedanför den väldiga isryggen. Man tackade Thule och Basimor för att de båda hade räddat deras liv och begav sig sedan utsvultna i riktning mot staden.
Längs stigen möttes man av både soldater och civila på flykt undan övermakten. Dessa berättade hur Arhem fallit och hur de döda genom trolldom ställt sig upp ur sina gravar och spridit skräck omkring sig. Det verkade som hela den förbannad ön blivit förhäxad. När man någon timme senare närmade sig den brinnande staden såg man hur de döda, likt en mur av lump besatt av lemmar av surt gammalt virke hade omringat staden och hur ytterligare tusental kom marscherande över bergssluttningarna. Deras bleka ögon stirrade livlöst framför sig och deras vapen högg urskiljningslöst mot allt som kom i deras väg varpå man valde att hålla sig på säkert avstånd från förödelsen.
Hæjmir kunde urskilja hur en trupp av ännu levande kom springande från garnisonen på stadsberget. När dessa kom närmare såg man att det var Praanz da Kaelve, Nin Hallaska och några trakoriska officerer. Praanz informerade om hur Arhem gått förlorat och att man försökt evakuera så många av invånarna som möjligt till byn Bethra Zur. Praanz berättade också hur hans uppdrag nu var att säkra fånglägrets svaveltillgångar eftersom lasten såg ut att bli den sista inom överskådlig framtid. Hæjmir skakade direkt på huvudet och förklarade att hans son och de övriga måste sättas i säkerhet men efter att Praanz deklarerat svavellastens värde och köpslagit om sällskapets andel av vinsten, samt menat att han hade en plan för att kunna fly Marjura, så skickade man Steinar och Radagast att leda de övriga i säkerhet medan Hæjmir själv tillsammans med Melobin och Abenazer följde Praanz da Kaelve och hans män mot fånglägret.
Da Kaelve ville först lämna fångarna åt sitt öde men Melobin lyckades övertyga honom om att även dessa våldsverkare kunde vara till nytta för att lasta de tunga svaveltunnorna. När tunnorna till slut var lastade satte man kurs mot Bethra Zur dit man anlände följande morgon. Steinar, Radagast och övriga som sänts i förväg låg och sov men väcktes av Selisias glädjeskri som inte visste några gränser. Hon slängde sig handlöst i famnen på Hæjmir och kramade honom och deras son Ulvric som fortfarande inte sagt ett ljud sen han blivit befriad i Järntornet.
Skatterna från Blatifagus boning som man gömt undan i byn lastades på ytterligare en släde och medan trakorier och marjurer tog plats i ytterligare slädar förklarade Da Kaelve hur man skulle färdas mot bansikanmunkarnas koloni på holmen Clusta Nova vid ostkusten. Rapporter om hur de vandöda crurerna undvikit att korsa vattendrag gav honom hopp om att munkkolonin skulle bistå med tillfällig säkerhet och vårkonvojen mot Arhem brukade dessutom göra en anhalt på ön vilket öppnade möjligheten för en vidare passage söderut.
Under ledning av Da Kaelve och Bethra Zurs rådherre Jölnir Isegård begav sig så småningom slädarna över den blåsiga glaciärisen och knappt en vecka senare anlände man utan missöden vid det vatten som delade Clusta Noba från resten av Marjura. Här möttes man av fler flyktingar från Marjuras övriga byar och gårdar som alla kunde förtälja sin beskärda del av crurernas förödelse. Ett större antal fiskebåtar från Clusta Noba transporterade de flyende över sundet från fastlandet och väl på andra sidan hyllades både Hæjmir och Steinar som hjältar såfort de fritagna fångarna i Järntornet spridit sina berättelser. Radagast däremot fick många hatiska blickar eftersom Arhems bybor ansåg att han hade haft samröre med shaguliterna i sjukstugan. Hæjmir lyckades lugna situationen genom att berätta hur Radagast blivit förd bakom ljuset och själv fallit offer för sektens experiment vilket gjorde byborna mer vänligt inställda och snart var prästen igång med att läka skadade från Arhem.
Clusta Noba tog under de närmaste dagarna emot fler flyktingar och sammanlagt rörde det sig om uppemot 800 personer som tagit tillflykten till ön. Flesta saknade var det efter slaget vid Arhem där endast några hundra av de sammanlagt över tusen byborna och soldaterna påträffats vid liv. Man befarade att de flesta mött en säker död vid crurernas anfall samt vid flykten över den kyliga glaciären.
Flera veckor senare, i början av våren och fateska månad rapporterade vaktposten hur en kolonn av skepp med trakorisk flagg siktats i riktning mot holmen. Vid konvojens ankomst förklarade Da Kaelve det dystra läget och beordrade att alla flyktingar på Clusta Noba skulle tas ombord. Efter en för det Trakoriska riket typisk förhandling gällande ekonomisk ersättning för att rädda de nödställda tröttnade Da Kaelve på sina giriga landsmän och slängde fram lejdebrev som gav honom rätt att ta kontroll över samtliga skepp i konvojen. Alla erbjöds plats på återresan över Norra Ishavet men bansikanmunkarna valde trots allt att stanna kvar på holmen. Detsamma gällde Rurik och ett antal sammanbitna marjurer som svor att aldrig sätta sin fot på ockupationsmaktens marker i söder.
Följande eftermiddag stod skeppen redo för den långa återresan och även om matförrådet inte var välfyllt så räknade man med att klara resan genom ransonering. Radagast stod länge och blickade ut över den mulna horisonten där den taggiga ishavsön sakta försvann bortom vågorna. Han drog sig till minnes den morgon då de anlänt till ön. Sedan dess hade Morgain, Krilljon och även Dyrgil gått död till mötes och han var nu den ende överlevande. Hans tankar fortsatte sväva kring Shagul som visat sig vara vid liv, den återväckte Ottar och dennes demonsvärd Ebharing. Radagast insåg att det här var inte slutet på historien - äventyret hade bara börjat.
Steinar hade undertiden konstaterat att nästan all mat man fört med sig fanns i den nu stulna släden och att man snarast behövde finna ett sätt att återvända till Arhem. De fritagna från Järntornet hade redan börjat ta sin tillflykt till stenladan där det fanns halm att lägga de sjuka på. Steinar ansträngde sig för allt vad han var värd. Någonstans kände han att det fanns en lösning för hur de skulle bli räddade. Han tittade ner på amuletten som han fått av Perrima i shaguliternas sjukstuga precis innan hon försvunnit och plötsligt stod allt klart för honom. Perrima! Isjättarna!
Han såg sig hastigt om och fann Perrima liggande på en halmbädd, yrande och fortfarande med otäcka skador trots att de värsta blödningarna hade stoppats. Han vände sig om till den frånvarande Radagast och skakade liv i honom. ”Radagast – ni måste hjälpa Perrima! Hon är vår räddning härifrån!”. Kafrilerprästen såg plötsligt ut att vakna upp ur sitt slummer och utan att ge Steinar något svar gick han bort till den sårade isdruiden och började besvärja hennes sår. Det dröjde inte länge förrän hon återfick medvetandet och strax fick Steinar runt sin hals som gav henne tillbaka amuletten från isjättarna. Han förklarade hur hennes sång vid Kmordas kloster som lockat till sig isjättarna borde kunna rädda sällskapet från att frysa ihjäl och efter en kort förberedelse vandrade Perrima ut ur byggnaden och åkallade på nytt isjättarna med sin sång.
Några timmar förflöt och Hæjmir skulle just svära över den opålitliga locksången då kraftiga steg skakade marken. Två väldiga jättar kom strax strövlande genom Gethornspasset och Perrima presenterade dem som Thule och Basimor. Med jättarnas medhavda slädar tändes nytt hopp om att återvända till det krigshärjade Arhem och Hæjmirs trolovade Selisia i Bethra Zur. Så snart alla hade klättrat i slädarna och smort sig med den sista karsonoljan gav man sig iväg söderut och lämnade kratern med sin spruckna skorpa där klippan med Järntornet funnits några timmar tidigare.
Jättarna följde först spåren från släden med shaguliterna men när dessa vek av åt sydost bestämde man sig för att istället fortsätta sydväst, i riktning mot Arhem. Två nätter senare hade jättarna lyckats föra sällskapet till glaciärisens kant och satte ner slädarna nedanför den väldiga isryggen. Man tackade Thule och Basimor för att de båda hade räddat deras liv och begav sig sedan utsvultna i riktning mot staden.
Längs stigen möttes man av både soldater och civila på flykt undan övermakten. Dessa berättade hur Arhem fallit och hur de döda genom trolldom ställt sig upp ur sina gravar och spridit skräck omkring sig. Det verkade som hela den förbannad ön blivit förhäxad. När man någon timme senare närmade sig den brinnande staden såg man hur de döda, likt en mur av lump besatt av lemmar av surt gammalt virke hade omringat staden och hur ytterligare tusental kom marscherande över bergssluttningarna. Deras bleka ögon stirrade livlöst framför sig och deras vapen högg urskiljningslöst mot allt som kom i deras väg varpå man valde att hålla sig på säkert avstånd från förödelsen.
Hæjmir kunde urskilja hur en trupp av ännu levande kom springande från garnisonen på stadsberget. När dessa kom närmare såg man att det var Praanz da Kaelve, Nin Hallaska och några trakoriska officerer. Praanz informerade om hur Arhem gått förlorat och att man försökt evakuera så många av invånarna som möjligt till byn Bethra Zur. Praanz berättade också hur hans uppdrag nu var att säkra fånglägrets svaveltillgångar eftersom lasten såg ut att bli den sista inom överskådlig framtid. Hæjmir skakade direkt på huvudet och förklarade att hans son och de övriga måste sättas i säkerhet men efter att Praanz deklarerat svavellastens värde och köpslagit om sällskapets andel av vinsten, samt menat att han hade en plan för att kunna fly Marjura, så skickade man Steinar och Radagast att leda de övriga i säkerhet medan Hæjmir själv tillsammans med Melobin och Abenazer följde Praanz da Kaelve och hans män mot fånglägret.
Da Kaelve ville först lämna fångarna åt sitt öde men Melobin lyckades övertyga honom om att även dessa våldsverkare kunde vara till nytta för att lasta de tunga svaveltunnorna. När tunnorna till slut var lastade satte man kurs mot Bethra Zur dit man anlände följande morgon. Steinar, Radagast och övriga som sänts i förväg låg och sov men väcktes av Selisias glädjeskri som inte visste några gränser. Hon slängde sig handlöst i famnen på Hæjmir och kramade honom och deras son Ulvric som fortfarande inte sagt ett ljud sen han blivit befriad i Järntornet.
Skatterna från Blatifagus boning som man gömt undan i byn lastades på ytterligare en släde och medan trakorier och marjurer tog plats i ytterligare slädar förklarade Da Kaelve hur man skulle färdas mot bansikanmunkarnas koloni på holmen Clusta Nova vid ostkusten. Rapporter om hur de vandöda crurerna undvikit att korsa vattendrag gav honom hopp om att munkkolonin skulle bistå med tillfällig säkerhet och vårkonvojen mot Arhem brukade dessutom göra en anhalt på ön vilket öppnade möjligheten för en vidare passage söderut.
Under ledning av Da Kaelve och Bethra Zurs rådherre Jölnir Isegård begav sig så småningom slädarna över den blåsiga glaciärisen och knappt en vecka senare anlände man utan missöden vid det vatten som delade Clusta Noba från resten av Marjura. Här möttes man av fler flyktingar från Marjuras övriga byar och gårdar som alla kunde förtälja sin beskärda del av crurernas förödelse. Ett större antal fiskebåtar från Clusta Noba transporterade de flyende över sundet från fastlandet och väl på andra sidan hyllades både Hæjmir och Steinar som hjältar såfort de fritagna fångarna i Järntornet spridit sina berättelser. Radagast däremot fick många hatiska blickar eftersom Arhems bybor ansåg att han hade haft samröre med shaguliterna i sjukstugan. Hæjmir lyckades lugna situationen genom att berätta hur Radagast blivit förd bakom ljuset och själv fallit offer för sektens experiment vilket gjorde byborna mer vänligt inställda och snart var prästen igång med att läka skadade från Arhem.
Clusta Noba tog under de närmaste dagarna emot fler flyktingar och sammanlagt rörde det sig om uppemot 800 personer som tagit tillflykten till ön. Flesta saknade var det efter slaget vid Arhem där endast några hundra av de sammanlagt över tusen byborna och soldaterna påträffats vid liv. Man befarade att de flesta mött en säker död vid crurernas anfall samt vid flykten över den kyliga glaciären.
Flera veckor senare, i början av våren och fateska månad rapporterade vaktposten hur en kolonn av skepp med trakorisk flagg siktats i riktning mot holmen. Vid konvojens ankomst förklarade Da Kaelve det dystra läget och beordrade att alla flyktingar på Clusta Noba skulle tas ombord. Efter en för det Trakoriska riket typisk förhandling gällande ekonomisk ersättning för att rädda de nödställda tröttnade Da Kaelve på sina giriga landsmän och slängde fram lejdebrev som gav honom rätt att ta kontroll över samtliga skepp i konvojen. Alla erbjöds plats på återresan över Norra Ishavet men bansikanmunkarna valde trots allt att stanna kvar på holmen. Detsamma gällde Rurik och ett antal sammanbitna marjurer som svor att aldrig sätta sin fot på ockupationsmaktens marker i söder.
Följande eftermiddag stod skeppen redo för den långa återresan och även om matförrådet inte var välfyllt så räknade man med att klara resan genom ransonering. Radagast stod länge och blickade ut över den mulna horisonten där den taggiga ishavsön sakta försvann bortom vågorna. Han drog sig till minnes den morgon då de anlänt till ön. Sedan dess hade Morgain, Krilljon och även Dyrgil gått död till mötes och han var nu den ende överlevande. Hans tankar fortsatte sväva kring Shagul som visat sig vara vid liv, den återväckte Ottar och dennes demonsvärd Ebharing. Radagast insåg att det här var inte slutet på historien - äventyret hade bara börjat.
Kommentarer
Trackback
