Shamashprästinnans sorti

Samtidigt på andra sidan den Trakoriska sjön satt Melobin på Tricilves akademiska bibliotek, djupt försjunken i skrifter om Kmorda. Tron på isens väsen hade åter blivit hans fasta punkt i tillvaron men trots detta hade han sedan återkomsten från Sumbra dövat sina psykiska smärtor med starkdryck och spel. Den blåtandade sumpulken som han burit med sig åt Perrima hade han med Kmordas kraft frusit ner i väntan på att få tag på tillräckligt med kapital för att resa till Albarunzia och överlämna den vilket antagligen skulle dröja då han åter blivit fattig som en kyrkråtta. En sen kväll när han som vanligt var påväg tillbaka till fattigstugan efter att ha spelat bort sina sista slantar sprang han av en tillfällighet in i Molte da Melse. Adelsyngligen blev motvilligt omfamnad av den spritluktande isdruiden som var både glad och förvånad över att träffa ett välbekant ansikte. Melobin såg hur Molte såg märkbart bekymrad ut och fick snart reda på att han satt sig själv i knipa. Moltes far Baltaron da Melse var en välkänd kondottiär och god vän med Digeta Longas anförare Mashmashu Goba da Grummi. Molte hade vid en sammankomst råkat skryta om sin färd i Sumbraträsken och hur han lyckats undkomma fångenskapen i måndyrkarnas tempel. Da Grummi hade blivit imponerad och erbjudit Molte att bistå riket i en ljusskygg affär vilket han tvångsmässigt accepterat. Uppdraget gällde ett kodat meddelande som kejserliga kapare hade funnit på ett handelsfartyg från Albarunzia. Burbäraren själv hade trots bearbetning av Fam Kvalvis egen Mäster Gillem inte kunnat bistå utredningen med annat än avsändaren, den albarunzi handelsmogulen Rigaldo Da Pigafeta. Da Grummi ville inte använda sig av de befintliga agenterna i staden då det vore olyckligt att hamna i ytterligare trångmål med det uppretade Kishatet. Att däremot sända en fristående inbrottstjuv skulle lättare kunna förnekas vid ett avslöjade. Planen var enligt Da Grummi enkel. Molte skulle resa ensam till Albarunzia, bryta sig in i Da Pigafetas handelspalats och stjäla chiffertavlan. Bytet skulle sedan lämpas av på tavernan Det Rena Samvetet varpå Molte kunde återvända till Trakoriska riket. Isdruiden hade undertiden nyktrat till en aning och kände medlidande med den ängslige Molte. Melobin hade själv råkat ut för diverse otrevligheter som barn och ville inte att samma sak skulle hända honom. Snart stod det klart att Molte skulle ordna med båtfärden åt Melobin som lovade att utföra inbrottet i hans ställe. Då fick Melobin samtidigt möjlighet att uppsöka Perrima och lämna över den sökta fisken.

Flera dagar senare hade handelsfartyget med Melobin ombord korsat havet mellan öarna. Den femte morgonen hade isdruiden stigit upp tidigt och stod och blickade ut över det skummande havet när han plötsligt skymtade ett underligt fenomen vid horisonten. Ön på styrbord sida såg ut som vilken som helst, om det inte varit för det dunkel som skar av soluppgången och ändå lämnade ön i fullständig skugga. Skeppets kapten såg hur Melobin häpet studerade ön och förklarade för honom att den mörklagda ön, vars namn var Stegos, hade gått ett öde till mötes som var fruktat i hela den kända världen. Nästan tvåhundra år tidigare hade öborna brutit sitt löfte till Shamash om att skydda Det Heliga Kishatet som var sanningsgudens domäner på fastlandet. Istället hade man förekommit den trinsmyriska invasionsflottan och själva seglat ut mot Kishatet för att på så sätt hinna först till kvarn. På den dåvarande Shar Kishantis bedjan hade Shamash då låtit solen förmörkas, men när den åter trädde fram låg mörkret kvar över Stegos. Samtidigt försvann vattnets bärkraft kring ön och krigsflottan från edsbrytarna på Stegos gick till botten med man och allt.

Samma förmiddag lade man ankar i Albarunzias hamnbassäng. Melobin kunde redan från båten se hur den pampiga staden var fylld av monument och katedraler i sanningsgudens ära. Han övertalade en sjöman att hålla ett öga på hans lerkruka men delgav aldrig mannen något om giftkrypen på insidan. Väl iland mötte han samma tulltjänstemän som Radagast mött före honom och blev av med sin kortlek med ursäkten att spel är ett flyktigt och orent nöje. Dessutom tvingade man av honom hans röda särk och tilldelade honom istället en enklare mörkfärgad klädnad som enligt krystalokraterna inte störde ögonen med muntra färgskiftningar. Efter att även isdruiden informerats om nattligt utegångsförbud begav han sig genom staden till Perrimas residens. Tjänstekvinnan kunde dock meddela att shamashprästinnan var utgången. Istället började Melobin nu leta efter Da Pigafetas handelspalats och kunde se byggnaden på avstånd när han hörde en bekant röst tilltala honom. Förvånad såg han Rurik Ornetand komma emot honom med utsträckta armar men tillrättavisades genast av en patrullerande drömdräpare. Efter att drömdräparen vandrat vidare gjorde Rurik tecken åt Melobin att följa med dit de kunde tala ostört. På värdshuset Gamla Sanningen slog de sig ner med varsin mugg utspätt vin med värdens förmaning om hur ruset är trons träskfly. Rurik berättade att han kommit till Palamux efter sin mors död för att börja ett nytt liv i ett land där trakorierna inte hade någon makt. Dessutom hade han funnit stycken i sin mors dagbok som handlade om Melobin. Isdruiden såg konfunderad ut. Varför hade Osora Ornetand skrivit om honom? Rurik lovade att söka upp Melobin, och isdruiden som just skaffat en plats i husets sovsal svarade att Rurik lättast skulle finna honom där de närmaste dagarna.

Samma natt trotsade Melobin utegångsförbudet och smög sig upp via värdshusets tak och vidare genom den öde staden mot Da Pigafetas handelspalats. Spänstigt firade han ner sig utanför handelsmannens arbetsrum och efter en snabb genomsökning fann han den sökta chiffertavlan. Han noterade en symbol i tavlans hörn när han lindade in i ett skynke. Symbolen föreställde en nyckel med tre öglor och inget han kunde minnas att han sett tidigare. Han återvände upp på taket och försvann spårlöst ut i natten. Eftersom sovsalen på Gamla Sanningen bevakades av drömdräpare som kunde väcka gästerna ur livliga drömmar, valde Melobin att istället spendera natten i en närliggande gränd. Han hade just lagt sig till rätta när han plötsligt hörde kvidande läten längre in i gränden. I månskenet kunde han urskilja konturerna av en shamasherprästinna vars kropp låg badande i blod vid rännstenen.  Melobin tappade besinningen och skrek till då han av någon anledning kopplade kvinnan till Perrima men insåg snart att kvinnan var någon annan. Skriket hade uppenbarligen skrämt upp en mörkklädd figur som nu lösgjorde sig ur skuggorna och försvann springande ur gränden. Melobin skulle just ta upp jakten då han hörde drömdräparnas nattpatrull bakom sig. "Stå still i sanningens namn".

Efter ett våldsamt förhör i Albarunzias häkte slängdes den blåslagne Melobin in i en fångcell. Eftersom han inte visste något om mordet hade den ilskne förhörsledaren inte lyckats få ur honom något. Han själv hade däremot förstått att den mördade prästinnan varit medlem i rikets höga prästråd - krystalokraterna. Förhörsledaren hade också hotat med lögndräperskan vars förhörsmetoder sades vara omöjliga att undkomma. Melobin blev dock lyckligt överraskad då lögndräperskan i själva verket visade sig vara Perrima. Han lyckades nätt och jämt hejda ett leende och berättade därefter hela historien för Perrima om hur han lejts att utföra ett inbrott men var skuldfri gällande mordet på prästinnan. Prästinnan studerade honom allvarsamt och beordrade därefter vakterna att släppa fången samt att överlämna chiffertavlan. Morgonsolen stod redan högt på himlen när de båda vännerna vandrade upp till Sanningspalatset där de mottogs av Perrimas överordnade, krystalokrat Manzola som redan nåtts av dödsbudet. "Shar Kishanti har kallat till krismöte med anledning av det inträffade" konstaterade han. Plötsligt fick Melobin syn på Radagast vars välbekanta figur kom gående i riktning mot audienssalen. Det blev ett kärt återseende även fast den stela omgivningen inte tillät mer än enkla hälsningsfraser. Med Manzola i spetsen vandrade man därefter in i audienssalen vars portar därpå slöts av utposterade drömdräpare.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0