I skuggan av Trakorien

Östanvinden hade fört med sig byrdo månad och sällskapet kunde beräkna att det nu var lite över en månad sedan man lämnat händelserna i HOXOH. Seglatsen över det norra ishavet brukade i regel pågå kring en månad över öppet vatten. Därtill fick man lägga till eller dra ifrån beroende på väder och vind

Alla njöt av den behagliga höstsolen på en molnfri blå himmel som dessutom bjöd friska vindar under lite över en veckas tid. Man började långsamt släppa tankarna på Krilljon och oron över det krigsskepp som sedan Mynd Mazuldre följt konvojen.

En av de första kvällarna på öppet vatten satt Radagast och Morgain tillsammans med Brior. Han hade just behandlat sin resa genom skuggornas träsk på Paratorna när Morgain fick syn på en främlig som satt avsides med huvan uppfälld. I sitt knä hade mannen en säck där han gång på gång stack en kniv genom väven och muttrade ont. Radagast gjorde ett försök att tala med mannen men ryggade tillbaka något när främligen blottade sitt sönderbrända ansikte. Han tog åter mod till sig och förstod att det här var krigaren han tidigare räddat i det gamla övergivna jaktslottet några månader tidigare. Utan att lyckas utväxla något givande lämnade han åter mannen till sitt.

Undertiden hade Brior och Morgain fått sällskap av en påfallande vacker kvinna vid namn Perrima. Kvinnan föreföll nästan overklig där hon satt barfota, klädd i lätta, röda plagg av algsiden och med ett svart pannband kring det rödhåriga huvudet. Perrima förklarade att hon var på återresa till Kmordas kloster på berget Biletand och efter att Brior i sin frågvisa natur börjat förhöra henne om öns historia berättade hon för sällskapet om marjuernas uråldriga tro på ”Landekennings lagoband”. Landakenning menar att allt land som ej skiljs av havet har en och samma själ och en mottaglig kan däri komma nära ett helt land bara genom att vistas på en enda plats.

Dagarna gick och en eftermiddag fick Morgain i uppdrag att hjälpa till med fiskrensning på akterdäck. Efter att ha lämnat sina hånflinande vänner återkom han några timmar senare med en liten porslinsfisk som han hade hittat inne i en av fiskarna. Figuren var vackert arbetad och efter att ingen i sällskapet känt igen porslinsfiguren stoppade han den i sin ränsel.

Radagast börjar samma kväll att samtala med en kvinna på båten som han inte träffat tidigare under resan. Kvinnan, vars namn var Listeria berättade att hon var prästinna i Shagulitkyrkan och att hon reste för att besöka kyrkans sjukstuga och fattighus i Arhem. Radagast som själv tjänat i den Mereldiska Kafrilersektens sjukstugor på Paratorna förde under de kommande dagarna flera långa resonemang med prästinnan om läkekonst och växter som visade sig vara deras delade intresse. Detta avslutas med att han blev inbjuden att vid tillfälle besöka Shaguliternas inrättningar i Arhem.

Följande vecka gjorde vädret om tvärt och väldiga vindar slog upp ett kaotiskt vågspel över det vinande havet. Under perioden som följde tilltog vinden så att den slutligen uppnådde full styrka i en rasande snöstorm. Mitt i natten väcktes sällskapet för att hjälpa till att hålla vattenmassorna från däck och några av skeppets mer oförsiktiga passagerare slogs överbord och återfanns aldrig. Samma natt slog en väldig kastvind en av karackerna över kant och inom loppet av någon minut hade fartyget slukats av vågorna. Endast ett fåtal överlevande lyckades som genom ett under ta sin tillflykt till andra båtar i konvojen och sällskapet fick på det sättet stifta bekantskap med Steinar Björkesjö, en arrogant yngling med förkärlek till vin, kvinnor och sång.

Lika plötsligt som ovädret slagit till, försvann stormen kommande morgon och ett tjockt dimhölje lade sig över havet där båten sakta flöt fram i ett vindstillat snöfall. Ytterligare dagar gick utan någon märkbar händelse men varje dag sjönk temperaturen och ett islager växte sig fast på skeppets däck. Lugnet bröts en tidig morgon av en oväntad gungning som om man korsat en undervattensström. Innan någon hunnit reagera skjöts något enormt upp ur havet men dimman låg för tät för att man skulle kunna se vad som utspelade sig. Ångestfyllda skrik hördes från den närmaste båten och därefter ljudet av knakande trä som följdes av ett högt brak, mer skrik, plaskande och fullständig kaos. Snart upphörde skriken och en spöklik tystnad infann sig. När dimman väl börjat lätta något märkte man att en av karavellerna saknades sånär som på spridda vrakdelar som fortfarande dröjt sig kvar i vattnet. ”Offer åt det förrädiska havet” muttrade mannen med vanställt ansikte för sig själv just som han passerade Morgain.

Samma kväll märkte Radagast till sin förtjusning hur Demens vaknat ur sin djupa sömn. Lika snurrig som tidigare men med imponerande förbättrat språkbruk berättade han inlevelsefullt om hur han i sin ungdoms dagar var en av de första att försöka knyta magi till föremål och att hans grova misslyckande sög in hans själ i det dolkskaft där han sedan dess befunnit sig. Eftersom han i förtrollningen verkade fått evigt liv så hade han under oräknelig tid tjänat som rådgivare åt den cruriska konungaätten. Han berättade också om gudarnas vrede som föll över det cruriska folkets övermod och som förbannade dem till barnlöshet. Häxmästarinnan Månvind kom till konungens räddning och vann hans förtroende i den grad att man på hennes inrådan lät begrava folket levande. Kort efter att Demens avslutat berättelsen föll han åter in i pipiga små snarkningar.

En sen kväll i slutet av taragan månad skymtade man till sist en ljuspunkt i den dimmiga snöyran och när konvojen kommit närmare kunde man konstatera att ljuset var en fyrbåk vars sken avslöjade de karga klipporna på den snöhöljda ön. Färden fortsatte på säkert avstånd från öns klippformationer och några nätter senare seglade man in i en djup fjord som öppnade sig som ett djupt sår i kustlinjen. Dimman låg åter tung och gav ifrån sig en vidrig stank som i gryningen visade sig vara från det gulgrumlade vattnet man färdades på. Snart sprack dimman upp igen varpå man skymtade den snötäckta staden längst in i viken.

En galbalon låg strategiskt placerad i hamninloppet, antagligen till försvar mot eventuella sjöanfall. Männens blickar vandrade nu över landets stigning kring staden mot de hisnande glaciärer som gnistrade vackert i fjärran. Stanken från de illaluktande vattnet hade vid det här laget blivit outhärdlig för passagerarnas känsliga näsor vilket ledde till att en och annan kastade upp den nyligen intagna frukosten.

Den livliga myllret på kajen skvallrade om att morgonhandeln redan var i full gång. Fiskmåsar skriade över kvarblivna fiskrester, köpmännen såg i väntan på varor oroat på den avkortade konvojen, en gycklare spelade pipa, en glädjeflicka kråmade sig i den starka morgonsolen samtigit som några pälsjägare flinade upphetsat med sina tandlösa munnar.

Radagast lade plötsligt märket till rader av tysta ljudhyade människorna på stadens norrsida framför en mängd fiskebodar som låg planlöst uppförda längs strandkanten. Hans blick mötte inte ett enda leende, inte ens bland barnen.

Skeppen flöt in till kajen och förtöjningarnas säkrades samtidigt som en trupp soldater kommer marscherande mot de nyanlända båtarna. Morgain fick syn på Praanz da Kaelve, den man som grep Krilljon i Mynd Mazuldre och som nu med en nöjd min övervakade fångarnas landstigning från det krigsskepp både han och fångarna transporterats med. Alla lade nu märket till den stackars Krilljon som fanns bland de fastkedjade i ett av leden.

Innan man hann kommentera Krilljons öde bröt några skärande trumpetstötar luften och en härold började högröstat förkunna de lagar och förordningar som kunde vara till nytta för de nyanlända:

”Prokurator och kejserlig fogde av Arhem, Gottard da Melse, låter hälsa er resande folket gott komna till den trakoriska nyhamnen. De trakoriska lagskrifterna gäller i Arhem som i övriga riket samt därtill vad regelbruk fogdens ämbete finner förnuftigt. Således skall den som rikets svaveltrad stör för detta undfå straffdom i hårdspö eller rep. Drakormen – Blatifagus dess namn – till fridlevnad sökt sig och ej störas må! Draken kräver näring och för eder som medfört häst undfås dess vikt i silver. Marker runt svavelträskets slavaboning år öst må ej beträdas – härför är straffet väl utmätt. Det ska vidare vara känt att av utkomst skördad ur sjö och mark äga fogden rätt till tioende å rikets vägnar. Sammarlunda gäller trennedel av fynd i malm, källa eller annan markfrukt

Så hälsar eder prokurator Gottard da Melse och bjuder frid bland goda män.”

Efter att Radagast och Morgain blivit nekade hjälp från den ohjälpsamme Steinar lastade de av de otympliga packlårarna till en kärra vid kajen. Demens vaknade till liv igen precis som Radagast tog första stegen på fast mark och såg sig förvirrat omkring. Han kände varken igen staden eller namnet Arhem och menade att man måste anlänt till fel ö eftersom han kände rikets alla städer väl. Radagast blev fundersam men gav trots allt Demens en tillsägelse om att hålla sig tyst och lugn för att inte väcka någon uppmärksamhet.

Den torftiga inspektionen av vakthavande tullman gick smärtfritt och utan vidare komplikation. Tuppen som hela tiden hållit ett öga på gruppen vinkade åt sig Radagast och tipsade honom att Guzier Da Ollach brukade gå att finna på Junkern Hildurs värdshus vid stadstorget. För säkerhets skull hade man även ordnat med ett lösen där Da Ollach skulle säga ”Vi väntar en kall vinter” varpå svaret löd ”kall nog att låta svavlet frysa”. Med detta i minnet pulsade man iväg längsmed gatan där snön lagt sig i drivor mot husvägg och tak. Trots att det var en vacker morgon med värmande solsken så bet kylan fast i ansiktet och det bildades rökmoln av andningen.

Steinar Björkesjö hade trots sitt arroganta och trista uppträdande slutit sig till gruppen. Man hade låtit honom hållas antagligen mest utav medlidande för den skeppsbrutne men tålamodet hade redan börjat tryta för Morgain. Eftersom Krilljons häst blivit kvarlämnad efter hans gripande var den något av herrelös vilket kom väl till pass för den girige Steinar eftersom ingen annan i sällskapet ville göra anspråk på hästen och på det viset dra åt sig uppmärksamhet från fogdens män. Steinar fick genom detta en kvittens att lösa ut på stadens garnison som fanns beläget på klippkrönet av det södra stadsbergets. Han gav sig genast av och man bestämde sig, trots ovilja från Morgain, för att mötas upp senare på värdshuset.

Staden Arhem delades av floden Loberan i de södra och nybyggda respektive norra och äldre kvarteren vilka förenades av en stenbro som låg i anslutning till hamnen. De södra delarna innehöll välgjorda och organiserade husbyggen dit trakoriska nybyggare sökt sig medan norra stadens trånga och planlösa byggnationer var hem åt den ursprungliga befolkningen. Steinars vandring upp längs det södra berget gjorde honom trött och irriterad. Så fort han lagt vantarna på lite penningar skulle han genast skaffa sig en springschas för att slippa gå ansträngande ärenden. Väl på garnisonen utkvitterade han en säck med silverdecaurer och började därefter genast se sig om efter ett tjänstehjon.

Undertiden hade Radagast, Dyrgil och Morgain nått fram med kärran till Junker Hildur och medan Dyrgil och Morgain vaktande ekipaget steg Radagast in på värdshuset där en träskylt med en flinande galt hängde över ingången. Utan att hänga av sig något i vapenstugan kom han in i stora salen där en öppen eld brann klar mitt i rummet. Från taket nära rökhålet hängde några fårskankar på rökning och hela rummet gav ifrån sig en speciell men hemtrevlig doft. Vid ett av de avlånga borden satt ett sällskap som Radagast uppfattade som bönder medan ett annat var fyllt av ett skrålande sällskap där en storväxt och lätt grönhudad varelse, närmast lik en orch, gjorde narr av en stackars gycklare som försökte underhålla gästerna med sång och musik. ”Träskfösare på frigång” viskade en ung kvinna informativt där hon satt ensam vid ett runt bord närmast Radagast. ”Vad sägs föresten om en liten glädjestund för några slantar?” fortsatte hon med ett mjukare tonläge, men Radagast svarade inte eftersom han nu fått syn på värdshusvärden som kommit till slavfösarnas räddning med färsk mjöd. Värden var en bastant karl med tjuraktig massiv kropp klädd i solkigt förkläde och blekta ylleplagg. Efter att han serverat dryckerna såg han med stadig blick på den nyanlände och Radagast lade märket till ett långt ärr i värdens panna. ”Måltid för en?” frågade han och spottade lite av sin tuggtobak på det hårdtrampade lergolvet som var strött med vitträflis. ”Tack men jag har ärende med Guzier da Ollach, när kan man vänta honom?”. ”Då kan du gott vänta” skrattade värden. ”Den gamle token blev satt i fånglägret nere i svavelträsket för några månader sedan och lär nog inte dyka upp inom det närmaste. Hur är ni förresten bekant med gubben?”. Radagast blev så överraskad att han inte visste vad han skulle säga och började svamla om hur han träffat Da Ollach på Paratorna men fick en misstänksam blick till svar och förklaringen att gubben aldrig lämnat Marjura i hela sitt liv. Lätt panikslagen tackade Radagast för informationen och försvann hastigt ut till sina väntande vänner.

Ute på gatan hade Steinar återvänt (utan lycka i jakten på tjänstefolk) och höll som bäst på att munhuggas med den utledsne Morgain. Stämningen blev inte bättre när han berättade det han just fått veta av värden och av Steinars frågvisa intresse för sällskapets vagnslast. Dyrgil och Steinar bestämde sig för att utan dröjesmål inta matsalen för att släcka törst och hunger från den vidriga sjöresan och försvann in genom dörren. Morgain och Radagast stod kvar en stund och diskuterade vad som fanns att göra härnäst. Skulle man bara strunta i smuggellasten och lämna den åt sitt öde? Morgain beslöt sig till sist för att göra ett nytt försök med att fråga ut värden och Radagast blev ensam kvar ute vid vagnen. Efter några minuter kom Morgain tillbaka och förklarade att Hildur Ornetand, som värdshusvärden hette, berättat att hans son Rurik tydligen kände Da Ollach väl och kanske kunde hjälpa dem. Rurik arbetade dagtid på sin morbrors gård utanför staden men skulle dyka upp sent samma kväll. Man bestämde sig nu för att ta in på värdshuset och vänta in Ruriks ankomst och körde samtidigt in vagnen med de smugglade varorna på värdshusets innergård.

Inne i stora salen hade Steinar och Dyrgil dukat upp med festmåltid och bjudit in den ensamma glädjeflickan till sitt sällskap. I dryckesdimman lyckades Steinar dra igång en dispyt med slavfösarna på andra sidan salen. Stämningen lugnade sig efter att han istället vänt uppmärksamheten mot flickan och efter ett köpslag lämnat ansvaret för silversäcken till Dyrgil varpå de båda smet iväg mot den väntande sänghalmen. Morgain hade undertiden finansierat sällskapets platser i sovstugan trots husets hutlösa priser.

Steinar kom slutligen tillbaka, lycklig i blicken och festen vid bordet fortsatte. Framåt kvällen stärktes underhållningen då gycklaren fick sällskap av en danserska. Radagast, Morgain och Dyrgil kände genast igen den vackra Didra som de räddat ur fångenskapen i Jhildarints bergstempel. Efter ett känslosvallande uppträdande där hennes klädesdräkt endast bestått av ett höftskynke och bjällerremmar kring hand- och fotleder försvann hon men återvände något mer påklädd till sällskapets bord och kramade om sina befriare. Hon berättade hur hon nyligen kommit till Arhem med ett handelsskepp från Kargom därifrån hon flytt undan sin familj. Nu hade hon sökt sig till Marjura för att finna sin mormor furstessan Elmesum som en gång i tiden flytt hit med sin älskade utan att återvända. Didra menade att hon inom sig kunde känna hur hennes mormor fortfarande var i livet. För att bättra på reskassan hade hon nu tagit arbete som danserska på Junkern vilket förenade nytta med nöje. Samtalet avbröts av en livlig diskussion vid grannbordet där en smal figur med råttliknande ansikte och en storväxt man klädd i sjaskiga yllekläder börjat bråka med Hildur över betalningen varpå Hildur kastade ur sig diverse förolämpningar mot männen och slängde deras mynt i golvet så det hamnade vid sällskapets bord. Radagast plockade upp järnbiten som var stämplad med ett tjurhuvud utan att känna igen trycket varpå Demens som tystlåten suttit i hans bälte började pipa så pass att Radagast tog sin tillflykt till innegården. Demens förklarar upphetsat hur myntet var ett oxjärnsmynt som användes av Cruris folk i byteshandeln. Radagast förstod nu att man trots allt var på rätt spår och befallde återigen gubben på dolkskaftet att inte föra något väsen samtidigt som han återvänd in i matsalen.

Männen vid grannbordet hade vid det här laget gjort upp i godo med Hildur som ilsken försvunnit ut i köket. Radagast tog tillfället i akt att tala med männen som med en handfull silvermynts hjälp ville minnas att de fått "falskmyntet" när de handlat karsonfett av en kvuverjägare i deras handelsläger utanför Arhem.

Efter att Didra gett sig av berättade Radagast för de övriga vid bordet om fyndet och att man borde söka ledtrådar om Cruri hos kvuverstammen. Steinar blev illa till mods och sade att han helst inte färdas ut ur staden vilket gladde Morgain som tröttnat rejält på den uppkäftiga pojkspolingen.  Radagast bestämde sig för att inte blanda in Steinar i smuggelaffären utan bjöd i hemlighet en dryck med sömnmedel åt den ovetande Steinar som snart lades medvetslös i sovstugan.

Omkring stängning klev Hildur fram till sällskapet och presenterade sin son Rurik som precis anlänt. Han synade gruppen misstänksamt och frågade, precis som sin far, i vilket ärende de sökte Guzier da Ollach. När Radagast berättade att man kommit för att lämna handelsvaror började Rurik fundera och sade sedan ”Vi väntar en kall vinter” varpå Morgain svarade, trött på de löjliga ordlekarna ” kall nog att låta svavlet frysa?”. Rurik sken upp som en sol och började förtjust berätta om sitt möte med den likasinnade (och för sällskapet fullständigt okände) Herr Molbrock som i all givmildhet sänt Marjura verktyg för dess befrielse. Han förklarade också hur Guzier da Ollach blivit arresterad efter att han hållit ett brandtal på torget till avsky av det trakoriska styret och då dömdes för uppvigling och sattes i fånglägret på obestämd tid. Morgain förklarade att sällskapet agerade sändebud och alls inte brydde sig om frihetsrörelsens sak varpå Rurik tystnade förvånat varpå han började väga allt han sade på guldvåg. En packlår från vagnen bars in i värdshusets kök och man beskådade de ankomna varorna. Hildur blev plötsligt oroad över hela smuggelaffären och började vanka av och an samtidigt som han argsint förklarade hur han en gång i tiden själv var trakorisk frihetskämpe men nu inte ville bli indragen i några statsfientliga handlingar eftersom krig mest innebar elände och att det mesta faktiskt blivit bättre sen trakorierna tog makten.

Rurik avfärdade sin fars prat med att friheten är ovärderlig och att kampen för rättvisa måste fortsätta varpå ett livligt gräl bröt ut och väckte frun i huset. Rurik och hans far tystnade och lådan med smuggelgods stuvades snabbt undan samtidigt som Rurik förklarade för Radagast och de övriga att han behövde deras hjälp att frakta vapnen till sin morbrors gård. Man bestämde sig för att avvakta med resan till nästkommande morgon för att inte dra åt sig någon onödig uppmärksamhet och lade sig i sovstugan där Steinars fyllesnarkningar höll de övriga vakna länge och väl.

Radagast låg och vred på sig medan han funderade på det gamla myntet från Cruri, sammanträffandet med den fagra Didra och även på den stackars Krilljon som antagligen spenderade natten i det frusna svavelträsket.