Fångarna i Bythos

Melobin såg ut över den fräsande syraoceanen. Plötsligt skymtade han en genomskinlig skepnad som tycktes sväva en bit ut på grönhavet men när figuren började kalla på deras uppmärksamhet överröstades den genast av Uroboren. ”Håll fort för öronen! Varelsen tilltalar er på Höga Språket vars giftighet förtvinar den oinvigde.” Hastigt lydde alla Uroboren som efter en kort dialog med varelsen kunde återberätta att den var woddamiten Culexis som sökte sällskapets hjälp att ta sig genom den inre Woddamporten på andra sidan oceanen. Sällskapet insåg att man inte var i stånd att förhandla och en sargad klippa fördes fram ur havets djup där sällskapet gick ombord.

Färden över oceanen kändes som en evighet och i svallvågorna från klippans rörelse syntes flådda människor under havsytan som plågades av smådemoner på alla otänkbara sätt. Melobin flinade hysteriskt åt de olycksaliga medan Haejmir och Arvor närmast fick kväljningar och höll på att svimma.

I takt med att färden närmade sig sin destination växte ett rytmiskt muller allt starkare och i en vik saktade woddamiten in framför en slät och lodrät klippvägg där en enorm ornamenterad halvcirkel blockerade färdvägen. Melobin insåg att halvcirkeln var den inre woddamporten och märkte samtidigt att det rytmiska ljudet kom från en hög klipphylla belägen mitt emot porten. Han skulle just fråga Uroboren om råd då han märkte att glasmannen var försvunnen och kunde inte längre påminna sig om när han sett honom senast. Väl uppe på hyllan kunde den musikaliske Arvor konstatera att hyllan utgjorde en anordning där stenar rytmiskt skulle släppas ner i havet enligt ett primitivt notsystem komponerat på klippväggen. Allteftersom barden fällde stenar genom klippans olika hålrum skapades allt större vågor som slutligen förenades i en gigantisk vägg av syra som med ett öronbedövande dån krossade woddamporten varpå hela oceanen forsade ut genom dess enorma öppning samtidigt som portens fulla cirkeln blev synlig.

Väl vid portöppningen blickade sällskapet ut över en grå och fullständig tomhet på andra sidan sånär som på ett brospann av gulrosa sand som spontant samlats till en väg rakt ut i tomheten. Melobin insåg att det inte fanns någon återvändo och försiktig tog man steget ut på bron.

Ytterligare en evighet passerade medan man vandrade över den till synes eviga bron. Vid ett tillfälle flöt plötsligt stora bubblor med grodliknande varelser förbi och Melobin kunde inte låta bli att försöka punktera en bubbla med en projektil, vilket dock misslyckades. Slutligen uppenbarade sig ytterligare en port på bron och när man med gemensamma krafter pressade upp den lösgjordes en kraftig vind som blåste bort den underliga bron varpå alla föll handlöst i ett snöfall av vita trådar som till sist omslöt var och en av de hjälplösa hjältarna.

Melobin vaknade upp ur en drömlös sömn. En kvav och porös massa omslöt honom i och med en knastrande rörelse slet han instinktivt efter sin mördarskära. Några hastiga snitt senare hade han tagit sig loss ur den hängande trädfrukt som hållit honom fången. Från ett närliggande träd kunde han ana rörelser och snart hade han befriat alla i sällskapet som på samma sätt vaknat upp i liknande frukter. Världen man vaknat upp i var röd i alla nyansera vilket tycktes inneboende i själva landskapet som saknade annan ljuskälla. Dalen som man nu stod i bestod av gles skog med gigantiska träd som mest liknande någon form av havsanemoner och det var frukten från dessa träd som sällskapet nu kläckts ur. Stridslarm och rop på hjälp hördes alldeles nära och när man rusade till undsättning möttes man av tre marsvinsliknande figurer som stred tappert med träpåkar mot sex stycken magra och bevingade humanoider som med rävsaxkäftar gick till ursinniga anfall. Arvor högg en av rävsaxkäftarna med sitt svärd, Haejmir sänkte en annan med sitt armborst och Melobin lät en tredje smaka på sin mördarlie vilket genast gjorde att de övriga tog till flykten. Tacksamma tjattrade marsvinsfigurerna till sina undsättare och ledde dem till sin grottboning en stadig marsch från striden. I grottan huserade hela stammen med ledare och äldste som under det påföljande gästabudet kunde berätta för Melobin att de var bythaner av ormstammen och att världen hette Bythos.

Efter att alla sovit vägleddes sällskapet till stammens andlige ledare – Nachash. Nachash, som var en gigantisk orm, höll till nere vid Ursjön där den vaktade en stenkub.  Nachash förstod att sällskapet var från bortomvärlden och förklarade exalterat att något var fel med Bythos men han visste inte exakt vad. Han var dock säker på att det fanns något större utanför världen och uppmanade dem att färdas till den förbjudna skogen och likt honom själv äta av de violetta frukterna som gjort honom mer klarsynt och misstro deras gud Nominatorn. Nachash varnade också för de andra arkonerna. Den bevingade katten Iblis, hierodulen Modern, scarabén Ialdabaut, bronsjätten Trimegisto, stridstuppen Adamel och spindeln Bayaga. De hade alla en falsk tro och förskjutit honom och hans stamfolk till den södra delen där stavdemonerna levde och frodades i anslutning till den gigantiska lutande staven som synes på håll. Som skydd från demonerna hade de övriga arkonerna gömt sig bakom Bayagas enorma nät som höll demonerna borta från den norra delen. Melobin frågade hur man skulle ta sig genom spindelns nät till norr, och Nachash förklarade att oljan från polmträdens frukt, den frukt man fötts ur, gjorde detta möjligt.

Han lät därefter sällskapet bestiga stenkuben på vars topp låg en kropp av en stenoxe. Här hade man utsikt över Ursjön men såg också två figurer nere på stranden som verkade upptagna med något.

Melobin hade känt igen något i den enda figuren och började rusa ner mot stranden. Radagast, som stod och spelade ett parti smickelbräde med en regnbågsfärgad tupp tittade till när isdruiden kom rusande och i ett glädjefyllt tjut kastade de sig i varandras armar. Radagast var fortfarande vackrare än Melobin själv och Melobin kom för första gången att tänka kafrilerprästens perfekt symmetriska ansikte som han alltid måste beundrat. Koklai, som tuppen hette, förklarade att han funnit Radagast och hans spegelbild dödligt sårade efter fallet från spegeln, men att han klöv deras runor och sammanfoga de oförstörda halvorna, men ingen i gruppen förstod vad tuppen egentligen menade.

Färden gick vidare mot arkonen Bayagas spindelnät och mycket riktigt gjorde den olja man smorde in sig med att man enkelt kunde slinka igenom dess trådar där horndemoner istället fastnade i väntan på den väldiga spindeln Bayaga och hennes något mindre tjänarspindlar tog dem som föda. Radagast hade svårt för spindlarna och i ett oförsiktigt försök att hålla en av dem på avstånd satte han eld på både en tjänarspindel och hela Bayagas kolossala nät som inom kort även tagit död på övriga spindlar. Ett omfattande snöfall av askan från nätet lösgjorde sig och dränkte marken i svart aska samtidigt som temperaturen blev smått outhärdlig. Man kände också att något annat förändrats i världen, men fortsatte mot den förbjudna skogen. Melobin hade under färden lagt märke till att alla bythaner hade ett tecken i nacken som var målat med en blå färg, men att de själva inte kunde se det blåa när han försökte visa dem. Radagast hade också kommit fram till samma sak under sin vistelse i Bythos och menade att även växterna hade liknande markeringar. De märkte också att det hade börjat skymma, men bythanerna förklarade oroat att det aldrig brukade bli mörkare i Bythos och att detta snarare berodde på den fallande askan.

Väl vid den förbjudna skogen ville inte bythanerna följa dem längre utan vändade utanför. Melobin, Radagast, Arvor, Ulvric och Haejmir fortsatte in i skogen och blev snart angripna av än väldig best på åtta ben, vilken dock snabbt nedgjordes av Radagasts magiska eld och hugg från övriga. Snart siktade man skogens violetta träd där frukter låg i drivor på marken. Sällskapet tog genast för sig av frukterna och inom kort uppenbarade sig ett kaos av färger och en ensam vit fläck. Fläcken växte till en stentjur som började tala till dem:
- ”Jag är Stenfar styckad i sju. Sju namn på sju

arkoner. Ett åttonde insegel vaktar dörren bort”.
- ”Namnets död är deras död, deras död mitt liv”.
- ”Låt orött ljus bli er sanning, låt eld bli ert vapen”.
- "Världen är rund”.
- ”Världen är platt”.
- ”Blått det enda namnet av många är”.
- ”Fåglar lägger i slutet skal sitt nästa liv. De bygger
sitt rede som högst och varmast”.
- ”Moderns namn är det kvinnligaste”.
- ”Som den förskjutne själv är hans namn: utanför. l Bythos är han odödlig”.
- ”Spindlars och insekters namn är likväl deras väg”.
- ”Den störstes namn: På jord, ur jord, i jord, av jord”.
- ”Pennan är mäktigare än svärdet”.
- ”Bortom vinet sanningen”.
- ”Bara från världens enda punkt kan det åttonde inseglet brytas. Använd huvudet”.
- ”Det enda som biter på skölden i djupet, på det åttonde inseglet” säger tjuren och visar bilden en slangbella, ett spindelnät och ett tjurhuvud.
- ”Den enda punkten är världens ände” ekar tjurens ord samtidigt som den tynar bort.

En lång diskussion följde kring vad som egentligen menades med tjurens ledtrådar och om man verkligen vågade lita på ormen Nachash. Man beslöt sig för att vandra till arkonen Iblis och fick åter vägledning av spindelstammens bythaner när man kom ut ur skogen. Färden gick upp i bergen och utsikten visade ett vinrött hav i norr med väldiga glaciärer vid kanterna. Längs stranden drog den väldiga Ialdabauot fram över sanden och bildade just sitt namn i sitt spår. Radagast och Melobin förstod med ens att namnet på varje arkon skulle frige tjuren.

Vid Iblis tempel i bythanernas enda stad mötte man den bevingade katten. Melobin tilltalade Iblis i hopp om att detta skulle utplåna honom, men fick istället en predikan till svar om att Nominatorn är den ende guden och att Nachash svek dem alla när han upplyste om världsrevan i bergen. Predikan avbröts av en hord stavdemoner som härjade fritt sedan nätet försvann och som nu angrep bythanerna i staden. I kaoset smög sig Melobin och Radagast till en portal i en närliggande bergvägg som visade sig vara en labyrint. I en gemensam kraftansträngning överlistade man labyrinten och kom ut vid ett litet hus i en dalgång. Husets insida visade sig större än utsidan, men var dessutom fullklottrat med Iblis namn i svart bläck på både väggar och tak. Radagast frammanade sitt heliga ljus som urskilde en blå namnteckning i allt svart bläck. Radagast brände bort namnet och åter kändes något i världen förändrat. Man fann också ett sovrum med en lertavla med Trimegistos namn. I samma stund som den slogs i bitar kände man åter hur något hänt. När man återvände till tumulten i staden syntes inte längre Iblis till och på väg ner till stranden såg man den väldige bronsjätten stå stilla vid en bergssluttning. Sällskapet hjälptes sedan åt att fylla igen Ialdabaots spår vilket gjorde att även scarabén försvann och efter en lång klättring till bergens högsta topp fann man fågelägg med  Adamels namn som man krossade.

De överlevande bythanerna förde dem nu till Moderns platå där en liten trädgård och ett lusthus var uppfört. Den undersköna Modern tog hjärtligt emot dem och berättade lyckligt att hon väntat på dem. Medan övriga väntade utanför trädgården följde både Melobin och Radagast förälskat med henne runt i trädgården. När de inte lyckades lura ur henne sitt namn så drog hon dem med sig till en glänta med åtta urnor i olika metaller. Varje krus synliggjorde ett namn för den som drack och ett av de åtta namnen var hennes, medan övriga namn åkallade demoner. Radagast började dricka sig igenom krusen medan Melobin tog tillfället i akt att förlusta sig med husets värdinna. När kafrilerprästen till sist dragit slutsatsen att Moderns namn var Cupria förstörde han kopparkruset med namnet och genast försvann den vackra hierodulen ur den besvikne Melobins armar.

När man långt senare återvände till Nachash och stenkuben vadade man genom den svarta askan. Ormen var exalterad över hur stentjurens kroppsdelar uppstått på stenkuben men insåg också att hans eget liv var tvunget att offras för att färdigställa statyn. Utan ett ord slog han en knut på sig själv och knäckte sin egen nacke varpå det försvunna tjurhuvudet uppenbarade sig. Sällskapet tog genast med sig huvudet till Bayagas uppbrunna nät där de tjockades trådarna i spindelnätet klarat sig från elden. Melobin och Radagast klättrade upp till nätets mitt och placerade huvudet i ett tyngdlöst läge innan Radagast kapade trådarna med magisk eld. Tjurhuvudet for med full kraft ner i ravinen, eller revan i världsrevan som Iblis tidigare omnämnt den. Ett dovs muller hördes då världen sprack och skakades av jordbävningar och en ny sol steg över Bythos himmel. Snart låg världen tyst och stilla och alla bythanerna var försvunna. Sällskapet vandrade ner till det vinröda havet där man fann en klippa av kork. Efter att ha skurit ut en båt ur klippan behag man sig ut på havet. Arvor som kände doften av vin kunde inte motstå att smaka på havet varpå han vrålade att havet var av vin och medvetet var nära att falla i. Oron steg dock när en enorm havsström slet tag i båten och förde den mot ett gigantiskt fall. I nästa sekund föll de alla över kanten och efter att ha fallit länge såg man ett vidsträckt stengolv komma allt närmare, men istället för att krossas dunsade man ner i en hög på golvet i en slottskammare.

RSS 2.0