I skuggan av Trakorien

Efter en hård och stormig vinter på Paratorna hade våren äntligen anlänt. Melobin som förlorat den förmögenhet han tidigare erhållit från Arhems sista svavellast, var nu inhyst på familjen Ollachs gård alltsedan vännerna återvänt från Trinsmyra. Trots att isdruiden inte var någon kraftkarl så gjorde han sitt bästa för att dra sitt strå till stacken och vid sina lediga stunder smög han runt och övade på den lönnkonst som han menade var Kmordas vilja med honom.

Med vårens intåg kom även ett bud från Tricilve som utan avsändare bad Melobin komma till tavernan Sumbras Sejdel som huserade i ett av stadens mer tveksamma kvarter. Melobin blev med ens nyfiken och redan följande morgon slog han följe med Hæjmir som hade andra ärenden i staden.

Den värmande vårsolen hade börjat sänka sig bortom staden då ekipaget rullade in genom en av stadsportarna. Vårvärmen hade satt fart på stadsborna och trots att eftermiddag sakta skred mot kväll så var kommersen i full gång. Melobin tackade Hæjmir för sällskapet och skyndade nedför den stenlagda gatan, vilken börjat återfå alla de lukter som under vintern dolts under snö och is.

Mörkret var inte långt borta när han såg gränden med den snedvridna träskylten till Sumbras Sejdel och efter att ha stigit in genom dörren möttes han av det slamrande sorlet från den fullsatta gillestugan. Isdruiden spanade runt i lokalen och fick syn på den mystiske Abenazer vars koppling till mördarsekten RhabdoRana med ens gav honom kalla kårar. Melobin tvekade för en sekund. Var det lönnmördaren som bjudit hit honom och varför? De båda hade inte träffats sedan svavelkonvojen anlände till Okruzande för snart ett år sedan och sedan dess hade han tack o lov inte sett till mannen.  Isdruiden suckade och tog några varsamma kliv genom folkhopen bort till Abenazers bord där densamme just fått in sin måltid. Melobin slog sig ner varpå en obekväm tystnad infann sig mellan de två som fick isdruiden att ångra sitt val och istället vilja resa sig. Utan förvarning kände han Abenazers grepp om sin arm och stirrade in i mannens osammanhängande blick samtidigt som han väste "Jag har hört honom viska till mina syskon. De är vakna nu och Ghumgakks grodor ger ingen nåd!" Förstår ni? Jag...". Abenazer tystnade tvärt och stirrade förvånat på en snidad stenfigur, föreställande en groda, som på något sätt letat sig upp på bordet i folkmyllret. Innan Melobin hade hunnit reagera hostade RhabdoRana-mördaren till och försökte resa sig men föll istället krampaktigt till marken med blod vällande ur huvudets alla öppningar. Isdruidens första tanke var att försöka rädda livet på mannen men den plötsliga vändningen pressade paniken inom honom och han flydde istället förskräckt ut i den myllrande stadsnatten.

Något senare knackade den vilsne och andfådde isdruiden på porten till Kafrilersektens fattigstuga där han hoppades kunna finna Radagast och kanske även Hæjmir som brukade övernatta då han besökte staden. Den nattvakande prästen kunde dock meddela att Hæjmir inte synts till och att Radagast efter en missionsresa till Hyphererordern i Faa, blivit föreståndare för en egen sjukstuga i en annan del av staden. Melobin tackade för informationen och begav sig vidare till den utpekade sjukstugan. Dessvärre kunde härbärgets prästinnor meddela att Hæjmir inte heller synts till där och att Radagast gett sig av för några veckor sedan då en adept från animisttemplet i Kintanarou anlänt och förmedlat Barû Sambarsynd Corias vilja om att Radagast utsetts till Ranzinerorderns beskyddare. Den uppjagade Melobin erbjöds istället sovplats i sjukstugans stall över natten och följande morgon begav han sig tillbaka till familjen Ollachs gård där den oroade Selisia da Ollach berättade att Hæjmir fortfarande inte återvänt från staden. Melobin hade under sin frånvaro på gården fått bud från Radagast där kafrilerprästen berättade om sin resa till Faa på Palamux, om den nya sjukstugan i Tricilve men också om sitt nya kall som beskyddare av ranzinerna. Brevet avslutades med en önskan om att Melobin och Hæjmir skulle bege sig till värdshuset Gyllene Svinet i den östra grannstaden Kamest dit Radagast nu var på väg. Isdruiden blev tveksam till resan då Hæjmir nu var försvunnen men bestämde sig ändå för att göra kafrilerprästen till viljes, och gav sig av till fots nästkommande gryning. Han hade knappt hunnit lämna gårdens ägor då han observerade ett prasslande från några buskage vid vägkanten. Instinktivt sökte han skydd från den eventuella faran men det visade sig istället vara Hæjmirs äventyrslystne son Ulvric som bestämt sig att lämna gården mot sin mors vilja. Melobin försökte först tala ynglingen till rätta men gav snart upp då pojken dels var mycket bestämd men också en stridsduglig medresenär.

Samma afton anlände männen till Kamest och det angivna värdshuset. Radagast hade anlänt tidigare under dagen och det blev ett kärt återseende mellan honom och Melobin även om han synade Ulvric strängt och ifrågasatte Melobins förmåga att skilja far från son. Melobin blev med ens allvarsam och berättade hus Hæjmir varit försvunnen sedan Tricilve vilket även gjorde även Radagast orolig. Stämningen blev än mer bekymrad när Melobin redogjorde för mötet med den framlidne Abenazer och dennes varning. Kunde detta betyda att man svävade i fara och hade det isåfall med Hæjmirs försvinnande att göra?

När oron lagt sig något åt sällskapet en spartansk måltid bestående av vatten och bröd. Ulvric hade först tänkt beställa en smakligare anrättning men insåg bittert att han redan slarvat bort sina pengar och fick vackert tugga i sig det smaklösa brödet. Undertiden berättade Radagast om det vackra berget Ranz, den harmoniske ordernsledaren Peatro Patralba och om dennes gemak inuti fossilet av en jättelikt urvarelse som inneslutits i berget. Radagast förklarar också att Peatro Patralba har gett honom i uppgift att finna en ört vid namn Drovalia åt en av sektens besynnerliga gäster. Radagast som bar på stor kunskap om växtriket visste genast att läkeörten var sällsynt och hade såvitt han själv visste endast påträffats hos Skecker i Sumraträsken, vilka använde den i sina livsuppehållande ritualer. Sumbraträsken var dessvärre ingen hemtrevligt plats utan en vidsträckt och förrädiskt sankmark väster om Hesiphamassivet där faror lurande i dess dunkla dy. Ulvric som med åren blivit en duktig jägare kunde intyga Sumbraträskens usla rykte och tillade att även om bygden mest är öde så har flera oförsiktiga båtar försvunnit i dess inre och därtill sägs hiskeliga styggelser sägs härja nattetid. "Det ryktas till och med att en drakorm skymtats över trakten" tillade han med mer entusiasm än rädsla i rösten, vilket inte möttes av samma munterhet från övriga i sällskapet som båda mött draken Blatifagus på nära håll.

Melobin avbröts i sin fundering över uppdraget då han råkade snappa upp ett fåtal ord om shaguliter och Järntornet bakom honom. Han snurrade runt då rösten inte kändes bekant och fann ett minst lika obekant utseende. Mannen förkunnade för åhörarna hur han var den som rest till Marjura och vandrat ensam till shaguliternas Järntorn där han dräpt samtliga sektmedlemmar och sedan återvänt med deras skatter. Melobin rusade upp och fram till mannen som utfrågades noga om stordådet för att därefter bli utskälld för att ha tagit på sig äran då dådet utförts av Melobin och hans vänner. Mannen som bjudits friskt på dryck för shagulitdråpet  ilsknade till och fräste hotfullt åt Melobin som svarade med att försöka övertyga folkmassan om sanningen. Tragiskt nog fick lögnaren gehör hos folkmassan och isdruiden fick slokörat dra sig undan för att slippa bli fullständigt utskrattad.

Radagast skulle just skänka den stackars Melobin några tröstande ord då han kände en hand på sin axel. Bakom honom stod en ung mörkhårig kvinna i slitna kläder. "Mitt namn är Elsima. Ni är god vän till Krilljon, inte sant? Vart finns han? Han lovade att återvända till min syster Sumella efter sin resa för Shakellos handelshus till Marjura". Radagast såg medlidsamt på kvinnan och förklarade kort hur Krilljon mött döden vid Cruris gravfält vilket fick kvinnan att backa tillbaka och storgråtande rusa ut från värdshuset. Radagast muttrade allvarsamt och tog sista tuggan på sitt bröd innan sällskapet gick och lade sig i sitt sovgemak. Följande morgon väcktes man av barnskrik. Utanför dörren fann Radagast ett bylte med ett barn och en lapp som förklarade att Sumella som var barnets mor, hade dött vid födseln och att Elsima inte hade råd att försörja pojken. Hon hoppades nu att Radagast istället skulle förbarma sig över barnet som döpts till Krilljon da Fateska efter sin far. Radagast log lite bekymmersamt åt barnet men tänkte att detta skulle bli hans chans att gottgöra Krilljons död som han känt skuld över då han inte lyckats rädda honom från den cruriska spegeln som kafrilerprästen sedan dess bar med sig i sin rensel.

Efter att sällskapet genomsökt Kamest fattigare stadsdel utan att finna spår efter Elsima så beslutade man sig för att återvända till Radagasts sjukstuga i Tricilve där barnet togs omhand av prästinnorna. Radagast inhandlade därefter utrustning åt Ulvric och tillsammans skramlade man ihop silverdecaurer till en flatbottnad träskpråm med segel och tält. Färden gick uppför Coimatrafloden till Mallossisjön och längst kusten norrut där man tillslut såg de dystra Sumbraträsken breda ut sig framför båten. Försiktigt rodde Ulvric och Melobin medan Radagast spanade efter torrmark där man skulle kunna finna den sökta örten. Ulvric och Radagast kände den kyliga fukten kom krypande medan Melobin inte besvärades alls. Landskapet man passerade var fullt av små kobbar och öar täckta av snåriga buskage, taggbuskar och döda träd. Snart blandades det ensamma ljudet från årorna av ett oupphörligt surrande vilket med tiden blev allt mer störande. Ulvric såg sig oroligt omkring flera gånger som om han kände sig iakttagen, Melobin fräste irriterar omkring sig och Radagast riktigt hörde träskets onda viskningar som om det hade fått eget liv. Bekymrad och illa till mods vände sig Radagast om för att försöka lugna sina vänner då han såg hur ett flertal grönglänsande jätteflugor slagit sig ner på Melobins rygg. Trots att han mycket väl visste hur lätt Melobin kunde förlora fattningen försökte han vifta bort flugorna som visade sig minst sagt svårskrämda. Melobin vrålade till och slängde av sig sin kläddräkt så han nu stod halvnaken. Genast dök det upp fler grönglänsande flugor som sökte sig till isdruiden som fortsatte vråla för full hals och slå omkring sig så båten gungade kraftigt. Radagast höjde händerna i en besvärjelse som inneslöt Melobin i en skyddande hinna av eld vilken fick de brinnande flugorna att störta pysande och pipande ner i träskdyn. När lugnet åter lagt sig någorlunda förklarade Radagast att de gröna flugorna var Kråkbromsar, ett relativt ofarlig träskfly vars surrande kunde skapa oro hos sina offer. Innerst inne visste Radagast mycket väl om att varelsen var blodsugande och lade ägg på oförsiktiga personer, men valde att inte dela informationen och därmed göra medresenärerna oroade i onödan.



Färden hade börjat dra ut på tiden och Radagast började bränna märkningar i närliggande träd för att inte ro vilse i sankmarken.  Han insåg att man troligtvis inte skulle kunna hitta örten samma dag utan istället bli tvugna att övernatta på båten om man inte fann något torrt landstycke. Samma eftermiddag fann man en större ö där en liten vik låg gömd mellan två vassruggar. Med båten ordentligt fastgjord i en större sten började man jakten på Drovalia. Man hade inte kommit långt då man upptäckte två vildsinta musteloner som slogs om ett byte. Utan att göra för mycket väsen av sig smög man förbi bestarna och kunde snart konstatera att örten inte fanns att finna på ön. Man slog istället läger på båten i viken, åt sparsamt av sina dagsransoner och gjorde slutligen upp ett vaktschema innan man somnade.

Färden fortsatte tidigt nästa morgon. Under förmiddagen sänkte sig en dimma över färdvägen men letandet fortsatte ändå relativt oförhindrat. Radagast var stängt upptagen i sitt sökande och märkte hur det hunnit bli skymmning igen. Surrandet från Kråkbromsarna hade tystnat men istället hördes ett illavarslande klafsande genom sumpens gyttja som tydde på att något okänt dolde sig i dimman. Radagast försökte skärpa sina sinnen och kunde plötsligt urskilja det fasansfulla. Den vandöde Kung Ottar av Cruri kom stövlande med svärdet Ebharing höjt i ett knotigt grepp. Bakom honom framträdde snart vandöda stridsmän med tomma blickar och gapande tandlösa käftar som på kungens order störtade rosslande fram genom dyn i riktning mot båten. "Backa!" skrek Radagast för full hals varpå Ulvric och han själv slet i årorna. Melobin hade undertiden försvunnit in i pråmens tält där han låg och skakade okontrollerat. De framryckande soldatskelletten kom snart ikapp båten och Ulvric fick, trots att han var en skicklig stridsman, motta så många hugg att han strax låg blodig på durken. Radagast besvärjade fram en eldkaskad med vars kraft han skulle hålla de odöda på avstånd men var redan omringad av de förruttnade och illaluktande soldaterna. Svärdsklingor for genom luften och Radagast kände hur klingorna slet sönder hans kropp just som han vaknade med ett ryck. Det visade sig fortfarande förmiddag och i sitt febrila sökande efter örten hade han slumrat in i en mardröm. Han såg sig hastigt omkring för att finna sina medpassagerare oskadda men hörde också kråkbromsarna som var tillbaka. Genom ett buskage inte långt från båten siktade han dessutom en mareskunk. Dessa odjur var ökända för att snappa upp känslor och projicera dem på sina offer i verklighetstrogna illusioner. Han brydde sig inte om att nämna den lömska mareskunken utan lät färden fortgå mot en större ö som kunde skymtas genom den avtagande dimman.

Något senare hade man klivit iland och Melobin gjorde upp ett litet läger för kvällen medan Ulvric gav sig ut och jagade. Radagast sökte undertiden vidare efter sin sällsynta ört utan någon lycka. Melobin skulle just ge sig av för att hjälpa Radagast i sökandet då han hörde årtag komma närmare. På håll skymtade han en lite större båt med sex roddare och en välbekant person i fören. Perrima! Melobin började ropa glatt och snart hade Perrima kommit iland och omfamnat Melobin. Hon berättade att flera av hennes följeslagare var allvarligt skadade efter en sammandrabbning med några musteloner. Melobin lovade att hjälpa männen och bad Kmorda om kraft för att stoppa deras blödningar. Till sin förtvivlan gav Kmorda honom inget svar. Kanske var det som straff för att hjälpa Perrima, en kvinna som vid två tillfällen lämnat Kmorda-dyrkan för ett nytt liv. Bedrövad satte sig Melobin vid elden och förstod att han var tvungen att be om isens förlåtelse. Strax dök både Radagast och Ulvric upp från olika håll. Radagast skyndade genast fram och lyckades med Tigwalvans hjälp läka de värst skadade medan Ulvric stolt visade upp sitt byte som lades över elden. Det hade börjat mörkna och den skamsne Melobin föreslog att man skulle slå gemensamt läget på ön vilket mottogs väl av Perrima och hennes följeslagare. Under måltiden som Ulvric bjöd in samtliga till berättade Perrima att hon återvände till Det Heliga Kishatet efter att sällskapet skiljdes åt i Okruzande. Där förklarade hon sin rundlöpa avslutad och svors in som en fullvärdig prästinna i sanningsguden Shamashs värv. Nu var hon utsänd på heligt uppdrag för att finna den sällsynta och giftiga blåtandade sumpulken som skulle användas i en ritual av Kishatets högsta ämbetsmän, krystalokraterna. Hon menade dock att färden genom träskmarken varit bedrövlig och bragt flera följeslagare om livet. Hade det inte varit för Radagasts hjälp så hade förmodligen fler dött. Hon berättar också hur en ilsken konflikt nyligen blossat upp mellan hennes hemland och Trakoriska riket då Cymba da Skugres härjningar mött hårt motstånd bland folket i Milacke och hur Kishatet öppet fördömt Trakoriska rikets agerande och uttalat öppet stöd för motståndsmännen. Med tanke på detta och övriga missöden var Perrima nu fast besluten om att återvända hem tomhänt men undrade om Melobin kanske skulle kunna hjälpa henne om de ändå skulle bli kvar i träsket. Melobin gav Perrima sitt ord på att göra sitt bästa, vilket dessvärre gjorde ordet bindande till Shamash med fasansfull vedergällning om löftet bröts. Melobin struntade dock i konsekvenserna. Att hjälpa Perrima tänkte han göra oavsett straff eller belöning. Hon lovade dock att ändå belöna honom och förklarade att hon förmodligen kunde ge honom ytterligare kunskap om Kmorda som hon själv lärt sig som ung. Följande morgon tog Perrima och hennes följeslagare farväl och den nyblivna Shamash-prästinnan gav Melobin ett sista råd "Det bör finnas en lagun någonstans i närheten. Träskfolket som bor där skall veta mer om fisken".