I skuggan av Trakorien

Flera händelselösa veckor senare hade sommaren åter svept in över Paratorna. Morgonen var behaglig och solen värmde dagg ur gräset när vagnen som hämtat Radagast, Melobin och hans båda livvakter Elmrick och Corvin rullade fram över den Bralgiska slätten som bredde ut sina bördiga jordbruksmarker söder om huvudstaden.

Tillsammans reste de till bröllopet mellan Hæjmir och hans trolovade Selisia vilka nyligen införskaffat en gård i trakten. Alla i sällskapet var mycket förväntansfulla över dagen eftersom ingen av dem tidigare hade deltagit vid en vigsel, än mindre mellan marjurisk och trakorisk ätt.

Vid dagens mitt anlände ekipaget till sin destination som redan på avstånd gick att urskilja som en samling byggnader, vackert placerade på en väldig kulle med utsikt över de kringliggande ägorna och dess grönskande grödor. Elmrick som var uppväxt i trakten berättade att större delen av Bralorge från begynnelsen varit havsbotten och att grödan därav sprang gott ur dessa marker.

Väl framme vid folksamlingen utanför huvudbyggnaden blev man gott mottagna av brudparet och timmarna senare hade en vacker ceremoni ägt rum då, uppseendeveckande nog, en av gudinnan Inashtars präster äktat och välsignat brudparet.

Snart bröt festligheterna ut i applåder, hurrarrop och glada tjut och festen som skulle pågå de tre kommande dagarna med tillhörande nätter (alt. till dess att all mat och dryck tagit slut) hade sin början. Bland de närmare fyrahundra gästerna skymtas vilt skilda samhällsklasser. Allt från vanliga bybor från grannbyarna som kommit för att visa sin aktning, till högre ämbetsmän från Tricilve´s finare kretsar t.ex. den välbärgade handelsmannen Egun Shakello och den något äldre Lertil Bergemur som var en av Mana Frigas mäktigaste ämbetsmän.

Under kvällen stötte man också ihop med fler välbekanta ansikten som den lagkunnige Grubertin Gråhud och Hæjmirs vänner Ormtunga och Gistacki som precis likt sällskapet fått fly Arhem. Givetvis fanns även Steinar på plats vid ett av långborden i sällskap av Findigan Mogger som båda vinkade glatt mellan tuggor och vinklunkar.

När sällskapet slutligen fått satt sig till bords tog Radagast tillfället i akt att inviga Melobin och de andra i sina planer. ”Jag har fått klartecken från mina prästbröder att avresa till Sfärernas Centrum bortom mitt hemland Mereld för att varna äldsterådet om Shaguls återuppståndelse. Min förhoppning är att du Melobin, gör mig sällskap eftersom du liksom mig själv är ett levande vittne på dennes återkomst och det som utspelade sig i gravens mörker”. Melobin skruvade lite obekvämt på sig men insåg samtidigt att han inte kunde annat än att acceptera. Han nickade instämmande och framhöll att han nu även hoppades få hjälp att tyda drömmen om den nedfrysta staden. Hans båda livvakter skulle självklart också följa med honom på resan.

Samtidigt hade Elmrick suttit och samtalat med en yngre herre på andra sidan bordet. Denne gjorde gällande att en man kallad Sigishorn Ärkemagikern enligt ryktet hade lyckats ena primitiva måndyrkarsamhällen och svartfolk i trakten av Kargom på Palamux. Denne Sigishorn skulle även ha uttalat en profetia om ”den slutliga reningen” men vad detta skulle innebära visste varken ynglingen eller Elmrick.

Något senare flyttade ett annat sällskap in vid bordet och en pratglad och överförfriskad herre delade med sig av ett rykte om hur den trakoriska underrättelsetjänsten Digeta Longa nyligen avslöjat hur Trinsmyriska adelsmän i Milacke konspirerat med de marjuriska upprorsmakare som sades ligga bakom både vapensmugglingen och den svartkonst som fått nyhamnen Arhem och dess svaveltillgångar på fall. Milackiska ädlingar skall ha beordrats att infinna sig till förhör i Tricilve men hade såvitt det sades ännu inte dykt upp.

Mannen förstod alltför sent hur diskussionen ansågs opassande och kanske rentav brottslig i det att sprida rikets hemliga göromål och bytte raskt över till senaste nytt inom hovet och hur furstendömet Kharasma i det västliga Lasemos utropat Amrion Blåtryne till härskare efter att tronarvingen Arn Dunkelbrink inte synts till på flera år.

Radagast satte vinklunken i halsen och hostade till. Arn! Var denne man samme tilltyglade riddare som räddats ur jaktslottet i Nastrôl och som man senare sett tämja draken Blatifagus på Marjura? Vad hade denne mystiske man för anledning att släppa sitt trygga fursteliv för att istället riskera att bli drakföda och kanske än mer underligt; hur lyckades han kuva den fasansfulle Blatifagus.

Funderingarna avbröts av kalabalik kring en ensam och andfådd ryttare som just anlänt för att tala brådskande med husets herre. För Hæjmir presenterade han sig som Jove Irrdal – rådgivare åt familjen da Privavi vars ägor angränsade till värdparets egna. Hans uppdragsgivare, självaste godsherren Albrinth da Privavi hade hittats mördad och han vädjade nu om assistans till att söka den skyldige.

Hæjmir som trots att han var ny i trakten redan gjort sig ett rykte gällande lag och ordning stormade upp och gav närmsta tjänare order om att sadla hästarna. Han hindrades i nästa sekund av sin nyblivna hustru som påpekade att det vore både synd och skam att frånvara på självaste bröllopsnatten.

Pressad mellan sin plikt som äkta man och traktens rättrådige vände han blicken mot Radagast som nickade instämmande. ”Vi far å dina vägnar!”

Tillsammans med Jove hetsade männen sina hästar att sätta extra fart genom regnet som nu öste ner. Kvällen var mörk men lystes då och då upp av skenet från kaskader av blixtar. Efter någon timmes ritt över den bralgiska slätten anlände man till gården som bestod av en samling magnifika byggnader pråligt utsmyckade även ur trakorisk synvinkel.

Radagast, Melobin, Elmrick och Corvin följde Herr Irrdals häst fram till huvudbyggnaden som hade två våningar, färgat glasfönster och en bastant och järnbeslagen port. På höger kortsida lade man märke till en stenlagd terrass innan en av husets tjänare tagit hand om hästarna och man kunde skynda mot porten som efter några rejäla slag på dörrkläppen öppnades.

Sällskapet steg in i en värmande hall där man möttes av fyra nedstämda män varav en av allt att döma var Kastykepräst. Den mer eleganta av de tre övriga männen hälsade med en lätt bugning och presenterade sig som Sten Klinte, god vän till familjen.

Innan några frågor hade kunnat ställas visades man vidare in genom en dubbeldörr till höger och ett mycket kallare rum än hallen vilket snabbt fick sin förklaring eftersom en av terrassdörrarna stod halvöppen och släppte in kylan från den regniga sommarnatten utanför.  Rummets väggar var täckta av hyllor sånär som på de ställen där det hängde draperier och den dörr som ledde in i den angränsande matsalen.

På golvmattan mitt i rummet låg en kropp, stel och förvriden. Att personen var död konstateras förutom på den onaturliga och krampaktiga ställningen att hans huvud genomborrats av en pil. En stor blodpöl bildade en kladdig cirkel kring den dödes huvud. Klinte förklarade: ”Jag lät allt stå som det var, när jag fann stackars Albrinth. Jag hoppas verkligen ni kan hjälpa oss. Hans änka har redan utfäst en belöning på 1000 guldtrakiner till den som hittar mördaren och klart och entydigt kan bevisa dennes skuld. Om det är någonting ni behöver så kom direkt till mig, för jag stannar nog här de närmaste dagarna. Stackars Mircella behöver ansenlig tröst nu när hennes make har ryckts bort såhär brutalt och plötsligt…”

Han avbröts av en tjänarinna som meddelade att middagen trots omständigheterna stod serverad och efter en snabb genomsökning av rummet och stenterrassen, där man fann fotspår innehållande blåaktig lera, gick alla till bords.

Radagast hamnade bredvid Kastykeprästen som, efter att ha välsignat maten i gudinnans, namn.presenterade sig som Hellgott. Middagen som bestod av langockgryta och helstekt havskarp intogs under tryckande tystnad. Alla verkade sitta försjunkna i tankar och den nyblivna änkan Mircella da Privavi snyftade lite smått då och då innan hon deklarerade att hon tappat matlusten och försvann från bordet. Strax därpå kände Radagast hur någon nöp honom i benet och när han tittade ner såg han hur Hellgott smög till honom en pergamentbit. Så fort middagen var över och husets befolkning lämnat rummet plockade han fram lappen där det gick att läsa: ”Möt mig i biblioteket efter middagen”.

Radagast förklarade för de övriga i sällskapet att han ville möta Kastykeprästen ensam och bad Elmrick och Corvin att stanna i matsalen medan Melobin sökte sig till ett avträde.

Efter en stunds väntan i det kyliga biblioteket hördes plötsligt en försiktig knackning på dörren och när den glidigt upp kom Hellgott in och gjorde en hälsningsgest. Utan att tidigare tänka på det märkte Radagast nu hur mannen, från att tidigare ha verkat orolig, nu såg mer avspänd ut som om han fattat ett beslut. Han stängde tyst dörren bakom sig och gick fram mot Radagast. ”Jag hoppas att jag kan lita på er. I mina böner har jag sökt råd och finner ingen annan utväg än att låta er höra sanningen. De saker jag känner till kan komma att få denna dunkla historia att klarna något. Även om jag utsätter mig själv för stor fara är det gudinnans vilja att jag berättar vad jag vet. Jag är ganska säker på att jag vet vem som är mördaren. Ni förstår, jag hade precis slumrat till när jag hörde skriket från nedervåningen. Jag var precis på väg nedför trappan då jag såg…”

Han avbröts plötsligt av att ett fönster mot terrassen krossades av en projektil som med våldsam kraft kom inflygande genom rutan. Den stackars prästen hann inte mer än vända sig innan lodet trängde igenom hans huvud och han föll döende till golvet med ett uppgivet stön.

Elmrick och Corvin satt som bäst och funderade på hur belöningen skulle fördelas, med tanke på att de var inhyrda livvakter åt Melobin, då de hörde Radagast skrika från rummet bredvid. De båda slet sina vapen och stormade in i biblioteket där Radagast låg på golvet och manade dem att söka skydd. De gjorde honom till viljes och hade just släckt alla rummets ljuskällor då även Melobin, Jove och Herr Klinte gjorde dem sällskap. ”Någon från utsidan sköt Hellgott” informerade Radagast skärrad. ”Kanske är de ute efter fler av oss”. Melobin gjorde tecken åt sina livvakter och de begav sig till huvudentrén medan Radagast frambringade en bön till Tigiwalvan om att lägga en ljuskaskad över terrassen varifrån pilen kommit. En explosion av ljus bländade tillfälligt terrassen och strax därpå stormade Melobin, Elmrick och Corvin terrassen som dessvärre var tom. Skytten hade förmodligen redan flytt platsen och trots obehag över att övernatta på gården beslöt man sig så småningom för att göra det.

Följande morgon bestämde man sig för att tala med folket på gården. Efter frukost begav man sig ut på ett av de många fälten där förmannen Dirk höll godsets slavar i arbete. Den reslige mannen hade en rödsprängd näsa och ilsken blick men beklagade självfallet sin arbetsgivares död och svor över ”det förbaskade slöddret” såsom luffare och hemlösa som då och då synts till på ägorna.

Tillbaka vid huset fick man pratat med Sten som förklarade hur han känt Albrinth sedan barnsben. Några fiender kunde han inte peka ut men syftade till att anfallet troligtvis handlade om svartfolk eller skecker som försökte skrämma iväg hederligt folk.

Jove Irrdal berättar att han under gårdagen varit i staden Privavi i affärer och kom tillbaka strax innan skymningen då han låste portarna. Han försäkrade att om någon tagit sig in i huset så gjorde man detta innan det mörknade.

Man talade även med Albrinths änka Mircella som genast undrade om man ännu hittat någon skyldig. Hon berättade hur hon låg och vilade när Herr Klinte knackade på hennes dörr och berättade om makens död. Hon föll strax i gråt och när hon slutligen hejdade tårarna undrade sällskapet om hon märkt något konstigt den sista tiden. Hon minns då hur hennes man varit spänd och återhållsam samt tagit ensamma promenader ut i skogarna bakom gården. Hon berättade också hur maken talat i sömnen härom natten och då nämnt orden ”500 trakiner” flera gånger.

Även Mircellas drogmakare Hons intygade hennes berättelse om Albrinths promenader i skogen och tillade att han sett honom bära med sig en påse ut i skogen.

Efter att ha fått en stig utpekad på gårdens baksida begav sig sällskapet in i skogen och efter någon kilometer nådde man fram till en glänta där man fann en gammal övergiven brunn. Efter en undersökning av marken visade det sig finnas samma blåa lera här som i fotspåren utanför gården och när Melobin drog upp brunnshinken fann han i botten en ensam guldtrakin. Melobin gjorde sitt bästa att följa fotspåren men villade bort sig längre uppför stigen och fick besviket återvända. Man riggade nu en fälla vid brunnen och gav sig därefter tillbaka till gården för middag.

Kort efter middagen bestämde man sig för att genomsöka huset för att försöka hitta fler ledtrådar. I Albrinths arbetsrum på övre plan fann man fotspår i golvdammet som ledde mellan dörren till avträdet och ett av rummets fönster. Man fortsatte in i avträdet där man hittade en lykta i ett skåp och en lapp med instruktioner som förmodligen gällde signalering med lyktan och där förklaringar som ”kom närmare med vapen” och ”guld att hämta” fanns beskrivna. Misstankarna om att någon inne i huset var inblandad i de båda morden stärktes nu, men vem kunde vara den skyldige?

Melobin beslöt sig för att hålla vakt i arbetsrummet över natten för att, om möjligt, gripa den skyldige på bar gärning. Övriga gick till sängs men väcktes snart igen av Melobin som hört uppståndelse nere på gårdsplanen. När man skyndade ut såg man Dirk och två av husets tjänare släpa in en fjärde motstridig person i en av de närliggande barackerna. Sällskapet följde efter in genom dörren och fick då veta, av den uppretade Dirk, att man fångat mördaren på en nattvandring ute i skogen. Gubben hade försökt fly men hunnits upp och låg nu tilltyglad och fastkedjad i ett hörn. Dirk grymtade att han skulle ta itu med ”kräket” nästkommande morgon men hade inget problem med att sällskapet började förhöret genast medan han själv avvek för nattsömn.

Melobin förklarade för luffaren att läget såg illa ut och att han gjorde bäst i att komma med en bra förklaring till vad han gjorde på Da Privavi´s gods. Gubben plirade tyst tillbaka på honom och spottade blod från en utslagen tand. Melobin fortsatte och frågade om gubben sett någon underligt ute i skogen och fick som svar att ”skogen var mörk och några mynt skulle lysa upp hans suddiga minne”. En handfull mynt senare kunde luffaren, vars namn var Kosko, berätta hur han sett konstiga blinkande ljus komma från gården nattetid. Han kände också igen den blåa leran på beskrivningen och förklarade att sådan fanns att hitta i bergen bakom skogen där han också sett två män som av allt att döma slagit läger i en grotta där.

Kommande morgon begav sig äventyrarna mot bergen bakom skogen. Man passerade den övergivna brunnen och kunde konstatera att ingen fastnat i deras fälla. Melobin sökte efter fotspår och lyckades nu följa ett spår som även innehöll den sökta blåleran. Spåret fortsatte fram till bergen och upp längs en liten svårupptäckt stig som sällskapet följde. ”Titta! Där måste det vara.” viskade Radagast och pekade mot en grottöppning en bit längre bort. Inget tecken på liv kom från grottan och man beslöt sig för att smyga närmare även om underlaget gjorde det svårt och flera knäckta kvistar senare stod man vid grottans ingång.

Radagast predikade en kort bön som tände upp toppen på hans vandringsstav likt ljuset från en lykta. Därefter tog Elmrick och Corvin täten med dragna vapen medan de mer klent rustade Melobin och Radagast följde efter. Männen hade bara tagit ett fåtal kliv in i grottan när en pil ven genom luften och borrade sig djupt in i sidan på Elmrick. Som den erfarne stridsmaskin han var blev detta snarast något som triggade honom och vrålandes kastade han sig vidare framåt samtidigt som han plötsligt märkte en skugga komma mot honom från sidan med yxa och sköld. Corvin som också var en veteran i strid svingade sin Hillebard mot fiendens huvud samtidigt som Melobin smet fram och högg honom i benet med sin dolk. Radagast som befann sig steget bakom åkallade på nytt ljusgudens makter så att ett bländande ljus slog ut från hans ögonen och in i bröstet på fienden.

Samtidigt hade Elmrick fått syn på armborstskytten längre in i grottan just som denne var i färd med att ladda om. Han kastade sig över honom och utdelade ett kraftigt hugg med sitt svärd. Corvin som såg hur den andre skadade fienden pånytt försökte svinga yxan mot honom undvek och svarade med ett vapenhugg som slet fiendens arm från kroppen med en sådan kraft att blodet skvätte över både honom och hans trogna gamla Hillebard.

Armborstskytten som sett det hela insåg sig övermannad och kastade ifrån sig sitt projektilvapen samtidigt som han skrek och bad för sitt liv. När han lugnat sig och insett att Elmrick inte skulle avsluta hans liv lyckades han stamma fram att han hette Eddis och hur han och hans kumpan Tuggbald bott i grottan den senaste månaden sedan de träffat en uppgörelse med en man vid namn Sten Klinte. Planen gick ut på att pressa den rike godsägaren på pengar och för att kommunicera hade Klinte använt en lykta vars ljussignal berättade när det fanns mynt att hämta nere i den gamla brunnen. Allt hade gått bra fram tills för några dagar sedan då Klinte tröttnat på godsägaren och bestämt att man skulle göra sig av med honom. Samma kväll signalerade han att Eddis och hans kumpan skulle komma med vapen och efter att han skjutit Albrinth med armborstet, kastade Klinte ut det från stenterrassen och väste att de skulle återvända till grottan.

Medan de övriga lyssnat till Eddis berättelse hade Melobin sökt igenom grottan och via en stege kommit upp på en avsats med utsikt över gården och där Eddis och Tuggbald kunnat ta emot signalerna från Klinte nere på gården. Här fanns också halmbäddar, en kista med förnödenheter och en stor säck som innehöll flera mindre påsar med guldtrakiner. Han hade just släpat ned säcken till de övriga när Eddis berättat klart. Man fördelade påsarna med mynt och begav sig med Eddis nedför bergsstigen i riktning mot brunnen.

Någon halvtimmes vandring senare var man tillbaka vid gläntan med den övergivna brunnen och efter att ha bundit Eddis med repet från fällan beslutade man att låta Corvin och Radagast stanna kvar och vakta fången medan Elmrick och Melobin återvände till gården för att gripa Klinte.

Det hade nyligen blivit eftermiddag när Elmrick och Melobin åter kunde skymta gårdens baksida genom bladverket i skogsbrynet.  Ingen människa sågs till, varken där eller på gårdsplanen då alla troligtvis var upptagna med sitt dagsverk. Man beslutade sig för att söka Klinte på dennes rum i huvudbyggnaden men fick inget svar när man knackade. Istället tog man vägen genom matsalen till biblioteket och skulle just återvända ut i hallen för att söka rätt på Mircella da Privavi när man hörde en röst bakom sig. ”Idioter! Här skall ni få för att ni lägger näsan i blöt!”.

De båda snurrade runt för att se Klinte som just kommit fram från sitt gömställe bakom en gobeläng. I händerna höll han en krökt trästav med detaljer av metall och vars ihåliga ände han riktade mot de båda männen. Innan de hann reagera ljöd en explosion och ur käppens mynning sköts en kula som träffade Elmrick i bröstet. Melobin slängde sig åt sidan och drog sin kniv samtidigt som Klinte försvann ut på stenterrassen och ned på gårdsplanen. Hack i häl följde en omtumlad Elmrick som trots skadan svingade sitt svärd efter Klinte och strax bakom honom Melobin. Klinte rusade fram till en häst som stod bunden vid stallbyggnaden och fick motta ett hugg i ryggen från Elmrick innan han lyckades sätta hästen i galopp för att fly gården. Blixtsnabbt greppade Elmrick sitt gamla spjut från ryggen som han tidigare använt vid valfiske, och tog sats. Med en våldsam kraft slungade han spjutet genom luften och träffade den flyende ryttaden i högra armen vilket fick Klinte att tappa balansen och handlöst falla till marken.

Strax var Melobin framme och band om den svårt blödande mannen som därefter bars in i huvudbyggnaden där både gårdsfolket och de övriga vännerna, som hört uppståndelsen, nu samlats. När Mircella da Privavi fick syn på Klinte skrek hon och föll hon på knä vid hans sida. ”Åh min bror, vad har de gjort med dig” snyftade hon

Radagast var snabb att förklara för henne hur Klinte och hans kumpaner utpressat och sedan mördat först Albrinth och sedan Hellgott. Mircella såg med vanmakt på den medvetslöse brodern och fick bara fram ”hur kunde du?”.

Samma kväll hade män ur den trakoriska stadsvakten hämtat Klinte och Eddis samt fört dem till häktet i grannstaden. Den sedan tidigare svaga Mircella hade lagt sig och gett Jove ansvar för att ge sällskapen sin belöning. ”Fru da Privavi sänder er sitt stora tack även om historien fick ett lite opassande slut” förkunnade han, skakade deras händer och såg dem sedan stiga upp på sina hästar och bege sig tillbaka mot Hæjmirs gård där man hoppades hinna tillbaka innan den långa bröllopsfesten var över.