Svavelsvindeln

Det hade gått många veckor sedan svavelkonvojen lämnat den mystiska ishavsön Marjura bakom sig. Man kunde ännu vakna kallsvettiga mitt i natten och som om svavelstanken från mardrömmarna dröjt sig kvar spelades också de fasansfulla minnesbilderna. Den brinnande staden Arhem, ansatt av de förruttnade och skoningslösa crurerna, skräck och vanmaktskänslor från källaren med den svarta sanden i shaguliternas Järntorn och ljudet av Shagul´s ondskefulla hånskratt efter mötet i hans gravkamrar.

Melobin hade även drömt mer harmoniska drömmar om en stad vars gator och byggnader syntes infrusna under gnistrande is. Var detta ett alldagligt drömspel eller försökte kanske Kmorda säga honom något?

Konvojen innehöll något fler båtar än den som Radagast och hans vänner färdats med på ditresan. Därtill följde galbalonen Karramak, den flytande fästningen som nu tjänstgjorde som flyktingtransport. Melobin hade under resan stiftat bekantskap med de två trakoriska soldaterna Corvin Betz och Elmrick Jæger. De bägge hade färdats med sällskapet alltsedan de deltagit i evakueringen av Arhem och därpå slagit följe med svaveltransporten mot Clusta Noba. Melobin hade lagt välsignande ord över männens frostskador som genast läkt och Elmrick, som var en ärrad sjöbjörn, hade visat tacksamhet genom att dela sin sprattlande fiskefångst med isdruiden.

En kylig kväll satt männen och huttrade under några filtar på båtdäck när Hæjmir dök upp och berättade att han talat med Gistacki och Ormtunga som han lärt känna i svavelträsket. De berättade bedrövat hur den gemensamme vännen Robur försvunnit efter ankomsten till Clusta Noba och hur de sökt runt hela holmen efter honom utan att för den sakens skull funnit några spår. Hade den klåfingrige Robur råkat i knipa och i så fall med vem? Hæjmir kunde också berätta att han mött fältskären Sulidon Rumperlak. Denne led sedan konfrontationen med Malek Mangus av en illgrön och pulserande varböld, troligen orsakad av den loska som shaguliten givit honom. Det hade gått att urskilja i Rumperlaks urgröpta ansikte hur han försökt avlägsna svulsten utan märkbar framgång. Kort därefter kunde en besättningsman meddela hur han sett fältskären göra slut på sitt lidande genom att ge sig själv åt vågorna.

En annan som reste med samma båt var den missbelåtne Steinar Björkesjö. Hans förälskelse i isdruiden Perrima hade tagit en oväntad vändning strax innan avfärden från Clusta Noba och efter att ha blivit avspisad satt han mest och tjurade i ett hörn. Av en ren händelse råkade Findigan Mogger, farbror till den kvinna han äktat mot sin vilja, befinna sig på samma skepp och efter ett av Steinar lysande skådespel kring hur han räddats från en säker död men lidit minnesförlust alltefter händelsen kunde Mogger berätta hur både hans brorsdotter Vidrica och hans andre bror saknades efter Arhems fall. Han menade dock att gudinnan Kastyke nu åter log mot honom eftersom hon inte bara tagit ifrån honom hans familj men även låtit honom återfå den, vilket den girige Steinar genast gav honom medhåll för. Under resten av sjöfärden smorde Steinar den gamle svavelmagnaten och denne svalde hans snyfthistoria med hull och hår.

Väderguden Marduk var på konvojens sida och efter ytterligare några veckors gynnsam vind rundade skeppen ormlöpan utanför Trinsmyras östkust och anlände i början av misiska månad till Paratorna och Tricilve´s anslutningshamn i Okruzande. Trots kyliga vårvindar värmde eftermiddagssolen behagligt i den myllrande hamnen. Uppståndelsen över konvojens oväntade återkomst var kaotisk och nyfikna stadsbor såg frågande på den flytande fästningen som beskyddat Arhem men som nu istället låg på släp. En roddbåt med Trakoriska Rikets flagg närmade sig snart skeppen och en handfull tullmästare kunde förargat konstatera att den inkomna konvojen mest bestod av flyktingar från Clusta Noba. Långt om länge lyckades man lägga till vid en kajplats och det var en trygg känsla att åter få fast mark under fötterna.

Melobin blickade ut över sundet och beskådade den pråliga huvudstaden Tricilve som han sedan barnsben drömt om att få besöka. Staden var förlagd på Paratornas fastland och bortom den låga stadsmuren gick att skymta kullar med storslagen bebyggelse. Isdruiden stod gapande när han plötsligt kände en hand på sin axel. Det var Perrima som bad att få tala med honom. Hon räckte över amuletten hon fått av isjättarna och sade ”Isgudinnan har valt dig att vaka över hennes amulett. Den väg jag själv skall vandra börjar här och nu. Jag kommer fortsätta med båt söderut. Må Kmordas köld vara med dig”.

Hæjmir hade undertiden mottagit ett bud från Praanz da Kaelve att denne fått ett brådskande ärende till Tricilve men att han ordnat lagerplats för svaveltunnorna och inbjöd sällskapet till sitt hem, Villa Parenzi i Tricilve, samma afton för att fördela vinsten från svavellasten. Radagast viftar bort inbjudan och förklarar att han snarast måste uppsöka sina prästbröder vid Kafrilerkyrkan i Tricilve.

Så fort ebben skiftat till flod begav sig Melobin, Corvin och Elmric med en roddbåt över sundet mot den vidsträckta men lågbyggda huvudstaden. Elmric som var uppväxt i Tricilve kunde berätta för medpassagerarna att den låga byggnationen berodde på den leriga marken där staden var uppbyggd. Kort därefter anlände man till pråmhamnen där Elmric visade vägen till det välberyktade värdshuset Aftonkråkan som låg i Fiskgränd, inte långt därifrån.

Trots stadens storlek visade sig de flesta gator vara överfyllda av folk. Ljudet från folkmyllret blandades upp av musik från gatumusikanter, påflugna gatuförsäljare och andra kvacksalvare. En nyhetsarksförsäljare ropade ut nyheten om konvojens mysiska återkomst, en slavhandlare pryglade två nyinköpta objekt och en råttfångare var i vilt slagsmål med en dyngplockare. Kort sagt en vanlig eftermiddag i staden.

Det började bli kväll när sällskapet färdades genom stadsdelen Stenstaden som låg i anslutning till de anrika kvarteren på Bitterkull och Villa Parenzi. Väl framme vid den magnifika trävillan välkomnades man av Da Kaelves tjänstefolk som visade in i en vacker salong där Praanz da Kaelve och Steinar redan satt och diskuterade. Snart dök även Hæjmir upp varpå alla inblandade var samlade. Da Kaelve förklarade kortfattat hur han avtalat en affär med Steinar som representerade Moggers handelshus och löst in svavlet mot skuldsedlar som gick i god för pengarna. Melobin och Hæjmir fick motta varsin skuldsedel på 3600 guldtrakiner samt 50 guldtrakiner kontant medan en större del gick till Praanz för att ha ombesörjt affären. Melobin som med detta blev en förmögen man bjöd in alla i sällskapet till att fira affären nere på värdshuset. Alla tackade ja utom Da Kaelve som ursäktade sig med viktigare ärenden.

Många timmars ätande och drickande följde i ett av Aftonkråkans privata bås, Förutom Hæjmir, Melobin och Steinar fanns där även Melobins nya vänner Corvin och Elmrick samt Hæjmir´s trolovade Selisia och sonen Ulvric, den mystiska danserskan Didra och Radagast. Den förklädde Rhabdo Rana-mördaren Abenazer hade man inte sett till sedan landstigningen i Okruzande och trots att han räddat sällskapet från en säker död i Järntornet så var man lättade över att mannen inte dykt upp. Hæjmir och Selisia förkunnade under festen att de beslutat att ingå giftermål vilket gladde alla kring bordet som därmed ansåg sig inbjudna.

Många festliga timmar senare gick man välmående till sängs i några av husets mer påkostade rum och efter en god natts sömn vaknade man utvilade. Melobin möttes av ett bud från Didra att hon blivit tvungen att lämna staden eftersom hennes farbror tydligen befann sig där vilket kunde vara förståeligt efter hennes tidigare berättelser om sina vildsinta släktingar.

Dagen spenderades på stadens gator och torg eftersom Melobin ville se så mycket som möjligt av stadens sevärdheter såsom den omtalade Amifteatern ”Vallimans strålglans”, Kejsarpalatset i Coro Campina, Kastykertemplet på paradgatan Paramyrgiet och sist men inte minst den märkliga Kronolaaben i Septaviet efter vilken trakorisk tideräkning var utmätt. Allteftersom nykterheten efter gårdagens dryckesbatalj återfann sig insåg isdruiden att han med sina nyvunna tillgångar var i behov av skydd varpå han erbjöd Corvin och Elmrick arbete som hans personliga livgarde och tillsammans begav sig de tre ut för att se staden.

Efter några dagars kringvandring, där Melobin förutom besök på ovan nämnda platser även hunnit med att inhandla stärkande föremål för sina böner, var man en eftermiddag på återfärd till värdshuset. Plötsligt såg Melobin hur handelsmannen Findigan Mogger stod vid ett närliggande brofäste, märkbart bedrövad. Innan Melobin har hunnit fram till handelsmannen så har han kastat sig ut från bron och försvunnit under vattenytan.

Elmrick, som tidigare arbetat som valfångare dök instinktivt ner i det grumliga kanalvattnet och hade snart fiskat upp den medvetslöse mannen på en avsats där även Melobin och Corvin nu befann sig. Melobin gjorde ett lyckat upplivningsförsök och strax hostade Mogger upp några klunkar kanalvatten och såg upp på sina livräddare.

”Tack för att ni räddat mig men mitt liv är ändå över" suckade Mogger. "Gudinnan har åter vänt mig ryggen och handelshuset är bankrutt.”

När Melobin bad honom förklara närmare berättade han hur Moggers handelshus efter de stora förlusterna på Marjura hade tänkt göra en god affär på det svavel som man inhandlat. Svavellasten hade stuvats på en av handelshuset Skoffares väpnade eskorter för vidare transport landvägen då karavanen försvunnit ute i skogarna. Lasten var som vanligt försäkrad hos säkerhetsmannen Casimo Hruckert men när han besökte honom var denne helt oförstående och påstod att han inte kunde minnas något om försäkringspengar för lasten och därefter fick Mogger själv titta igenom senaste månadens dokument utan att finna avtalet. När han återvänt till sitt kontor för att hämta sin egen kopia fick han se hur handelshuset stod i lågor och när branden väl släckts kunde konstateras att alla eventuella dokument brunnit inne. Därtill blev han tvungen att betala ett saftigt skadestånd till köparen för utebliven leverans.

Steinar som misstänkt att Skoffare blåst dem hade gett sig iväg för att undersöka saken närmare men alldeles nyligen hade Mogger mottagit ett avskedsbrev från Steinar där han förklarade hur rikedomar inte längre intresserade honom och att han lämnat staden för att söka det enkla livet.

Hela ärendet kändes mycket misstänksamt och Melobin försäkrade Mogger om att man skulle undersöka saken närmare. Om inte annat för att återfå ett värde i den just nu värdelösa skuldsedeln.

På vägen till Casimo Hruckerts kontor fortsatte Mogger att berätta hur han även varit i kontakt med Bodvil Skoffare som ägde Skoffares Handelshus. Denne ville först inte tala med honom alls men efter lite påtryckning informerades han om att karavanen kapats av rövare och att de flesta av karavanens vakter hade dödats eller tillfångatagits.

Väl framme vid Hruckerts kontor möttes man av den medelålders säkerhetsmannen som, efter att ha bjudit in sällskapet, vänligen men bestämt menade att han brukade teckna försäkringar åt Mogger men att han denna gång ej kunde minnas något om den berörda transporten. Melobin ifrågasatte även om Hruckert gjorde affärer med Skoffare men fick till svar att så ej var fallet.

Sällskapet tackade för sig och begav sig vidare till Skoffares handelshus där en trevlig ung kvinna vid namn Alma visade in i ett väntrum. Melobin lade till sin religiösa utstrålning och fick snart veta att ersättning betalts ut till de försvunna och dödade vakternas anhöriga eftersom de var försäkrade hos Hruckert. Melobin blev misstänksam eftersom Hruckert nekat till inblandning i Skoffares affärer men hann inte ställa någon följdfråga när en sträng äldre dam klargjorde att Skoffare själv satt upptagen och tog först emot besök nästkommande dag. Hon blängde därefter ilsket på Alma och snäste åt henne att göra sig själv nyttig. Sällskapet blev därefter verbalt utkörda på gatan.

Melobin kände hur man nu var något märkligt på spåren och tillsammans med Corvin och Elmrick begav han sig ut för att köpa rep och änterhake. Följande natt bröt man sig in i Casimo Hruckerts kontor utan att finna något av värde. Man tog även vägen förbi Skoffares värdshus men avvaktade med inbrott eftersom det lyste på övre våningen. Nedstämda över att inte ha funnit några fler ledtrådar begav man sig åter till värdshuset för att sova på saken och fann där en dolk inhuggen i Melobins sovrumsdörr med meddelandet ”Lämna Tricilve om livet är dig kärt!”. Skakad av att nu blivit hotad sökte Melobin istället sömnen i Elmricks rum samtidigt som de båda livvakterna gillrade en fälla i Melobins rum där det såg ut som någon låg och sov i sängen. Följande morgon kunde det dock konstateras att ingen gjort verklighet av hotet.

Solen hade nyss gått upp när männen ännu en gång knackade på i Skoffares handelshus och blev nu visade in på Bodvil Skoffares kontor. Innan Melobin hunnit fråga ut handelsmannen beklagade han det inträffade men tillade genast att det var upp till Mogger att försäkra sin last. ”Det är en riskabel bransch med mycket pengar på spel men jag kan inte göra något för honom – han har sig själv att skylla”.

Melobin skulle just följa upp Skoffares förklaring med fler frågor när handelsmannen bestämt ursäktade sig och bad sällskapet att gå. Melobin blev här lite motstridig men övertalades snabbt att lämna rummet av en grupp antågande livvakter. Just som man motades ut hördes mystiska ljud från en dörr till ett angränsade rum men Skoffare beklagade åter sitt fullspäckade schema och snart stod männen ute på gatan igen.

Melobin, Corvin och Elmrick vandrade nu upp till Moggers residens på Bitterkull där den utblottade handelsmannen tog emot. På Melobins frågor gällande svavlets destination så kunde Mogger berätta att varorna var tänka att anlända till staden Kamest längre inåt land. Tyvärr fanns inga hästar att tillgå för att undersöka saken närmare och efter ett besök i Praanz da Kaelves hem kunde konstateras att denne var ute och att man inte kunde låna ut hästar utan Da Kaelves personliga godkännande.

Det hade hunnit bli eftermiddag då sällskapet åter vandrade ner mot värdshuset. På väg genom hamnkvarteret hördes rop från stadsvakten och när man kom närmare kunde man se hur en kvinnokropp just draggats ur hamnbassängen Lak Mundri. Melobin kände genast igen kvinnan som Skoffares skrivare Alma och noterade även att den döda hade en dolk i ryggen.

Melobin ilsknade till rejält och drog slutsatsen att kvinnans prat gällande Skoffare bjudit henne en allt för tidig död.  Samma kväll begav man sig mot Skoffares handelshus och vid ett obevakat ögonblick betvingade Melobin portens lås. Corvin lämnades kvar att hålla utkik på gatan medan Melobin och Elmrick smög sig uppför trapporna mot Skoffares kontor. Med sina flinka fingrar lyckades Melobin där besegra även låset till rummet där de mystiska ljuden kommit ifrån. Förvånade fann man en figur med munkavel bunden vid en stol i halvmörkret. När Melobin kom närmare kände han genast igen Steinar och skulle just börja ta loss honom då han avbröts av vapenskrammel nere på gatan. Han vände sig om mot Elmrick och välsignade honom med kraft från Kmorda varpå denne rusade ner till Corvins undsättning.

Väl ute på gatan verkade ljudet komma från en gränd strax bortom handelshuset. Med draget vapen rusade han in och fick se en bastant man svinga sitt svärd mot Corvin. Till sin hjälp hade skurken en senig kumpan som högg efter Corvin med sin kniv men innan Elmrick har hunnit utdela några hugg har Corvin slitit armen av den större skurken med sin hillebard. Elmrick sänkte därpå sitt svärd i den andre skurkens skalle och knäade omkull honom. Utan nåd svepte Corvin än en gång sin pålitliga gamla hillebard över den större skurken och trasade sönder hans ben varpå denne strax förblödde. Den klene skurken insåg sig nu besegrad och bad för sitt liv. Corvin och Elmrick tittade på varandra men bestämde sig för att släpa in honom i handelshuset för att låta Melobin avgöra hans öde. Man plockade även med sig den döde skurken från gränden.

Inne i Skoffares handelshus hade Melobin undertiden frigjort Steinar som kunde berätta hur han blivit kidnappad av de båda skurkarna som Corvin och Elmrick just burit in. Efter diverse hot om tortyr erkände den överlevande skurken, vars namn var Lannos att han och hans kumpan Erwin blivit anställda av Skoffare för att förfölja och skrämma sällskapet. Melobin noterade hur Lannos hade synliga klösmärken i ansiktet men kopplade för tillfället inte detta till Almas död. Istället började han välsigna Corvins skador efter striden i gränden medan Elmrick och Steinar band fast Lannos på den stol där man hittat Steinar innan övriga lämnade lokalen.

Återigen var man osäkra på hur allt skulle fortskrida. Melobin hade först en idée om att bryta sig in i Skoffares residens men efter att man tittat igenom omgivningen insåg man att huset var alldeles för hårdbevakat. Istället begav man sig hemåt för att vila och besökte följande morgon stadsvaktens garnison där man berättade sin historia om den försvunna svavellasten, hotbrevet och den kidnappade Steinar. Den ärrade vaktchefen synade männen noga innan han förklarade för dem att de bevis som framburits inte var speciellt trovärdiga. Därtill påpekade han att Bodvil Skoffare var en högt aktad medborgare i Tricilve och att det bästa råd han kunde ge dem var att glömma hela historien så fort som möjligt. ”Det kan till och med hända att jag inte heller hört något…” grinade han och fick strax en handfull mynt för sin tystnad.

Uppgivna över den korrumperade stadsvakten besökte man nu på nytt Mogger och det blev ett kärt återseende mellan honom och Steinar. Mogger berättade att han just varit nere i frihetsparken och sett en man klädd i munkkåpa som såg alldeles för storväxt ut för att vara munk. Plötsligt stötte munken ihop med en annan man som jobbade åt Skoffare. En ilsken diskussion uppstod mellan männen om varför munken inte höll sig undan och när denne tittade upp såg Mogger att det var kommendanten från den försvunna karavanen.

Melobin rusade med Corvin och Elmrick i släptåg ner mot parken och lyckades få en skymt av den försvunne kommendanten som nu begav sig mot hamnkvarteren och försvann in i en lagerlokal. Utanför lagret höll några hamnarbetare på att lasta ut en mängd tunnor som de tre kände igen som svaveltunnorna från Marjura. För att vara på den säkra sidan steg Corvin och Elmrick fram till förmannen och frågade efter arbete. Corvin lyckades konstigt nog hota sig till ett jobb och snart hade han smugit sig undan och konstaterat att tunnan han bar innehöll det försvunna svavlet.

Undertiden har Melobin sprungit uppför Bitterkull till Villa Parenzi där Praanz da Kaelve nu var hemkommen och med Da Kaelves nätverk inom Digeta Longa tog det inte lång tid innan lagerlokalen är omringad och varorna konfiskerade.

Den slemme Skoffare lyckades olyckligt nog göra upp i godo med Mogger efter att ha pungat ut med ett okänt skadeståndsanspråk och följande natt på Aftonkråkan hade Melobin svårt att släppa tankarna på hur Skoffare nu skulle utkräva sin hämnd på honom.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0