I skuggan av Trakorien

Redan vid soluppgången höll Serego och hans män en kort morgoncermoni i byns Kastyke-tempel innan man gav sig iväg mot drakens boning. Sällskapet på träskbåten bestod av Radagast, Melobin, Ulvric, Molte, skeckerkvinnan och den bundna tempelvakten från Luvenatemplet. Därtill fanns Seregos träskbåt som innehöll både Serego och hans mannar som man nu följde efter. Båtarna hade inte hunnit långt innan rop på hjälp hördes ute i gryningsdimman. Till sällskapets förtjusning visade det sig vara prästen från Luvenatemplet som flytt från sammandrabbningen i handelsstationen dagen innan. Den otursamme mannen hade i flykten fastnat i en otrevlig klängväxt som slitit hans båt i bitar och nu gjorde sitt yttersta för att krama livet ur sitt byte. Radagast tvekade inte, trots tidigare incidenter, på att komma till månprästens räddning och besvärjde fram en eldflamma som fick växten att omedelbart släppa honom. Panikslagen kravlade han sig upp i vännernas båt där han möttes av fördömande blickar. Ulvric som ansåg att en sektdyrkare i båten var mer än nog gjorde ett kallblodigt utfall mot den bundne tempelvakten och lämpade av kroppen i träskdyn.

Något senare hade man landstigit på en ö som Serego menade var resans höjdpunkt. Från stranden kunden man genom den täta vegetationen se en brant kulle vars krön pryddes av en svartbränd ruin. Efter en mindre dispyt angående Radagast och de övrigas delaktighet i vansinnesuppdraget så stannade Molte och Ulvric kvar för att hålla uppsikt över både skeckerkvinnan, Luvenaprästen och båtarna. Serego och hans män tog täten mot kullen med Radagast och Melobin motvilligt i släptåg. Snart fann man en väldig öppning i kullens borte sida där man försiktigt tog sig in. Vandringen fortsatte långsamt in i kullens mörker och man kunde känna hur den svala luften då och då ersattes av varma pustar från något otrevligt längre in i mörkret. Slutligen öppnade sig gången i en större grottsal där en väldig best låg och betraktade inkräktarna med sina väldiga drakögon. "Jasså ni löshudingar! Har ni kommit för att dö?" dånade draken samtidigt som han försökte dölja sin utmattning och sina haltande steg. Radagast insåg med ens det ofattbara. Drakormen var svårt skadad. Serego log hånfullt mot sin tilltänkta jakttrofé och skulle just sänka sitt hjälmgaller då Radagast och Melobin  hejdade honom. "Ser ni inte att draken är skadad? Lämna den stackars besten ifred!" försökte Radagast övertala. Serego såg missbelåtet på honom och vrålade exalterat "Undan med dig ditt menlösa snedansikte" och trängde sig förbi med sådan kraft att både Melobin och Radagast ramlade omkull. Strax därefter hade han gett sina vapenbröder en vink varpå angreppet inleddes mot den morrande besten. Striden blev förödande. Efter att ha mottagit en eldkaskad vars syfte mer varit att skrämma än att döda så nådde männen fram och utdelade kraftfulla svärdssvingar mot draken, men till deras förskräckelse bet inte vapnen på ormens pansar. Istället ilsknade besten till och dränkte drakjägarna i ännu ett eldbad som den här gången trängde innanför rustningarna.  Under förvånade vrål av obeskrivlig smärta började männen fly från draken som nu ställt sig på bakbenen och slog ilsket med vingarna samtidigt som den spydde ur sig ännu en eldkaskad som lämnade de rykande resterna från drakjägarna i en förkolnad hög på grottgolvet.

Melobin och Radagast som under den patetiska striden funnit både skydd och ett stycke ömsat drakskinn bakom några lösa stenblock kikade nu fram. Radagast bestämde sig för att konfrontera draken. Med modiga steg tog han sig fram till besten där han åkallade Tigwalvans helande krafter varpå hans händer genast läkte drakens samtliga skador. Draken glodde förvånat på den lille animisten. "Ahhh! Den tappre trollkarlen har hittat hit. Mitt namn är Nemisyx och jag har något att säga dig". "Men du skall ge dig av!" morrade han hotfullt åt Melobin som genast rusade ut från drakgrottan. "Det viskas för mig att din magi har skapat oreda i multiversums grå hallar. Retat upp den hämndlystna mångudinnan - det har du! Jag har hört henne viska om att döda det barn som du håller kärt. Men jag har något att föreslå dig. En uråldrig varelse som mig själv skulle kunna hejda barnets öde, men för det så kräver jag något i utbyte..." Draken smackade ljudligt befallde: "Ge mig ett människooffer!".

Radagast stod förstummad. Låta lille Krilljon dö och svika hans far ännu en gång? Nej, det fanns inget alternativ, och hur ogärna han än ville acceptera drakens erbjudande så insåg han att han inte hade något annat val. Animisten tittade upp mot den väntande draken och nickade godkännande. "Jag återkommer snart med det du krävt" sade han och vände ut ur grottan. Snart återvände han med månprästen som Ulvric utan resultat hade försökt förhöra nere vid båtarna. Skräcken vidtog i prästens ansikte när han insåg vad som höll på att hända och på vägen ur grottan hörde Radagast de plågsamma vrålen från den snart konsumerade Luvena-dyrkaren. Precis innan grottöppningen snavade han till på något och fick syn på en kvarlämnad amulett som utstrålade stark magi. Nöjd plockade han upp talismanen och hängde den på sig innan han återvände till sina vänner. Efter att ha samlat sig igen, så insågs plötsligt att man inte längre hade någon hjälp från Serego och hans män för det planerade återbesöket på Luvenatemplet. Man enades ändå om att trots allt återvända för att ta tillbaka sina förlorade ägodelar.

I skydd av skymningsmörkret nådde man slutligen fram till tempelön. Ulvric hade med sin skarpsynthet lyckats navigera båten rätt och dessutom mött några jägare ur träskfolket under färden som kunde berätta att syntalden vid en magiakademi i träsket hade stor kunskap om skeckernas språk och kultur. Molte stannade med skeckerkvinnan i båten medan Radagast, Ulvric och Melobin smög genom ett skogsparti som ledde upp mot templets baksida. I mörkret kunde urskiljas sken från templets fönster och en kvinna som satt och ammade ett spädbarn alldeles bredvid bakdörren. Radagast och Melobin tvekade och började viska om hur de skulle lyckas ta sig in utan att skada kvinnan och barnet. Viskandet avbröts av Ulvrics avlossade båge som blixtsnabbt dödade kvinnan varpå den hämndlystne ynglingen även skyndade fram och tystade barnet. Radagast och Melobin såg med misstro på sin kallblodiga färdkamrat men smög sig ändå in genom den olåsta dörren vilken dolde en korridor med flera sidodörrar. Melobin öppnade försiktigt den högra dörren och kikade in i ett kök där två ynglingar låg och sov fridfullt. Isdruiden smög fram sin dolk och lät döden smyga sig på de sovande som snart låg stilla med avskurna halsar. Melobin smög tillbaka ut i korridoren och märkte att den motsatta dörren i korridoren var låst. Han dyrkade snabbt upp låset och såg ett sovrum där en man låg och sov. Med sin kniv lät han mannen gå samma öde till mötes som ynglingarna i köket och efter en hastig genomsökning av bänkar och skåp fann alla sina förlorade ägodelar. Melobin höll lyckligt upp amuletten Ezers huvud och tackade i tysthet Kmorda då det hördes en nyckel i låset utanför. Utan att tveka flydde de tre vännerna hals över huvud ut genom bakdörren och försvann innan tempelfolket hunnit inse vad som hänt. Snart var de tillbaka vid båten och rodde tyst ut i den skyddande dimman.

Efter att ha spenderat natten på båten rodde man nästa dag mot magiakademin som träskfolket tipsat om. Sent på eftermiddagen skymtades till sist en vassfri vik där en träskpråm låg förtöjd vid en brygga och en annan båt låg uppdragen på land. Ulvric skymtade ett stenhus mellan trädtopparna bakom skogen. På andra sidan möttes man av en gårdsplan där barn i olika åldrar lekte, skrattade och rusade runt stenhuset. När de fick syn på sällskapet kom de fram och samlades kring dem, hälsade livligt och pratade i munnen på varandra. I nästa stund dök en ung kvinna upp från en närliggande örtträdgård och ropade förmanande åt barnen: "Elever! Uppför er ordentligt!"

Melobin föll genast för kvinnans vackra gestalt och presenterade sig med ett varmt leende. Kvinnan log tillbaka och ursäktade sina elever, som hon menade tog hårt på krafterna. Hon presenterade sig därefter som Fatika da Balgumel, akademins syntald och läromästare.

Radagast förde fram skeckerkvinnan och förklarade att man behövde hjälp att tyda kvinnans språk varpå en främmande dialog utspelade sig mellan Fatika och skeckerkvinnan. Fatika förklarade därefter att kvinnan trodde att hon blivit kidnappad av måndyrkare då och skulle offras  vilket genast avfärdades av Radagast och snart hade kvinnan förstått situationen och lovade att visa vägen till skeckerfolkets by.

Radagast tackade Fatika, som erbjöd sällskapet sin gästfrihet med både mat och husrum vilket man tacksamt accepterade. Några timmar senare satt man samlade i husets matsal kring ett bord av väldoftande maträtter och nygräddade bakverk. Fatika bjöd gästerna på vin och berättade att drycken hade sitt ursprung i hennes hemby Balgumel i det fjärran Nastrôl. Radagast sken upp och berättade om sina resor i trakten och om Hyphererpriorn Calafus i Faa som han besökt vid flera tillfällen. Fatika svarade med att berätta om sin akademi och hur man dels sökt sig till Sumbra för att få studera ostört men också för att eleverna skulle få chans att studera mareskunk och kråkbroms vars sinnesförmågor påminde till viss del om besvärjande. Hon tystnade tvärt och frågade oroligt "Ni har möjligtvis inte rest förbi ett högt torn i närheten?". När svaret blev att man varken sett eller hört talas om något torn såg kvinnan lättad ut men uppmanade ändå gästerna att för allt i världen inte ge sig dit. Hon berättade hur akademin tidigare huserat i tornet men att man tvingats fly då ilskna vättar angripit platsen. "Lova mig att ni låter den platsen vara!"

Middagen fortskred och Melobin som druckit flera glas vin blev allt mer attraherad av en vackra kvinnan. Hon själv såg ut att stormtrivas med uppmärksamheten men tackade ändå för sig och gick till sängs. Radagast hade undertiden börjat prata med en flicka som satt bredvid honom och som bar en vacker amulett med ett signum som hon stolt visade upp för animisten. "Det här är staden HOXOH, där min familj bor" sade hon glatt. "Har ni någon gång besökt HOXOH? Det är den vackraste staden i världen", tillade hon. Radagast nickade snällt och snart hade han berättat den spännande berättelsen om HOXOH, Eniaken och deras äventyrliga resa till Marjura. Nyfikna samlades snart fler barn runt honom och lyssnade fascinerat.

Samma natt bröt ett oväder ut. Melobin och Ulvric hjälptes åt att dra upp båtarna medan Radagast hade gått för att lägga sig. Han njöt av en mjuka sängen då han plötsligt kände hur något stack honom. Förvånat snodde han runt i sängen men fann varken spår av orsak eller något märke efter sticket.

Följande dag spenderade Melobin och Fatika med att promenera runt ön och se på omgivningen. Syntalden hade vänligt bett dem stanna kvar ytterligare en dag för att vila ut och Radagast gav som tack eleverna på skolan en undervisning i animisternas lära och berättade om ljusguden Tigwalvan. Dagen förflöt och efter ännu en välsmakande middag med tillhörande viner berättade Fatika om hur akademin ursprungligen varit trakoriska rikets befästning som anfölls av trupper från arvsfienden Ransard i "Slaget om Sumbra" för längesedan. Kombinationen av den svårintagliga borgen och träskmarken gjorde att angriparna med lätt rustning föll offer för borgens bågskyttar medan de tungt rustade gick under när de jagades på flykt ut i träsket.

Vid soluppgången kommande morgon samlades akademins elever och Fatika för att ta farväl av gästerna. Melobin fick en kyss och erbjudande om att återvända men till Fatikas besvikelse lovade han henne inget. Någon timme senare passerade man plötsligt det gamla tornet som reste sig ödsligt och vakande över omgivningen. Radagast kände med ens hur det vilade en olustig känsla över platsen som inte riktigt gick att sätta fingret på och han beordrade att man genast skulle fortsätta färden mot skeckernas boplats.

Samma kväll ropade skeckerkvinnan till och pekade framför sig mot en större ö. Båten roddes in i en liten vik och snart följde man en stig in bland träden. I en glänta brann en lägereld som omgavs av en större mängd hyddor där skecker åt, sjöng och spelade instrument. Allt tystnade när sällskapet dök upp och en man sprang fram och omfamnade skeckerkvinnan. Några andra män höjde sina spjut mot de övriga men talades snabbt tillrätta av skeckerkvinnan varpå byns hövding välkomnade dem knaggligt på deras modersmål och bjöd dem att sitta ner och äta. Han förklarade att den som hjälpte skecker i fara var skeckers vän och såg genast till att ordna fram en korg med den eftersökta örten åt den lycklige Radagast.

Nöjda med sin vistelse tog sällskapet farväl av skeckerfolket följande morgon och styrde årtagen mot Peatro Patrlba och berget Ranz som enligt skeckerstammen borde ligga många dagars återfärd söderut. I skymningen passerade man åter förbi det höga tornet just som vinden förde med sig barngråt från tornets inre. Radagast suckade men insåg att man inte kunde fortsätta innan man försäkrat sig om att ingen var i knipa och Ulvric kastade upp en änterhake i tornets bröstvärn då man inte fann någon ingång längs sidorna.

Efter att ha hävt sig upp med hjälp av repet stod Radagast, Ulvric och Melobin på taket där snyftningar tycktes komma en skorsten. Runt skorstenen gick en trappa ner till en bronsbeslagen dörr som Melobin snabbt dyrkade upp efter att ha undersökt den för eventuella fällor. En instängd och unken lukt slog emot vännerna och man kunde snabbt konstatera att ingen verkade ha varit här på mycket länge då spindelväv och damm låg tjockt i samtliga utrymmen. Bakom ett rum där golvet rasat in fann man ett litet bibliotek med förmultnade böcker och skriftrullar. Radagast hittade en uppslagen bok om föryngringsritualer med en diktstrof instucken mellan sidorna.

"På ålderns höst är livet på flykt"
"Ungdomen från oss våra gudar ryckt"
"Låt mig ej dö som alla de andra"
"När de multnar i myllan, jag ska fortsätta vandra"

Melobin fick panik och rusade i ångest ut i det angränsande rummet där han föll ner genom golvet. Isdruiden var säker på att här fanns en koppling till den obehaglige Shagul på Marjura och ville snarast fly fältet. Efter att ha lugnat sig så lyckades de övriga att få upp honom igen och man fortsatte utforska tornet. I ett matsalsrum fann man sönderslagna speglar och ett porträtt som tycktes nedrivet och kastat i ett hörn. Alla fick ytterligare en chock när de såg den gamla kvinnan på målningen som trots sin ålder var mycket lik Fatika. Melobin släppte målningen i golvet så att ramen sprack och där gick att uttyda att porträttet mycket riktigt föreställde Fatika da Balgumel.
Melobin var nu i upplösningstillstånd men lyckades ändå bli övertalade att fortsätta och snart fann man en trappa som ledde ner till tornets bottenplan där man fann både kök och sovsal. Ytterligare en trappa ledde ner mot en källarvåning där en korridor innehöll flera låsta dörrar. Bakom den första dörren fann man en fångcell där någon glömt kvar en docka. I nästa rum fanns ett pelarrum med rituella symboler nedklottrade på både golv och väggar. I mitten av rummet fanns en cirkel med utbrända ljus och på ett altare kunde man ana mörkröda fläckar. Vad hade Fatika egentligen sysslat med?

Man stängde dörren till ritualrummet bakom sig då man hörde en snyftning från den sista dörren. På insidan fanns en gammal smedja där den kyliga ugnen innehöll två säckar. Melobin hällde ut innehåller på golvet och fick ännu en chock. I den grå askan låg brända skelettdelar från flera barn och halssmycket från HOXOH.

Sorgsna och oförstående bestämde man sig för att trots allt inte ödsla mer tid i Sumbra och dystra nådde de många dagar senare fram till byn Ranz. Uppståndelsen över återkomsten var stor och Radagast hyllades under en ståtlig cermoni inne i orderns tempel  där han svors in av Peatro Patralba som Radagast da Ranz - orderns beskyddare. Man var just i färd med att lämna cermonin då Radagast för en sekund såg skymten av en figur, höljd i kåpa, som stod i dunklet bakom Peatro på ballustraden. Figuren försvann genast in i skuggorna på ett sätt som fick animisten att undra om det hela varit inbillning. Han kunde omöjligt skaka av sig händelsen och kände oro över hur figurens blick väckt en påminnelse om någon ur det förgångna som han inte längre kunde placera.