Bergsbyns sista offer
Efter en tröttsam återfärd med den omtumlade Radagast nådde Shulaban till sist tillbaka till den ödelagda bergsbyn där de övriga väntade. Hæjmir ilsknade först till när han såg att Radagast var skadad men hånflinade när han hört hur de blivit lurade av sjöhäxan. Man bestämde sig för att göra ett återbesök vid häxans boning följande dag och gjorde under kvällsvarden upp om hur man skulle gå tillväga.
Tidigt morgonen därpå begav sig Hæjmir, Radagast, Melobin, Shulaban och Steinar i samlad tropp ner mot sjön i den snöhöljda dalsänkan som åter hade fyllts på med vatten. Melobin lade sin tillit till Kmorda och dök ner i det tempererade vattnet. Till sin förvåning fann han att ingången till häxans hem fortfarande saknade dörr och att vattnet hölls tillbaka av någon underlig kraft vid själva ingången så han kunde kliva direkt in i hallen utan att vattnet från sjön följde med. Rummet var upplyst av ett par facklor på väggarna och hade ännu en dörr i den bortre väggen. Melobins första tanke var att själv undersöka dörren och dess bakomliggande rum men efter Shulabans olustiga berättelse om sjöhäxans angrepp på Radagast så återvände han istället till de andra och snart hade alla simmat ner till den mystiska hallen.
Man gjorde tillsammans en noggrann genomsökning av boningen, som bakom dörren bestod av en hall med anslutning till laboratorium, förråd, kök och en fångcell. I inget av rummen fann man varken häxan, bergahornet eller spegeln från Cruri. Radagast som under färden från Marjura hunnit bekanta sig med spegel, vars inneboende krafter kostat Krilljon livet, och anat att föremålet kunde tyda framtiden. Hade sjöhäxan på förhand sett dem komma och hunnit fly fältet?
Radagast tvekade lite inför sina funderingar då man på en stenpiedestal fann en bastant formelsamling vars innehåll kunde kopplas till besvärjande av vattnets element. Han hyste ännu agg mot häxan och tänkte först bränna formelboken men hejdade sig och stoppade den istället i sin ränsel. Kanske kunde man tvinga fram en byteshandel om man bara kunde hitta häxan? Han koncentrerade sig och lät eldens kraft inom sig söka häxans livsgnista i omgivningen. Med ens stod det klart för honom att hon befann sig uppe i Jyrsind. Radagast blev med ens blek och tänkte på deras fritagna medresenärer som kanske likt honom själv fått känna på häxans vrede.
Efter en hastig diskussion beslöt man sig för att snarast möjligt återvända till byn och efter att ha simmat upp till sjöns yta begav man sig tillbaka genom skogen samma väg som man kommit. Ännu en gång prasslade det till i ett buskage nära den upptrampade stigen och samtliga slet med ens upp sina vapen. Två grova varelser med gula ögon, stripigt hår och den grå huden täckt av vårtor och utväxter stormade vrålande fram från sitt gömställe med väldiga träklubbor i högsta hugg. Radagast mötte upp ett av de framstormande trollen med en eldkaskad som borrade sig in i den förvånade angriparen. Vrålandes av rädsla och smärta rusade han brinnande bort bland snömassorna och försvann. Det andra trollet svingade sin träklubba mot Melobin. Klubban slog istället in i närmaste träd men fällde ändå Melobin till marken som besvarade attacken med att låta Kmordas köld strömma in i varelsen. Strax därpå hade Radagast fällt trollet till marken med sin trästav genom en välriktad träff och Hæjmir avslutade med att driva sitt svarta svärd genom varelsens buk. Melobin som kommit på fötter igen märkte till sin glädje att trollet bar på hans förlorade packning och kunde snabbt konstatera att innehållet var orört. Utan mer än några skråmor fortsatte färden och i skymningen nådde man åter bergsbyn. Med lättnad kunde man konstatera att samtliga av de kvarlämnade medresenärerna var oskadda men att sjöhäxan hunnit ge sig av igen eftersom Radagast inte varit anträffbar. Uttröttade av vandringen och irriterade av att man missat häxan satte man sig och åt av den kvarvarande provianten som inom loppet av några dagar skulle vara slut.
Tidigt följande morgon kunde den utposterade vakten meddela att en figur kom gåendes uppför berget i riktning mot byn och snart därpå traskade hon in i byn och stannade på håll när hon såg Radagast och de övriga. En ilsken dispyt utbröt då häxan funnit sitt hem genomsökt och formelboken stulen. Den vältalige Melobin lyckades dock med hjälp av några okvädningar från Shulaban kontra med att stölden var en vedergällning för spegeln som häxan stulit. Hans ord borrade sig uppenbarligen djupt i kvinnans sinnen för snart hade hon ursäktat sitt tidigare beteende och efter att ha hastat iväg till ett närliggande gömställe återvände hon med både spegeln och bergahornet som därpå byttes mot den stulna formelboken. Melobin som tog hornet drog genast ett djupt andetag och lät hornet bröl eka mellan de snötäckta bergen. Till sin besvikelse kunde han konstatera att ingenting hände trots upprepade försök.
Tillsammans bestämde man sig för att genast återvända till Marduks vindtempel nere i dalsänkan och efter en händelselös vandring dit steg Radagast in och frågade etervarelsen varför hornet inte fungerade. Varelsen svarade att en av byborna ännu gick ibland dem. Melobin drog sig till minnes att Herdil tidigare vistats i byn och efter en ångestfylld återfärd upp till byn konfronterade man honom angående hans koppling till byn. Herdil berättade då utan omsvep att han var uppväxt i byn varpå Melobin bad honom att blåsa i hornet. När inte heller detta öppnade bergets portar insåg man bedrövade att berget krävde Herdil som sitt offer.
Hæjmir drog sitt svärd under protester från Melobin men druidens förmaningar var förgäves på den stridskunnige marjurerkrigaren som i ett hastigt utfall skiljde Herdils huvud från kroppen. Melobin skrek i en blandning av fasa och ilska varpå han försökte hämnas den oskyldige stigfinnarens död genom att skada Hæjmir. Attacken var dock förgäves och stridigheterna bröts upp av Radagast som menade att detta trots allt var den enda rimliga lösningen för att inte förbli bergets fångar. Shulaban genomsökte ogenerat Herdils kropp och håvade glatt fram en uppsättning dyrkar som han stoppade på sig. Radagast tog strax därpå hornet ur den halshuggne Herdils hand och efter att Hæjmir bränt kroppen och spridit askan så lät kafrilerprästen bergahornet ljuda. Ett dovt muller hördes från bergssidan och de dolda portarna gick långsamt upp. En unken doft slog emot dem och damm från portarnas innanmäte virvlade upp för att avslöja en stor och välarbetad hall med statyprydda nischer längs sidoväggarna.
Radagast frammanade ett ljussken ur sin hand samtidigt som Melobin tände en fackla. Med dragna vapen rörde sig nu sällskapet långsamt inåt i gruvhallen. I dess bortre ände skymtades en bred trappa nedåt samt gångar längsmed sidorna. Samtliga i sällskapet var övertygade om att utgången borde ligga på ett lägre plan och man vandrade vidare nedför trappan där man efter en stund kom ner i en gigantisk grottsal vars väggar inte gick att urskilja i mörkret. Oset av grillat kött kom någonstans bortifrån och där hördes hesa röster på ett okänt och stundtals obehagligt språk. Den orädde Hæjmir vandrade bort tillsammans med Radagast för att möta grottans invånare och hörde direkt hur rösterna höjdes och blandades med aggressivt morrande. Strax kunde man urskilja flertalet svavelgula ögon i mörkret som när de kom närmare kunde ses tillhöra vättar. Hæjmir och Radagast backade tillbaka till de övriga vid trappan och Radagast lät eldflammor slå upp från gruvgolvet mitt ibland de ilskna vättarna som tjutandes tog till flykten. Melobin smög fram och meddelade att man siktat en trappa som fortsatte ner mot ännu en längre nivå. Hæjmir tvekade. Skulle de flyende vättarna återvända och vilka andra faror kunde vättarnas skrik ha väckt ute i mörkret?
Tidigt morgonen därpå begav sig Hæjmir, Radagast, Melobin, Shulaban och Steinar i samlad tropp ner mot sjön i den snöhöljda dalsänkan som åter hade fyllts på med vatten. Melobin lade sin tillit till Kmorda och dök ner i det tempererade vattnet. Till sin förvåning fann han att ingången till häxans hem fortfarande saknade dörr och att vattnet hölls tillbaka av någon underlig kraft vid själva ingången så han kunde kliva direkt in i hallen utan att vattnet från sjön följde med. Rummet var upplyst av ett par facklor på väggarna och hade ännu en dörr i den bortre väggen. Melobins första tanke var att själv undersöka dörren och dess bakomliggande rum men efter Shulabans olustiga berättelse om sjöhäxans angrepp på Radagast så återvände han istället till de andra och snart hade alla simmat ner till den mystiska hallen.
Man gjorde tillsammans en noggrann genomsökning av boningen, som bakom dörren bestod av en hall med anslutning till laboratorium, förråd, kök och en fångcell. I inget av rummen fann man varken häxan, bergahornet eller spegeln från Cruri. Radagast som under färden från Marjura hunnit bekanta sig med spegel, vars inneboende krafter kostat Krilljon livet, och anat att föremålet kunde tyda framtiden. Hade sjöhäxan på förhand sett dem komma och hunnit fly fältet?
Radagast tvekade lite inför sina funderingar då man på en stenpiedestal fann en bastant formelsamling vars innehåll kunde kopplas till besvärjande av vattnets element. Han hyste ännu agg mot häxan och tänkte först bränna formelboken men hejdade sig och stoppade den istället i sin ränsel. Kanske kunde man tvinga fram en byteshandel om man bara kunde hitta häxan? Han koncentrerade sig och lät eldens kraft inom sig söka häxans livsgnista i omgivningen. Med ens stod det klart för honom att hon befann sig uppe i Jyrsind. Radagast blev med ens blek och tänkte på deras fritagna medresenärer som kanske likt honom själv fått känna på häxans vrede.
Efter en hastig diskussion beslöt man sig för att snarast möjligt återvända till byn och efter att ha simmat upp till sjöns yta begav man sig tillbaka genom skogen samma väg som man kommit. Ännu en gång prasslade det till i ett buskage nära den upptrampade stigen och samtliga slet med ens upp sina vapen. Två grova varelser med gula ögon, stripigt hår och den grå huden täckt av vårtor och utväxter stormade vrålande fram från sitt gömställe med väldiga träklubbor i högsta hugg. Radagast mötte upp ett av de framstormande trollen med en eldkaskad som borrade sig in i den förvånade angriparen. Vrålandes av rädsla och smärta rusade han brinnande bort bland snömassorna och försvann. Det andra trollet svingade sin träklubba mot Melobin. Klubban slog istället in i närmaste träd men fällde ändå Melobin till marken som besvarade attacken med att låta Kmordas köld strömma in i varelsen. Strax därpå hade Radagast fällt trollet till marken med sin trästav genom en välriktad träff och Hæjmir avslutade med att driva sitt svarta svärd genom varelsens buk. Melobin som kommit på fötter igen märkte till sin glädje att trollet bar på hans förlorade packning och kunde snabbt konstatera att innehållet var orört. Utan mer än några skråmor fortsatte färden och i skymningen nådde man åter bergsbyn. Med lättnad kunde man konstatera att samtliga av de kvarlämnade medresenärerna var oskadda men att sjöhäxan hunnit ge sig av igen eftersom Radagast inte varit anträffbar. Uttröttade av vandringen och irriterade av att man missat häxan satte man sig och åt av den kvarvarande provianten som inom loppet av några dagar skulle vara slut.
Tidigt följande morgon kunde den utposterade vakten meddela att en figur kom gåendes uppför berget i riktning mot byn och snart därpå traskade hon in i byn och stannade på håll när hon såg Radagast och de övriga. En ilsken dispyt utbröt då häxan funnit sitt hem genomsökt och formelboken stulen. Den vältalige Melobin lyckades dock med hjälp av några okvädningar från Shulaban kontra med att stölden var en vedergällning för spegeln som häxan stulit. Hans ord borrade sig uppenbarligen djupt i kvinnans sinnen för snart hade hon ursäktat sitt tidigare beteende och efter att ha hastat iväg till ett närliggande gömställe återvände hon med både spegeln och bergahornet som därpå byttes mot den stulna formelboken. Melobin som tog hornet drog genast ett djupt andetag och lät hornet bröl eka mellan de snötäckta bergen. Till sin besvikelse kunde han konstatera att ingenting hände trots upprepade försök.
Tillsammans bestämde man sig för att genast återvända till Marduks vindtempel nere i dalsänkan och efter en händelselös vandring dit steg Radagast in och frågade etervarelsen varför hornet inte fungerade. Varelsen svarade att en av byborna ännu gick ibland dem. Melobin drog sig till minnes att Herdil tidigare vistats i byn och efter en ångestfylld återfärd upp till byn konfronterade man honom angående hans koppling till byn. Herdil berättade då utan omsvep att han var uppväxt i byn varpå Melobin bad honom att blåsa i hornet. När inte heller detta öppnade bergets portar insåg man bedrövade att berget krävde Herdil som sitt offer.
Hæjmir drog sitt svärd under protester från Melobin men druidens förmaningar var förgäves på den stridskunnige marjurerkrigaren som i ett hastigt utfall skiljde Herdils huvud från kroppen. Melobin skrek i en blandning av fasa och ilska varpå han försökte hämnas den oskyldige stigfinnarens död genom att skada Hæjmir. Attacken var dock förgäves och stridigheterna bröts upp av Radagast som menade att detta trots allt var den enda rimliga lösningen för att inte förbli bergets fångar. Shulaban genomsökte ogenerat Herdils kropp och håvade glatt fram en uppsättning dyrkar som han stoppade på sig. Radagast tog strax därpå hornet ur den halshuggne Herdils hand och efter att Hæjmir bränt kroppen och spridit askan så lät kafrilerprästen bergahornet ljuda. Ett dovt muller hördes från bergssidan och de dolda portarna gick långsamt upp. En unken doft slog emot dem och damm från portarnas innanmäte virvlade upp för att avslöja en stor och välarbetad hall med statyprydda nischer längs sidoväggarna.
Radagast frammanade ett ljussken ur sin hand samtidigt som Melobin tände en fackla. Med dragna vapen rörde sig nu sällskapet långsamt inåt i gruvhallen. I dess bortre ände skymtades en bred trappa nedåt samt gångar längsmed sidorna. Samtliga i sällskapet var övertygade om att utgången borde ligga på ett lägre plan och man vandrade vidare nedför trappan där man efter en stund kom ner i en gigantisk grottsal vars väggar inte gick att urskilja i mörkret. Oset av grillat kött kom någonstans bortifrån och där hördes hesa röster på ett okänt och stundtals obehagligt språk. Den orädde Hæjmir vandrade bort tillsammans med Radagast för att möta grottans invånare och hörde direkt hur rösterna höjdes och blandades med aggressivt morrande. Strax kunde man urskilja flertalet svavelgula ögon i mörkret som när de kom närmare kunde ses tillhöra vättar. Hæjmir och Radagast backade tillbaka till de övriga vid trappan och Radagast lät eldflammor slå upp från gruvgolvet mitt ibland de ilskna vättarna som tjutandes tog till flykten. Melobin smög fram och meddelade att man siktat en trappa som fortsatte ner mot ännu en längre nivå. Hæjmir tvekade. Skulle de flyende vättarna återvända och vilka andra faror kunde vättarnas skrik ha väckt ute i mörkret?
Kommentarer
Trackback
