Främlingen i fångcellen
Radagast vaknade till med ett ryck och såg sig omkring. Den snedtända trollformeln hade lämnat små brännmärken i hans ljusa handflator men detta bekom honom inte utan han reste sig istället smått krampaktigt och kilade utan att klaga på värken bort till sina bekanta i sällskapet och förband deras sår som om han försökte glömma bort vad som just hänt. "Vad händer nu" frågade han den överlevande Ulven (vars namn var Abdon) samtidigt som han förband dennes sår. "Låt oss fullfölja den anledning för vilken vi är här" svarade han tystlåtet men i märkbar vrede, kanske just över att han nu var den siste av sitt slag.
Omplåstrade smög sig det nu avkortade sällskapet in i palatsets tronsal. Det rikt utsmyckade rummet spred en konstlad vördnad i gruppen och glöd från två härdar lös upp salen till ett halvmörker. Någon meter under det azurblå taket satt tre stora fönster med glaset färgat och under det mittersta stod en tom och gyllene tron på en upphöjning. I salens båda sidor fanns varsin dubbeldörr som visade sig leda in i ett tempel samt palatsets anrika gamla bibliotek. Efter en snabb genomsökning hittade den kunskapstörstande Radagast några volymer som fångade hans uppmärksamhet. Böckerna "Forntidsfynd" och "Vår vackra kultur" smög han ned bland sina tillhörigheter. Dyrgil fann boken "Trakorisk Historia" och lämnade över en bok till Krilljon och sa hånleende "Grymkäfts fällor, kanske något för dig?".
Efter att ha gått igenom de folktomma rummen var man tillbaka i den yttre salen. Med Krilljon i spetsen kikade man in genom den västra dubbeldörren och fann en sal utrustad med en ståtlig vattenbassäng med färskt vatten som dessutom kantades av en närliggande bastu. Även denna sal var vid tidpunkten öde och man smög därför fram till salens enda outforskade dörr där man steg in i ett mindre rum med en skrivbänk mot ena väggen och några stora träskåp längs den andra. Dyrgil var snabbt framme och fingrade längs skrivbänkens ena sida. Helt plötsligt lossnar en bit av bänksidan och ett hålrum i bänken blev synligt. Dyrgil sträckte förvånat in näven i hålrummet och fick tag på ett blodigt bylte med någon slags offerkniv (ej att förväxla med den jagade dolken) och en amulett med en olycksbådande runa. Bakom byltet hittades också en kartbit föreställande norra Palamux med en markering vid ett område i östra Kargom. Han stoppade ner fynden i sin packning och gruppen fortsatte (efter diverse diskussioner om vägvalet) nedför en spiraltrappa som ledde till en källare där två soldater sov (troligtvis förgiftade) på sin post. Krilljon placerade två välskurna snitt över de båda sovandes halsar och plockade i nästa sekund upp de olyckliga soldaternas nycklar som passade väl i den närmaste ståldörren.
Rummet innanför var fyllt till bredden med förgyllda föremål, kistor med trakoriska silverdecourer och ädelstenar i hundratal. Sällskapet plockade åt sig så mycket de förmådde och letade sedan igenom fångcellerna där man i den fjärde av dem fann en rejält tilltyglad och smått uppriven man. Mannen hade ett långt gråaktigt hår som skymde större delen av hans ansikte och tittade misstänkt på de nyligen anlända. Radagast förklarade utan dröjesmål att de hade kommit för att befria honom och när han fick till svar att den fängslade mannen ville återfå sin båge och övrig utrustning men i övrigt är ointresserad av de rikedomar man funnit i grannrummet drog han sig till minnes att just dessa föremål låg i ett hörn uppe i vaktrummet.
Tillsammans förflyttade sig sällskapet till just vaktrummet och den tidigare fängslade mannen försåg sig med det som varit hans varpå han lade till med en lätt hälsning. "Skogskänne" presenterade han sig. "För någon vecka sedan blev min skogstuga besökt av en trupp soldater som krävde mig på mynt jag inte ägde. Allt slutade med att jag sattes i bojor och fördes till det mörka källarhål som ni nu räddat mig ur. Som en sista tjänst vill jag be er om att följa mig till min stuga i Fnosselskogen strax utanför staden". Efter att Radagast, Dyrgil och Krilljon inte såg några problem i att göra Skogskänne till viljes harklade sig Abdon, den siste ulven, och antydde att det var dags att "skipa rättvisa".
Sällskapet tog sig upp för trappan till ballistraden där Thurolf någon timme tidigare mött sin alltför tidiga död. Rum efter rum genomsöktes men i de tre första fann man endast tomma sovplatser. I övervåningens fjärde rum låg Hertiginnan da Fontra och drömde när Dyrgil gjorde slut på både hennes dröm och liv med ett kallblodigt hugg i den sovandes rygg (under muttrande protester om överdrivet blodbad från Radagast). I det nästföljande sovrummet fann man hertigen vilande i sin stora himmelssäng. När sällskapet kom indragandes kravlade han i panik upp mot väggen och bad om nåd för sitt liv. Någon sådan nåd fanns dock inte på schemat för den hatfyllde Abdon som med en stämma darrande av upphetsning över att slutligen få sin hämnd utropade "öga för öga, tand för tand" samtidigt som han tryckte eggen av sitt svärd genom hertigens klena kropp varpå denne gav ifrån sig ett plågat stön samtidigt som sängkläderna färgades röda av hans blod. Plötsligt mindes Radagast deras primära uppdrag och börjar fråga ut den döende mannen i sängen om dolken från gravkummeln. Denne tittat förvånat och oförstående på honom "vilken dolk?" varpå han tog sitt sista andetag som hertig. Abdon såg med en viss tillfredställelse ner på den döde och släppte honom inte med blicken samtidigt som han förkunnade för de andra att hans ärende här var slutfört. Därefter tog han ett snabbt farväl av de övriga och innan någon hade hunnit protestera hade han flytt scenen.
Radagast föreslog att man skulle söka igenom övervåningens sista rum som även det visade sig vara ett sovrum men med lukt av rökelse och med väggar fyllda av ritualmasker, torkade örter och magiska symboler. På ett skrivbord fann Radagast "Stora ört- & drogboken" samt pergamentrullar med två trollformler som han inte hade tillgång till tidigare. Han fann även pergament som utstrålade onda besvärjelser men dessa pergament valde han instinktivt att riva sönder som om detta kunde hjälpt världen från ondska.
Just då såg man hur solens första strålar trängde in genom rummets fönster och man skyndade sig ner för trapporna och ut ur palatset. Precis utanför ingången ångrade sig Dyrgil och ville försöka hitta en passande rustning i den rustkammare de tidigare besökt. Plötsligt hördes röster utifrån gårdsplanen och Radagast sköt försiktigt igen den knarrande dörren utan att uppmärksammas. Oron spred sig inne i rustkammaren. Hade en vaktförstärkning kommit? Skulle man ha någon chans i strid utan den högreste Thurolf? Vad skulle straffet bli för att ha bragt en hertig och hans familj om livet för att inte ens gå in på det dussin soldater som därtill mist sina? Tankarna avbröts av marscherande fotsteg utanför dörren och med hjärtat i halsgropen tystnade sällskapet fullständigt under några sekunder och lyssnade. Ett mummel av upprörda röster hördes från andra sidan dörren och snabba fotsteg lämnade sedan platsen både ut mot gårdsplanen och in i palatset. "Nu är hög tid att fly fältet" proklamerade Skogskänne innan han spände en pil över bågsträngen och gav tecken åt Radagast att öppna dörren.
Ute i den dunkla hallen stod en soldat kvarlämnad. Hans ansikte gav ifrån sig en min av förvåning när han i nästa sekund genomborrades i halsen av Skogskännes välriktade pil och föll handlöst till marken i ett dovt dödsrossel. Resten av sällskapet gjorde med dragna vapen Skogskänne sällskap i hallen och man småsprang ut på gårdsplanen som ännu pryddes av de döda kropparna från sällskapets nattliga eskapad. Framför sig såg man två soldater springa, till synes, i smärre panik mot en byggnad på andra sidan gårdsplanen just som man konstaterade att porten i palatsets yttermur fortfarande hölls stängd. Istället följde man Radagast mot lönngången i stallet och halvvägs inne strömmade stridsberedda soldater ut genom byggnaden på andra sidan gårdsplanen mot de objudna gästerna. Utan att fundera fingrade Dyrgil reda på luckan i golvet inför ögonen på den förvånade Skogskänne och en efter en trängde man sig ner i lönngången som stängdes i samma sekund som soldaterna stormade in i stallbyggnaden.
Alla tog sig småspringande vidare genom den smala tunneln och flydde in i en av Fontra Cilors många gränder när man väl kommit ut ur lönngången. Nu skyndade man sig ner till Värdshuset "Sidenrevan" igen där hästarna stod sadlade och klara för att snarast möjligt ta sällskapet ut ur staden. Man lät Thurolfs springare gå i arv till Skogskänne och red i full fart ut genom en av stadsportarna innan någon i staden hunnit inse vad som skett. Det sista som sällskapet hörde av nattens händelser var sirener från palatsvaktens alarmerande instrument ungefär samtidigt som man på säkert avstånd såg siluetten av Fontra Cilor försvinna bakom några trädbeväxta kullar.
Efter någon timmes ritt blev skogen tätare. Skogskänne visade in sina nyvunna vänner på ett virrvarr av igenvuxna stigar och stannade slutligen i en liten glänta där solens strålar bara lämnade behagliga avtryck på den gräsbeklädda marken. Mitt i gläntan låg resterna av en förkolnad stuga och askan från branden hade spridits av vinden så de närliggande träden nu skiftade i askgrått. Med brustet hjärta steg Skogskänne av sin häst och gick skakande på huvudet och med tunga steg fram till bråten vid husgrunden där han föll på knä. "Jag behöver några minuter för mig själv" sade han med sorgsen röst och de andra gjorde honom till viljes genom att vika undan och tystlåtet diskutera den närmaste framtiden. Varför fanns inte längre dolken i palatset? Varför kände inte hertigen till något om den och vart hade den förädiske Jhildarint försvunnit? Radagast mindes plötsligt något från studietiden i HOXOH och att Jhildarint aldrig velat prata om sin härkomst men att han stundtals nämnt landet Kargom i olika sammanhang. Kanske hade den markerade kartbiten något med saken att göra? När Skogskänne slutligen kom tillbaka till de samlade (efter att ha tagit farväl av det enda hem han någonsin känt) verkade han påtagligt lättad. "Först vill jag ta tillfälle att tacka er alla för att ni räddat mitt liv. Näst verkar det vara ödets vilja att mitt liv här i skogen nu ska vara slut. Om det passar er så stannar jag gärna med er en tid och delar era äventyr". "Avgjort!" sade Radagast och sträckte fram sin hand. "Morgain Skogskänne" svarade han och mötte prästens handskakning som sedan fortsatte med händerna från Dyrgil och Krilljon.
Det hade blivit lunchtid och en påtaglig blandning av trötthet och hunger hade för första gången sedan gårkvällen slagit äventyrarna. Morgain förklarade att han kände skogen som sin egen ficka och efter att man lett hästarna bort till en dold bergsreva slog man sig ned för mat varpå Dyrgil och Krilljon genast somnade. Radagast ägnade en stund åt att berätta om uppdraget och vad som tidigare hänt. Innan han och Morgain somnade beslöt de sig dock för att utvilade rida till HOXOH och be Mäster Frostmåne om råd så fort man vaknat.
Solen hade nyss gått ner när man åter vaknade och Radagast började förklara att man gjorde bäst i att snarast återvända till HOXOH. Yrvakna tog man hästarna till skogens utkant och red sedan mot HOXOH för att anlända några timmar efter midnatt. Eftersom bron som vanligtvis ledde in i staden av någon okänd anledning ej stod att finna (och att försvinnandet troligtvis var kopplat till stadens illusionist-akademi) bestämde man sig för att ta in på det närliggande värdshuset "Packåsnan" som låg strax utanför staden och invänta morgonen. Tidigt nästa morgon (efter att nu ha vänt på dygnet rejält) fann man åter den försvunna stadsbron och begav man sig direkt till torget Örnhyllan och Mäster Frostmånes hem.
Den förväntansfulle Frostmåne tog emot redan i dörren och såg undrande ut över vart Thurolf tagit vägen samt över vilka de två okända männen var. Radagast förklarade i korta drag de senaste dagarnas händelser för den gamle mannen som i all sin häpenhet avbröt berättelsen gång på gång med frågor och funderingar. När han avslutat berättelsen lade han offerkniven, amuletten och kartan på bordet framför sig. Frostmåne rynkade på näsan och begrundade sakerna en stund innan han lyfte blicken och förklarade. "Vårt bergiga grannland Kargom är en plats där ondskan bitit sig fast som skabb i skrynkligt skinn. Regionen saknar officiellt styre och har istället gett plats åt horder av svartfolk, kannibaler och blodtörstiga sekter som brukar ond magi. Mot dessa vildar skapade munkarna i hypherer-ordern den levande muren Eniaken som skyddar vår gräns från havet i norr till Kargom-väggen i sydväst. Enda passagen går genom den såkallade Gremskporten vid fästet Faa och denna port vaktas av orderns munkar". "Låt oss då resa till Faa och möta munkarna som rår om porten" sade Radagast bestämt.
Omplåstrade smög sig det nu avkortade sällskapet in i palatsets tronsal. Det rikt utsmyckade rummet spred en konstlad vördnad i gruppen och glöd från två härdar lös upp salen till ett halvmörker. Någon meter under det azurblå taket satt tre stora fönster med glaset färgat och under det mittersta stod en tom och gyllene tron på en upphöjning. I salens båda sidor fanns varsin dubbeldörr som visade sig leda in i ett tempel samt palatsets anrika gamla bibliotek. Efter en snabb genomsökning hittade den kunskapstörstande Radagast några volymer som fångade hans uppmärksamhet. Böckerna "Forntidsfynd" och "Vår vackra kultur" smög han ned bland sina tillhörigheter. Dyrgil fann boken "Trakorisk Historia" och lämnade över en bok till Krilljon och sa hånleende "Grymkäfts fällor, kanske något för dig?".
Efter att ha gått igenom de folktomma rummen var man tillbaka i den yttre salen. Med Krilljon i spetsen kikade man in genom den västra dubbeldörren och fann en sal utrustad med en ståtlig vattenbassäng med färskt vatten som dessutom kantades av en närliggande bastu. Även denna sal var vid tidpunkten öde och man smög därför fram till salens enda outforskade dörr där man steg in i ett mindre rum med en skrivbänk mot ena väggen och några stora träskåp längs den andra. Dyrgil var snabbt framme och fingrade längs skrivbänkens ena sida. Helt plötsligt lossnar en bit av bänksidan och ett hålrum i bänken blev synligt. Dyrgil sträckte förvånat in näven i hålrummet och fick tag på ett blodigt bylte med någon slags offerkniv (ej att förväxla med den jagade dolken) och en amulett med en olycksbådande runa. Bakom byltet hittades också en kartbit föreställande norra Palamux med en markering vid ett område i östra Kargom. Han stoppade ner fynden i sin packning och gruppen fortsatte (efter diverse diskussioner om vägvalet) nedför en spiraltrappa som ledde till en källare där två soldater sov (troligtvis förgiftade) på sin post. Krilljon placerade två välskurna snitt över de båda sovandes halsar och plockade i nästa sekund upp de olyckliga soldaternas nycklar som passade väl i den närmaste ståldörren.
Rummet innanför var fyllt till bredden med förgyllda föremål, kistor med trakoriska silverdecourer och ädelstenar i hundratal. Sällskapet plockade åt sig så mycket de förmådde och letade sedan igenom fångcellerna där man i den fjärde av dem fann en rejält tilltyglad och smått uppriven man. Mannen hade ett långt gråaktigt hår som skymde större delen av hans ansikte och tittade misstänkt på de nyligen anlända. Radagast förklarade utan dröjesmål att de hade kommit för att befria honom och när han fick till svar att den fängslade mannen ville återfå sin båge och övrig utrustning men i övrigt är ointresserad av de rikedomar man funnit i grannrummet drog han sig till minnes att just dessa föremål låg i ett hörn uppe i vaktrummet.
Tillsammans förflyttade sig sällskapet till just vaktrummet och den tidigare fängslade mannen försåg sig med det som varit hans varpå han lade till med en lätt hälsning. "Skogskänne" presenterade han sig. "För någon vecka sedan blev min skogstuga besökt av en trupp soldater som krävde mig på mynt jag inte ägde. Allt slutade med att jag sattes i bojor och fördes till det mörka källarhål som ni nu räddat mig ur. Som en sista tjänst vill jag be er om att följa mig till min stuga i Fnosselskogen strax utanför staden". Efter att Radagast, Dyrgil och Krilljon inte såg några problem i att göra Skogskänne till viljes harklade sig Abdon, den siste ulven, och antydde att det var dags att "skipa rättvisa".
Sällskapet tog sig upp för trappan till ballistraden där Thurolf någon timme tidigare mött sin alltför tidiga död. Rum efter rum genomsöktes men i de tre första fann man endast tomma sovplatser. I övervåningens fjärde rum låg Hertiginnan da Fontra och drömde när Dyrgil gjorde slut på både hennes dröm och liv med ett kallblodigt hugg i den sovandes rygg (under muttrande protester om överdrivet blodbad från Radagast). I det nästföljande sovrummet fann man hertigen vilande i sin stora himmelssäng. När sällskapet kom indragandes kravlade han i panik upp mot väggen och bad om nåd för sitt liv. Någon sådan nåd fanns dock inte på schemat för den hatfyllde Abdon som med en stämma darrande av upphetsning över att slutligen få sin hämnd utropade "öga för öga, tand för tand" samtidigt som han tryckte eggen av sitt svärd genom hertigens klena kropp varpå denne gav ifrån sig ett plågat stön samtidigt som sängkläderna färgades röda av hans blod. Plötsligt mindes Radagast deras primära uppdrag och börjar fråga ut den döende mannen i sängen om dolken från gravkummeln. Denne tittat förvånat och oförstående på honom "vilken dolk?" varpå han tog sitt sista andetag som hertig. Abdon såg med en viss tillfredställelse ner på den döde och släppte honom inte med blicken samtidigt som han förkunnade för de andra att hans ärende här var slutfört. Därefter tog han ett snabbt farväl av de övriga och innan någon hade hunnit protestera hade han flytt scenen.
Radagast föreslog att man skulle söka igenom övervåningens sista rum som även det visade sig vara ett sovrum men med lukt av rökelse och med väggar fyllda av ritualmasker, torkade örter och magiska symboler. På ett skrivbord fann Radagast "Stora ört- & drogboken" samt pergamentrullar med två trollformler som han inte hade tillgång till tidigare. Han fann även pergament som utstrålade onda besvärjelser men dessa pergament valde han instinktivt att riva sönder som om detta kunde hjälpt världen från ondska.
Just då såg man hur solens första strålar trängde in genom rummets fönster och man skyndade sig ner för trapporna och ut ur palatset. Precis utanför ingången ångrade sig Dyrgil och ville försöka hitta en passande rustning i den rustkammare de tidigare besökt. Plötsligt hördes röster utifrån gårdsplanen och Radagast sköt försiktigt igen den knarrande dörren utan att uppmärksammas. Oron spred sig inne i rustkammaren. Hade en vaktförstärkning kommit? Skulle man ha någon chans i strid utan den högreste Thurolf? Vad skulle straffet bli för att ha bragt en hertig och hans familj om livet för att inte ens gå in på det dussin soldater som därtill mist sina? Tankarna avbröts av marscherande fotsteg utanför dörren och med hjärtat i halsgropen tystnade sällskapet fullständigt under några sekunder och lyssnade. Ett mummel av upprörda röster hördes från andra sidan dörren och snabba fotsteg lämnade sedan platsen både ut mot gårdsplanen och in i palatset. "Nu är hög tid att fly fältet" proklamerade Skogskänne innan han spände en pil över bågsträngen och gav tecken åt Radagast att öppna dörren.
Ute i den dunkla hallen stod en soldat kvarlämnad. Hans ansikte gav ifrån sig en min av förvåning när han i nästa sekund genomborrades i halsen av Skogskännes välriktade pil och föll handlöst till marken i ett dovt dödsrossel. Resten av sällskapet gjorde med dragna vapen Skogskänne sällskap i hallen och man småsprang ut på gårdsplanen som ännu pryddes av de döda kropparna från sällskapets nattliga eskapad. Framför sig såg man två soldater springa, till synes, i smärre panik mot en byggnad på andra sidan gårdsplanen just som man konstaterade att porten i palatsets yttermur fortfarande hölls stängd. Istället följde man Radagast mot lönngången i stallet och halvvägs inne strömmade stridsberedda soldater ut genom byggnaden på andra sidan gårdsplanen mot de objudna gästerna. Utan att fundera fingrade Dyrgil reda på luckan i golvet inför ögonen på den förvånade Skogskänne och en efter en trängde man sig ner i lönngången som stängdes i samma sekund som soldaterna stormade in i stallbyggnaden.
Alla tog sig småspringande vidare genom den smala tunneln och flydde in i en av Fontra Cilors många gränder när man väl kommit ut ur lönngången. Nu skyndade man sig ner till Värdshuset "Sidenrevan" igen där hästarna stod sadlade och klara för att snarast möjligt ta sällskapet ut ur staden. Man lät Thurolfs springare gå i arv till Skogskänne och red i full fart ut genom en av stadsportarna innan någon i staden hunnit inse vad som skett. Det sista som sällskapet hörde av nattens händelser var sirener från palatsvaktens alarmerande instrument ungefär samtidigt som man på säkert avstånd såg siluetten av Fontra Cilor försvinna bakom några trädbeväxta kullar.
Efter någon timmes ritt blev skogen tätare. Skogskänne visade in sina nyvunna vänner på ett virrvarr av igenvuxna stigar och stannade slutligen i en liten glänta där solens strålar bara lämnade behagliga avtryck på den gräsbeklädda marken. Mitt i gläntan låg resterna av en förkolnad stuga och askan från branden hade spridits av vinden så de närliggande träden nu skiftade i askgrått. Med brustet hjärta steg Skogskänne av sin häst och gick skakande på huvudet och med tunga steg fram till bråten vid husgrunden där han föll på knä. "Jag behöver några minuter för mig själv" sade han med sorgsen röst och de andra gjorde honom till viljes genom att vika undan och tystlåtet diskutera den närmaste framtiden. Varför fanns inte längre dolken i palatset? Varför kände inte hertigen till något om den och vart hade den förädiske Jhildarint försvunnit? Radagast mindes plötsligt något från studietiden i HOXOH och att Jhildarint aldrig velat prata om sin härkomst men att han stundtals nämnt landet Kargom i olika sammanhang. Kanske hade den markerade kartbiten något med saken att göra? När Skogskänne slutligen kom tillbaka till de samlade (efter att ha tagit farväl av det enda hem han någonsin känt) verkade han påtagligt lättad. "Först vill jag ta tillfälle att tacka er alla för att ni räddat mitt liv. Näst verkar det vara ödets vilja att mitt liv här i skogen nu ska vara slut. Om det passar er så stannar jag gärna med er en tid och delar era äventyr". "Avgjort!" sade Radagast och sträckte fram sin hand. "Morgain Skogskänne" svarade han och mötte prästens handskakning som sedan fortsatte med händerna från Dyrgil och Krilljon.
Det hade blivit lunchtid och en påtaglig blandning av trötthet och hunger hade för första gången sedan gårkvällen slagit äventyrarna. Morgain förklarade att han kände skogen som sin egen ficka och efter att man lett hästarna bort till en dold bergsreva slog man sig ned för mat varpå Dyrgil och Krilljon genast somnade. Radagast ägnade en stund åt att berätta om uppdraget och vad som tidigare hänt. Innan han och Morgain somnade beslöt de sig dock för att utvilade rida till HOXOH och be Mäster Frostmåne om råd så fort man vaknat.
Solen hade nyss gått ner när man åter vaknade och Radagast började förklara att man gjorde bäst i att snarast återvända till HOXOH. Yrvakna tog man hästarna till skogens utkant och red sedan mot HOXOH för att anlända några timmar efter midnatt. Eftersom bron som vanligtvis ledde in i staden av någon okänd anledning ej stod att finna (och att försvinnandet troligtvis var kopplat till stadens illusionist-akademi) bestämde man sig för att ta in på det närliggande värdshuset "Packåsnan" som låg strax utanför staden och invänta morgonen. Tidigt nästa morgon (efter att nu ha vänt på dygnet rejält) fann man åter den försvunna stadsbron och begav man sig direkt till torget Örnhyllan och Mäster Frostmånes hem.
Den förväntansfulle Frostmåne tog emot redan i dörren och såg undrande ut över vart Thurolf tagit vägen samt över vilka de två okända männen var. Radagast förklarade i korta drag de senaste dagarnas händelser för den gamle mannen som i all sin häpenhet avbröt berättelsen gång på gång med frågor och funderingar. När han avslutat berättelsen lade han offerkniven, amuletten och kartan på bordet framför sig. Frostmåne rynkade på näsan och begrundade sakerna en stund innan han lyfte blicken och förklarade. "Vårt bergiga grannland Kargom är en plats där ondskan bitit sig fast som skabb i skrynkligt skinn. Regionen saknar officiellt styre och har istället gett plats åt horder av svartfolk, kannibaler och blodtörstiga sekter som brukar ond magi. Mot dessa vildar skapade munkarna i hypherer-ordern den levande muren Eniaken som skyddar vår gräns från havet i norr till Kargom-väggen i sydväst. Enda passagen går genom den såkallade Gremskporten vid fästet Faa och denna port vaktas av orderns munkar". "Låt oss då resa till Faa och möta munkarna som rår om porten" sade Radagast bestämt.
Kommentarer
Trackback
