Hoskas klyfta
Ulvric vaknade med ett ryck och såg till sin förvåning en gul fjäril som slagit sig ner på hans ena axel. Han viftade undan den och steg upp. Det hade gått flera dygn sedan man lyckats fly Albarunzia och Det Heliga Kishatet där Shar Kishanti Manzola . Under seglatsen söderut hade man passerat Soblak där det gått att urskilja upprustning av den trakoriska befästningen. Längst kustbandet hade man också sett mänger av krigsfartyg med Kishatets flagg. Den trakoriska kolonin var under belägring. Efter att kommande dag runda den heliga glaspelaren Shamashs finger vid Palamux nordspets styrde man kursen västerut mot Lasemos.
Ett oväder slog till de kommande dygnen och strax utanför Bhannavils ostkust förliste handelskaravellen. Som enda överlevande lyckades Hæjmir, Ulvric, Arvor, Melobin och Didra att ta sig iland på ön. Där togs de omhand av några bybor från byn Av-a-satha som bjöd dem mat och husrum tills stormen bedarrat. Arvor skrev en sång om stormen på Bhannavil som de kommande dagarna inte bara blev populär i byn utan över hela ön. Efter att ha tagit avsked reste man vidare till Bhannavils huvudstad S’rid-be-Ghile där Ulvric under ett besök vid öarnas äldsta Trocuspa-tempel sprang på sin gamla Bansikan-mästare från klostret på Clusta Noba. Mästaren berättade att klosterbröderna envist höll stånd mot de vandöda crurerna på huvudön och hur dessa i sitt hjältemod lyckats bränna crurernas kastmaskiner som de använde för att bombadera klosterön. Ulvric avböjde Bansikanmästarens invit om att fortsätta sin träning för att delta i striderna och berättade om Vox Ranzinas profetia och jakten på oraklen som nu ledde dem mot Hoskas klyfta norr om Klagga. Mästaren såg missmodigt på honom och förklarade att det lömska vildlandet Klagga bjöd mången hjälte på ond bråd död. Norr om Klagga låg dessutom bergstrakten Bektar där blodtörstiga måndyrkare rövade bort sina offer för att under dunkla ceremonier slita dem i stycken. Ulvric visade inget tecken på rädsla varpå mästaren istället gav honom rådet att segla längs kusten till Hoskas klyfta. Visserligen var resan svår då arkipelagen Ferrofagerna väster om Palamux förbannats med magnetism vilken slet järnet ur förbipasserande fartyg, men fann man en båt utan järn så var problemet löst.
Efter att ha bokat plats på en handelskaravell som skulle segla mot kuststaden Maravelda följande morgon tog man in på ett värdshus. Arvor gjorde upp med värden om mat och husrum mot att han bidrog med kvällens underhållning. Medan Arvor arbetade av gruppens husrum samtalade de övriga med folk i matsalen. Någon berättade legenden om de grå eminenserna och deras ledare Volterra, vars vansinniga försök att ge sitt palats i Voag Aspede en övervärldslig prakt slutade med att den sköna trakten i Laabne förvandlades till en svar asköken och om det inte varit för den legendariske Baskimer Brushane och hans bansikanhjätar så hade Lasemos och troligtvis hela Palamux gått samma öde till mötes. Detta låg även till grund för det magiförbud som rådde inom riket. Under kvällen berättades också om Klastrobrest Dimvett och hans fördömda flotta som försvann ut i västerhavet för flera hundra åt sen för att aldrig återvända.
Efter en god natts sömn, men ytterligare gula fjärilar, lade man följande morgon till i Maraveldas hamnbassäng. Melobin lyckades omgående få tag på någon som visade dem vägen till kvinnan Moliax vars båt Barkmannen var byggd utan järn. Moliax visade sig vara en anskrämlig kvinna som dessutom tog hutlösa 2000 decaurer för att forsla sällskapet till Hoskas klyfta. Melobin lyckades genom att köpslå få ner priset till 1000 decaurer, under förutsättning att Melobin såg till att den illvillige barden Cervartica skulle försvinna eftersom denne skrivit hånfulla nidvisor om Moliax. Melobin begav sig till tavernan Svarta ankaret där han efter en tvist med barden högg ner den samme innan han återvände till Moliax. När de 1000 decaurerna vad överlämnade lättade Barkmannen ankar och seglade iväg.
Under de följande dagarnas seglats berättade Moliax att hon som barn tillhört sutarnas stam som bebodde sydsidan av Hoskas klyfta. Sutarna låg sedan länge i fejd med sina grannar norsarna på klyftans nordsida och med vilka många slag utkämpats och där många liv gått till spillo. På avstånd kunde sjöfararna nu sikta Ferrofagernas svarta klippformationer. Det rostbruna vattnet som format sanddynor runt skären skvallrade om tidigare katastrofer och säker död. Till sist anlände Barkmannen och dess besättning till den lilla holmen Malurangu där en bosättning Kafrilerpräster etablerat en sjukstuga och där man hoppades kunna fylla på matförrådet inför den fortsatta resan. Översteprästen Godael välkomnade sällskapet hjärtligt och bjöd dem till bords i det väldoftande boningshuset. Här fanns även Godaels fyra prästbröder, en handelsresande kvinna vid namn Sigisnar da Godlar samt den storväxte utbygdsjägaren Bhrullis från norsarnas stam. Melobin lade märke till en av allt att döma magisk ljusskärva som skänkte salen behaglig temperatur. Sällskapet berättade under kvällen vart de var på väg men avbröts de genast av Bhrullis som varnade dem för klyftans blodtörstiga månsekter.
Samma natt vaknade Ulvric till av stickande röklukt. Instinktivt väckte han de andra och tillsammans flydde de sovsalen och ut i ett buskage utanför husets fönsterluckor. På avstånd såg de hur en större mängd stridsklädda kvinnor förde bort kafrilerprästerna ur det brinnande huset. Mitt ibland dem stod Bhrullis och hånskrattade högljutt. Det mörka mansskrattet skiftade plötsligt och blev allt ljusare samtidigt som mannens utseende förvandlades till en vacker kvinna.
Efter att angriparna avseglat österut vågade man sig fram från sitt gömställe. Snart fann man Moliax svårt sårad på marken. Hon hostade fram att angriparna tillhörde Extiterna, en utbrytargrupp ur sutarna vars sabeltandade sektkvinnor tillbad mångudinnan Luvena och att deras häxmoder lemniskatan fört Kafrilerprästerna till deras tempelplats för att offras i fruktansvärda riter. Då hon försökt stoppa sektsystrarna hade hon själv fallit offer för deras vrede. Melobin lugnade kvinnan och lyckades med Kmorda´s välsignelse läka samman hennes livshotande skador. Strax därpå fann man Sigisnar som likt sällskapet lyckats gömma sig undan anfallet.
I gryningen lämnade man ön med den ännu rykande husruinen. Extiterna hade lyckligtvis lämnat Barkmannen orörd vid bryggan och snart hade Moliax satt kursen österut mot Hoskaklyftans mynning. Vid havsstranden fann man en handfull timmerstugor på några gräsklädda ängar mellan vilka en kraftig älv forsade ut i havet. Vid älvens sidor steg högslätten till imponerande höjder och bildade en storslagen kanjon som fortsatte så lång man kunde se. Sällskapet började sin vandring längsmed den brusande älven och kom efter några timmar till en svart klippstod där brunfärgade drivor täckte marken. Melobin steg fram för att undersöka stenen men märkte med ens hur hans dyrkar, änterhake och vapen fick liv och fastnade orubbligt mot klippan. Efter lönlösa försök att rädda sina pinaler fortsatte resan då Ulvric plötsligt märkte hur grusbeläggningen på marken börjat suga sig fast på Hæjmirs metallrustning. Snabbt lyckades Hæjmir få av sig rustningen som sekunderna senare imploderade av trycket från den dödliga grusbildningen. Samtidigt hade Ulvrics vildmarkssinne fått korn på en ankommande kaskadblixt och ropade åt alla att ta skydd. I nästa sekund exploderade dalgången i gnistor och elektriska urladdningar, men tack vare Ulvrics varning klarade sig alla oskadda. När mörkret samma kväll sänkte sig över Hoskas klyfta bestämde man sig för att slå läger. Man delade upp ett vaktschema där Arvor tog första passet och Sigisnar det sista. Ulvrics skarpsinne varnade honom dock för att allt inte stod rätt till och till sin fasa såg han hur Sigisnar stod lutad över Hæjmir med en mördarlie som härstammade från RhabdoRana. Blixtsnabbt drog han sitt vapen och högg Sigisnar så hon tappade lien. Den överrumplade lönnmördaren flydde scenen och trots att Ulvric var snabb hann hon försvinna ut i natten. Ulvric återvände utmattad till de övriga som skärrade samlats kring elden. Skulle RhabdoRana hinna före dem till oraklet?
Efter att ha bokat plats på en handelskaravell som skulle segla mot kuststaden Maravelda följande morgon tog man in på ett värdshus. Arvor gjorde upp med värden om mat och husrum mot att han bidrog med kvällens underhållning. Medan Arvor arbetade av gruppens husrum samtalade de övriga med folk i matsalen. Någon berättade legenden om de grå eminenserna och deras ledare Volterra, vars vansinniga försök att ge sitt palats i Voag Aspede en övervärldslig prakt slutade med att den sköna trakten i Laabne förvandlades till en svar asköken och om det inte varit för den legendariske Baskimer Brushane och hans bansikanhjätar så hade Lasemos och troligtvis hela Palamux gått samma öde till mötes. Detta låg även till grund för det magiförbud som rådde inom riket. Under kvällen berättades också om Klastrobrest Dimvett och hans fördömda flotta som försvann ut i västerhavet för flera hundra åt sen för att aldrig återvända.
Efter en god natts sömn, men ytterligare gula fjärilar, lade man följande morgon till i Maraveldas hamnbassäng. Melobin lyckades omgående få tag på någon som visade dem vägen till kvinnan Moliax vars båt Barkmannen var byggd utan järn. Moliax visade sig vara en anskrämlig kvinna som dessutom tog hutlösa 2000 decaurer för att forsla sällskapet till Hoskas klyfta. Melobin lyckades genom att köpslå få ner priset till 1000 decaurer, under förutsättning att Melobin såg till att den illvillige barden Cervartica skulle försvinna eftersom denne skrivit hånfulla nidvisor om Moliax. Melobin begav sig till tavernan Svarta ankaret där han efter en tvist med barden högg ner den samme innan han återvände till Moliax. När de 1000 decaurerna vad överlämnade lättade Barkmannen ankar och seglade iväg.
Under de följande dagarnas seglats berättade Moliax att hon som barn tillhört sutarnas stam som bebodde sydsidan av Hoskas klyfta. Sutarna låg sedan länge i fejd med sina grannar norsarna på klyftans nordsida och med vilka många slag utkämpats och där många liv gått till spillo. På avstånd kunde sjöfararna nu sikta Ferrofagernas svarta klippformationer. Det rostbruna vattnet som format sanddynor runt skären skvallrade om tidigare katastrofer och säker död. Till sist anlände Barkmannen och dess besättning till den lilla holmen Malurangu där en bosättning Kafrilerpräster etablerat en sjukstuga och där man hoppades kunna fylla på matförrådet inför den fortsatta resan. Översteprästen Godael välkomnade sällskapet hjärtligt och bjöd dem till bords i det väldoftande boningshuset. Här fanns även Godaels fyra prästbröder, en handelsresande kvinna vid namn Sigisnar da Godlar samt den storväxte utbygdsjägaren Bhrullis från norsarnas stam. Melobin lade märke till en av allt att döma magisk ljusskärva som skänkte salen behaglig temperatur. Sällskapet berättade under kvällen vart de var på väg men avbröts de genast av Bhrullis som varnade dem för klyftans blodtörstiga månsekter.
Efter att angriparna avseglat österut vågade man sig fram från sitt gömställe. Snart fann man Moliax svårt sårad på marken. Hon hostade fram att angriparna tillhörde Extiterna, en utbrytargrupp ur sutarna vars sabeltandade sektkvinnor tillbad mångudinnan Luvena och att deras häxmoder lemniskatan fört Kafrilerprästerna till deras tempelplats för att offras i fruktansvärda riter. Då hon försökt stoppa sektsystrarna hade hon själv fallit offer för deras vrede. Melobin lugnade kvinnan och lyckades med Kmorda´s välsignelse läka samman hennes livshotande skador. Strax därpå fann man Sigisnar som likt sällskapet lyckats gömma sig undan anfallet.
I gryningen lämnade man ön med den ännu rykande husruinen. Extiterna hade lyckligtvis lämnat Barkmannen orörd vid bryggan och snart hade Moliax satt kursen österut mot Hoskaklyftans mynning. Vid havsstranden fann man en handfull timmerstugor på några gräsklädda ängar mellan vilka en kraftig älv forsade ut i havet. Vid älvens sidor steg högslätten till imponerande höjder och bildade en storslagen kanjon som fortsatte så lång man kunde se. Sällskapet började sin vandring längsmed den brusande älven och kom efter några timmar till en svart klippstod där brunfärgade drivor täckte marken. Melobin steg fram för att undersöka stenen men märkte med ens hur hans dyrkar, änterhake och vapen fick liv och fastnade orubbligt mot klippan. Efter lönlösa försök att rädda sina pinaler fortsatte resan då Ulvric plötsligt märkte hur grusbeläggningen på marken börjat suga sig fast på Hæjmirs metallrustning. Snabbt lyckades Hæjmir få av sig rustningen som sekunderna senare imploderade av trycket från den dödliga grusbildningen. Samtidigt hade Ulvrics vildmarkssinne fått korn på en ankommande kaskadblixt och ropade åt alla att ta skydd. I nästa sekund exploderade dalgången i gnistor och elektriska urladdningar, men tack vare Ulvrics varning klarade sig alla oskadda. När mörkret samma kväll sänkte sig över Hoskas klyfta bestämde man sig för att slå läger. Man delade upp ett vaktschema där Arvor tog första passet och Sigisnar det sista. Ulvrics skarpsinne varnade honom dock för att allt inte stod rätt till och till sin fasa såg han hur Sigisnar stod lutad över Hæjmir med en mördarlie som härstammade från RhabdoRana. Blixtsnabbt drog han sitt vapen och högg Sigisnar så hon tappade lien. Den överrumplade lönnmördaren flydde scenen och trots att Ulvric var snabb hann hon försvinna ut i natten. Ulvric återvände utmattad till de övriga som skärrade samlats kring elden. Skulle RhabdoRana hinna före dem till oraklet?
