Nordmännens hämnd
Flera timmars flykt senare hade Hæjmir, Radagast, Melobin och Herdil i all försiktighet lyckats nå utkanten av skogen. Dolda bland buskar och snår låg de sedan sömnlösa större delen av natten med insikten om att rövarna sannolikt kunnat koppla dem till Melobins olycksdrabbade livvakter. Tidigt följande morgon gav man sig därför iväg redan innan det ljusnat. Om männen från grottan var dem på spåren så gällde det att skapa ett rejält försprång för att, om möjligt, undvika dem.
Det friska höstvädret bjöd på solsken medan det avkortade sällskapet färdades längs stupande bergskammar men trots den vackra morgonen låg vemodet tungt från gårkvällen och det ångestfyllda beslutet att lämna Corvin och Elmrick åt sitt öde i rövarkulan. Tystnaden bröts då och då av den mumlande Herdil som ilsket kunde konstatera att han blivit indragen i en otäck affär som han ansåg sig själv vara högst oskyldig till. Slutligen kokade det över för den gamle mannen som i ett muntligt utfall anklagade de övriga för att ha satt honom i en otacksam knipa och att deras påstådda levebröd som handelsmän rimmade bedrövligt med intrånget i rövarkulan.
Radagast såg på Hæjmir och Melobin men trots oviljan i deras ögon över att berätta syftet med uppdraget bestämde han sig för att inviga Herdil i planen. ”Vi är på ärende för en god vän i Tricilve vars enda släkting oskyldigt placerats i rikets gruvläger. Gruvfogde da Skugre är som bekant av föga samarbetsvillig art och…”. Han avbröts av Hæjmir. ”…och om du berättar för någon så kommer jag personligen bryta varenda ben i din åldriga gamla kropp. Förstått!”. Stigfinnaren skakade på huvudet. ”Ack nej, inte skall väl jag…”. ”Just det” avslutade Hæjmir och snart var vandringen åter i full gång.
Dagen hade ännu en gång nått sin mitt när man stannade för att äta från den medhavda matransonen. Radagast skulle just ta första tuggan när han hörde kvidande ljud från några stora stenblock en bit från rastplatsen. Hæjmir som också hört lätet drog instinktivt sitt svärd och smög sig sakta upp mot stenblocken där han till sin förvåning fann två sårade trashankar. ”Du!?” utropade Hæjmir förvånat och hjälpte i nästa sekund den ene mannen på fötter. Den senige figuren var Shulaban Ormtunga, en av de män som Hæjmir suttit fängslad med i Arhems svavelträsk. Som den återfallsförbrytare mannen var hade han strax efter återkomsten från Marjura fortsatt brottets bana vilket snart skänkt honom ett straffarbete i Hymbergonds gruvor. Liksom sin följeslagare Lamos hade han lyckats rymma då en grupp fångar skickats ut med alltför slapphänta gruvvakter för att samla ved.
Hæjmir frågade genast ut männen om gruvornas vaktstyrka samt om någon av dem sett en man med Steinar Björkesjös irriterande beskrivning. Lamos tyckte sig ha mött Steinar och Ormtunga kunde berätta att gruvan var bevakad av ett femtiotal trakoriska soldater. Undertiden hade Melobin och Radagast uppmärksammat rymmarnas sår och snart hade både kafrilerprästen och isdruiden välsignat läkekraft över skadorna och bjudit männen på mat. Ormtunga och Lamos fylldes under måltiden av både föda och tacksamhet, vilket bidrog till beslutet att återvända med sällskapet till gruvlägret och ledsaga dem genom de mörka gruvgångarna som för Herdil var obekanta.
Morgonen därpå väcktes man av ett smattrande ösregn men beslutade sig, trots detta, för att fortsätta färden som klätt bergslandskapet i tjock dimma. Sällskapet hade inte hunnit vandra länge när stöveltramp hördes och snart möttes man av en patrull Trakoriska soldater. Den trakoriske kommendanten förklarade att man var på spaning efter två förrymda fångar som betraktades som ytterst farliga men fick till svar av Melobin att några sådana ej synts till. Kommendanten inspekterade gruppen misstänksamt och frågade om deras färdbevis och ärende i trakten men trots att handlingarna saknades lyckades den vältalige isdruiden övertyga honom om att allt var i sin ordning så när som på det slarv som begåtts gällande färdbevisen, varpå färden kunde fortsätta händelselös.
I skymningen passerade den dyblöta skaran ett gruvläger som syntes övergivet. Herdil förklarade att detta ej var de trakoriska gruvorna utan ett trinsmyriska bergsbruk i Gustald Silverhamres ägo och som stängts av Trakoriska Riket när Silverhamre förklarats fredlös. Frusna och hungriga bestämde man sig för att söka skydd i brukets huvudbyggnad undan det annalkande höstmörkret medan Melobin beslöt sig för att utforska det kringliggande området. Inne i boningshuset syntes matverktygen på långbordets lämnats i all hast och en fönsterlucka slog ännu dystert i vinden. Radagast drog igen luckan och hade just lyckats få fyr i öppna spisen då en främmande röst på utsidan uppmanade dem att komma ut avväpnade om livet på deras nyfikne vän var dem kärt.
Hæjmir hade, efter en kortare dispyt med den främmande rösten, kikat ut genom den igendragna fönsterluckan och i förtret sett hur byggnaden var omringad av stridsmän. Han hade därpå motvilligt fått erkänna sitt underläge och tillsammans med övriga i sällskapet gjort rösten till viljes varpå de alla eskorterats till ett av brukets mindre hus där Melobin vaktades av ytterligare krigare. Männens ledare presenterade sig som Jorm Åålskalle från Rung och efter ytterligare munhugg kom fram att Åålskalle och hans stridsmän, likt dem själva, var på väg till den Trakoriska gruvan, men med uppdraget att sabotera gruvdriften. Ormtunga gjorde sig genast nyttig genom att beskriva gruvlägrets läge och bemanning vilket resulterade i att de båda sällskapen beslutade sig för att samordna sin plan. Jorm Åålskalle berättade under kvällen hur han var ättling till Trinsmyras siste konung Ganfryd Åålskalle som tvingats fly undan den Trakoriska invasionen för snart hundra år sedan och hur man sedan dess varit bosatta i de hisnande bergen i en trakt kallad Rung på nordsidan av ön.
Följande morgon hade regnet upphört och efter att man satt på torra klädedräkter gav sig manskapet vidare. Dagsmarschen förflöt utan märkvärdiga händelser och den väg som ledde mot gruvlägret kantades framåt eftermiddagen av flera kalhyggen som förmodligen använts både till försvarsverk och bränsle i gruvans ugnar. Samma kväll kunde man på håll urskilja konturerna av slavgruvorna och något senare låg man gömda i några kvarblivna buskage endast några stenkast från de grovhuggna trästockar som utgjorde lägrets mur. Lägret var uppfört på en klipphylla vars annars hissnande bergsrygg stupade brant mot en dalgång nedanför. Två vakttorn reste sig på insidan av träpalissaden vid kanterna av en bastant träport och trots att man i mörkret inte såg några lägervakter så kunde man ana att de ändå stod utposterade.
Efter mycket planerande för huruvida anfallet skulle äga rum beslöt man sig för att sända fram Melobin och Hæjmir för att om möjligt öppna lägerporten från insidan och därigenom låta de runglerska nordmännen överraska lägrets soldater.
I skydd av mörkret smög sig sig de båda utvalda fram till hörnet där träpalissaden mötte bergväggen och efter ett antal misslyckade försök fick Hæjmir slutligen fast repet kring en av pålverkets spetsar och halade sig upp då Melobin plötsligt kom på att han inte hade någon dolk för att utföra smyganfallet. En stund senare halade han sig upp med lånad dolk och spanade ner över det sovande lägret som bestod av ett tiotal byggnader samt en fyrbåk som troligtvis var tänkt att tändas i den aktuella situationen. Ljudlöst hissade sig Melobin ner på gårdsplanen och smög fram mellan trähusen tätt följd av Hæjmir som även hämtat Radagast. Med kvicka rörelser svingade sig Melobin upp i vart och ett av tornen och utdelade dödande hugg mot de oförberedda vakterna.
Hæjmir hade undertiden kikat in genom några fönster i ett av trähusen och fått syn på sin plågoande Abrelax från fånglägret i Arhem. Slavfösaren låg och snarkade i högan sky och insåg på inget sätt den antågande faran.
Han skulle just dra sitt svärd då Melobin hejdade honom. ”Porten är låst med regel. Vi måste skynda oss att hitta nyckeln!”. Efter en snabb genomgång fann man ett stall, ett kapell, en redskapsbod och drogmakarens stuga innan man slutligen fick syn på huset som tillhörde gruvfogden. Melobin smög sig in och skar med ett kraftigt snitt halsen av den sovande mannen i sängen men märkte till sin förvåning att detta inte var Cymba da Skugre. Utan att hinna fundera mer över saken slet han tag i nyckeln som hängde i en kedja på väggen och snart hade lägrets träport öppnats för Jorm och dennes krigare. Överfallet blev hastigt och blodigt och snart låg alla lägrets invånare dräpta i sina sängar.
Hæjmir som nu återvänt till Abrelax sovkammare stegade långsamt fram mot slavfösaren med draget svärd. Abrelax vaknade till och stirrade förskräckt in i Hæjmirs hatiska ögon. ”Hämndens tid är inne ditt kräk” morrade svärdsmannen innan han i vredesmod drev svärdseggen genom hjärtat i slavfösarens sprattlande kropp.
Det friska höstvädret bjöd på solsken medan det avkortade sällskapet färdades längs stupande bergskammar men trots den vackra morgonen låg vemodet tungt från gårkvällen och det ångestfyllda beslutet att lämna Corvin och Elmrick åt sitt öde i rövarkulan. Tystnaden bröts då och då av den mumlande Herdil som ilsket kunde konstatera att han blivit indragen i en otäck affär som han ansåg sig själv vara högst oskyldig till. Slutligen kokade det över för den gamle mannen som i ett muntligt utfall anklagade de övriga för att ha satt honom i en otacksam knipa och att deras påstådda levebröd som handelsmän rimmade bedrövligt med intrånget i rövarkulan.
Radagast såg på Hæjmir och Melobin men trots oviljan i deras ögon över att berätta syftet med uppdraget bestämde han sig för att inviga Herdil i planen. ”Vi är på ärende för en god vän i Tricilve vars enda släkting oskyldigt placerats i rikets gruvläger. Gruvfogde da Skugre är som bekant av föga samarbetsvillig art och…”. Han avbröts av Hæjmir. ”…och om du berättar för någon så kommer jag personligen bryta varenda ben i din åldriga gamla kropp. Förstått!”. Stigfinnaren skakade på huvudet. ”Ack nej, inte skall väl jag…”. ”Just det” avslutade Hæjmir och snart var vandringen åter i full gång.
Dagen hade ännu en gång nått sin mitt när man stannade för att äta från den medhavda matransonen. Radagast skulle just ta första tuggan när han hörde kvidande ljud från några stora stenblock en bit från rastplatsen. Hæjmir som också hört lätet drog instinktivt sitt svärd och smög sig sakta upp mot stenblocken där han till sin förvåning fann två sårade trashankar. ”Du!?” utropade Hæjmir förvånat och hjälpte i nästa sekund den ene mannen på fötter. Den senige figuren var Shulaban Ormtunga, en av de män som Hæjmir suttit fängslad med i Arhems svavelträsk. Som den återfallsförbrytare mannen var hade han strax efter återkomsten från Marjura fortsatt brottets bana vilket snart skänkt honom ett straffarbete i Hymbergonds gruvor. Liksom sin följeslagare Lamos hade han lyckats rymma då en grupp fångar skickats ut med alltför slapphänta gruvvakter för att samla ved.
Hæjmir frågade genast ut männen om gruvornas vaktstyrka samt om någon av dem sett en man med Steinar Björkesjös irriterande beskrivning. Lamos tyckte sig ha mött Steinar och Ormtunga kunde berätta att gruvan var bevakad av ett femtiotal trakoriska soldater. Undertiden hade Melobin och Radagast uppmärksammat rymmarnas sår och snart hade både kafrilerprästen och isdruiden välsignat läkekraft över skadorna och bjudit männen på mat. Ormtunga och Lamos fylldes under måltiden av både föda och tacksamhet, vilket bidrog till beslutet att återvända med sällskapet till gruvlägret och ledsaga dem genom de mörka gruvgångarna som för Herdil var obekanta.
Morgonen därpå väcktes man av ett smattrande ösregn men beslutade sig, trots detta, för att fortsätta färden som klätt bergslandskapet i tjock dimma. Sällskapet hade inte hunnit vandra länge när stöveltramp hördes och snart möttes man av en patrull Trakoriska soldater. Den trakoriske kommendanten förklarade att man var på spaning efter två förrymda fångar som betraktades som ytterst farliga men fick till svar av Melobin att några sådana ej synts till. Kommendanten inspekterade gruppen misstänksamt och frågade om deras färdbevis och ärende i trakten men trots att handlingarna saknades lyckades den vältalige isdruiden övertyga honom om att allt var i sin ordning så när som på det slarv som begåtts gällande färdbevisen, varpå färden kunde fortsätta händelselös.
I skymningen passerade den dyblöta skaran ett gruvläger som syntes övergivet. Herdil förklarade att detta ej var de trakoriska gruvorna utan ett trinsmyriska bergsbruk i Gustald Silverhamres ägo och som stängts av Trakoriska Riket när Silverhamre förklarats fredlös. Frusna och hungriga bestämde man sig för att söka skydd i brukets huvudbyggnad undan det annalkande höstmörkret medan Melobin beslöt sig för att utforska det kringliggande området. Inne i boningshuset syntes matverktygen på långbordets lämnats i all hast och en fönsterlucka slog ännu dystert i vinden. Radagast drog igen luckan och hade just lyckats få fyr i öppna spisen då en främmande röst på utsidan uppmanade dem att komma ut avväpnade om livet på deras nyfikne vän var dem kärt.
Hæjmir hade, efter en kortare dispyt med den främmande rösten, kikat ut genom den igendragna fönsterluckan och i förtret sett hur byggnaden var omringad av stridsmän. Han hade därpå motvilligt fått erkänna sitt underläge och tillsammans med övriga i sällskapet gjort rösten till viljes varpå de alla eskorterats till ett av brukets mindre hus där Melobin vaktades av ytterligare krigare. Männens ledare presenterade sig som Jorm Åålskalle från Rung och efter ytterligare munhugg kom fram att Åålskalle och hans stridsmän, likt dem själva, var på väg till den Trakoriska gruvan, men med uppdraget att sabotera gruvdriften. Ormtunga gjorde sig genast nyttig genom att beskriva gruvlägrets läge och bemanning vilket resulterade i att de båda sällskapen beslutade sig för att samordna sin plan. Jorm Åålskalle berättade under kvällen hur han var ättling till Trinsmyras siste konung Ganfryd Åålskalle som tvingats fly undan den Trakoriska invasionen för snart hundra år sedan och hur man sedan dess varit bosatta i de hisnande bergen i en trakt kallad Rung på nordsidan av ön.
Följande morgon hade regnet upphört och efter att man satt på torra klädedräkter gav sig manskapet vidare. Dagsmarschen förflöt utan märkvärdiga händelser och den väg som ledde mot gruvlägret kantades framåt eftermiddagen av flera kalhyggen som förmodligen använts både till försvarsverk och bränsle i gruvans ugnar. Samma kväll kunde man på håll urskilja konturerna av slavgruvorna och något senare låg man gömda i några kvarblivna buskage endast några stenkast från de grovhuggna trästockar som utgjorde lägrets mur. Lägret var uppfört på en klipphylla vars annars hissnande bergsrygg stupade brant mot en dalgång nedanför. Två vakttorn reste sig på insidan av träpalissaden vid kanterna av en bastant träport och trots att man i mörkret inte såg några lägervakter så kunde man ana att de ändå stod utposterade.
Efter mycket planerande för huruvida anfallet skulle äga rum beslöt man sig för att sända fram Melobin och Hæjmir för att om möjligt öppna lägerporten från insidan och därigenom låta de runglerska nordmännen överraska lägrets soldater.
I skydd av mörkret smög sig sig de båda utvalda fram till hörnet där träpalissaden mötte bergväggen och efter ett antal misslyckade försök fick Hæjmir slutligen fast repet kring en av pålverkets spetsar och halade sig upp då Melobin plötsligt kom på att han inte hade någon dolk för att utföra smyganfallet. En stund senare halade han sig upp med lånad dolk och spanade ner över det sovande lägret som bestod av ett tiotal byggnader samt en fyrbåk som troligtvis var tänkt att tändas i den aktuella situationen. Ljudlöst hissade sig Melobin ner på gårdsplanen och smög fram mellan trähusen tätt följd av Hæjmir som även hämtat Radagast. Med kvicka rörelser svingade sig Melobin upp i vart och ett av tornen och utdelade dödande hugg mot de oförberedda vakterna.
Hæjmir hade undertiden kikat in genom några fönster i ett av trähusen och fått syn på sin plågoande Abrelax från fånglägret i Arhem. Slavfösaren låg och snarkade i högan sky och insåg på inget sätt den antågande faran.
Han skulle just dra sitt svärd då Melobin hejdade honom. ”Porten är låst med regel. Vi måste skynda oss att hitta nyckeln!”. Efter en snabb genomgång fann man ett stall, ett kapell, en redskapsbod och drogmakarens stuga innan man slutligen fick syn på huset som tillhörde gruvfogden. Melobin smög sig in och skar med ett kraftigt snitt halsen av den sovande mannen i sängen men märkte till sin förvåning att detta inte var Cymba da Skugre. Utan att hinna fundera mer över saken slet han tag i nyckeln som hängde i en kedja på väggen och snart hade lägrets träport öppnats för Jorm och dennes krigare. Överfallet blev hastigt och blodigt och snart låg alla lägrets invånare dräpta i sina sängar.
Hæjmir som nu återvänt till Abrelax sovkammare stegade långsamt fram mot slavfösaren med draget svärd. Abrelax vaknade till och stirrade förskräckt in i Hæjmirs hatiska ögon. ”Hämndens tid är inne ditt kräk” morrade svärdsmannen innan han i vredesmod drev svärdseggen genom hjärtat i slavfösarens sprattlande kropp.
Den hemliga grottan
Den klara men kyliga förmiddagen värmdes av höstsolen då sällskapet sedan tidiga morgonen fortsatt vandringen över Hymbergonds bergsmassiv. Gårdagens duggregn hade försvunnit vilket gjorde färden nära på harmonisk om det inte varit för Melobins rastlösa kackel.
Vid dagens mitt passerade man genom en snäv klippgång där berget reste sig majestätiskt längs vägens båda sidor. Längre fram på bergsstigen, just där stigen åter öppnade sig över landskapet möttes man av tre storväxta män som blockerade vägen. Männen hade vildvuxna skägg och bar svärd och skarpladdade armborst med vilka man gav tyngd åt sitt budskap. ”Vägavgift mitt herrskap! 20 decaurer per resande” gastade en av männen som om han sålt vinteräpplen på torget.
Varken Radagast eller Hæjmir kände sig speciellt manade att punga ut med några mynt till de ohyffsade männen vars yttre skvallrade om att de med största sannolikhet var stråtrövare och inte trakoriska stigtullare. Corvin och Elmrick som hört både tissel och tassel bakom några närliggande klippblock var däremot mer tillmötesgående och pyntade snabbt upp för att inte riskera onödigt vapenskrammel. Morrandes släppte även Hæjmir och de övriga ifrån sig silvermynt efter att Melobin gjort ett misslyckat förhandlingsförsök.
Vandringen fortsatte hela eftermiddagen och Melobin hade till allas lättnad utnämnt sig själv till sällskapets spejare vilket innebar att den tjafsige isdruiden nu höll sig på utkik några hundra meter framför övriga gruppen. Hæjmir hade under färden samtalat med Herdil som kunnat berätta att trakten redan innan trakoriernas intåg nyttjats som bergsbruk. Flera av milackernas egna gruvor var fortfarande i bruk medans ungefär lika många hade stängts ner när de uppstudsiga gruvherrarna vägrat betala skatt till den trakoriska överheten.
Höstmörkret föll sakta över vandrarna när stigen i skymningen fortsatte genom ett aningen malplacerat skogsparti. Melobin, som med ojämna mellanrum stört med sina meningslösa spaningsrapporter hade just avlagt ännu en rapport då Hæjmir plötsligt skymtade ett underligt buskage vid sidan av den upptrampade stigen. Bladverket kunde för den ovaksamme ses som en del av den övriga naturen men för någon med Hæjmirs skarpa blick och vildmarksvana, syntes det genast hur snåret var handgjort av rötter, mossa och brutna grenar. Försiktigt förde han kamoflaget åt sidan och fick se en dold stig som ledde bort från färdvägen. Melobin blev än mer uppjagad över upptäckten och började följa stigens fotspår som ett hundratal meter längre fram slutade vid en grottöppning, dold på liknande sett som själva stigen. Sällskapet samlades skymda i skogen och Hæjmir föreslog att man skulle invänta natten och i skydd av mörkret undersöka grottans inre.
Något senare var nattmörkret över dem och Melobin hade åter propsat på att få smyga i förväg. Medan övriga spänt väntade kvar i skogen smög han sig in i den nattsvarta grottöppningen som fortsatte ett tiotal meter längre in i berget där den mynnade ut i ett mindre grottrum. Mitt i rummet stod ett litet träbord med ett krus och några muggar. På en pall vid bordet satt en skabbig man på vakt medan en annan låg snarkande över bordsskivan. Han kunde också skymta ytterligare två öppningar som ledde vidare från grottan.
I skogen på grottans utsida satt Hæjmir och Radagast som bäst och viskade om vilka som kunde tänkas vara grottans invånare då den skojfriske isdruiden smög sig på dem för att skrämmas. Efter en kort redogörelse av grottrummet var gruppen delad kring om man skulle överraska grottvakterna eller om man istället skulle ge sig av. Av outgrundlig anledning beslutades att grottan skulle inspekteras och Melobin smög iväg tillsammans med Corvin och Elmrick för att gillra snaror utanför ingången. Hæjmir, Radagast och Herdil höll undertiden utkik från skogsbrynet. När snarorna var redo gjorde Melobin tecken åt Elmrick som hystade in en sten i grottgången.
Ett mummel hördes inifrån grottan och snart hördes trötta fotsteg. Hæjmir spände sin båge och väntade. Ur grottan kunde skymtas formen av en gestalt som just placerat fötterna i den snara vars knut Melobin misslyckats med. Oförstående såg han den oknutna snaran som med hjälp av Corvins ryck viftade förbi i luften men innan han hunnit reagera fattade Hæjmir sitt beslut och genomborrade gestaltens huvud med en välriktad pil. Skrikandes av smärta brottades den angripne grottvakten omkull av Melobin som tillsammans med Corvin lyckades släpa undan och få tyst på honom.
Tystnaden hade precis återfunnit sig då ljudet av ytterligare fotsteg hördes inifrån grottan. Hæjmir sköt varnande in en pil i grottmörkret och fick ett fundersamt ”vem där?” till svar. Hæjmir besvarade frågan med ännu en pil varpå det blev knäpptyst en lång stund. Radagast skulle precis föreslå att man tände upp grottan med gudomligt ljus då rösten från grottan plötsligt ilsknade till och vrålade ”Ni skall allt få era pissjävlar! Vänta bara! Snart kommer förstärkning!”.
Utan att lägga någon vikt vid rösten välsignade Radagast en sten med Tigiwalvans ljus och gav åt Hæjmir. Med den självlysande stenen i sin hand rusade Hæjmir sedan fram mot grottan och kastade in ljusstenen genom öppningen samtidigt som ett armborstlod träffade honom i bröstet. Svårt sårad vräkte han sig åt sidan samtidigt som Radagast kunde skymta armborstskytten i ljuset från stenen. Gudomligt ljus slog strax därpå ut från kafrilerprästens händer och genomborrade den hjälplöse vakten som inom kort förvandlats till en hög av svart aska. Han sprang sedan fram och välsignade Hæjmirs sår som snabbt läktes ihop.
Samtidigt hade Melobin och Corvin bundit den andre vakten varpå Melobin med Herdils assistans påbörjat ett ingrepp för att avlägsna pilen som borrat sig in genom den fastbundnes numera förstörda öga.
Övriga i sällskapet ansåg nu kusten vara klar och begav sig in genom grottöppningen där de fann vaktgrottan just som Melobin beskrivit den. Hæjmir smög sig före de lite klumpigare i gruppen och fann till höger om vaktgrottan ett större grottrum med ett tiotal halmbäddar varav en ockuperades av en snarkande man, lik de två tidigare. Hæjmir tassade ljudlöst fram till den sovande och skiljde med ett välplacerat hugg huvudet från kroppen. Efter en snabb genomsökning hittade han några futtiga kopparmynt på offret och Corvin fann rep, änterhake, flinta och stål i en säck som stod lutad mot väggen.
I gången till vänster från vaktgrottan gick en tunnel vidare in i berget och ett tiotal meter längre in fann man några öltunnor samt kistor med bröd och torkat kött. Alla stoppade på sig rejält med mat innan man fortsatte in i en lite större grottsal där en spricka i taket släppte in höstkylan från utsidan. I ena hörnet fanns en eldgrop och i grottans mitt stod ett långt träbord med ett tjugotal pallar. Hæjmir och Radagast insåg genast den överhängande faran och vände tvärt tillbaka mot Melobin och Herdil ute i skogen. Skulle ett tjugotal rövare hitta dem här så skulle äventyret få ett snabbt och olustigt slut.
Corvin och Elmrick var inte lika försiktiga utan strosade vidare in i det angränsande rummet som var ännu en grotta med halmbäddar. Efter snabb genomsökning fann man ytterligare kopparmynt som man glatt stoppade på sig innan man skyndade vidare genom ytterligare en tunnel och nerför en trappsats huggen direkt ur berget. Gången ledde slutligen fram till ännu ett rum där två män satt vid ett träbord och spelade tärning. Utan att tveka svingade Corvin sin Hillebard och Elmrick sitt svärd och hade snart sänkt de båda tärningsspelarna till sista vilan.
Utanför grottan hade undertiden Hæjmir och Radagast berättat för Melobin och Herdil om hur grottan antagligen beboddes av mer än tjugo stråtrövare. Man hade just förflyttat sig längre in i skogen bort från grottöppningen när skenet från facklor dök upp längs stigen upp mot grottan. Till sin fasa insåg man att det var försent att varna de giriga livvakterna inne i grottan. Snart kunde man urskilja ansikten från följet som anlänt utanför grottan. Det var ett tjugotal stråtrövare varav vissa kunde kännas igen från tidigare samma dag då de stannat och krävt sällskapet på vägtull. Hæjmir avslutade instinktivt livet på den fångne vakten och så fort rövarbandet försvunnit in i grottan smög man sig fort från platsen även om det betydde att man lämnat Corvin och Elmrick åt sitt bistra öde.
Inne i grottsystemet hade Corvin och Elmrick undertiden letat sig in till den innersta grottsalen där en stentron och en träkista stod utplacerade. Corvin rusade fram och slet upp locket på kistan vilket resulterade i att en förgiftad pil träffade honom i axeln. Omtöcknad såg han mängder av guld och silvermynt i kistan just som det hördes ilskna röster och mängder av snabba fotsteg. Förgäves försökte Elmrick gömma sig bakom stentronen just som de vansinniga rövarna dök upp med sin hövding i spetsen och med dennes knotigt finger pekandes hotfullt på de objudna gästerna.
Corvin och Elmrick såg på varandra men sade inget. De hade båda precis insett att detta skulle bli det våldsamma slutet på deras liv. För sista gången höjde de sina vapen och gav ifrån sig vilda stridsvrål för att en stund senare ligga ihjälslagna och badande i sitt blod på det kalla grottgolvet.
Vid dagens mitt passerade man genom en snäv klippgång där berget reste sig majestätiskt längs vägens båda sidor. Längre fram på bergsstigen, just där stigen åter öppnade sig över landskapet möttes man av tre storväxta män som blockerade vägen. Männen hade vildvuxna skägg och bar svärd och skarpladdade armborst med vilka man gav tyngd åt sitt budskap. ”Vägavgift mitt herrskap! 20 decaurer per resande” gastade en av männen som om han sålt vinteräpplen på torget.
Varken Radagast eller Hæjmir kände sig speciellt manade att punga ut med några mynt till de ohyffsade männen vars yttre skvallrade om att de med största sannolikhet var stråtrövare och inte trakoriska stigtullare. Corvin och Elmrick som hört både tissel och tassel bakom några närliggande klippblock var däremot mer tillmötesgående och pyntade snabbt upp för att inte riskera onödigt vapenskrammel. Morrandes släppte även Hæjmir och de övriga ifrån sig silvermynt efter att Melobin gjort ett misslyckat förhandlingsförsök.
Vandringen fortsatte hela eftermiddagen och Melobin hade till allas lättnad utnämnt sig själv till sällskapets spejare vilket innebar att den tjafsige isdruiden nu höll sig på utkik några hundra meter framför övriga gruppen. Hæjmir hade under färden samtalat med Herdil som kunnat berätta att trakten redan innan trakoriernas intåg nyttjats som bergsbruk. Flera av milackernas egna gruvor var fortfarande i bruk medans ungefär lika många hade stängts ner när de uppstudsiga gruvherrarna vägrat betala skatt till den trakoriska överheten.
Höstmörkret föll sakta över vandrarna när stigen i skymningen fortsatte genom ett aningen malplacerat skogsparti. Melobin, som med ojämna mellanrum stört med sina meningslösa spaningsrapporter hade just avlagt ännu en rapport då Hæjmir plötsligt skymtade ett underligt buskage vid sidan av den upptrampade stigen. Bladverket kunde för den ovaksamme ses som en del av den övriga naturen men för någon med Hæjmirs skarpa blick och vildmarksvana, syntes det genast hur snåret var handgjort av rötter, mossa och brutna grenar. Försiktigt förde han kamoflaget åt sidan och fick se en dold stig som ledde bort från färdvägen. Melobin blev än mer uppjagad över upptäckten och började följa stigens fotspår som ett hundratal meter längre fram slutade vid en grottöppning, dold på liknande sett som själva stigen. Sällskapet samlades skymda i skogen och Hæjmir föreslog att man skulle invänta natten och i skydd av mörkret undersöka grottans inre.
Något senare var nattmörkret över dem och Melobin hade åter propsat på att få smyga i förväg. Medan övriga spänt väntade kvar i skogen smög han sig in i den nattsvarta grottöppningen som fortsatte ett tiotal meter längre in i berget där den mynnade ut i ett mindre grottrum. Mitt i rummet stod ett litet träbord med ett krus och några muggar. På en pall vid bordet satt en skabbig man på vakt medan en annan låg snarkande över bordsskivan. Han kunde också skymta ytterligare två öppningar som ledde vidare från grottan.
I skogen på grottans utsida satt Hæjmir och Radagast som bäst och viskade om vilka som kunde tänkas vara grottans invånare då den skojfriske isdruiden smög sig på dem för att skrämmas. Efter en kort redogörelse av grottrummet var gruppen delad kring om man skulle överraska grottvakterna eller om man istället skulle ge sig av. Av outgrundlig anledning beslutades att grottan skulle inspekteras och Melobin smög iväg tillsammans med Corvin och Elmrick för att gillra snaror utanför ingången. Hæjmir, Radagast och Herdil höll undertiden utkik från skogsbrynet. När snarorna var redo gjorde Melobin tecken åt Elmrick som hystade in en sten i grottgången.
Ett mummel hördes inifrån grottan och snart hördes trötta fotsteg. Hæjmir spände sin båge och väntade. Ur grottan kunde skymtas formen av en gestalt som just placerat fötterna i den snara vars knut Melobin misslyckats med. Oförstående såg han den oknutna snaran som med hjälp av Corvins ryck viftade förbi i luften men innan han hunnit reagera fattade Hæjmir sitt beslut och genomborrade gestaltens huvud med en välriktad pil. Skrikandes av smärta brottades den angripne grottvakten omkull av Melobin som tillsammans med Corvin lyckades släpa undan och få tyst på honom.
Tystnaden hade precis återfunnit sig då ljudet av ytterligare fotsteg hördes inifrån grottan. Hæjmir sköt varnande in en pil i grottmörkret och fick ett fundersamt ”vem där?” till svar. Hæjmir besvarade frågan med ännu en pil varpå det blev knäpptyst en lång stund. Radagast skulle precis föreslå att man tände upp grottan med gudomligt ljus då rösten från grottan plötsligt ilsknade till och vrålade ”Ni skall allt få era pissjävlar! Vänta bara! Snart kommer förstärkning!”.
Utan att lägga någon vikt vid rösten välsignade Radagast en sten med Tigiwalvans ljus och gav åt Hæjmir. Med den självlysande stenen i sin hand rusade Hæjmir sedan fram mot grottan och kastade in ljusstenen genom öppningen samtidigt som ett armborstlod träffade honom i bröstet. Svårt sårad vräkte han sig åt sidan samtidigt som Radagast kunde skymta armborstskytten i ljuset från stenen. Gudomligt ljus slog strax därpå ut från kafrilerprästens händer och genomborrade den hjälplöse vakten som inom kort förvandlats till en hög av svart aska. Han sprang sedan fram och välsignade Hæjmirs sår som snabbt läktes ihop.
Samtidigt hade Melobin och Corvin bundit den andre vakten varpå Melobin med Herdils assistans påbörjat ett ingrepp för att avlägsna pilen som borrat sig in genom den fastbundnes numera förstörda öga.
Övriga i sällskapet ansåg nu kusten vara klar och begav sig in genom grottöppningen där de fann vaktgrottan just som Melobin beskrivit den. Hæjmir smög sig före de lite klumpigare i gruppen och fann till höger om vaktgrottan ett större grottrum med ett tiotal halmbäddar varav en ockuperades av en snarkande man, lik de två tidigare. Hæjmir tassade ljudlöst fram till den sovande och skiljde med ett välplacerat hugg huvudet från kroppen. Efter en snabb genomsökning hittade han några futtiga kopparmynt på offret och Corvin fann rep, änterhake, flinta och stål i en säck som stod lutad mot väggen.
I gången till vänster från vaktgrottan gick en tunnel vidare in i berget och ett tiotal meter längre in fann man några öltunnor samt kistor med bröd och torkat kött. Alla stoppade på sig rejält med mat innan man fortsatte in i en lite större grottsal där en spricka i taket släppte in höstkylan från utsidan. I ena hörnet fanns en eldgrop och i grottans mitt stod ett långt träbord med ett tjugotal pallar. Hæjmir och Radagast insåg genast den överhängande faran och vände tvärt tillbaka mot Melobin och Herdil ute i skogen. Skulle ett tjugotal rövare hitta dem här så skulle äventyret få ett snabbt och olustigt slut.
Corvin och Elmrick var inte lika försiktiga utan strosade vidare in i det angränsande rummet som var ännu en grotta med halmbäddar. Efter snabb genomsökning fann man ytterligare kopparmynt som man glatt stoppade på sig innan man skyndade vidare genom ytterligare en tunnel och nerför en trappsats huggen direkt ur berget. Gången ledde slutligen fram till ännu ett rum där två män satt vid ett träbord och spelade tärning. Utan att tveka svingade Corvin sin Hillebard och Elmrick sitt svärd och hade snart sänkt de båda tärningsspelarna till sista vilan.
Utanför grottan hade undertiden Hæjmir och Radagast berättat för Melobin och Herdil om hur grottan antagligen beboddes av mer än tjugo stråtrövare. Man hade just förflyttat sig längre in i skogen bort från grottöppningen när skenet från facklor dök upp längs stigen upp mot grottan. Till sin fasa insåg man att det var försent att varna de giriga livvakterna inne i grottan. Snart kunde man urskilja ansikten från följet som anlänt utanför grottan. Det var ett tjugotal stråtrövare varav vissa kunde kännas igen från tidigare samma dag då de stannat och krävt sällskapet på vägtull. Hæjmir avslutade instinktivt livet på den fångne vakten och så fort rövarbandet försvunnit in i grottan smög man sig fort från platsen även om det betydde att man lämnat Corvin och Elmrick åt sitt bistra öde.
Inne i grottsystemet hade Corvin och Elmrick undertiden letat sig in till den innersta grottsalen där en stentron och en träkista stod utplacerade. Corvin rusade fram och slet upp locket på kistan vilket resulterade i att en förgiftad pil träffade honom i axeln. Omtöcknad såg han mängder av guld och silvermynt i kistan just som det hördes ilskna röster och mängder av snabba fotsteg. Förgäves försökte Elmrick gömma sig bakom stentronen just som de vansinniga rövarna dök upp med sin hövding i spetsen och med dennes knotigt finger pekandes hotfullt på de objudna gästerna.
Corvin och Elmrick såg på varandra men sade inget. De hade båda precis insett att detta skulle bli det våldsamma slutet på deras liv. För sista gången höjde de sina vapen och gav ifrån sig vilda stridsvrål för att en stund senare ligga ihjälslagna och badande i sitt blod på det kalla grottgolvet.
Den gamle stigfinnaren
Solen hade nyligen gått ner när skeppet lade till vid den regniga kajen på Rakmas norra strand och kort därpå begav sig sällskapet in i stenstaden. Gatorna kokade av munter stämning med klotkastande jonglörer, eldsprutande fackelmän och trubadurer på både pipa, lyra och trumma. I gathörnen hade anlagts bränder där unga män visade djärvhet genom att springa över lågorna tills stövlarna glödde i höstmörkret. Hela spektaklet gladde Hæjmir som stolt kunde berätta att detta var traditionella höstfestligheter i gudinnan Inashtars ära.
Glädjen avtog hastigt då de ilskna besättningsmännen från resan påminde om att de fortfarande saknade betalning för resan och trots att Hæjmir försökte lugna männen så insåg han snart att man var tvungen att lösa situationen.
För att slippa dra ögonen åt sig genom att med våld undanröja besättningsmännen eller alternativt lura dem på sin avlöning beslutade man sig för att sälja av fartyget. Genom att höra sig för bland folket fick man snart reda på att bästa förtjänsten skulle göras i trästaden på södra stranden där de trakoriska köpmännen och trakoriska rikets garnison var förlagd. Corvin och Hæjmir tog därpå roddbåten från skeppet och paddlade över vattnet där de snart hade fått tag på en intresserad handelsman. Corvin gjorde ett försök att förhandla om priset men lyckades inte få mer än 1000 guldtrakiner. Hæjmir som kände till skeppets ursprungliga värde tog genast över det misslyckade köpslaget men efter en snabbare inspektion av skutan fick han ändå ge med sig för 5000 trakiner eftersom Corvin högljutt påpekat för både köpare och säljare att detta var ett bra bud med tanke på allt som skeppet varit med om den senaste tiden.
Efter att köpeskillingen utbetalats i form av mynt i en mindre kista begav man sig till det närbelägna värdshuset Daggfrost. Melobin som under dagen återgått till sitt ångesttyngda lynne begärde hastigt ett rum dit han försvann in utan ett ord. Radagast försökte knacka på för att tala med honom men detta resulterade istället i att Melobin blev ursinnig och låste dörren om sig.
Bedrövad anslöt sig Radagast till de övriga och uthungrade efter ransoneringen på resan intog man en stadig middag med tillhörande drycker. Under kvällen fick man höra talas om att den trakoriske kondottiären i Rakma hette Kakralgus Piknäsa och var en rättvis och omtyckt person trots att Trakoriska rikets närvaro varken var önskvärd i staden eller på landsbygden. Det berättades också att Trinsmyra tidigare bestått av ett flertal mindre självstyrande landområden där Rakma med omnejd fortfarande hade visst självstyre medan området Kark i sydost införlivats som trakorisk koloni. Kark hade innan invasionen, som ägt rum för cirka 100 år sedan, regerats av kungaätten Åålskalle men dessa hade blivit tvungna att fly till det nordliga bergsområdet Rung varifrån de än idag ledde envist motstånd mot ockupanterna.
Morgonen därpå begav sig Radagast till stadens sjukstuga där han berättade om Melobins symptom för den bekymrade läkemannen. Efter att ha funderat och bläddrat i några dammiga gamla luntor konstaterade han att Melobin hade drabbats av själsliga smärtor och att det enda botemedel han kunde erbjuda var en operation direkt på hjärnan. Radagast insåg snabbt de livshotande farorna med ingreppet och tackade därefter för sig.
Melobin som denna morgon vägrat visa sig lämnades kvar på värdshuset när övriga hyrde en roddare att föra dem över till den trakoriska trästaden för att söka upp kondottiär Piknäsa. Denne visade sig inte vara anträffbar och man bestämde sig istället för att utföra personliga ärenden. Elmrick, Corvin och Hæjmir uppsökte en handelsbod för att köpa utrustning medan Radagast begav sig till en örthandlare för att försöka hitta botemedel för Melobin. Senare samma eftermiddag gjorde man ytterligare ett försök att komma i kontakt med kondottiären men denne visade sig vara på resande fot och det fanns ingen tid utsatt för när han kunde tänkas återkomma.
Man återvände till värdshuset i stenstaden där Melobin fortfarande vägrade tala med Radagast och efter att Radagast erbjudit honom lite av de lugnande örter han införskaffat under dagen vräkte han örtblandningen i väggen. Hæjmir ilsknade till och trängde sig förbi Radagast och gav den otrevlige isdruiden en så pass rejäl käftsmäll att denne föll handlöst bakåt och slog huvudet i sängkanten. Medvetslös och blödande låg han nu på golvet varpå Radagast fick be om Tigiwalvans frälsning för att läka honom. Hæjmir hade undertiden gått ner i storsalen på värdshuset där han fått höra att en stigfinnare vid namn Herdil brukade hålla till. Värden pekade med enkelhet ut den gamle mannen som satt i ett ensamt hörn och som snart visade sig vara både skelögd och lomhörd. Hæjmir försökte bluffa den gamle vägvisaren när denne undrade ”i vilket ärende man reste mot så pass ogästvänliga trakter” genom att påstå att han själv var handelsman, men Herdil bara log och skakade på huvudet. ”Mig lurar Ni inte herrn. Ni luktar inte handelsman om ni så var den siste på hela ön”. Efter ett kortare köpslag hade man trots allt gjort upp om en avlöning med en silverdecaur per dags vägvisning med start följande morgon.
Resten av kvällen gick åt till mat och dryck varpå sällskapet lyckades snappa upp ännu ett rykte som gjorde gällande att en viss Fingolf Silverhamre, son till adelsherren Gustald Silverhamre hade hittats mördad efter att nyligen ha återvänt till ön. Både far och son hade var och en för sig varit efterlysta sedan Marjurakrisen. Fadern för konspirationen gällande vapensmugglingen till Marjuras motståndsrörelse och sonen för att i sin ungdoms oförstånd ha anslutit sig till den numera laglösa shagulitrörelsen.
Följande morgon ljöd raska knackningar på Radagasts gästrumsdörr. Utanför stod Melobin med ett brett leende och konstaterade att man fick skynda på om man skulle vara ur stan innan gryningen. Trots en kortare dispyt viftade Melobin åter bort frågorna kring gårdagens ångest och menade att ”igår var igår, men idag gryr en ny dag”. Efter att även Hæjmir, Elmrick och Corvin vaknat begav man sig mot stadens utkant där Herdil redan väntade. De senaste dagarnas regn hade lämpligt nog slutat och istället sprang höstsolen fram på den molniga himlen medan sällskapet vandrade fram längs den branta och karga bergsstigen som ledde mot gruvorna. Vandringen hade Herdil beräknat till fem dagsmarscher och på Hæjmirs fråga om vilka faror som lurade längs vägen så suckade han mest och menade att den ondska som lurade i vildmarken var svår att förutsäga. Under första vandringsdagen fick Herdil höra hur Hæjmir härstammade från Marjura och berättade förtjust hur Hæjmir troligtvis var ättling till de Milacker som en gång i tiden utseglat för att kolonisera nordhavsön och därmed av samma härstamning som han själv. Han berättade också om trakoriska rikets gruvläger där horder av slavar bröt malm ur vattensjuka avgrundssvalg där de arma varelserna tvingades leva sin tid utan att någonsin skåda dagens ljus. Han hade hört ryktas att gruvfogden Cymba da Skugre fann stort nöje i att själv tjäna som lägrets bödel och det sades att få hade sett någon svinga en piska eller hantera glödande tänger med större förtjusning.
Framåt eftermiddagen fick sällskapet syn på en ensam karsonoxe som stod och betade på en närliggande avsats. Hæjmir som inte sett dessa kreatur sedan han lämnat Marjura blev nästan nostalgisk över mötet och han dagdrömde sig bort resten av dagen till sitt bekymmerslösa liv på hemön.
I skymningen slog sällskapet läger i en liten skogsglänta strax bortom stigen. Efter kvällsmaten gjordes upp ett vaktschema varpå alla utom den pratglade Melobin satt uppe och tog första passet. Efter några timmar väckte han Radagast och valde sedan att hålla kafrilerprästen sällskap under dennes vakt istället för att försöka sova. Corvin som var näst i tur att vakta hörde halvvägs genom sitt pass ett ylande på håll. Han gjorde ingen sak av händelsen utan nämnde det bara kort när han väckte Hæjmir för vaktbyte.
Den sömndruckne Hæjmir hade halvsovande tagit plats vid elden och nästan slumrat till igen när han plötsligt hörde morrande i busken bakom sig. Hæjmir snurrade runt just som den första vargen flög på honom. ”VARGAR!” skrek Hæjmir samtidigt som han utvek den rasande besten och slet sitt svärd för att besvara attacken. Elmrick, Radagast och Melobin blev genast klarvakna medan Corvin långsamt vaknade till liv till skillnad från Herdil som i sin lomhördhet ännu inte märkt något.
Radagast, som kände till vargarnas rädsla för eld, nedkallade kvickt Tigiwalvans ljus varpå ljuspunkter strax sköt ut från hans händer vilket skrämde bort hälften av rovdjursflocken. Elmrick blev först biten i armen och senare riven i ansiktet av en ursinnig varghanne men lyckades i nästa stund sänka svärdet genom vilddjuret. Hæjmir lyckades också döda sin motståndare efter diverse klösmärken medan Radagast pulveriserade en varg med en av sina gudomliga ljusstrålar innan besten ens hann fram till honom. Den sista vargen backade några steg men fick strax smaka på två av Hæjmirs dödande svärdshugg och gav ifrån sig ett krampaktigt gnäll innan natten åter blev tyst och fridfull. Hæjmir satte sig åter vid lägerelden medan de andra gjorde ett omöjligt försök att somna om. Klarvaken stirrade han in i elden och tackade där sin gudinnan Inashtar för att hon låtit dem göra upp det vaktschema och den eld som denna natt räddat livet på dem.
Glädjen avtog hastigt då de ilskna besättningsmännen från resan påminde om att de fortfarande saknade betalning för resan och trots att Hæjmir försökte lugna männen så insåg han snart att man var tvungen att lösa situationen.
För att slippa dra ögonen åt sig genom att med våld undanröja besättningsmännen eller alternativt lura dem på sin avlöning beslutade man sig för att sälja av fartyget. Genom att höra sig för bland folket fick man snart reda på att bästa förtjänsten skulle göras i trästaden på södra stranden där de trakoriska köpmännen och trakoriska rikets garnison var förlagd. Corvin och Hæjmir tog därpå roddbåten från skeppet och paddlade över vattnet där de snart hade fått tag på en intresserad handelsman. Corvin gjorde ett försök att förhandla om priset men lyckades inte få mer än 1000 guldtrakiner. Hæjmir som kände till skeppets ursprungliga värde tog genast över det misslyckade köpslaget men efter en snabbare inspektion av skutan fick han ändå ge med sig för 5000 trakiner eftersom Corvin högljutt påpekat för både köpare och säljare att detta var ett bra bud med tanke på allt som skeppet varit med om den senaste tiden.
Efter att köpeskillingen utbetalats i form av mynt i en mindre kista begav man sig till det närbelägna värdshuset Daggfrost. Melobin som under dagen återgått till sitt ångesttyngda lynne begärde hastigt ett rum dit han försvann in utan ett ord. Radagast försökte knacka på för att tala med honom men detta resulterade istället i att Melobin blev ursinnig och låste dörren om sig.
Bedrövad anslöt sig Radagast till de övriga och uthungrade efter ransoneringen på resan intog man en stadig middag med tillhörande drycker. Under kvällen fick man höra talas om att den trakoriske kondottiären i Rakma hette Kakralgus Piknäsa och var en rättvis och omtyckt person trots att Trakoriska rikets närvaro varken var önskvärd i staden eller på landsbygden. Det berättades också att Trinsmyra tidigare bestått av ett flertal mindre självstyrande landområden där Rakma med omnejd fortfarande hade visst självstyre medan området Kark i sydost införlivats som trakorisk koloni. Kark hade innan invasionen, som ägt rum för cirka 100 år sedan, regerats av kungaätten Åålskalle men dessa hade blivit tvungna att fly till det nordliga bergsområdet Rung varifrån de än idag ledde envist motstånd mot ockupanterna.
Morgonen därpå begav sig Radagast till stadens sjukstuga där han berättade om Melobins symptom för den bekymrade läkemannen. Efter att ha funderat och bläddrat i några dammiga gamla luntor konstaterade han att Melobin hade drabbats av själsliga smärtor och att det enda botemedel han kunde erbjuda var en operation direkt på hjärnan. Radagast insåg snabbt de livshotande farorna med ingreppet och tackade därefter för sig.
Melobin som denna morgon vägrat visa sig lämnades kvar på värdshuset när övriga hyrde en roddare att föra dem över till den trakoriska trästaden för att söka upp kondottiär Piknäsa. Denne visade sig inte vara anträffbar och man bestämde sig istället för att utföra personliga ärenden. Elmrick, Corvin och Hæjmir uppsökte en handelsbod för att köpa utrustning medan Radagast begav sig till en örthandlare för att försöka hitta botemedel för Melobin. Senare samma eftermiddag gjorde man ytterligare ett försök att komma i kontakt med kondottiären men denne visade sig vara på resande fot och det fanns ingen tid utsatt för när han kunde tänkas återkomma.
Man återvände till värdshuset i stenstaden där Melobin fortfarande vägrade tala med Radagast och efter att Radagast erbjudit honom lite av de lugnande örter han införskaffat under dagen vräkte han örtblandningen i väggen. Hæjmir ilsknade till och trängde sig förbi Radagast och gav den otrevlige isdruiden en så pass rejäl käftsmäll att denne föll handlöst bakåt och slog huvudet i sängkanten. Medvetslös och blödande låg han nu på golvet varpå Radagast fick be om Tigiwalvans frälsning för att läka honom. Hæjmir hade undertiden gått ner i storsalen på värdshuset där han fått höra att en stigfinnare vid namn Herdil brukade hålla till. Värden pekade med enkelhet ut den gamle mannen som satt i ett ensamt hörn och som snart visade sig vara både skelögd och lomhörd. Hæjmir försökte bluffa den gamle vägvisaren när denne undrade ”i vilket ärende man reste mot så pass ogästvänliga trakter” genom att påstå att han själv var handelsman, men Herdil bara log och skakade på huvudet. ”Mig lurar Ni inte herrn. Ni luktar inte handelsman om ni så var den siste på hela ön”. Efter ett kortare köpslag hade man trots allt gjort upp om en avlöning med en silverdecaur per dags vägvisning med start följande morgon.
Resten av kvällen gick åt till mat och dryck varpå sällskapet lyckades snappa upp ännu ett rykte som gjorde gällande att en viss Fingolf Silverhamre, son till adelsherren Gustald Silverhamre hade hittats mördad efter att nyligen ha återvänt till ön. Både far och son hade var och en för sig varit efterlysta sedan Marjurakrisen. Fadern för konspirationen gällande vapensmugglingen till Marjuras motståndsrörelse och sonen för att i sin ungdoms oförstånd ha anslutit sig till den numera laglösa shagulitrörelsen.
Följande morgon ljöd raska knackningar på Radagasts gästrumsdörr. Utanför stod Melobin med ett brett leende och konstaterade att man fick skynda på om man skulle vara ur stan innan gryningen. Trots en kortare dispyt viftade Melobin åter bort frågorna kring gårdagens ångest och menade att ”igår var igår, men idag gryr en ny dag”. Efter att även Hæjmir, Elmrick och Corvin vaknat begav man sig mot stadens utkant där Herdil redan väntade. De senaste dagarnas regn hade lämpligt nog slutat och istället sprang höstsolen fram på den molniga himlen medan sällskapet vandrade fram längs den branta och karga bergsstigen som ledde mot gruvorna. Vandringen hade Herdil beräknat till fem dagsmarscher och på Hæjmirs fråga om vilka faror som lurade längs vägen så suckade han mest och menade att den ondska som lurade i vildmarken var svår att förutsäga. Under första vandringsdagen fick Herdil höra hur Hæjmir härstammade från Marjura och berättade förtjust hur Hæjmir troligtvis var ättling till de Milacker som en gång i tiden utseglat för att kolonisera nordhavsön och därmed av samma härstamning som han själv. Han berättade också om trakoriska rikets gruvläger där horder av slavar bröt malm ur vattensjuka avgrundssvalg där de arma varelserna tvingades leva sin tid utan att någonsin skåda dagens ljus. Han hade hört ryktas att gruvfogden Cymba da Skugre fann stort nöje i att själv tjäna som lägrets bödel och det sades att få hade sett någon svinga en piska eller hantera glödande tänger med större förtjusning.
Framåt eftermiddagen fick sällskapet syn på en ensam karsonoxe som stod och betade på en närliggande avsats. Hæjmir som inte sett dessa kreatur sedan han lämnat Marjura blev nästan nostalgisk över mötet och han dagdrömde sig bort resten av dagen till sitt bekymmerslösa liv på hemön.
I skymningen slog sällskapet läger i en liten skogsglänta strax bortom stigen. Efter kvällsmaten gjordes upp ett vaktschema varpå alla utom den pratglade Melobin satt uppe och tog första passet. Efter några timmar väckte han Radagast och valde sedan att hålla kafrilerprästen sällskap under dennes vakt istället för att försöka sova. Corvin som var näst i tur att vakta hörde halvvägs genom sitt pass ett ylande på håll. Han gjorde ingen sak av händelsen utan nämnde det bara kort när han väckte Hæjmir för vaktbyte.
Den sömndruckne Hæjmir hade halvsovande tagit plats vid elden och nästan slumrat till igen när han plötsligt hörde morrande i busken bakom sig. Hæjmir snurrade runt just som den första vargen flög på honom. ”VARGAR!” skrek Hæjmir samtidigt som han utvek den rasande besten och slet sitt svärd för att besvara attacken. Elmrick, Radagast och Melobin blev genast klarvakna medan Corvin långsamt vaknade till liv till skillnad från Herdil som i sin lomhördhet ännu inte märkt något.
Radagast, som kände till vargarnas rädsla för eld, nedkallade kvickt Tigiwalvans ljus varpå ljuspunkter strax sköt ut från hans händer vilket skrämde bort hälften av rovdjursflocken. Elmrick blev först biten i armen och senare riven i ansiktet av en ursinnig varghanne men lyckades i nästa stund sänka svärdet genom vilddjuret. Hæjmir lyckades också döda sin motståndare efter diverse klösmärken medan Radagast pulveriserade en varg med en av sina gudomliga ljusstrålar innan besten ens hann fram till honom. Den sista vargen backade några steg men fick strax smaka på två av Hæjmirs dödande svärdshugg och gav ifrån sig ett krampaktigt gnäll innan natten åter blev tyst och fridfull. Hæjmir satte sig åter vid lägerelden medan de andra gjorde ett omöjligt försök att somna om. Klarvaken stirrade han in i elden och tackade där sin gudinnan Inashtar för att hon låtit dem göra upp det vaktschema och den eld som denna natt räddat livet på dem.
Mot Hymbergonds Gruvor
Flera månader senare hade hösten kommit till Paratorna där Hæjmir, hans havande hustru Selisia och sonen Ulvric med hjälp av inhyrda hantverkare var i full gång med att anlägga sin nya gård som införskaffats för den kompensation som utbetalats i samband med den ursprungliga gårdens förstörelse i Bralorge. Nybygget hade förlagts på slättlandet mellan Tricilve och grannstaden Kamest med utsikt över Kruzanderviken och dit även Radagast hade färdats samt med sin blotta närvaro skänkte harmoni åt själva byggnationen.
Kmordadruiden Melobin hade däremot inte synts till trots att denne sedan länge lovat att komma för att inspektera bygget men hade istället skickat budbärarna Corvin och Elmrick som förutom sin herres ursäkt även kunde berätta att Melobin den senaste tiden agerat underligt och hållit sig inlåst i sitt rum på värdshuset Salta Gasten i Okruzande. Radagast blev genast orolig för den unge druiden och bestämde sig snarast för att återvända med Corvin och Elmrick till Tricilve kommande morgon.
Framåt kvällen bjöds de resande på middag i det halvfärdiga boningshuset just som en vagn med ridande följde gjorde halt utanför varpå det snart ljöd en knackning på husporten. Den gamle svavelmagnaten Findigan Mogger steg in och hälsade alla kring bordet. Efter att vänligen men bestämt avböjt att delta vid middagsbordet vände han sig mot Hæjmir och bad att få tala med honom i enrum. I det angränsande rummet slog sig Hæjmir ned i en bekväm tygstol medan Mogger vankade av och an samtidigt som han förklarade sitt ärende.
”Min gode Hæjmir! I villrådighet vänder jag mig nu till Er om hjälp i ett personligt trångmål. Som Ni säkert minns så avskrevs Ni från den arresteringsordern gällande Marjurakrisen som lagberättarnas ministerium Mana Friga tidigare utfärdat. Detsamma gällde givetvis min svärson Steinar Björkesjö som dessvärre redan dömts till Straffarbete i Hymbergonds gruvläger på Trinsmyra. Man lovade från ministeriets sida att omgående sända bud till gruvlägret för att frige honom men trots att flera månader hunnit passera har inget hänt. Mana Frigas ämbetsmän avfärdar mina frågor med att man gör allt i sin makt för att ordna upp ärendet men genom envishet lyckades jag via en bekant med insikt i ministeriet få veta att det råder en dispyt mellan Mana Friga och Cymba da Skugre som nyligen utsetts till gruvfogde vid strafflägret. Da Skugre har trots diplomatisk påtryckning från huvudstaden vägrat att släppa Björkesjö och hänvisat till bristen på arbetskraft. Mana Friga vågar samtidigt inte sätta hårt mot hårt eftersom eventuella avbrott i gruvdriften skulle dra på sig ogillande från bl.a. handelsministeriet Poda Snica och Poda Arux som ansvarar för rikets finanser. Alla har dessutom Marjurakrisens förlorade svavelintäkter i färskt minne. Gissningsvis väntar man från myndigheternas sida på att den tväre gruvfogden på sikt skall ge med sig men om detta gäller veckor, månader eller år är det ingen som vet”.
Mogger tystnade och synade åter Hæjmir allvarsamt. ”När Er egen familj var i knipa så bistod jag med räddning och höll dem säkra”. Min svärson är de sista spillrorna av min familj och jag ber Er nu därför att återgälda tacksamheten genom att resa till Trinsmyra och frita Steinar ur fångenskapen. Uppdraget måste givetvis hållas hemligt med tanke på vad jag precis berättat om rikets pragmatiska statskonst. Det är därför av största vikt att ni kamouflerar uppdraget med ett skenmotiv om varför ni färdas till ön och att ert färdsätt inte väcker uppmärksamhet. Jag står självklart för alla omkostnader kring uppdraget och har förberett en kista guldtrakiner i Tricilve som därmed står till Ert förfogande”.
Hæjmir funderade under tystnad. Steinar Björkesjö hade han aldrig varit speciellt förtjust i eftersom pojkspolingen var en uppstudsig adelsslyngel från Paratorna men eftersom Mogger räddat Selisia och Ulvric undan lynchmobben i Bralorge var det en hederssak att bjuda handelsmannen samma hjälp. Att dessutom få möjlighet att utkräva blodshämnd på Cymba da Skugre, den man som låg bakom avrättningen av Hæjmirs mor och syskon, var säkerligen ingen tillfällighet och även om det var det så mumlade han nästan ljudlöst en tackbön till gudinnan Inashtar för detta tecken.
”Jag kommer göra mitt bästa för att få hem Steinar” sade Hæjmir och skakade handelsmannens guldprydda hand. Mogger nickade tacksamt och tog strax därefter farväl av alla innan han steg in i sin praktfulla vagn och försvann med följet mot sitt hem i huvudstaden. Så fort man kommit innanför dörren igen vände sig Hæjmir mot sina oförstående vänner och förklarade Moggers ärende. ”Detta är en sak mellan mig och Herr Mogger, så jag kräver inte att ni skall följa med mig” avslutade han. Corvin och Elmrick menade att de gärna följde med på uppdraget så länge Herr Melobin tillät det samt att det givetvis fanns pengar att tjäna. Radagast som ändå beslutat sig för att resa till Melobin hade ingen invändning och tidigt morgonen därpå tog man farväl av Hæjmirs hustru och sonen Ulvric som lovade att sköta om faderns sysslor på gården.
Sent samma eftermiddag skymtade man Tricilves stadsmur och efter att ha lämnat hästarna i ett av stadens hyrstall kunde man konstatera att gatorna myllrade av trakoriska soldater mångfaldigt fler än normalt. Detta fick sin förklaring när man under båtfärden över sundet mot Okruzande kunde skåda ut över själva Kruzanderviken där den trakoriska krigsflottan återvänt från Marjura. Av roddaren fick man höra att flottan lidit nederlag redan innan man nått fram till ön då väldiga isberg blockerat farleden vilket var väldigt ovanligt för säsongen. Radagast tackade istället Tigiwalvan för att de arma soldaterna sluppit möta Marjuras ondska och tack vare isbergen kommit undan med livet i behåll.
På värdshuset Salta Gasten var det stor uppståndelse i den överfyllda storsalen där man till sin förvåning fann den upprymde Melobin som gång på gång bjöd husets gäster laget runt. I motsats till den beskrivning Corvin och Elmrick gett strålade han upp ytterligare när han fick syn på sällskapet och stormade fram för att omfamna dem. ”Åh denna lycka att se er alla här” skrattade han fram och hade i nästa stund beställt husrum åt alla och försett dem med skummande dryckesbägare. ”Vi fick höra att Ni inte kände er bra…” försökte Radagast men blev hastigt avklippt av Melobin som dyrt och heligt försäkrade om att han aldrig någonsin mått bättre och att Kmordas ansikte strålade mot honom. Corvin och Elmrick ryckte på axlarna, mest nöjda med att deras uppdragsgivare nu verkade redo att höja deras dagslön medan Hæjmir syntes irriterad över den glädjespridande druiden. Efter att man lyckats släpa Melobin från ett dyrbart parti av kortspelet krita befann man sig på Radagast och Hæjmirs rum. Hæjmir förklarade kort hur man inom de närmaste dagarna ämnade resa till Steinars räddning vilket, om möjligt, fick Melobin att stråla upp ytterligare och prisa Kmorda för denna spännande resa, för möjligheten att få utforska Trinsmyra och ännu en gång för att sällskapet samlats. Hæjmir försökte förgäves lugna den upprymde druiden som högljutt började planera avfärden som enligt honom själv borde infalla inom den närmaste halvtimmen. Efter att Hæjmir ilsknat till och hotat Melobin med att skära av dennes tunga om han själv inte stillade den så kom man slutligen överens om att invänta morgondagen och då söka rätt på farkost, besättning och en lämplig täckmantel.
Klockan var mitt i natten när det plötsligt bankade på dörren till rummet. Utanför stod åter Melobin med ett stort leende på läpparna och började gapa om hur han prutat ner ett handelsskepp och visste vart man kunde finna en bra besättning. Radagast lyckades slita in den ovarsamme druiden på rummet varpå Hæjmir gav honom en redig örfil som slutligen tystade honom men ändå inte kunde slita bort leendet över läpparna. ”Håll käft din idiot!” väste Hæjmir. ”Vill du att hela stan skall få höra om uppdraget?”. Isdruiden lugnade sig något och förklarade att han passat på att leta rätt på ett lämpligt skepp samt fått tips om att bra besättning brukade kunna rekryteras på tavernan Gamle Mås i Tricilve. ”Bra! Men gå nu för allt i världen och lägg Er” sade Radagast och lyckades underligt nog få Melobin att lyssna varpå natten förflöt utan vidare incidenter.
När Hæjmir och Radagast kommande morgon klev ner i storsalen hade Melobin sedan länge börjat dagen med att bjuda förbipasserande på mat och förlorat ytterligare ett antal parti krita. Hæjmir suckade tungt och beställde frukost som Melobin snabbt beordrade skulle sättas på hans nota vilket fick värdshusvärden att fullständigt gå i taket. Det visade sig att druiden inte betalt ett öre på flera veckor och att notan vid det här laget var uppe i ofattbara tvåhundra guldtrakiner. Melobin käftade gladeligen emot och menade att värden givetvis skulle få sina pengar men att han tillsvidare ämnade fortsätta att handla på nota vilket givetvis inte gick för sig. Melobin skrattade lättsamt och försvann kvickt upp på sitt rum och återvände snart med en påse mynt som han kastade upp på bordet. Corvin och Elmrick började fnissa och viska om hur den slösaktige Herr Melobin fullständigt tappat förståndet vilket dock inte gladde varken Radagast eller Hæjmir.
Efter frukosten begav sig sällskapet till skeppet som Melobin under natten lagt ett bud på. Ägaren som var en handelsman från Staden O hälsade männen och visade upp ”havsjungfrun” som låg för ankar en bit ut i hamnbassängen. ”Sextusen är ett riktigt vrakpris” skämtade handelsmannen men fick Hæjmir att tillfälligt tappa andan innan han förstod att Melobin valt att köpa fartyget istället för att hyra det. Han förstod dock att det var en bra affär och avtalade att ha pengarna redo samma eftermiddag.
Efter ännu en resa över sundet mot Tricilve styrde man stegen mot tavernan Gamle Mås där Nin Hallaska blivit kallblodigt avrättad av Cymba da Skugre några månader tidigare. Inne på tavernan låg pipröken tung och efter några korta ordväxlingar med krögaren pekades man bort mot ett bord där tre män drack sin förmiddagsmjöd. Den mittersta var solbränd och petade naglarna med en dolk just som Hæjmir klev fram och presenterade sig med ett påhittat smeknamn. Mannen tittade upp och presenterade sin kortväxte vän till höger som Rossi och den andre som Karesk medan han själv hette Amos. Hæjmir svarade undvikande på männens frågor om själva uppdraget och efter ett lyckat köpslag hade männen gått med på en veckolön på tio trakiner per man för sig själva och ytterligare fyra besättningsmän med avresa följande morgon. Melobin överväldigades åter av lycka över äventyret, föll på knä mitt i folkmassorna på väg från tavernan samt prisade åter Kmorda innan Corvin och Elmrick i sista sekund lyckades rycka undan honom från att bli påkörd av en förbifarande vagnslast langocker.
Nästa anhalt blev Moggers anrika trävilla där Hæjmir mottog en träkista till bredden fylld med tusentals välpolerade guldtrakiner. Mogger var nyfiken över sällskapets handlingsplan och blev aningen förbryllad när han fick höra hur man endast valt en minimal besättning på sammanlagt tolv personer när handelsskeppet hade plats för kring fyrtio man. Hæjmir försvarade sig med att en liten grupp skulle väcka mindre uppmärksamhet och dessutom gav mer penningar om man tvingades förhandla med gruvfogden vilket tycktes rimligt för den gamle handelsmannen. För att bättre kamouflera sitt uppdrag undrade Hæjmir om Mogger kunde lasta fartyget med handelsvaror vilket inte var något problem. Handelsmannen lovade att ha en last spannmål redo att stuvas under eftermiddagen.
Dagen hade nått sin mitt då sällskapet åter korsat sundet till Okruzande och eftermiddagen spenderades med att lasta proviant, spannmål och besättningens tillhörigheter varpå man bestämde sig för att spendera natten ombord för att få en tidig start nästkommande morgon.
Höstsolen värmde den kalla morgonen när handelskaravellen havsjungfrun lättade ankar och nästan obemärkt lämnade Okruzandes hamnbassäng. Den vindstilla förmiddagen blåste upp med ett duggregn just som man lämnat Kruzanderviken och fortsatte långt in på natten vilket givetvis gladde den översympatiske Melobin som dyblöt vankade av och an på fördäcket och välsignade ovädret. Kommande dag fortsatte både regnet, vinden och färden längs regionen Paraltro på Paratornas västkust. Melobin hade nu blivit mer sansad vilket man enfaldigt nog hoppades berodde på den friska havsluften. Kring lunchtiden den tredje dagen small det plötsligt till och besättningen kastades omkull av att skeppet gått på grund. Hæjmir svor över den klantige styrmannen och hur dennes lön för dagen var indragen. Man kunde tack o lov konstatera att skrovet klarat grundstötningen och efter att många timmar senare omplacerat skeppslasten samt att större delen av besättningen satts i en roddbåt kunde slutligen Elmrick få båten att lyfta från det lömska skäret.
Under färden berättade en av de äldre besättningsmännen om staden Vumbra vid slättlandet på sydöstra Trinsmyra där han var uppväxt. Som liten brukade hans farfar berätta för honom om den ondskefulla Shagulitsekten som hade sitt ursprung i staden samt hur hans farfars far och de övriga i ortsbefolkningen fördrev Shagul och hans lärljungar från staden.
Resan fortsatte längsmed regionen Ilibaurien som utgjorde Paratornas nordspets och halvvägs till kuststaden Mynd Mazuldre dök en handelskaravell med trakorisk flagg upp på farleden. Hæjmir märkte plötsligt hur det mötande skeppet gick ovanligt nära och skulle just varna rorsman då änterhakar och vilda tjut skar genom luften. ”Pirater!” skrek Hæjmir och slet sitt svärd som han högg av repet för en fasthakad änterhake med. Radagast, Melobin och hans båda hantlangare lyckades också kapa rep från piratskeppet men det var redan försent. En hord av smutsiga och illaluktande skurkar bordade skeppet samtidigt som armborstpilar bistod dem från deras skepp. Hæjmir träffades av en pil och Melobin fick ett knivhugg i armen innan man insåg sig övermannade.
En reslig pirat med vild blick vrålade att han ville tala med kaptenen varpå Hæjmir gjorde honom till viljes och tvingades lämna ifrån sig alla värdeföremål och skeppets last till sina övermän. Skrattande bockade sig pirathövdingen från sin plats på akterdäck samtidigt som det tomhänta sällskapet såg piratskeppet försvinna sydväst ut över den trakoriska sjön. Hæjmir muttrade över den besvärande situationen samtidigt som den inhyrda besättningen började ifrågasätta hur deras lön nu skulle kunna betalas ut. Melobin räddade situationen genom att gå emellan och övertala skaran om att pengar skulle ordnas fram på ett eller annat sätt så fort man nådde staden Rakma på Trinsmyra vilket för tillfället lugnade manskapet. När alla återvänt till sina sysslor såg Radagast, Melobin och Hæjmir på varandra. ”Vad gör vi nu?” undrade Melobin. ”det blir nog snävt förhandlingsutrymme hos gruvfogden gällande Steinar” sade Radagast men Hæjmir hade redan bestämt sig. ”Förutsättningarna har ändrats men uppdraget består” svarade han. ”Jag har trots allt redan en oplockad gås med gruvfogden och det bär mig därför inte emot att lösa ärendet med vapen”. De övriga tystnade och Hæjmir berättade hur Cymba da Skugre bragt hans mor och syskon om livet. ”Då fanns där ingen fredlig lösning i planen från början” konstaterade Melobin men Hæjmir fortsatte: ”Vi har nog med proviant för att klara resten av resan till Rakma. Hur vi löser resten av färden får bli en senare fråga”.
Kommande morgon hade skeppet lämnat Paratornas kust och man förmodade att seglatsen över Nordrammen hade inletts. Melobin hade under morgonen inte lämnat sin hytt och när övriga kom för att leta rätt på honom möttes de av en oväntad syn. Isdruiden låg ihopkrupen i ett hörn i hytten och befallde dem med gråten i halsen att lämna honom i fred. Radagast försökte på nytt tala med honom men fick som svar en utskällning varpå man bestämde sig för att göra Melobin till viljes. Dagen förflöt och efter ännu en lugn natt möttes man morgonen därpå av den åter överenergiske Melobins glada hälsningar. Hæjmir suckade tungt men försökte göra det bästa av situationen. Något land var ännu inte i sikte och man hade nog med problem utan att skapa interna stridigheter. Inte heller den nästkommande dagen såg man land vilket enligt beräkningarna betydde att man misslyckats med navigationen. Hæjmir morrade över att man inte valt att be om Moggers zepelond-navigatör men fick annat att irritera sig över såfort den euforiske Melobin vaknat. Under ytterligare två dagar seglade man i ovisshet då slutligen den Trinsmyriska sydkusten bredde ut sig framför dem. Man tackade havsguden Anxalis för att hon lett dem tillbaka på rätt väg och fortsatte seglingen längs kusten västerut.
Höstregnet fortsätter att smattra över däck även nästa dag då man fick möte med ett trakoriskt krigsskepp. Hæjmir stannade till för att rapportera plundringen vilket kommendanten beklagade och efter en beskrivning av piratskeppet fortsatte färden. På seglatsens fjortonde dag siktade man slutligen stenstaden Rakma på floden Rangindros norra strand. Redan på håll kunde man se hur staden omgavs av flera imponerande ringmurar i vilka slagits upp stora öppningar. På flodens södra strand kunde urskiljas en mer nybyggd trästad. Undertiden stod Hæjmir djupt försjunken i funderingar. Hur skulle man lösa besättningens betalning och hur skulle man finna Steinar och Cymba da Skugre.
Kmordadruiden Melobin hade däremot inte synts till trots att denne sedan länge lovat att komma för att inspektera bygget men hade istället skickat budbärarna Corvin och Elmrick som förutom sin herres ursäkt även kunde berätta att Melobin den senaste tiden agerat underligt och hållit sig inlåst i sitt rum på värdshuset Salta Gasten i Okruzande. Radagast blev genast orolig för den unge druiden och bestämde sig snarast för att återvända med Corvin och Elmrick till Tricilve kommande morgon.
Framåt kvällen bjöds de resande på middag i det halvfärdiga boningshuset just som en vagn med ridande följde gjorde halt utanför varpå det snart ljöd en knackning på husporten. Den gamle svavelmagnaten Findigan Mogger steg in och hälsade alla kring bordet. Efter att vänligen men bestämt avböjt att delta vid middagsbordet vände han sig mot Hæjmir och bad att få tala med honom i enrum. I det angränsande rummet slog sig Hæjmir ned i en bekväm tygstol medan Mogger vankade av och an samtidigt som han förklarade sitt ärende.
”Min gode Hæjmir! I villrådighet vänder jag mig nu till Er om hjälp i ett personligt trångmål. Som Ni säkert minns så avskrevs Ni från den arresteringsordern gällande Marjurakrisen som lagberättarnas ministerium Mana Friga tidigare utfärdat. Detsamma gällde givetvis min svärson Steinar Björkesjö som dessvärre redan dömts till Straffarbete i Hymbergonds gruvläger på Trinsmyra. Man lovade från ministeriets sida att omgående sända bud till gruvlägret för att frige honom men trots att flera månader hunnit passera har inget hänt. Mana Frigas ämbetsmän avfärdar mina frågor med att man gör allt i sin makt för att ordna upp ärendet men genom envishet lyckades jag via en bekant med insikt i ministeriet få veta att det råder en dispyt mellan Mana Friga och Cymba da Skugre som nyligen utsetts till gruvfogde vid strafflägret. Da Skugre har trots diplomatisk påtryckning från huvudstaden vägrat att släppa Björkesjö och hänvisat till bristen på arbetskraft. Mana Friga vågar samtidigt inte sätta hårt mot hårt eftersom eventuella avbrott i gruvdriften skulle dra på sig ogillande från bl.a. handelsministeriet Poda Snica och Poda Arux som ansvarar för rikets finanser. Alla har dessutom Marjurakrisens förlorade svavelintäkter i färskt minne. Gissningsvis väntar man från myndigheternas sida på att den tväre gruvfogden på sikt skall ge med sig men om detta gäller veckor, månader eller år är det ingen som vet”.
Mogger tystnade och synade åter Hæjmir allvarsamt. ”När Er egen familj var i knipa så bistod jag med räddning och höll dem säkra”. Min svärson är de sista spillrorna av min familj och jag ber Er nu därför att återgälda tacksamheten genom att resa till Trinsmyra och frita Steinar ur fångenskapen. Uppdraget måste givetvis hållas hemligt med tanke på vad jag precis berättat om rikets pragmatiska statskonst. Det är därför av största vikt att ni kamouflerar uppdraget med ett skenmotiv om varför ni färdas till ön och att ert färdsätt inte väcker uppmärksamhet. Jag står självklart för alla omkostnader kring uppdraget och har förberett en kista guldtrakiner i Tricilve som därmed står till Ert förfogande”.
Hæjmir funderade under tystnad. Steinar Björkesjö hade han aldrig varit speciellt förtjust i eftersom pojkspolingen var en uppstudsig adelsslyngel från Paratorna men eftersom Mogger räddat Selisia och Ulvric undan lynchmobben i Bralorge var det en hederssak att bjuda handelsmannen samma hjälp. Att dessutom få möjlighet att utkräva blodshämnd på Cymba da Skugre, den man som låg bakom avrättningen av Hæjmirs mor och syskon, var säkerligen ingen tillfällighet och även om det var det så mumlade han nästan ljudlöst en tackbön till gudinnan Inashtar för detta tecken.
”Jag kommer göra mitt bästa för att få hem Steinar” sade Hæjmir och skakade handelsmannens guldprydda hand. Mogger nickade tacksamt och tog strax därefter farväl av alla innan han steg in i sin praktfulla vagn och försvann med följet mot sitt hem i huvudstaden. Så fort man kommit innanför dörren igen vände sig Hæjmir mot sina oförstående vänner och förklarade Moggers ärende. ”Detta är en sak mellan mig och Herr Mogger, så jag kräver inte att ni skall följa med mig” avslutade han. Corvin och Elmrick menade att de gärna följde med på uppdraget så länge Herr Melobin tillät det samt att det givetvis fanns pengar att tjäna. Radagast som ändå beslutat sig för att resa till Melobin hade ingen invändning och tidigt morgonen därpå tog man farväl av Hæjmirs hustru och sonen Ulvric som lovade att sköta om faderns sysslor på gården.
Sent samma eftermiddag skymtade man Tricilves stadsmur och efter att ha lämnat hästarna i ett av stadens hyrstall kunde man konstatera att gatorna myllrade av trakoriska soldater mångfaldigt fler än normalt. Detta fick sin förklaring när man under båtfärden över sundet mot Okruzande kunde skåda ut över själva Kruzanderviken där den trakoriska krigsflottan återvänt från Marjura. Av roddaren fick man höra att flottan lidit nederlag redan innan man nått fram till ön då väldiga isberg blockerat farleden vilket var väldigt ovanligt för säsongen. Radagast tackade istället Tigiwalvan för att de arma soldaterna sluppit möta Marjuras ondska och tack vare isbergen kommit undan med livet i behåll.
På värdshuset Salta Gasten var det stor uppståndelse i den överfyllda storsalen där man till sin förvåning fann den upprymde Melobin som gång på gång bjöd husets gäster laget runt. I motsats till den beskrivning Corvin och Elmrick gett strålade han upp ytterligare när han fick syn på sällskapet och stormade fram för att omfamna dem. ”Åh denna lycka att se er alla här” skrattade han fram och hade i nästa stund beställt husrum åt alla och försett dem med skummande dryckesbägare. ”Vi fick höra att Ni inte kände er bra…” försökte Radagast men blev hastigt avklippt av Melobin som dyrt och heligt försäkrade om att han aldrig någonsin mått bättre och att Kmordas ansikte strålade mot honom. Corvin och Elmrick ryckte på axlarna, mest nöjda med att deras uppdragsgivare nu verkade redo att höja deras dagslön medan Hæjmir syntes irriterad över den glädjespridande druiden. Efter att man lyckats släpa Melobin från ett dyrbart parti av kortspelet krita befann man sig på Radagast och Hæjmirs rum. Hæjmir förklarade kort hur man inom de närmaste dagarna ämnade resa till Steinars räddning vilket, om möjligt, fick Melobin att stråla upp ytterligare och prisa Kmorda för denna spännande resa, för möjligheten att få utforska Trinsmyra och ännu en gång för att sällskapet samlats. Hæjmir försökte förgäves lugna den upprymde druiden som högljutt började planera avfärden som enligt honom själv borde infalla inom den närmaste halvtimmen. Efter att Hæjmir ilsknat till och hotat Melobin med att skära av dennes tunga om han själv inte stillade den så kom man slutligen överens om att invänta morgondagen och då söka rätt på farkost, besättning och en lämplig täckmantel.
Klockan var mitt i natten när det plötsligt bankade på dörren till rummet. Utanför stod åter Melobin med ett stort leende på läpparna och började gapa om hur han prutat ner ett handelsskepp och visste vart man kunde finna en bra besättning. Radagast lyckades slita in den ovarsamme druiden på rummet varpå Hæjmir gav honom en redig örfil som slutligen tystade honom men ändå inte kunde slita bort leendet över läpparna. ”Håll käft din idiot!” väste Hæjmir. ”Vill du att hela stan skall få höra om uppdraget?”. Isdruiden lugnade sig något och förklarade att han passat på att leta rätt på ett lämpligt skepp samt fått tips om att bra besättning brukade kunna rekryteras på tavernan Gamle Mås i Tricilve. ”Bra! Men gå nu för allt i världen och lägg Er” sade Radagast och lyckades underligt nog få Melobin att lyssna varpå natten förflöt utan vidare incidenter.
När Hæjmir och Radagast kommande morgon klev ner i storsalen hade Melobin sedan länge börjat dagen med att bjuda förbipasserande på mat och förlorat ytterligare ett antal parti krita. Hæjmir suckade tungt och beställde frukost som Melobin snabbt beordrade skulle sättas på hans nota vilket fick värdshusvärden att fullständigt gå i taket. Det visade sig att druiden inte betalt ett öre på flera veckor och att notan vid det här laget var uppe i ofattbara tvåhundra guldtrakiner. Melobin käftade gladeligen emot och menade att värden givetvis skulle få sina pengar men att han tillsvidare ämnade fortsätta att handla på nota vilket givetvis inte gick för sig. Melobin skrattade lättsamt och försvann kvickt upp på sitt rum och återvände snart med en påse mynt som han kastade upp på bordet. Corvin och Elmrick började fnissa och viska om hur den slösaktige Herr Melobin fullständigt tappat förståndet vilket dock inte gladde varken Radagast eller Hæjmir.
Efter frukosten begav sig sällskapet till skeppet som Melobin under natten lagt ett bud på. Ägaren som var en handelsman från Staden O hälsade männen och visade upp ”havsjungfrun” som låg för ankar en bit ut i hamnbassängen. ”Sextusen är ett riktigt vrakpris” skämtade handelsmannen men fick Hæjmir att tillfälligt tappa andan innan han förstod att Melobin valt att köpa fartyget istället för att hyra det. Han förstod dock att det var en bra affär och avtalade att ha pengarna redo samma eftermiddag.
Efter ännu en resa över sundet mot Tricilve styrde man stegen mot tavernan Gamle Mås där Nin Hallaska blivit kallblodigt avrättad av Cymba da Skugre några månader tidigare. Inne på tavernan låg pipröken tung och efter några korta ordväxlingar med krögaren pekades man bort mot ett bord där tre män drack sin förmiddagsmjöd. Den mittersta var solbränd och petade naglarna med en dolk just som Hæjmir klev fram och presenterade sig med ett påhittat smeknamn. Mannen tittade upp och presenterade sin kortväxte vän till höger som Rossi och den andre som Karesk medan han själv hette Amos. Hæjmir svarade undvikande på männens frågor om själva uppdraget och efter ett lyckat köpslag hade männen gått med på en veckolön på tio trakiner per man för sig själva och ytterligare fyra besättningsmän med avresa följande morgon. Melobin överväldigades åter av lycka över äventyret, föll på knä mitt i folkmassorna på väg från tavernan samt prisade åter Kmorda innan Corvin och Elmrick i sista sekund lyckades rycka undan honom från att bli påkörd av en förbifarande vagnslast langocker.
Nästa anhalt blev Moggers anrika trävilla där Hæjmir mottog en träkista till bredden fylld med tusentals välpolerade guldtrakiner. Mogger var nyfiken över sällskapets handlingsplan och blev aningen förbryllad när han fick höra hur man endast valt en minimal besättning på sammanlagt tolv personer när handelsskeppet hade plats för kring fyrtio man. Hæjmir försvarade sig med att en liten grupp skulle väcka mindre uppmärksamhet och dessutom gav mer penningar om man tvingades förhandla med gruvfogden vilket tycktes rimligt för den gamle handelsmannen. För att bättre kamouflera sitt uppdrag undrade Hæjmir om Mogger kunde lasta fartyget med handelsvaror vilket inte var något problem. Handelsmannen lovade att ha en last spannmål redo att stuvas under eftermiddagen.
Dagen hade nått sin mitt då sällskapet åter korsat sundet till Okruzande och eftermiddagen spenderades med att lasta proviant, spannmål och besättningens tillhörigheter varpå man bestämde sig för att spendera natten ombord för att få en tidig start nästkommande morgon.
Höstsolen värmde den kalla morgonen när handelskaravellen havsjungfrun lättade ankar och nästan obemärkt lämnade Okruzandes hamnbassäng. Den vindstilla förmiddagen blåste upp med ett duggregn just som man lämnat Kruzanderviken och fortsatte långt in på natten vilket givetvis gladde den översympatiske Melobin som dyblöt vankade av och an på fördäcket och välsignade ovädret. Kommande dag fortsatte både regnet, vinden och färden längs regionen Paraltro på Paratornas västkust. Melobin hade nu blivit mer sansad vilket man enfaldigt nog hoppades berodde på den friska havsluften. Kring lunchtiden den tredje dagen small det plötsligt till och besättningen kastades omkull av att skeppet gått på grund. Hæjmir svor över den klantige styrmannen och hur dennes lön för dagen var indragen. Man kunde tack o lov konstatera att skrovet klarat grundstötningen och efter att många timmar senare omplacerat skeppslasten samt att större delen av besättningen satts i en roddbåt kunde slutligen Elmrick få båten att lyfta från det lömska skäret.
Under färden berättade en av de äldre besättningsmännen om staden Vumbra vid slättlandet på sydöstra Trinsmyra där han var uppväxt. Som liten brukade hans farfar berätta för honom om den ondskefulla Shagulitsekten som hade sitt ursprung i staden samt hur hans farfars far och de övriga i ortsbefolkningen fördrev Shagul och hans lärljungar från staden.
Resan fortsatte längsmed regionen Ilibaurien som utgjorde Paratornas nordspets och halvvägs till kuststaden Mynd Mazuldre dök en handelskaravell med trakorisk flagg upp på farleden. Hæjmir märkte plötsligt hur det mötande skeppet gick ovanligt nära och skulle just varna rorsman då änterhakar och vilda tjut skar genom luften. ”Pirater!” skrek Hæjmir och slet sitt svärd som han högg av repet för en fasthakad änterhake med. Radagast, Melobin och hans båda hantlangare lyckades också kapa rep från piratskeppet men det var redan försent. En hord av smutsiga och illaluktande skurkar bordade skeppet samtidigt som armborstpilar bistod dem från deras skepp. Hæjmir träffades av en pil och Melobin fick ett knivhugg i armen innan man insåg sig övermannade.
En reslig pirat med vild blick vrålade att han ville tala med kaptenen varpå Hæjmir gjorde honom till viljes och tvingades lämna ifrån sig alla värdeföremål och skeppets last till sina övermän. Skrattande bockade sig pirathövdingen från sin plats på akterdäck samtidigt som det tomhänta sällskapet såg piratskeppet försvinna sydväst ut över den trakoriska sjön. Hæjmir muttrade över den besvärande situationen samtidigt som den inhyrda besättningen började ifrågasätta hur deras lön nu skulle kunna betalas ut. Melobin räddade situationen genom att gå emellan och övertala skaran om att pengar skulle ordnas fram på ett eller annat sätt så fort man nådde staden Rakma på Trinsmyra vilket för tillfället lugnade manskapet. När alla återvänt till sina sysslor såg Radagast, Melobin och Hæjmir på varandra. ”Vad gör vi nu?” undrade Melobin. ”det blir nog snävt förhandlingsutrymme hos gruvfogden gällande Steinar” sade Radagast men Hæjmir hade redan bestämt sig. ”Förutsättningarna har ändrats men uppdraget består” svarade han. ”Jag har trots allt redan en oplockad gås med gruvfogden och det bär mig därför inte emot att lösa ärendet med vapen”. De övriga tystnade och Hæjmir berättade hur Cymba da Skugre bragt hans mor och syskon om livet. ”Då fanns där ingen fredlig lösning i planen från början” konstaterade Melobin men Hæjmir fortsatte: ”Vi har nog med proviant för att klara resten av resan till Rakma. Hur vi löser resten av färden får bli en senare fråga”.
Kommande morgon hade skeppet lämnat Paratornas kust och man förmodade att seglatsen över Nordrammen hade inletts. Melobin hade under morgonen inte lämnat sin hytt och när övriga kom för att leta rätt på honom möttes de av en oväntad syn. Isdruiden låg ihopkrupen i ett hörn i hytten och befallde dem med gråten i halsen att lämna honom i fred. Radagast försökte på nytt tala med honom men fick som svar en utskällning varpå man bestämde sig för att göra Melobin till viljes. Dagen förflöt och efter ännu en lugn natt möttes man morgonen därpå av den åter överenergiske Melobins glada hälsningar. Hæjmir suckade tungt men försökte göra det bästa av situationen. Något land var ännu inte i sikte och man hade nog med problem utan att skapa interna stridigheter. Inte heller den nästkommande dagen såg man land vilket enligt beräkningarna betydde att man misslyckats med navigationen. Hæjmir morrade över att man inte valt att be om Moggers zepelond-navigatör men fick annat att irritera sig över såfort den euforiske Melobin vaknat. Under ytterligare två dagar seglade man i ovisshet då slutligen den Trinsmyriska sydkusten bredde ut sig framför dem. Man tackade havsguden Anxalis för att hon lett dem tillbaka på rätt väg och fortsatte seglingen längs kusten västerut.
Höstregnet fortsätter att smattra över däck även nästa dag då man fick möte med ett trakoriskt krigsskepp. Hæjmir stannade till för att rapportera plundringen vilket kommendanten beklagade och efter en beskrivning av piratskeppet fortsatte färden. På seglatsens fjortonde dag siktade man slutligen stenstaden Rakma på floden Rangindros norra strand. Redan på håll kunde man se hur staden omgavs av flera imponerande ringmurar i vilka slagits upp stora öppningar. På flodens södra strand kunde urskiljas en mer nybyggd trästad. Undertiden stod Hæjmir djupt försjunken i funderingar. Hur skulle man lösa besättningens betalning och hur skulle man finna Steinar och Cymba da Skugre.
Brännpunkt Tricilve
Nästan två veckor hade gått sedan zepelonden med äventyrarna hade lämnat Sfärernas Centrum bakom sig. Sydanvinden hade under färden varit ostadig och det var en befrielse för alla när man åter såg den Paratornska kustlinjen breda ut sig framför luftskeppet.
Lättnaden över att vara tillbaka i hemtrakten förbyttes snart till oro när farkosten svävade in över Bralorge och man i skymningsmörkret närmade sig de rykande ruinerna efter vad som tidigare varit familjen da Ollachs gård. Hæjmir vrålade ursinnigt och efter att man nödlandat på ett av den förstörda gårdens tillhörande sädesfält rusade han mot husgrunden tätt följd av sina medresenärer. I askan efter byggnaderna fann man flera svårt brända kroppar men efter en genomgång kunde man konstatera att inga av dem verkade tillhöra Selisia och Ulvric. Corvin drog till sig de övrigas uppmärksamhet och pekade mot resterna efter huvudbyggnadens öppna spis där någon målat ”Död åt landsförrädare” med blodröd färg.
”Den som gjort det här skall dö!” predikade Hæjmir och började genast planera för vilka granngårdar som skulle besökas och förhöras. Radagast påminde honom om att man saknade riddjur vilket gjorde saken onödigt trög. Han föreslog istället att man skulle återvända med zepelonden till Tricilve och där skaffa hästar och utrustning för att ta upp jakten på förövarna.
Sagt och gjort gick man åter ombord på luftskeppet och några timmar senare styrde man i skydd av mörkret in mot huvudstaden och landade på en äng där man möttes upp av en andfådd och skakad Findigan Mogger. ”Tack och lov att ni äntligen är tillbaka! Mina tjänare har hållit er återkomst under bevakning eftersom jag genast måste tala med er. Något fruktansvärt har hänt! För några dagar sedan blev Steinar arresterad och bortförd av Digeta Longa, åtalad för riksfientlighet vid domstolen i Fam Kvalvi. Hæjmir! Jag hörde vad som hänt gården. Din fru och barn är i säkerhet och jag håller dem gömda hemma i villan”.
”Ta mig genast till dem” svarade Hæjmir förtröstansfullt och medan besättningsmännen började montera ner zepelonden för att med vagnar frakta delarna till en lagerlokal begav man sig obemärkt in i Tricilve genom en sämre bevakad stadsport.
”Jag förstår inte vad det är som pågår” fortsatte Mogger medan man åter vandrade upp mot trävillan på Bitterkull. ”Härom natten fick jag ett oväntat besök hemma i villan av Praanz da Kaelves underordnade Nin Hallaska som förklarade att ni var i fara och att hon behövde träffas omgående. Jag förklarade för henne att jag inte visste vart ni befann er men hon räckte ändå över en pergamentbit och sade att hon skulle befinna sig där de närmaste dagarna”. Mogger räckte över en lappen till Radagast just som man kom in genom träportarna i Moggers hem. Radagast läste medan Hæjmir rusade i famnen på sin hustru och son. Glädjen över att trots allt få återse dem var enorm och det tog flera minuter innan Radagast åter fick komma till tals.
”Nin Hallaska skall tydligen befinna sig på tavernan Gamle Mås nere i hamnkvarteren” konstaterade kafrilerprästen och visade lappen för de övriga. "Kan det vara en fälla?" undrade Hæjmir misstänksamt men efter att ha diskuterat saken ytterligare så insåg alla att man var tvungna att höra vad Nin Hallaska hade att säga.
En promenad senare genom stadens trängre farleder klev man in på den snuskkantade tavernan Gamle mås som låg ett stenkast från pråmkajerna ut mot Okruzande. Trots att klockan sedan länge passerat midnatt var storsalen välfylld av allt från nattvandrande glädjeflickor till berusade bönder och sjömän från både när och fjärran. De nyanlända lyckades trots folkmyllret skaffa sig ett bord och slog sig ner med en runda stärkande drycker. Man skulle just skåla för Herr Mogger som räddat Hæjmirs familj undan våldsmännen på familjens gård då en figur med uppfälld kåpa steg in genom ytterdörren. Hæjmir kände, trots munderingen, genast igen Nin Hallaska som han först blivit bekant med på Marjura. Hon såg sig nervöst omkring och steg sedan fram till bordet, satte sig ner och sade lågmält:
"Mina herrar! Praanz har sänt mig. Våra liv är i fara!"
Hon började berätta hur hon och Praanz da Kaleve fortsatt undersökningen kring vapensmugglingen på Marjura och att det varit av stor vikt att lokalisera vem rikets fiende var som försökt förse upprorsmännen på ön med vapen. Kort därefter hade de oväntat och utan anledning blivit bortkopplade från fallet och en hemlig rapport, där skulden lades på adelsmän från Milacke, dök upp från ingenstans och offentliggjordes vilket sedan dess lett till svåra motsättningar mellan milacker och trakorisk milis på grannön.
"Redan från första stund misstrodde vi den officiella linjen om kopplingen till Milacke och ansåg det vara en uppdiktad historia för att dölja en verklig fiende. Trots att vi var bortkopplade från fallet fortsatte vi därför undersökningen i största hemlighet".
Hon vände sig därpå mot Hæjmir och Radagast och förklarade hur förhören med dem inte lett någonstans samt att man inte kunnat tvinga till sig mer information genom att gripa dem eftersom uppdraget inte längre varit officiellt för Digeta Longa.
"Istället lyckades vi pumpa Steinar Björkesjö på information. Denne erkände utan större tvekan hur han sett Radagast och två numera avlidna män vid namn Morgain och Dyrgil, frakta smuggellasten från Arhems hamn till värdshuset Junker Hildurs där man i samråd med värdshusvärdens son Rurik och svågern Guster Svartskäkta fört lasten mot Svartskäktas gård när man ertappats av rikets snapphanar. Steinar svor dyrt och heligt att han vidare inte kände till lastens ursprung vilket bekräftades av färdlistor från hamnkontoret i Okruzande. Björkesjö hade nämligen börjat resan mot Arhem på ett fartyg som förliste under resans gång och ensam räddats till det skepp med vilket ni gemensamt anlände till Arhem. Eftersom hans tillhörigheter därmed gått förlorade i djupet vore det högst osannolikt att han ursprungligen varit inblandad i smugglingen vilket lämnar er som utpekad Radagast. Jag måste säga att jag är mäkta förvånad över hur en av Kafrilernas präster far med såpass unken vanheder".
"Nåväl, gör inget försök att förneka er skuld. Jag och Lugal Da Kaelve har redan listat ut vem ni jobbat för. Vid ett besök hos Tricilves prokurator Fingal da Primera stod sambandet snart klart då både ni själv och de män som Herr Björkesjö pekat ut, fått färdbevisen till Marjura utfärdade genom handelshuset Shakello."
"Med dessa uppgifter hade vi enats om att lägga fram bevisningen för vår överordnade inom Digeta Longa och Da Kaelve var som bäst i färd med sin skriftliga utläggning för att styrka begäran om husrannsakan hos Shakello då hans hem stormades av soldater från lagberättarnas ministerium Mana Friga. Da Kaelve lyckades undkomma i sista stund och håller sig sedan dess gömd i Okruzande."
"Genom sökningar i mitt kontaktnät har jag lyckats få fram att det utlysts arresteringsorder på Praanz da Kaelve och mig själv med medbrottslingarna Hæjmir da Ollach, Steinar Björkesjö och Melobin den Vackre för planlagda riksfientligheter och krigsförbrytelser i samband med Marjurakrisen som gav upphov till Arhems fall och sålunda rikets frysta svaveltillgångar. Detta är ytterst allvarliga anklagelser som dessutom verkar ha läckt till diverse uppviglare i Tricilve vilket troligtvis är orsaken till den lynchmob med uppretade trakorier som tidigare i veckan angrep Da Ollach´s familjegård i Bralorge och brände ner den till grunden."
"Vi måste ha kommit en obekväm sanning på spåren och nu vill någon se oss undanröjda. Jag vill att ni följer med mig till värdshuset Salta Gasten i Okruzande där jag skall möta Herr Da Kaelve. Vi måste finna svaren på Shakello´s inblandning för som läget är nu går ingen av oss säk..."
Hallaska tystnade och såg bort mot ingången där en lång och senig man just kommit in genom dörren. "Cymba da Skugre" viskade hon med darrande röst. "Vi måste genast härifrån. När jag reser mig upp och springer måste ni följa efter". Sekunden senare flög Nin Hallaska upp med sådan fart att bordet välte. Ett enormt brak och ljudet av dryckeskärl som slog i golvplankorna ljöd samtidigt som hon trängde sig förbi den senige mannen i dörren.
Hæjmir, Radagast, Melobin, Elmrick och Corvin kom alla hastigt på fötter och följde Nin Hallaska ut genom dörren förbi den oförberedde Da Skugre som Hallaska fått omkull i flykten. Hæjmir som fick en skymt av Da Skugre kände, trots att åren gått, igen honom.
Utanför tavernan väntade en trupp med ett tjugotal soldater tillhörande Mana Friga. Oförberedda på tumulten tog de upp jakten på de flyende och beordrade dem förgäves att stanna på Mana Friga order. Da Skugre som ilsken kommit på fötter höjde istället sitt armborst. Projektilen for ljudlöst genom sommarnatten och träffade Nin Hallaska som sårad föll till marken.
”Svik mig inte!” hördes Nin Hallaska röst eka långt bakom dem innan Da Skugre nådde fram till henne och med sin dolk kallblodigt tystade henne för gott. Panikslagna sprang sällskapet så fort benen bar och snart hade man lyckats skaka av sig förföljarna i hamnkvarterens snåriga gränder.
Efter några minuters andhämtning begav man sig ner mot pråmkajerna och efter en kort förhandling om resekostnaden roddes pråmen taktfast över mot anslutningshamnen i Okruzande.
Hæjmir satt under överfarten försjunken i tankar. Cymba da Skugre hade tjänstgjort i ett trakoriskt elitförband under invasionen av Marjura för cirka femton år sedan där han bar ansvar för de snapphanar som mördade Hæjmirs mor och syskon när hans far varit ute i kriget och han själv var på hemväg från skogen där han plockat ved. Han minns fortfarande hur han i gläntan nära gården hade fått syn på Da Skugre och dennes män just som de genomförde massakern och Da Skugres känslokalla flin hade sedan dess härbärgat i hans mardrömmar.
Tankarna avbröts med att pråmen gjorde en lätt duns in i en av Okruzandes bryggor och snart hade man hittat fram till Värdshuset Salta Gasten där Praanz da Kaelve skulle befinna sig. Värdshuset var svagt upplyst och av värden fick man höra att en man med Da Kaelves utseende brukade hålla till där på dagarna men att han inte var gäst i något av rummen. Eftersom ingen i sällskapet hade sovit sedan gårdagen beslöt man sig för att ta in i ett av husets sovgemak och efter en på förhand uppgjord vakthållning vaknade alla utvilade. Man skickade ner Radagast i storsalen där Da Kaelve snart dök upp och tillsammans gick man tillbaka till det hyrda rummet. När alla samlats berättade Hæjmir de dystra nyheterna om Nin Hallaskas öde varpå Da Kaelve såg märkbart bekymrad ut.
”Jag antar att Fröken Hallaska hann informera er om det senaste skeendet? Genom att dra i diverse trådar hade hon lyckats få kontakt med en ämbetsman inom Mana Friga som mot lämplig ersättning skulle bistå oss med information om vem som ligger bakom arresteringsordern mot oss. Själv är jag alltför välkänd i trakten kring Tricilve så det vore nog bäst om ni gick till mötet med ämbetsmannen i mitt ställe”.
Sällskapet tvekade. Skulle man verkligen sätta sig själva på spel för att hjälpa Da Kaelve? Hæjmir skakade på huvudet och sade till Da Kaelve: ”Jag är lika efterlyst som er själv och tänker därför ej heller riskera mer än er och detsamma gäller Melobin här” konstaterade han. Radagast var som vanligt mycket tveksam till uppdraget men efter att ha blivit lovad att följa efter Elmrick och Corvin på avstånd så gick han tillslut med på planen.
Nästkommande natt gav man sig iväg mot den gamla skeppsdockan utanför Okruzande till vilken mötet med ämbetsmannen hade bestämts. Med sig hade Corvin och Elmrick en liten säck med guldmynt som Da Kaelve försett dem med för att lösa själva affären. Radagast som höll sig några hundra meter bakom stannade vid sista husknuten i Okruzandes hamnkvarter och såg de två andra försvinna bort i den glesa växtligheten som skiljde staden från skeppsdockan. Corvin och Elmrick konstaterade snabbt att platsen var öde trots att endast ljuset från natthimlen lyste upp området som innehöll rester från gamla handelsfartyg och fiskebåtar som tagits iland för underhåll och reparation. Tiden gick och männen märkte sig smått frusna av den kyliga havsbrisen samtidigt som de hörde stadsvakten borta i bebyggelsen gå sin rond på bryggorna.
När klockan närmade sig midnatt hade männen just beslutat sig för att ge upp då de hörde ljudet av en hästdragen vagn som närmade sig i gruset. Kusken såg gammal och sliten ut och verkade först ha kört fel men när han fick syn på Corvin och Elmrick lät han vagnen närma sig sävligt och väl framme vid dem väste han ”Är ni här för informationen?” varpå Corvin svarade ja.
Helt utan förvarning gjorde kusken ett tecken bakåt i vagnen och fyra grovbarkade män hoppade fram och gjorde kusken sällskap genom att anfalla Corvin och Elmrick med sina dolkar. Radagast som på håll uppfattade vapenskramlet begav sig i rask takt till undsättning. Elmrick hade just sänkt sin första motståndare när en kraftig ljusstråle slog in i huvudet på en av de övriga och snart hade man med hjälp av Radagasts distansattacker dräpt de fyra skurkarna. Kvar stod den darrande kusken som Corvin slet tag i. ”Vem har sänt er!” skrek han och fick till darrande svar ”jag vet inte, det var mannen utan ansikte”. Hur Corvin än skrämde upp kusken så var detta all information han fick samt att den ansiktslöse hade betalt tjugo guldtrakiner för att få jobbet gjort. Corvin greps av vrede över den ynka informationen och lät sitt vansinne gå ut över kusken med hjälp av sin Hillebard. När Elmrick och Radagast slutligen lugnat honom släpade man ner kropparna av de döda till havsbrynet och lät dem flyta iväg med havsströmmarna varpå man tog med sig häst och vagn till värdshuset där Da Kaelve, Hæjmir och Melobin väntade otåligt.
Efter att Corvin, Elmrick och Radagast redogjort för händelseförloppet nere vid skeppsdockan var de övriga mycket fundersamma. Vem var denne man utan ansikte som kusken talat om och vad hade man för otalt med honom? Hæjmir anade misstanke om att shaguliten Malek Mangus lyckats ta sig till Tricilve för att hämnas men Da Kaelve lade inte så mycket vikt vid kuskens ord utan menade istället att detta var ännu ett försök att tysta sanningen gällande smuggelaffären. Han lovade ändå att via underrättelsekällor undersöka vem mannen utan ansikte kunde tänkas vara och föreslog undertiden att övriga skulle försöka bryta sig in i Shakellos handelspalats i Tricilve för att leta bevis på vem som var rikets fiende och nu ville få dem undanröjda med alla medel.
Samma natt begav man sig tillbaka över sundet till Tricilve och mot Shakellos handelspalats i Stenstaden. Radagast som tyckte sig haft nog spänning för en kväll begav sig istället till sina prästbröder i stadens Kafrilertempel. Övriga befann sig snart utanför staketet som omslöt den pompösa byggnaden där Shakello skötte sina affärer. Två muskelösa vakter stod vid sidorna om den järnbeslagna porten, bepansrade och beväpnade med varsin Hillebard. Att slå sig förbi dem kändes som ett högst osäkert kort, speciellt med tanke på att fler vakter troligtvis fanns som förstärkning innanför husets portar. Istället tog man sig runt till fastighetens baksida som också var inhägnad med ett högt staket men som till skillnad från framsidan saknade vakter. Ett rep och änterhake senare hade alla utom Elmrick lyckats ta sig in på tomten. Elmrick hade istället försökt sig på en, enligt honom själv, perfekt avledningsmanöver genom att börja kasta stenar i närheten av vakterna på framsidan. Detta geniala drag gjorde istället vakterna misstänksamma och en av dem tog en runda kring huset för att se om något stod på. Samtidigt på byggnadens baksida hade Corvin lyckats klättra upp på en balkong på husets övre plan. Melobin och Hæjmir skulle just följa efter då de hörde fotsteg och gjorde sig stridsberedda. Striden var segdragen och snart hade även den andre vakten kommit springande för att hjälpa sin kollega med inkräktarna. Detta passade Elmrick perfekt som nu lyckades klättra över grinden och anföll de stridande vakterna i ryggen. Samtidigt på husets andra våning hade Corvin tagit sig in i en matsal. Eftersom det var mitt i natten var salen släkt vilket försvårade undersökningen och utan att finna något intressant smög han sig vidare in i ett, för stunden, övergivet kök.
Nere på gårdsplanen hade nu Hæjmir, Melobin och Elmrick lyckats dräpa vakterna och med hjälp av en nyckelknippa som den ene av dem bar i bältet låste man upp både grinden och byggnadens port . Innanför låg en magnifik hall med två dörrar i varje sida och en dubbeldörr rakt fram. Vid sidorna om dubbeldörren ledde två trappor upp till en övervåning. Melobin lyssnade och tyckte sig höra snarkningar från dörren närmast till vänster. Med dolken i högsta hugg smög han in för att tysta de sovande. I det mörka rummet låg två vakter och sov. Melobin smög fram till den första men slant med kniven så vakten istället vaknade och väckte sin kollega. Hæjmir var snabbt framme och snart var tumulten igång. Elmrick som tyckte de övriga hade läget under kontroll stod och tittade på medan Melobin fick motta flera hugg som skadade honom så allvarligt att han sökte skydd under en av sängarna. Elmrick såg upp mot trappan där Corvin, som hört vapenskramlet, var på väg ner för att hjälpa till. De båda skulle just ge sig in i striden då en annan av sidodörrarna i hallen sköts upp och ytterligare fyra vakter anslöt sig med dragna svärd. Corvin gjorde sig redo att hålla de fyra nyanlända tillbaka medan Elmrick kastade sig in i striden inne i sovrummet. Corvin lyckades i början bra med sin uppgift ute i hallen men slogs snart medvetslös varpå vakterna fortsatte in mot Elmrick, Hæjmir och Melobin. Striden blev långdragen men långt om länge gav den siste vakten upp och tvingades berätta, innan han gick samma öde till mötes som sina vapenbröder, att inga fler befann sig i huset.
Byggnaden söktes igenom grundligt och i ett arkiv fann Melobin dokument som var märkta ”Svavelvinter” som han överlämnade till Hæjmir. Corvin och Elmrick hade undertiden funnit ett kapell tillägnat gudinnan Kastyke och ett lönnrum med guldtrakiner och ädelstenar. Man packade på sig så mycke stöldgods man kunde och låste sedan huset och grinden innan man försvann från platsen och återvände till Okruzande och värdshuset ”Kungen och Svinet” där Da Kaelve förklarat att han bodde. Man fick inget svar när man knackade på Da Kaelves dörr och beslöt sig att ta in i ett eget rum och vila medan man väntade in både Da Kaelve och Radagast. Hæjmir passade nu på att titta igenom dokumenten märkta ”Svavelvinter” och kunde konstatera att vapenlasten som Radagast och hans framlidna vänner fraktat till Arhem var beställd av en man vid namn Ialsop da Kamesti.
Dagen hade nått sin mitt när Radagast dök in på värdshuset och snart var man samlade. Da Kaelve hade dock ännu inte dykt upp och man frågade nu värdshusvärden om han sett till honom. Värden berättade att Da Kaelve hade haft besök under natten av en otäck och illaluktande typ som bar uppfälld kåpa och säckväv med hål istället för ansikte. Figuren och hans två följeslagare hade gått upp till Da Kaelves rum och senare återvänd med en kista som de försvann med. ”de har alltså kidnappat honom” morrade Hæjmir och krävde att få se Da Kaelves rum. Värden gick med för att låsa upp men konstaterade snabbt att dörren var olåst. Rummet som mötte sällskapet var i oordning och bar en frän odör som gjorde Melobin uppskakad.
Efter en genomsökning lyckades Hæjmir finna en pergamentbit dold i en tom vinflaska. På lappen hade Da Kaelve skrivit att om något skulle hända honom så skulle man söka upp Moska som höll till i Tricilve. Alla i gruppen kände till Moska från dennes tid som gycklare på värdshuset Junker Hildur i Arhem. Vad dock bara Hæjmir, Radagast och Melobin kände till var att Moska i hemlighet arbetat åt Da Kaelve och Nin Hallaska och nu var på nytt uppdrag åt dem.
Efter ännu en båtfärd över sundet som delade Okruzande och Tricilve var man på väg till Kyrkgränd som var den adress i slumkvarteren där Moska höll till. Halvvägs genom staden började Corvin och Elmrick envisas med att komplettera sina rustningar och efter ett besök hos en vapensmed var man redo att fortsätta hem till Moska. Redan från vindsvåningens utsida anade man oråd eftersom dörren stod på glänt. Mycket riktigt fann man rummet i oordning med stolar bord omkullvälta som efter en strid. På plankgolvet låg den döde Moska med en kniv i ryggen och i sitt blod hade han lyckats skriva ”Malek” vilket besannade Hæjmirs tidigare misstankar om att shaguliten var tillbaka. Vid en snabb genomsökning av rummet fann man ett lönnfack med en karta över Tricilve där Shaguliternas hus fanns markerat.
Det hade blivit kväll när sällskapet stannade framför den gamla trävillan i den förmögna stadsdelen Lexarion. Villan såg igenbommad ut med plankor spikade framför fönstergluggarna och den vildvuxna trädgården gav ett intryck av att huset var obebott. Melobin kände på grinden och konstaterade att den var låst men efter att ha håvat upp en dyrk och bearbetat låsmekanismen under någon minut gled den upp med ett dovt gnissel. Melobin gjorde tecken åt de övriga att avvakta medan han själv hastade fram genom trädgården mot villans veranda. Inget ljussken syntes mellan springorna i de igenspikade fönstergluggarna och efter att ha misslyckats att forcera låset på husets ytterdörr bestämde han sig för att söka alternativa ingångar kring byggnadens stensatta grund. Mycket riktigt fann han snart en lös sten i husgrunden och med ett vridmoment öppnades en springa till en dold entré.
Efter att ha återvänt till de övriga kunde Melobin meddela sin upptäckt och efter en dispyt kring Corvin och Elmricks ovilja att följa enkla order begav man sig i samlad trupp till lönndörren. Melobin valde att själv undersöka insidan och efter att ha varit borta en stund återkom han med besked om att korridoren innanför ledde till en stentrappa upp i huset som mynnade ut vid en lucka i golvet på ett rum.
Tillsammans smög man sig genom lönngången och upp genom luckan till rummet som visade sig vara ett vackert möblerat sovrum med en stor dunbolstrad säng som verkade oanvänd. På ett intilliggande skrivbord fann Radagast skrifter och arbetsböcker där en särskild bok fångade hans intresse. Luntan visade sig vara daganteckningar gjorda av broder Harkaton som var shaguliternas ambassadör och drottning Heneguyas rådgivare. Radagast stoppade ner luntan i sin ränsel just som Melobin och de övriga kikat ut genom sovrumsdörren som ledde ut i en svagt upplyst korridor som längre bort vek av mot vänster men innan dess innehöll två dörrar till höger och en direkt till vänster.
Melobin lyssnade på den vänstra dörren och öppnade den försiktigt efter att inget ljud hörts inifrån. En skarp stank slog emot honom lik den han känt på Da Kaelves övergivna rum på värdshuset och i trädgården hos Mogger innan dess. Radagast uppfattade med ens hur Melobin blivit likblek och lade en av Tigiwalvans lugnande välsignelser över honom som för tillfället återgav honom sansen. Corvin och Elmrick hade undertiden konstaterat att rummet var tomt sånär som på en säng och ett tomt skåp. Man smög sig därför vidare mot de högra dörrarna och efter att Radagast lyssnat insåg man att ljudet tydde på att någon befann sig där. Plötsligt hörde man hjärtskärande skrik tillhörande Da Kaelve som kom från någonstans inne i huset. Man insåg nu att tiden var knapp om man skulle lyckas finna Da Kaelve i livet.
Hæjmir gjorde tecken åt Elmrick och menade att de båda skulle öppna dörren. Han gjorde även tecken till övriga att vänta längre fram i korridoren. Melobin gick framåt i korridoren och märkte att en trappa ledde upp mot en övervåning precis som korridoren vek av åt vänster. Här fanns också en dubbeldörr och ytterligare en dörr bredvid det som troligtvis var insidan av ytterdörren. Melobin fick fram ett rep och med sina kunskaper i fällor riggade han snabbt upp en enkel anordning för att rycka undan fötterna på eventuella fiender i trappan.
Radagast hade samtidigt gått in i rummet efter Elmrick och Hæjmir som just hade huggit ner en shagulitpräst som suttit och studerat vid en skrivpulpet i vad som verkade vara ett bibliotek. Från biblioteket ledde en dubbeldörr in i ytterligare ett rum varifrån snarkningar hördes. Elmrick reglade dörren med sitt spjut och man återvände till det övriga sällskapet ute i korridoren som inte längre befann sig där man lämnat dem. Corvin hade nämligen begett sig upp för trappan för att utforska övervåningen just som en shagulit kommit ut genom en av dörrarna och ovetande följt efter Corvin. Melobin hade lyckats gömma sig vid sidan av trappsatsen utan att kunna nyttja sin repfälla och smög därför efter shaguliten som just mött Corvin vid trappans krön. Blixtsnabbt hade Melobin fattat sin dolk och drivit den in i shaguliten som fallit handlöst baklänges nedför trappan och avlidit av tillika fallskador som de dödande huggen. När Hæjmir och Elmrick kom fram till den döda kroppen vid trappans fot såg man därför Corvin med Hillebard i tvåhandsfattning titta ner från andra våningen och Melobin bredvid med sin blodiga dolk i handen.
Hæjmir gav åter tecken åt Corvin och Elmrick som beordrades att söka igenom resten av villans nedervåning vilket visade sig vara en smakfull matsal med långbord och ljuskrona, ett tillhörande kök samt ett vackert rum bakom korridorens dubbeldörrar vars påkostade möbler och öppna spis troligtvis användes som audienssal för shaguliternas gäster.
Samtidigt fortsatte Hæjmir, Radagast och Melobin att genomsöka övervåningen vars korridor ledde till ett förråd, en blodstänkt ritualkammare och ett dissektionsrum där två shaguliter karvade i ett nyligen uppgrävt kvinnolik. Corvin och Elmrick anslöt sig just som Hæjmir satt det avslutande hugget genom en av shaguliternas söndertrasade kroppar och bakom en dörr till höger fann man en shagulit som satt och sorterade mynt i olika påsar. Shaguliten fick något mörkt i ögonen och gjorde en hastig gest i luften. Corvin och Melobin greps omedelbart av skräck och flydde ut ur huset varpå Elmrick, Radagast och Hæjmir dräpte shaguliten med en mängd hugg och kaskader av gudomliga strålar. Radagast skyndade sig därefter ut för att lugna Corvin och Melobin som efter böner och övertalning slutligen återvände med honom upp på övervåningen. Hæjmir och Elmrick hade undertiden stött på ännu en shagulit i korridoren och fortsatt in i en drogverkstad där man nedgjort en shagulit som tillverkade olika extrakt. Hæjmir genomsökte rummet och fann ett timglas med svart sand på en av de röriga arbetsbänkarna. Tankarna förde honom omedelbart till källaren med den svarta sanden i det numera skövlade järntornet och han ryggade tillbaka från denna otäcka påminnelse.
Bakom ytterligare en dörr fann man ett svartmålat rum där två shaguliter satt i sträng meditation. Efter några snabba hugg från Hæjmir och Elmrick stod klart att de båda aldrig skulle återvända ur meditationen och man hade just stängt dörren till den svartmålade kammaren när man åter hörde vrål från en av de kvarvarande dörrarna. Hæjmir trängde in genom metalldörren tätt följd av övriga och fick se en bänk där en utmärglad Da Kaelve låg fastbältad samtidigt som två shaguliter karvade i honom med blodiga knivar och andra verktyg. En trejde man med huva och säckväv istället för ansikte betraktade de båda medarbetarna och blängde ilsket på inkräktarna genom klädnadens ögonhål. Hela sällskapet stormade fram mot Malek Mangus som knappt hann försvara sig och efter en kort strid låg de tre shaguliterna döda på golvet och Hæjmir hade skiljt huvudet från Malek Mangus kropp.
Medan Radagast lossade den hålögde Da Kaelve från arbetsbänken genomsökte Melobin, Corvin och Elmrick de sista tre rummen där de fann ett bårhus och två fångceller varav en beboddes av en pojke som shaguliterna fångat in när han försökt göra inbrott i den till synes övergivna trävillan.
Tillsammans hjälpte man pojken och Da Kaelve ut i husets trädgård innan man återvände in en sista gång för att göra slut på de sovande shaguliterna i bottenvåningen som efter all tumult hade vaknat och gjort sig stridsberedda. Slakten var skoningslös men trots att äventyrarna ådrog sig otäcka skador av de ondskefulla männens besvärjelser så stod alla vid liv när den siste shaguliten föll för Corvins hillebard. Man genomsökte villan en sista gång i jakt på lampolja och efter att ha dränkt Malek Mangus kvarlevor i denna satte man eld på både honom och de övriga shaguliterna.
I siluetten av den kraftigt brinnande shagulitboningen hjälptes man nu åt att föra Praanz da Kaelve i säkerhet hem till Findigan Mogger och redan nästa dag var både han och sällskapet återställda tack vare Radagasts läkande böner. Radagast hade under natten gått igenom dagboken som berättade om Malek Mangus ankomst och hur denne predikat hur deras mästare Shagul var återuppstånden och ännu en gång vandrare bland de levande samt hur Praanz Da Kaelve, Hæjmir, Melobin, Steinar och Nin Hallaska skulle bestraffas för att de ödelagt Järntornet och utplånat sektens rörelse på Marjura. Harkaton själv hade därpå skrivit samman mer officiella anklagelser för att svartmåla de skyldiga och med hjälp av drottning Heneguya da Trastamaras dirigerades ärendet till ämbetsmän inom Mana Friga som genast ställde ut en arresteringsorder.
Efter att ha berättat för Da Kaelve om både Harkatons dagbok och de stulna dokumenten från Shakellos vilka pekade ut Ialsop da Kamesti som ansvarig tittade Da Kaelve storögt på männen och förklarade att Da Kamesti var en högst inflytelserik person och ordensmästare i Nya Sfären sedan Kastykelärans högste uttolkare Pelarfadern Dombaticus Silmilon da Gorgema strax innan sin död instiftat detta kontrollorgan under själva Kronolaabens invigelse. Dagboken skulle bli ett utmärkt utpressningsmedel för att få anklagelserna mot gruppen ogiltigförklarade och efter att Da Kaelve samma natt återvänt från ett hemligt möte med Ialsop da Kamesti kunde han meddela att Da Kamesti själv blivit ovanligt hjälpsam så fort dokumenten från Shakellos kommit på tal och efter ett hårt samtal med regerande ämbetsmän inom Mana Friga ogiltigförklarades åtalet mot sällskapet samt att man garanterade kompensation för familjen Da Ollachs nedbrunna gård.
Han kunde även konstatera att det kungliga hovet enligt uppgift varit mycket förteget över shagulitskandalen och hennes kungliga höghet drottningen hade lyckats undkomma med blotta förskräckelsen genom att omgående ha förskjutit shaguliterna samt krävt att deras sekt skulle förklaras laglös. Det ryktades dock att de trakoriska trupper som tidigare under kvällen skulle gripa sekten och föra dem inför rätta fann trävillan nedbrunnen till grunden och broder Harkaton själv uppfläkt och hängande på grindarna med en stengroda fastkrokad i underläppen.
Lättnaden över att vara tillbaka i hemtrakten förbyttes snart till oro när farkosten svävade in över Bralorge och man i skymningsmörkret närmade sig de rykande ruinerna efter vad som tidigare varit familjen da Ollachs gård. Hæjmir vrålade ursinnigt och efter att man nödlandat på ett av den förstörda gårdens tillhörande sädesfält rusade han mot husgrunden tätt följd av sina medresenärer. I askan efter byggnaderna fann man flera svårt brända kroppar men efter en genomgång kunde man konstatera att inga av dem verkade tillhöra Selisia och Ulvric. Corvin drog till sig de övrigas uppmärksamhet och pekade mot resterna efter huvudbyggnadens öppna spis där någon målat ”Död åt landsförrädare” med blodröd färg.
”Den som gjort det här skall dö!” predikade Hæjmir och började genast planera för vilka granngårdar som skulle besökas och förhöras. Radagast påminde honom om att man saknade riddjur vilket gjorde saken onödigt trög. Han föreslog istället att man skulle återvända med zepelonden till Tricilve och där skaffa hästar och utrustning för att ta upp jakten på förövarna.
Sagt och gjort gick man åter ombord på luftskeppet och några timmar senare styrde man i skydd av mörkret in mot huvudstaden och landade på en äng där man möttes upp av en andfådd och skakad Findigan Mogger. ”Tack och lov att ni äntligen är tillbaka! Mina tjänare har hållit er återkomst under bevakning eftersom jag genast måste tala med er. Något fruktansvärt har hänt! För några dagar sedan blev Steinar arresterad och bortförd av Digeta Longa, åtalad för riksfientlighet vid domstolen i Fam Kvalvi. Hæjmir! Jag hörde vad som hänt gården. Din fru och barn är i säkerhet och jag håller dem gömda hemma i villan”.
”Ta mig genast till dem” svarade Hæjmir förtröstansfullt och medan besättningsmännen började montera ner zepelonden för att med vagnar frakta delarna till en lagerlokal begav man sig obemärkt in i Tricilve genom en sämre bevakad stadsport.
”Jag förstår inte vad det är som pågår” fortsatte Mogger medan man åter vandrade upp mot trävillan på Bitterkull. ”Härom natten fick jag ett oväntat besök hemma i villan av Praanz da Kaelves underordnade Nin Hallaska som förklarade att ni var i fara och att hon behövde träffas omgående. Jag förklarade för henne att jag inte visste vart ni befann er men hon räckte ändå över en pergamentbit och sade att hon skulle befinna sig där de närmaste dagarna”. Mogger räckte över en lappen till Radagast just som man kom in genom träportarna i Moggers hem. Radagast läste medan Hæjmir rusade i famnen på sin hustru och son. Glädjen över att trots allt få återse dem var enorm och det tog flera minuter innan Radagast åter fick komma till tals.
”Nin Hallaska skall tydligen befinna sig på tavernan Gamle Mås nere i hamnkvarteren” konstaterade kafrilerprästen och visade lappen för de övriga. "Kan det vara en fälla?" undrade Hæjmir misstänksamt men efter att ha diskuterat saken ytterligare så insåg alla att man var tvungna att höra vad Nin Hallaska hade att säga.
En promenad senare genom stadens trängre farleder klev man in på den snuskkantade tavernan Gamle mås som låg ett stenkast från pråmkajerna ut mot Okruzande. Trots att klockan sedan länge passerat midnatt var storsalen välfylld av allt från nattvandrande glädjeflickor till berusade bönder och sjömän från både när och fjärran. De nyanlända lyckades trots folkmyllret skaffa sig ett bord och slog sig ner med en runda stärkande drycker. Man skulle just skåla för Herr Mogger som räddat Hæjmirs familj undan våldsmännen på familjens gård då en figur med uppfälld kåpa steg in genom ytterdörren. Hæjmir kände, trots munderingen, genast igen Nin Hallaska som han först blivit bekant med på Marjura. Hon såg sig nervöst omkring och steg sedan fram till bordet, satte sig ner och sade lågmält:
"Mina herrar! Praanz har sänt mig. Våra liv är i fara!"
Hon började berätta hur hon och Praanz da Kaleve fortsatt undersökningen kring vapensmugglingen på Marjura och att det varit av stor vikt att lokalisera vem rikets fiende var som försökt förse upprorsmännen på ön med vapen. Kort därefter hade de oväntat och utan anledning blivit bortkopplade från fallet och en hemlig rapport, där skulden lades på adelsmän från Milacke, dök upp från ingenstans och offentliggjordes vilket sedan dess lett till svåra motsättningar mellan milacker och trakorisk milis på grannön.
"Redan från första stund misstrodde vi den officiella linjen om kopplingen till Milacke och ansåg det vara en uppdiktad historia för att dölja en verklig fiende. Trots att vi var bortkopplade från fallet fortsatte vi därför undersökningen i största hemlighet".
Hon vände sig därpå mot Hæjmir och Radagast och förklarade hur förhören med dem inte lett någonstans samt att man inte kunnat tvinga till sig mer information genom att gripa dem eftersom uppdraget inte längre varit officiellt för Digeta Longa.
"Istället lyckades vi pumpa Steinar Björkesjö på information. Denne erkände utan större tvekan hur han sett Radagast och två numera avlidna män vid namn Morgain och Dyrgil, frakta smuggellasten från Arhems hamn till värdshuset Junker Hildurs där man i samråd med värdshusvärdens son Rurik och svågern Guster Svartskäkta fört lasten mot Svartskäktas gård när man ertappats av rikets snapphanar. Steinar svor dyrt och heligt att han vidare inte kände till lastens ursprung vilket bekräftades av färdlistor från hamnkontoret i Okruzande. Björkesjö hade nämligen börjat resan mot Arhem på ett fartyg som förliste under resans gång och ensam räddats till det skepp med vilket ni gemensamt anlände till Arhem. Eftersom hans tillhörigheter därmed gått förlorade i djupet vore det högst osannolikt att han ursprungligen varit inblandad i smugglingen vilket lämnar er som utpekad Radagast. Jag måste säga att jag är mäkta förvånad över hur en av Kafrilernas präster far med såpass unken vanheder".
"Nåväl, gör inget försök att förneka er skuld. Jag och Lugal Da Kaelve har redan listat ut vem ni jobbat för. Vid ett besök hos Tricilves prokurator Fingal da Primera stod sambandet snart klart då både ni själv och de män som Herr Björkesjö pekat ut, fått färdbevisen till Marjura utfärdade genom handelshuset Shakello."
"Med dessa uppgifter hade vi enats om att lägga fram bevisningen för vår överordnade inom Digeta Longa och Da Kaelve var som bäst i färd med sin skriftliga utläggning för att styrka begäran om husrannsakan hos Shakello då hans hem stormades av soldater från lagberättarnas ministerium Mana Friga. Da Kaelve lyckades undkomma i sista stund och håller sig sedan dess gömd i Okruzande."
"Genom sökningar i mitt kontaktnät har jag lyckats få fram att det utlysts arresteringsorder på Praanz da Kaelve och mig själv med medbrottslingarna Hæjmir da Ollach, Steinar Björkesjö och Melobin den Vackre för planlagda riksfientligheter och krigsförbrytelser i samband med Marjurakrisen som gav upphov till Arhems fall och sålunda rikets frysta svaveltillgångar. Detta är ytterst allvarliga anklagelser som dessutom verkar ha läckt till diverse uppviglare i Tricilve vilket troligtvis är orsaken till den lynchmob med uppretade trakorier som tidigare i veckan angrep Da Ollach´s familjegård i Bralorge och brände ner den till grunden."
"Vi måste ha kommit en obekväm sanning på spåren och nu vill någon se oss undanröjda. Jag vill att ni följer med mig till värdshuset Salta Gasten i Okruzande där jag skall möta Herr Da Kaelve. Vi måste finna svaren på Shakello´s inblandning för som läget är nu går ingen av oss säk..."
Hallaska tystnade och såg bort mot ingången där en lång och senig man just kommit in genom dörren. "Cymba da Skugre" viskade hon med darrande röst. "Vi måste genast härifrån. När jag reser mig upp och springer måste ni följa efter". Sekunden senare flög Nin Hallaska upp med sådan fart att bordet välte. Ett enormt brak och ljudet av dryckeskärl som slog i golvplankorna ljöd samtidigt som hon trängde sig förbi den senige mannen i dörren.
Hæjmir, Radagast, Melobin, Elmrick och Corvin kom alla hastigt på fötter och följde Nin Hallaska ut genom dörren förbi den oförberedde Da Skugre som Hallaska fått omkull i flykten. Hæjmir som fick en skymt av Da Skugre kände, trots att åren gått, igen honom.
Utanför tavernan väntade en trupp med ett tjugotal soldater tillhörande Mana Friga. Oförberedda på tumulten tog de upp jakten på de flyende och beordrade dem förgäves att stanna på Mana Friga order. Da Skugre som ilsken kommit på fötter höjde istället sitt armborst. Projektilen for ljudlöst genom sommarnatten och träffade Nin Hallaska som sårad föll till marken.
”Svik mig inte!” hördes Nin Hallaska röst eka långt bakom dem innan Da Skugre nådde fram till henne och med sin dolk kallblodigt tystade henne för gott. Panikslagna sprang sällskapet så fort benen bar och snart hade man lyckats skaka av sig förföljarna i hamnkvarterens snåriga gränder.
Efter några minuters andhämtning begav man sig ner mot pråmkajerna och efter en kort förhandling om resekostnaden roddes pråmen taktfast över mot anslutningshamnen i Okruzande.
Hæjmir satt under överfarten försjunken i tankar. Cymba da Skugre hade tjänstgjort i ett trakoriskt elitförband under invasionen av Marjura för cirka femton år sedan där han bar ansvar för de snapphanar som mördade Hæjmirs mor och syskon när hans far varit ute i kriget och han själv var på hemväg från skogen där han plockat ved. Han minns fortfarande hur han i gläntan nära gården hade fått syn på Da Skugre och dennes män just som de genomförde massakern och Da Skugres känslokalla flin hade sedan dess härbärgat i hans mardrömmar.
Tankarna avbröts med att pråmen gjorde en lätt duns in i en av Okruzandes bryggor och snart hade man hittat fram till Värdshuset Salta Gasten där Praanz da Kaelve skulle befinna sig. Värdshuset var svagt upplyst och av värden fick man höra att en man med Da Kaelves utseende brukade hålla till där på dagarna men att han inte var gäst i något av rummen. Eftersom ingen i sällskapet hade sovit sedan gårdagen beslöt man sig för att ta in i ett av husets sovgemak och efter en på förhand uppgjord vakthållning vaknade alla utvilade. Man skickade ner Radagast i storsalen där Da Kaelve snart dök upp och tillsammans gick man tillbaka till det hyrda rummet. När alla samlats berättade Hæjmir de dystra nyheterna om Nin Hallaskas öde varpå Da Kaelve såg märkbart bekymrad ut.
”Jag antar att Fröken Hallaska hann informera er om det senaste skeendet? Genom att dra i diverse trådar hade hon lyckats få kontakt med en ämbetsman inom Mana Friga som mot lämplig ersättning skulle bistå oss med information om vem som ligger bakom arresteringsordern mot oss. Själv är jag alltför välkänd i trakten kring Tricilve så det vore nog bäst om ni gick till mötet med ämbetsmannen i mitt ställe”.
Sällskapet tvekade. Skulle man verkligen sätta sig själva på spel för att hjälpa Da Kaelve? Hæjmir skakade på huvudet och sade till Da Kaelve: ”Jag är lika efterlyst som er själv och tänker därför ej heller riskera mer än er och detsamma gäller Melobin här” konstaterade han. Radagast var som vanligt mycket tveksam till uppdraget men efter att ha blivit lovad att följa efter Elmrick och Corvin på avstånd så gick han tillslut med på planen.
Nästkommande natt gav man sig iväg mot den gamla skeppsdockan utanför Okruzande till vilken mötet med ämbetsmannen hade bestämts. Med sig hade Corvin och Elmrick en liten säck med guldmynt som Da Kaelve försett dem med för att lösa själva affären. Radagast som höll sig några hundra meter bakom stannade vid sista husknuten i Okruzandes hamnkvarter och såg de två andra försvinna bort i den glesa växtligheten som skiljde staden från skeppsdockan. Corvin och Elmrick konstaterade snabbt att platsen var öde trots att endast ljuset från natthimlen lyste upp området som innehöll rester från gamla handelsfartyg och fiskebåtar som tagits iland för underhåll och reparation. Tiden gick och männen märkte sig smått frusna av den kyliga havsbrisen samtidigt som de hörde stadsvakten borta i bebyggelsen gå sin rond på bryggorna.
När klockan närmade sig midnatt hade männen just beslutat sig för att ge upp då de hörde ljudet av en hästdragen vagn som närmade sig i gruset. Kusken såg gammal och sliten ut och verkade först ha kört fel men när han fick syn på Corvin och Elmrick lät han vagnen närma sig sävligt och väl framme vid dem väste han ”Är ni här för informationen?” varpå Corvin svarade ja.
Helt utan förvarning gjorde kusken ett tecken bakåt i vagnen och fyra grovbarkade män hoppade fram och gjorde kusken sällskap genom att anfalla Corvin och Elmrick med sina dolkar. Radagast som på håll uppfattade vapenskramlet begav sig i rask takt till undsättning. Elmrick hade just sänkt sin första motståndare när en kraftig ljusstråle slog in i huvudet på en av de övriga och snart hade man med hjälp av Radagasts distansattacker dräpt de fyra skurkarna. Kvar stod den darrande kusken som Corvin slet tag i. ”Vem har sänt er!” skrek han och fick till darrande svar ”jag vet inte, det var mannen utan ansikte”. Hur Corvin än skrämde upp kusken så var detta all information han fick samt att den ansiktslöse hade betalt tjugo guldtrakiner för att få jobbet gjort. Corvin greps av vrede över den ynka informationen och lät sitt vansinne gå ut över kusken med hjälp av sin Hillebard. När Elmrick och Radagast slutligen lugnat honom släpade man ner kropparna av de döda till havsbrynet och lät dem flyta iväg med havsströmmarna varpå man tog med sig häst och vagn till värdshuset där Da Kaelve, Hæjmir och Melobin väntade otåligt.
Efter att Corvin, Elmrick och Radagast redogjort för händelseförloppet nere vid skeppsdockan var de övriga mycket fundersamma. Vem var denne man utan ansikte som kusken talat om och vad hade man för otalt med honom? Hæjmir anade misstanke om att shaguliten Malek Mangus lyckats ta sig till Tricilve för att hämnas men Da Kaelve lade inte så mycket vikt vid kuskens ord utan menade istället att detta var ännu ett försök att tysta sanningen gällande smuggelaffären. Han lovade ändå att via underrättelsekällor undersöka vem mannen utan ansikte kunde tänkas vara och föreslog undertiden att övriga skulle försöka bryta sig in i Shakellos handelspalats i Tricilve för att leta bevis på vem som var rikets fiende och nu ville få dem undanröjda med alla medel.
Samma natt begav man sig tillbaka över sundet till Tricilve och mot Shakellos handelspalats i Stenstaden. Radagast som tyckte sig haft nog spänning för en kväll begav sig istället till sina prästbröder i stadens Kafrilertempel. Övriga befann sig snart utanför staketet som omslöt den pompösa byggnaden där Shakello skötte sina affärer. Två muskelösa vakter stod vid sidorna om den järnbeslagna porten, bepansrade och beväpnade med varsin Hillebard. Att slå sig förbi dem kändes som ett högst osäkert kort, speciellt med tanke på att fler vakter troligtvis fanns som förstärkning innanför husets portar. Istället tog man sig runt till fastighetens baksida som också var inhägnad med ett högt staket men som till skillnad från framsidan saknade vakter. Ett rep och änterhake senare hade alla utom Elmrick lyckats ta sig in på tomten. Elmrick hade istället försökt sig på en, enligt honom själv, perfekt avledningsmanöver genom att börja kasta stenar i närheten av vakterna på framsidan. Detta geniala drag gjorde istället vakterna misstänksamma och en av dem tog en runda kring huset för att se om något stod på. Samtidigt på byggnadens baksida hade Corvin lyckats klättra upp på en balkong på husets övre plan. Melobin och Hæjmir skulle just följa efter då de hörde fotsteg och gjorde sig stridsberedda. Striden var segdragen och snart hade även den andre vakten kommit springande för att hjälpa sin kollega med inkräktarna. Detta passade Elmrick perfekt som nu lyckades klättra över grinden och anföll de stridande vakterna i ryggen. Samtidigt på husets andra våning hade Corvin tagit sig in i en matsal. Eftersom det var mitt i natten var salen släkt vilket försvårade undersökningen och utan att finna något intressant smög han sig vidare in i ett, för stunden, övergivet kök.
Nere på gårdsplanen hade nu Hæjmir, Melobin och Elmrick lyckats dräpa vakterna och med hjälp av en nyckelknippa som den ene av dem bar i bältet låste man upp både grinden och byggnadens port . Innanför låg en magnifik hall med två dörrar i varje sida och en dubbeldörr rakt fram. Vid sidorna om dubbeldörren ledde två trappor upp till en övervåning. Melobin lyssnade och tyckte sig höra snarkningar från dörren närmast till vänster. Med dolken i högsta hugg smög han in för att tysta de sovande. I det mörka rummet låg två vakter och sov. Melobin smög fram till den första men slant med kniven så vakten istället vaknade och väckte sin kollega. Hæjmir var snabbt framme och snart var tumulten igång. Elmrick som tyckte de övriga hade läget under kontroll stod och tittade på medan Melobin fick motta flera hugg som skadade honom så allvarligt att han sökte skydd under en av sängarna. Elmrick såg upp mot trappan där Corvin, som hört vapenskramlet, var på väg ner för att hjälpa till. De båda skulle just ge sig in i striden då en annan av sidodörrarna i hallen sköts upp och ytterligare fyra vakter anslöt sig med dragna svärd. Corvin gjorde sig redo att hålla de fyra nyanlända tillbaka medan Elmrick kastade sig in i striden inne i sovrummet. Corvin lyckades i början bra med sin uppgift ute i hallen men slogs snart medvetslös varpå vakterna fortsatte in mot Elmrick, Hæjmir och Melobin. Striden blev långdragen men långt om länge gav den siste vakten upp och tvingades berätta, innan han gick samma öde till mötes som sina vapenbröder, att inga fler befann sig i huset.
Byggnaden söktes igenom grundligt och i ett arkiv fann Melobin dokument som var märkta ”Svavelvinter” som han överlämnade till Hæjmir. Corvin och Elmrick hade undertiden funnit ett kapell tillägnat gudinnan Kastyke och ett lönnrum med guldtrakiner och ädelstenar. Man packade på sig så mycke stöldgods man kunde och låste sedan huset och grinden innan man försvann från platsen och återvände till Okruzande och värdshuset ”Kungen och Svinet” där Da Kaelve förklarat att han bodde. Man fick inget svar när man knackade på Da Kaelves dörr och beslöt sig att ta in i ett eget rum och vila medan man väntade in både Da Kaelve och Radagast. Hæjmir passade nu på att titta igenom dokumenten märkta ”Svavelvinter” och kunde konstatera att vapenlasten som Radagast och hans framlidna vänner fraktat till Arhem var beställd av en man vid namn Ialsop da Kamesti.
Dagen hade nått sin mitt när Radagast dök in på värdshuset och snart var man samlade. Da Kaelve hade dock ännu inte dykt upp och man frågade nu värdshusvärden om han sett till honom. Värden berättade att Da Kaelve hade haft besök under natten av en otäck och illaluktande typ som bar uppfälld kåpa och säckväv med hål istället för ansikte. Figuren och hans två följeslagare hade gått upp till Da Kaelves rum och senare återvänd med en kista som de försvann med. ”de har alltså kidnappat honom” morrade Hæjmir och krävde att få se Da Kaelves rum. Värden gick med för att låsa upp men konstaterade snabbt att dörren var olåst. Rummet som mötte sällskapet var i oordning och bar en frän odör som gjorde Melobin uppskakad.
Efter en genomsökning lyckades Hæjmir finna en pergamentbit dold i en tom vinflaska. På lappen hade Da Kaelve skrivit att om något skulle hända honom så skulle man söka upp Moska som höll till i Tricilve. Alla i gruppen kände till Moska från dennes tid som gycklare på värdshuset Junker Hildur i Arhem. Vad dock bara Hæjmir, Radagast och Melobin kände till var att Moska i hemlighet arbetat åt Da Kaelve och Nin Hallaska och nu var på nytt uppdrag åt dem.
Efter ännu en båtfärd över sundet som delade Okruzande och Tricilve var man på väg till Kyrkgränd som var den adress i slumkvarteren där Moska höll till. Halvvägs genom staden började Corvin och Elmrick envisas med att komplettera sina rustningar och efter ett besök hos en vapensmed var man redo att fortsätta hem till Moska. Redan från vindsvåningens utsida anade man oråd eftersom dörren stod på glänt. Mycket riktigt fann man rummet i oordning med stolar bord omkullvälta som efter en strid. På plankgolvet låg den döde Moska med en kniv i ryggen och i sitt blod hade han lyckats skriva ”Malek” vilket besannade Hæjmirs tidigare misstankar om att shaguliten var tillbaka. Vid en snabb genomsökning av rummet fann man ett lönnfack med en karta över Tricilve där Shaguliternas hus fanns markerat.
Det hade blivit kväll när sällskapet stannade framför den gamla trävillan i den förmögna stadsdelen Lexarion. Villan såg igenbommad ut med plankor spikade framför fönstergluggarna och den vildvuxna trädgården gav ett intryck av att huset var obebott. Melobin kände på grinden och konstaterade att den var låst men efter att ha håvat upp en dyrk och bearbetat låsmekanismen under någon minut gled den upp med ett dovt gnissel. Melobin gjorde tecken åt de övriga att avvakta medan han själv hastade fram genom trädgården mot villans veranda. Inget ljussken syntes mellan springorna i de igenspikade fönstergluggarna och efter att ha misslyckats att forcera låset på husets ytterdörr bestämde han sig för att söka alternativa ingångar kring byggnadens stensatta grund. Mycket riktigt fann han snart en lös sten i husgrunden och med ett vridmoment öppnades en springa till en dold entré.
Efter att ha återvänt till de övriga kunde Melobin meddela sin upptäckt och efter en dispyt kring Corvin och Elmricks ovilja att följa enkla order begav man sig i samlad trupp till lönndörren. Melobin valde att själv undersöka insidan och efter att ha varit borta en stund återkom han med besked om att korridoren innanför ledde till en stentrappa upp i huset som mynnade ut vid en lucka i golvet på ett rum.
Tillsammans smög man sig genom lönngången och upp genom luckan till rummet som visade sig vara ett vackert möblerat sovrum med en stor dunbolstrad säng som verkade oanvänd. På ett intilliggande skrivbord fann Radagast skrifter och arbetsböcker där en särskild bok fångade hans intresse. Luntan visade sig vara daganteckningar gjorda av broder Harkaton som var shaguliternas ambassadör och drottning Heneguyas rådgivare. Radagast stoppade ner luntan i sin ränsel just som Melobin och de övriga kikat ut genom sovrumsdörren som ledde ut i en svagt upplyst korridor som längre bort vek av mot vänster men innan dess innehöll två dörrar till höger och en direkt till vänster.
Melobin lyssnade på den vänstra dörren och öppnade den försiktigt efter att inget ljud hörts inifrån. En skarp stank slog emot honom lik den han känt på Da Kaelves övergivna rum på värdshuset och i trädgården hos Mogger innan dess. Radagast uppfattade med ens hur Melobin blivit likblek och lade en av Tigiwalvans lugnande välsignelser över honom som för tillfället återgav honom sansen. Corvin och Elmrick hade undertiden konstaterat att rummet var tomt sånär som på en säng och ett tomt skåp. Man smög sig därför vidare mot de högra dörrarna och efter att Radagast lyssnat insåg man att ljudet tydde på att någon befann sig där. Plötsligt hörde man hjärtskärande skrik tillhörande Da Kaelve som kom från någonstans inne i huset. Man insåg nu att tiden var knapp om man skulle lyckas finna Da Kaelve i livet.
Hæjmir gjorde tecken åt Elmrick och menade att de båda skulle öppna dörren. Han gjorde även tecken till övriga att vänta längre fram i korridoren. Melobin gick framåt i korridoren och märkte att en trappa ledde upp mot en övervåning precis som korridoren vek av åt vänster. Här fanns också en dubbeldörr och ytterligare en dörr bredvid det som troligtvis var insidan av ytterdörren. Melobin fick fram ett rep och med sina kunskaper i fällor riggade han snabbt upp en enkel anordning för att rycka undan fötterna på eventuella fiender i trappan.
Radagast hade samtidigt gått in i rummet efter Elmrick och Hæjmir som just hade huggit ner en shagulitpräst som suttit och studerat vid en skrivpulpet i vad som verkade vara ett bibliotek. Från biblioteket ledde en dubbeldörr in i ytterligare ett rum varifrån snarkningar hördes. Elmrick reglade dörren med sitt spjut och man återvände till det övriga sällskapet ute i korridoren som inte längre befann sig där man lämnat dem. Corvin hade nämligen begett sig upp för trappan för att utforska övervåningen just som en shagulit kommit ut genom en av dörrarna och ovetande följt efter Corvin. Melobin hade lyckats gömma sig vid sidan av trappsatsen utan att kunna nyttja sin repfälla och smög därför efter shaguliten som just mött Corvin vid trappans krön. Blixtsnabbt hade Melobin fattat sin dolk och drivit den in i shaguliten som fallit handlöst baklänges nedför trappan och avlidit av tillika fallskador som de dödande huggen. När Hæjmir och Elmrick kom fram till den döda kroppen vid trappans fot såg man därför Corvin med Hillebard i tvåhandsfattning titta ner från andra våningen och Melobin bredvid med sin blodiga dolk i handen.
Hæjmir gav åter tecken åt Corvin och Elmrick som beordrades att söka igenom resten av villans nedervåning vilket visade sig vara en smakfull matsal med långbord och ljuskrona, ett tillhörande kök samt ett vackert rum bakom korridorens dubbeldörrar vars påkostade möbler och öppna spis troligtvis användes som audienssal för shaguliternas gäster.
Samtidigt fortsatte Hæjmir, Radagast och Melobin att genomsöka övervåningen vars korridor ledde till ett förråd, en blodstänkt ritualkammare och ett dissektionsrum där två shaguliter karvade i ett nyligen uppgrävt kvinnolik. Corvin och Elmrick anslöt sig just som Hæjmir satt det avslutande hugget genom en av shaguliternas söndertrasade kroppar och bakom en dörr till höger fann man en shagulit som satt och sorterade mynt i olika påsar. Shaguliten fick något mörkt i ögonen och gjorde en hastig gest i luften. Corvin och Melobin greps omedelbart av skräck och flydde ut ur huset varpå Elmrick, Radagast och Hæjmir dräpte shaguliten med en mängd hugg och kaskader av gudomliga strålar. Radagast skyndade sig därefter ut för att lugna Corvin och Melobin som efter böner och övertalning slutligen återvände med honom upp på övervåningen. Hæjmir och Elmrick hade undertiden stött på ännu en shagulit i korridoren och fortsatt in i en drogverkstad där man nedgjort en shagulit som tillverkade olika extrakt. Hæjmir genomsökte rummet och fann ett timglas med svart sand på en av de röriga arbetsbänkarna. Tankarna förde honom omedelbart till källaren med den svarta sanden i det numera skövlade järntornet och han ryggade tillbaka från denna otäcka påminnelse.
Bakom ytterligare en dörr fann man ett svartmålat rum där två shaguliter satt i sträng meditation. Efter några snabba hugg från Hæjmir och Elmrick stod klart att de båda aldrig skulle återvända ur meditationen och man hade just stängt dörren till den svartmålade kammaren när man åter hörde vrål från en av de kvarvarande dörrarna. Hæjmir trängde in genom metalldörren tätt följd av övriga och fick se en bänk där en utmärglad Da Kaelve låg fastbältad samtidigt som två shaguliter karvade i honom med blodiga knivar och andra verktyg. En trejde man med huva och säckväv istället för ansikte betraktade de båda medarbetarna och blängde ilsket på inkräktarna genom klädnadens ögonhål. Hela sällskapet stormade fram mot Malek Mangus som knappt hann försvara sig och efter en kort strid låg de tre shaguliterna döda på golvet och Hæjmir hade skiljt huvudet från Malek Mangus kropp.
Medan Radagast lossade den hålögde Da Kaelve från arbetsbänken genomsökte Melobin, Corvin och Elmrick de sista tre rummen där de fann ett bårhus och två fångceller varav en beboddes av en pojke som shaguliterna fångat in när han försökt göra inbrott i den till synes övergivna trävillan.
Tillsammans hjälpte man pojken och Da Kaelve ut i husets trädgård innan man återvände in en sista gång för att göra slut på de sovande shaguliterna i bottenvåningen som efter all tumult hade vaknat och gjort sig stridsberedda. Slakten var skoningslös men trots att äventyrarna ådrog sig otäcka skador av de ondskefulla männens besvärjelser så stod alla vid liv när den siste shaguliten föll för Corvins hillebard. Man genomsökte villan en sista gång i jakt på lampolja och efter att ha dränkt Malek Mangus kvarlevor i denna satte man eld på både honom och de övriga shaguliterna.
I siluetten av den kraftigt brinnande shagulitboningen hjälptes man nu åt att föra Praanz da Kaelve i säkerhet hem till Findigan Mogger och redan nästa dag var både han och sällskapet återställda tack vare Radagasts läkande böner. Radagast hade under natten gått igenom dagboken som berättade om Malek Mangus ankomst och hur denne predikat hur deras mästare Shagul var återuppstånden och ännu en gång vandrare bland de levande samt hur Praanz Da Kaelve, Hæjmir, Melobin, Steinar och Nin Hallaska skulle bestraffas för att de ödelagt Järntornet och utplånat sektens rörelse på Marjura. Harkaton själv hade därpå skrivit samman mer officiella anklagelser för att svartmåla de skyldiga och med hjälp av drottning Heneguya da Trastamaras dirigerades ärendet till ämbetsmän inom Mana Friga som genast ställde ut en arresteringsorder.
Efter att ha berättat för Da Kaelve om både Harkatons dagbok och de stulna dokumenten från Shakellos vilka pekade ut Ialsop da Kamesti som ansvarig tittade Da Kaelve storögt på männen och förklarade att Da Kamesti var en högst inflytelserik person och ordensmästare i Nya Sfären sedan Kastykelärans högste uttolkare Pelarfadern Dombaticus Silmilon da Gorgema strax innan sin död instiftat detta kontrollorgan under själva Kronolaabens invigelse. Dagboken skulle bli ett utmärkt utpressningsmedel för att få anklagelserna mot gruppen ogiltigförklarade och efter att Da Kaelve samma natt återvänt från ett hemligt möte med Ialsop da Kamesti kunde han meddela att Da Kamesti själv blivit ovanligt hjälpsam så fort dokumenten från Shakellos kommit på tal och efter ett hårt samtal med regerande ämbetsmän inom Mana Friga ogiltigförklarades åtalet mot sällskapet samt att man garanterade kompensation för familjen Da Ollachs nedbrunna gård.
Han kunde även konstatera att det kungliga hovet enligt uppgift varit mycket förteget över shagulitskandalen och hennes kungliga höghet drottningen hade lyckats undkomma med blotta förskräckelsen genom att omgående ha förskjutit shaguliterna samt krävt att deras sekt skulle förklaras laglös. Det ryktades dock att de trakoriska trupper som tidigare under kvällen skulle gripa sekten och föra dem inför rätta fann trävillan nedbrunnen till grunden och broder Harkaton själv uppfläkt och hängande på grindarna med en stengroda fastkrokad i underläppen.
I Sfärernas Centrum
Det var nära slutet av minde månad och högsommaren skänkte grönska åt de bördiga fälten på familjen Da Ollachs gård. Efter jakten på Albrinth da Privavis mördare tidigare under sommaren fick sällskapet nu för första gången på länge en chans att vila upp sig efter det senaste årets strapatser. Den ende som saknade riktig ro var Radagast. Han hade hela tiden gjort sitt bästa för att påskynda resan mot akademin Sfärernas centrum i Mereld och kände sig både stressad och orolig över att ännu inte ha kommit iväg.
Denna afton fick gården oväntat besök av Praanz da Kaelve. Han förklarade att tjänsten fört honom denna väg för att tala ostört med både Hæjmir och Radagast. Det visade sig att Da Kaelve var på jakt efter information kring de smuggelvapen som rebellrörelsen på Marjura fått till sitt förfogande. Hæjmirs samröre med upprorsmakarna gjorde honom mycket intressant i utredningen men i det följande förhöret menade Hæjmir att han inte kände till vem som sänt vapnen. Hans far hade varit till mer hjälp men denne dog som bekant i svavelträskets fångläger. De män som levererade vapenlasten åt honom hette Dyrgil och Krilljon och dessa var, såvitt han visste, också döda.
Radagast blev också kallad till förhör men trots att han själv var högst inblandad i hur smuggellasten fraktats till Marjura så hävdade han vänligen men bestämt att han inte kände till något alls om affären men lovade att återkomma om han mot förmodan skulle få höra något.
Utan någon större framgång i sitt ärende lämnade Praanz da Kaelve gården sent samma natt och Radagast, som blivit smått skakad över att den gamla synden med vapensmugglingen ännu inte var begravd krävde nu av sina vänner att man följande morgon skulle ge sig av mot Mereld innan Da Kaelve återvände med ytterligare bevis på deras skuld.
Morgonen därpå tog Hæjmir farväl av sin familj och tillsammans med Radagast, Melobin, Corvin och Elmrick begav han sig mot huvudstaden Tricilve. Radagast skulle först uppsöka Kafrilernas präster för att få välsignelse och färdbeskrivning mot resans mål varpå man skulle kontakta Steinar Björkesjö som förfogade över färdmedlet till resans fjärran destination.
Samma eftermiddag nådde vagnen en av de södra stadsportarna och efter ett sedvanligt och uppkäftigt meningsutbyte med både vakthavande och tullmästare kunde man fortsätta in i staden.
Här möttes man av feststämning och triumfprocessioner genom Tricilves smyckade gator
lik den under de årliga frihetsspelen . Det hela visade sig bero på väldiga ceremonier i templen hos både stridsguden Trocuspa och havsgudinnan Anxalis eftersom riket under de senaste dagarna färdigställt en massiv stridsflotta att avsegla mot Marjura med syftet att återta den förlorade svavelkolonin från nordens ondska.
Sällskapet som själva sett de vandöda Crurernas förödelse på nära håll kände sig inte lika hoppfulla till flottans uppdrag men gjorde ingen sak av sin misstro utan fortsatte fram till Kafrilernas anspråkslösa tempelbyggnad i den norra utkanten av stadskärnan. Man hälsades muntert av tempelbröderna och efter en tidig men enkel middag, från samma soppkok som prästerna erbjöd fattiga stadsbor, hade man fått både färdbeskrivning och ljusguden Tigiwalvans välsignelse inför resan.
Uppe i den exklusiva trävillan på Bitterkull låg Steinar Björkesjö bekvämt i en nyinköpt schäslong från hantverkargillet i Soblak då sällskapet knackade på porten. Utan att göra ansträngning till att resa sig gav han ifrån sig en enkel vink som hälsning och beklagade sig missbelåtet över diverse oväsentligheter som bara en förmögen Tricilvebo kunde.
När slutligen gnällsången tystnat och Radagast påmint honom om skälet till deras besök, harklade sig den osympatiske ynglingen och förklarade att bland Moggers enorma tillgångar hade det visat sig finnas en luftskepp kallad zepelond. Farkosten hade man nyligen lyckats lura till sig som pantsättning från en obegåvad adelsfamilj på obestånd och Steinar hade efter lite övertalning fått den till sitt förfogande. Han menade dock att resan skulle bli kostsam eftersom zepelondens drivmedel sylvolium var allt annat än dussinvara. Han funderade under tystnad som om han genomförde en matematisk beräkning inne i sitt egocentriska inre och kastade sedan ur sig att 200 guldtrakiner per passagerare visserligen var ett skamligt vrakpris men samtidigt skäligt eftersom Radagast räddat honom från sitt förlista skepp under resan med höstkonvojen till Marjura föregående år. I priset ingick förutom sovplatser, en mindre besättning och stadens bäste navigatör.
Affären gjordes upp utan prut trots att alla förstod hur Steinar gett dem ett lika girigt anbud som andra usla handelsmän i trakten och efter att köpeskillingen lagts på bordet samt att Steinar kontrollbitit i ett flertal slumpmässiga mynt hade det blivit kväll. Motvilligt erbjöds man att härbärga i husets gästrum, trots att Steinar gång på gång anmärkte på hur detta egentligen inte ingick i avtalet, och efter att man bjudit med Steinar samt själva intagit ett mål mat på ett närliggande värdshus gick man till sängs.
Radagast låg vaken en stund och funderade. Han hade vid ett tillfälle under kvällen frågat Steinar om han blivit uppsökt av Praanz da Kaelve gällande smuggellasten vilket Steinar erkände lite nervöst men menade att han inte erkänt något om sin egen eller de övrigas inblandning. Talade Steinar verkligen sanning eller hade han, precis som vid Hæjmirs förhör i den gamla kvarnen på Marjura, berättat vad han visste? Snart släppte han orostankarna och somnade.
Melobin vaknade med ett ryck. Osäker över om ljudet han hört var en dröm eller verklighet kikade han ut genom rummets fönster. Utanför låg trävillans muromgärdade trädgård där månskenet spelade mellan skulpturer, buskar och träd. Var det någon som iakttog honom där ute? Han tvekade en sekund men beslöt sig trots pinsamheten att väcka Radagast. Yrvaken följde kafrilerprästen med honom ut på verandan. Radagast skulle just påpeka hur den varma sommarnatten verkar ha spelat den stackars Melobin ett spratt när han plötsligt kände hur dofterna från trädgårdens växtlighet hade blandats med en frän stank. Radagast såg hur Melobin reagerade skräckslaget på lukten som om han känt igen, men ändå inte kunnat placera den. Med fasa i blicken störtade isdruiden tillbaka in i villan och snart hade man även väckt Hæjmir.
Med svärdet redo gav sig Hæjmir ut i trädgården för att snart återvända och meddela att varken lukten eller varelser gick att finna. Grymtandes över hur alla borde hålla sina mardrömmar för sig själv återvände han snart till sitt rum medan Radagast satt kvar och försökte lugna den uppskakade Melobin.
Innan soluppgången morgonen därpå blev man väckta av villans tjänare som meddelade att Steinar var redo att bege sig till zepelonden. Utan att bli bjudna på morgonmat stressade man iväg med Steinar i spetsen till en av de många ängar som omgav staden och där den främmande farkosten gjorts i ordning under natten. Själva gondolen påminde om ett mindre fartyg med trekantiga segel som svepte utmed det böjda förskeppet. Strax bakom seglen höll en väldig ballong i algsiden på att fyllas med något som Steinar förklarade var varm sylvoliumrök. Man klev ombord via en dubbelport i sidan av skrovet och kom snart upp på det befästa däcket där man träffade farkostens navigatör som hälsade med en exotisk bugning.”Enu Ammisadu till er tjänst” yttrar han på knagglig bralgiska och tilldelade snart alla varsin hytt innan han återvänder till sin post vid luftskeppets roder.
Efter att de sista sylvoleumtunnorna lastats ombord och ballongen fyllts med rök tog man farväl av Steinar och snart hade skeppets besättning lossat förankringarna och farkosten började sakta sväva upp i den tidiga morgonskyn. Lång nedanför kunde man urskilja morgonpigga stadsbor men snart fångades blickarna istället av den väldiga krigsflotta av karacker och galbaloner som låg förankrad strax utanför anslutningshamnen i Okruzande.
Förutom Enu Ammisadu bestod besättningen av två matroser, anställda av huset Mogger och vars uppgift var att bl.a. rigga seglen och fylla på ballongen med sylvolium vid behov. Med på färden fanns även en kokerska och två andra herrar som hade ärenden på Mereld. Den ene av de två hette Baldyr och var handelsman medan den andre var en trakorisk adelsyngling vid namn Milfons da Melse och som verkade dras med brinnande upptäckarlust.
Dagarna gick och efter att ha lämnat fastlandet på södra Paratorna långt bakom sig styrde zepelonden sydväst över Saphyna och hastade ut över det väldiga rosthavets öppna vatten för en ca två veckor lång flygtur mot Mereld.
Samma kväll satt hela sällskapet och åt ute på däck eftersom klimatet var behagligt. Milfons började snart prata politik vilket var hans favoritämne vid sidan om upptäcksresorna och snart hade man kommit in på den stora flottan mot Marjura och oroligheterna på Trinsmyra där samröret mellan Milacker och Marjurer skall ha avslöjats.
”Milacker är riktiga vildar som borde behandlas mer som djur än som människor” sade han skarpt. ”Trots flertalet uppmaningar har inga av de milackiska ädlingarna infunnit sig på förhören i Tricilve och senast skall en av våra fogdar ha dödats av en uppretad folkmassa när han försökte arrestera Monduron da Riakme i staden Vumbra. Det börjar verkligen bli dags att vi tar i med hårdhandskarna mot dessa avskum”.
Hæjmir spände ögonen i ynglingen och frågade vad han i så fall hade för inställning till marjurer. Nervöst insåg plötsligt Milfons hur det nuvarande umgänget inte nödvändigtvis delade hans uppfattning och försökte värja sig med att han själv inte var bekant med några marjurer men att hans morbror Gottard inte haft något större problem med dem under sin tid som prokurator i svavelkolonin Arhem.
Hæjmir lyckades hejda sig själv från fortsatt konversation även om han hade god lust att informera adelsmannen om hans eget släktband till marjurerna genom den framlidne prokuratorn vars fru han nu själv äktat. Han lät ädlingen hållas och riktade istället uppmärksamheten mot Melobin som just återkommit från ett samtal med navigatören Enu Ammisadu. Mannen hade berättat för honom hur han från början varit stjärnskådare i det sydliga Melukha men att han överfallits av pirater på en resa till den fjärran norden och därefter sålts vidare som slav. Mogger hade först köpt in honom för trädgårdsarbete men snart upptäckt mannens potential som navigatör genom hans kunskap om stjärnornas förflyttning över himlavalvet. Han påstod också att stjärnornas förflyttning för närvarande var mycket olycksbådande och att man gick mot osäkra tider ”då det förflutna dör och framtiden föds”.
Det kändes som man hade rest i evigheter och började sakta tappa hoppet om att finna sitt mål då det en tidig morgon dök upp något mycket märkligt i gryningsljuset vid horisonten.
När man kom närmare insåg man förvånat att det var en grönskande ö som svävade fritt uppe bland molnen utan minsta kontakt med havet långt nedanför och Radagast förklarade att man nu hade anlänt till det mytomspunna Sfärernas Centrum.
Den svävande ön var befäst med en respektingivande ringmur som reste sig som ett yttre försvarsverk längs öns ytterkanter och efter att zepelonden landat på en av öns många grovskurna stenplatåer välkomnades de resande av en Kafrilerprästinna som Radagast presenterar som Pryva Gryndotter. Hon visade ner för en trappa huggen direkt ur bergskanten och som ledde till den grönskande ytan. Här öppnade sig ett fantastiskt landskap med böljande ängar, grönskande kullar och vackra blommor i alla dess färger som ingav känsa av lugn och harmoni.
Radagast pekade och förklarade att ön bestod av ett flertal sluttande marknivåer där invånarna, hjälpta av magikernas elementarvarelser, brukade jorden och gjorde ön närmast självförsörjande. När man närmade sig öns mitt skymtades mjukt formade stenbyggnader uppförda mot väldiga trädstammar som sträckte sig högt ovanför i lummiga trädkronor. Dessa byggnader gav plats åt både kafrilertempel, invånarnas hem och öns elementarakademi med tillhörande botanisk trädgård.
Efter att man blivit visade till en gästsovsal och lagt ifrån sig all packning ursäktade sig Pryva för att meddela äldsterådet om gästernas ankomst och Radagasts önskan om en sammankomst. Under tiden visade Radagast sällskapet till en stillsam sjö strax bortom bosättningarna. Sjön fylldes på från ett källsprång och försörjde ön med glasklart vatten och var även den mycket rogivande. Fångad av stundens välbehag började Radagast berätta:
”Det sägs att Ljusets allsmäktige gud – Tigiwalvan i tidernas begynnelse slungade upp ön i skyn för att ge sina tjänare - Kafrilerna, ett hem ovan jord och med lufthavets andar som ständig väktare. Långt senare började Mereld befolkas av nybyggare från den sydliga högkulturen Melukha. Merelds magiker med Gonesastra den Goda i spetsen slöt snart ett förbund med Kafrilerna och republikens elementarakademin och politiska styre förlades hit”.
Senare samma eftermiddag återvände kafrilerprästinnan Pryva och meddelar att äldsterådet omgående hälsar alla välkomna. Man begav sig nu mot äldstesalen som i direkt anslutning med övriga byggnader låg i inhyst i stammen på ett av de väldiga träden. I den ljusa salen stod ett massivt långbord på ett podium där äldsterådets medlemmar nu satt och begrundande gruppen under tystnad innan dubbeldörrarna drogs igen från utsidan och en långsmal gestalt med ett vänligt yttre reste sig och tog till orda.
”Äldsterådet hälsar dig unge Radagast! Låt oss höra vad som fört Er så långt från missionen i de Trakoriska nejderna”.
Radagast som kände igen mannen som Kafrilernas andlige ledare Ljusfadern hälsade med en bugning och började berätta hur han genom sin mission kommit i kontakt med Mäster Frostmåne, hur denne bett honom om hjälp med att finna den levande dolken Demens, hur Frostmåne senare tagit sitt liv och hur man på Demens inrådan begett sig till ishavsön Marjura och dess gravfält där den vandöde Kung Ottar och hans folk rest sig ur sina gravar.
Berättelsen avbröts av en äldre kvinna vid Ljusfaderns sida. ”Då är det alltså sant! Nordanvinden har viskat i mitt öra om ön i nordhavet där folk rest sig ur gravens mörker”.
Radagast fortsatte att berätta om shagulitkyrkans mission i byn Arhem och hur han lurats av sektens falska hjälpsamhet som i verkligheten gick ut på att handplocka offer till sin vedervärdiga forskning och sina omänskliga experiment i det isolerade högkvarteret Järntornet dit Radagast själv kidnappades.
Berättelsen avslutades till sist med hur Radagast räddats av sina vänner men hur man åter blivit infångade för att offras i den döde mästarens ära, hur dennes gravkammare stått öppen och hur Shagul själv uppstått från de döda för att i nästa stund förgifta sina lärljungar. Han flikade även in det faktum att Mäster Frostmåne varit en identisk avbild av Shagul vilket betyder att han alltsedan sitt första möte med Mäster Frostmåne varit i klorna på denne Shagul.
Radagast tystnade och rådet synade honom lite tvivlande. ”Shagul, säger ni?” kraxade en av männen på podiet. ”Kan någon intyga detta osannolika vittnesmål?”. Hæjmir och Melobin steg då fram vid Radagasts sida och bekräftade dennes ord vilket utlöste ett smärre mummel bland åhörarna. När man åter tystnat tog Radagast åter till orda och frågade hur rådet kände till den uppståndne Shagul och vad de kunde berätta om honom.
Ljusfadern tvekade men suckade tungt och berättade hur Shagul en gång i världen varit en
mycket lovande ung magilärling från Trakorien med exceptionell sinneskraft men vars obalanserade själ saknade inre harmoni. Hans fascination över magins yttersta gränser och parallella världar gjorde den tidens äldsteråd oroade. De andra lärlingarna, som alltid uppfattat Shagul som lite egen, hade gett honom öknamnet Skorpionen efter att han olovligen ertappats med att tillverka gift i akademins laboratorium. Detta tilltag ledde i slutändan till att man tvingades förskjuta honom från vidare studier på akademin. Rykten talade för att han senare skulle ha grundat ett vetenskapligt sällskap i Vumbra på ön Trinsmyra men att sällskapet senare fördrevs av ortsbefolkningen. Det osannolika är att händelserna utspelade sig för snart ett sekel sedan och att Shagul sedan länge borde dött som en gammal man.
Kvinnan vid Ljusfaderns sida påpekade nu att vindarna inte nämnt henne något om Shagul och påpekade samtidigt det osannolika i att Marduks samtliga vindar skulle undgått den samme.
Alla tystnade för ingen tycktes se svaret på frågan. Ljusfadern talade ännu en gång till Radagast och upplyste honom om att svaren på denna och många andra frågor kunde finnas i akademins bibliotek och efter att sällskapet spenderat många långa timmar bland dess dammiga gamla luntor hade man bl.a. sökt fram att Crurerna var en forntida högkultur på ön Marjura som under sin guldålder koloniserade Chrachz, Kargom och Trinsmyra där de skapade furstedömen i Milacke och grundade staden EsachRha. För över 800 år sedan drog Crurerna gudarnas ogillande över sig och i en förbannelse blev kvinnorna barnlösa. Kort därpå täcktes hela ön av glaciäris och civilisationen gick under.
Man lyckades även hitta bevis för att den vandöde kungen var Konung Ottar IV av Evig vinter och crurerfolkets siste konung som tillsammans med sin familj begravde sig själv levande. Till skillnad från övriga crurerna var dock inte kungen och hans drottning Ottillia barnlösa vilket troligtvis berodde på att drottningen härstammade från ett kannibalfolk på Trinsmyra och inte tog del av gudarnas agg mot Cruri. Konungasvärdet Ebharing var ett runsvärd som senast fanns i Ottars ägo och sades vara besatt av demoniska krafter.
Däremot fann man ingen information om Jordblodet som Demens talat om och inget av intresse fanns heller att läsa om Rirba Månvind förutom att hon varit crurernas hovhäxa innan riket föll samman.
Långt om länge ansåg man sig klara med efterforskningarna och gav sig av för att packa sina tillhörigheter. Radagast begav sig undertiden till Kafrilernas ljustempel för att be och snart samlades man uppe vid zepelonden på stenplatån. På plats fanns även Ljusfadern och prästinnan Pryva för att ta farväl.
”Vi har i nuläget inte för avsikt att ingripa mot Shagul, även om utvecklingen är oroande. Tiden får utvisa vad han har för uppsåt. Äldsterådet tackar er för budskapet och önskar er en säker hemfärd” sade Ljusfadern och gjorde en religiös rörelse i luften framför Radagast.
Strax därpå var alla ombord och förtöjningarna lossades samtidigt som besättningen spände segeldukarna och Enu Ammisadu styrde ut över det brunsolkiga havet. Vinden förde luftskeppet norrut och snart doldes åter den svävande ön i molnskyarna. Återfärden mot Tricilve hade börjat och trots att inte alla frågor fått sitt svar så kände Radagast inombords att resan varit långt ifrån förgäves.
Denna afton fick gården oväntat besök av Praanz da Kaelve. Han förklarade att tjänsten fört honom denna väg för att tala ostört med både Hæjmir och Radagast. Det visade sig att Da Kaelve var på jakt efter information kring de smuggelvapen som rebellrörelsen på Marjura fått till sitt förfogande. Hæjmirs samröre med upprorsmakarna gjorde honom mycket intressant i utredningen men i det följande förhöret menade Hæjmir att han inte kände till vem som sänt vapnen. Hans far hade varit till mer hjälp men denne dog som bekant i svavelträskets fångläger. De män som levererade vapenlasten åt honom hette Dyrgil och Krilljon och dessa var, såvitt han visste, också döda.
Radagast blev också kallad till förhör men trots att han själv var högst inblandad i hur smuggellasten fraktats till Marjura så hävdade han vänligen men bestämt att han inte kände till något alls om affären men lovade att återkomma om han mot förmodan skulle få höra något.
Utan någon större framgång i sitt ärende lämnade Praanz da Kaelve gården sent samma natt och Radagast, som blivit smått skakad över att den gamla synden med vapensmugglingen ännu inte var begravd krävde nu av sina vänner att man följande morgon skulle ge sig av mot Mereld innan Da Kaelve återvände med ytterligare bevis på deras skuld.
Morgonen därpå tog Hæjmir farväl av sin familj och tillsammans med Radagast, Melobin, Corvin och Elmrick begav han sig mot huvudstaden Tricilve. Radagast skulle först uppsöka Kafrilernas präster för att få välsignelse och färdbeskrivning mot resans mål varpå man skulle kontakta Steinar Björkesjö som förfogade över färdmedlet till resans fjärran destination.
Samma eftermiddag nådde vagnen en av de södra stadsportarna och efter ett sedvanligt och uppkäftigt meningsutbyte med både vakthavande och tullmästare kunde man fortsätta in i staden.
Här möttes man av feststämning och triumfprocessioner genom Tricilves smyckade gator
lik den under de årliga frihetsspelen . Det hela visade sig bero på väldiga ceremonier i templen hos både stridsguden Trocuspa och havsgudinnan Anxalis eftersom riket under de senaste dagarna färdigställt en massiv stridsflotta att avsegla mot Marjura med syftet att återta den förlorade svavelkolonin från nordens ondska.
Sällskapet som själva sett de vandöda Crurernas förödelse på nära håll kände sig inte lika hoppfulla till flottans uppdrag men gjorde ingen sak av sin misstro utan fortsatte fram till Kafrilernas anspråkslösa tempelbyggnad i den norra utkanten av stadskärnan. Man hälsades muntert av tempelbröderna och efter en tidig men enkel middag, från samma soppkok som prästerna erbjöd fattiga stadsbor, hade man fått både färdbeskrivning och ljusguden Tigiwalvans välsignelse inför resan.
Uppe i den exklusiva trävillan på Bitterkull låg Steinar Björkesjö bekvämt i en nyinköpt schäslong från hantverkargillet i Soblak då sällskapet knackade på porten. Utan att göra ansträngning till att resa sig gav han ifrån sig en enkel vink som hälsning och beklagade sig missbelåtet över diverse oväsentligheter som bara en förmögen Tricilvebo kunde.
När slutligen gnällsången tystnat och Radagast påmint honom om skälet till deras besök, harklade sig den osympatiske ynglingen och förklarade att bland Moggers enorma tillgångar hade det visat sig finnas en luftskepp kallad zepelond. Farkosten hade man nyligen lyckats lura till sig som pantsättning från en obegåvad adelsfamilj på obestånd och Steinar hade efter lite övertalning fått den till sitt förfogande. Han menade dock att resan skulle bli kostsam eftersom zepelondens drivmedel sylvolium var allt annat än dussinvara. Han funderade under tystnad som om han genomförde en matematisk beräkning inne i sitt egocentriska inre och kastade sedan ur sig att 200 guldtrakiner per passagerare visserligen var ett skamligt vrakpris men samtidigt skäligt eftersom Radagast räddat honom från sitt förlista skepp under resan med höstkonvojen till Marjura föregående år. I priset ingick förutom sovplatser, en mindre besättning och stadens bäste navigatör.
Affären gjordes upp utan prut trots att alla förstod hur Steinar gett dem ett lika girigt anbud som andra usla handelsmän i trakten och efter att köpeskillingen lagts på bordet samt att Steinar kontrollbitit i ett flertal slumpmässiga mynt hade det blivit kväll. Motvilligt erbjöds man att härbärga i husets gästrum, trots att Steinar gång på gång anmärkte på hur detta egentligen inte ingick i avtalet, och efter att man bjudit med Steinar samt själva intagit ett mål mat på ett närliggande värdshus gick man till sängs.
Radagast låg vaken en stund och funderade. Han hade vid ett tillfälle under kvällen frågat Steinar om han blivit uppsökt av Praanz da Kaelve gällande smuggellasten vilket Steinar erkände lite nervöst men menade att han inte erkänt något om sin egen eller de övrigas inblandning. Talade Steinar verkligen sanning eller hade han, precis som vid Hæjmirs förhör i den gamla kvarnen på Marjura, berättat vad han visste? Snart släppte han orostankarna och somnade.
Melobin vaknade med ett ryck. Osäker över om ljudet han hört var en dröm eller verklighet kikade han ut genom rummets fönster. Utanför låg trävillans muromgärdade trädgård där månskenet spelade mellan skulpturer, buskar och träd. Var det någon som iakttog honom där ute? Han tvekade en sekund men beslöt sig trots pinsamheten att väcka Radagast. Yrvaken följde kafrilerprästen med honom ut på verandan. Radagast skulle just påpeka hur den varma sommarnatten verkar ha spelat den stackars Melobin ett spratt när han plötsligt kände hur dofterna från trädgårdens växtlighet hade blandats med en frän stank. Radagast såg hur Melobin reagerade skräckslaget på lukten som om han känt igen, men ändå inte kunnat placera den. Med fasa i blicken störtade isdruiden tillbaka in i villan och snart hade man även väckt Hæjmir.
Med svärdet redo gav sig Hæjmir ut i trädgården för att snart återvända och meddela att varken lukten eller varelser gick att finna. Grymtandes över hur alla borde hålla sina mardrömmar för sig själv återvände han snart till sitt rum medan Radagast satt kvar och försökte lugna den uppskakade Melobin.
Innan soluppgången morgonen därpå blev man väckta av villans tjänare som meddelade att Steinar var redo att bege sig till zepelonden. Utan att bli bjudna på morgonmat stressade man iväg med Steinar i spetsen till en av de många ängar som omgav staden och där den främmande farkosten gjorts i ordning under natten. Själva gondolen påminde om ett mindre fartyg med trekantiga segel som svepte utmed det böjda förskeppet. Strax bakom seglen höll en väldig ballong i algsiden på att fyllas med något som Steinar förklarade var varm sylvoliumrök. Man klev ombord via en dubbelport i sidan av skrovet och kom snart upp på det befästa däcket där man träffade farkostens navigatör som hälsade med en exotisk bugning.”Enu Ammisadu till er tjänst” yttrar han på knagglig bralgiska och tilldelade snart alla varsin hytt innan han återvänder till sin post vid luftskeppets roder.
Efter att de sista sylvoleumtunnorna lastats ombord och ballongen fyllts med rök tog man farväl av Steinar och snart hade skeppets besättning lossat förankringarna och farkosten började sakta sväva upp i den tidiga morgonskyn. Lång nedanför kunde man urskilja morgonpigga stadsbor men snart fångades blickarna istället av den väldiga krigsflotta av karacker och galbaloner som låg förankrad strax utanför anslutningshamnen i Okruzande.
Förutom Enu Ammisadu bestod besättningen av två matroser, anställda av huset Mogger och vars uppgift var att bl.a. rigga seglen och fylla på ballongen med sylvolium vid behov. Med på färden fanns även en kokerska och två andra herrar som hade ärenden på Mereld. Den ene av de två hette Baldyr och var handelsman medan den andre var en trakorisk adelsyngling vid namn Milfons da Melse och som verkade dras med brinnande upptäckarlust.
Dagarna gick och efter att ha lämnat fastlandet på södra Paratorna långt bakom sig styrde zepelonden sydväst över Saphyna och hastade ut över det väldiga rosthavets öppna vatten för en ca två veckor lång flygtur mot Mereld.
Samma kväll satt hela sällskapet och åt ute på däck eftersom klimatet var behagligt. Milfons började snart prata politik vilket var hans favoritämne vid sidan om upptäcksresorna och snart hade man kommit in på den stora flottan mot Marjura och oroligheterna på Trinsmyra där samröret mellan Milacker och Marjurer skall ha avslöjats.
”Milacker är riktiga vildar som borde behandlas mer som djur än som människor” sade han skarpt. ”Trots flertalet uppmaningar har inga av de milackiska ädlingarna infunnit sig på förhören i Tricilve och senast skall en av våra fogdar ha dödats av en uppretad folkmassa när han försökte arrestera Monduron da Riakme i staden Vumbra. Det börjar verkligen bli dags att vi tar i med hårdhandskarna mot dessa avskum”.
Hæjmir spände ögonen i ynglingen och frågade vad han i så fall hade för inställning till marjurer. Nervöst insåg plötsligt Milfons hur det nuvarande umgänget inte nödvändigtvis delade hans uppfattning och försökte värja sig med att han själv inte var bekant med några marjurer men att hans morbror Gottard inte haft något större problem med dem under sin tid som prokurator i svavelkolonin Arhem.
Hæjmir lyckades hejda sig själv från fortsatt konversation även om han hade god lust att informera adelsmannen om hans eget släktband till marjurerna genom den framlidne prokuratorn vars fru han nu själv äktat. Han lät ädlingen hållas och riktade istället uppmärksamheten mot Melobin som just återkommit från ett samtal med navigatören Enu Ammisadu. Mannen hade berättat för honom hur han från början varit stjärnskådare i det sydliga Melukha men att han överfallits av pirater på en resa till den fjärran norden och därefter sålts vidare som slav. Mogger hade först köpt in honom för trädgårdsarbete men snart upptäckt mannens potential som navigatör genom hans kunskap om stjärnornas förflyttning över himlavalvet. Han påstod också att stjärnornas förflyttning för närvarande var mycket olycksbådande och att man gick mot osäkra tider ”då det förflutna dör och framtiden föds”.
Det kändes som man hade rest i evigheter och började sakta tappa hoppet om att finna sitt mål då det en tidig morgon dök upp något mycket märkligt i gryningsljuset vid horisonten.
När man kom närmare insåg man förvånat att det var en grönskande ö som svävade fritt uppe bland molnen utan minsta kontakt med havet långt nedanför och Radagast förklarade att man nu hade anlänt till det mytomspunna Sfärernas Centrum.
Den svävande ön var befäst med en respektingivande ringmur som reste sig som ett yttre försvarsverk längs öns ytterkanter och efter att zepelonden landat på en av öns många grovskurna stenplatåer välkomnades de resande av en Kafrilerprästinna som Radagast presenterar som Pryva Gryndotter. Hon visade ner för en trappa huggen direkt ur bergskanten och som ledde till den grönskande ytan. Här öppnade sig ett fantastiskt landskap med böljande ängar, grönskande kullar och vackra blommor i alla dess färger som ingav känsa av lugn och harmoni.
Radagast pekade och förklarade att ön bestod av ett flertal sluttande marknivåer där invånarna, hjälpta av magikernas elementarvarelser, brukade jorden och gjorde ön närmast självförsörjande. När man närmade sig öns mitt skymtades mjukt formade stenbyggnader uppförda mot väldiga trädstammar som sträckte sig högt ovanför i lummiga trädkronor. Dessa byggnader gav plats åt både kafrilertempel, invånarnas hem och öns elementarakademi med tillhörande botanisk trädgård.
Efter att man blivit visade till en gästsovsal och lagt ifrån sig all packning ursäktade sig Pryva för att meddela äldsterådet om gästernas ankomst och Radagasts önskan om en sammankomst. Under tiden visade Radagast sällskapet till en stillsam sjö strax bortom bosättningarna. Sjön fylldes på från ett källsprång och försörjde ön med glasklart vatten och var även den mycket rogivande. Fångad av stundens välbehag började Radagast berätta:
”Det sägs att Ljusets allsmäktige gud – Tigiwalvan i tidernas begynnelse slungade upp ön i skyn för att ge sina tjänare - Kafrilerna, ett hem ovan jord och med lufthavets andar som ständig väktare. Långt senare började Mereld befolkas av nybyggare från den sydliga högkulturen Melukha. Merelds magiker med Gonesastra den Goda i spetsen slöt snart ett förbund med Kafrilerna och republikens elementarakademin och politiska styre förlades hit”.
Senare samma eftermiddag återvände kafrilerprästinnan Pryva och meddelar att äldsterådet omgående hälsar alla välkomna. Man begav sig nu mot äldstesalen som i direkt anslutning med övriga byggnader låg i inhyst i stammen på ett av de väldiga träden. I den ljusa salen stod ett massivt långbord på ett podium där äldsterådets medlemmar nu satt och begrundande gruppen under tystnad innan dubbeldörrarna drogs igen från utsidan och en långsmal gestalt med ett vänligt yttre reste sig och tog till orda.
”Äldsterådet hälsar dig unge Radagast! Låt oss höra vad som fört Er så långt från missionen i de Trakoriska nejderna”.
Radagast som kände igen mannen som Kafrilernas andlige ledare Ljusfadern hälsade med en bugning och började berätta hur han genom sin mission kommit i kontakt med Mäster Frostmåne, hur denne bett honom om hjälp med att finna den levande dolken Demens, hur Frostmåne senare tagit sitt liv och hur man på Demens inrådan begett sig till ishavsön Marjura och dess gravfält där den vandöde Kung Ottar och hans folk rest sig ur sina gravar.
Berättelsen avbröts av en äldre kvinna vid Ljusfaderns sida. ”Då är det alltså sant! Nordanvinden har viskat i mitt öra om ön i nordhavet där folk rest sig ur gravens mörker”.
Radagast fortsatte att berätta om shagulitkyrkans mission i byn Arhem och hur han lurats av sektens falska hjälpsamhet som i verkligheten gick ut på att handplocka offer till sin vedervärdiga forskning och sina omänskliga experiment i det isolerade högkvarteret Järntornet dit Radagast själv kidnappades.
Berättelsen avslutades till sist med hur Radagast räddats av sina vänner men hur man åter blivit infångade för att offras i den döde mästarens ära, hur dennes gravkammare stått öppen och hur Shagul själv uppstått från de döda för att i nästa stund förgifta sina lärljungar. Han flikade även in det faktum att Mäster Frostmåne varit en identisk avbild av Shagul vilket betyder att han alltsedan sitt första möte med Mäster Frostmåne varit i klorna på denne Shagul.
Radagast tystnade och rådet synade honom lite tvivlande. ”Shagul, säger ni?” kraxade en av männen på podiet. ”Kan någon intyga detta osannolika vittnesmål?”. Hæjmir och Melobin steg då fram vid Radagasts sida och bekräftade dennes ord vilket utlöste ett smärre mummel bland åhörarna. När man åter tystnat tog Radagast åter till orda och frågade hur rådet kände till den uppståndne Shagul och vad de kunde berätta om honom.
Ljusfadern tvekade men suckade tungt och berättade hur Shagul en gång i världen varit en
mycket lovande ung magilärling från Trakorien med exceptionell sinneskraft men vars obalanserade själ saknade inre harmoni. Hans fascination över magins yttersta gränser och parallella världar gjorde den tidens äldsteråd oroade. De andra lärlingarna, som alltid uppfattat Shagul som lite egen, hade gett honom öknamnet Skorpionen efter att han olovligen ertappats med att tillverka gift i akademins laboratorium. Detta tilltag ledde i slutändan till att man tvingades förskjuta honom från vidare studier på akademin. Rykten talade för att han senare skulle ha grundat ett vetenskapligt sällskap i Vumbra på ön Trinsmyra men att sällskapet senare fördrevs av ortsbefolkningen. Det osannolika är att händelserna utspelade sig för snart ett sekel sedan och att Shagul sedan länge borde dött som en gammal man.
Kvinnan vid Ljusfaderns sida påpekade nu att vindarna inte nämnt henne något om Shagul och påpekade samtidigt det osannolika i att Marduks samtliga vindar skulle undgått den samme.
Alla tystnade för ingen tycktes se svaret på frågan. Ljusfadern talade ännu en gång till Radagast och upplyste honom om att svaren på denna och många andra frågor kunde finnas i akademins bibliotek och efter att sällskapet spenderat många långa timmar bland dess dammiga gamla luntor hade man bl.a. sökt fram att Crurerna var en forntida högkultur på ön Marjura som under sin guldålder koloniserade Chrachz, Kargom och Trinsmyra där de skapade furstedömen i Milacke och grundade staden EsachRha. För över 800 år sedan drog Crurerna gudarnas ogillande över sig och i en förbannelse blev kvinnorna barnlösa. Kort därpå täcktes hela ön av glaciäris och civilisationen gick under.
Man lyckades även hitta bevis för att den vandöde kungen var Konung Ottar IV av Evig vinter och crurerfolkets siste konung som tillsammans med sin familj begravde sig själv levande. Till skillnad från övriga crurerna var dock inte kungen och hans drottning Ottillia barnlösa vilket troligtvis berodde på att drottningen härstammade från ett kannibalfolk på Trinsmyra och inte tog del av gudarnas agg mot Cruri. Konungasvärdet Ebharing var ett runsvärd som senast fanns i Ottars ägo och sades vara besatt av demoniska krafter.
Däremot fann man ingen information om Jordblodet som Demens talat om och inget av intresse fanns heller att läsa om Rirba Månvind förutom att hon varit crurernas hovhäxa innan riket föll samman.
Långt om länge ansåg man sig klara med efterforskningarna och gav sig av för att packa sina tillhörigheter. Radagast begav sig undertiden till Kafrilernas ljustempel för att be och snart samlades man uppe vid zepelonden på stenplatån. På plats fanns även Ljusfadern och prästinnan Pryva för att ta farväl.
”Vi har i nuläget inte för avsikt att ingripa mot Shagul, även om utvecklingen är oroande. Tiden får utvisa vad han har för uppsåt. Äldsterådet tackar er för budskapet och önskar er en säker hemfärd” sade Ljusfadern och gjorde en religiös rörelse i luften framför Radagast.
Strax därpå var alla ombord och förtöjningarna lossades samtidigt som besättningen spände segeldukarna och Enu Ammisadu styrde ut över det brunsolkiga havet. Vinden förde luftskeppet norrut och snart doldes åter den svävande ön i molnskyarna. Återfärden mot Tricilve hade börjat och trots att inte alla frågor fått sitt svar så kände Radagast inombords att resan varit långt ifrån förgäves.
Mordet i granngården
Flera händelselösa veckor senare hade sommaren åter svept in över Paratorna. Morgonen var behaglig och solen värmde dagg ur gräset när vagnen som hämtat Radagast, Melobin och hans båda livvakter Elmrick och Corvin rullade fram över den Bralgiska slätten som bredde ut sina bördiga jordbruksmarker söder om huvudstaden.
Tillsammans reste de till bröllopet mellan Hæjmir och hans trolovade Selisia vilka nyligen införskaffat en gård i trakten. Alla i sällskapet var mycket förväntansfulla över dagen eftersom ingen av dem tidigare hade deltagit vid en vigsel, än mindre mellan marjurisk och trakorisk ätt.
Vid dagens mitt anlände ekipaget till sin destination som redan på avstånd gick att urskilja som en samling byggnader, vackert placerade på en väldig kulle med utsikt över de kringliggande ägorna och dess grönskande grödor. Elmrick som var uppväxt i trakten berättade att större delen av Bralorge från begynnelsen varit havsbotten och att grödan därav sprang gott ur dessa marker.
Väl framme vid folksamlingen utanför huvudbyggnaden blev man gott mottagna av brudparet och timmarna senare hade en vacker ceremoni ägt rum då, uppseendeveckande nog, en av gudinnan Inashtars präster äktat och välsignat brudparet.
Snart bröt festligheterna ut i applåder, hurrarrop och glada tjut och festen som skulle pågå de tre kommande dagarna med tillhörande nätter (alt. till dess att all mat och dryck tagit slut) hade sin början. Bland de närmare fyrahundra gästerna skymtas vilt skilda samhällsklasser. Allt från vanliga bybor från grannbyarna som kommit för att visa sin aktning, till högre ämbetsmän från Tricilve´s finare kretsar t.ex. den välbärgade handelsmannen Egun Shakello och den något äldre Lertil Bergemur som var en av Mana Frigas mäktigaste ämbetsmän.
Under kvällen stötte man också ihop med fler välbekanta ansikten som den lagkunnige Grubertin Gråhud och Hæjmirs vänner Ormtunga och Gistacki som precis likt sällskapet fått fly Arhem. Givetvis fanns även Steinar på plats vid ett av långborden i sällskap av Findigan Mogger som båda vinkade glatt mellan tuggor och vinklunkar.
När sällskapet slutligen fått satt sig till bords tog Radagast tillfället i akt att inviga Melobin och de andra i sina planer. ”Jag har fått klartecken från mina prästbröder att avresa till Sfärernas Centrum bortom mitt hemland Mereld för att varna äldsterådet om Shaguls återuppståndelse. Min förhoppning är att du Melobin, gör mig sällskap eftersom du liksom mig själv är ett levande vittne på dennes återkomst och det som utspelade sig i gravens mörker”. Melobin skruvade lite obekvämt på sig men insåg samtidigt att han inte kunde annat än att acceptera. Han nickade instämmande och framhöll att han nu även hoppades få hjälp att tyda drömmen om den nedfrysta staden. Hans båda livvakter skulle självklart också följa med honom på resan.
Samtidigt hade Elmrick suttit och samtalat med en yngre herre på andra sidan bordet. Denne gjorde gällande att en man kallad Sigishorn Ärkemagikern enligt ryktet hade lyckats ena primitiva måndyrkarsamhällen och svartfolk i trakten av Kargom på Palamux. Denne Sigishorn skulle även ha uttalat en profetia om ”den slutliga reningen” men vad detta skulle innebära visste varken ynglingen eller Elmrick.
Något senare flyttade ett annat sällskap in vid bordet och en pratglad och överförfriskad herre delade med sig av ett rykte om hur den trakoriska underrättelsetjänsten Digeta Longa nyligen avslöjat hur Trinsmyriska adelsmän i Milacke konspirerat med de marjuriska upprorsmakare som sades ligga bakom både vapensmugglingen och den svartkonst som fått nyhamnen Arhem och dess svaveltillgångar på fall. Milackiska ädlingar skall ha beordrats att infinna sig till förhör i Tricilve men hade såvitt det sades ännu inte dykt upp.
Mannen förstod alltför sent hur diskussionen ansågs opassande och kanske rentav brottslig i det att sprida rikets hemliga göromål och bytte raskt över till senaste nytt inom hovet och hur furstendömet Kharasma i det västliga Lasemos utropat Amrion Blåtryne till härskare efter att tronarvingen Arn Dunkelbrink inte synts till på flera år.
Radagast satte vinklunken i halsen och hostade till. Arn! Var denne man samme tilltyglade riddare som räddats ur jaktslottet i Nastrôl och som man senare sett tämja draken Blatifagus på Marjura? Vad hade denne mystiske man för anledning att släppa sitt trygga fursteliv för att istället riskera att bli drakföda och kanske än mer underligt; hur lyckades han kuva den fasansfulle Blatifagus.
Funderingarna avbröts av kalabalik kring en ensam och andfådd ryttare som just anlänt för att tala brådskande med husets herre. För Hæjmir presenterade han sig som Jove Irrdal – rådgivare åt familjen da Privavi vars ägor angränsade till värdparets egna. Hans uppdragsgivare, självaste godsherren Albrinth da Privavi hade hittats mördad och han vädjade nu om assistans till att söka den skyldige.
Hæjmir som trots att han var ny i trakten redan gjort sig ett rykte gällande lag och ordning stormade upp och gav närmsta tjänare order om att sadla hästarna. Han hindrades i nästa sekund av sin nyblivna hustru som påpekade att det vore både synd och skam att frånvara på självaste bröllopsnatten.
Pressad mellan sin plikt som äkta man och traktens rättrådige vände han blicken mot Radagast som nickade instämmande. ”Vi far å dina vägnar!”
Tillsammans med Jove hetsade männen sina hästar att sätta extra fart genom regnet som nu öste ner. Kvällen var mörk men lystes då och då upp av skenet från kaskader av blixtar. Efter någon timmes ritt över den bralgiska slätten anlände man till gården som bestod av en samling magnifika byggnader pråligt utsmyckade även ur trakorisk synvinkel.
Radagast, Melobin, Elmrick och Corvin följde Herr Irrdals häst fram till huvudbyggnaden som hade två våningar, färgat glasfönster och en bastant och järnbeslagen port. På höger kortsida lade man märke till en stenlagd terrass innan en av husets tjänare tagit hand om hästarna och man kunde skynda mot porten som efter några rejäla slag på dörrkläppen öppnades.
Sällskapet steg in i en värmande hall där man möttes av fyra nedstämda män varav en av allt att döma var Kastykepräst. Den mer eleganta av de tre övriga männen hälsade med en lätt bugning och presenterade sig som Sten Klinte, god vän till familjen.
Innan några frågor hade kunnat ställas visades man vidare in genom en dubbeldörr till höger och ett mycket kallare rum än hallen vilket snabbt fick sin förklaring eftersom en av terrassdörrarna stod halvöppen och släppte in kylan från den regniga sommarnatten utanför. Rummets väggar var täckta av hyllor sånär som på de ställen där det hängde draperier och den dörr som ledde in i den angränsande matsalen.
På golvmattan mitt i rummet låg en kropp, stel och förvriden. Att personen var död konstateras förutom på den onaturliga och krampaktiga ställningen att hans huvud genomborrats av en pil. En stor blodpöl bildade en kladdig cirkel kring den dödes huvud. Klinte förklarade: ”Jag lät allt stå som det var, när jag fann stackars Albrinth. Jag hoppas verkligen ni kan hjälpa oss. Hans änka har redan utfäst en belöning på 1000 guldtrakiner till den som hittar mördaren och klart och entydigt kan bevisa dennes skuld. Om det är någonting ni behöver så kom direkt till mig, för jag stannar nog här de närmaste dagarna. Stackars Mircella behöver ansenlig tröst nu när hennes make har ryckts bort såhär brutalt och plötsligt…”
Han avbröts av en tjänarinna som meddelade att middagen trots omständigheterna stod serverad och efter en snabb genomsökning av rummet och stenterrassen, där man fann fotspår innehållande blåaktig lera, gick alla till bords.
Radagast hamnade bredvid Kastykeprästen som, efter att ha välsignat maten i gudinnans, namn.presenterade sig som Hellgott. Middagen som bestod av langockgryta och helstekt havskarp intogs under tryckande tystnad. Alla verkade sitta försjunkna i tankar och den nyblivna änkan Mircella da Privavi snyftade lite smått då och då innan hon deklarerade att hon tappat matlusten och försvann från bordet. Strax därpå kände Radagast hur någon nöp honom i benet och när han tittade ner såg han hur Hellgott smög till honom en pergamentbit. Så fort middagen var över och husets befolkning lämnat rummet plockade han fram lappen där det gick att läsa: ”Möt mig i biblioteket efter middagen”.
Radagast förklarade för de övriga i sällskapet att han ville möta Kastykeprästen ensam och bad Elmrick och Corvin att stanna i matsalen medan Melobin sökte sig till ett avträde.
Efter en stunds väntan i det kyliga biblioteket hördes plötsligt en försiktig knackning på dörren och när den glidigt upp kom Hellgott in och gjorde en hälsningsgest. Utan att tidigare tänka på det märkte Radagast nu hur mannen, från att tidigare ha verkat orolig, nu såg mer avspänd ut som om han fattat ett beslut. Han stängde tyst dörren bakom sig och gick fram mot Radagast. ”Jag hoppas att jag kan lita på er. I mina böner har jag sökt råd och finner ingen annan utväg än att låta er höra sanningen. De saker jag känner till kan komma att få denna dunkla historia att klarna något. Även om jag utsätter mig själv för stor fara är det gudinnans vilja att jag berättar vad jag vet. Jag är ganska säker på att jag vet vem som är mördaren. Ni förstår, jag hade precis slumrat till när jag hörde skriket från nedervåningen. Jag var precis på väg nedför trappan då jag såg…”
Han avbröts plötsligt av att ett fönster mot terrassen krossades av en projektil som med våldsam kraft kom inflygande genom rutan. Den stackars prästen hann inte mer än vända sig innan lodet trängde igenom hans huvud och han föll döende till golvet med ett uppgivet stön.
Elmrick och Corvin satt som bäst och funderade på hur belöningen skulle fördelas, med tanke på att de var inhyrda livvakter åt Melobin, då de hörde Radagast skrika från rummet bredvid. De båda slet sina vapen och stormade in i biblioteket där Radagast låg på golvet och manade dem att söka skydd. De gjorde honom till viljes och hade just släckt alla rummets ljuskällor då även Melobin, Jove och Herr Klinte gjorde dem sällskap. ”Någon från utsidan sköt Hellgott” informerade Radagast skärrad. ”Kanske är de ute efter fler av oss”. Melobin gjorde tecken åt sina livvakter och de begav sig till huvudentrén medan Radagast frambringade en bön till Tigiwalvan om att lägga en ljuskaskad över terrassen varifrån pilen kommit. En explosion av ljus bländade tillfälligt terrassen och strax därpå stormade Melobin, Elmrick och Corvin terrassen som dessvärre var tom. Skytten hade förmodligen redan flytt platsen och trots obehag över att övernatta på gården beslöt man sig så småningom för att göra det.
Följande morgon bestämde man sig för att tala med folket på gården. Efter frukost begav man sig ut på ett av de många fälten där förmannen Dirk höll godsets slavar i arbete. Den reslige mannen hade en rödsprängd näsa och ilsken blick men beklagade självfallet sin arbetsgivares död och svor över ”det förbaskade slöddret” såsom luffare och hemlösa som då och då synts till på ägorna.
Tillbaka vid huset fick man pratat med Sten som förklarade hur han känt Albrinth sedan barnsben. Några fiender kunde han inte peka ut men syftade till att anfallet troligtvis handlade om svartfolk eller skecker som försökte skrämma iväg hederligt folk.
Jove Irrdal berättar att han under gårdagen varit i staden Privavi i affärer och kom tillbaka strax innan skymningen då han låste portarna. Han försäkrade att om någon tagit sig in i huset så gjorde man detta innan det mörknade.
Man talade även med Albrinths änka Mircella som genast undrade om man ännu hittat någon skyldig. Hon berättade hur hon låg och vilade när Herr Klinte knackade på hennes dörr och berättade om makens död. Hon föll strax i gråt och när hon slutligen hejdade tårarna undrade sällskapet om hon märkt något konstigt den sista tiden. Hon minns då hur hennes man varit spänd och återhållsam samt tagit ensamma promenader ut i skogarna bakom gården. Hon berättade också hur maken talat i sömnen härom natten och då nämnt orden ”500 trakiner” flera gånger.
Även Mircellas drogmakare Hons intygade hennes berättelse om Albrinths promenader i skogen och tillade att han sett honom bära med sig en påse ut i skogen.
Efter att ha fått en stig utpekad på gårdens baksida begav sig sällskapet in i skogen och efter någon kilometer nådde man fram till en glänta där man fann en gammal övergiven brunn. Efter en undersökning av marken visade det sig finnas samma blåa lera här som i fotspåren utanför gården och när Melobin drog upp brunnshinken fann han i botten en ensam guldtrakin. Melobin gjorde sitt bästa att följa fotspåren men villade bort sig längre uppför stigen och fick besviket återvända. Man riggade nu en fälla vid brunnen och gav sig därefter tillbaka till gården för middag.
Kort efter middagen bestämde man sig för att genomsöka huset för att försöka hitta fler ledtrådar. I Albrinths arbetsrum på övre plan fann man fotspår i golvdammet som ledde mellan dörren till avträdet och ett av rummets fönster. Man fortsatte in i avträdet där man hittade en lykta i ett skåp och en lapp med instruktioner som förmodligen gällde signalering med lyktan och där förklaringar som ”kom närmare med vapen” och ”guld att hämta” fanns beskrivna. Misstankarna om att någon inne i huset var inblandad i de båda morden stärktes nu, men vem kunde vara den skyldige?
Melobin beslöt sig för att hålla vakt i arbetsrummet över natten för att, om möjligt, gripa den skyldige på bar gärning. Övriga gick till sängs men väcktes snart igen av Melobin som hört uppståndelse nere på gårdsplanen. När man skyndade ut såg man Dirk och två av husets tjänare släpa in en fjärde motstridig person i en av de närliggande barackerna. Sällskapet följde efter in genom dörren och fick då veta, av den uppretade Dirk, att man fångat mördaren på en nattvandring ute i skogen. Gubben hade försökt fly men hunnits upp och låg nu tilltyglad och fastkedjad i ett hörn. Dirk grymtade att han skulle ta itu med ”kräket” nästkommande morgon men hade inget problem med att sällskapet började förhöret genast medan han själv avvek för nattsömn.
Melobin förklarade för luffaren att läget såg illa ut och att han gjorde bäst i att komma med en bra förklaring till vad han gjorde på Da Privavi´s gods. Gubben plirade tyst tillbaka på honom och spottade blod från en utslagen tand. Melobin fortsatte och frågade om gubben sett någon underligt ute i skogen och fick som svar att ”skogen var mörk och några mynt skulle lysa upp hans suddiga minne”. En handfull mynt senare kunde luffaren, vars namn var Kosko, berätta hur han sett konstiga blinkande ljus komma från gården nattetid. Han kände också igen den blåa leran på beskrivningen och förklarade att sådan fanns att hitta i bergen bakom skogen där han också sett två män som av allt att döma slagit läger i en grotta där.
Kommande morgon begav sig äventyrarna mot bergen bakom skogen. Man passerade den övergivna brunnen och kunde konstatera att ingen fastnat i deras fälla. Melobin sökte efter fotspår och lyckades nu följa ett spår som även innehöll den sökta blåleran. Spåret fortsatte fram till bergen och upp längs en liten svårupptäckt stig som sällskapet följde. ”Titta! Där måste det vara.” viskade Radagast och pekade mot en grottöppning en bit längre bort. Inget tecken på liv kom från grottan och man beslöt sig för att smyga närmare även om underlaget gjorde det svårt och flera knäckta kvistar senare stod man vid grottans ingång.
Radagast predikade en kort bön som tände upp toppen på hans vandringsstav likt ljuset från en lykta. Därefter tog Elmrick och Corvin täten med dragna vapen medan de mer klent rustade Melobin och Radagast följde efter. Männen hade bara tagit ett fåtal kliv in i grottan när en pil ven genom luften och borrade sig djupt in i sidan på Elmrick. Som den erfarne stridsmaskin han var blev detta snarast något som triggade honom och vrålandes kastade han sig vidare framåt samtidigt som han plötsligt märkte en skugga komma mot honom från sidan med yxa och sköld. Corvin som också var en veteran i strid svingade sin Hillebard mot fiendens huvud samtidigt som Melobin smet fram och högg honom i benet med sin dolk. Radagast som befann sig steget bakom åkallade på nytt ljusgudens makter så att ett bländande ljus slog ut från hans ögonen och in i bröstet på fienden.
Samtidigt hade Elmrick fått syn på armborstskytten längre in i grottan just som denne var i färd med att ladda om. Han kastade sig över honom och utdelade ett kraftigt hugg med sitt svärd. Corvin som såg hur den andre skadade fienden pånytt försökte svinga yxan mot honom undvek och svarade med ett vapenhugg som slet fiendens arm från kroppen med en sådan kraft att blodet skvätte över både honom och hans trogna gamla Hillebard.
Armborstskytten som sett det hela insåg sig övermannad och kastade ifrån sig sitt projektilvapen samtidigt som han skrek och bad för sitt liv. När han lugnat sig och insett att Elmrick inte skulle avsluta hans liv lyckades han stamma fram att han hette Eddis och hur han och hans kumpan Tuggbald bott i grottan den senaste månaden sedan de träffat en uppgörelse med en man vid namn Sten Klinte. Planen gick ut på att pressa den rike godsägaren på pengar och för att kommunicera hade Klinte använt en lykta vars ljussignal berättade när det fanns mynt att hämta nere i den gamla brunnen. Allt hade gått bra fram tills för några dagar sedan då Klinte tröttnat på godsägaren och bestämt att man skulle göra sig av med honom. Samma kväll signalerade han att Eddis och hans kumpan skulle komma med vapen och efter att han skjutit Albrinth med armborstet, kastade Klinte ut det från stenterrassen och väste att de skulle återvända till grottan.
Medan de övriga lyssnat till Eddis berättelse hade Melobin sökt igenom grottan och via en stege kommit upp på en avsats med utsikt över gården och där Eddis och Tuggbald kunnat ta emot signalerna från Klinte nere på gården. Här fanns också halmbäddar, en kista med förnödenheter och en stor säck som innehöll flera mindre påsar med guldtrakiner. Han hade just släpat ned säcken till de övriga när Eddis berättat klart. Man fördelade påsarna med mynt och begav sig med Eddis nedför bergsstigen i riktning mot brunnen.
Någon halvtimmes vandring senare var man tillbaka vid gläntan med den övergivna brunnen och efter att ha bundit Eddis med repet från fällan beslutade man att låta Corvin och Radagast stanna kvar och vakta fången medan Elmrick och Melobin återvände till gården för att gripa Klinte.
Det hade nyligen blivit eftermiddag när Elmrick och Melobin åter kunde skymta gårdens baksida genom bladverket i skogsbrynet. Ingen människa sågs till, varken där eller på gårdsplanen då alla troligtvis var upptagna med sitt dagsverk. Man beslutade sig för att söka Klinte på dennes rum i huvudbyggnaden men fick inget svar när man knackade. Istället tog man vägen genom matsalen till biblioteket och skulle just återvända ut i hallen för att söka rätt på Mircella da Privavi när man hörde en röst bakom sig. ”Idioter! Här skall ni få för att ni lägger näsan i blöt!”.
De båda snurrade runt för att se Klinte som just kommit fram från sitt gömställe bakom en gobeläng. I händerna höll han en krökt trästav med detaljer av metall och vars ihåliga ände han riktade mot de båda männen. Innan de hann reagera ljöd en explosion och ur käppens mynning sköts en kula som träffade Elmrick i bröstet. Melobin slängde sig åt sidan och drog sin kniv samtidigt som Klinte försvann ut på stenterrassen och ned på gårdsplanen. Hack i häl följde en omtumlad Elmrick som trots skadan svingade sitt svärd efter Klinte och strax bakom honom Melobin. Klinte rusade fram till en häst som stod bunden vid stallbyggnaden och fick motta ett hugg i ryggen från Elmrick innan han lyckades sätta hästen i galopp för att fly gården. Blixtsnabbt greppade Elmrick sitt gamla spjut från ryggen som han tidigare använt vid valfiske, och tog sats. Med en våldsam kraft slungade han spjutet genom luften och träffade den flyende ryttaden i högra armen vilket fick Klinte att tappa balansen och handlöst falla till marken.
Strax var Melobin framme och band om den svårt blödande mannen som därefter bars in i huvudbyggnaden där både gårdsfolket och de övriga vännerna, som hört uppståndelsen, nu samlats. När Mircella da Privavi fick syn på Klinte skrek hon och föll hon på knä vid hans sida. ”Åh min bror, vad har de gjort med dig” snyftade hon
Radagast var snabb att förklara för henne hur Klinte och hans kumpaner utpressat och sedan mördat först Albrinth och sedan Hellgott. Mircella såg med vanmakt på den medvetslöse brodern och fick bara fram ”hur kunde du?”.
Samma kväll hade män ur den trakoriska stadsvakten hämtat Klinte och Eddis samt fört dem till häktet i grannstaden. Den sedan tidigare svaga Mircella hade lagt sig och gett Jove ansvar för att ge sällskapen sin belöning. ”Fru da Privavi sänder er sitt stora tack även om historien fick ett lite opassande slut” förkunnade han, skakade deras händer och såg dem sedan stiga upp på sina hästar och bege sig tillbaka mot Hæjmirs gård där man hoppades hinna tillbaka innan den långa bröllopsfesten var över.
Tillsammans reste de till bröllopet mellan Hæjmir och hans trolovade Selisia vilka nyligen införskaffat en gård i trakten. Alla i sällskapet var mycket förväntansfulla över dagen eftersom ingen av dem tidigare hade deltagit vid en vigsel, än mindre mellan marjurisk och trakorisk ätt.
Vid dagens mitt anlände ekipaget till sin destination som redan på avstånd gick att urskilja som en samling byggnader, vackert placerade på en väldig kulle med utsikt över de kringliggande ägorna och dess grönskande grödor. Elmrick som var uppväxt i trakten berättade att större delen av Bralorge från begynnelsen varit havsbotten och att grödan därav sprang gott ur dessa marker.
Väl framme vid folksamlingen utanför huvudbyggnaden blev man gott mottagna av brudparet och timmarna senare hade en vacker ceremoni ägt rum då, uppseendeveckande nog, en av gudinnan Inashtars präster äktat och välsignat brudparet.
Snart bröt festligheterna ut i applåder, hurrarrop och glada tjut och festen som skulle pågå de tre kommande dagarna med tillhörande nätter (alt. till dess att all mat och dryck tagit slut) hade sin början. Bland de närmare fyrahundra gästerna skymtas vilt skilda samhällsklasser. Allt från vanliga bybor från grannbyarna som kommit för att visa sin aktning, till högre ämbetsmän från Tricilve´s finare kretsar t.ex. den välbärgade handelsmannen Egun Shakello och den något äldre Lertil Bergemur som var en av Mana Frigas mäktigaste ämbetsmän.
Under kvällen stötte man också ihop med fler välbekanta ansikten som den lagkunnige Grubertin Gråhud och Hæjmirs vänner Ormtunga och Gistacki som precis likt sällskapet fått fly Arhem. Givetvis fanns även Steinar på plats vid ett av långborden i sällskap av Findigan Mogger som båda vinkade glatt mellan tuggor och vinklunkar.
När sällskapet slutligen fått satt sig till bords tog Radagast tillfället i akt att inviga Melobin och de andra i sina planer. ”Jag har fått klartecken från mina prästbröder att avresa till Sfärernas Centrum bortom mitt hemland Mereld för att varna äldsterådet om Shaguls återuppståndelse. Min förhoppning är att du Melobin, gör mig sällskap eftersom du liksom mig själv är ett levande vittne på dennes återkomst och det som utspelade sig i gravens mörker”. Melobin skruvade lite obekvämt på sig men insåg samtidigt att han inte kunde annat än att acceptera. Han nickade instämmande och framhöll att han nu även hoppades få hjälp att tyda drömmen om den nedfrysta staden. Hans båda livvakter skulle självklart också följa med honom på resan.
Samtidigt hade Elmrick suttit och samtalat med en yngre herre på andra sidan bordet. Denne gjorde gällande att en man kallad Sigishorn Ärkemagikern enligt ryktet hade lyckats ena primitiva måndyrkarsamhällen och svartfolk i trakten av Kargom på Palamux. Denne Sigishorn skulle även ha uttalat en profetia om ”den slutliga reningen” men vad detta skulle innebära visste varken ynglingen eller Elmrick.
Något senare flyttade ett annat sällskap in vid bordet och en pratglad och överförfriskad herre delade med sig av ett rykte om hur den trakoriska underrättelsetjänsten Digeta Longa nyligen avslöjat hur Trinsmyriska adelsmän i Milacke konspirerat med de marjuriska upprorsmakare som sades ligga bakom både vapensmugglingen och den svartkonst som fått nyhamnen Arhem och dess svaveltillgångar på fall. Milackiska ädlingar skall ha beordrats att infinna sig till förhör i Tricilve men hade såvitt det sades ännu inte dykt upp.
Mannen förstod alltför sent hur diskussionen ansågs opassande och kanske rentav brottslig i det att sprida rikets hemliga göromål och bytte raskt över till senaste nytt inom hovet och hur furstendömet Kharasma i det västliga Lasemos utropat Amrion Blåtryne till härskare efter att tronarvingen Arn Dunkelbrink inte synts till på flera år.
Radagast satte vinklunken i halsen och hostade till. Arn! Var denne man samme tilltyglade riddare som räddats ur jaktslottet i Nastrôl och som man senare sett tämja draken Blatifagus på Marjura? Vad hade denne mystiske man för anledning att släppa sitt trygga fursteliv för att istället riskera att bli drakföda och kanske än mer underligt; hur lyckades han kuva den fasansfulle Blatifagus.
Funderingarna avbröts av kalabalik kring en ensam och andfådd ryttare som just anlänt för att tala brådskande med husets herre. För Hæjmir presenterade han sig som Jove Irrdal – rådgivare åt familjen da Privavi vars ägor angränsade till värdparets egna. Hans uppdragsgivare, självaste godsherren Albrinth da Privavi hade hittats mördad och han vädjade nu om assistans till att söka den skyldige.
Hæjmir som trots att han var ny i trakten redan gjort sig ett rykte gällande lag och ordning stormade upp och gav närmsta tjänare order om att sadla hästarna. Han hindrades i nästa sekund av sin nyblivna hustru som påpekade att det vore både synd och skam att frånvara på självaste bröllopsnatten.
Pressad mellan sin plikt som äkta man och traktens rättrådige vände han blicken mot Radagast som nickade instämmande. ”Vi far å dina vägnar!”
Tillsammans med Jove hetsade männen sina hästar att sätta extra fart genom regnet som nu öste ner. Kvällen var mörk men lystes då och då upp av skenet från kaskader av blixtar. Efter någon timmes ritt över den bralgiska slätten anlände man till gården som bestod av en samling magnifika byggnader pråligt utsmyckade även ur trakorisk synvinkel.
Radagast, Melobin, Elmrick och Corvin följde Herr Irrdals häst fram till huvudbyggnaden som hade två våningar, färgat glasfönster och en bastant och järnbeslagen port. På höger kortsida lade man märke till en stenlagd terrass innan en av husets tjänare tagit hand om hästarna och man kunde skynda mot porten som efter några rejäla slag på dörrkläppen öppnades.
Sällskapet steg in i en värmande hall där man möttes av fyra nedstämda män varav en av allt att döma var Kastykepräst. Den mer eleganta av de tre övriga männen hälsade med en lätt bugning och presenterade sig som Sten Klinte, god vän till familjen.
Innan några frågor hade kunnat ställas visades man vidare in genom en dubbeldörr till höger och ett mycket kallare rum än hallen vilket snabbt fick sin förklaring eftersom en av terrassdörrarna stod halvöppen och släppte in kylan från den regniga sommarnatten utanför. Rummets väggar var täckta av hyllor sånär som på de ställen där det hängde draperier och den dörr som ledde in i den angränsande matsalen.
På golvmattan mitt i rummet låg en kropp, stel och förvriden. Att personen var död konstateras förutom på den onaturliga och krampaktiga ställningen att hans huvud genomborrats av en pil. En stor blodpöl bildade en kladdig cirkel kring den dödes huvud. Klinte förklarade: ”Jag lät allt stå som det var, när jag fann stackars Albrinth. Jag hoppas verkligen ni kan hjälpa oss. Hans änka har redan utfäst en belöning på 1000 guldtrakiner till den som hittar mördaren och klart och entydigt kan bevisa dennes skuld. Om det är någonting ni behöver så kom direkt till mig, för jag stannar nog här de närmaste dagarna. Stackars Mircella behöver ansenlig tröst nu när hennes make har ryckts bort såhär brutalt och plötsligt…”
Han avbröts av en tjänarinna som meddelade att middagen trots omständigheterna stod serverad och efter en snabb genomsökning av rummet och stenterrassen, där man fann fotspår innehållande blåaktig lera, gick alla till bords.
Radagast hamnade bredvid Kastykeprästen som, efter att ha välsignat maten i gudinnans, namn.presenterade sig som Hellgott. Middagen som bestod av langockgryta och helstekt havskarp intogs under tryckande tystnad. Alla verkade sitta försjunkna i tankar och den nyblivna änkan Mircella da Privavi snyftade lite smått då och då innan hon deklarerade att hon tappat matlusten och försvann från bordet. Strax därpå kände Radagast hur någon nöp honom i benet och när han tittade ner såg han hur Hellgott smög till honom en pergamentbit. Så fort middagen var över och husets befolkning lämnat rummet plockade han fram lappen där det gick att läsa: ”Möt mig i biblioteket efter middagen”.
Radagast förklarade för de övriga i sällskapet att han ville möta Kastykeprästen ensam och bad Elmrick och Corvin att stanna i matsalen medan Melobin sökte sig till ett avträde.
Efter en stunds väntan i det kyliga biblioteket hördes plötsligt en försiktig knackning på dörren och när den glidigt upp kom Hellgott in och gjorde en hälsningsgest. Utan att tidigare tänka på det märkte Radagast nu hur mannen, från att tidigare ha verkat orolig, nu såg mer avspänd ut som om han fattat ett beslut. Han stängde tyst dörren bakom sig och gick fram mot Radagast. ”Jag hoppas att jag kan lita på er. I mina böner har jag sökt råd och finner ingen annan utväg än att låta er höra sanningen. De saker jag känner till kan komma att få denna dunkla historia att klarna något. Även om jag utsätter mig själv för stor fara är det gudinnans vilja att jag berättar vad jag vet. Jag är ganska säker på att jag vet vem som är mördaren. Ni förstår, jag hade precis slumrat till när jag hörde skriket från nedervåningen. Jag var precis på väg nedför trappan då jag såg…”
Han avbröts plötsligt av att ett fönster mot terrassen krossades av en projektil som med våldsam kraft kom inflygande genom rutan. Den stackars prästen hann inte mer än vända sig innan lodet trängde igenom hans huvud och han föll döende till golvet med ett uppgivet stön.
Elmrick och Corvin satt som bäst och funderade på hur belöningen skulle fördelas, med tanke på att de var inhyrda livvakter åt Melobin, då de hörde Radagast skrika från rummet bredvid. De båda slet sina vapen och stormade in i biblioteket där Radagast låg på golvet och manade dem att söka skydd. De gjorde honom till viljes och hade just släckt alla rummets ljuskällor då även Melobin, Jove och Herr Klinte gjorde dem sällskap. ”Någon från utsidan sköt Hellgott” informerade Radagast skärrad. ”Kanske är de ute efter fler av oss”. Melobin gjorde tecken åt sina livvakter och de begav sig till huvudentrén medan Radagast frambringade en bön till Tigiwalvan om att lägga en ljuskaskad över terrassen varifrån pilen kommit. En explosion av ljus bländade tillfälligt terrassen och strax därpå stormade Melobin, Elmrick och Corvin terrassen som dessvärre var tom. Skytten hade förmodligen redan flytt platsen och trots obehag över att övernatta på gården beslöt man sig så småningom för att göra det.
Följande morgon bestämde man sig för att tala med folket på gården. Efter frukost begav man sig ut på ett av de många fälten där förmannen Dirk höll godsets slavar i arbete. Den reslige mannen hade en rödsprängd näsa och ilsken blick men beklagade självfallet sin arbetsgivares död och svor över ”det förbaskade slöddret” såsom luffare och hemlösa som då och då synts till på ägorna.
Tillbaka vid huset fick man pratat med Sten som förklarade hur han känt Albrinth sedan barnsben. Några fiender kunde han inte peka ut men syftade till att anfallet troligtvis handlade om svartfolk eller skecker som försökte skrämma iväg hederligt folk.
Jove Irrdal berättar att han under gårdagen varit i staden Privavi i affärer och kom tillbaka strax innan skymningen då han låste portarna. Han försäkrade att om någon tagit sig in i huset så gjorde man detta innan det mörknade.
Man talade även med Albrinths änka Mircella som genast undrade om man ännu hittat någon skyldig. Hon berättade hur hon låg och vilade när Herr Klinte knackade på hennes dörr och berättade om makens död. Hon föll strax i gråt och när hon slutligen hejdade tårarna undrade sällskapet om hon märkt något konstigt den sista tiden. Hon minns då hur hennes man varit spänd och återhållsam samt tagit ensamma promenader ut i skogarna bakom gården. Hon berättade också hur maken talat i sömnen härom natten och då nämnt orden ”500 trakiner” flera gånger.
Även Mircellas drogmakare Hons intygade hennes berättelse om Albrinths promenader i skogen och tillade att han sett honom bära med sig en påse ut i skogen.
Efter att ha fått en stig utpekad på gårdens baksida begav sig sällskapet in i skogen och efter någon kilometer nådde man fram till en glänta där man fann en gammal övergiven brunn. Efter en undersökning av marken visade det sig finnas samma blåa lera här som i fotspåren utanför gården och när Melobin drog upp brunnshinken fann han i botten en ensam guldtrakin. Melobin gjorde sitt bästa att följa fotspåren men villade bort sig längre uppför stigen och fick besviket återvända. Man riggade nu en fälla vid brunnen och gav sig därefter tillbaka till gården för middag.
Kort efter middagen bestämde man sig för att genomsöka huset för att försöka hitta fler ledtrådar. I Albrinths arbetsrum på övre plan fann man fotspår i golvdammet som ledde mellan dörren till avträdet och ett av rummets fönster. Man fortsatte in i avträdet där man hittade en lykta i ett skåp och en lapp med instruktioner som förmodligen gällde signalering med lyktan och där förklaringar som ”kom närmare med vapen” och ”guld att hämta” fanns beskrivna. Misstankarna om att någon inne i huset var inblandad i de båda morden stärktes nu, men vem kunde vara den skyldige?
Melobin beslöt sig för att hålla vakt i arbetsrummet över natten för att, om möjligt, gripa den skyldige på bar gärning. Övriga gick till sängs men väcktes snart igen av Melobin som hört uppståndelse nere på gårdsplanen. När man skyndade ut såg man Dirk och två av husets tjänare släpa in en fjärde motstridig person i en av de närliggande barackerna. Sällskapet följde efter in genom dörren och fick då veta, av den uppretade Dirk, att man fångat mördaren på en nattvandring ute i skogen. Gubben hade försökt fly men hunnits upp och låg nu tilltyglad och fastkedjad i ett hörn. Dirk grymtade att han skulle ta itu med ”kräket” nästkommande morgon men hade inget problem med att sällskapet började förhöret genast medan han själv avvek för nattsömn.
Melobin förklarade för luffaren att läget såg illa ut och att han gjorde bäst i att komma med en bra förklaring till vad han gjorde på Da Privavi´s gods. Gubben plirade tyst tillbaka på honom och spottade blod från en utslagen tand. Melobin fortsatte och frågade om gubben sett någon underligt ute i skogen och fick som svar att ”skogen var mörk och några mynt skulle lysa upp hans suddiga minne”. En handfull mynt senare kunde luffaren, vars namn var Kosko, berätta hur han sett konstiga blinkande ljus komma från gården nattetid. Han kände också igen den blåa leran på beskrivningen och förklarade att sådan fanns att hitta i bergen bakom skogen där han också sett två män som av allt att döma slagit läger i en grotta där.
Kommande morgon begav sig äventyrarna mot bergen bakom skogen. Man passerade den övergivna brunnen och kunde konstatera att ingen fastnat i deras fälla. Melobin sökte efter fotspår och lyckades nu följa ett spår som även innehöll den sökta blåleran. Spåret fortsatte fram till bergen och upp längs en liten svårupptäckt stig som sällskapet följde. ”Titta! Där måste det vara.” viskade Radagast och pekade mot en grottöppning en bit längre bort. Inget tecken på liv kom från grottan och man beslöt sig för att smyga närmare även om underlaget gjorde det svårt och flera knäckta kvistar senare stod man vid grottans ingång.
Radagast predikade en kort bön som tände upp toppen på hans vandringsstav likt ljuset från en lykta. Därefter tog Elmrick och Corvin täten med dragna vapen medan de mer klent rustade Melobin och Radagast följde efter. Männen hade bara tagit ett fåtal kliv in i grottan när en pil ven genom luften och borrade sig djupt in i sidan på Elmrick. Som den erfarne stridsmaskin han var blev detta snarast något som triggade honom och vrålandes kastade han sig vidare framåt samtidigt som han plötsligt märkte en skugga komma mot honom från sidan med yxa och sköld. Corvin som också var en veteran i strid svingade sin Hillebard mot fiendens huvud samtidigt som Melobin smet fram och högg honom i benet med sin dolk. Radagast som befann sig steget bakom åkallade på nytt ljusgudens makter så att ett bländande ljus slog ut från hans ögonen och in i bröstet på fienden.
Samtidigt hade Elmrick fått syn på armborstskytten längre in i grottan just som denne var i färd med att ladda om. Han kastade sig över honom och utdelade ett kraftigt hugg med sitt svärd. Corvin som såg hur den andre skadade fienden pånytt försökte svinga yxan mot honom undvek och svarade med ett vapenhugg som slet fiendens arm från kroppen med en sådan kraft att blodet skvätte över både honom och hans trogna gamla Hillebard.
Armborstskytten som sett det hela insåg sig övermannad och kastade ifrån sig sitt projektilvapen samtidigt som han skrek och bad för sitt liv. När han lugnat sig och insett att Elmrick inte skulle avsluta hans liv lyckades han stamma fram att han hette Eddis och hur han och hans kumpan Tuggbald bott i grottan den senaste månaden sedan de träffat en uppgörelse med en man vid namn Sten Klinte. Planen gick ut på att pressa den rike godsägaren på pengar och för att kommunicera hade Klinte använt en lykta vars ljussignal berättade när det fanns mynt att hämta nere i den gamla brunnen. Allt hade gått bra fram tills för några dagar sedan då Klinte tröttnat på godsägaren och bestämt att man skulle göra sig av med honom. Samma kväll signalerade han att Eddis och hans kumpan skulle komma med vapen och efter att han skjutit Albrinth med armborstet, kastade Klinte ut det från stenterrassen och väste att de skulle återvända till grottan.
Medan de övriga lyssnat till Eddis berättelse hade Melobin sökt igenom grottan och via en stege kommit upp på en avsats med utsikt över gården och där Eddis och Tuggbald kunnat ta emot signalerna från Klinte nere på gården. Här fanns också halmbäddar, en kista med förnödenheter och en stor säck som innehöll flera mindre påsar med guldtrakiner. Han hade just släpat ned säcken till de övriga när Eddis berättat klart. Man fördelade påsarna med mynt och begav sig med Eddis nedför bergsstigen i riktning mot brunnen.
Någon halvtimmes vandring senare var man tillbaka vid gläntan med den övergivna brunnen och efter att ha bundit Eddis med repet från fällan beslutade man att låta Corvin och Radagast stanna kvar och vakta fången medan Elmrick och Melobin återvände till gården för att gripa Klinte.
Det hade nyligen blivit eftermiddag när Elmrick och Melobin åter kunde skymta gårdens baksida genom bladverket i skogsbrynet. Ingen människa sågs till, varken där eller på gårdsplanen då alla troligtvis var upptagna med sitt dagsverk. Man beslutade sig för att söka Klinte på dennes rum i huvudbyggnaden men fick inget svar när man knackade. Istället tog man vägen genom matsalen till biblioteket och skulle just återvända ut i hallen för att söka rätt på Mircella da Privavi när man hörde en röst bakom sig. ”Idioter! Här skall ni få för att ni lägger näsan i blöt!”.
De båda snurrade runt för att se Klinte som just kommit fram från sitt gömställe bakom en gobeläng. I händerna höll han en krökt trästav med detaljer av metall och vars ihåliga ände han riktade mot de båda männen. Innan de hann reagera ljöd en explosion och ur käppens mynning sköts en kula som träffade Elmrick i bröstet. Melobin slängde sig åt sidan och drog sin kniv samtidigt som Klinte försvann ut på stenterrassen och ned på gårdsplanen. Hack i häl följde en omtumlad Elmrick som trots skadan svingade sitt svärd efter Klinte och strax bakom honom Melobin. Klinte rusade fram till en häst som stod bunden vid stallbyggnaden och fick motta ett hugg i ryggen från Elmrick innan han lyckades sätta hästen i galopp för att fly gården. Blixtsnabbt greppade Elmrick sitt gamla spjut från ryggen som han tidigare använt vid valfiske, och tog sats. Med en våldsam kraft slungade han spjutet genom luften och träffade den flyende ryttaden i högra armen vilket fick Klinte att tappa balansen och handlöst falla till marken.
Strax var Melobin framme och band om den svårt blödande mannen som därefter bars in i huvudbyggnaden där både gårdsfolket och de övriga vännerna, som hört uppståndelsen, nu samlats. När Mircella da Privavi fick syn på Klinte skrek hon och föll hon på knä vid hans sida. ”Åh min bror, vad har de gjort med dig” snyftade hon
Radagast var snabb att förklara för henne hur Klinte och hans kumpaner utpressat och sedan mördat först Albrinth och sedan Hellgott. Mircella såg med vanmakt på den medvetslöse brodern och fick bara fram ”hur kunde du?”.
Samma kväll hade män ur den trakoriska stadsvakten hämtat Klinte och Eddis samt fört dem till häktet i grannstaden. Den sedan tidigare svaga Mircella hade lagt sig och gett Jove ansvar för att ge sällskapen sin belöning. ”Fru da Privavi sänder er sitt stora tack även om historien fick ett lite opassande slut” förkunnade han, skakade deras händer och såg dem sedan stiga upp på sina hästar och bege sig tillbaka mot Hæjmirs gård där man hoppades hinna tillbaka innan den långa bröllopsfesten var över.
Svavelsvindeln
Det hade gått många veckor sedan svavelkonvojen lämnat den mystiska ishavsön Marjura bakom sig. Man kunde ännu vakna kallsvettiga mitt i natten och som om svavelstanken från mardrömmarna dröjt sig kvar spelades också de fasansfulla minnesbilderna. Den brinnande staden Arhem, ansatt av de förruttnade och skoningslösa crurerna, skräck och vanmaktskänslor från källaren med den svarta sanden i shaguliternas Järntorn och ljudet av Shagul´s ondskefulla hånskratt efter mötet i hans gravkamrar.
Melobin hade även drömt mer harmoniska drömmar om en stad vars gator och byggnader syntes infrusna under gnistrande is. Var detta ett alldagligt drömspel eller försökte kanske Kmorda säga honom något?
Konvojen innehöll något fler båtar än den som Radagast och hans vänner färdats med på ditresan. Därtill följde galbalonen Karramak, den flytande fästningen som nu tjänstgjorde som flyktingtransport. Melobin hade under resan stiftat bekantskap med de två trakoriska soldaterna Corvin Betz och Elmrick Jæger. De bägge hade färdats med sällskapet alltsedan de deltagit i evakueringen av Arhem och därpå slagit följe med svaveltransporten mot Clusta Noba. Melobin hade lagt välsignande ord över männens frostskador som genast läkt och Elmrick, som var en ärrad sjöbjörn, hade visat tacksamhet genom att dela sin sprattlande fiskefångst med isdruiden.
En kylig kväll satt männen och huttrade under några filtar på båtdäck när Hæjmir dök upp och berättade att han talat med Gistacki och Ormtunga som han lärt känna i svavelträsket. De berättade bedrövat hur den gemensamme vännen Robur försvunnit efter ankomsten till Clusta Noba och hur de sökt runt hela holmen efter honom utan att för den sakens skull funnit några spår. Hade den klåfingrige Robur råkat i knipa och i så fall med vem? Hæjmir kunde också berätta att han mött fältskären Sulidon Rumperlak. Denne led sedan konfrontationen med Malek Mangus av en illgrön och pulserande varböld, troligen orsakad av den loska som shaguliten givit honom. Det hade gått att urskilja i Rumperlaks urgröpta ansikte hur han försökt avlägsna svulsten utan märkbar framgång. Kort därefter kunde en besättningsman meddela hur han sett fältskären göra slut på sitt lidande genom att ge sig själv åt vågorna.
En annan som reste med samma båt var den missbelåtne Steinar Björkesjö. Hans förälskelse i isdruiden Perrima hade tagit en oväntad vändning strax innan avfärden från Clusta Noba och efter att ha blivit avspisad satt han mest och tjurade i ett hörn. Av en ren händelse råkade Findigan Mogger, farbror till den kvinna han äktat mot sin vilja, befinna sig på samma skepp och efter ett av Steinar lysande skådespel kring hur han räddats från en säker död men lidit minnesförlust alltefter händelsen kunde Mogger berätta hur både hans brorsdotter Vidrica och hans andre bror saknades efter Arhems fall. Han menade dock att gudinnan Kastyke nu åter log mot honom eftersom hon inte bara tagit ifrån honom hans familj men även låtit honom återfå den, vilket den girige Steinar genast gav honom medhåll för. Under resten av sjöfärden smorde Steinar den gamle svavelmagnaten och denne svalde hans snyfthistoria med hull och hår.
Väderguden Marduk var på konvojens sida och efter ytterligare några veckors gynnsam vind rundade skeppen ormlöpan utanför Trinsmyras östkust och anlände i början av misiska månad till Paratorna och Tricilve´s anslutningshamn i Okruzande. Trots kyliga vårvindar värmde eftermiddagssolen behagligt i den myllrande hamnen. Uppståndelsen över konvojens oväntade återkomst var kaotisk och nyfikna stadsbor såg frågande på den flytande fästningen som beskyddat Arhem men som nu istället låg på släp. En roddbåt med Trakoriska Rikets flagg närmade sig snart skeppen och en handfull tullmästare kunde förargat konstatera att den inkomna konvojen mest bestod av flyktingar från Clusta Noba. Långt om länge lyckades man lägga till vid en kajplats och det var en trygg känsla att åter få fast mark under fötterna.
Melobin blickade ut över sundet och beskådade den pråliga huvudstaden Tricilve som han sedan barnsben drömt om att få besöka. Staden var förlagd på Paratornas fastland och bortom den låga stadsmuren gick att skymta kullar med storslagen bebyggelse. Isdruiden stod gapande när han plötsligt kände en hand på sin axel. Det var Perrima som bad att få tala med honom. Hon räckte över amuletten hon fått av isjättarna och sade ”Isgudinnan har valt dig att vaka över hennes amulett. Den väg jag själv skall vandra börjar här och nu. Jag kommer fortsätta med båt söderut. Må Kmordas köld vara med dig”.
Hæjmir hade undertiden mottagit ett bud från Praanz da Kaelve att denne fått ett brådskande ärende till Tricilve men att han ordnat lagerplats för svaveltunnorna och inbjöd sällskapet till sitt hem, Villa Parenzi i Tricilve, samma afton för att fördela vinsten från svavellasten. Radagast viftar bort inbjudan och förklarar att han snarast måste uppsöka sina prästbröder vid Kafrilerkyrkan i Tricilve.
Så fort ebben skiftat till flod begav sig Melobin, Corvin och Elmric med en roddbåt över sundet mot den vidsträckta men lågbyggda huvudstaden. Elmric som var uppväxt i Tricilve kunde berätta för medpassagerarna att den låga byggnationen berodde på den leriga marken där staden var uppbyggd. Kort därefter anlände man till pråmhamnen där Elmric visade vägen till det välberyktade värdshuset Aftonkråkan som låg i Fiskgränd, inte långt därifrån.
Trots stadens storlek visade sig de flesta gator vara överfyllda av folk. Ljudet från folkmyllret blandades upp av musik från gatumusikanter, påflugna gatuförsäljare och andra kvacksalvare. En nyhetsarksförsäljare ropade ut nyheten om konvojens mysiska återkomst, en slavhandlare pryglade två nyinköpta objekt och en råttfångare var i vilt slagsmål med en dyngplockare. Kort sagt en vanlig eftermiddag i staden.
Det började bli kväll när sällskapet färdades genom stadsdelen Stenstaden som låg i anslutning till de anrika kvarteren på Bitterkull och Villa Parenzi. Väl framme vid den magnifika trävillan välkomnades man av Da Kaelves tjänstefolk som visade in i en vacker salong där Praanz da Kaelve och Steinar redan satt och diskuterade. Snart dök även Hæjmir upp varpå alla inblandade var samlade. Da Kaelve förklarade kortfattat hur han avtalat en affär med Steinar som representerade Moggers handelshus och löst in svavlet mot skuldsedlar som gick i god för pengarna. Melobin och Hæjmir fick motta varsin skuldsedel på 3600 guldtrakiner samt 50 guldtrakiner kontant medan en större del gick till Praanz för att ha ombesörjt affären. Melobin som med detta blev en förmögen man bjöd in alla i sällskapet till att fira affären nere på värdshuset. Alla tackade ja utom Da Kaelve som ursäktade sig med viktigare ärenden.
Många timmars ätande och drickande följde i ett av Aftonkråkans privata bås, Förutom Hæjmir, Melobin och Steinar fanns där även Melobins nya vänner Corvin och Elmrick samt Hæjmir´s trolovade Selisia och sonen Ulvric, den mystiska danserskan Didra och Radagast. Den förklädde Rhabdo Rana-mördaren Abenazer hade man inte sett till sedan landstigningen i Okruzande och trots att han räddat sällskapet från en säker död i Järntornet så var man lättade över att mannen inte dykt upp. Hæjmir och Selisia förkunnade under festen att de beslutat att ingå giftermål vilket gladde alla kring bordet som därmed ansåg sig inbjudna.
Många festliga timmar senare gick man välmående till sängs i några av husets mer påkostade rum och efter en god natts sömn vaknade man utvilade. Melobin möttes av ett bud från Didra att hon blivit tvungen att lämna staden eftersom hennes farbror tydligen befann sig där vilket kunde vara förståeligt efter hennes tidigare berättelser om sina vildsinta släktingar.
Dagen spenderades på stadens gator och torg eftersom Melobin ville se så mycket som möjligt av stadens sevärdheter såsom den omtalade Amifteatern ”Vallimans strålglans”, Kejsarpalatset i Coro Campina, Kastykertemplet på paradgatan Paramyrgiet och sist men inte minst den märkliga Kronolaaben i Septaviet efter vilken trakorisk tideräkning var utmätt. Allteftersom nykterheten efter gårdagens dryckesbatalj återfann sig insåg isdruiden att han med sina nyvunna tillgångar var i behov av skydd varpå han erbjöd Corvin och Elmrick arbete som hans personliga livgarde och tillsammans begav sig de tre ut för att se staden.
Efter några dagars kringvandring, där Melobin förutom besök på ovan nämnda platser även hunnit med att inhandla stärkande föremål för sina böner, var man en eftermiddag på återfärd till värdshuset. Plötsligt såg Melobin hur handelsmannen Findigan Mogger stod vid ett närliggande brofäste, märkbart bedrövad. Innan Melobin har hunnit fram till handelsmannen så har han kastat sig ut från bron och försvunnit under vattenytan.
Elmrick, som tidigare arbetat som valfångare dök instinktivt ner i det grumliga kanalvattnet och hade snart fiskat upp den medvetslöse mannen på en avsats där även Melobin och Corvin nu befann sig. Melobin gjorde ett lyckat upplivningsförsök och strax hostade Mogger upp några klunkar kanalvatten och såg upp på sina livräddare.
”Tack för att ni räddat mig men mitt liv är ändå över" suckade Mogger. "Gudinnan har åter vänt mig ryggen och handelshuset är bankrutt.”
När Melobin bad honom förklara närmare berättade han hur Moggers handelshus efter de stora förlusterna på Marjura hade tänkt göra en god affär på det svavel som man inhandlat. Svavellasten hade stuvats på en av handelshuset Skoffares väpnade eskorter för vidare transport landvägen då karavanen försvunnit ute i skogarna. Lasten var som vanligt försäkrad hos säkerhetsmannen Casimo Hruckert men när han besökte honom var denne helt oförstående och påstod att han inte kunde minnas något om försäkringspengar för lasten och därefter fick Mogger själv titta igenom senaste månadens dokument utan att finna avtalet. När han återvänt till sitt kontor för att hämta sin egen kopia fick han se hur handelshuset stod i lågor och när branden väl släckts kunde konstateras att alla eventuella dokument brunnit inne. Därtill blev han tvungen att betala ett saftigt skadestånd till köparen för utebliven leverans.
Steinar som misstänkt att Skoffare blåst dem hade gett sig iväg för att undersöka saken närmare men alldeles nyligen hade Mogger mottagit ett avskedsbrev från Steinar där han förklarade hur rikedomar inte längre intresserade honom och att han lämnat staden för att söka det enkla livet.
Hela ärendet kändes mycket misstänksamt och Melobin försäkrade Mogger om att man skulle undersöka saken närmare. Om inte annat för att återfå ett värde i den just nu värdelösa skuldsedeln.
På vägen till Casimo Hruckerts kontor fortsatte Mogger att berätta hur han även varit i kontakt med Bodvil Skoffare som ägde Skoffares Handelshus. Denne ville först inte tala med honom alls men efter lite påtryckning informerades han om att karavanen kapats av rövare och att de flesta av karavanens vakter hade dödats eller tillfångatagits.
Väl framme vid Hruckerts kontor möttes man av den medelålders säkerhetsmannen som, efter att ha bjudit in sällskapet, vänligen men bestämt menade att han brukade teckna försäkringar åt Mogger men att han denna gång ej kunde minnas något om den berörda transporten. Melobin ifrågasatte även om Hruckert gjorde affärer med Skoffare men fick till svar att så ej var fallet.
Sällskapet tackade för sig och begav sig vidare till Skoffares handelshus där en trevlig ung kvinna vid namn Alma visade in i ett väntrum. Melobin lade till sin religiösa utstrålning och fick snart veta att ersättning betalts ut till de försvunna och dödade vakternas anhöriga eftersom de var försäkrade hos Hruckert. Melobin blev misstänksam eftersom Hruckert nekat till inblandning i Skoffares affärer men hann inte ställa någon följdfråga när en sträng äldre dam klargjorde att Skoffare själv satt upptagen och tog först emot besök nästkommande dag. Hon blängde därefter ilsket på Alma och snäste åt henne att göra sig själv nyttig. Sällskapet blev därefter verbalt utkörda på gatan.
Melobin kände hur man nu var något märkligt på spåren och tillsammans med Corvin och Elmrick begav han sig ut för att köpa rep och änterhake. Följande natt bröt man sig in i Casimo Hruckerts kontor utan att finna något av värde. Man tog även vägen förbi Skoffares värdshus men avvaktade med inbrott eftersom det lyste på övre våningen. Nedstämda över att inte ha funnit några fler ledtrådar begav man sig åter till värdshuset för att sova på saken och fann där en dolk inhuggen i Melobins sovrumsdörr med meddelandet ”Lämna Tricilve om livet är dig kärt!”. Skakad av att nu blivit hotad sökte Melobin istället sömnen i Elmricks rum samtidigt som de båda livvakterna gillrade en fälla i Melobins rum där det såg ut som någon låg och sov i sängen. Följande morgon kunde det dock konstateras att ingen gjort verklighet av hotet.
Solen hade nyss gått upp när männen ännu en gång knackade på i Skoffares handelshus och blev nu visade in på Bodvil Skoffares kontor. Innan Melobin hunnit fråga ut handelsmannen beklagade han det inträffade men tillade genast att det var upp till Mogger att försäkra sin last. ”Det är en riskabel bransch med mycket pengar på spel men jag kan inte göra något för honom – han har sig själv att skylla”.
Melobin skulle just följa upp Skoffares förklaring med fler frågor när handelsmannen bestämt ursäktade sig och bad sällskapet att gå. Melobin blev här lite motstridig men övertalades snabbt att lämna rummet av en grupp antågande livvakter. Just som man motades ut hördes mystiska ljud från en dörr till ett angränsade rum men Skoffare beklagade åter sitt fullspäckade schema och snart stod männen ute på gatan igen.
Melobin, Corvin och Elmrick vandrade nu upp till Moggers residens på Bitterkull där den utblottade handelsmannen tog emot. På Melobins frågor gällande svavlets destination så kunde Mogger berätta att varorna var tänka att anlända till staden Kamest längre inåt land. Tyvärr fanns inga hästar att tillgå för att undersöka saken närmare och efter ett besök i Praanz da Kaelves hem kunde konstateras att denne var ute och att man inte kunde låna ut hästar utan Da Kaelves personliga godkännande.
Det hade hunnit bli eftermiddag då sällskapet åter vandrade ner mot värdshuset. På väg genom hamnkvarteret hördes rop från stadsvakten och när man kom närmare kunde man se hur en kvinnokropp just draggats ur hamnbassängen Lak Mundri. Melobin kände genast igen kvinnan som Skoffares skrivare Alma och noterade även att den döda hade en dolk i ryggen.
Melobin ilsknade till rejält och drog slutsatsen att kvinnans prat gällande Skoffare bjudit henne en allt för tidig död. Samma kväll begav man sig mot Skoffares handelshus och vid ett obevakat ögonblick betvingade Melobin portens lås. Corvin lämnades kvar att hålla utkik på gatan medan Melobin och Elmrick smög sig uppför trapporna mot Skoffares kontor. Med sina flinka fingrar lyckades Melobin där besegra även låset till rummet där de mystiska ljuden kommit ifrån. Förvånade fann man en figur med munkavel bunden vid en stol i halvmörkret. När Melobin kom närmare kände han genast igen Steinar och skulle just börja ta loss honom då han avbröts av vapenskrammel nere på gatan. Han vände sig om mot Elmrick och välsignade honom med kraft från Kmorda varpå denne rusade ner till Corvins undsättning.
Väl ute på gatan verkade ljudet komma från en gränd strax bortom handelshuset. Med draget vapen rusade han in och fick se en bastant man svinga sitt svärd mot Corvin. Till sin hjälp hade skurken en senig kumpan som högg efter Corvin med sin kniv men innan Elmrick har hunnit utdela några hugg har Corvin slitit armen av den större skurken med sin hillebard. Elmrick sänkte därpå sitt svärd i den andre skurkens skalle och knäade omkull honom. Utan nåd svepte Corvin än en gång sin pålitliga gamla hillebard över den större skurken och trasade sönder hans ben varpå denne strax förblödde. Den klene skurken insåg sig nu besegrad och bad för sitt liv. Corvin och Elmrick tittade på varandra men bestämde sig för att släpa in honom i handelshuset för att låta Melobin avgöra hans öde. Man plockade även med sig den döde skurken från gränden.
Inne i Skoffares handelshus hade Melobin undertiden frigjort Steinar som kunde berätta hur han blivit kidnappad av de båda skurkarna som Corvin och Elmrick just burit in. Efter diverse hot om tortyr erkände den överlevande skurken, vars namn var Lannos att han och hans kumpan Erwin blivit anställda av Skoffare för att förfölja och skrämma sällskapet. Melobin noterade hur Lannos hade synliga klösmärken i ansiktet men kopplade för tillfället inte detta till Almas död. Istället började han välsigna Corvins skador efter striden i gränden medan Elmrick och Steinar band fast Lannos på den stol där man hittat Steinar innan övriga lämnade lokalen.
Återigen var man osäkra på hur allt skulle fortskrida. Melobin hade först en idée om att bryta sig in i Skoffares residens men efter att man tittat igenom omgivningen insåg man att huset var alldeles för hårdbevakat. Istället begav man sig hemåt för att vila och besökte följande morgon stadsvaktens garnison där man berättade sin historia om den försvunna svavellasten, hotbrevet och den kidnappade Steinar. Den ärrade vaktchefen synade männen noga innan han förklarade för dem att de bevis som framburits inte var speciellt trovärdiga. Därtill påpekade han att Bodvil Skoffare var en högt aktad medborgare i Tricilve och att det bästa råd han kunde ge dem var att glömma hela historien så fort som möjligt. ”Det kan till och med hända att jag inte heller hört något…” grinade han och fick strax en handfull mynt för sin tystnad.
Uppgivna över den korrumperade stadsvakten besökte man nu på nytt Mogger och det blev ett kärt återseende mellan honom och Steinar. Mogger berättade att han just varit nere i frihetsparken och sett en man klädd i munkkåpa som såg alldeles för storväxt ut för att vara munk. Plötsligt stötte munken ihop med en annan man som jobbade åt Skoffare. En ilsken diskussion uppstod mellan männen om varför munken inte höll sig undan och när denne tittade upp såg Mogger att det var kommendanten från den försvunna karavanen.
Melobin rusade med Corvin och Elmrick i släptåg ner mot parken och lyckades få en skymt av den försvunne kommendanten som nu begav sig mot hamnkvarteren och försvann in i en lagerlokal. Utanför lagret höll några hamnarbetare på att lasta ut en mängd tunnor som de tre kände igen som svaveltunnorna från Marjura. För att vara på den säkra sidan steg Corvin och Elmrick fram till förmannen och frågade efter arbete. Corvin lyckades konstigt nog hota sig till ett jobb och snart hade han smugit sig undan och konstaterat att tunnan han bar innehöll det försvunna svavlet.
Undertiden har Melobin sprungit uppför Bitterkull till Villa Parenzi där Praanz da Kaelve nu var hemkommen och med Da Kaelves nätverk inom Digeta Longa tog det inte lång tid innan lagerlokalen är omringad och varorna konfiskerade.
Den slemme Skoffare lyckades olyckligt nog göra upp i godo med Mogger efter att ha pungat ut med ett okänt skadeståndsanspråk och följande natt på Aftonkråkan hade Melobin svårt att släppa tankarna på hur Skoffare nu skulle utkräva sin hämnd på honom.
Melobin hade även drömt mer harmoniska drömmar om en stad vars gator och byggnader syntes infrusna under gnistrande is. Var detta ett alldagligt drömspel eller försökte kanske Kmorda säga honom något?
Konvojen innehöll något fler båtar än den som Radagast och hans vänner färdats med på ditresan. Därtill följde galbalonen Karramak, den flytande fästningen som nu tjänstgjorde som flyktingtransport. Melobin hade under resan stiftat bekantskap med de två trakoriska soldaterna Corvin Betz och Elmrick Jæger. De bägge hade färdats med sällskapet alltsedan de deltagit i evakueringen av Arhem och därpå slagit följe med svaveltransporten mot Clusta Noba. Melobin hade lagt välsignande ord över männens frostskador som genast läkt och Elmrick, som var en ärrad sjöbjörn, hade visat tacksamhet genom att dela sin sprattlande fiskefångst med isdruiden.
En kylig kväll satt männen och huttrade under några filtar på båtdäck när Hæjmir dök upp och berättade att han talat med Gistacki och Ormtunga som han lärt känna i svavelträsket. De berättade bedrövat hur den gemensamme vännen Robur försvunnit efter ankomsten till Clusta Noba och hur de sökt runt hela holmen efter honom utan att för den sakens skull funnit några spår. Hade den klåfingrige Robur råkat i knipa och i så fall med vem? Hæjmir kunde också berätta att han mött fältskären Sulidon Rumperlak. Denne led sedan konfrontationen med Malek Mangus av en illgrön och pulserande varböld, troligen orsakad av den loska som shaguliten givit honom. Det hade gått att urskilja i Rumperlaks urgröpta ansikte hur han försökt avlägsna svulsten utan märkbar framgång. Kort därefter kunde en besättningsman meddela hur han sett fältskären göra slut på sitt lidande genom att ge sig själv åt vågorna.
En annan som reste med samma båt var den missbelåtne Steinar Björkesjö. Hans förälskelse i isdruiden Perrima hade tagit en oväntad vändning strax innan avfärden från Clusta Noba och efter att ha blivit avspisad satt han mest och tjurade i ett hörn. Av en ren händelse råkade Findigan Mogger, farbror till den kvinna han äktat mot sin vilja, befinna sig på samma skepp och efter ett av Steinar lysande skådespel kring hur han räddats från en säker död men lidit minnesförlust alltefter händelsen kunde Mogger berätta hur både hans brorsdotter Vidrica och hans andre bror saknades efter Arhems fall. Han menade dock att gudinnan Kastyke nu åter log mot honom eftersom hon inte bara tagit ifrån honom hans familj men även låtit honom återfå den, vilket den girige Steinar genast gav honom medhåll för. Under resten av sjöfärden smorde Steinar den gamle svavelmagnaten och denne svalde hans snyfthistoria med hull och hår.
Väderguden Marduk var på konvojens sida och efter ytterligare några veckors gynnsam vind rundade skeppen ormlöpan utanför Trinsmyras östkust och anlände i början av misiska månad till Paratorna och Tricilve´s anslutningshamn i Okruzande. Trots kyliga vårvindar värmde eftermiddagssolen behagligt i den myllrande hamnen. Uppståndelsen över konvojens oväntade återkomst var kaotisk och nyfikna stadsbor såg frågande på den flytande fästningen som beskyddat Arhem men som nu istället låg på släp. En roddbåt med Trakoriska Rikets flagg närmade sig snart skeppen och en handfull tullmästare kunde förargat konstatera att den inkomna konvojen mest bestod av flyktingar från Clusta Noba. Långt om länge lyckades man lägga till vid en kajplats och det var en trygg känsla att åter få fast mark under fötterna.
Melobin blickade ut över sundet och beskådade den pråliga huvudstaden Tricilve som han sedan barnsben drömt om att få besöka. Staden var förlagd på Paratornas fastland och bortom den låga stadsmuren gick att skymta kullar med storslagen bebyggelse. Isdruiden stod gapande när han plötsligt kände en hand på sin axel. Det var Perrima som bad att få tala med honom. Hon räckte över amuletten hon fått av isjättarna och sade ”Isgudinnan har valt dig att vaka över hennes amulett. Den väg jag själv skall vandra börjar här och nu. Jag kommer fortsätta med båt söderut. Må Kmordas köld vara med dig”.
Hæjmir hade undertiden mottagit ett bud från Praanz da Kaelve att denne fått ett brådskande ärende till Tricilve men att han ordnat lagerplats för svaveltunnorna och inbjöd sällskapet till sitt hem, Villa Parenzi i Tricilve, samma afton för att fördela vinsten från svavellasten. Radagast viftar bort inbjudan och förklarar att han snarast måste uppsöka sina prästbröder vid Kafrilerkyrkan i Tricilve.
Så fort ebben skiftat till flod begav sig Melobin, Corvin och Elmric med en roddbåt över sundet mot den vidsträckta men lågbyggda huvudstaden. Elmric som var uppväxt i Tricilve kunde berätta för medpassagerarna att den låga byggnationen berodde på den leriga marken där staden var uppbyggd. Kort därefter anlände man till pråmhamnen där Elmric visade vägen till det välberyktade värdshuset Aftonkråkan som låg i Fiskgränd, inte långt därifrån.
Trots stadens storlek visade sig de flesta gator vara överfyllda av folk. Ljudet från folkmyllret blandades upp av musik från gatumusikanter, påflugna gatuförsäljare och andra kvacksalvare. En nyhetsarksförsäljare ropade ut nyheten om konvojens mysiska återkomst, en slavhandlare pryglade två nyinköpta objekt och en råttfångare var i vilt slagsmål med en dyngplockare. Kort sagt en vanlig eftermiddag i staden.
Det började bli kväll när sällskapet färdades genom stadsdelen Stenstaden som låg i anslutning till de anrika kvarteren på Bitterkull och Villa Parenzi. Väl framme vid den magnifika trävillan välkomnades man av Da Kaelves tjänstefolk som visade in i en vacker salong där Praanz da Kaelve och Steinar redan satt och diskuterade. Snart dök även Hæjmir upp varpå alla inblandade var samlade. Da Kaelve förklarade kortfattat hur han avtalat en affär med Steinar som representerade Moggers handelshus och löst in svavlet mot skuldsedlar som gick i god för pengarna. Melobin och Hæjmir fick motta varsin skuldsedel på 3600 guldtrakiner samt 50 guldtrakiner kontant medan en större del gick till Praanz för att ha ombesörjt affären. Melobin som med detta blev en förmögen man bjöd in alla i sällskapet till att fira affären nere på värdshuset. Alla tackade ja utom Da Kaelve som ursäktade sig med viktigare ärenden.
Många timmars ätande och drickande följde i ett av Aftonkråkans privata bås, Förutom Hæjmir, Melobin och Steinar fanns där även Melobins nya vänner Corvin och Elmrick samt Hæjmir´s trolovade Selisia och sonen Ulvric, den mystiska danserskan Didra och Radagast. Den förklädde Rhabdo Rana-mördaren Abenazer hade man inte sett till sedan landstigningen i Okruzande och trots att han räddat sällskapet från en säker död i Järntornet så var man lättade över att mannen inte dykt upp. Hæjmir och Selisia förkunnade under festen att de beslutat att ingå giftermål vilket gladde alla kring bordet som därmed ansåg sig inbjudna.
Många festliga timmar senare gick man välmående till sängs i några av husets mer påkostade rum och efter en god natts sömn vaknade man utvilade. Melobin möttes av ett bud från Didra att hon blivit tvungen att lämna staden eftersom hennes farbror tydligen befann sig där vilket kunde vara förståeligt efter hennes tidigare berättelser om sina vildsinta släktingar.
Dagen spenderades på stadens gator och torg eftersom Melobin ville se så mycket som möjligt av stadens sevärdheter såsom den omtalade Amifteatern ”Vallimans strålglans”, Kejsarpalatset i Coro Campina, Kastykertemplet på paradgatan Paramyrgiet och sist men inte minst den märkliga Kronolaaben i Septaviet efter vilken trakorisk tideräkning var utmätt. Allteftersom nykterheten efter gårdagens dryckesbatalj återfann sig insåg isdruiden att han med sina nyvunna tillgångar var i behov av skydd varpå han erbjöd Corvin och Elmrick arbete som hans personliga livgarde och tillsammans begav sig de tre ut för att se staden.
Efter några dagars kringvandring, där Melobin förutom besök på ovan nämnda platser även hunnit med att inhandla stärkande föremål för sina böner, var man en eftermiddag på återfärd till värdshuset. Plötsligt såg Melobin hur handelsmannen Findigan Mogger stod vid ett närliggande brofäste, märkbart bedrövad. Innan Melobin har hunnit fram till handelsmannen så har han kastat sig ut från bron och försvunnit under vattenytan.
Elmrick, som tidigare arbetat som valfångare dök instinktivt ner i det grumliga kanalvattnet och hade snart fiskat upp den medvetslöse mannen på en avsats där även Melobin och Corvin nu befann sig. Melobin gjorde ett lyckat upplivningsförsök och strax hostade Mogger upp några klunkar kanalvatten och såg upp på sina livräddare.
”Tack för att ni räddat mig men mitt liv är ändå över" suckade Mogger. "Gudinnan har åter vänt mig ryggen och handelshuset är bankrutt.”
När Melobin bad honom förklara närmare berättade han hur Moggers handelshus efter de stora förlusterna på Marjura hade tänkt göra en god affär på det svavel som man inhandlat. Svavellasten hade stuvats på en av handelshuset Skoffares väpnade eskorter för vidare transport landvägen då karavanen försvunnit ute i skogarna. Lasten var som vanligt försäkrad hos säkerhetsmannen Casimo Hruckert men när han besökte honom var denne helt oförstående och påstod att han inte kunde minnas något om försäkringspengar för lasten och därefter fick Mogger själv titta igenom senaste månadens dokument utan att finna avtalet. När han återvänt till sitt kontor för att hämta sin egen kopia fick han se hur handelshuset stod i lågor och när branden väl släckts kunde konstateras att alla eventuella dokument brunnit inne. Därtill blev han tvungen att betala ett saftigt skadestånd till köparen för utebliven leverans.
Steinar som misstänkt att Skoffare blåst dem hade gett sig iväg för att undersöka saken närmare men alldeles nyligen hade Mogger mottagit ett avskedsbrev från Steinar där han förklarade hur rikedomar inte längre intresserade honom och att han lämnat staden för att söka det enkla livet.
Hela ärendet kändes mycket misstänksamt och Melobin försäkrade Mogger om att man skulle undersöka saken närmare. Om inte annat för att återfå ett värde i den just nu värdelösa skuldsedeln.
På vägen till Casimo Hruckerts kontor fortsatte Mogger att berätta hur han även varit i kontakt med Bodvil Skoffare som ägde Skoffares Handelshus. Denne ville först inte tala med honom alls men efter lite påtryckning informerades han om att karavanen kapats av rövare och att de flesta av karavanens vakter hade dödats eller tillfångatagits.
Väl framme vid Hruckerts kontor möttes man av den medelålders säkerhetsmannen som, efter att ha bjudit in sällskapet, vänligen men bestämt menade att han brukade teckna försäkringar åt Mogger men att han denna gång ej kunde minnas något om den berörda transporten. Melobin ifrågasatte även om Hruckert gjorde affärer med Skoffare men fick till svar att så ej var fallet.
Sällskapet tackade för sig och begav sig vidare till Skoffares handelshus där en trevlig ung kvinna vid namn Alma visade in i ett väntrum. Melobin lade till sin religiösa utstrålning och fick snart veta att ersättning betalts ut till de försvunna och dödade vakternas anhöriga eftersom de var försäkrade hos Hruckert. Melobin blev misstänksam eftersom Hruckert nekat till inblandning i Skoffares affärer men hann inte ställa någon följdfråga när en sträng äldre dam klargjorde att Skoffare själv satt upptagen och tog först emot besök nästkommande dag. Hon blängde därefter ilsket på Alma och snäste åt henne att göra sig själv nyttig. Sällskapet blev därefter verbalt utkörda på gatan.
Melobin kände hur man nu var något märkligt på spåren och tillsammans med Corvin och Elmrick begav han sig ut för att köpa rep och änterhake. Följande natt bröt man sig in i Casimo Hruckerts kontor utan att finna något av värde. Man tog även vägen förbi Skoffares värdshus men avvaktade med inbrott eftersom det lyste på övre våningen. Nedstämda över att inte ha funnit några fler ledtrådar begav man sig åter till värdshuset för att sova på saken och fann där en dolk inhuggen i Melobins sovrumsdörr med meddelandet ”Lämna Tricilve om livet är dig kärt!”. Skakad av att nu blivit hotad sökte Melobin istället sömnen i Elmricks rum samtidigt som de båda livvakterna gillrade en fälla i Melobins rum där det såg ut som någon låg och sov i sängen. Följande morgon kunde det dock konstateras att ingen gjort verklighet av hotet.
Solen hade nyss gått upp när männen ännu en gång knackade på i Skoffares handelshus och blev nu visade in på Bodvil Skoffares kontor. Innan Melobin hunnit fråga ut handelsmannen beklagade han det inträffade men tillade genast att det var upp till Mogger att försäkra sin last. ”Det är en riskabel bransch med mycket pengar på spel men jag kan inte göra något för honom – han har sig själv att skylla”.
Melobin skulle just följa upp Skoffares förklaring med fler frågor när handelsmannen bestämt ursäktade sig och bad sällskapet att gå. Melobin blev här lite motstridig men övertalades snabbt att lämna rummet av en grupp antågande livvakter. Just som man motades ut hördes mystiska ljud från en dörr till ett angränsade rum men Skoffare beklagade åter sitt fullspäckade schema och snart stod männen ute på gatan igen.
Melobin, Corvin och Elmrick vandrade nu upp till Moggers residens på Bitterkull där den utblottade handelsmannen tog emot. På Melobins frågor gällande svavlets destination så kunde Mogger berätta att varorna var tänka att anlända till staden Kamest längre inåt land. Tyvärr fanns inga hästar att tillgå för att undersöka saken närmare och efter ett besök i Praanz da Kaelves hem kunde konstateras att denne var ute och att man inte kunde låna ut hästar utan Da Kaelves personliga godkännande.
Det hade hunnit bli eftermiddag då sällskapet åter vandrade ner mot värdshuset. På väg genom hamnkvarteret hördes rop från stadsvakten och när man kom närmare kunde man se hur en kvinnokropp just draggats ur hamnbassängen Lak Mundri. Melobin kände genast igen kvinnan som Skoffares skrivare Alma och noterade även att den döda hade en dolk i ryggen.
Melobin ilsknade till rejält och drog slutsatsen att kvinnans prat gällande Skoffare bjudit henne en allt för tidig död. Samma kväll begav man sig mot Skoffares handelshus och vid ett obevakat ögonblick betvingade Melobin portens lås. Corvin lämnades kvar att hålla utkik på gatan medan Melobin och Elmrick smög sig uppför trapporna mot Skoffares kontor. Med sina flinka fingrar lyckades Melobin där besegra även låset till rummet där de mystiska ljuden kommit ifrån. Förvånade fann man en figur med munkavel bunden vid en stol i halvmörkret. När Melobin kom närmare kände han genast igen Steinar och skulle just börja ta loss honom då han avbröts av vapenskrammel nere på gatan. Han vände sig om mot Elmrick och välsignade honom med kraft från Kmorda varpå denne rusade ner till Corvins undsättning.
Väl ute på gatan verkade ljudet komma från en gränd strax bortom handelshuset. Med draget vapen rusade han in och fick se en bastant man svinga sitt svärd mot Corvin. Till sin hjälp hade skurken en senig kumpan som högg efter Corvin med sin kniv men innan Elmrick har hunnit utdela några hugg har Corvin slitit armen av den större skurken med sin hillebard. Elmrick sänkte därpå sitt svärd i den andre skurkens skalle och knäade omkull honom. Utan nåd svepte Corvin än en gång sin pålitliga gamla hillebard över den större skurken och trasade sönder hans ben varpå denne strax förblödde. Den klene skurken insåg sig nu besegrad och bad för sitt liv. Corvin och Elmrick tittade på varandra men bestämde sig för att släpa in honom i handelshuset för att låta Melobin avgöra hans öde. Man plockade även med sig den döde skurken från gränden.
Inne i Skoffares handelshus hade Melobin undertiden frigjort Steinar som kunde berätta hur han blivit kidnappad av de båda skurkarna som Corvin och Elmrick just burit in. Efter diverse hot om tortyr erkände den överlevande skurken, vars namn var Lannos att han och hans kumpan Erwin blivit anställda av Skoffare för att förfölja och skrämma sällskapet. Melobin noterade hur Lannos hade synliga klösmärken i ansiktet men kopplade för tillfället inte detta till Almas död. Istället började han välsigna Corvins skador efter striden i gränden medan Elmrick och Steinar band fast Lannos på den stol där man hittat Steinar innan övriga lämnade lokalen.
Återigen var man osäkra på hur allt skulle fortskrida. Melobin hade först en idée om att bryta sig in i Skoffares residens men efter att man tittat igenom omgivningen insåg man att huset var alldeles för hårdbevakat. Istället begav man sig hemåt för att vila och besökte följande morgon stadsvaktens garnison där man berättade sin historia om den försvunna svavellasten, hotbrevet och den kidnappade Steinar. Den ärrade vaktchefen synade männen noga innan han förklarade för dem att de bevis som framburits inte var speciellt trovärdiga. Därtill påpekade han att Bodvil Skoffare var en högt aktad medborgare i Tricilve och att det bästa råd han kunde ge dem var att glömma hela historien så fort som möjligt. ”Det kan till och med hända att jag inte heller hört något…” grinade han och fick strax en handfull mynt för sin tystnad.
Uppgivna över den korrumperade stadsvakten besökte man nu på nytt Mogger och det blev ett kärt återseende mellan honom och Steinar. Mogger berättade att han just varit nere i frihetsparken och sett en man klädd i munkkåpa som såg alldeles för storväxt ut för att vara munk. Plötsligt stötte munken ihop med en annan man som jobbade åt Skoffare. En ilsken diskussion uppstod mellan männen om varför munken inte höll sig undan och när denne tittade upp såg Mogger att det var kommendanten från den försvunna karavanen.
Melobin rusade med Corvin och Elmrick i släptåg ner mot parken och lyckades få en skymt av den försvunne kommendanten som nu begav sig mot hamnkvarteren och försvann in i en lagerlokal. Utanför lagret höll några hamnarbetare på att lasta ut en mängd tunnor som de tre kände igen som svaveltunnorna från Marjura. För att vara på den säkra sidan steg Corvin och Elmrick fram till förmannen och frågade efter arbete. Corvin lyckades konstigt nog hota sig till ett jobb och snart hade han smugit sig undan och konstaterat att tunnan han bar innehöll det försvunna svavlet.
Undertiden har Melobin sprungit uppför Bitterkull till Villa Parenzi där Praanz da Kaelve nu var hemkommen och med Da Kaelves nätverk inom Digeta Longa tog det inte lång tid innan lagerlokalen är omringad och varorna konfiskerade.
Den slemme Skoffare lyckades olyckligt nog göra upp i godo med Mogger efter att ha pungat ut med ett okänt skadeståndsanspråk och följande natt på Aftonkråkan hade Melobin svårt att släppa tankarna på hur Skoffare nu skulle utkräva sin hämnd på honom.
Flykten från Marjura
Det var en vilsen skara som hade lytt Shaguls råd och förfärat backat ut ur gravkomplexet i Dymrabergen. Radagast som för första gången på flera veckor vaknat upp ur zombinets dåsighet hade lyckats greppa den uppståndnes berättelse samtidigt som han ännu var i svår chock över det faktum att den gamle vännen Frostmåne från HOXOH bara varit en ovetande dubblett av mannen i graven. Hans grubbel avbröts inte ens av det faktum att shagulitnoviserna utanför graven sett händelserna som utspelats och i panik flytt med sällskapets släde. De fritagna fångarna hade de lämnat vid gravöppningen och dessa såg nu förtvivlat på sina befriare. Hæjmir och Abenazer funderade först på att försöka hinna ikapp släden men insåg snart att detta var lönlöst då tjuvarna redan hunnit halvvägs till Gethornspasset och ens inte tycktes bekymra sig över Hæjmirs ilskna vrål över deras tilltag.
Steinar hade undertiden konstaterat att nästan all mat man fört med sig fanns i den nu stulna släden och att man snarast behövde finna ett sätt att återvända till Arhem. De fritagna från Järntornet hade redan börjat ta sin tillflykt till stenladan där det fanns halm att lägga de sjuka på. Steinar ansträngde sig för allt vad han var värd. Någonstans kände han att det fanns en lösning för hur de skulle bli räddade. Han tittade ner på amuletten som han fått av Perrima i shaguliternas sjukstuga precis innan hon försvunnit och plötsligt stod allt klart för honom. Perrima! Isjättarna!
Han såg sig hastigt om och fann Perrima liggande på en halmbädd, yrande och fortfarande med otäcka skador trots att de värsta blödningarna hade stoppats. Han vände sig om till den frånvarande Radagast och skakade liv i honom. ”Radagast – ni måste hjälpa Perrima! Hon är vår räddning härifrån!”. Kafrilerprästen såg plötsligt ut att vakna upp ur sitt slummer och utan att ge Steinar något svar gick han bort till den sårade isdruiden och började besvärja hennes sår. Det dröjde inte länge förrän hon återfick medvetandet och strax fick Steinar runt sin hals som gav henne tillbaka amuletten från isjättarna. Han förklarade hur hennes sång vid Kmordas kloster som lockat till sig isjättarna borde kunna rädda sällskapet från att frysa ihjäl och efter en kort förberedelse vandrade Perrima ut ur byggnaden och åkallade på nytt isjättarna med sin sång.
Några timmar förflöt och Hæjmir skulle just svära över den opålitliga locksången då kraftiga steg skakade marken. Två väldiga jättar kom strax strövlande genom Gethornspasset och Perrima presenterade dem som Thule och Basimor. Med jättarnas medhavda slädar tändes nytt hopp om att återvända till det krigshärjade Arhem och Hæjmirs trolovade Selisia i Bethra Zur. Så snart alla hade klättrat i slädarna och smort sig med den sista karsonoljan gav man sig iväg söderut och lämnade kratern med sin spruckna skorpa där klippan med Järntornet funnits några timmar tidigare.
Jättarna följde först spåren från släden med shaguliterna men när dessa vek av åt sydost bestämde man sig för att istället fortsätta sydväst, i riktning mot Arhem. Två nätter senare hade jättarna lyckats föra sällskapet till glaciärisens kant och satte ner slädarna nedanför den väldiga isryggen. Man tackade Thule och Basimor för att de båda hade räddat deras liv och begav sig sedan utsvultna i riktning mot staden.
Längs stigen möttes man av både soldater och civila på flykt undan övermakten. Dessa berättade hur Arhem fallit och hur de döda genom trolldom ställt sig upp ur sina gravar och spridit skräck omkring sig. Det verkade som hela den förbannad ön blivit förhäxad. När man någon timme senare närmade sig den brinnande staden såg man hur de döda, likt en mur av lump besatt av lemmar av surt gammalt virke hade omringat staden och hur ytterligare tusental kom marscherande över bergssluttningarna. Deras bleka ögon stirrade livlöst framför sig och deras vapen högg urskiljningslöst mot allt som kom i deras väg varpå man valde att hålla sig på säkert avstånd från förödelsen.
Hæjmir kunde urskilja hur en trupp av ännu levande kom springande från garnisonen på stadsberget. När dessa kom närmare såg man att det var Praanz da Kaelve, Nin Hallaska och några trakoriska officerer. Praanz informerade om hur Arhem gått förlorat och att man försökt evakuera så många av invånarna som möjligt till byn Bethra Zur. Praanz berättade också hur hans uppdrag nu var att säkra fånglägrets svaveltillgångar eftersom lasten såg ut att bli den sista inom överskådlig framtid. Hæjmir skakade direkt på huvudet och förklarade att hans son och de övriga måste sättas i säkerhet men efter att Praanz deklarerat svavellastens värde och köpslagit om sällskapets andel av vinsten, samt menat att han hade en plan för att kunna fly Marjura, så skickade man Steinar och Radagast att leda de övriga i säkerhet medan Hæjmir själv tillsammans med Melobin och Abenazer följde Praanz da Kaelve och hans män mot fånglägret.
Da Kaelve ville först lämna fångarna åt sitt öde men Melobin lyckades övertyga honom om att även dessa våldsverkare kunde vara till nytta för att lasta de tunga svaveltunnorna. När tunnorna till slut var lastade satte man kurs mot Bethra Zur dit man anlände följande morgon. Steinar, Radagast och övriga som sänts i förväg låg och sov men väcktes av Selisias glädjeskri som inte visste några gränser. Hon slängde sig handlöst i famnen på Hæjmir och kramade honom och deras son Ulvric som fortfarande inte sagt ett ljud sen han blivit befriad i Järntornet.
Skatterna från Blatifagus boning som man gömt undan i byn lastades på ytterligare en släde och medan trakorier och marjurer tog plats i ytterligare slädar förklarade Da Kaelve hur man skulle färdas mot bansikanmunkarnas koloni på holmen Clusta Nova vid ostkusten. Rapporter om hur de vandöda crurerna undvikit att korsa vattendrag gav honom hopp om att munkkolonin skulle bistå med tillfällig säkerhet och vårkonvojen mot Arhem brukade dessutom göra en anhalt på ön vilket öppnade möjligheten för en vidare passage söderut.
Under ledning av Da Kaelve och Bethra Zurs rådherre Jölnir Isegård begav sig så småningom slädarna över den blåsiga glaciärisen och knappt en vecka senare anlände man utan missöden vid det vatten som delade Clusta Noba från resten av Marjura. Här möttes man av fler flyktingar från Marjuras övriga byar och gårdar som alla kunde förtälja sin beskärda del av crurernas förödelse. Ett större antal fiskebåtar från Clusta Noba transporterade de flyende över sundet från fastlandet och väl på andra sidan hyllades både Hæjmir och Steinar som hjältar såfort de fritagna fångarna i Järntornet spridit sina berättelser. Radagast däremot fick många hatiska blickar eftersom Arhems bybor ansåg att han hade haft samröre med shaguliterna i sjukstugan. Hæjmir lyckades lugna situationen genom att berätta hur Radagast blivit förd bakom ljuset och själv fallit offer för sektens experiment vilket gjorde byborna mer vänligt inställda och snart var prästen igång med att läka skadade från Arhem.
Clusta Noba tog under de närmaste dagarna emot fler flyktingar och sammanlagt rörde det sig om uppemot 800 personer som tagit tillflykten till ön. Flesta saknade var det efter slaget vid Arhem där endast några hundra av de sammanlagt över tusen byborna och soldaterna påträffats vid liv. Man befarade att de flesta mött en säker död vid crurernas anfall samt vid flykten över den kyliga glaciären.
Flera veckor senare, i början av våren och fateska månad rapporterade vaktposten hur en kolonn av skepp med trakorisk flagg siktats i riktning mot holmen. Vid konvojens ankomst förklarade Da Kaelve det dystra läget och beordrade att alla flyktingar på Clusta Noba skulle tas ombord. Efter en för det Trakoriska riket typisk förhandling gällande ekonomisk ersättning för att rädda de nödställda tröttnade Da Kaelve på sina giriga landsmän och slängde fram lejdebrev som gav honom rätt att ta kontroll över samtliga skepp i konvojen. Alla erbjöds plats på återresan över Norra Ishavet men bansikanmunkarna valde trots allt att stanna kvar på holmen. Detsamma gällde Rurik och ett antal sammanbitna marjurer som svor att aldrig sätta sin fot på ockupationsmaktens marker i söder.
Följande eftermiddag stod skeppen redo för den långa återresan och även om matförrådet inte var välfyllt så räknade man med att klara resan genom ransonering. Radagast stod länge och blickade ut över den mulna horisonten där den taggiga ishavsön sakta försvann bortom vågorna. Han drog sig till minnes den morgon då de anlänt till ön. Sedan dess hade Morgain, Krilljon och även Dyrgil gått död till mötes och han var nu den ende överlevande. Hans tankar fortsatte sväva kring Shagul som visat sig vara vid liv, den återväckte Ottar och dennes demonsvärd Ebharing. Radagast insåg att det här var inte slutet på historien - äventyret hade bara börjat.
Steinar hade undertiden konstaterat att nästan all mat man fört med sig fanns i den nu stulna släden och att man snarast behövde finna ett sätt att återvända till Arhem. De fritagna från Järntornet hade redan börjat ta sin tillflykt till stenladan där det fanns halm att lägga de sjuka på. Steinar ansträngde sig för allt vad han var värd. Någonstans kände han att det fanns en lösning för hur de skulle bli räddade. Han tittade ner på amuletten som han fått av Perrima i shaguliternas sjukstuga precis innan hon försvunnit och plötsligt stod allt klart för honom. Perrima! Isjättarna!
Han såg sig hastigt om och fann Perrima liggande på en halmbädd, yrande och fortfarande med otäcka skador trots att de värsta blödningarna hade stoppats. Han vände sig om till den frånvarande Radagast och skakade liv i honom. ”Radagast – ni måste hjälpa Perrima! Hon är vår räddning härifrån!”. Kafrilerprästen såg plötsligt ut att vakna upp ur sitt slummer och utan att ge Steinar något svar gick han bort till den sårade isdruiden och började besvärja hennes sår. Det dröjde inte länge förrän hon återfick medvetandet och strax fick Steinar runt sin hals som gav henne tillbaka amuletten från isjättarna. Han förklarade hur hennes sång vid Kmordas kloster som lockat till sig isjättarna borde kunna rädda sällskapet från att frysa ihjäl och efter en kort förberedelse vandrade Perrima ut ur byggnaden och åkallade på nytt isjättarna med sin sång.
Några timmar förflöt och Hæjmir skulle just svära över den opålitliga locksången då kraftiga steg skakade marken. Två väldiga jättar kom strax strövlande genom Gethornspasset och Perrima presenterade dem som Thule och Basimor. Med jättarnas medhavda slädar tändes nytt hopp om att återvända till det krigshärjade Arhem och Hæjmirs trolovade Selisia i Bethra Zur. Så snart alla hade klättrat i slädarna och smort sig med den sista karsonoljan gav man sig iväg söderut och lämnade kratern med sin spruckna skorpa där klippan med Järntornet funnits några timmar tidigare.
Jättarna följde först spåren från släden med shaguliterna men när dessa vek av åt sydost bestämde man sig för att istället fortsätta sydväst, i riktning mot Arhem. Två nätter senare hade jättarna lyckats föra sällskapet till glaciärisens kant och satte ner slädarna nedanför den väldiga isryggen. Man tackade Thule och Basimor för att de båda hade räddat deras liv och begav sig sedan utsvultna i riktning mot staden.
Längs stigen möttes man av både soldater och civila på flykt undan övermakten. Dessa berättade hur Arhem fallit och hur de döda genom trolldom ställt sig upp ur sina gravar och spridit skräck omkring sig. Det verkade som hela den förbannad ön blivit förhäxad. När man någon timme senare närmade sig den brinnande staden såg man hur de döda, likt en mur av lump besatt av lemmar av surt gammalt virke hade omringat staden och hur ytterligare tusental kom marscherande över bergssluttningarna. Deras bleka ögon stirrade livlöst framför sig och deras vapen högg urskiljningslöst mot allt som kom i deras väg varpå man valde att hålla sig på säkert avstånd från förödelsen.
Hæjmir kunde urskilja hur en trupp av ännu levande kom springande från garnisonen på stadsberget. När dessa kom närmare såg man att det var Praanz da Kaelve, Nin Hallaska och några trakoriska officerer. Praanz informerade om hur Arhem gått förlorat och att man försökt evakuera så många av invånarna som möjligt till byn Bethra Zur. Praanz berättade också hur hans uppdrag nu var att säkra fånglägrets svaveltillgångar eftersom lasten såg ut att bli den sista inom överskådlig framtid. Hæjmir skakade direkt på huvudet och förklarade att hans son och de övriga måste sättas i säkerhet men efter att Praanz deklarerat svavellastens värde och köpslagit om sällskapets andel av vinsten, samt menat att han hade en plan för att kunna fly Marjura, så skickade man Steinar och Radagast att leda de övriga i säkerhet medan Hæjmir själv tillsammans med Melobin och Abenazer följde Praanz da Kaelve och hans män mot fånglägret.
Da Kaelve ville först lämna fångarna åt sitt öde men Melobin lyckades övertyga honom om att även dessa våldsverkare kunde vara till nytta för att lasta de tunga svaveltunnorna. När tunnorna till slut var lastade satte man kurs mot Bethra Zur dit man anlände följande morgon. Steinar, Radagast och övriga som sänts i förväg låg och sov men väcktes av Selisias glädjeskri som inte visste några gränser. Hon slängde sig handlöst i famnen på Hæjmir och kramade honom och deras son Ulvric som fortfarande inte sagt ett ljud sen han blivit befriad i Järntornet.
Skatterna från Blatifagus boning som man gömt undan i byn lastades på ytterligare en släde och medan trakorier och marjurer tog plats i ytterligare slädar förklarade Da Kaelve hur man skulle färdas mot bansikanmunkarnas koloni på holmen Clusta Nova vid ostkusten. Rapporter om hur de vandöda crurerna undvikit att korsa vattendrag gav honom hopp om att munkkolonin skulle bistå med tillfällig säkerhet och vårkonvojen mot Arhem brukade dessutom göra en anhalt på ön vilket öppnade möjligheten för en vidare passage söderut.
Under ledning av Da Kaelve och Bethra Zurs rådherre Jölnir Isegård begav sig så småningom slädarna över den blåsiga glaciärisen och knappt en vecka senare anlände man utan missöden vid det vatten som delade Clusta Noba från resten av Marjura. Här möttes man av fler flyktingar från Marjuras övriga byar och gårdar som alla kunde förtälja sin beskärda del av crurernas förödelse. Ett större antal fiskebåtar från Clusta Noba transporterade de flyende över sundet från fastlandet och väl på andra sidan hyllades både Hæjmir och Steinar som hjältar såfort de fritagna fångarna i Järntornet spridit sina berättelser. Radagast däremot fick många hatiska blickar eftersom Arhems bybor ansåg att han hade haft samröre med shaguliterna i sjukstugan. Hæjmir lyckades lugna situationen genom att berätta hur Radagast blivit förd bakom ljuset och själv fallit offer för sektens experiment vilket gjorde byborna mer vänligt inställda och snart var prästen igång med att läka skadade från Arhem.
Clusta Noba tog under de närmaste dagarna emot fler flyktingar och sammanlagt rörde det sig om uppemot 800 personer som tagit tillflykten till ön. Flesta saknade var det efter slaget vid Arhem där endast några hundra av de sammanlagt över tusen byborna och soldaterna påträffats vid liv. Man befarade att de flesta mött en säker död vid crurernas anfall samt vid flykten över den kyliga glaciären.
Flera veckor senare, i början av våren och fateska månad rapporterade vaktposten hur en kolonn av skepp med trakorisk flagg siktats i riktning mot holmen. Vid konvojens ankomst förklarade Da Kaelve det dystra läget och beordrade att alla flyktingar på Clusta Noba skulle tas ombord. Efter en för det Trakoriska riket typisk förhandling gällande ekonomisk ersättning för att rädda de nödställda tröttnade Da Kaelve på sina giriga landsmän och slängde fram lejdebrev som gav honom rätt att ta kontroll över samtliga skepp i konvojen. Alla erbjöds plats på återresan över Norra Ishavet men bansikanmunkarna valde trots allt att stanna kvar på holmen. Detsamma gällde Rurik och ett antal sammanbitna marjurer som svor att aldrig sätta sin fot på ockupationsmaktens marker i söder.
Följande eftermiddag stod skeppen redo för den långa återresan och även om matförrådet inte var välfyllt så räknade man med att klara resan genom ransonering. Radagast stod länge och blickade ut över den mulna horisonten där den taggiga ishavsön sakta försvann bortom vågorna. Han drog sig till minnes den morgon då de anlänt till ön. Sedan dess hade Morgain, Krilljon och även Dyrgil gått död till mötes och han var nu den ende överlevande. Hans tankar fortsatte sväva kring Shagul som visat sig vara vid liv, den återväckte Ottar och dennes demonsvärd Ebharing. Radagast insåg att det här var inte slutet på historien - äventyret hade bara börjat.
Döds ände
På andra sidan bron satt Hæjmir och väntade otåligt. Steinar hade lagt sig till rätta i släden medan han själv inte kunnat släppa Järntornet med blicken sedan han sett Abenazer och Melobin försvinna in genom de stora portarna på byggnadens framsida. Skymningen hade sedan länge blivit kväll och Hæjmir såg i mörkret inte längre horndemonerna som tidigare kretsat runt Järntornet utan bara templets siluett som lystes upp av det eldflammande skenet från lavaskorpan nedanför.
Nu satt han som bäst och funderade på om Abenazer och Melobin redan från start blivit påkomna och nu spenderade sina sista timmar i tornets fängelsehålor när Steinar vaknade till. Den nyvakne såg sig omkring och undrade först vart han befann sig innan han mindes och drog en tung suck.
Hæjmir som aldrig varit speciellt förtjust i den pladdrande ynglingen kände sig mer och mer pressad i situationen. Skulle han sitta här i stenladan och lyssna på Steinars gnäll om farorna med uppdraget medans hans son fanns några hundra meter bort och behövde räddas?
”Jag går in!” sade han med bestämd röst varpå Steinar såg oroligt på honom. ”In? Är ni galen? Jag skulle snarare föreslå att vi insåg våra begränsningar och genast flydde fältet! ”. ”Du gör som du vill” svarade Hæjmir samtidigt som han inspekterade sina vapen och utrustning. ”Jag tror det går att ta sig fram under gångbron som tillsammans med mörkret ger skapligt skydd. Dessutom borde skorpans yta vara tillräckligt tjock där för att inte rasa igenom”.
Steinar skakade på huvudet men insåg sig samtidigt ha ont om valmöjligheter för att slippa vara ensam. Han följde motvilligt efter Hæjmir nerför slänten mot den stelnade vulkanskorpan. Precis som Hæjmir anat så var ytan tillräckligt tjock under bron och man smög därmed från pelare till pelare ända tills man slutligen nådde fram till klippan med Järntornet.
Efter en ansträngande klättring hade Hæjmir lyckats nå klipphyllan där den katedralliknande byggnaden var uppförd. Steinar som aldrig sett anledning till att lära sig klättra i sitt tidigare bekymmerslösa liv fick istället hissas upp med rep och de båda kikade nu ut över gårdsplanen. Plötsligt slog ett litet bylte ner i marken precis bredvid den uppskrämde Steinar som oroat kikade upp. Till sin glädje såg man att föremålet kommit från husets vänstra balkong där Melobin och den förklädde Abenazer såg ner på dem. Abenazer gjorde tecken åt männen på gårdsplanen att hålla sig lugna innan han åter försvann in i byggnaden men Steinar pekade istället på en smal gång vid sidan av byggnaden som de båda bestämde sig för att utforska.
Inne i Järntornet hade Abenazer och Melobin precis lämnat balkongen. De hade i sista sekunden bestämt sig för att signalera åt sina vänner på andra sidan bron innan de begav sig djupare in i templets inre och kände nu lugn över att Hæjmir och Steinar klarat sig från att bli upptäckta. Man återvände nerför trappan till avsatsen med de beväpnade noviserna och gick med bestämda steg in genom dubbeldörren för vilken de båda verkade hålla vakt. Bakom dörren fann man en osmyckad korridor som gjorde en böj och slutade vid en mörk metallglänsande dörr.
Melobin öppnade dörren och lät Abenazer träda in i rummet som var till formen åttakantigt. På ett upphöjt podium stod ett massivt bord med femton stolar där shaguliternas prior Grafficanus Majus - en figur i violett dräkt och svampformad hatt just vänt sig om mot dem. Shagulitens ansiktsdrag hade flutit ut till en grotesk mossgrön mask och huden var sprucken som åldrig bark. Han pekade hotfullt mot Melobin med sin kloförsedda metallstav och med telepati frågade han varför en avhoppare som honom själv hade återvänt till shaguliternas tempel. Melobin förklarade kort hur han blivit övertalad av Malek Mangus och syftade till den förklädde Abenazer som samtidigt gjorde en lätt bugande hälsning till priorn.
Nu satt han som bäst och funderade på om Abenazer och Melobin redan från start blivit påkomna och nu spenderade sina sista timmar i tornets fängelsehålor när Steinar vaknade till. Den nyvakne såg sig omkring och undrade först vart han befann sig innan han mindes och drog en tung suck.
Hæjmir som aldrig varit speciellt förtjust i den pladdrande ynglingen kände sig mer och mer pressad i situationen. Skulle han sitta här i stenladan och lyssna på Steinars gnäll om farorna med uppdraget medans hans son fanns några hundra meter bort och behövde räddas?
”Jag går in!” sade han med bestämd röst varpå Steinar såg oroligt på honom. ”In? Är ni galen? Jag skulle snarare föreslå att vi insåg våra begränsningar och genast flydde fältet! ”. ”Du gör som du vill” svarade Hæjmir samtidigt som han inspekterade sina vapen och utrustning. ”Jag tror det går att ta sig fram under gångbron som tillsammans med mörkret ger skapligt skydd. Dessutom borde skorpans yta vara tillräckligt tjock där för att inte rasa igenom”.
Steinar skakade på huvudet men insåg sig samtidigt ha ont om valmöjligheter för att slippa vara ensam. Han följde motvilligt efter Hæjmir nerför slänten mot den stelnade vulkanskorpan. Precis som Hæjmir anat så var ytan tillräckligt tjock under bron och man smög därmed från pelare till pelare ända tills man slutligen nådde fram till klippan med Järntornet.
Efter en ansträngande klättring hade Hæjmir lyckats nå klipphyllan där den katedralliknande byggnaden var uppförd. Steinar som aldrig sett anledning till att lära sig klättra i sitt tidigare bekymmerslösa liv fick istället hissas upp med rep och de båda kikade nu ut över gårdsplanen. Plötsligt slog ett litet bylte ner i marken precis bredvid den uppskrämde Steinar som oroat kikade upp. Till sin glädje såg man att föremålet kommit från husets vänstra balkong där Melobin och den förklädde Abenazer såg ner på dem. Abenazer gjorde tecken åt männen på gårdsplanen att hålla sig lugna innan han åter försvann in i byggnaden men Steinar pekade istället på en smal gång vid sidan av byggnaden som de båda bestämde sig för att utforska.
Inne i Järntornet hade Abenazer och Melobin precis lämnat balkongen. De hade i sista sekunden bestämt sig för att signalera åt sina vänner på andra sidan bron innan de begav sig djupare in i templets inre och kände nu lugn över att Hæjmir och Steinar klarat sig från att bli upptäckta. Man återvände nerför trappan till avsatsen med de beväpnade noviserna och gick med bestämda steg in genom dubbeldörren för vilken de båda verkade hålla vakt. Bakom dörren fann man en osmyckad korridor som gjorde en böj och slutade vid en mörk metallglänsande dörr.
Melobin öppnade dörren och lät Abenazer träda in i rummet som var till formen åttakantigt. På ett upphöjt podium stod ett massivt bord med femton stolar där shaguliternas prior Grafficanus Majus - en figur i violett dräkt och svampformad hatt just vänt sig om mot dem. Shagulitens ansiktsdrag hade flutit ut till en grotesk mossgrön mask och huden var sprucken som åldrig bark. Han pekade hotfullt mot Melobin med sin kloförsedda metallstav och med telepati frågade han varför en avhoppare som honom själv hade återvänt till shaguliternas tempel. Melobin förklarade kort hur han blivit övertalad av Malek Mangus och syftade till den förklädde Abenazer som samtidigt gjorde en lätt bugande hälsning till priorn.
Undertiden hade Hæjmir och Steinar nått fram till en järnbeslagen sidoport i slutet på den sluttande gången. Hæjmir beslutade sig för att knacka på och några sekunder senare öppnades dörren av shagulitprästinnan Listeria från sjukstugan i Arhem. Hon såg chockad ut över att se männen och när Hæjmir frågade efter sin son så släpptes de in. ”Försök att vara tysta, jag ska hjälpa er att finna pojken” viskade hon och öppnade en tjock trädörr längre ner i korridoren innanför. Man befann sig nu i Järntornets fängelsehålor och bakom gallret i den närmsta cellen hördes barngråt i mörkret.
”Ulvric!” ropade Hæjmir och slet tag i shagulitprästinnans nycklar för att snabbare öppna celldörren. På golvet i cellen satt fem förskräckta barn hopkurade utan att våga möta Hæjmir med blicken. ”Var är Ulvric?” vrålade han varpå Listeria blev mörk i blicken och väste ”Jag sa ju åt er att vara tyst!” samtidigt som hon besvärjde bort Hæjmirs syn. ”Steinar! Jag är blind! Hugg ner häxan!” skrek Hæjmir varpå den annars klenmodige ynglingen fick något hysteriskt i blicken och rusade med dragen kroksabel till undsättning. Listeria hann knappt uppfatta Steinars häftiga angrepp innan sabeln borrade sig så djupt i hennes rygg att den närapå delade kroppen. Strax återfick Hæjmir synen och kunde till sin förvåning se hur Steinar dräpt kvinnan även om han verkade påtagligt omtumlad efter attacken. Hæjmir vände sig mot barnen på cellgolvet. ”Är någon av er Ulvric?” frågade han dem med ett lugnare tonläge varpå en av ungarna snyftade fram ”De gröna tog honom för en stund sedan”.
Steinar sökte igenom övriga fängelsehålor och fann en större cell med fem av de bortförda männen och kvinnor från sjukstugan i Arhem. I tre mindre celler fann han den trakoriske officeren Hons Lejfholt, Hildurs försvunne son Rurik Ornetand samt den vimmelkantige Melobin som fallit ner från våningen ovanför.
Hæjmir gav Hons ett kortsvärd och tillsammans genomsökte de dörrarna i korridoren som förutom ett förvaringsrum för döda kroppar var en trappa uppåt samt en trappa till ett nedre källarplan. Det bestämdes snabbt att man skulle dela på sig medan fångarna tryggast fick stannar kvar i den olåsta fängelsehålan.
Steinar och Hons följde trappan uppåt och kom ut genom en lönndörr i den korridor från vilken Abenazer just flytt undan den hånleende shaguliten från det åttakantiga rummet. I korridorens ena ände såg de ryggen på shaguliten stående vänd mot Abenazer som nu kommit ut i den stora hallen.
Utan förvarning stormade Steinar och Hons fram mot shaguliten som nedgjordes med några kraftiga hugg i ryggtavlan. Abenazer hade fullt upp med de två noviserna uppe på avsatsen och kastade vassa projektiler mot dem vilket gjorde det lätt för Steinar och Hons att även göra processen kort med dessa. I sitt sista kraftfulla hugg förlorade Steinar plötsligt medvetandet och föll handlöst till marken. Hons försökte få liv i honom utan att lyckas och bar då ner honom genom lönndörren medan Abenazer smög sig ner till källarplanet där Radagast hölls fången. Efter att ha smugit sig på novisen som bevakat Radagast och skurit av honom halsen ledde han även med sig den likgiltige Radagast ner i lönngången.
Hæjmir och Melobin har samtidigt kommit ner för trappan som slutar i ett källarplan. Planet utgjorde av ett oregelbundet system låga bågformade källarvalv med många pelare nedstuckna i golvet som var täckt av svart sand. När Hæjmir tänt en fackla kunde man förutom sju dörrar även se ett stort järngaller i ett av de bortre hörnen där barngråt hördes. Hæjmir kikade ner i hopp om att finna sin son men blev istället paralyserad av skräck över den fasansfulla varelse som där satt instängd. Efter att Melobin lyckats dra honom därifrån började man genomsöka salens dörrar. Bakom den första dubbeldörren fann man en smal golvhylla där en shagulit reglerade kedjorna för tre fångar som hängde delvis nedsänkta i vattnet med grodliknande djur fastsugna i klungor på offrens kroppar. Hæjmir högg skoningslöst ner den förvånade shaguliten medan Melobin lyckades rädda de kedjade fångarna och sände dem upp till de övriga som fortfarande hölls gömda i fångcellen.
I nästa rum fann man ett mindre klipputrymme fyllt med halmknippen. Melobin tyckte sig se hur det glittrade svagt av silver i halmen och efter att ha grävt sig fram fann man vid bortre väggen ett lågt altare med ett silverstäd på. Melobin som var fylld av hat mot shaguliterna ville genast starta mekanismen och förstöra Järntornet men hejdades av Hæjmir som påminde om att man först måste finna Ulvric och fortsatte därför sökandet vid nästa dörr. Dörren var låst men genom en lucka i dörren kunde man ändå konstatera att rummet var tomt.
Man fortsatte nu till en celldörr där en vitskimrande gestalt framträdde och befallde monotont männen att ”ge honom den gröne” vad de än frågade honom. Med oro över att inte hinna fram till Ulvric i tid begav man sig in genom nästa dörr som spärrades av en olåst gallergrind mot ett rum som förutom ett kvarglömt benrangel inte innehöll någonting. Innanför den näst sista dörren fann man ett gallerförsett mörkt rum där levande varelser rörde sig i dunklet. När Hæjmir förde sin fackla närmare gallret hördes klagande röster som bedjande att man skulle släcka ljuset. Chockade kunde man nu urskilja fem nakna och utmärglade människor vars kroppar täcktes av gröna svulster. I vredesmod lämnade Hæjmir och Melobin rummet efter att de arma fångarna förklarat att deras räddning var förbi men att man önskade hämnd på shaguliterna.
Just som man stängt dörren bakom sig hördes steg i trappan varpå Abenazer och Hons kom ner. Hæjmir, Melobin och Hons öppnade den sista dörren och fann där en korridor med ytterligare tre dörrar. Ilsknare än någonsin slet Hæjmir upp den högra dörren och fann ett rum med kväljande stank av lik och kemikalier. I ett stenkar fyllt med brun grumlig vätska låg ett lik nedtryckt under ett bronsgaller och på en mörkfläckad arbetsbänk låg något som kunde gissas vara likets inälvor. Hæjmir rusade vidare till nästa dörr utan att invänta de övriga eftersom han kände hur tiden började rinna ut. I ett trattformat rum med rader av träbänkar stod glasburkar med konserverade och anatomiskt avvikande likdelar.
Utan att genomsöka rummet ytterligare återvände han till Melobin och Hons som just var beredda att gå in i den sista av korridorens dörrar därifrån man just hört ångestfyllda kvinnoskrik. I ljuset av några upptända fyrfat kunde skymtas en stenbänk på vilken isdruiden Perrima låg livlös och fastkedjad. Över hennes nakna och svårt sargade kropp lutade sig tre figurer som fascinerat fortsatte bearbeta kroppen med otrevliga redskap och blodiga knivar.Hæjmir greps av obeskrivligt raseri och stormade fram mot shaguliterna som helt överrumplades. När Hons och Melobin väl hann fram hade redan den förste shaguliten mist livet. En annan lyckades med sina klor riva upp ett djupt sår i magen på Melobin men fick till svar en dödlig svärdsving och snart hade man även lyckats dräpa den siste shaguliten i rummet. Melobin undersökte Perrima och märkte att hon fortfarande levde. Han förband hennes värst blödande sår och efter att ha lossat kedjorna svepte han in henne i ett skynke samtidigt som Hæjmir fick syn på dörren till en fångcell bakom stenbordet. Han slet upp dörren och fann en liten pojke vänd med ansiktet in mot väggen. ”Ulvric min son! Det är över nu!” sade han försiktigt samtidigt som han lyfte upp den apatiske och skälvande pojken.
Plötsligt skälvde hela rummet till och när man rusade bort mot silverstädet så mötte man Abenazer som just dragit igång förstörelsemekanismen. Hæjmir blev åter ursinnig men eftersom tiden nu var knapp lät man ilskan förgås och begav sig istället uppför trappan samtidigt som källarvalven bakom dem började falla samman. Vid trappans krön mötte man Rurik och de övriga fångarna som också känt skalvet. Man hjälptes åt att bära Steinar och leda Radagast samtidigt som alla flydde mot vagnen på gårdsplanen. Hela vulkankratern hade fyllts av ett mullrande ljud från den skakande mittklippan och just som man lyft upp vagnen på bron slogs Järntornets väldiga portar upp på vid gavel och ett tjugotal shaguliter stormade ut ledda av patriarken Gobrugda som Abenazer och Melobin mött när de först anlände.
Vagnen rullade i hög fart över bron med fritagna fångar och shaguliter hack i häl. Några av fångarna klarade inte att hålla balansen och störtade skoningslöst ner i avgrunden medan Hæjmir spände bågen för att reducera antalet shaguliter. Ett ilsket skri hördes plötsligt från luften och innan man hann reagera hade en av horndemonerna slitit tag i ett av barnen som satt på vagnen. Till sin förfäran såg man hur odjuret malde ner det vilt tjutande offret med sina vassa tänder så blodet regnade över folket på bron.
Bakom sig såg man nu hur klippan med Järntornet rämnade ner i vulkanens innanmäte samtidigt som skakningarna gjorde att bron från klippan började falla sönder. Väl i säkerhet vid det motsatta brofästet sprang Melobin och hämtade fram oxen och släden. Man lastar ombord barn och vuxna samtidigt som Hæjmir och Hons sköt tillbaka vagnen på bron som hinder för shaguliterna. Släden gav sig iväg med alla överlevande ombord och bakom sig såg man hur många av shaguliterna gick en säker död till mötes på den rasande bron även om ett mindre antal envetet fortsatte förfölja släden.
På säkert avstånd från förföljarna började man äntligen pusta ut och skulle precis korsa Gethornspasset när man såg en välbekant man med kloförsedd stav stå mitt i slädspåret. Vid sidorna om honom stod ytterligare några grönhudade män och deras horndemoner. Priorn gjorde en gest som genast fick oxen att stanna släden och paralyserat stirra framför sig. Melobin steg genast ur släden och rådde de övriga att göra samma sak efter att på telepatisk väg blivit hotad att annars få sitt hjärta utslitet ur kroppen. Hæjmir och Abenazer följde inte Melobins goda råd utan anföll priorn med projektiler vilka inte tycktes ha någon märkbar effekt. Istället blev de paralyserade av priorns anhängare samtidigt som Gobrugda och hans män kom ikapp släden.
Sällskapet bands och fördes åter tillbaka till brofästet och Shaguls grav där den ursinnige priorn menade att de skulle gå en plågsam död till mötes som straff för att de ödelagt sektens tempel. Hæjmir försökte tala med priorn och få honom att åtminstone släppa hans son och de andra barnen men istället hånlog priorn och lovade att låta Hæjmir bevittna hur sonen skulle offras på plågsamt möjligaste sätt av priorn själv.
Väl tillbaka vid stenladan och Shaguls grav uppstod förvirring. De väldiga portarna som slöt frid kring graven stod på glänt. Melobin började genast predika om att detta var shaguliternas straff för att de letts bort från den sanna läran. ”Tystnad!” vrålade den uppretade priorn och gick undan för att samtala privat med sin andreman Gobrugda.
Efter några minuters rådslag beordrade priorn att offerriten skulle bli desto mer stämningsfull inne i sektmästarens öppnade grav. Han pekade med den kloförsedda staven på Hæjmir, Ulvric, Melobin, Radagast, Abenazer och den vakna men omtumlade Steinar medans övriga fångar skulle vaktas av noviserna på gravens utsida.
Sällskapet fördes in i den väldiga gravkryptan som Steinar berättade att han sett i sin mardröm på väg till kmordaklostret några månader tidigare. I det skumma ljuset från de gläntande portarna såg man hur kammarens golv var strött med sönderrivna böcker, trasiga smycken, tygtrasor, krukskärvor och annan bråte. I en sidosal stod ett långt stenbord och i en annan stod en vackert snidad bädd där kroppen av en uråldrig kvinna låg i famnen på den försvunna Didra. Didra reagerade inte ens på sällskapets ankomst utan snyftade bara och strök sin hand över den döda kvinnans huvud.
Plötsligt märkte man hur en gestalt, klädd i kåpa, rörde sig i kammarens mörka skuggor och priorn riktade instinktivt sin stav mot inkräktaren och beskyllde denne för gravskändning. När gestalten strax därpå trädde fram och sänkte huvan för att tillkännage sig, föll priorn gråtande på knä och bad om förlåtelse medan Gobrugda tog tillfället i akt att proklamera frälsaren Shaguls återuppståndelse från de döda. Alla shaguliter föll genast på knä samtidigt som Hæjmir och Melobin kunde urskilja hur den drogade Radagast trots sitt dunkla sinne såg märkbart chockad ut som om han sett något ofattbart.
När högaktningsbevisen var över försökte den darrige priorn återta sin vacklande ställning och visade upp de blodsoffer man medtagit som gåva. Shagul såg ointresserat på fångarna och klippte av priorns hyllningstal genom att sammanfatta framtidsutsikterna. ”Tiden är nu kommen för er upplysta att precis som mig själv nå Döds Ände och för oss gemensamt att skapa herravälde över alla folk”. Han bjöd därpå in shaguliterna till stenbordet där bägare snabbt ställdes i ordning för att med en skål hylla Shagul och i hans ära dricka det livselixir som skulle göra dem alla odödliga.
När siste shaguliten tömt sin bägare såg alla lite förvånat på varandra. Förväntningarna om att känna flödande energi och svallande kraft förbyttes mot en uttryckt besvikelse varpå man kunde skymta ett hånfullt flin över Shaguls läppar samtidigt som några av shaguliterna kring bordet började hosta kraftigt. Strax började samtliga hosta och Shagul själv fnissade hysteriskt åt det blod han fått upp innan han föll till marken i kraftiga spasmer. De förgiftade lärljungarna gjorde honom snart sällskap och snart låg de alla döda på golvet och det blev stilla i graven.
Det fängslade sällskapet stod storögda kvar och försökte smälta vad de just bevittnat. Vad hade egentligen hänt och varför hade den galne Shagul låtit både sig själv och sin sekt gå hädan? Abenazer lyckades tillslut ta sig loss från repet och hjälpte till att frigöra övriga. Man bestämde sig för att släpa ut de döda sektmedlemmarna och sänka deras kroppar i vulkanen just som porten slog igen och innan man hunnit vänja sig vid kammarens svaga sken hördes återigen rösten av Shagul från skuggorna samtidigt som en identisk kopia av honom gjorde sig synlig.
Inte så fort kära vänner. Er har jag ännu något att säga…
Först vill jag tacka er för att ni hjälpt mig att säkra min makt. Genom att föra med er den Cruriska dolken till Marjura, väcka deras konung och ge honom Ebharing har ni alla spelat mig i händerna. Speciellt du Abenazer, eller skall jag säga "Tobik" av strimmiga grodans dunkla syskon som genom ditt gästspel undanröjde både kmordas druider och den misstänksamme gamle fogden i Arhem för att kunna skylla detta på min överflödiga sekt som vi nu tillsammans hjälpts åt att utplåna.
Nåja, de förtjänade nog trots allt sitt öde efter alla dessa år av fasansfulla experiment utan att för den sakens skull komma närmare gåtan om livet och döden.
Till skillnad från mig själv – Shagul – den man som slutligen besegrade döden.
Jag lyckades till skillnad från mina onyttiga lärljungar här på golvet välja en stig bortom livets och naturens veka skola, en stig så kraftfull att de tragiska gamla åldermännen vid Sfärernas centrum skulle bli nattsvarta från avund över de krafter jag nu besitter.
Ni förstår, i gamla tider var magi en ny och obeprövad konst som lockade många i fördärvet med drömmar om makt och evigt liv. Då utforskade hemligthetsfulla män tillvarons dolda krafter och sökte allt djupare så att mörkermakter ofta väcktes och kunde ödelägga hela städer över en natt. På Marjuras nordvästra kustland, i den trakt som på den tiden hette Cruri bodde ett grymt och stolt folk med gränslös makthunger. Deras största skapelse var kungasvärdet Ebharing. Ritualerna vid svärdets tillkomst krävde enorma ansträngningar av det primitiva folket och man offrade tre häxmästare och vapensmeden för att genomdriva skapelsen. Först då den allra sista besvärjelsen förklingade insåg man att Ebharing till stor del skapat sig själv, att människorna bra bistått som barnmorskor vid en svår förlossning.
En kort tid därfefter avrättade den dåvarande konungen personligen alla som haft del i processen och det ryktades i lönndom att varelsen i svärdet sedan den dagen var landets härskare.
Konungen och hans folk stod mindre än andra ut med tanken på sin bortgång och började frenetiskt söka vägen till evigt liv. Med sin skapelse jordblodskällan lyckades de slutligen hitta lösningen men drog samtidigt gudarnas förbannelse över sig så inga barn längre föddes i Cruri. Sakta men säkert dog Crurernas släkte ut efter att även jordblodskällan sinat.
Då rikets vise män kände slutet nalkas sökte de upp sin kung vars namn var Ottar och häxmästarinnan Månvind siade hur man måste övervintra medan förbannelsens onda vind drog förbi. Spådomen förutsade att med hjälp av magiska ritualer så skulle kungadömet Cruri en gång återuppstå. Allt med hjälp av en dolk - den dolk ni nu bär med er.
Min avbild, den sköre Mäster Frostmåne, fann profetian om Cruri i skrifter hämtade ur profeten Golabagas grav. Jag begav mig då tillsammans med mina lärljungar till Marjura för att finna jordblodskällan och Ebharing men förbannelsen hindrade mitt sökande. Döm om min förargelse då jag från stjärnkartorna kunde beräkna att min egen levnad lagts femtio år för tidigt. Jag beslutade därför att vänta och stängde in mig i min grav tillsammans med kvinnan ni mött - furstessan Elmesus Damagi av Krimbydh.
Att den eländige Frostmåne i feghet avslutade sitt liv och på så vis flydde undan vårt gemensamt ämnade öde gjorde mig först ursinnig men eftersom ni tack o lov inte följde den gamle dårens råd att glömma historien så löste sig allt ändå. Är det inte underbart ironiskt att en grupp enkla män som er själva visade mig större trohet än min egen avbild…
Snart anländer Ottar så ge er nu genast av härifrån och berätta för världen om Cruris grymhet. Se även till att folk lämnar Marjura. Den här ön tillhör nu Kung Ottar och mig, hans rådgivare Shagul! Det vi har att uträtta angår ingen levande.
Färden mot ondskan
Redan samma dag avreste Hæjmir, Abenazer och Melobin med släden mot Arhem. Melobin, som var den ende utom shaguliterna själva som kände vägen till shaguliternas högborg - Järntornet, förklarade att han endast visste vägen och dess riktmärken med utgångspunkt från Arhem och trots att man inte var förtjusta i tanken på att återvända så var man även tvungna att proviantera inför färden mot shagulitfästet i norr. Under slädfärden nedför bergsstigen från Bethra Zur berättade Melobin mer om shaguliterna som i grunden var en vetenskaplig rörelse som avancerat inom kroppskontroll och symbiotiska experiment. Med tiden hade man fallit bort från den i grunden goda läran och i sin förödande hunger på odödlighet tillfört mörka anatomiska studier, ondskefulla psykiska experiment och dimensionsvandring där man i jakten på mäktiga bundsförvanter funnit horndemonerna som blivit sektens fruktade husdjur.
På beskrivningen av varelsen insåg Hæjmir och Abenazer att det var en horndemon som slukat och fört Radagast till Järntornet samt att shaguliterna och deras husdjur troligtvis även låg bakom Didras och många andras försvinnanden.
Melobin fortsatte genomgången av sekten och förklarade att medlemmarna graderades enligt en inbördes rangordning. Han hade själv varit novis som var den lägsta nivån och som följdes av huligan, mogul, columna och patriarken - sektens högsta ämbete. Patriarktiteln delades av shaguliternas prior - Grafficanus Majus och dennes andreman Gobrugda som var de enda två medlemmarna som mött sektens grundare Shagul. Totalt hade Melobin uppfattat ett trettiotal medlemmar av sekten på Marjura och utöver dem ett antal celler spridda över de trakoriska öarna. Mest uppmärksammad av dessa var sektens filial i Tricilve där man, enligt Malek Mangus, nyttjat politisk infiltration och snärjt självaste drottningen som sin beskyddare.
Mörkret hade åter sänkt sig över ön när släden nådde utkanten av Arhem. Eftersom både Moggers och Shakellos handelshus stängt för kvällen bestämde man sig för att uppsöka de nyblivna änkan Ornetand och berätta hur Hildur mött döden i kvicksilvergruvan. Morgonen därpå begav sig Melobin och Abenazer till Moggers och inhandlade färdkost, ved, karsonolja och annan nödvändig utrustning för resan. Hæjmir sökte undertiden upp Steinar som övertalades att följa med, kanske mest eftersom Hæjmir valt att undanhålla väl valda delar om shaguliternas antal och blodtörstighet för den lite godtrogne medresenären.
Som sista anhalt innan färden hade man bestämt sig för att besöka Malek Mangus residens i Arhem för att försöka finna shagulitklädnader och med dessa eventuellt kunna bluffa sig in i Järntornet. En trakorisk soldat höll vakt utanför den uppbrutna husporten och gjorde en hälsning åt Hæjmir eftersom de mötts under Malek Mangus gripande några dagar tidigare. Soldaten förklarade att Praanz da Kaelve sökt Hæjmir och bad honom därför uppsöka storhirden efter besöket i villan. Efter att ha försett sig med kläddräkter från shagulitens klädkammare begav sig Hæjmir och Steinar till Praanz da Kaelve som tog emot dem på garnisonen. Da Kaelve, som såg bekymrad ut, berättade att staden för några dagar sedan fått en varning från kvicksilvergruvan om att draken var på krigsstigen men att anfall mot staden tack o lov hittills uteblivit. Hæjmir bet sig i läppen och gjorde sitt bästa för att se förvånad ut medan Da Kaelve fortsatte.
Transporten av Malek Mangus ut till Galbalonen i fjorden gick on intet eftersom den fängslade shaguliten lyckats tippa roddbåten över kant. Vakter från de närliggande båtarna hade snabbt kommit till undsättning men trots att man lyckats rädda övriga besättningen fanns Malek Mangus ej att finna trots att man bevakade vattenytan under knappt en timmes tid. Da Kaelve menade att den tungt kedjade fången antagligen drunknat och förts ut i havet med undervattensströmmar vilket den misstänksamme Hæjmir ställde sig ytterst tveksam till.
Strax knackade det på dörren och officeren Miglod Hamre steg in för att avlägga rapport. Det visade sig att några marjuriska fiskare funnit ett föremål av intresse i vattenbrynet alldeles nära den plats där Malek Mangus försvann. Migold kastade fram den vita benmasken som tidigare tillhört Malek Mangus på skrivbänken varpå Da Kaelve bestämde sig för att avskriva fången som död eftersom ingen människa enligt honom kunde överleva utan luft så länge och med tanke på sitt skräckinjagande anlete knappast frivilligt lämnat ifrån sig sitt ansiktsskydd. På Hæjmirs begäran att behålla benmasken svarade Da Kaelve att han inte såg vad ett sådant föremål kunde ge honom för glädje men att han för all del kunde behålla den som ett olustigt minne.
När Hæjmir och Steinar återvände till värdshuset hade Abenazer och Melobin nästan stuvat klart släden. Utan fler dröjesmål satte sig alla tillrätta i vagnen och Hæjmir grep tyglarna samtidigt som Melobin visade vägen genom det öppna snölandskapet i nordost där en svag bris letade sig fram och lät pudersnön virvla upp mot den halvklara himlen. Hæjmir lyckades få syn på ett närgånget vildfår som han med lätthet fällde med sin båge. ”Alltid bra med lite reserver” ursäktade han sig även om de andra förstod att det var till lika del av jaktnöjet som vildfåret nu blivit en del av provianten.
Efter att Karsonoxen med sina kraftiga klor släpat släden uppför glaciärkanten kunde resenärerna blicka ut över svaveldalen där ett hundratal figurer sakta kom marscherande över de västra bergssluttningarna i riktning mot Arhem. Detta var med all säkerhet den framryckande hären av döda vars höga skrin ekade mellan bergen och sände kalla kårar genom sällskapet. Hæjmir beordrade att man genast skulle fortsätta mot Kmordaklostret som var färdens första hållpunkt och dit man beräknades anlända under morgondagen. Färden fortsatte resten av dagen över det gigantiska och sammanhängande istäcket och solen hade nästan gått ner när Steinar plötsligt stelnade till och pekade mot två avlånga snöhögar en bit framför dem. Hæjmir drog instinktivt sin båge och bad Abenazer undersöka högarna som visade sig innehålla två gamla från sjukstugan som troligtvis lämnats kvar på isen av shaguliterna när de svimmat från den ansträngande färden.
Efter en kylig natt på glaciären fortsatte man nästa morgon mot klostret på berget Biletand. Molnen från gårdagen hade försvunnit och resan kändes nästan behaglig i solskenet när man färdades uppför bergsstigen som sent på eftermiddagen ledde fram till klostret.
I klosterbyggnaden fann man att shaguliterna och deras fångar måste lämnat platsen samma morgon eftersom det fortfarande fanns glöd kvar i eldstaden. En kvinna med en kniv i ryggen och med ett stelfruset spädbarn i famnen vittnade återigen om sektmedlemmarnas känslokyla och Hæjmir bestämde sig för att låta begrava de båda på platsen efter att offren tvättats av i klostrets heliga källa. Det soliga vädret bestod kommande morgon och strax innan avfärd kom Melobin med vitmossa han funnit i druidernas förråd. Denna mossa skulle fungera utmärkt att elda med förklarade han och visade även upp en flaska karsonolja som han hittat. Abenazer och Hæjmir hade undertiden varit uppe i klostrets utkikstorn och med hjälp av en kikare observerat shaguliternas vandringståg långt borta på glaciären nedanför. Man hade även sett konturerna av Arhem i sydväst men man kunde inte urskilja vad som utspelade sig där, bara att staden tillsvidare stod kvar.
Efter många timmars vandring i solskenet över den vindlande glaciären fann man ännu ett offer för shaguliternas grymhet. En barnkropp av en flicka som med största säkerhet frusit ihjäl under färden låg genomfrusen och stirrande upp i den klarblå himlen. Hæjmir greps av raseri och svor att hämnas på shaguliterna samtidigt som han tackade gudarna för att barnet inte var Ulvric. Framåt kvällen övernattade man återigen ute på den kyliga glaciärslätten och märkte då hur man börjat se suddigt eftersom ögonen tagit stryk av det starka och reflekterande solskenet.
Det hade hunnit bli den förste i gyrsag, årets andra månad, när man under eftermiddagen nästföljande dag nådde fram till Dymramassivet vars bergstoppar stack upp som en ilsken rovdjurskäft från glaciärkanten. Alldeles bakom sällskapet hade vädret slagit om och en enorm snöstorm var snart över dem. Den skarpsynte Abenazer lyckades urskilja en grottöppning i en närliggande bergskam och efter att man skyndat sig i skydd såg shamash-prästen över de blåmärken och rivsår han fått när han slitit med sig dragdjuret fram till grottan. Det dåliga vädret höll i sig resten av dagen och Hæjmir kunde inte låta bli att undra om shaguliterna och deras fångar strukit med i ovädret. Samma kväll bestämde man även planen för själva intrånget. Abenazer skulle klä ut sig till Malek Mangus och Melobin skulle följa med som hans följeslagare medan Hæjmir och Steinar skulle hålla sig gömda i släden.
Utvilade och någorlunda varma efter elden och grottans skydd färdades man vidare mellan bergspassen med den utklädde Abenazer vid tyglarna. Dagen hade sedan länge nått sin mitt när Melobin till sist pekade på två spetsiga klippor som lutade in mot varandra i toppen. ”Gethornspasset! Vi har anlänt!” viskade han. Släden fortsatte uppför den branta stigen och genom passets smala passage. Innanför passet öppnade sig en cirkelrund dalsänka vars plana yta låg ett hundratal meter nedanför passet. Kratern var över en halv kilometer bred och i dess mitt reste sig en hög, mörk klippa med en katedralliknande byggnad på toppen där bevingade varelser cirklade runt byggnadens torn och som Morgain kunnat intyga var den plats som han drömt mardrömmar om dagarna före sin död. ”Horndemoner” sade Melobin tyst med fruktan i rösten.
I kraterns norra del glimmade flammor till med jämna mellanrum vilket varnade för att kratern på ingalunda sätt var ofarlig. Från klippan med byggnaden spände en lång bro med smäckra valv högt ovanför kraterytan. Vid brons ände kunde man skymta en övergiven stenbyggnad dit man nu styrde släden. Sällskapet kunde nu höra ljudet av vanvettiga skrik eka svagt över slätten och väl framme vid byggnaden nära brofästet, som visade sig vara en stenlada, motade man in karsonoxen och släden. Vid sidan av byggnaden såg man nu två stora portar i bergssidan och Melobin förklarade att graven tydligen var tillägnad sektens grundare Shagul som varit död sedan många år.
Man gick tystlåtna igenom planen för fritagningen. Prioritet var att finna Radagast och Hæjmirs son och frita dessa om de fortfarande var vid liv. Kunde man dessutom sänka Järntornet och shaguliterna i vulkanen med hjälp av dvärgarnas ritningar samt rädda de sjuka från Arhem så var även detta önskvärt. Efter avslutad diskussion och diverse lyckönskningar från Hæjmir och Steinar begav sig Abenazer och Melobin ut på den smala gångbron som trots sina 30 meter ovanför ytan saknade räcken. Efter ett mindre antal stopp där Melobin fått svindel kom man slutligen fram till en hög olåst gallergrind som stängde passagen mellan två klippstoder. De båda männen vandrade in på gårdsplanen där en kärra, utformad för att passa på gångbron stod närmaste grindarna. Breda trappor ledde upp mot kortändan på katedralen och vid trappornas övre ände fanns en stor dubbelport med en jättelik dörrkläpp. Utan att tveka stegade Abenazer upp till portarna och knackade högt och ljudligt med dörrkläppen.
Sekunderna kändes som en evighet och den förklädde Abenazer skulle just knacka igen när dörren öppnades med ett dovt knarrande och en man iklädd kåpa gjorde en enkel hälsning åt Abenazer innan de båda släpptes in i en mäktig mörk hall med två våningsplan i takhöjd. På vardera sidan i hallen fanns tre dörrar och längst bort skymtades trappor upp till en avsats. Abenazer kunde känna hur någonting iaktog dem uppe bland de dunkla takvalven men valde att hålla sig lugn och följa efter shaguliten som visade in dem i ett vackert rum med påkostade möbler och öppen spis. Han stängde därefter dörren från utsidan och man kunde höra hur en nyckel vreds om i låset.
Abenazer och Melobin såg oroat på varandra. Hade de redan blivit upptäckta? Kanske Malek Mangus levde och hade förvarnat shaguliterna i Järntornet? Tankarna avbröts plötsligt av att nyckeln i dörren åter vreds om och en barrskogsgrön man med skarpt skimmer i huden gjorde en ståtlig entré. Mannen var klädd i en guldkantad kimono som skänkte honom en närmast gudalik uppenbarelse där han stod och synade de nyanlända innan han sade med allvarlig ton. ”Broder Malek! Vi trodde att ni gått förlorad. Gick allt som planerat? Verkade fogden upprörd över de försvunna försöksobjekten från våra inrättningar?”. Abenazer svarade att det inte uppstått några komplikationer och att det heller inte fanns något att frukta från staden som fått större problem på halsen. Den gröne mannen vände blicken mot Melobin. ”Nå unge Melobin. Det sades mig att ni valt bort shaguliternas strävan för att vandra er egen väg. Vad gör ni här?” frågade han med en ofelbar skärpa i tonen.
Melobin som blivit en van lögnare sedan tiden hos den verklige Malek Mangus lyckades med några välputsade fraser förklara bort ryktet om hans avhopp varpå shaguliten godtog detta och förde istället samtalet vidare genom att sammanfatta de senaste veckornas framsteg mot ”Döds ände”. Abenazer frågade om det fanns möjlighet att nyttja husets meditationskammare på vilket han fick en enkel nick till svar varpå den gröne mannen hastade iväg genom korridoren och försvann uppför trappan.
Abenazer och Melobin stod kvar i hallen och funderade. Hur skulle man hitta bland templets alla dörrar? Man valde tillslut att vandra efter shaguliten uppför trappan där två beväpnade noviser stod på vakt. På frågan vart man kunde finna den infångade Kafrilerprästen från Arhem så pekade männen tillbaka nerför trappan och menade att han höll till i källaren. Med lite tur lyckades Melobin öppna rätt dörr som tog de båda männen ner till en undervåning där en mumlande röst hördes från den högra dörren. Abenazer stövlade in i rummet med Melobin i släptåg och fann en ångande kammare fylld med bubblande kärl, arbetsbänkar och behållare. Vid en av bänkarna satt en man och sorterade växter samtidigt som han likgiltigt mumlade växternas namn. En annan man, troligen shagulitnovis stod och rörde i en gryta vid öppna spisen.
Melobin märkte genast hur mannen vid bänken stämde in på beskrivningen av den bortrövade Radagast och lyckades även få Abenazer att inse detta utan att shagulitnovisen vid öppna spisen hann fatta några misstankar. Man bestämde sig först för att föra Radagast med sig men insåg att detta skulle väcka misstankar bland shaguliterna eftersom man fortfarande inte funnit Ulvric och förstod att det därför var säkrast att lämna honom kvar. Istället återvände man ut i korridoren efter att Abenazer beordrat novisen att dra ner på zombinet till Radagast eftersom man behövde kunna fråga ut honom vid fullt medvetande. Den vänstra kvarvarande dörren ledde in på en varmfuktig balkong med äcklig stank av förruttnelse och jäsningar. Via några stegar kunde man nå golvet nedanför där en novis stod och rörde med en sträslev i en damm med grönflytande innehåll. I ett hörn låg en död, fastkedjad man med stora blåsor och skråmor på kroppen.
Innan novisen lade märke till besökarna återvände Abenazer och Melobin ut i korridoren och tillbaka uppför trappan till den stora hallen.
Abenazer valde nu dörren tvärsöver hallen från källartrappan och fann där ännu en trappa ner. Här fann man dels ett meditationsrum som för närvarande användes av en grönhudad shagulit i djup trans. Källarens sista rum var en ritualkammare med ett stort pentagram och svarta stearinljus vid varje spets. Rummet innehöll även en järnbur formad att exakt kunna omsluta en människa. Oroliga över att inte finna fångarna i något av källarrummen återvände man till hallen ovanför och gick hastigt igenom övriga rum som var en matsal, ett bibliotek med studerande noviser och en kammare där en novis fördelade mynt i påsar.
Man såg på varandra och förstod utan att säga något. Man skulle bli tvungna att lura sig förbi de beväpnade shaguliterna vid trappans krön för att fortsätta sökandet i templets hjärta där man hoppades att Ulvric fortfarande skulle finnas vid liv.
På beskrivningen av varelsen insåg Hæjmir och Abenazer att det var en horndemon som slukat och fört Radagast till Järntornet samt att shaguliterna och deras husdjur troligtvis även låg bakom Didras och många andras försvinnanden.
Melobin fortsatte genomgången av sekten och förklarade att medlemmarna graderades enligt en inbördes rangordning. Han hade själv varit novis som var den lägsta nivån och som följdes av huligan, mogul, columna och patriarken - sektens högsta ämbete. Patriarktiteln delades av shaguliternas prior - Grafficanus Majus och dennes andreman Gobrugda som var de enda två medlemmarna som mött sektens grundare Shagul. Totalt hade Melobin uppfattat ett trettiotal medlemmar av sekten på Marjura och utöver dem ett antal celler spridda över de trakoriska öarna. Mest uppmärksammad av dessa var sektens filial i Tricilve där man, enligt Malek Mangus, nyttjat politisk infiltration och snärjt självaste drottningen som sin beskyddare.
Mörkret hade åter sänkt sig över ön när släden nådde utkanten av Arhem. Eftersom både Moggers och Shakellos handelshus stängt för kvällen bestämde man sig för att uppsöka de nyblivna änkan Ornetand och berätta hur Hildur mött döden i kvicksilvergruvan. Morgonen därpå begav sig Melobin och Abenazer till Moggers och inhandlade färdkost, ved, karsonolja och annan nödvändig utrustning för resan. Hæjmir sökte undertiden upp Steinar som övertalades att följa med, kanske mest eftersom Hæjmir valt att undanhålla väl valda delar om shaguliternas antal och blodtörstighet för den lite godtrogne medresenären.
Som sista anhalt innan färden hade man bestämt sig för att besöka Malek Mangus residens i Arhem för att försöka finna shagulitklädnader och med dessa eventuellt kunna bluffa sig in i Järntornet. En trakorisk soldat höll vakt utanför den uppbrutna husporten och gjorde en hälsning åt Hæjmir eftersom de mötts under Malek Mangus gripande några dagar tidigare. Soldaten förklarade att Praanz da Kaelve sökt Hæjmir och bad honom därför uppsöka storhirden efter besöket i villan. Efter att ha försett sig med kläddräkter från shagulitens klädkammare begav sig Hæjmir och Steinar till Praanz da Kaelve som tog emot dem på garnisonen. Da Kaelve, som såg bekymrad ut, berättade att staden för några dagar sedan fått en varning från kvicksilvergruvan om att draken var på krigsstigen men att anfall mot staden tack o lov hittills uteblivit. Hæjmir bet sig i läppen och gjorde sitt bästa för att se förvånad ut medan Da Kaelve fortsatte.
Transporten av Malek Mangus ut till Galbalonen i fjorden gick on intet eftersom den fängslade shaguliten lyckats tippa roddbåten över kant. Vakter från de närliggande båtarna hade snabbt kommit till undsättning men trots att man lyckats rädda övriga besättningen fanns Malek Mangus ej att finna trots att man bevakade vattenytan under knappt en timmes tid. Da Kaelve menade att den tungt kedjade fången antagligen drunknat och förts ut i havet med undervattensströmmar vilket den misstänksamme Hæjmir ställde sig ytterst tveksam till.
Strax knackade det på dörren och officeren Miglod Hamre steg in för att avlägga rapport. Det visade sig att några marjuriska fiskare funnit ett föremål av intresse i vattenbrynet alldeles nära den plats där Malek Mangus försvann. Migold kastade fram den vita benmasken som tidigare tillhört Malek Mangus på skrivbänken varpå Da Kaelve bestämde sig för att avskriva fången som död eftersom ingen människa enligt honom kunde överleva utan luft så länge och med tanke på sitt skräckinjagande anlete knappast frivilligt lämnat ifrån sig sitt ansiktsskydd. På Hæjmirs begäran att behålla benmasken svarade Da Kaelve att han inte såg vad ett sådant föremål kunde ge honom för glädje men att han för all del kunde behålla den som ett olustigt minne.
När Hæjmir och Steinar återvände till värdshuset hade Abenazer och Melobin nästan stuvat klart släden. Utan fler dröjesmål satte sig alla tillrätta i vagnen och Hæjmir grep tyglarna samtidigt som Melobin visade vägen genom det öppna snölandskapet i nordost där en svag bris letade sig fram och lät pudersnön virvla upp mot den halvklara himlen. Hæjmir lyckades få syn på ett närgånget vildfår som han med lätthet fällde med sin båge. ”Alltid bra med lite reserver” ursäktade han sig även om de andra förstod att det var till lika del av jaktnöjet som vildfåret nu blivit en del av provianten.
Efter att Karsonoxen med sina kraftiga klor släpat släden uppför glaciärkanten kunde resenärerna blicka ut över svaveldalen där ett hundratal figurer sakta kom marscherande över de västra bergssluttningarna i riktning mot Arhem. Detta var med all säkerhet den framryckande hären av döda vars höga skrin ekade mellan bergen och sände kalla kårar genom sällskapet. Hæjmir beordrade att man genast skulle fortsätta mot Kmordaklostret som var färdens första hållpunkt och dit man beräknades anlända under morgondagen. Färden fortsatte resten av dagen över det gigantiska och sammanhängande istäcket och solen hade nästan gått ner när Steinar plötsligt stelnade till och pekade mot två avlånga snöhögar en bit framför dem. Hæjmir drog instinktivt sin båge och bad Abenazer undersöka högarna som visade sig innehålla två gamla från sjukstugan som troligtvis lämnats kvar på isen av shaguliterna när de svimmat från den ansträngande färden.
Efter en kylig natt på glaciären fortsatte man nästa morgon mot klostret på berget Biletand. Molnen från gårdagen hade försvunnit och resan kändes nästan behaglig i solskenet när man färdades uppför bergsstigen som sent på eftermiddagen ledde fram till klostret.
I klosterbyggnaden fann man att shaguliterna och deras fångar måste lämnat platsen samma morgon eftersom det fortfarande fanns glöd kvar i eldstaden. En kvinna med en kniv i ryggen och med ett stelfruset spädbarn i famnen vittnade återigen om sektmedlemmarnas känslokyla och Hæjmir bestämde sig för att låta begrava de båda på platsen efter att offren tvättats av i klostrets heliga källa. Det soliga vädret bestod kommande morgon och strax innan avfärd kom Melobin med vitmossa han funnit i druidernas förråd. Denna mossa skulle fungera utmärkt att elda med förklarade han och visade även upp en flaska karsonolja som han hittat. Abenazer och Hæjmir hade undertiden varit uppe i klostrets utkikstorn och med hjälp av en kikare observerat shaguliternas vandringståg långt borta på glaciären nedanför. Man hade även sett konturerna av Arhem i sydväst men man kunde inte urskilja vad som utspelade sig där, bara att staden tillsvidare stod kvar.
Efter många timmars vandring i solskenet över den vindlande glaciären fann man ännu ett offer för shaguliternas grymhet. En barnkropp av en flicka som med största säkerhet frusit ihjäl under färden låg genomfrusen och stirrande upp i den klarblå himlen. Hæjmir greps av raseri och svor att hämnas på shaguliterna samtidigt som han tackade gudarna för att barnet inte var Ulvric. Framåt kvällen övernattade man återigen ute på den kyliga glaciärslätten och märkte då hur man börjat se suddigt eftersom ögonen tagit stryk av det starka och reflekterande solskenet.
Det hade hunnit bli den förste i gyrsag, årets andra månad, när man under eftermiddagen nästföljande dag nådde fram till Dymramassivet vars bergstoppar stack upp som en ilsken rovdjurskäft från glaciärkanten. Alldeles bakom sällskapet hade vädret slagit om och en enorm snöstorm var snart över dem. Den skarpsynte Abenazer lyckades urskilja en grottöppning i en närliggande bergskam och efter att man skyndat sig i skydd såg shamash-prästen över de blåmärken och rivsår han fått när han slitit med sig dragdjuret fram till grottan. Det dåliga vädret höll i sig resten av dagen och Hæjmir kunde inte låta bli att undra om shaguliterna och deras fångar strukit med i ovädret. Samma kväll bestämde man även planen för själva intrånget. Abenazer skulle klä ut sig till Malek Mangus och Melobin skulle följa med som hans följeslagare medan Hæjmir och Steinar skulle hålla sig gömda i släden.
Utvilade och någorlunda varma efter elden och grottans skydd färdades man vidare mellan bergspassen med den utklädde Abenazer vid tyglarna. Dagen hade sedan länge nått sin mitt när Melobin till sist pekade på två spetsiga klippor som lutade in mot varandra i toppen. ”Gethornspasset! Vi har anlänt!” viskade han. Släden fortsatte uppför den branta stigen och genom passets smala passage. Innanför passet öppnade sig en cirkelrund dalsänka vars plana yta låg ett hundratal meter nedanför passet. Kratern var över en halv kilometer bred och i dess mitt reste sig en hög, mörk klippa med en katedralliknande byggnad på toppen där bevingade varelser cirklade runt byggnadens torn och som Morgain kunnat intyga var den plats som han drömt mardrömmar om dagarna före sin död. ”Horndemoner” sade Melobin tyst med fruktan i rösten.
I kraterns norra del glimmade flammor till med jämna mellanrum vilket varnade för att kratern på ingalunda sätt var ofarlig. Från klippan med byggnaden spände en lång bro med smäckra valv högt ovanför kraterytan. Vid brons ände kunde man skymta en övergiven stenbyggnad dit man nu styrde släden. Sällskapet kunde nu höra ljudet av vanvettiga skrik eka svagt över slätten och väl framme vid byggnaden nära brofästet, som visade sig vara en stenlada, motade man in karsonoxen och släden. Vid sidan av byggnaden såg man nu två stora portar i bergssidan och Melobin förklarade att graven tydligen var tillägnad sektens grundare Shagul som varit död sedan många år.
Man gick tystlåtna igenom planen för fritagningen. Prioritet var att finna Radagast och Hæjmirs son och frita dessa om de fortfarande var vid liv. Kunde man dessutom sänka Järntornet och shaguliterna i vulkanen med hjälp av dvärgarnas ritningar samt rädda de sjuka från Arhem så var även detta önskvärt. Efter avslutad diskussion och diverse lyckönskningar från Hæjmir och Steinar begav sig Abenazer och Melobin ut på den smala gångbron som trots sina 30 meter ovanför ytan saknade räcken. Efter ett mindre antal stopp där Melobin fått svindel kom man slutligen fram till en hög olåst gallergrind som stängde passagen mellan två klippstoder. De båda männen vandrade in på gårdsplanen där en kärra, utformad för att passa på gångbron stod närmaste grindarna. Breda trappor ledde upp mot kortändan på katedralen och vid trappornas övre ände fanns en stor dubbelport med en jättelik dörrkläpp. Utan att tveka stegade Abenazer upp till portarna och knackade högt och ljudligt med dörrkläppen.
Sekunderna kändes som en evighet och den förklädde Abenazer skulle just knacka igen när dörren öppnades med ett dovt knarrande och en man iklädd kåpa gjorde en enkel hälsning åt Abenazer innan de båda släpptes in i en mäktig mörk hall med två våningsplan i takhöjd. På vardera sidan i hallen fanns tre dörrar och längst bort skymtades trappor upp till en avsats. Abenazer kunde känna hur någonting iaktog dem uppe bland de dunkla takvalven men valde att hålla sig lugn och följa efter shaguliten som visade in dem i ett vackert rum med påkostade möbler och öppen spis. Han stängde därefter dörren från utsidan och man kunde höra hur en nyckel vreds om i låset.
Abenazer och Melobin såg oroat på varandra. Hade de redan blivit upptäckta? Kanske Malek Mangus levde och hade förvarnat shaguliterna i Järntornet? Tankarna avbröts plötsligt av att nyckeln i dörren åter vreds om och en barrskogsgrön man med skarpt skimmer i huden gjorde en ståtlig entré. Mannen var klädd i en guldkantad kimono som skänkte honom en närmast gudalik uppenbarelse där han stod och synade de nyanlända innan han sade med allvarlig ton. ”Broder Malek! Vi trodde att ni gått förlorad. Gick allt som planerat? Verkade fogden upprörd över de försvunna försöksobjekten från våra inrättningar?”. Abenazer svarade att det inte uppstått några komplikationer och att det heller inte fanns något att frukta från staden som fått större problem på halsen. Den gröne mannen vände blicken mot Melobin. ”Nå unge Melobin. Det sades mig att ni valt bort shaguliternas strävan för att vandra er egen väg. Vad gör ni här?” frågade han med en ofelbar skärpa i tonen.
Melobin som blivit en van lögnare sedan tiden hos den verklige Malek Mangus lyckades med några välputsade fraser förklara bort ryktet om hans avhopp varpå shaguliten godtog detta och förde istället samtalet vidare genom att sammanfatta de senaste veckornas framsteg mot ”Döds ände”. Abenazer frågade om det fanns möjlighet att nyttja husets meditationskammare på vilket han fick en enkel nick till svar varpå den gröne mannen hastade iväg genom korridoren och försvann uppför trappan.
Abenazer och Melobin stod kvar i hallen och funderade. Hur skulle man hitta bland templets alla dörrar? Man valde tillslut att vandra efter shaguliten uppför trappan där två beväpnade noviser stod på vakt. På frågan vart man kunde finna den infångade Kafrilerprästen från Arhem så pekade männen tillbaka nerför trappan och menade att han höll till i källaren. Med lite tur lyckades Melobin öppna rätt dörr som tog de båda männen ner till en undervåning där en mumlande röst hördes från den högra dörren. Abenazer stövlade in i rummet med Melobin i släptåg och fann en ångande kammare fylld med bubblande kärl, arbetsbänkar och behållare. Vid en av bänkarna satt en man och sorterade växter samtidigt som han likgiltigt mumlade växternas namn. En annan man, troligen shagulitnovis stod och rörde i en gryta vid öppna spisen.
Melobin märkte genast hur mannen vid bänken stämde in på beskrivningen av den bortrövade Radagast och lyckades även få Abenazer att inse detta utan att shagulitnovisen vid öppna spisen hann fatta några misstankar. Man bestämde sig först för att föra Radagast med sig men insåg att detta skulle väcka misstankar bland shaguliterna eftersom man fortfarande inte funnit Ulvric och förstod att det därför var säkrast att lämna honom kvar. Istället återvände man ut i korridoren efter att Abenazer beordrat novisen att dra ner på zombinet till Radagast eftersom man behövde kunna fråga ut honom vid fullt medvetande. Den vänstra kvarvarande dörren ledde in på en varmfuktig balkong med äcklig stank av förruttnelse och jäsningar. Via några stegar kunde man nå golvet nedanför där en novis stod och rörde med en sträslev i en damm med grönflytande innehåll. I ett hörn låg en död, fastkedjad man med stora blåsor och skråmor på kroppen.
Innan novisen lade märke till besökarna återvände Abenazer och Melobin ut i korridoren och tillbaka uppför trappan till den stora hallen.
Abenazer valde nu dörren tvärsöver hallen från källartrappan och fann där ännu en trappa ner. Här fann man dels ett meditationsrum som för närvarande användes av en grönhudad shagulit i djup trans. Källarens sista rum var en ritualkammare med ett stort pentagram och svarta stearinljus vid varje spets. Rummet innehöll även en järnbur formad att exakt kunna omsluta en människa. Oroliga över att inte finna fångarna i något av källarrummen återvände man till hallen ovanför och gick hastigt igenom övriga rum som var en matsal, ett bibliotek med studerande noviser och en kammare där en novis fördelade mynt i påsar.
Man såg på varandra och förstod utan att säga något. Man skulle bli tvungna att lura sig förbi de beväpnade shaguliterna vid trappans krön för att fortsätta sökandet i templets hjärta där man hoppades att Ulvric fortfarande skulle finnas vid liv.
Drakormens smickelbräde
Efter några timmars sömn i den illaluktande grottan väcktes sällskapet av den orolige Melobin som gång på gång förespråkade att man snarast möjligt skulle fly gruvan. Både han och Abenazer hade under sömnen återfått en bråkdel av sin synförmåga och kunde nu urskilja konturerna av sina vänner. Hæjmir lyssnade inte alls till Melobins gnäll utan gjorde genast gällande att man skulle undersöka gruvans nedre nivå.
Sällskapet vandrade i samlad trupp nedför gruvschaktets trappor som plötsligt vidgades i ett stort underjordisk bergrum. Hela grottan var fylld med grumligt illaluktande vatten där trappsatsen fortsatte ner under ytan. Vattnet strilade också längs väggarna och droppade från taket. I facklornas sken kunde man skymta tunnlar som ledde bort från grottsalen. Dyrgil förklarade att grundvattnet i grottan stigit eftersom ingen, efter dvärgarnas död, längre dränerade gruvan.
Hæjmir tog några steg ner i det iskalla stinkande vattnet varpå han ryggade tillbaka. Hans härdade läderstövlar hade under sin korta kontakt med vattnet blivit angripna av någon syra som bitit sig in i skyddet. Just som han skulle beklaga sig över detta sköt några slemmiga trådar ut ur vattenbrynet men fick inget grepp på Hæjmirs brynja. Skrämda backade sällskapet tillbaka uppför trappan samtidigt som man funderade på om hela den vattenfyllda grottan var besudlad med något giftigt.
Hæjmir gav sig av till grottan med de dräpta svartalferna och kom snart släpande på en som han slängde ner från trappsatsen i den vattenfyllda salen. Till sin fasa såg han hur kroppen löstes upp i det smetiga vattenbrynet. Efter en noggrann genomsökning av grottplanets alla hålrum utan att finna några mer lönnpassager beslutade man sig för att försöka återvända samma väg som man kom. Även om ingen var direkt förtjust i att möta Trodax och dennes män så kändes detta trots allt mindre livsfarligt än att ta sig förbi den väldiga besten som troligtvis befann sig på gruvans övre plan. Förhoppningarna om denna utväg krossades när Dyrgil kunde konstatera hur lönngången man kom in genom inte hade någon öppningsmekanisk från detta håll.
Det började sakta gå upp för sällskapet att den enda utvägen nu fanns förbi draken Blatifagus och Dyrgil anmälde sig frivillig att spana på våningen ovanför. Trots att dvärgen var iklädd full metallrustning gjorde han ett till synes obemärkt besök i grottan ovanför innan han återvände och förklarade att draken låg och lapade smältvatten efter nattfrosten. Grottans mynning och sällskapets tilltänkta flyktväg låg nästan hundra meter från schaktet och man insåg att även om man mot all förmodan skulle lyckas ta sig ut den vägen så gav det karga landskapet utanför knappast något fortsatt skydd utifall den lömska drakormen skulle ta upp jakten. Han hade också kunnat urskilja ett grovklöst rutnät i golvet som verkade föreställa ett parti smickelbräde men med skillnaden att pjäserna bestod av sönderbrända kadaver, klippblock, resterna från en gammal fiskebåt och annan bråte.
Hæjmir funderade en stund och bad sedan Dyrgil plocka fram den talande dolken. Eftersom ingen i sällskapet spelade smickelbräde frågade man nu Demens om han eventuellt råkade känna till spelet. Demens sken genast upp och utbrast: ”Ursäkta men sa herrn smickelbräde? Så trevligt att ni frågar om en sådan fin gammal tradition. Konungen gav mig mycket beröm när jag uppfann spelet även om jag finner det en smula elementärt om inte motspelare får tillräckligt handikapp”.
Hæjmir flinade och vände sig till de övriga. ”Låt oss spela med draken om fri lejd” sade han och försvann ensam uppför trappan till drakens hemvist.
Grottan ovanför var fylld med rester från den tidigare gruvdriften. I det svaga morgonljuset som föll in genom ett ventilationsschakt såg man några sotiga ugnar ligga omkullslagna i ett hörn och klädda i sitt eget slagg. Strött som hackat granris över grottgolvet låg benrester sammanskräpade med verktyg, stövlar och stinkande drakspillning.
Hæjmir skulle just ge sig till känna när luften fylldes av en dov, ekande stämma. ”En morgonpigg gäst! Så trevligt!” morrade Blatifagus och synade den nyanlände med sina enorma svavelgula ögon. ”Din veke kungakopia! Tror du verkligen att du har gnistan av en chans att besegra den allvetande Blatifagus i smickelbräde? För det är väl det du tror och därför du kommit, inte sant?” Hæjmir försökte förklara sig men draken fortsatte: ”Lyssna nu noga lilla löshuding! Jag känner mycket väl dina avsikter och hur du sorgligt nog slavar för dina fiender trakorierna trots att de berövat dig både föräldrar och syskon. Är familj inget du bryr dig om? Se bara hur din egen son runnit dig ur händerna!”. Hæjmir blev helt ställd av drakens vetskap och verbala anfall men fann sig ändå och förklarade hur han och hans vänner ville köpa sin frihet över ett parti smickelbräde. Blatifagus hånflinade och bad resten av sällskapet att ansluta sig så han fick se på dem. Sakta vågade sig de övriga uppför trappan i schaktet och fick möta drakens genomträngande förolämpningar. Han kallade Abenazer för falskpräst och påpekade för Melobin hur det verkligen var hans fel att kmordadruiderna blev mördade samtidigt som han i nästa sekund lovade att gnaga märgen ur Hildurs gamla padda till fru så snart han bränt hans ynkliga råtthål till värdshus invid grunden.
När alla väl var samlade och Blatifagus tröttnat på att förolämpa gästerna förklarade han hur han nu lika gärna kunde döda dem allihop men att det skulle förta den spänning som fanns i det föreslagna spelet som skulle ske på hans regler. Han riktade en sylvass klo mot skelettet av en huvudlös häst på spelplanen och förklarade hur trollpacket i gruvan lyckats stjäla kraniet på springaren. Medan en i gruppen skulle bege sig ner och hämta hästskallen skulle de övriga stanna kvar och spela mot honom. Om han undertiden lyckades vinna skulle någon i sällskapet bli en tidig frukost och i annat fall hade man lyckats köpa tid i jakten på kraniet.
Hæjmir tog plats på spelbrädet och smög fram Demens för att vägleda honom till en säker seger. Undertiden begav sig Dyrgil nedför trapporna igen och mot den grotta där man mött den urgamla svartalfshonan med hästkraniet. Till sin förvåning märkte han hur någon lyft bort kraniet och just som han såg sig om efter förövaren lade han märke till en smal skugga som försvann bort genom en av tunnlarna. Dyrgil tog genast upp jakten på den kvicka svartalfshonan som dök nedför trappan i schaktet och skvalpade livrädd bort genom det grumliga vattnet. Dyrgil som fortfarande bar sin helrustning märkte hur vattnet stod honom över hakan utan att han bottnade och valde istället att återvända med de dåliga nyheterna till smickelbrädsspelarna i den övre nivån.
Dyrgil tog de sista pustande stegen uppför trappan och konstaterade att stämningen mellan draken och Hæjmir var hatisk. Hæjmir hade med Demens hjälp pulviriserat Blatifagus spel trots att denne fått göra om flera av sina drag som enligt dolkens mening förolämpade spelets idée. Draken hade blivit rasande och anklagat Hæjmir för fusk varpå han som straff hade knipsat huvudet av rådherre Gilfred da Pastula i ett oförberett ögonblick, helt enkelt för att denne stått närmast till hands.
Eftersom Hæjmir inte hade backat utan istället anklagat draken för att inte hålla sitt ord blev denne än mer rasande och hade snart även slitit värdshusvärden Hildur i blodiga stycken varpå Melobin talat Hæjmir till rätta för att själv slippa bli nästa tilltänkta munsbit.
Alla hade nu vänt sig frågande till Dyrgil och Blatifagus uttryckte sitt missnöje över att dvärgen återvänt utan det avtalade objektet. Man lyssnade till berättelsen om den tjuvaktiga svartalfshonan som kommit undan och Abenazer erbjöd sig att ta upp jakten eftersom hans syn nu var någorlunda återställd samtidigt som han var bland de längsta i det avkortade sällskapet.
Shamashprästen skyndade ner för trapporna samtidigt som han hörde hur ett nytt parti smickelbräde hade sin början ovanför honom. Utan någon längre fundering begav han sig ut i det iskalla vattnet på schaktets nedersta plan och vadade åt det håll dit Dyrgil förklarat att svartalfshonan försvunnit. Snart fann han att tunneln sluttade uppåt varpå han kom ur vattnet. Med raska steg fortsatte han till en kraftig trädörr bakom vilken han fann ett förråd med stora förseglade trätunnor. Hans känsliga sinnen varnade honom genast för svartalfen som satt skakande intryckt bakom två av tunnorna. Med en simpel avledningsmanöver lyckades den stridskonstlärde Abenazer fälla varelsen i ett grepp och därefter slita med sig både svartalfshonan och hästkraniet tillbaka genom vattnet.
Halvvägs ute i det djupa vattnet kände Abenazer plötsligt hur stanken blev värre och strax därpå sköts två slemmiga trådar ut från vattnet som borrade sig fast i den skrikande svartalfshonan. Abenazer tog tillfället i akt och släppte ifrån sig det levande och vilt plaskande bytet som håvades in av ondskan i vattnet. Utan något större samvetskval över svartalfshonans hemska öde fortsatte han uppför trapporna med skallen som skulle ge frihet åt alla de överlevande.
Samtidigt på den övre nivån hade Hæjmir försökt dra ut på spelet vilket hade gjort draken fullkomligt rasande och han hade just givit Hæjmir ett ultimatum genom att låta honom välja vem av Melobin och Dyrgil han kunde tänka sig att offra som straff för att spelomgången förstörts. Hæjmir hade tillslut tappat tålamodet och vrålat att ingen av hans vänner minsann skulle bli någon drakmat när draken inte längre svarade honom utan stirrade med svart blick bort mot en figur som just anlänt vid grottans mynning. ”DU!” vrålade Blatifagus genom de sylvassa käftarna och började flaxa ilsket med vingarna. Främligen hade som svar dragit sitt svärd och stegat framåt samtidigt som han gapat ”Fly era dårar!” åt männen i grottan. Melobin lydde genast främlingens råd och lade benen på ryggen ut genom grottöppningen tätt följd av Hæjmir. Dyrgil valde istället att bege sig nedför trappan i schaktet för att leta rätt på Abenazer. Knappt hade han hunnit ner för de första steget då han såg Abenazer komma springande uppåt. I korta drag förklarade han hur främlingen flyttat drakens uppmärksamhet från gruppen och Abenazer slängde därmed ifrån sig skallen vid trappans krön och flydde, precis som Hæjmir och Melobin före honom, ut ur grottan. Bakom sig hörde han draken vråla ”Ge dig av ditt människokräk innan ditt liv är dig förrunnet!”.
Dyrgil skulle just följa shamashprästens exempel när draken plötsligt fick syn på honom och för en sekund valde att provocera honom istället för att ägna sig åt främlingen. ” Din vidriga halvfolksträl. Det var mig ett sant nöje att få bränna livet ur ditt folk här i gruvan” väste han varpå Dyrgil inte längre kunde hejda sig utan vrålade till svar ”Här anländer den hämnd som mina frände aldrig fick chans att dela ut. Dö drakusling!”.
Blatifagus hade blivit förvånad över den lille dvärgens tapperhet och var därför oförberedd på Dyrgil, som för sista gången svingade sin yxa och lät den bita sig fast under drakens kraftiga ryggpansar. I plötsligt smärta greps draken av fullständig raseri och lät Dyrgil omfamnas av ett för hans del dödligt eldbad. Det sista Dyrgil hann uppfatta var främlingens förstörda ansikte som han nu kände igen. Arn Dunkelbrink tänkte han innan hans kvarlevor förkolnade i hettan.
På utsidan hade männen just vant sig vid morgonsolens ljusa strålar då Trodax och hans trakoriska soldater anlände. Utan att lyssna till Hæjmirs svepskäl till varför man råkade befinna sig på detta uttryckligen förbjudna område så hastade magikern uppför berget och satte eld på en fyrbåk som skulle varna Arhems befolkning om att draken kunde vara på antågande. Soldaterna som stannat kvar hos sällskapet blängde beskyllande utan att våga sig närmare gruvans mynning och den tumult som hörbart utspelade sig där.
Helt plötsligt blev det knäpptyst inne i gruvan och när Trodax en stund senare återvänt från fyrbåken beslutade han sig för att undersöka vad som hänt. Kanske hade främligen trots allt haft ihjäl odjuret? Med sina soldater hack i häl begav han sig in i gruvans mörker .
Hæjmir, Abenazer och Melobin stod kvar och tittade undrande mot grottmynningen. Melobin skulle just ge sig på en gissning till vad som hade hänt när skriket från Trodax skar genom luften och kort därpå kom han springande klädd i eldflammor, föll handlöst nedför slänten och blev liggande. Magikerns soldater gick honom snart samma öde till mötes och strax därpå trädde Blatifagus ut genom gruvöppningen. Sällskapet ryggade tillbaka och gjorde sig redo för att fly när de plötsligt såg hur främligen red på drakens rygg. Besten vrålade till och kastade sig därpå utför stupet för att i nästa sekund fånga luft under sina enorma vingar och styra söderut över ishavets tidiga morgondimma.
Synen fick den halverade gruppen att stå gapande men i nästa stund skyndade man sig in för att sorgligt nog finna resterna av den modige Dyrgil. Hæjmir gick och hämtade oxen och släden som ännu stod och väntade bakom några klippblock. Man lastade på den döde tillsammans med det mesta från drakskatten. Melobin påminde om det dyrbara kvicksilvret som fortfarande fanns kvar i gruvan men man bestämde sig ändå för att det var dags att bege sig.
Under slädfärden som nu gick mot dem gamla dvärgstaden Bethra Zur tittade Hæjmir igenom ritningarna över järntornets självförstörelsemekanisk. Tydligen fanns det någonstans ett silverstäd utplacerat i templet som genom vissa vridmoment skulle sänka byggnaden i vulkanens innandöme inom loppet av en halvtimme.
Utan några större händelser anlände man på eftermiddagen till Bethra Zur där Selisia välkomna dem. Hæjmir förklarade att deras son hade blivit tagen av de onda shaguliterna och att man nu planerade att bege sig till deras undangömda högborg för att frita honom och de andra bortförda.
Efter att ha tröstat den hejdlöst gråtande Selisia och lovat att vara försiktig begav sig Hæjmir tillbaka till de andra som undertiden gömt undan drakskatten i en av byns övergivna förrådsbyggnader. Dyrgil begravdes under enklare ceremoni under en sten som fick skriften ristad ”Här vilar den djärve Dyrgil Klyvsäter – en liten man med stora bestyr”.
Sällskapet vandrade i samlad trupp nedför gruvschaktets trappor som plötsligt vidgades i ett stort underjordisk bergrum. Hela grottan var fylld med grumligt illaluktande vatten där trappsatsen fortsatte ner under ytan. Vattnet strilade också längs väggarna och droppade från taket. I facklornas sken kunde man skymta tunnlar som ledde bort från grottsalen. Dyrgil förklarade att grundvattnet i grottan stigit eftersom ingen, efter dvärgarnas död, längre dränerade gruvan.
Hæjmir tog några steg ner i det iskalla stinkande vattnet varpå han ryggade tillbaka. Hans härdade läderstövlar hade under sin korta kontakt med vattnet blivit angripna av någon syra som bitit sig in i skyddet. Just som han skulle beklaga sig över detta sköt några slemmiga trådar ut ur vattenbrynet men fick inget grepp på Hæjmirs brynja. Skrämda backade sällskapet tillbaka uppför trappan samtidigt som man funderade på om hela den vattenfyllda grottan var besudlad med något giftigt.
Hæjmir gav sig av till grottan med de dräpta svartalferna och kom snart släpande på en som han slängde ner från trappsatsen i den vattenfyllda salen. Till sin fasa såg han hur kroppen löstes upp i det smetiga vattenbrynet. Efter en noggrann genomsökning av grottplanets alla hålrum utan att finna några mer lönnpassager beslutade man sig för att försöka återvända samma väg som man kom. Även om ingen var direkt förtjust i att möta Trodax och dennes män så kändes detta trots allt mindre livsfarligt än att ta sig förbi den väldiga besten som troligtvis befann sig på gruvans övre plan. Förhoppningarna om denna utväg krossades när Dyrgil kunde konstatera hur lönngången man kom in genom inte hade någon öppningsmekanisk från detta håll.
Det började sakta gå upp för sällskapet att den enda utvägen nu fanns förbi draken Blatifagus och Dyrgil anmälde sig frivillig att spana på våningen ovanför. Trots att dvärgen var iklädd full metallrustning gjorde han ett till synes obemärkt besök i grottan ovanför innan han återvände och förklarade att draken låg och lapade smältvatten efter nattfrosten. Grottans mynning och sällskapets tilltänkta flyktväg låg nästan hundra meter från schaktet och man insåg att även om man mot all förmodan skulle lyckas ta sig ut den vägen så gav det karga landskapet utanför knappast något fortsatt skydd utifall den lömska drakormen skulle ta upp jakten. Han hade också kunnat urskilja ett grovklöst rutnät i golvet som verkade föreställa ett parti smickelbräde men med skillnaden att pjäserna bestod av sönderbrända kadaver, klippblock, resterna från en gammal fiskebåt och annan bråte.
Hæjmir funderade en stund och bad sedan Dyrgil plocka fram den talande dolken. Eftersom ingen i sällskapet spelade smickelbräde frågade man nu Demens om han eventuellt råkade känna till spelet. Demens sken genast upp och utbrast: ”Ursäkta men sa herrn smickelbräde? Så trevligt att ni frågar om en sådan fin gammal tradition. Konungen gav mig mycket beröm när jag uppfann spelet även om jag finner det en smula elementärt om inte motspelare får tillräckligt handikapp”.
Hæjmir flinade och vände sig till de övriga. ”Låt oss spela med draken om fri lejd” sade han och försvann ensam uppför trappan till drakens hemvist.
Grottan ovanför var fylld med rester från den tidigare gruvdriften. I det svaga morgonljuset som föll in genom ett ventilationsschakt såg man några sotiga ugnar ligga omkullslagna i ett hörn och klädda i sitt eget slagg. Strött som hackat granris över grottgolvet låg benrester sammanskräpade med verktyg, stövlar och stinkande drakspillning.
Hæjmir skulle just ge sig till känna när luften fylldes av en dov, ekande stämma. ”En morgonpigg gäst! Så trevligt!” morrade Blatifagus och synade den nyanlände med sina enorma svavelgula ögon. ”Din veke kungakopia! Tror du verkligen att du har gnistan av en chans att besegra den allvetande Blatifagus i smickelbräde? För det är väl det du tror och därför du kommit, inte sant?” Hæjmir försökte förklara sig men draken fortsatte: ”Lyssna nu noga lilla löshuding! Jag känner mycket väl dina avsikter och hur du sorgligt nog slavar för dina fiender trakorierna trots att de berövat dig både föräldrar och syskon. Är familj inget du bryr dig om? Se bara hur din egen son runnit dig ur händerna!”. Hæjmir blev helt ställd av drakens vetskap och verbala anfall men fann sig ändå och förklarade hur han och hans vänner ville köpa sin frihet över ett parti smickelbräde. Blatifagus hånflinade och bad resten av sällskapet att ansluta sig så han fick se på dem. Sakta vågade sig de övriga uppför trappan i schaktet och fick möta drakens genomträngande förolämpningar. Han kallade Abenazer för falskpräst och påpekade för Melobin hur det verkligen var hans fel att kmordadruiderna blev mördade samtidigt som han i nästa sekund lovade att gnaga märgen ur Hildurs gamla padda till fru så snart han bränt hans ynkliga råtthål till värdshus invid grunden.
När alla väl var samlade och Blatifagus tröttnat på att förolämpa gästerna förklarade han hur han nu lika gärna kunde döda dem allihop men att det skulle förta den spänning som fanns i det föreslagna spelet som skulle ske på hans regler. Han riktade en sylvass klo mot skelettet av en huvudlös häst på spelplanen och förklarade hur trollpacket i gruvan lyckats stjäla kraniet på springaren. Medan en i gruppen skulle bege sig ner och hämta hästskallen skulle de övriga stanna kvar och spela mot honom. Om han undertiden lyckades vinna skulle någon i sällskapet bli en tidig frukost och i annat fall hade man lyckats köpa tid i jakten på kraniet.
Hæjmir tog plats på spelbrädet och smög fram Demens för att vägleda honom till en säker seger. Undertiden begav sig Dyrgil nedför trapporna igen och mot den grotta där man mött den urgamla svartalfshonan med hästkraniet. Till sin förvåning märkte han hur någon lyft bort kraniet och just som han såg sig om efter förövaren lade han märke till en smal skugga som försvann bort genom en av tunnlarna. Dyrgil tog genast upp jakten på den kvicka svartalfshonan som dök nedför trappan i schaktet och skvalpade livrädd bort genom det grumliga vattnet. Dyrgil som fortfarande bar sin helrustning märkte hur vattnet stod honom över hakan utan att han bottnade och valde istället att återvända med de dåliga nyheterna till smickelbrädsspelarna i den övre nivån.
Dyrgil tog de sista pustande stegen uppför trappan och konstaterade att stämningen mellan draken och Hæjmir var hatisk. Hæjmir hade med Demens hjälp pulviriserat Blatifagus spel trots att denne fått göra om flera av sina drag som enligt dolkens mening förolämpade spelets idée. Draken hade blivit rasande och anklagat Hæjmir för fusk varpå han som straff hade knipsat huvudet av rådherre Gilfred da Pastula i ett oförberett ögonblick, helt enkelt för att denne stått närmast till hands.
Eftersom Hæjmir inte hade backat utan istället anklagat draken för att inte hålla sitt ord blev denne än mer rasande och hade snart även slitit värdshusvärden Hildur i blodiga stycken varpå Melobin talat Hæjmir till rätta för att själv slippa bli nästa tilltänkta munsbit.
Alla hade nu vänt sig frågande till Dyrgil och Blatifagus uttryckte sitt missnöje över att dvärgen återvänt utan det avtalade objektet. Man lyssnade till berättelsen om den tjuvaktiga svartalfshonan som kommit undan och Abenazer erbjöd sig att ta upp jakten eftersom hans syn nu var någorlunda återställd samtidigt som han var bland de längsta i det avkortade sällskapet.
Shamashprästen skyndade ner för trapporna samtidigt som han hörde hur ett nytt parti smickelbräde hade sin början ovanför honom. Utan någon längre fundering begav han sig ut i det iskalla vattnet på schaktets nedersta plan och vadade åt det håll dit Dyrgil förklarat att svartalfshonan försvunnit. Snart fann han att tunneln sluttade uppåt varpå han kom ur vattnet. Med raska steg fortsatte han till en kraftig trädörr bakom vilken han fann ett förråd med stora förseglade trätunnor. Hans känsliga sinnen varnade honom genast för svartalfen som satt skakande intryckt bakom två av tunnorna. Med en simpel avledningsmanöver lyckades den stridskonstlärde Abenazer fälla varelsen i ett grepp och därefter slita med sig både svartalfshonan och hästkraniet tillbaka genom vattnet.
Halvvägs ute i det djupa vattnet kände Abenazer plötsligt hur stanken blev värre och strax därpå sköts två slemmiga trådar ut från vattnet som borrade sig fast i den skrikande svartalfshonan. Abenazer tog tillfället i akt och släppte ifrån sig det levande och vilt plaskande bytet som håvades in av ondskan i vattnet. Utan något större samvetskval över svartalfshonans hemska öde fortsatte han uppför trapporna med skallen som skulle ge frihet åt alla de överlevande.
Samtidigt på den övre nivån hade Hæjmir försökt dra ut på spelet vilket hade gjort draken fullkomligt rasande och han hade just givit Hæjmir ett ultimatum genom att låta honom välja vem av Melobin och Dyrgil han kunde tänka sig att offra som straff för att spelomgången förstörts. Hæjmir hade tillslut tappat tålamodet och vrålat att ingen av hans vänner minsann skulle bli någon drakmat när draken inte längre svarade honom utan stirrade med svart blick bort mot en figur som just anlänt vid grottans mynning. ”DU!” vrålade Blatifagus genom de sylvassa käftarna och började flaxa ilsket med vingarna. Främligen hade som svar dragit sitt svärd och stegat framåt samtidigt som han gapat ”Fly era dårar!” åt männen i grottan. Melobin lydde genast främlingens råd och lade benen på ryggen ut genom grottöppningen tätt följd av Hæjmir. Dyrgil valde istället att bege sig nedför trappan i schaktet för att leta rätt på Abenazer. Knappt hade han hunnit ner för de första steget då han såg Abenazer komma springande uppåt. I korta drag förklarade han hur främlingen flyttat drakens uppmärksamhet från gruppen och Abenazer slängde därmed ifrån sig skallen vid trappans krön och flydde, precis som Hæjmir och Melobin före honom, ut ur grottan. Bakom sig hörde han draken vråla ”Ge dig av ditt människokräk innan ditt liv är dig förrunnet!”.
Dyrgil skulle just följa shamashprästens exempel när draken plötsligt fick syn på honom och för en sekund valde att provocera honom istället för att ägna sig åt främlingen. ” Din vidriga halvfolksträl. Det var mig ett sant nöje att få bränna livet ur ditt folk här i gruvan” väste han varpå Dyrgil inte längre kunde hejda sig utan vrålade till svar ”Här anländer den hämnd som mina frände aldrig fick chans att dela ut. Dö drakusling!”.
Blatifagus hade blivit förvånad över den lille dvärgens tapperhet och var därför oförberedd på Dyrgil, som för sista gången svingade sin yxa och lät den bita sig fast under drakens kraftiga ryggpansar. I plötsligt smärta greps draken av fullständig raseri och lät Dyrgil omfamnas av ett för hans del dödligt eldbad. Det sista Dyrgil hann uppfatta var främlingens förstörda ansikte som han nu kände igen. Arn Dunkelbrink tänkte han innan hans kvarlevor förkolnade i hettan.
På utsidan hade männen just vant sig vid morgonsolens ljusa strålar då Trodax och hans trakoriska soldater anlände. Utan att lyssna till Hæjmirs svepskäl till varför man råkade befinna sig på detta uttryckligen förbjudna område så hastade magikern uppför berget och satte eld på en fyrbåk som skulle varna Arhems befolkning om att draken kunde vara på antågande. Soldaterna som stannat kvar hos sällskapet blängde beskyllande utan att våga sig närmare gruvans mynning och den tumult som hörbart utspelade sig där.
Helt plötsligt blev det knäpptyst inne i gruvan och när Trodax en stund senare återvänt från fyrbåken beslutade han sig för att undersöka vad som hänt. Kanske hade främligen trots allt haft ihjäl odjuret? Med sina soldater hack i häl begav han sig in i gruvans mörker .
Hæjmir, Abenazer och Melobin stod kvar och tittade undrande mot grottmynningen. Melobin skulle just ge sig på en gissning till vad som hade hänt när skriket från Trodax skar genom luften och kort därpå kom han springande klädd i eldflammor, föll handlöst nedför slänten och blev liggande. Magikerns soldater gick honom snart samma öde till mötes och strax därpå trädde Blatifagus ut genom gruvöppningen. Sällskapet ryggade tillbaka och gjorde sig redo för att fly när de plötsligt såg hur främligen red på drakens rygg. Besten vrålade till och kastade sig därpå utför stupet för att i nästa sekund fånga luft under sina enorma vingar och styra söderut över ishavets tidiga morgondimma.
Synen fick den halverade gruppen att stå gapande men i nästa stund skyndade man sig in för att sorgligt nog finna resterna av den modige Dyrgil. Hæjmir gick och hämtade oxen och släden som ännu stod och väntade bakom några klippblock. Man lastade på den döde tillsammans med det mesta från drakskatten. Melobin påminde om det dyrbara kvicksilvret som fortfarande fanns kvar i gruvan men man bestämde sig ändå för att det var dags att bege sig.
Under slädfärden som nu gick mot dem gamla dvärgstaden Bethra Zur tittade Hæjmir igenom ritningarna över järntornets självförstörelsemekanisk. Tydligen fanns det någonstans ett silverstäd utplacerat i templet som genom vissa vridmoment skulle sänka byggnaden i vulkanens innandöme inom loppet av en halvtimme.
Utan några större händelser anlände man på eftermiddagen till Bethra Zur där Selisia välkomna dem. Hæjmir förklarade att deras son hade blivit tagen av de onda shaguliterna och att man nu planerade att bege sig till deras undangömda högborg för att frita honom och de andra bortförda.
Efter att ha tröstat den hejdlöst gråtande Selisia och lovat att vara försiktig begav sig Hæjmir tillbaka till de andra som undertiden gömt undan drakskatten i en av byns övergivna förrådsbyggnader. Dyrgil begravdes under enklare ceremoni under en sten som fick skriften ristad ”Här vilar den djärve Dyrgil Klyvsäter – en liten man med stora bestyr”.
Den försvunne sonen
Persil månad i sjätte året efter Kronolaabens invigelse var snart till ända och den kyliga ishavsön bjöd ännu på bittra vindar med ett tilltagande snötäcke när de marjuriska soldaterna någon dagsmarsch senare marscherade upp till det trakoriska rikets garnison i Arhem. Vandringen hade inte varit några problem för trupperna eftersom man var van vid både kyla och dagligt kroppsarbete. Hæjmir, Dyrgil, Steinar och Abenazer begav sig tillsammans upp till storhirdens kontor där de fann Da Kaelve i ett pågående samtal med en senig gestalt med knotigt ansikte klädd i svart pälskappa.
Da Kaelve presenterade mannen som Trodax Drakvaktaren och förklarade att dennes uppgift var att hålla draken under uppsikt. Trodax, som glodde smått ogillande på den brokiga skaran tillade kort att området belagts med tillträdesförbud eftersom det sista man önskade i dessa kristider var en ilsken och hämndlysten drake på halsen. Kort därpå ursäktade sig mannen men istället för att hasta iväg förvandlade han sig till en sprakande ljuskula som satte iväg över hustaken i riktning söderut.
Da Kaelve vände sig åter till gruppen och gratulerade Hæjmir till ihopsamlandet av de marjuriska stridsmännen. Han beordrade genast att männen skulle sättas i träning hos de trakoriska yrkessoldaterna för att på bästa sätt kunna möta de odödas anfall.
Hæjmir hade precis hunnit fråga efter sin son Ulvric och fått svaret att Da Kaelve skulle sätta en soldat på att leta upp pojken när Miglod Hamre - en av garnisonens officerer steg in och meddelade att kmordadruiden som man funnit i vildmarken nu hade återfått medvetandet. Da Kaelve förklarade att han själv var tvungen att ge sig av till Nin Hallaska i fånglägret men att de övriga gärna fick stanna och förhöra druiden om vad som hänt hans klostersyskon.
I ett gallerförsett sovrum fann man den omtalade druiden från Kmordas kloster. Ynglingen hade ett vackert och förtroendegivande ansikte med blå ögon och lockligt blont hår. Den senaste tidens sömnlöshet hade dock fårat hans ansikte och skäggstubb hade börjat växa på de smilgropade kinderna.
”Vad vill ni mig?” frågade den darrige druiden med märkbart oro i rösten. ”Här är det jag som ställer frågorna” svarade Hæjmir barskt. ”Vem är du och vad har hänt de andra kmordadruiderna? Mannen som fortfarande satt i sovlådan snyftade till som om Hæjmir just påmint honom om något fruktansvärt och föll strax därpå i hejdlös gråt. Hæjmir och de andra i sällskapet var just på väg att lämna den nedbrutne druiden när han plötsligt utbrast ”det var shaguliterna! de djävulska männen dödade mina syskon i klostret! ”. Hæjmir stannade upp och vände sig om. ”Shaguliterna säger du? Är detta ett faktum eller bara en dåres svammel?”. Druiden slutade tillfälligt gråta och tittade upp med sina godhjärtade ögon ”Ni måste tro mig! Shaguliterna är onda och de vill se mig död! Allt är mitt fel och mina klostersyskon fick ta straffet för mina missgärningar”.
Hæjmir försökte lugna den hysteriske druiden men denne vägrade dricka av den spritplunta som bjöds. Dyrgil provade även att ge honom vatten från Kmorda´s heliga källa men inte heller detta ville han använda. Dyrgil öppnade slutligen behållaren med jordblod men fann till sin förvåning hur den tidigare röda vätskan hade förvandlats till gråsten.
Det knackade på dörren och en soldat meddelade att garnisonens smed sökte Hæjmir. Sällskapet lämnade därmed den neurotiske druiden och förflyttade sig till vapensmedjan där smeden berättade hur han hört att man letat efter Ulvric och att pojken under gårdagen varit hos honom i smedjan och lekt men hade av en olyckshändelse bränt sig på några halvfärdiga vapen. Smeden hade lämnat ner pojken till sjukstugan i Arhem för omplåstring men inte sett till honom sedan dess.
Hæjmir fick något galet i blicken. ”Sa du sjukstugan? Shaguliternas sjukstuga?” upprepade han. Utan att tacka smeden för informationen försvann Hæjmir iväg och kom strax tillbaka med en trupp på tiotalet soldater som i rask marsch tågade ner till sjukstugan, tätt följda av övriga i sällskapet utom Steinar som valt att vila upp sig i ett rum på garnisonen.
Efter hårt bultande på sjukstugans dörr utan några tecken på liv inifrån lät Hæjmir några soldater avlägsna stugans lås med en slägga. Dörren fotades därpå in och man möttes egendomligt nog av en igenbommad stugan där varken läkemän eller patienter syntes till. Hæjmir svor i högan sky över att shaguliterna lyckats fly fältet, hur de fört med sig hans egen son och hur deras blod skulle flyta. Dyrgil och Abenazer hade undertiden börjat genomsöka byggnaden och fann, förutom det faktum att shaguliterna packat sina tillhörigheter i all hast, kvarglömda föremål i Malek Mangus arbetsbänk.
Dyrgil kunde med stort obehag bekräfta att detta var De dödas ljus från kmordaklostret som han själv använt för att stiga ner i dödsriket Dimhall. Det andra föremålet var Dolken Demens som den försvunne Radagast burit med sig sedan de återfunnit föremålet på Mäster Frostmånes skrivbord i HOXOH. Dyrgil drog den slumrande Demens ur sin skida varpå skaftet vaknade till liv och började fäkta i luften och pipa om hur Radagast blivit bortförd. Tydligen hade Malek Mangus lurat med sig Radagast till utkanten av staden. Radagast hade då blivit misstänksam och släppt ner Demens i en snödriva och hoppades att hans vänner på så sätt skulle finna dolken och hans budskap. Malek Mangus hade observerat Radagasts försök att lämna ifrån sig dolken och i nästa stund beordrat sina män att tvinga ner Radagast på knä och hälla i honom en segflytande vätska som då gjort honom viljelös. Minuterna senare hade en mörk suddig skugga fallit över prästen och slukat honom varpå varelsen flugit norrut.
Demens hade legat blixtstilla när Malek Mangus lyft upp honom som därmed inte märkt att kniven levde men fascinerades av skaftets detaljrikedom och behöll därför Demens i en låda på sin arbetsbänk fram till dess att sällskapet nu befriat honom.
Hæjmir fick pånytt ett vansinnesutbrott över att Shaguliterna nu gjort sig skyldiga till både bortförandet av Ulvric och Radagast. Rasande gav han order om att återvända till garnisonen. Den vilsne druiden hade precis somnat igen när dörren for upp med en smäll och Hæjmir dundrade in, slet upp den yrvakne och tryckte upp honom mot väggen. ”NU BERÄTTAR DU ALLT DU VET OCH VART SHAGULITERNA HÅLLER TILL!” skrek han varpå det lilla lugn som druiden hunnit bygga upp pånytt rasade samman. Stortjutande förklarade ynglingen återigen hur shaguliterna skulle mörda honom eftersom han visste för mycket. Hæjmir tvingade i honom några klunkar starksprit varpå druiden tillfälligt lugnade sig och lyckades under den tiden berätta att hans namn var Melobin och hur shaguliten Malek Mangus en gång i tiden lurat honom att ansluta sig till sekten. Vid ett tillfälle hade Malek Mangus tagit honom med sig till ondskans boning - sektens högkvarter Järntornet som var uppfört i en vulkankrater i de nordliga Dymramassivet. Där hade han tvingats närvara vid vedervärdiga mänskliga experiment, vivisektion av försvarslösa män och kvinnor och utstuderade lemlästningar av de sjukaste slag.
Hæjmir kände vanmakten falla över honom när han insåg att dessa ondskans hantlangare högst troligt var på väg till Järntornet för att fortsätta experimenten på hans son och de andra sjuka samt att det inte fanns något sätt att hinna ikapp dem eftersom de redan hade minst en halvdags försprång. Melobin menade att det då knappast fanns något hopp för de sjuka men pekade ändå ut platsen på en detaljerad karta över ön som man fann i ett av garnisonens arbetsrum. Därefter slet Hæjmir med sig Melobin och tillsammans med de Dyrgil och Abenazer begav man sig till Praanz da Kaelve i fånglägret för att även låta honom lyssna till Melobins berättelse.
Sällskapet knackade på och steg in i Da Kaelve´s barack. Förvånade såg de hur spelemannen Moska från Junker Hildurs var på besök och just avslutade en hetsig diskussion med da Kaelve. De båda såg smått påkomna ut och Da Kaelve förklarade kortfattat hur Moska var den spion som han bl.a. använt sig av för att hålla ett öga på Malek Mangus sedan han släpptes från förhöret. Hæjmir tvingade Melobin att upprepa sin berättelse om shaguliterna och deras gärningar för de till synes chockade Da Kaelve varpå denne fyllde i med att Moska spårat Malek Mangus till en bostad på södra stadsberget som han i största hemlighet arrenderat av handelshuset Shakello. Hæjmir rekryterade genast en ny trupp soldater och begav sig mot Villa Solstunden som Malek Mangus hemliga bostad tydligen brukade kallades av ortsbefolkningen. Da Kaelve lovade att undertiden se över möjligheterna att avvara trupper till ett väpnat uppdrag mot shaguliterna i Järntornet.
Efter att ha konstaterat porten på Villa Solstunden som låst lät Hæjmir några soldater bearbeta dörrens låsanordning på liknande sätt som skett i sjukstugan. Några soldater ur den medhavda truppen posterades för säkerhets skull ut på husets baksida i hopp om att förhindra eventuell flykt. Övriga soldater lät man storma in i den till synes övergivna bottenvåningen medan Melobin hade blivit lovad att vänta ute på gatan eftersom han var vettskrämd för att behöva konfrontera shaguliten. När övre planet säkrats, av samma soldater med Hæjmir och Dyrgil i täten, fann man i ett rum en stinkande, grön och hårlös gestalt sittandes på en bönematta i det klara solljuset som sken in genom en öppning i taket. Varelsens ansikte var fritt från mänsliga drag och med hål istället för mun, öron och näsa. Det såg nästan ut som om den gröna kroppen drog näring direkt ur solljuset likt en växt. På ett litet bord närmast dörren låg ett noggrant vikt klädbylte krönt av en vit benmask som talade för att varelsen på mattan var den eftersökte Malek Mangus.
Med långsamma (nästan graciösa om situationen varit annorlunda) rörelser vände sig varelsen mot dem och återfick långsamt talförmågan och påpekade att han hoppades att de hade mer att komma med än förra gången eftersom deras intrång annars skulle stå dem dyrt.
Hela situationen kändes högst otrevlig och Hæjmir beordrade därför en soldat att överlämna klädbyltet till Malek Mangus varpå en rörstump föll ur byltet och landade på trägolvet. Hæjmir tog upp rörstumpen som var av valbrosk och konstaterade att instrumentet ofta brukades i fånglägret för att pressa zombinet ner i stupen på bråkiga fångar. Rörstumpen stank dessutom fränt från just preparatet vilket fick Hæjmir att genast vända sig till Malek Mangus.
”Vart är de bortförda? I Järntornet? Ta oss genast dit” röt han, men shaguliten stod bara stilla och betraktade honom innan han spydigt sade ”Jag svarar inte inför er och fruktar inte heller ert förhör. Jag är framtiden och det är NI som kommer svara inför mig, inte tvärtom. Detta spel är bara något jag tillfälligt har valt att acceptera.”
Hæjmir blev svart i blicken och flög fram mot shaguliten som om han mist sin tidigare rädsla för dem. Hans knytnäve träffade benmasken med sådan kraft att den flög i golvet och blottade Malek Mangus vidriga gröna anlete ännu en gång. Utan att visa minsta smärta svarade shaguliten ”Ni kan döda mig om ni vill men jag har inget att säga och har heller inga förhoppningar om att en enkel man som er själv skall kunna dela shaguliternas vision”.
”Vision!” Skrek Hæjmir. Ni mördar ju oskyldiga människor från sjukstugan i ert Järntorn. Jag och mina män kommer inom kort att bege oss dit för att jämna byggnaden med marken. Shaguliten tystnade en sekund och begrundade situationen. ”Lyssna nu på mig! Det hela är ett enkelt missförstånd! Kanske har vi shaguliter offrat några sjuka till förmån för mänskligheten men ni är ju själv svärdsman. Är inte krig samma upoffring för att vinna något högre?”
Dyrgil som lyssnat till parternas konversation tappade nu tålamodet och lät yxan tala. Med ett välriktat hugg i buken sänkte han shaguliten vars gröna blod nu strömmade över golvet. Det fortsatta anfallet stoppades retsamt nog av den trakoriske underofficeren Culpa som var en del av truppen och menade att fången måste föras till storhirden och låta honom besluta om en eventuell avrättning. Dyrgil stoppade morrande undan sin yxa samtidigt som Culpa beordrade några soldater att eskortera ut den ännu blödande men oberörde Malek Mangus efter det att denne återfått och tillrättalagt sin benmask.
Dagen hade nästan nått sin mitt när sällskapet återvände ut på gatan. Malek Mangus kände genast igen den ängslige Melobin och insåg genast att denne hade med avslöjandet gällande shaguliterna att göra. ”Så ni lyssnar till en förrädare” väste Malek Mangus åt Hæjmir. ”Den gode Melobin har ju själv varit delaktig i våra experiment”.
Shagulitens beskyllning påkallade ytterligare rädsla hos Kmordadruiden som i fullständig panik gjorde ett försök att fly. Abenazer som snabbast läste av situationen tog tag i Melobin och när denne försökte slita sig loss golvades han av munkens obeväpnade stridskonst. Fastlåst i ett av munkens stadigare grepp kom nu ännu en bekännelse där Melobin berättade hur han tidigt blev föräldralös och lurades in i shaguliternas ondska av Malek Mangus. Melobin berättade också hur han genom besöket i Järntornet för första gången fått lära shaguliternas sanna syften och därefter valt att fly från dem. Eftersom han inte hade några ägodelar eller andra medel för att lämna ön valde han istället att fly ut i vildmarken där han av en händelse råkat på två kmordadruider som tog honom med sig till sitt kloster på berget Biletand.
Så fort Malek Mangus kommit utom synhåll för Melobin lugnade han ner sig något men när Hæjmir sade åt honom att man behövde honom som guide till Järntornet så skakade han bara på huvudet. ”Nej! Nej! Aldrig dit igen. Vi kommer alla få ångra ett sådant besök”. De bortförda har med högsta säkerhet redan fallit offer för plågsamma experiment och risken är överhängande att samma öde isåfall kommer drabba oss. Hæjmir hade sedan länge slutat lyssna och var fast bestämd om planen på att frita de bortförda och slakta shaguliterna.
Tillbaka med Malek Mangus i fånglägret beordrade Praanz da Kaelve att fången skulle sättas under hård bevakning ute på rikets galbalon som låg förtöjd i viken. Kanske hade storhirden insett riskerna med att ha en så pass farlig fånge i staden vid ett stundande anfall och ansåg det bättre att sätta honom i säkert förvar. På Hæjmirs begäran om att avvara en trupp till Järntornet hade da Kaelve bestämt att inga soldater gick att undvara. Hæjmir menade att han isåfall ville ta med de män som han skänkt staden men Da Kaelve påminde honom genast om den bindande ed han svurit för Shamash-prästen Abenazer. Han accepterade dock att Hæjmir och hans närmaste män Dyrgil, Hildur samt frihetskämpen Gilfred gav sig av tillsammans med Melobin som vägvisare och självklart sanningsprästen Abenazer.
Förgrymmad över Da Kaelves beslut begav sig Hæjmir med de övriga i släptåg till Hildur för att berätta nyheterna. När värdshusvärden fått höra talas om att shaguliterna försvunnit med de sjuka till Järntornet så minns han plötsligt hur en onykter dvärg en gång berättade hur dennes far och faderns kamrater blivit lejda av shaguliterna för något slags arbete uppe i norr. Redan innan byggnaden var klar hade dvärgarna ångrat sitt arbete och hade därför byggt en mekanism som kunde förstöra byggnaden. Ritningen hade man i säkert förvar på sitt kontor vid kvicksilvergruvan. En våldsam diskussion uppstod mellan Hæjmir som ville hämta ritningarna och övriga som menade att Da Kaelve och Trodax båda förklarat att det var strängt förbjudet att närma sig gruvan. Som så många gånger förr vann Hæjmir tillslut gehör för sin plan och sällskapet begav sig med släde och karsonoxe söderut mot den förbjudna kvicksilvergruvan.
Efter många timmars slädfärd söderut hade det hunnit bli mörkt. Den stjärnklara natthimlen gav nästan ett harmoniskt intryck när fjorden till sist nådde ut till havet. Isande kalla vindar slog emot släden precis när man rundade en bergskam där månskenet avslöjade konturerna av den ödelagda gamla kvicksilvergruvan längre fram på vägen. Nedanför färdvägen såg man vågorna slå ilsket mot klipporna men också en liten brygga där en segelbåt låg förtöjd. Ett hundratal meter från gruvmynningen stod en murad halvcylinder direkt mot klippan. En smal trappa ledde upp till en järnbeslagen dörr som hade sällskap av ett gallerförsett fönster. När man kom närmare såg man även hur byggnaden var svart av sot och att dörren var bestyckad med ett massivt dvärglås.
Ännu en gång hamnade Hæjmir i dispyt med Abenazer som var ytterst kluven över om uppdraget att följa Hæjmir på Da Kaelves order innefattade att bryta mot samma mans förbud gällande gruvan. Han menade dessutom att man inte hade en aning om vart nyckeln till byggnaden fanns om den överhuvudtaget fanns att få tag på.
Hæjmir skulle just svara honom när han på håll fick syn på den ljuskula som Trodax använde för att förflytta sig. Kulan var just i färd med att lämna ett utkikstorn några hundra meter längre ner på vägen förbi gruvöppningen. Inom kort kom Hæjmir fram med en plan där man med hjälp av karsonoxen skulle klättra förbi grottöppningen och ner till vakttornet som Trodax just lämnat. Eftersom man redan låtit sig övertalas av Hæjmir till att följa med till gruvan så kändes det rätt meningslöst att stoppa planerna nu och med Hæjmir själv vid tyglarna lät man oxen dra släden över klippkanten och i skydd av mörkret bort mot vakttornet där man i sista sekunden lyckades undvika uppmärksamhet från vakten på tornets krön.
Melobin som menade att han från sin tid som tiggare plockat upp en del användbara färdigheter begav sig smygande in i vakttornet för att leta efter en nyckel som kunde passa i dvärglåset. Efter några minuter återkom han och berättade hur han funnit en möjlig nyckel i den bortreste Trodax sovgemak. Han kunde också meddela att tornet beboddes av fem vakter men att alla utom vaktposten på krönet låg och sov.
Efter att med oxens hjälp återvänt till byggnaden med dvärglåset och oljat dörren noga låste man slutligen upp dörren. Innanför fann man ett rum fyllt av förkolnade trämöbler och pappersaska över golvet. I askan hittade man tre brända dvärgskelett och en mängd spridda mynt som Hæjmir snabbt lade beslag på. Genom en dörr tog man sig vidare ner för en trappa som slutade i en korridor med två dörrar. Innanför den första dörren fann man en gravkammare med krematorium. Två statyer i rummets centrum stöttade taket med sina händer och på en stenlucka kunde Dyrgil läsa texten ”lågan leder vägen” varpå han tände upp eldstaden som var placerad under statyerna. Melobin hade undertiden bestämt sig för att utforska den andra dörren och fann där ett arkiv där han dels fann de eftersökta ritningarna över Järntornet men också en bok med lagerhållning som talade för att 12 tunnor renat kvicksilver fanns nere i gruvan och att försäljningspriset för dessa var 50 guldtrakiner litern.
Melobin skulle just återvända till resten av gruppen som fortfarande befann sig i gravkammaren när han hörde stöveltramp på övervåningen. ”I trakoriska rikets namn: Tillkännage er!” ljöd Trodax skarpa stämma och av ljudet att döma så var männen på övervåningen snart halvvägs nerför trappan. Melobin rusade tillbaka in i gravkammaren
och meddelade att Trodax och hans soldater var på väg. Hæjmir slet sitt svärd och gjorde sig redo för strid samtidigt som männen på utsidan började slita i handtaget. Till sin förvåning märkte nu alla att rummet, pågrund av eldens effekt på statyerna, hade börjat luta och att dörren in i gravkammaren därmed inte längre gick att öppna. Istället kunde man skymta en lönnpassage under det lutande golvet som enligt Dyrgil antagligen var tänkt som en flyktväg för gruvans dvärgar vid eventuella faror. Just denna natt utnyttjades flyktvägen istället av sällskapet som med Dyrgil i spetsen tätt följd av Hildur med fackla lämnade gravkammaren med den gapande Trodax på andra sidan av den blockerade dörren.
Melobin berättade under vandringen i klippgången om ritningarna han funnit och om de dyrbara tunnorna som tydligen skulle finnas i gruvan just som man nådde fram till en stendörr på vilken det stod ristat ”gå i jordens mörker”. Dörren var olåst och i rummet bakom möttes man av ett underbart blåviolett sken från kristaller i väggarna. Hæjmir märkte snabbt hur ljuset stack otäckt i ögonen och alla utom Melobin och Abenazer valde därför att blunda när de passerade genom rummet. Redan i nästa rum märkte de båda hur synen gradvis försvann och en stund senare var männen fullständigt blinda. Rummet man trätt in i var ännu en gravkammare där målningar på väggarna beskrev vad som hänt de avlidna. En öppning ledde ut i en större grottsal där en svartalfshona låg på knä och tillbad en tillyxad drakskulptur. När hon fick syn på männen rusade hon bort i mörkret varpå Dyrgil slet fram sin yxa och tog upp jakten. En stund senare återvände Dyrgil och förklarade hur han tagit kol på både svartalfshonan och en annan svartalf som han stött på längs vägen. Tillsammans med Hæjmir begav han sig iväg ut i mörkret med förmaningar från Abenazer och Melobin som fortfarande var blinda men som ändå bevakades av Hildur och Gilfred.
I en av gångarna märkte Hæjmir och Dyrgil avv någon hängt ett smutsigt säckvävsdraperi. I stanken bakom draperiet fann man en urgammal svartalfshona med ett hästkranium över huvudet. Honan gav ett patetiskt och malätet intryck men detta stoppade inte den våldsamme Dyrgil som ansåg allt svartfolk ondskefullt och i nästa stund låg den gamla svartalfshonan dräpt i sitt eget blod.
Hæjmir som var på ett retfullt humör smög fram och andades den blinde Melobin tungt i örat vilket ledde till att den kniv den blinde hittat i Trodax vakttorn skar luften när han högg i blindo för att försvara sig mot det okända. Efter en stunds skratt och ilska lämnades de blinda ensamma då de övriga med dragna vapen begav sig till den sista outforskade grottan där fem oförberedda svartalfer slaktades brutalt utan chans till försvar och man återvände därefter till de blinda vännerna i grottsalen där det bestämdes att slå läger över natten.
Da Kaelve presenterade mannen som Trodax Drakvaktaren och förklarade att dennes uppgift var att hålla draken under uppsikt. Trodax, som glodde smått ogillande på den brokiga skaran tillade kort att området belagts med tillträdesförbud eftersom det sista man önskade i dessa kristider var en ilsken och hämndlysten drake på halsen. Kort därpå ursäktade sig mannen men istället för att hasta iväg förvandlade han sig till en sprakande ljuskula som satte iväg över hustaken i riktning söderut.
Da Kaelve vände sig åter till gruppen och gratulerade Hæjmir till ihopsamlandet av de marjuriska stridsmännen. Han beordrade genast att männen skulle sättas i träning hos de trakoriska yrkessoldaterna för att på bästa sätt kunna möta de odödas anfall.
Hæjmir hade precis hunnit fråga efter sin son Ulvric och fått svaret att Da Kaelve skulle sätta en soldat på att leta upp pojken när Miglod Hamre - en av garnisonens officerer steg in och meddelade att kmordadruiden som man funnit i vildmarken nu hade återfått medvetandet. Da Kaelve förklarade att han själv var tvungen att ge sig av till Nin Hallaska i fånglägret men att de övriga gärna fick stanna och förhöra druiden om vad som hänt hans klostersyskon.
I ett gallerförsett sovrum fann man den omtalade druiden från Kmordas kloster. Ynglingen hade ett vackert och förtroendegivande ansikte med blå ögon och lockligt blont hår. Den senaste tidens sömnlöshet hade dock fårat hans ansikte och skäggstubb hade börjat växa på de smilgropade kinderna.
”Vad vill ni mig?” frågade den darrige druiden med märkbart oro i rösten. ”Här är det jag som ställer frågorna” svarade Hæjmir barskt. ”Vem är du och vad har hänt de andra kmordadruiderna? Mannen som fortfarande satt i sovlådan snyftade till som om Hæjmir just påmint honom om något fruktansvärt och föll strax därpå i hejdlös gråt. Hæjmir och de andra i sällskapet var just på väg att lämna den nedbrutne druiden när han plötsligt utbrast ”det var shaguliterna! de djävulska männen dödade mina syskon i klostret! ”. Hæjmir stannade upp och vände sig om. ”Shaguliterna säger du? Är detta ett faktum eller bara en dåres svammel?”. Druiden slutade tillfälligt gråta och tittade upp med sina godhjärtade ögon ”Ni måste tro mig! Shaguliterna är onda och de vill se mig död! Allt är mitt fel och mina klostersyskon fick ta straffet för mina missgärningar”.
Hæjmir försökte lugna den hysteriske druiden men denne vägrade dricka av den spritplunta som bjöds. Dyrgil provade även att ge honom vatten från Kmorda´s heliga källa men inte heller detta ville han använda. Dyrgil öppnade slutligen behållaren med jordblod men fann till sin förvåning hur den tidigare röda vätskan hade förvandlats till gråsten.
Det knackade på dörren och en soldat meddelade att garnisonens smed sökte Hæjmir. Sällskapet lämnade därmed den neurotiske druiden och förflyttade sig till vapensmedjan där smeden berättade hur han hört att man letat efter Ulvric och att pojken under gårdagen varit hos honom i smedjan och lekt men hade av en olyckshändelse bränt sig på några halvfärdiga vapen. Smeden hade lämnat ner pojken till sjukstugan i Arhem för omplåstring men inte sett till honom sedan dess.
Hæjmir fick något galet i blicken. ”Sa du sjukstugan? Shaguliternas sjukstuga?” upprepade han. Utan att tacka smeden för informationen försvann Hæjmir iväg och kom strax tillbaka med en trupp på tiotalet soldater som i rask marsch tågade ner till sjukstugan, tätt följda av övriga i sällskapet utom Steinar som valt att vila upp sig i ett rum på garnisonen.
Efter hårt bultande på sjukstugans dörr utan några tecken på liv inifrån lät Hæjmir några soldater avlägsna stugans lås med en slägga. Dörren fotades därpå in och man möttes egendomligt nog av en igenbommad stugan där varken läkemän eller patienter syntes till. Hæjmir svor i högan sky över att shaguliterna lyckats fly fältet, hur de fört med sig hans egen son och hur deras blod skulle flyta. Dyrgil och Abenazer hade undertiden börjat genomsöka byggnaden och fann, förutom det faktum att shaguliterna packat sina tillhörigheter i all hast, kvarglömda föremål i Malek Mangus arbetsbänk.
Dyrgil kunde med stort obehag bekräfta att detta var De dödas ljus från kmordaklostret som han själv använt för att stiga ner i dödsriket Dimhall. Det andra föremålet var Dolken Demens som den försvunne Radagast burit med sig sedan de återfunnit föremålet på Mäster Frostmånes skrivbord i HOXOH. Dyrgil drog den slumrande Demens ur sin skida varpå skaftet vaknade till liv och började fäkta i luften och pipa om hur Radagast blivit bortförd. Tydligen hade Malek Mangus lurat med sig Radagast till utkanten av staden. Radagast hade då blivit misstänksam och släppt ner Demens i en snödriva och hoppades att hans vänner på så sätt skulle finna dolken och hans budskap. Malek Mangus hade observerat Radagasts försök att lämna ifrån sig dolken och i nästa stund beordrat sina män att tvinga ner Radagast på knä och hälla i honom en segflytande vätska som då gjort honom viljelös. Minuterna senare hade en mörk suddig skugga fallit över prästen och slukat honom varpå varelsen flugit norrut.
Demens hade legat blixtstilla när Malek Mangus lyft upp honom som därmed inte märkt att kniven levde men fascinerades av skaftets detaljrikedom och behöll därför Demens i en låda på sin arbetsbänk fram till dess att sällskapet nu befriat honom.
Hæjmir fick pånytt ett vansinnesutbrott över att Shaguliterna nu gjort sig skyldiga till både bortförandet av Ulvric och Radagast. Rasande gav han order om att återvända till garnisonen. Den vilsne druiden hade precis somnat igen när dörren for upp med en smäll och Hæjmir dundrade in, slet upp den yrvakne och tryckte upp honom mot väggen. ”NU BERÄTTAR DU ALLT DU VET OCH VART SHAGULITERNA HÅLLER TILL!” skrek han varpå det lilla lugn som druiden hunnit bygga upp pånytt rasade samman. Stortjutande förklarade ynglingen återigen hur shaguliterna skulle mörda honom eftersom han visste för mycket. Hæjmir tvingade i honom några klunkar starksprit varpå druiden tillfälligt lugnade sig och lyckades under den tiden berätta att hans namn var Melobin och hur shaguliten Malek Mangus en gång i tiden lurat honom att ansluta sig till sekten. Vid ett tillfälle hade Malek Mangus tagit honom med sig till ondskans boning - sektens högkvarter Järntornet som var uppfört i en vulkankrater i de nordliga Dymramassivet. Där hade han tvingats närvara vid vedervärdiga mänskliga experiment, vivisektion av försvarslösa män och kvinnor och utstuderade lemlästningar av de sjukaste slag.
Hæjmir kände vanmakten falla över honom när han insåg att dessa ondskans hantlangare högst troligt var på väg till Järntornet för att fortsätta experimenten på hans son och de andra sjuka samt att det inte fanns något sätt att hinna ikapp dem eftersom de redan hade minst en halvdags försprång. Melobin menade att det då knappast fanns något hopp för de sjuka men pekade ändå ut platsen på en detaljerad karta över ön som man fann i ett av garnisonens arbetsrum. Därefter slet Hæjmir med sig Melobin och tillsammans med de Dyrgil och Abenazer begav man sig till Praanz da Kaelve i fånglägret för att även låta honom lyssna till Melobins berättelse.
Sällskapet knackade på och steg in i Da Kaelve´s barack. Förvånade såg de hur spelemannen Moska från Junker Hildurs var på besök och just avslutade en hetsig diskussion med da Kaelve. De båda såg smått påkomna ut och Da Kaelve förklarade kortfattat hur Moska var den spion som han bl.a. använt sig av för att hålla ett öga på Malek Mangus sedan han släpptes från förhöret. Hæjmir tvingade Melobin att upprepa sin berättelse om shaguliterna och deras gärningar för de till synes chockade Da Kaelve varpå denne fyllde i med att Moska spårat Malek Mangus till en bostad på södra stadsberget som han i största hemlighet arrenderat av handelshuset Shakello. Hæjmir rekryterade genast en ny trupp soldater och begav sig mot Villa Solstunden som Malek Mangus hemliga bostad tydligen brukade kallades av ortsbefolkningen. Da Kaelve lovade att undertiden se över möjligheterna att avvara trupper till ett väpnat uppdrag mot shaguliterna i Järntornet.
Efter att ha konstaterat porten på Villa Solstunden som låst lät Hæjmir några soldater bearbeta dörrens låsanordning på liknande sätt som skett i sjukstugan. Några soldater ur den medhavda truppen posterades för säkerhets skull ut på husets baksida i hopp om att förhindra eventuell flykt. Övriga soldater lät man storma in i den till synes övergivna bottenvåningen medan Melobin hade blivit lovad att vänta ute på gatan eftersom han var vettskrämd för att behöva konfrontera shaguliten. När övre planet säkrats, av samma soldater med Hæjmir och Dyrgil i täten, fann man i ett rum en stinkande, grön och hårlös gestalt sittandes på en bönematta i det klara solljuset som sken in genom en öppning i taket. Varelsens ansikte var fritt från mänsliga drag och med hål istället för mun, öron och näsa. Det såg nästan ut som om den gröna kroppen drog näring direkt ur solljuset likt en växt. På ett litet bord närmast dörren låg ett noggrant vikt klädbylte krönt av en vit benmask som talade för att varelsen på mattan var den eftersökte Malek Mangus.
Med långsamma (nästan graciösa om situationen varit annorlunda) rörelser vände sig varelsen mot dem och återfick långsamt talförmågan och påpekade att han hoppades att de hade mer att komma med än förra gången eftersom deras intrång annars skulle stå dem dyrt.
Hela situationen kändes högst otrevlig och Hæjmir beordrade därför en soldat att överlämna klädbyltet till Malek Mangus varpå en rörstump föll ur byltet och landade på trägolvet. Hæjmir tog upp rörstumpen som var av valbrosk och konstaterade att instrumentet ofta brukades i fånglägret för att pressa zombinet ner i stupen på bråkiga fångar. Rörstumpen stank dessutom fränt från just preparatet vilket fick Hæjmir att genast vända sig till Malek Mangus.
”Vart är de bortförda? I Järntornet? Ta oss genast dit” röt han, men shaguliten stod bara stilla och betraktade honom innan han spydigt sade ”Jag svarar inte inför er och fruktar inte heller ert förhör. Jag är framtiden och det är NI som kommer svara inför mig, inte tvärtom. Detta spel är bara något jag tillfälligt har valt att acceptera.”
Hæjmir blev svart i blicken och flög fram mot shaguliten som om han mist sin tidigare rädsla för dem. Hans knytnäve träffade benmasken med sådan kraft att den flög i golvet och blottade Malek Mangus vidriga gröna anlete ännu en gång. Utan att visa minsta smärta svarade shaguliten ”Ni kan döda mig om ni vill men jag har inget att säga och har heller inga förhoppningar om att en enkel man som er själv skall kunna dela shaguliternas vision”.
”Vision!” Skrek Hæjmir. Ni mördar ju oskyldiga människor från sjukstugan i ert Järntorn. Jag och mina män kommer inom kort att bege oss dit för att jämna byggnaden med marken. Shaguliten tystnade en sekund och begrundade situationen. ”Lyssna nu på mig! Det hela är ett enkelt missförstånd! Kanske har vi shaguliter offrat några sjuka till förmån för mänskligheten men ni är ju själv svärdsman. Är inte krig samma upoffring för att vinna något högre?”
Dyrgil som lyssnat till parternas konversation tappade nu tålamodet och lät yxan tala. Med ett välriktat hugg i buken sänkte han shaguliten vars gröna blod nu strömmade över golvet. Det fortsatta anfallet stoppades retsamt nog av den trakoriske underofficeren Culpa som var en del av truppen och menade att fången måste föras till storhirden och låta honom besluta om en eventuell avrättning. Dyrgil stoppade morrande undan sin yxa samtidigt som Culpa beordrade några soldater att eskortera ut den ännu blödande men oberörde Malek Mangus efter det att denne återfått och tillrättalagt sin benmask.
Dagen hade nästan nått sin mitt när sällskapet återvände ut på gatan. Malek Mangus kände genast igen den ängslige Melobin och insåg genast att denne hade med avslöjandet gällande shaguliterna att göra. ”Så ni lyssnar till en förrädare” väste Malek Mangus åt Hæjmir. ”Den gode Melobin har ju själv varit delaktig i våra experiment”.
Shagulitens beskyllning påkallade ytterligare rädsla hos Kmordadruiden som i fullständig panik gjorde ett försök att fly. Abenazer som snabbast läste av situationen tog tag i Melobin och när denne försökte slita sig loss golvades han av munkens obeväpnade stridskonst. Fastlåst i ett av munkens stadigare grepp kom nu ännu en bekännelse där Melobin berättade hur han tidigt blev föräldralös och lurades in i shaguliternas ondska av Malek Mangus. Melobin berättade också hur han genom besöket i Järntornet för första gången fått lära shaguliternas sanna syften och därefter valt att fly från dem. Eftersom han inte hade några ägodelar eller andra medel för att lämna ön valde han istället att fly ut i vildmarken där han av en händelse råkat på två kmordadruider som tog honom med sig till sitt kloster på berget Biletand.
Så fort Malek Mangus kommit utom synhåll för Melobin lugnade han ner sig något men när Hæjmir sade åt honom att man behövde honom som guide till Järntornet så skakade han bara på huvudet. ”Nej! Nej! Aldrig dit igen. Vi kommer alla få ångra ett sådant besök”. De bortförda har med högsta säkerhet redan fallit offer för plågsamma experiment och risken är överhängande att samma öde isåfall kommer drabba oss. Hæjmir hade sedan länge slutat lyssna och var fast bestämd om planen på att frita de bortförda och slakta shaguliterna.
Tillbaka med Malek Mangus i fånglägret beordrade Praanz da Kaelve att fången skulle sättas under hård bevakning ute på rikets galbalon som låg förtöjd i viken. Kanske hade storhirden insett riskerna med att ha en så pass farlig fånge i staden vid ett stundande anfall och ansåg det bättre att sätta honom i säkert förvar. På Hæjmirs begäran om att avvara en trupp till Järntornet hade da Kaelve bestämt att inga soldater gick att undvara. Hæjmir menade att han isåfall ville ta med de män som han skänkt staden men Da Kaelve påminde honom genast om den bindande ed han svurit för Shamash-prästen Abenazer. Han accepterade dock att Hæjmir och hans närmaste män Dyrgil, Hildur samt frihetskämpen Gilfred gav sig av tillsammans med Melobin som vägvisare och självklart sanningsprästen Abenazer.
Förgrymmad över Da Kaelves beslut begav sig Hæjmir med de övriga i släptåg till Hildur för att berätta nyheterna. När värdshusvärden fått höra talas om att shaguliterna försvunnit med de sjuka till Järntornet så minns han plötsligt hur en onykter dvärg en gång berättade hur dennes far och faderns kamrater blivit lejda av shaguliterna för något slags arbete uppe i norr. Redan innan byggnaden var klar hade dvärgarna ångrat sitt arbete och hade därför byggt en mekanism som kunde förstöra byggnaden. Ritningen hade man i säkert förvar på sitt kontor vid kvicksilvergruvan. En våldsam diskussion uppstod mellan Hæjmir som ville hämta ritningarna och övriga som menade att Da Kaelve och Trodax båda förklarat att det var strängt förbjudet att närma sig gruvan. Som så många gånger förr vann Hæjmir tillslut gehör för sin plan och sällskapet begav sig med släde och karsonoxe söderut mot den förbjudna kvicksilvergruvan.
Efter många timmars slädfärd söderut hade det hunnit bli mörkt. Den stjärnklara natthimlen gav nästan ett harmoniskt intryck när fjorden till sist nådde ut till havet. Isande kalla vindar slog emot släden precis när man rundade en bergskam där månskenet avslöjade konturerna av den ödelagda gamla kvicksilvergruvan längre fram på vägen. Nedanför färdvägen såg man vågorna slå ilsket mot klipporna men också en liten brygga där en segelbåt låg förtöjd. Ett hundratal meter från gruvmynningen stod en murad halvcylinder direkt mot klippan. En smal trappa ledde upp till en järnbeslagen dörr som hade sällskap av ett gallerförsett fönster. När man kom närmare såg man även hur byggnaden var svart av sot och att dörren var bestyckad med ett massivt dvärglås.
Ännu en gång hamnade Hæjmir i dispyt med Abenazer som var ytterst kluven över om uppdraget att följa Hæjmir på Da Kaelves order innefattade att bryta mot samma mans förbud gällande gruvan. Han menade dessutom att man inte hade en aning om vart nyckeln till byggnaden fanns om den överhuvudtaget fanns att få tag på.
Hæjmir skulle just svara honom när han på håll fick syn på den ljuskula som Trodax använde för att förflytta sig. Kulan var just i färd med att lämna ett utkikstorn några hundra meter längre ner på vägen förbi gruvöppningen. Inom kort kom Hæjmir fram med en plan där man med hjälp av karsonoxen skulle klättra förbi grottöppningen och ner till vakttornet som Trodax just lämnat. Eftersom man redan låtit sig övertalas av Hæjmir till att följa med till gruvan så kändes det rätt meningslöst att stoppa planerna nu och med Hæjmir själv vid tyglarna lät man oxen dra släden över klippkanten och i skydd av mörkret bort mot vakttornet där man i sista sekunden lyckades undvika uppmärksamhet från vakten på tornets krön.
Melobin som menade att han från sin tid som tiggare plockat upp en del användbara färdigheter begav sig smygande in i vakttornet för att leta efter en nyckel som kunde passa i dvärglåset. Efter några minuter återkom han och berättade hur han funnit en möjlig nyckel i den bortreste Trodax sovgemak. Han kunde också meddela att tornet beboddes av fem vakter men att alla utom vaktposten på krönet låg och sov.
Efter att med oxens hjälp återvänt till byggnaden med dvärglåset och oljat dörren noga låste man slutligen upp dörren. Innanför fann man ett rum fyllt av förkolnade trämöbler och pappersaska över golvet. I askan hittade man tre brända dvärgskelett och en mängd spridda mynt som Hæjmir snabbt lade beslag på. Genom en dörr tog man sig vidare ner för en trappa som slutade i en korridor med två dörrar. Innanför den första dörren fann man en gravkammare med krematorium. Två statyer i rummets centrum stöttade taket med sina händer och på en stenlucka kunde Dyrgil läsa texten ”lågan leder vägen” varpå han tände upp eldstaden som var placerad under statyerna. Melobin hade undertiden bestämt sig för att utforska den andra dörren och fann där ett arkiv där han dels fann de eftersökta ritningarna över Järntornet men också en bok med lagerhållning som talade för att 12 tunnor renat kvicksilver fanns nere i gruvan och att försäljningspriset för dessa var 50 guldtrakiner litern.
Melobin skulle just återvända till resten av gruppen som fortfarande befann sig i gravkammaren när han hörde stöveltramp på övervåningen. ”I trakoriska rikets namn: Tillkännage er!” ljöd Trodax skarpa stämma och av ljudet att döma så var männen på övervåningen snart halvvägs nerför trappan. Melobin rusade tillbaka in i gravkammaren
och meddelade att Trodax och hans soldater var på väg. Hæjmir slet sitt svärd och gjorde sig redo för strid samtidigt som männen på utsidan började slita i handtaget. Till sin förvåning märkte nu alla att rummet, pågrund av eldens effekt på statyerna, hade börjat luta och att dörren in i gravkammaren därmed inte längre gick att öppna. Istället kunde man skymta en lönnpassage under det lutande golvet som enligt Dyrgil antagligen var tänkt som en flyktväg för gruvans dvärgar vid eventuella faror. Just denna natt utnyttjades flyktvägen istället av sällskapet som med Dyrgil i spetsen tätt följd av Hildur med fackla lämnade gravkammaren med den gapande Trodax på andra sidan av den blockerade dörren.
Melobin berättade under vandringen i klippgången om ritningarna han funnit och om de dyrbara tunnorna som tydligen skulle finnas i gruvan just som man nådde fram till en stendörr på vilken det stod ristat ”gå i jordens mörker”. Dörren var olåst och i rummet bakom möttes man av ett underbart blåviolett sken från kristaller i väggarna. Hæjmir märkte snabbt hur ljuset stack otäckt i ögonen och alla utom Melobin och Abenazer valde därför att blunda när de passerade genom rummet. Redan i nästa rum märkte de båda hur synen gradvis försvann och en stund senare var männen fullständigt blinda. Rummet man trätt in i var ännu en gravkammare där målningar på väggarna beskrev vad som hänt de avlidna. En öppning ledde ut i en större grottsal där en svartalfshona låg på knä och tillbad en tillyxad drakskulptur. När hon fick syn på männen rusade hon bort i mörkret varpå Dyrgil slet fram sin yxa och tog upp jakten. En stund senare återvände Dyrgil och förklarade hur han tagit kol på både svartalfshonan och en annan svartalf som han stött på längs vägen. Tillsammans med Hæjmir begav han sig iväg ut i mörkret med förmaningar från Abenazer och Melobin som fortfarande var blinda men som ändå bevakades av Hildur och Gilfred.
I en av gångarna märkte Hæjmir och Dyrgil avv någon hängt ett smutsigt säckvävsdraperi. I stanken bakom draperiet fann man en urgammal svartalfshona med ett hästkranium över huvudet. Honan gav ett patetiskt och malätet intryck men detta stoppade inte den våldsamme Dyrgil som ansåg allt svartfolk ondskefullt och i nästa stund låg den gamla svartalfshonan dräpt i sitt eget blod.
Hæjmir som var på ett retfullt humör smög fram och andades den blinde Melobin tungt i örat vilket ledde till att den kniv den blinde hittat i Trodax vakttorn skar luften när han högg i blindo för att försvara sig mot det okända. Efter en stunds skratt och ilska lämnades de blinda ensamma då de övriga med dragna vapen begav sig till den sista outforskade grottan där fem oförberedda svartalfer slaktades brutalt utan chans till försvar och man återvände därefter till de blinda vännerna i grottsalen där det bestämdes att slå läger över natten.
En oväntad allians
Det hade hunnit bli mörkt när Hæjmir återvände till fångbaracken på den lilla holmen i svavelträsket. Ormtunga kunde berätta att Dyrgil blivit hämtad av några fångvaktare ungefär samtidigt som Hæjmir själv gått för att möta Selisia. Man anade att den stackars dvärgen just nu befann sig i en värld av smärta eftersom lägrets förhörsman visste mycket väl hur man fick de tystlåtna att sjunga ut i både smärta och sanningar. Ormtunga kunde också stärka misstankarna om att galningen som muckat gräl kvällen innan varit ett trick från Abrelax för att komma åt Hæjmir eftersom det ryktades att slavdrivaren tillfälligt hade benådat dåren från isoleringen i just detta syfte.
Det fanns för tillfället inte mycket att göra, så Hæjmir satte sig i ett hörn och knaprade på kvällens portion av torr brödbit. Robur kom och satte sig bredvid och frågade vad som hänt inne hos ”doktorn” eftersom Hæjmir fortfarande såg relativt välmående ut. Han berättade också att han och Gistacki fått misstankar om att någon av fångarna i hemlighet övervakade de övriga på order av lägrets fångvaktare.
Hæjmir hann inte fundera mer över detta då dörren vräktes upp och några män i vaktstyrkan stövlade in och i nästa sekund släpades han över till en barack på den större holmen där en uniformsklädd man stod och väntade tillsammans med en väderbiten äldre man i grå ylledräkt.
Mannen i uniform tog till orda: ”Jag vet inte om vi träffats tidigare. Mitt namn är Praanz da Kaelve, Arhems tillförordnade storhird i det trakoriska rikets tjänst. Ni behöver inte göra er besvär med en presentation eftersom jag redan vet vem ni är. Hæjmir da Ollach, son till den marjuriske rådherren Guzier da Ollach och den man som mina källor uppger är ledare av de marjuriska rebellerna”.
Hæjmir gjorde sitt bästa för att låta oförstående men Da Kaelve visade sig säker på sin sak och fortsatte: ”Mina källor är högst tillförlitliga samt består både i iakttagelser från mina spioner och i uppgifter från er vän som nyss givit vika för era gemensamma förehavanden. Jag kanske förresten skall tillägga att er vän Selisia da Melse tydligen riskerat sin säkerhet för ert välbefinnande vilket för mig ses egendomligt om än chockerande för en trakorisk adelskvinna i hennes ställning. Ni bör vara medveten om att hon för sin olovliga vistelse i kolonins fångläger satts i husarrest på garnisonen”.
”Låt mig nu komma till saken. Vi har hamnat i en situation där ett annalkande hot gjort att båda sidors intressen gällande öns styre måste tvingas åt sidan. Medan vi talar tågar från sumpmarkerna i nordväst en ansenlig trupp odöda i riktning mot Arhem. Denna fiende bör ses som gemensam och mångfaldigt viktigare än det groll som upplevs mellan trakorier och marjurer. Jag tror vi båda är överens om att staden måste räddas till varje pris och jag är därför beredd att hitta en diplomatisk kompromiss på våra inbördes stridigheter. Detta innebär också att hela ärendet gällande frihetsrörelsen fallit i ett annat ljus och att de straff som utdömts för er riksfientliga verksamhet genast benådas mot villkoret att er rörelse stödjer stadens försvar. Detsamma gäller alla anklagelser mot er vän Selisia da Melse”.
Hæjmir funderade en stund och lät därefter försiktigt en halvsanning göra gällande att han själv inte var den ledare som Da Kaelve talade om men att han med sitt kontaktnät kunde nå fram med budskapet och förhoppningsvis få frihetsrörelsen att lyssna till erbjudandet. Gällande Da Kaelves kompromiss bestämde man tillsammans att ett dokument skulle utformas där marjurerna tillskrevs samma rättigheter som trakorierna och att de båda folken skulle betraktas lika inför lagen. Svaveltillgångarna skulle dock fortsätta att tillfalla ockupationsmakten.
Samtalet avbröts plötsligt av en blek Nin Hallaska som stormade in för att meddela att de odöda hade siktats nära fånglägret. Da Kaelve vände sig om till Hæjmir och räckte honom ett svärd. ”Kan jag räkna med Er?” frågade han allvarsamt och fick en nick till svar samtidigt som Hæjmir greppade svärdet och alla utom den äldre mannen begav sig ut ur baracken till den plats där de odöda siktats.
Nere vid träskpråmarna hade en klunga fångvaktare samlats och såg skräckslagna hur kroppen från den ihjälskjutne fången på dagarna före nu hade rest sig ur träsket och sakta rörde sig mot dem. Utan att lägga märke till fler odöda gav Praanz order till några vakter som motvilligt gav sig ut och nedgjorde den återväckta kroppen. Hæjmir anade direkt att den odöde inte var kopplad till de trupper som tågade mot staden men avslöjade inget om denna tanke för någon.
De båda männen återvände nu till baracken och Da Kaelve förklarade de senaste veckornas händelser som börjat med att man jagat en vagnslast smuggelvapen ute i vildmarken men hur dessa kom undan. Vidare hade man stött på kvarlevorna från den döde Guster Svartskäkta inte långt från platsen och konstaterad att han bokstavligen blivit sliten i stycken av något okänd rovdjur. Man hade därpå sänt ett förband av rikets elitsoldater ”snapphanarna” till Kmordadruidernas kloster på berget Biletand för att se om smugglarna synts till där och fann då klostret öde och fyllt av blodspår. Något fruktansvärt måste hänt dessa druider och eventuellt kanske smugglarna hade något med saken att göra. På återvägen till Arhem hade snapphanarna funnit en av kmordas druider, irrandes omkring i den frusna vildmarken, svårt nedkyld och med blodiga kläder. Druiden var så illa medtagen att han ej gick att höra om de övriga druidernas öde och placerades därför i ett rum på garnisonen under sträng bevakning i väntan på att han återvände till fullt medvetande.
Därtill berättade Da Kaelve hur primus prokuratorn Gottard da Melse blivit offer för vad som antogs vara medlemmar ur den fruktade mördarsekten Rhabdo Rana – den strimmiga grodans syskonskap. Bevis för detta var det signum som mördarna brukade lämna hos sina måltavlor, en liten stengroda och som man också funnit vid kroppen. Hæjmir minns plötsligt hur han som liten hört talas om Rhabdo Rana i gamla sagor från ön Trinsmyra som både hans ätt och den ökända sekten härstammade ifrån. Dessa listiga mördare lyckades så gott som alltid nå sina tilltänkta offer vare sig de var enkla och omedvetna eller förvarnade, mäktiga män som skyddades av både murar och enorma vaktstyrkor.
Avslutningsvis redogjorde Da Kaelve för det brölande ljudet som kommit från samma område från vilket den odöda hären nu kom tågande, Arhems begravningsplats som man blivit tvungna att spärra av sedan benen från de döda fått liv och sist men inte minst den odöde konungens entré på värdshuset i staden som trots alla försök att behålla lugnet, nu skapat tumult bland invånarna.
Som ytterligare ett tecken på Hæjmirs ställningstagande presenterade nu Da Kaelve den äldre mannen som hela tiden stått tyst och betraktat männen. Abenazer, som mannen hette, var en kringvandrande präst i sanningsguden Shamashs tjänst och genom att svära en ed hos denne så skulle eventuella svek få drastiska konsekvenser. Hæjmir hade ryktesvägen hört talas om ön Stegos i söder som svek gudens löfte och sedan dess förmörkats. Ingen hade heller hört något från befolkningen eftersom farvattnet kring ön inte längre bar några farkoster. Tveksam lät sig Hæjmir slutligen övertalas varpå Abenazer fullgjorde ritualen och nickade åt Da Kaelve. Ett bud gick genast iväg till garnisonen om att frige Selisia samtidigt som några vakter hämtade den förvirrade Dyrgil och försåg både honom och Hæjmir med deras fråntagna utrustning.
Precis innan man skulle bege sig avbröt Praanz da Kaelve ännu en gång och ville höra berättas om de oegentligheter vid fånglägret som Selisia da Melse givit honom uppgifter om. Hæjmir förklarade i korta drag vad han sett utspela sig mellan den förklädde shaguliten och lägrets egen Rumperlak. Da Kaelve såg bekymrade ut och frågade om han verkligen var säker på att det var shaguliternas språkrör - Malek Mangus, som han iaktagit. ”Det kommer bli liv om vi ger oss på shaguliterna” grinade Da Kaelve och förklarade hur dessa fritänkare lyckats nästla sig in vid det trakoriska hovet vilket gjorde ärendet än mer besvärande. ”Låt mig undersöka saken närmare” sade han innan de tog farväl.
Lyckliga över att äntligen vara fria begav sig Hæjmir och Dyrgil med Abernazer i släptåg ut genom porten på fånglägret men inte förrän Hæjmir ropat ett hånfullt avsked till den snopne Abrelax. Da Kaelve hade propsat på att Abenazer skulle göra dem sällskap, om inte annat för att påminna Hæjmir om hans förplitelser, vilket också skedde trots visst missnöje från de båda frigivna. Just som den tidiga morgonsolen steg över glaciärisen stannade de tre männen utanför sjukstugan och insåg samtidigt att man varit vakna hela natten. Dyrgil knackade på för att få sina sår omplåstrade medan Hæjmir och Abenazer begav sig tillbaka till Junker Hildur i hopp om att stöta på de övriga i sällskapet.
Trots den tidiga morgonen var det full fart på värdshusets gäster. Hæjmir fick snabbt tag på Steinar och fick veta att Radagast hämtats upp för några dagar sedan av en shagulit i benmask som tydligen kallades Malek Mangus. Sedan dess hade han inte sett röken av honom men antog att han som vanligt spenderade sin tid i sjukstugan hos behövande. Dessutom hade patienterna som Radagast tagit om hand på värdshuset tillfrisknat och begett sig hemåt. Eftersom man lämnat Dyrgil på sjukstugan var Hæjmir säker på att han mött Radagast och redan meddelat honom om deras frigivning. Undertiden gick han för att leta upp Hildur och när de båda männen tillfälligt lyckats skaka av sig Abenazer och satt sig i ett avskiljt rum förklarade Hæjmir hur läget förändrats och hur konflikten nu stod mot odöda och inte trakorierna som man istället blivit tvungna att alliera sig med. Hildur tyckte hela historien lät befängd men efter att ha fått förklarat hur trakorierna inte verkade ligga bakom Ruriks försvinnande samt blivit påmind om den odöde kung Ottar som tidigare raserat hans värdshus i jakt på sina kungaklenoder så insåg han, precis som Hæjmir att detta kanske trots allt var den enda utvägen. Hæjmir hade just bett Hildur ordna med en transport till Bethra Zur när Selisia gjorde entré på värdshuset. Efter diverse ömhetsbetygelser förklarade Hæjmir kortfattat att hon skulle färdas med honom till den gamla dvärgstaden snarast varpå hon begav sig tillbaka till sitt hem på garnisonen för att packa det för en trakorisk adelskvinna mest nödvändiga.
Den trötte Hæjmir hann bara vila några timmar innan en grupp trakoriska soldater dök upp och meddelade att Praanz da Kaelve önskade tala med honom igen. Misstänksam över att åter eskorteras till fånglägret gav han Hildur i uppdrag att fortskrida med ursprungsplanen om han själv skulle bli uppbunden i tråkigheter. Han gav också Steinar i uppdrag att bege sig till sjukstugan för att hämta Dyrgil och Radagast.
Väl tillbaka i fånglägret hos Da Kaelve förklarade denne hur han nu hunnit undersöka ärendet närmare gällande Rumperlak och Malek Mangus. Rikets utsända i staden hade bekräftat att något skumt var i görningen mellan de två herrarna och han hade därför bestämt sig för att plocka in Rumperlak på förhör. Innan dess behövde han emellertid vara säker på att man verkligen talade om samme person och hade därför kallat på Hæjmir för att peka ut den misstänkte. Ute på gårdsplanen hade Nin Hallaska undertiden samlat lägrets anställda. Hæjmir hade inte sett Rumperlak den natt mötet med Malek Mangus ägde rum men kunde trots det koppla rösten till ansiktet på den man som Selisia kallat Rumperlak när de två träffats i fånglägret under gårdagen. Utan minsta tvekan pekade han på den kortväxte och bleke mannen med slappa köttiga kinder. Da Kaelve gjorde genast tecken till några soldater och röt: ”Grip Rumperlak! Det är en order!”.
Da Kaelve förde Rumperlak tillbaka till baracken där han tillsammans med Hæjmir och den passive och iakttagande Abenazer genomförde ett kort och skarpt förhör på den darrige och påkomne drogmakaren. Denne erkände nästan ögonblickligen hela affären och hur han sålt några tunnor Zombin till shaguliten. Han förklarade även kortfattat hur drogen, som även gick under namnet gallsörpa, användes för att göra fångarna i lägret viljelösa och likgiltiga.
Da Kaelve insåg att man nu var tvungna att handla och sände Hæjmir och Abenazer med en grupp soldater till sjukstugan för att leta rätt på shaguliten. Halvvägs till inrättningen möttes de av den småspringande Steinar som förde med sig budet att han träffat Dyrgil i sjukstugan men att Radagast inte gick att finna någonstans. Oroliga över vad som hänt deras vän begav man sig åter dit och informerades om att Malek Mangus tog emot besöket på sitt kontor. Hæjmir kände sig högst olustig att behöva vistas i sektfolkets lokaler men höll sig ändå lugn då man klev in för att möta den maskerade shaguliten som satt vid ett välstädat skrivbord.
På frågan vart deras försvunne vän Radagast tagit vägen fick de svaret att Malek Mangus tyvärr inte kände igen namnet eller beskrivningen av denne man och trots att man förklarade hur Radagast många gånger besökt och tjänstgjort i sjukstugan så kunde shaguliten inte dra sig till minnes att han mött honom. Hæjmir menade att man hade vittne på att Radagast blivit hämtad nere på värdshuset men även detta förnekade shaguliten. ”Om ni inte hade något mer på hjärtat så måste jag nog be er att gå nu” ursäktade sig Malek Mangus utan ett spår av medkänsla för besökarnas ärende.
Hæjmir blev förundrad över shagulitens kyliga attityd men fann sig snabbt och började istället förhöra sig om de tunnor zombin som olagligen inhandlats hos Rumperlak. Malek Mangus svarade inte på frågan utan hänvisade till att han endast diskuterade detta ärende med storhirden vilket ledde till att Hæjmir kom att utnyttja sin arresteringsorder på shaguliten.
Shaguliten reste sig från skrivbordet och förklarade att han skulle följa med frivilligt men påpekade också att det skulle straffa sig att motarbeta hans viktiga sysslor eftersom han i egenskap av sin roll som shaguliternas språkrör i Arhem stod under den trakoriska Kejsarinnan Heneguyas beskydd.
Efter att ha återvänt med Malek Mangus till baracken i fånglägret där även Praanz da Kaelve gjorde dem sällskap började man återigen förhöra shaguliten. Gällande den illegala handeln med Rumperlak förklarade Malek Mangus att han förutsatt att Herr Rumperlak, en man med förtroendepost inom rikets fångläger hade bättre moral än att sälja sådant som inte tillhörde honom och att han givetvis förutsatt att godset varit del av hans privata egendom. På frågan om vad shaguliten hade för användning av zombinet svarade han skarpt att shaguliterna använde preparatet i sin forskning men att han inte ville tråka ut någon med detaljer eftersom det varken var något som utomstående hade att göra med eller skulle förstå sig på.
När frågorna ännu en gång berörde den försvunne Radagast ilsknade shaguliten till och gjorde gällande att han redan besvarat dessa frågor. Han påpekade pånytt hur han varken kände igen namnet eller beskrivningen av Kafrilerprästen och ifrågasatte hur man kunde vara så säkra på att Radagast inte försvunnit av egen fri vilja. Förhöret avslutades kort därefter och eftersom man inte hade tillräckligt med bevis för att fängsla Malek Mangus släpptes han iväg. Utanför uppstod ett mindre gräl just som shaguliten lämnat baracken och när Hæjmir rusade ut fick han se hur Malek Mangus träffat på Rumperlak och spottat en grönaktig loska i ansiktet på den skvallrande drogmakaren. Han återvände därefter in igen och bestämde sig tillsammans med den bekymrade Da Kaelve för att sätta Malek Mangus under bevakning.
Hæjmir och Abenazer återvände därefter till värdshuset dit Dyrgil och Steinar nu återvänt. Snart dök även Selisia upp med sin packning och tillsammans med Hildur gav sig sällskapet iväg mot grottan där man gömt vapenlasten flera veckor tidigare. Efter att man lastat ombord det gömda godset på den numera trånga släden begav man sig till den närliggande byn Bethra Zur där de övriga rådherrarna hade samlats med sina stridsdugliga män. Samtidigt som vapnen delades ut till männen så samlade Hæjmir och Hildur de andra rådherrarna i en stuga där de förklarade det förändrade läget och hur Praanz da Kaelve lovat öns marjurer samma rättigheter som trakorierna mot deras stöd i det stundande angreppet mot Arhem. Förvånad märkte Hæjmir hur rådherrarna anslöt sig till saken utan någon ansträngande övertalning och han kunde inte inte låta bli att undra om det var i rädslan för att gå samma öde till mötes som den halshuggne rådherren från Muur.
Hæjmir gick därefter för att ta farväl av sin älskade Selisia som nu krävde en förklaring på vad som egentligen var i görningen. När han förklarade att Arhem väntade ett anfall från en armé av vandöda soldater greps hon av fasa och berättade hur hon inte insett att staden var i fara och hur hon tills vidare lämnat sin son hos tjänstefolket på garnisonen. Hæjmir bedrövades av nyheterna att hans Selisia fått barn med en annan man men blev i nästa stund lycklig av att höra hur barnet var hans eget och hade fötts något halvår efter att de skiljts åt men att hennes man Gottard låtit henne behålla barnet och för att undvika några pinsamheter gjort gällande att sonen som döptes till Ulvric var deras.
Hæjmir lovade att föra pojken i säkerhet och begav sig kort därefter iväg. I sällskap av den brokiga skaran av yrkeskrigare och bönder som tillsammans tidigare kallats för frihetskämpar tågade man nu mot Arhem och det ödestigna mötet med den odöda krigshären från Cruri.
Det fanns för tillfället inte mycket att göra, så Hæjmir satte sig i ett hörn och knaprade på kvällens portion av torr brödbit. Robur kom och satte sig bredvid och frågade vad som hänt inne hos ”doktorn” eftersom Hæjmir fortfarande såg relativt välmående ut. Han berättade också att han och Gistacki fått misstankar om att någon av fångarna i hemlighet övervakade de övriga på order av lägrets fångvaktare.
Hæjmir hann inte fundera mer över detta då dörren vräktes upp och några män i vaktstyrkan stövlade in och i nästa sekund släpades han över till en barack på den större holmen där en uniformsklädd man stod och väntade tillsammans med en väderbiten äldre man i grå ylledräkt.
Mannen i uniform tog till orda: ”Jag vet inte om vi träffats tidigare. Mitt namn är Praanz da Kaelve, Arhems tillförordnade storhird i det trakoriska rikets tjänst. Ni behöver inte göra er besvär med en presentation eftersom jag redan vet vem ni är. Hæjmir da Ollach, son till den marjuriske rådherren Guzier da Ollach och den man som mina källor uppger är ledare av de marjuriska rebellerna”.
Hæjmir gjorde sitt bästa för att låta oförstående men Da Kaelve visade sig säker på sin sak och fortsatte: ”Mina källor är högst tillförlitliga samt består både i iakttagelser från mina spioner och i uppgifter från er vän som nyss givit vika för era gemensamma förehavanden. Jag kanske förresten skall tillägga att er vän Selisia da Melse tydligen riskerat sin säkerhet för ert välbefinnande vilket för mig ses egendomligt om än chockerande för en trakorisk adelskvinna i hennes ställning. Ni bör vara medveten om att hon för sin olovliga vistelse i kolonins fångläger satts i husarrest på garnisonen”.
”Låt mig nu komma till saken. Vi har hamnat i en situation där ett annalkande hot gjort att båda sidors intressen gällande öns styre måste tvingas åt sidan. Medan vi talar tågar från sumpmarkerna i nordväst en ansenlig trupp odöda i riktning mot Arhem. Denna fiende bör ses som gemensam och mångfaldigt viktigare än det groll som upplevs mellan trakorier och marjurer. Jag tror vi båda är överens om att staden måste räddas till varje pris och jag är därför beredd att hitta en diplomatisk kompromiss på våra inbördes stridigheter. Detta innebär också att hela ärendet gällande frihetsrörelsen fallit i ett annat ljus och att de straff som utdömts för er riksfientliga verksamhet genast benådas mot villkoret att er rörelse stödjer stadens försvar. Detsamma gäller alla anklagelser mot er vän Selisia da Melse”.
Hæjmir funderade en stund och lät därefter försiktigt en halvsanning göra gällande att han själv inte var den ledare som Da Kaelve talade om men att han med sitt kontaktnät kunde nå fram med budskapet och förhoppningsvis få frihetsrörelsen att lyssna till erbjudandet. Gällande Da Kaelves kompromiss bestämde man tillsammans att ett dokument skulle utformas där marjurerna tillskrevs samma rättigheter som trakorierna och att de båda folken skulle betraktas lika inför lagen. Svaveltillgångarna skulle dock fortsätta att tillfalla ockupationsmakten.
Samtalet avbröts plötsligt av en blek Nin Hallaska som stormade in för att meddela att de odöda hade siktats nära fånglägret. Da Kaelve vände sig om till Hæjmir och räckte honom ett svärd. ”Kan jag räkna med Er?” frågade han allvarsamt och fick en nick till svar samtidigt som Hæjmir greppade svärdet och alla utom den äldre mannen begav sig ut ur baracken till den plats där de odöda siktats.
Nere vid träskpråmarna hade en klunga fångvaktare samlats och såg skräckslagna hur kroppen från den ihjälskjutne fången på dagarna före nu hade rest sig ur träsket och sakta rörde sig mot dem. Utan att lägga märke till fler odöda gav Praanz order till några vakter som motvilligt gav sig ut och nedgjorde den återväckta kroppen. Hæjmir anade direkt att den odöde inte var kopplad till de trupper som tågade mot staden men avslöjade inget om denna tanke för någon.
De båda männen återvände nu till baracken och Da Kaelve förklarade de senaste veckornas händelser som börjat med att man jagat en vagnslast smuggelvapen ute i vildmarken men hur dessa kom undan. Vidare hade man stött på kvarlevorna från den döde Guster Svartskäkta inte långt från platsen och konstaterad att han bokstavligen blivit sliten i stycken av något okänd rovdjur. Man hade därpå sänt ett förband av rikets elitsoldater ”snapphanarna” till Kmordadruidernas kloster på berget Biletand för att se om smugglarna synts till där och fann då klostret öde och fyllt av blodspår. Något fruktansvärt måste hänt dessa druider och eventuellt kanske smugglarna hade något med saken att göra. På återvägen till Arhem hade snapphanarna funnit en av kmordas druider, irrandes omkring i den frusna vildmarken, svårt nedkyld och med blodiga kläder. Druiden var så illa medtagen att han ej gick att höra om de övriga druidernas öde och placerades därför i ett rum på garnisonen under sträng bevakning i väntan på att han återvände till fullt medvetande.
Därtill berättade Da Kaelve hur primus prokuratorn Gottard da Melse blivit offer för vad som antogs vara medlemmar ur den fruktade mördarsekten Rhabdo Rana – den strimmiga grodans syskonskap. Bevis för detta var det signum som mördarna brukade lämna hos sina måltavlor, en liten stengroda och som man också funnit vid kroppen. Hæjmir minns plötsligt hur han som liten hört talas om Rhabdo Rana i gamla sagor från ön Trinsmyra som både hans ätt och den ökända sekten härstammade ifrån. Dessa listiga mördare lyckades så gott som alltid nå sina tilltänkta offer vare sig de var enkla och omedvetna eller förvarnade, mäktiga män som skyddades av både murar och enorma vaktstyrkor.
Avslutningsvis redogjorde Da Kaelve för det brölande ljudet som kommit från samma område från vilket den odöda hären nu kom tågande, Arhems begravningsplats som man blivit tvungna att spärra av sedan benen från de döda fått liv och sist men inte minst den odöde konungens entré på värdshuset i staden som trots alla försök att behålla lugnet, nu skapat tumult bland invånarna.
Som ytterligare ett tecken på Hæjmirs ställningstagande presenterade nu Da Kaelve den äldre mannen som hela tiden stått tyst och betraktat männen. Abenazer, som mannen hette, var en kringvandrande präst i sanningsguden Shamashs tjänst och genom att svära en ed hos denne så skulle eventuella svek få drastiska konsekvenser. Hæjmir hade ryktesvägen hört talas om ön Stegos i söder som svek gudens löfte och sedan dess förmörkats. Ingen hade heller hört något från befolkningen eftersom farvattnet kring ön inte längre bar några farkoster. Tveksam lät sig Hæjmir slutligen övertalas varpå Abenazer fullgjorde ritualen och nickade åt Da Kaelve. Ett bud gick genast iväg till garnisonen om att frige Selisia samtidigt som några vakter hämtade den förvirrade Dyrgil och försåg både honom och Hæjmir med deras fråntagna utrustning.
Precis innan man skulle bege sig avbröt Praanz da Kaelve ännu en gång och ville höra berättas om de oegentligheter vid fånglägret som Selisia da Melse givit honom uppgifter om. Hæjmir förklarade i korta drag vad han sett utspela sig mellan den förklädde shaguliten och lägrets egen Rumperlak. Da Kaelve såg bekymrade ut och frågade om han verkligen var säker på att det var shaguliternas språkrör - Malek Mangus, som han iaktagit. ”Det kommer bli liv om vi ger oss på shaguliterna” grinade Da Kaelve och förklarade hur dessa fritänkare lyckats nästla sig in vid det trakoriska hovet vilket gjorde ärendet än mer besvärande. ”Låt mig undersöka saken närmare” sade han innan de tog farväl.
Lyckliga över att äntligen vara fria begav sig Hæjmir och Dyrgil med Abernazer i släptåg ut genom porten på fånglägret men inte förrän Hæjmir ropat ett hånfullt avsked till den snopne Abrelax. Da Kaelve hade propsat på att Abenazer skulle göra dem sällskap, om inte annat för att påminna Hæjmir om hans förplitelser, vilket också skedde trots visst missnöje från de båda frigivna. Just som den tidiga morgonsolen steg över glaciärisen stannade de tre männen utanför sjukstugan och insåg samtidigt att man varit vakna hela natten. Dyrgil knackade på för att få sina sår omplåstrade medan Hæjmir och Abenazer begav sig tillbaka till Junker Hildur i hopp om att stöta på de övriga i sällskapet.
Trots den tidiga morgonen var det full fart på värdshusets gäster. Hæjmir fick snabbt tag på Steinar och fick veta att Radagast hämtats upp för några dagar sedan av en shagulit i benmask som tydligen kallades Malek Mangus. Sedan dess hade han inte sett röken av honom men antog att han som vanligt spenderade sin tid i sjukstugan hos behövande. Dessutom hade patienterna som Radagast tagit om hand på värdshuset tillfrisknat och begett sig hemåt. Eftersom man lämnat Dyrgil på sjukstugan var Hæjmir säker på att han mött Radagast och redan meddelat honom om deras frigivning. Undertiden gick han för att leta upp Hildur och när de båda männen tillfälligt lyckats skaka av sig Abenazer och satt sig i ett avskiljt rum förklarade Hæjmir hur läget förändrats och hur konflikten nu stod mot odöda och inte trakorierna som man istället blivit tvungna att alliera sig med. Hildur tyckte hela historien lät befängd men efter att ha fått förklarat hur trakorierna inte verkade ligga bakom Ruriks försvinnande samt blivit påmind om den odöde kung Ottar som tidigare raserat hans värdshus i jakt på sina kungaklenoder så insåg han, precis som Hæjmir att detta kanske trots allt var den enda utvägen. Hæjmir hade just bett Hildur ordna med en transport till Bethra Zur när Selisia gjorde entré på värdshuset. Efter diverse ömhetsbetygelser förklarade Hæjmir kortfattat att hon skulle färdas med honom till den gamla dvärgstaden snarast varpå hon begav sig tillbaka till sitt hem på garnisonen för att packa det för en trakorisk adelskvinna mest nödvändiga.
Den trötte Hæjmir hann bara vila några timmar innan en grupp trakoriska soldater dök upp och meddelade att Praanz da Kaelve önskade tala med honom igen. Misstänksam över att åter eskorteras till fånglägret gav han Hildur i uppdrag att fortskrida med ursprungsplanen om han själv skulle bli uppbunden i tråkigheter. Han gav också Steinar i uppdrag att bege sig till sjukstugan för att hämta Dyrgil och Radagast.
Väl tillbaka i fånglägret hos Da Kaelve förklarade denne hur han nu hunnit undersöka ärendet närmare gällande Rumperlak och Malek Mangus. Rikets utsända i staden hade bekräftat att något skumt var i görningen mellan de två herrarna och han hade därför bestämt sig för att plocka in Rumperlak på förhör. Innan dess behövde han emellertid vara säker på att man verkligen talade om samme person och hade därför kallat på Hæjmir för att peka ut den misstänkte. Ute på gårdsplanen hade Nin Hallaska undertiden samlat lägrets anställda. Hæjmir hade inte sett Rumperlak den natt mötet med Malek Mangus ägde rum men kunde trots det koppla rösten till ansiktet på den man som Selisia kallat Rumperlak när de två träffats i fånglägret under gårdagen. Utan minsta tvekan pekade han på den kortväxte och bleke mannen med slappa köttiga kinder. Da Kaelve gjorde genast tecken till några soldater och röt: ”Grip Rumperlak! Det är en order!”.
Da Kaelve förde Rumperlak tillbaka till baracken där han tillsammans med Hæjmir och den passive och iakttagande Abenazer genomförde ett kort och skarpt förhör på den darrige och påkomne drogmakaren. Denne erkände nästan ögonblickligen hela affären och hur han sålt några tunnor Zombin till shaguliten. Han förklarade även kortfattat hur drogen, som även gick under namnet gallsörpa, användes för att göra fångarna i lägret viljelösa och likgiltiga.
Da Kaelve insåg att man nu var tvungna att handla och sände Hæjmir och Abenazer med en grupp soldater till sjukstugan för att leta rätt på shaguliten. Halvvägs till inrättningen möttes de av den småspringande Steinar som förde med sig budet att han träffat Dyrgil i sjukstugan men att Radagast inte gick att finna någonstans. Oroliga över vad som hänt deras vän begav man sig åter dit och informerades om att Malek Mangus tog emot besöket på sitt kontor. Hæjmir kände sig högst olustig att behöva vistas i sektfolkets lokaler men höll sig ändå lugn då man klev in för att möta den maskerade shaguliten som satt vid ett välstädat skrivbord.
På frågan vart deras försvunne vän Radagast tagit vägen fick de svaret att Malek Mangus tyvärr inte kände igen namnet eller beskrivningen av denne man och trots att man förklarade hur Radagast många gånger besökt och tjänstgjort i sjukstugan så kunde shaguliten inte dra sig till minnes att han mött honom. Hæjmir menade att man hade vittne på att Radagast blivit hämtad nere på värdshuset men även detta förnekade shaguliten. ”Om ni inte hade något mer på hjärtat så måste jag nog be er att gå nu” ursäktade sig Malek Mangus utan ett spår av medkänsla för besökarnas ärende.
Hæjmir blev förundrad över shagulitens kyliga attityd men fann sig snabbt och började istället förhöra sig om de tunnor zombin som olagligen inhandlats hos Rumperlak. Malek Mangus svarade inte på frågan utan hänvisade till att han endast diskuterade detta ärende med storhirden vilket ledde till att Hæjmir kom att utnyttja sin arresteringsorder på shaguliten.
Shaguliten reste sig från skrivbordet och förklarade att han skulle följa med frivilligt men påpekade också att det skulle straffa sig att motarbeta hans viktiga sysslor eftersom han i egenskap av sin roll som shaguliternas språkrör i Arhem stod under den trakoriska Kejsarinnan Heneguyas beskydd.
Efter att ha återvänt med Malek Mangus till baracken i fånglägret där även Praanz da Kaelve gjorde dem sällskap började man återigen förhöra shaguliten. Gällande den illegala handeln med Rumperlak förklarade Malek Mangus att han förutsatt att Herr Rumperlak, en man med förtroendepost inom rikets fångläger hade bättre moral än att sälja sådant som inte tillhörde honom och att han givetvis förutsatt att godset varit del av hans privata egendom. På frågan om vad shaguliten hade för användning av zombinet svarade han skarpt att shaguliterna använde preparatet i sin forskning men att han inte ville tråka ut någon med detaljer eftersom det varken var något som utomstående hade att göra med eller skulle förstå sig på.
När frågorna ännu en gång berörde den försvunne Radagast ilsknade shaguliten till och gjorde gällande att han redan besvarat dessa frågor. Han påpekade pånytt hur han varken kände igen namnet eller beskrivningen av Kafrilerprästen och ifrågasatte hur man kunde vara så säkra på att Radagast inte försvunnit av egen fri vilja. Förhöret avslutades kort därefter och eftersom man inte hade tillräckligt med bevis för att fängsla Malek Mangus släpptes han iväg. Utanför uppstod ett mindre gräl just som shaguliten lämnat baracken och när Hæjmir rusade ut fick han se hur Malek Mangus träffat på Rumperlak och spottat en grönaktig loska i ansiktet på den skvallrande drogmakaren. Han återvände därefter in igen och bestämde sig tillsammans med den bekymrade Da Kaelve för att sätta Malek Mangus under bevakning.
Hæjmir och Abenazer återvände därefter till värdshuset dit Dyrgil och Steinar nu återvänt. Snart dök även Selisia upp med sin packning och tillsammans med Hildur gav sig sällskapet iväg mot grottan där man gömt vapenlasten flera veckor tidigare. Efter att man lastat ombord det gömda godset på den numera trånga släden begav man sig till den närliggande byn Bethra Zur där de övriga rådherrarna hade samlats med sina stridsdugliga män. Samtidigt som vapnen delades ut till männen så samlade Hæjmir och Hildur de andra rådherrarna i en stuga där de förklarade det förändrade läget och hur Praanz da Kaelve lovat öns marjurer samma rättigheter som trakorierna mot deras stöd i det stundande angreppet mot Arhem. Förvånad märkte Hæjmir hur rådherrarna anslöt sig till saken utan någon ansträngande övertalning och han kunde inte inte låta bli att undra om det var i rädslan för att gå samma öde till mötes som den halshuggne rådherren från Muur.
Hæjmir gick därefter för att ta farväl av sin älskade Selisia som nu krävde en förklaring på vad som egentligen var i görningen. När han förklarade att Arhem väntade ett anfall från en armé av vandöda soldater greps hon av fasa och berättade hur hon inte insett att staden var i fara och hur hon tills vidare lämnat sin son hos tjänstefolket på garnisonen. Hæjmir bedrövades av nyheterna att hans Selisia fått barn med en annan man men blev i nästa stund lycklig av att höra hur barnet var hans eget och hade fötts något halvår efter att de skiljts åt men att hennes man Gottard låtit henne behålla barnet och för att undvika några pinsamheter gjort gällande att sonen som döptes till Ulvric var deras.
Hæjmir lovade att föra pojken i säkerhet och begav sig kort därefter iväg. I sällskap av den brokiga skaran av yrkeskrigare och bönder som tillsammans tidigare kallats för frihetskämpar tågade man nu mot Arhem och det ödestigna mötet med den odöda krigshären från Cruri.
Träskets fångar
Hæjmir kände bitterheten komma krypande just som han inkvarterades i en av slavbarackerna på lägrets yttre holme. Dyrgil som sedan gripandet varit medvetslös vaknade snart upp för att förvånat begrunda deras nya hemvist. Barackens invånare var av skiftande karaktär. Här satt allt ifrån vanliga återfallstjuvar till oliktänkande ordningsstörare och våldsmän. Även fångarnas kondition varierade från de mer friska och nyligen anlända till mer psykotiska och halvdöda galningar med utmärglade kroppar vars hud lätt kunde liknas vid gulskiftande pergament och vars uppmaning till de övriga var att snarast ta sina liv och avsluta lidandet. Gemensamt för alla var att ingen verkar varit här mycket längre än ett halvår vilket inte gjorde situationen mer optimistisk för Hæjmir som hoppades kunna finna sin far vid liv bland de fängslade i lägret.
”Mitt namn är Nin Hallaska, tillförordnad föreståndare och övervakare av detta fångläger på order av Arhems storhird Praanz da Kaelve. Som många av er redan vet älskar gudinnan Kastyke den som älskar sig själv. För er lägerfångar betyder detta att gott arbete uppskattas medan den som gör ett dåligt arbete för detta kommer bestraffas.”
Det låg något religiöst och nästintill charmigt över kvinnans tonläge och efter ytterligare några meningar om lägrets bestämmelser fördelades fångarna i mindre grupper som på slavfösarnas kommando begav sig ut på lägrets träskpråmar för att vaska svavel ur det gulgrumlade träsket. På båten där Hæjmir och Dyrgil befann sig fanns förutom en gormande vakt även fyra andra figurer. Den som satt närmast Hæjmir var en senig liten man med smalt råttliknande ansikte och knäck på näsbenet. Mannen nickade en hälsning till Hæjmir som svarade med att presentera sig vilket ledde till att den gormande vakten lät piskan vina över hans rygg samtidigt som han befallde Hæjmir att arbeta och inte småprata.
När det gått en stund vågade den senige mannen fram ett svar på den hastigt avbrutna konversationen. ”Robur. Robur Rödvad” viskade han försiktigt när vakten vänt sig om för att låta piskan hagla över en annan fånge i pråmens besättning som utmattad tappat sin vaskpanna överbord. Till sist tappade den bestraffade fången besinningen och lyckades i ett utfall mot vakten slå denne överbord.
”Ta skydd!” väste den kvicktänkte Robur åt Hæjmir och de övriga fångarna som oförstående men strax tacksamma hukade sig i båten just som en skur dödliga armborstlod slog ner och genomborrade bråkmakarens kropp medans övriga passagerare klarade sig oskadda tack vare förvarningen. ”Måste varit svavelångorna som gjorde honom galen” viskade en större och bastant fånge som hann presentera sig som Gistacki innan en ny vaktstyrka anlände till pråmen och halade upp den hysteriske slavdrivaren ur träsket. Resten av dagen hölls båten under hårdare uppsikt och man fick inga fler möjligheter till samtal.
När mörkret började falla tidigt på eftermiddagen begav sig svavelvaskarna åter till fånglägret med dagens fångst. Hæjmir märkte lite besvärat hur den orchliknande förmannen Abrelax som han hoppats varit död tydligen tillfrisknat. Förmannen gav honom en mördande blick innan denne försvann in i ett större trähus på andra sidan gårdsplanen.
Väl tillbaka i baracken fick Hæjmir och Dyrgil möjlighet att prata ostört med Robur och Gistacki. De berättade att de varit bekanta sedan många år och rest till ön från trakoriska riket för att anordna en brottarshow för Arhems invånare. Eftersom affärerna inte hade gått riktigt som förväntat hade männen beslutat sig för att dryga ut inkomsterna genom ett tips de fått om en orörd last kvicksilver som enligt ryktet ännu låg kvar i dvärgarnas gamla gruva utanför staden. Tyvärr hade planerna gått i stöpet efter att drakvaktaren Magister Trodax Draconicus da Tricilve upptäckt inkräktarna och eftersom platsen varit fridlyst sedan draken Blatifagus bosatt sig i gruvan dömdes de båda lycksökarna till sitt nuvarande straffarbete. Han varnade också för någon som kallades ”doktorn” som tydligen skulle vara den mest ondskefulla personen på området. Han förklarade även anledningen till att vissa fångar var i sämre skick än andra berodde på att de gjort så pass mycket motstånd under sin tid i lägret att fångvaktarna tvingat i dem gallsörpa som var en segflytande dryck med effekten att göra folk medgörliga och likgiltiga.
Hæjmir berättade lågmält om det misslyckade fritagningsförsöket och frågade om Robur eller Gistacki hört talas om hans far men fick till svar att han borde prata med Ormtunga som hade bra koll på vilka de olika fångarna var. Ormtunga var likt Robur en liten senig figur med kvicka, uppmärksamma ögon som satt i ett hörn och samtalade med några av de andra fångarna. Hæjmir kom efter ett kortare samtal med honom fram till att hans far dött bara några veckor efter att han hamnat i lägret. Bedrövad över de dåliga nyheterna satte han sig för att äta det tveksamma försök till kvällsmat som utspisats innan slavfösarna låst baracken för natten.
Just som Hæjmir tagit första tuggan på den stenhårda brödbiten föll en stor skugga över honom. När han glodde upp möttes han av en reslig och muskelös man vars galna ansiktsuttryck bara kunde kommit av det faktum att han spenderat tid i isoleringen. ”Jag har hört att du ville ge mig din mat” sade galningen mer som en befallning än en fråga. ”Knappast!” muttrade Hæjmir och lät blicken falla ner på den omdiskuterade matbiten. ”Men jag hörde det!” provocerade mannen. ”Säger du att jag ljuger?” sade han med uppenbart hot i rösten. ”Det är min förbannade brödbit!” röt Hæjmir samtidigt som han insåg att galningens motiv inte var brödbiten utan att hetsa honom slagsmål. I nästa sekund hade mannen gett Hæjmir en rejäl käftsmäll varpå tumult utbröt bland medfångarna. Dyrgil skulle just assistera sin vän när dörren slogs upp och några slavfösarna med Abrelax i täten gjorde entré. Innan Hæjmir hann förklara pekade den grönhudade förmannen med sitt knotiga finger på honom. ”Det var han som började! Släpa bort honom till pålen så får vi se vad han tål” morrade orchtrollet gillande.
Det hade mörknat ute på gårdsplanen när slavfösarna band den motstridige Hæjmir vid spöpålen. Efter tjugo piskrapp hade den tålige fången ännu inte gett ifrån sig ett ljud trots att snön kring pålen färgats av det blod som slitits från hans uppfläkta rygg. Abrelax hade blivit trött men var fortfarande ursinnig över att inte höra fången be om nåd vilket gav honom ytterligare kraft till den fortsatta prygeln. Efter ytterligare tio rapp brast det slutligen för Hæjmir som med ett knappt hörbart gnäll förlorade medvetandet . Detta gladde Abrelax som ansåg sig vunnit över sitt offer och efter att man utdelat gapskratt och loskor befallde förmannen att fången skulle hänga kvar över natten.
Det måste varit flera timmar senare när Hæjmir till sist återfick sansen. Den bitande kylan hade nästan fått de blödande såren på ryggen att frysa och trots att hans darrande kropp var täckt av frost och värkte oerhört av smärta såg det ut som att skyddsgudinnan Inashtar hittills beslutat skona hans liv. Gårdsplanen var tyst och öde så när som på det lätt sprakande ljudet från de brinnande facklorna som lyste upp området.
Plötsligt hörde Hæjmir ljudet av röster en bit bort och såg snart skuggor från två gestalter som närmade sig genom det lätta snöfallet. Han koncentrerade sig på rösterna och lyckades urskilja ”Nå Rumperlak, låt mig nu granska varorna!”, ”Schh! Inte så högt!, ”Seså! 50 mynt per tunna gör 200 trakiner. Brådska med dem till västra stranden så väntar mitt folk där”, ”Nåväl! Men snälla ni! Inte ett ord till någon! Adjö då!”.
De båda försvann därefter åt varsitt håll och Hæjmir hann i fackelskenet bara få en skymt av den vita benmask som täckte figurens ansikte när denne passerade. Eftersom han kände igen mannen som shagulit och hyste både rädsla och stort förakt till detta sektfolk så låtsades Hæjmir vara medvetslös om än inte ihjälfrusen. Mannen i benmasken stannade upp och såg sig hastigt omkring som om han hört fångens tanke eller kanske känt den smala livslåga som ännu rann ur hans söndrade kropp. Efter att ha dröjt sig kvar några sekunder skyndade shaguliten, till Hæjmir lättnad, vidare som för att ej bli påkommen med sitt besök.
Någon halvtimme senare bestämmde sig slavfösarna slutligen för att bestraffningen var avslutad och släpade tillbaka den svårt nedkylde Hæjmir till baracken där de övriga fångarna sov. Dyrgil vaknade till och berättade hur galningen som startat bråket med Hæjmir åter placerats i isoleringscellen.
Endast ett fåtal timmar senare väcktes fångarna och den yrvakne och skadade Hæjmir tvingades åter ut på arbete i svavelträsket. Ormtunga berättade om det rykte han snappat upp hos en av slavfösarna och att storhird Da Kaelve gett order om att ”doktorn” skulle göra sitt yttersta för få frihetskämparna att tala och att det inte var så noga om de överlevde. Farhågorna besannades för Hæjmir när han samma eftermiddag blev beordrad att följa med några vakter till ”doktorn”. Efter en högljudd protest mot att göra vakterna till viljes utbröt fullskaligt slagsmål som slutade med att Hæjmir slog en vakt medvetslös innan övriga tvingade med sig den ofrivillige till mötet med den ökände ”doktorn”.
Väl innanför dörren i trästugan där ”doktorn” huserade blev Hæjmir förvånad. Förutom den man som förmodligen var ”doktorn” fanns i rummet även den framlidne primus prokuratorns fru Selisia da Melse. Selisia och Hæjmir som en gång i tiden innan trakoriska riket ockuperade ön varit ett par slets isär pga konflikten eftersom hennes föräldrar var trakorier och Hæjmirs egen släkt var marjurer. När trakorierna slutligen vunnit kriget visade den tillsatte trakoriske prokuratorn Gottard da Melse stort intresse i den synnerligen yngre Selisia. Detta blev dock inte vara något problem för hennes föräldrar som utan dröjesmål accepterade prokuratorns frieri. Nu var hon iaf här men innan varken hon eller Hæjmir hann säga något ursäktade sig ”doktorn” för Selisia och förklarade att han hade arbete att uträtta åt storhirden. ”Tack Rumperlak! Jag skall minnas att du gjort mig denna tjänst” svarade Selisia just som den man som visade sig kallas både ”doktor” och Rumperlak lämnade stugan.
Innan Hæjmir hann reagera var Selisia i hans armar och viskade ömt ”Älskade Hæjmir, så jag saknat dig”. Hon berättade vidare om hur fånglägret egentligen hölls stäng för civilbefolkningen men att hon genom sin tidigare ställning som prokuratorns fru fortfarande hade viss pondus bland de tjänstgörande på ön vilket gjorde att hon ändå brukade få som hon ville. I nästa sekund föll hon i gråt och fortsatte berätta om hur hon fått höra hur han gripits för riksfientlig verksamhet och om detta kunde vara sant. Hæjmir bedyrade sin oskuld och menade att han inte hade något med frihetskrig att göra utan att detta endast var ett enfaldigt försök att frita hans gamle far men som visat sig vara i onödan i och med att denne nu var död.
Selisia frågade honom ännu en gång om han verkligen inte kände till något om frihetsrörelse. Om han hade någon information om dem så fanns det kanske trots allt en chans att hon kunde ge denna information till Praanz da Kaelve i utbyte mot att Hæjmir frigavs. Hæjmir tvekade en sekund och nekade ännu en gång till sin inblandning. Däremot menade han att det eventuellt fanns annan information att förhandla om. Han berättade i korta drag det som hänt under natten och hur han sett Rumperlak och mannen i benmasken göra upp någon slags affär som av allt att döma verkade olaglig.
Selisia lyssnade noggrant på hans berättelse och försäkrade att hon skulle göra vad hon kunde för att få honom fri från fånglägret just som en vakt steg in i stugan och förklarade att besöket var över på order av fånglägrets föreståndare. ”Käre Hæjmir. Låt mig tala med Praanz. Jag skall nog få honom att lyssna” sade hon en sista gång innan vakterna skiljde dem åt.
De trögtänkta slavfösarna
Dagarna gick och man hjälpte Hildur att reparera skadorna som den vandöde kungen åsamkat värdshuset. Hæjmir hade sedan natten då han blivit bestulen på svärdet Ebharing känt en viss hopplöshet och till skillnad från det ledarskap och den makt han tidigare utstrålat fanns nu bara kvar hans vanliga oro och försiktighet. De övriga såg inte ner på honom för detta utan var mest glada att han tillfrisknat från demonsvärdets förbannelse.
Tiden till nästa fullmåne (och möte med rådherrarna i Bethra Zur) närmade sig men Hæjmirs motivation att leda styrkorna mot de trakoriska ockupanterna var fortfarande obefintlig. En kväll när man satt ensamma nere på Junkern Hildur och precis förkastat ännu en strategi för ett överraskningsanfall kom Hæjmir med en lösning han gått och burit på ett tag. ”Kanske vore det ändå bäst om vi fritog far till att leda trupperna” sade han lite skamset. Radagast invände starkt mot detta förslag och menade att det var rena självmordsuppdraget att bryta sig in i svavellägret. Dyrgil och Steinar var dock inte lika snabba med att förkasta idén och trots Kafrilerprästens motvilja enades man om att detta var väl värt ett försök.
Sällskapet visste att slavfösarna från fånglägret i svavelträsket brukade vistas på värdshuset så fort tillfälle gavs och redan följande kväll dök de oborstade männen från lägret upp i gillestugan. Som vanligt leddes gänget av den otäcka förmannen med mörkgrön hud, närmast liknande en orch. Man skickade fram Hæjmir att tala med de nyanlända men innan männen han sätta sig och lyssna till Hæjmirs förslag flög Hildur, som fått syn på Abrelax, ut ur köket med den glödande spiskroken i högsta hugg. Han hade minsann inte glömt hur spelemannen Moska blivit pryglad av Abrelax som i nästa sekund flydde hals över huvud ut från det välfyllda värdshuset med sina följeslagare i släptåg. Hæjmir hann snart upp de flyende slavfösarna och förklarade att Hildur var en egensinnig man men med lite övertalning skulle situationen kunna lösas till det bättre.
När Hæjmir nu fått männens uppmärksamhet förklarade han sitt ärende och beskrev den fånge i männens fångläger som han menade kunde lösas mot etthundra guldtrakiner. Abrelax utropade i både glädje och förvåning den uttalade lösensumman men blev i nästa sekund misstänksam. Han förklarade att fångarna räknades in varje kväll efter dagsverket och det skulle bli trubbel om någon plötsligt saknades. Hæjmir menade dock att detta inte skulle bli något problem utan lovade att ordna med en ersättare vid överlämnandet. Detta tyckte slavdrivarna lät som en hållbar plan och man bestämde att mötas nästkommande solnedgång vid en given plats på träskets sydöstra rand.
Följande eftermiddag begav sig Steinar själv iväg (Hæjmir hade återfått sin rädsla för shaguliter) till shaguliternas sjukstuga där en läkeman tog emot honom. Han förklarade hur hans vän Radagast, som tidigare hjälpt till på sjukstugan nu valt att hjälpa till genom att även ta emot sjuka i ett rum på värdshuset. Shaguliten blev misstänksam men eftersom sjukstugan sedan en tid varit överbeslastad av sjuka och skadade bestämdes att tre av de sjuka skulle flyttas till den provisoriska anrättningen. Radagast begrundade misstänksamt hur de tre patienterna anlände och förstod snart att planen gick ut på något helt annat än tillfrisknande av de sjuka. I samvetskvalet över vad som höll på att hända valde han till slut att istället göra Steinar sällskap över några bägare för att försöka glömma vad som pågick en bit därifrån.
Undertiden hade Hæjmir och Dyrgil fått tag på en rejäl säck och efter att man matat en av de sjuka med en sövande dryck kläddes den olycklige och knuffades därefter ner i säcken. Säcken lastades därefter på en släde och släpades igenom stadens dunkla gator ner till mötesplatsen vid träsket.
Kort efter att männen med släden anlänt hördes ljudet av åror och ur det dimmiga träsket gled en av fånglägrets gamla träskpråmar. Hæjmir kände genast igen Abrelax som hoppade iland när farkosten stötte mot fasta grästuvor och stegade fram till honom. ”Nå mina vänner, vart är guldet?” sade han med ett falskt grin i det vanställda trynet. Hæjmir menade att han först ville se på den medhavda fången vilket gjorde slavdrivaren irriterad. Efter en kort dispyt kunde man dock konstatera att den trögtänkte Abrelax måste struntat i Hæjmirs beskrivning av fången eller helt enkelt uppfattat allt människofolk som snarlika eftersom fången i båten inte ens påminde om Guzier.
Hæjmir förklarade nu argsint att det inte skulle bli någon affär vilket gjorde Abrelax ursinnig och den fortsatta ordväxlingen ledde slutligen till att slavfösaren slet upp sitt knogjärn för att med våld kräva sina kunder på lösensumman. Hæjmir duckade anfallet och slet upp sitt svärd samtidigt som Dyrgil anföll fienden och sänkte sin yxa i honom. De två slavdrivarna på pråmen hade undertiden kallat på hjälp med ett horn och besköt nu Dyrgil med sina armborst. Dvärgen träffades så illa i armen att han föll medvetslös till marken med svår blödning. Undertiden hade Hæjmir gett Abrelax ett avslutande hugg som för tillfället sänkt slavdrivaren varpå han tog skydd bakom en stenbumling för att undvika projektilerna från träskpråmen. Som avledande manöver hissade han därpå upp sin tunnhjälm på toppen av sitt svärd för att i nästa sekund få hjälmen bortskjuten av ett armborst. Hæjmir slängde sig därefter upp från stenen för att avfyra en pil som han placerade rätt igenom benet på en av de kvarvarande slavfösarna.
Åter i skydd av stenen lyckades Hæjmir förbinda Dyrgils blödande sår just som han hörde ljudet av folk i antågande. Hur hade slavfösarnas varning lyckats samla folk såpass snabbt? Tanken hann aldrig komma längre för han insåg med ens att han nu var tvungen att fly. Hæjmir slängde upp den ännu medvetslöse dvärgen på axeln men inom loppet av några sekunder så var fienden över honom. Ett gäng trakoriska soldater brottade ner honom på marken och manade honom att ge upp. Han insåg snart det lönlösa i att kämpa emot och fördes sammanbiten till det norra halvklotets helveteshål – det trakoriska fånglägret i svavelträsket.
Tiden till nästa fullmåne (och möte med rådherrarna i Bethra Zur) närmade sig men Hæjmirs motivation att leda styrkorna mot de trakoriska ockupanterna var fortfarande obefintlig. En kväll när man satt ensamma nere på Junkern Hildur och precis förkastat ännu en strategi för ett överraskningsanfall kom Hæjmir med en lösning han gått och burit på ett tag. ”Kanske vore det ändå bäst om vi fritog far till att leda trupperna” sade han lite skamset. Radagast invände starkt mot detta förslag och menade att det var rena självmordsuppdraget att bryta sig in i svavellägret. Dyrgil och Steinar var dock inte lika snabba med att förkasta idén och trots Kafrilerprästens motvilja enades man om att detta var väl värt ett försök.
Sällskapet visste att slavfösarna från fånglägret i svavelträsket brukade vistas på värdshuset så fort tillfälle gavs och redan följande kväll dök de oborstade männen från lägret upp i gillestugan. Som vanligt leddes gänget av den otäcka förmannen med mörkgrön hud, närmast liknande en orch. Man skickade fram Hæjmir att tala med de nyanlända men innan männen han sätta sig och lyssna till Hæjmirs förslag flög Hildur, som fått syn på Abrelax, ut ur köket med den glödande spiskroken i högsta hugg. Han hade minsann inte glömt hur spelemannen Moska blivit pryglad av Abrelax som i nästa sekund flydde hals över huvud ut från det välfyllda värdshuset med sina följeslagare i släptåg. Hæjmir hann snart upp de flyende slavfösarna och förklarade att Hildur var en egensinnig man men med lite övertalning skulle situationen kunna lösas till det bättre.
När Hæjmir nu fått männens uppmärksamhet förklarade han sitt ärende och beskrev den fånge i männens fångläger som han menade kunde lösas mot etthundra guldtrakiner. Abrelax utropade i både glädje och förvåning den uttalade lösensumman men blev i nästa sekund misstänksam. Han förklarade att fångarna räknades in varje kväll efter dagsverket och det skulle bli trubbel om någon plötsligt saknades. Hæjmir menade dock att detta inte skulle bli något problem utan lovade att ordna med en ersättare vid överlämnandet. Detta tyckte slavdrivarna lät som en hållbar plan och man bestämde att mötas nästkommande solnedgång vid en given plats på träskets sydöstra rand.
Följande eftermiddag begav sig Steinar själv iväg (Hæjmir hade återfått sin rädsla för shaguliter) till shaguliternas sjukstuga där en läkeman tog emot honom. Han förklarade hur hans vän Radagast, som tidigare hjälpt till på sjukstugan nu valt att hjälpa till genom att även ta emot sjuka i ett rum på värdshuset. Shaguliten blev misstänksam men eftersom sjukstugan sedan en tid varit överbeslastad av sjuka och skadade bestämdes att tre av de sjuka skulle flyttas till den provisoriska anrättningen. Radagast begrundade misstänksamt hur de tre patienterna anlände och förstod snart att planen gick ut på något helt annat än tillfrisknande av de sjuka. I samvetskvalet över vad som höll på att hända valde han till slut att istället göra Steinar sällskap över några bägare för att försöka glömma vad som pågick en bit därifrån.
Undertiden hade Hæjmir och Dyrgil fått tag på en rejäl säck och efter att man matat en av de sjuka med en sövande dryck kläddes den olycklige och knuffades därefter ner i säcken. Säcken lastades därefter på en släde och släpades igenom stadens dunkla gator ner till mötesplatsen vid träsket.
Kort efter att männen med släden anlänt hördes ljudet av åror och ur det dimmiga träsket gled en av fånglägrets gamla träskpråmar. Hæjmir kände genast igen Abrelax som hoppade iland när farkosten stötte mot fasta grästuvor och stegade fram till honom. ”Nå mina vänner, vart är guldet?” sade han med ett falskt grin i det vanställda trynet. Hæjmir menade att han först ville se på den medhavda fången vilket gjorde slavdrivaren irriterad. Efter en kort dispyt kunde man dock konstatera att den trögtänkte Abrelax måste struntat i Hæjmirs beskrivning av fången eller helt enkelt uppfattat allt människofolk som snarlika eftersom fången i båten inte ens påminde om Guzier.
Hæjmir förklarade nu argsint att det inte skulle bli någon affär vilket gjorde Abrelax ursinnig och den fortsatta ordväxlingen ledde slutligen till att slavfösaren slet upp sitt knogjärn för att med våld kräva sina kunder på lösensumman. Hæjmir duckade anfallet och slet upp sitt svärd samtidigt som Dyrgil anföll fienden och sänkte sin yxa i honom. De två slavdrivarna på pråmen hade undertiden kallat på hjälp med ett horn och besköt nu Dyrgil med sina armborst. Dvärgen träffades så illa i armen att han föll medvetslös till marken med svår blödning. Undertiden hade Hæjmir gett Abrelax ett avslutande hugg som för tillfället sänkt slavdrivaren varpå han tog skydd bakom en stenbumling för att undvika projektilerna från träskpråmen. Som avledande manöver hissade han därpå upp sin tunnhjälm på toppen av sitt svärd för att i nästa sekund få hjälmen bortskjuten av ett armborst. Hæjmir slängde sig därefter upp från stenen för att avfyra en pil som han placerade rätt igenom benet på en av de kvarvarande slavfösarna.
Åter i skydd av stenen lyckades Hæjmir förbinda Dyrgils blödande sår just som han hörde ljudet av folk i antågande. Hur hade slavfösarnas varning lyckats samla folk såpass snabbt? Tanken hann aldrig komma längre för han insåg med ens att han nu var tvungen att fly. Hæjmir slängde upp den ännu medvetslöse dvärgen på axeln men inom loppet av några sekunder så var fienden över honom. Ett gäng trakoriska soldater brottade ner honom på marken och manade honom att ge upp. Han insåg snart det lönlösa i att kämpa emot och fördes sammanbiten till det norra halvklotets helveteshål – det trakoriska fånglägret i svavelträsket.
Det förhäxade rådmötet
Dyrgil vaknade till men låg kvar väntande. Hans ryggradskänsla varseblev honom om att han inte var ensam i det sovgemak Hildur bjudit honom på värdshuset. I ögonvrån noterade han en skugga som långsamt hasade sig mot honom samt den vidriga stank av ruttet lik som den annalkande förde med sig. När den förruttnade människokroppen vars namn en gång varit Krilljon kom så nära att den nästan nuddade sänghörnet skred han till verket. Som en blixt från klar himmel greppade Dyrgil det dvärgsmidda tvåhandsvapnet som han en gång fått i tacksamhetsgåva av sina fränder i Kopparbergen. Den odöde hann antagligen aldrig inse vad som träffat honom för i samma stund som denne höjde sin dolk möttes handlingen av dvärgens sylvassa yxa som i ett och samma hugg sände det levande liket till den sista vilan.
När Radagast och Hæjmir sekunderna senare kom inspringande genom dörren för att se vad som stod på möttes de av den skoningslösa stanken av förruttnelse. Radagast gjorde en gest i luften som med ens förpassade den otäcka lukten och alla tre såg frågande på varandra. Vad hade egentligen hänt med Krilljon och varför? Alla var överens om att den döde vännens öde på något sätt var kopplat till häxans gamla spegel men mer förklaring än så fanns inte. Värdshusvärden Hildur kom nu in genom dörren. Han hade hört uppståndelsen och tog ett steg tillbaka när han fick se kroppen på golvet. Man bestämde sig för att snarast göra sig av med liket och något senare satt man samlade i gillestugan över några sejdlar gravöl till minnet av den döde, den sena timmen till trots.
Lugnade och smått berusade återvände man till sina sängplatser och vaknade först sent på morgonen dagen därpå. Nere i gillestugan mötte man Hildur som hälsade god morgon och berättade att den jobbige ynglingen som sällskapet först setts tillsammans med satt ensam och tillsynes sorgsen vid ett hörnbord och drack mjöd trots att dagen bara hunnit bli morgon.
Det blev ett kärt återseende och efter att alla skakat hand berättade den bedrövade Steinar hur han, efter att de sågs senast, hade återvänt till shaguliternas sjukstuga för att återse sin kära Perrima. Kmordadruiden var ännu mycket svag efter skadorna från överfallet under den tidigare slädturen och svamlade mest fortfarande om sin mördade syster och den försvunne druiden Melobin. Dagarna gick och för varje besök som Steinar gjorde verkade Perrima bli friskare och klarare i sinnet. För bara några dagar sedan hade han besökt henne. Hon hade då givit honom amuletten hon fått av isjättarna uppe på berget Biletand, som hon hållit gömd under sin klädedräkt. Strax därpå hade anrättningens läkemän kört iväg Steinar och menat att den sjuka flickan var tvungen att vila. Så långt var allt väl men när han dagen därpå återvände blev han avvisad av en läkeman som endast kunde hänvisa till stränga order från sjukstugans överstepräst. Sedan dess hade den stackars Steinar irrat runt i staden och slutligen hamnat på Junkern där han nu dränkte sina sorger i en djup träsejdel.
Radagast menade att han minsann hunnit bekanta sig med shaguliterna i sjukstugan varpå Steinar hoppade upp i sån hast och glädje att han blev yr och fick sätta sig igen. Hæjmir mumlar något om viktigare bestyr och försvann tillsammans med Hildur ut från gillestugan. Även Dyrgil ursäktade sig och menade att han hade ärende till smeden för att se hur hans beställda rustning artade sig. Kvar stod den vänlige prästen med en smått försupen Steinar som högljutt tjafsade om hur man snarast skulle bege sig till sjukstugan.
Efter att slutligen lyckats övertala Steinar om att vänta kvar på värdshuset tog Radagast den korta promenaden bort mot shaguliternas sjukstuga. Några snabba knackningar senare blev även han avvisad av den jourhavande läkemannen men lyckades ändå få tala med sin vän, prästinnan Listeria. Hon beklagade att man blivit tvungna att sätta anrättningen i karantän eftersom en mängd patienter nyligen dött i den förrädiska åkomman ”Klavynsk buksot”. Bland de avlidna fanns sorgligt nog kmordadruiden och pga smittorisken hade man dessutom blivit tvungen att bränna de dödas kroppar. Listeria bad även Radagast att inte sprida ordet om farsoten till någon utomstående för att undvika panik hos stadsborna. Kafrilerprästen nickade och skulle just tacka för sig när shagulitprästinnan tvärt bytte samtalsämne och inbjöd honom att bli hennes sällskap till den årliga festeveckan som enligt trakorisk tradition inföll under årets fem sista dagar. Radagast bockade sig artigt och accepterade denna generösa invit varpå han återvände till värdshuset.
Halvvägs tillbaka lade Radagast märke till ömliga rop från den närliggande gränden. Godhjärtad och hjälpande som han var skapt kikade han in för att få syn på den nödställde och fann så spelemannen Moska från värdshuset halvliggandes och illa tilltyglad i en snödriva. Stöttad av prästen begav sig de båda tillbaka till värdshuset medan Moska berättade hur slavdrivaren Abrelax hade lurat in honom i gränden och där misshandlat honom.
På värdshuset var stämningen lugnare än vanligt men vreden kokade över när Moska fick berättat för värdshusvärden vad som hänt honom. ”Den där trolluslingen har satt sin sista fot hos oss vrålade Hildur och slog näven i ett träbord så två halvslumrande bönder vaknade upp ur sin middagsfylla och flydde värdshuset. Inget blev direkt bättre när Radagast förmedlade sorgebudet till Steinar men efter klagosång och sprutande tårar lyckades man stilla honom med alkohol och lugnande trollkonst.
Senare samma kväll var alla i sällskapet samlade för gemensam middag. Hæjmir och Hildur hade under dagen diskuterat strategi inför det väpnade upproret och berättade nu för de övriga hur man kommande morgon skulle färdas till den gamla rådplatsen, en knapp dagsmarsch från Arhem för att där samla rådherrar från alla de härskande ätterna på ön. Att alla i sällskapet skulle följa honom dit kändes mer som en befallning än en önskan.
Efter en händelselös natt gav man sig av i gryningen och utan några nämnvärda händelser nådde man samma eftermiddag det gamla stenbordet uppe på rådplatsen. Ett väldigt blåsinstrument som en gång utgjort en mammutbete låg placerat strax intill och efter mycket övervägande blåste slutligen Hæjmir i hornet. En mycket djup tilltagande ton fick omgivningen att skaka och Radagast oroade sig nu över att man dragit till sig oönskad uppmärksamhet från både trakorier och draken Blatifagus. ”Vad gör vi nu?” suckade Steinar och fick ett omedelbart och skarpt svar från Hæjmir: ”Vi väntar!”.
Efter flera nätter i den vindskyddade grottan (som låg i nära anslutning till rådplatsen) anlände det första följet som leddes av rådherre Bjorn Hornegrip från väst. Ätten Hornegrip hade innan kriget mot trakorierna varit herrar över Arhem men blivit fördrivna från staden vid krigsslutet och sedan dess hållit till i de västra skogarna och byn Amygdala. Senare samma dag dök Hæjmirs vän Jölnir Isegård och hans män upp från den övergivna dvärgstaden Bethra Zur uppe i bergen. Dvärgarna hade något halvår tidigare bestämt sig för att driva iväg draken Blatifagus som slagit sig ner i deras gruva men striden hade snabbt blivit ojämn och slutat med att draken lurat dvärgkrigarna i döden och strax därefter hämnats genom att ödelägga deras familjer och hem i Bethra Zur. Jölnir hade då tagit tillfället i akt och tillsammans med ett trettiotal familjer utvandrat från förtrycket i Arhem.
Följande morgon anlände Gilfred da Pastula från ättens ägor i det sydliga Pik Pastula som tillsammans med Hæjmirs far var de mäktigaste rådherrarna på ön. Samma dag skymtades Axelia Ulfsdottirs följe från byn Visimet i sydost och slutligen infann sig även Wilgur da Muur från Pik Muur på östkusten med sina rådgivare, shamaner och väpnare. Ätten da Muur var något färre i antal men väl tränade i strid vilket Hæjmirs släkt bittert fått erfara eftersom ätterna legat i fejd alltsedan Hæjmirs farfar vägrat äkta Muur-ättens dotter för snart hundra år sedan. När alla väl samlats runt stenbordet klev Hæjmir, iklädd den cruriska kungakronan, upp och höjde rösten:
”Lystring ärade rådfolk! Jag har kallat er hit för ett rådslag som kommer sätta sina spår i historien. Tiden är kommen för oss att krossa ockupanterna. Jag ämnar samla er alla under gemensam flagg för att slänga ut de trakoriska hundarna en gång för alla! Tillsammans skall vi kämpa och tillsammans skall vi segra!”
Tystnaden lade sig kring bordet. Tveksamt ställde någon en fråga om hur man skulle få fram vapen men Hæjmir förklarade att detta inte längre var något problem. En annan åhörare undrade om Da Ollach inte var oroad över straffet från trakorierna om man misslyckades men läxades snabbt upp om hur de marjuriska kämparna inte kunde förlora mot de veka utlänningarna.
Plötsligt avbröts frågorna av den hatfulle rådherren Wilgur da Muur som förkunnade att hans ätt minsann aldrig skulle följa ett kräk från ynkryggarna i ätten Ollach. ”Till oss får du tala med svärdet i holmgång om du vill få de våra att lyssna” utmanade han Hæjmir som genast drog sitt svärd och hoppade ner från bordet för att möta sin motståndare. I sin upphetsning över att få möta den oborstade Wilgur i strid halkade han på en sten och var en hårsmån från att ramla rätt in i fiendens svärdshugg men lyckades kasta sig undan och lät sitt svarta bredsvärd, som han funnit i den cruriska graven, slita upp en ovanligt djupt reva i da Muurs metallrustning. Wilgur gav ifrån sig ett illvrål och svingade sitt kraftiga bredsvärd mot Hæjmir som parerade hugget med sin sköld. I nästa sekund möttes de båda klingorna igen och Hæjmir fick åter skydda sig med skölden innan han ännu en gång högg in i motståndarens pansar och slutligen sänkte honom. Folkmassan som uppskattade en god strid jublade över triumfen men just som Hæjmir var på väg från den slagne kämpen ändrade han sig och snurrade runt för att i ett vrål av fullkomligt ursinne skilja Wilgur da Muurs huvud från kroppen. Jublet lade sig genast i förskräckelse. Den marjuriska lagen bjöd visserligen holmgång på liv och död men oftast var detta mest ett spel för galleriet där dödsstraffet nästintill aldrig tillämpades. Vad hade flugit i ättlingen av familjen da Ollach och hur skulle man förhålla sig till dennes kallblodighet?
Svaret lät inte vänta på sig när Hildur förkunnade ”Länge leve Hæjmir! Det fria Marjuras konung och befriare!” just som Hæjmir lyfte Wilgur da Muurs avhuggna hjässa i hårfästet och höll upp det i en segergest samtidigt som han återvände till de jublande åhörarna kring stenbordet. Just som han skulle börja sitt kröningstal hände något oväntat. Ögonen på det avhuggna huvudet öppnades och da Muurs döda skalle började hugga efter Hæjmir samtidigt som resten av hans odöda kropp började famla efter det svärd han tappat under holmgången. Kontrollerat och utan märkbar rädsla slängde Hæjmir ifrån sig det levande huvudet mot den stackars Steinar som blev stående paralyserad och skrikande i kör med det huvud han höll i sina händer.
Dyrgil som hela tiden stått tyst och begrundat händelserna ryckte nu fram och placerade ett kraftigt yxhugg i da Muurs kropp så den slutligen återgick till livlöshet. I samma sekund slocknade även livet i det avhuggna huvudet men för säkerhetsskull klöv dvärgen skallen såfort Steinar kommit ur sin dvala och kunnat släppa den ifrån sig.
Ett mummel utbröt bland de chockade åhörarna men Hæjmir tystade dem snart med ett utfall om hur Wilgur varit en ondskans hantlangare i förbund med häxkraft och att ätten nu skulle infalla under da Ollachs nåd. Hæjmir höjde nu sitt svärd i ett stridstjut som blandades av glädjeropen och de höjda vapnen från åhörarna. Efter en kort ceremoni beslutades mötet vara avslutat och det bestämdes att varje ätt skulle samla sitt stridskunniga manfolk i dvärgstaden Bethra Zur vid nästa fullmåne då vapen skulle finnas redo.
Radagast som blivit märkbart skrämd av Hæjmirs kallblodiga utspel och den levande döde smög undan för att rådfråga Dolken Demens. Gamle Demens var vid tillfället rätt virrig men förklarade att det alls inte var något konstigt med Hæjmirs uppträdande eftersom demonsvärdet Ebharing har sådant inflytande på sin bärare. Att den döde krigaren reste sig beror förmodlingen på lagobandet gäspade Demens innan han åter föll in i sitt pipiga snarkande. Radagast insåg nu att man måste ta ifrån Hæjmir det förbannade svärdet.
På vägen tillbaka till Arhem var alla tystlåtna förutom Steinar som klagade högljutt på hur han varit tvungen att vandra hela den kyliga vägen i onödan och sedan blivit anfallen av ett levande huvud. Samma kväll skymtade man åter fackelskenet från Arhems gator och alla var glada över att åter få lagad mat och tak över huvudet.
Den kommande aftonen hade det blivit dags för festeveckans maskeradbankett som anordnades av självaste Selisia da Melse, prokuratorns fru. Radagast införskaffade under dagen en lämplig kostym för att timmarna senare möta upp prästinnan Listeria utanför sjukstugan och eskortera henne på vägen längsmed södra stadsberget eftersom banketten skulle äga rum på rikets garnison som var förlagd där. Radagast hade av Hæjmir uppmanats att undersöka garnisonen och dess svagheter så i detalj att man skulle kunna dra nytta av uppgifterna i ett eventuellt smyganfall.
Garnisonen bestod av några rejäla och stenmurade byggnader som omgavs av en hög jordvall krönt av spetsiga pålar. Ovanpå taken fanns några nyligen monterade ballistor som var tänkta att skydda mot eventuella anfall från den, sedan en tid huserande, drakormen Blatifagus.
Inne i bankettsalen ljöd ett muntert sorl uppblandat med glada skratt och klirrande dryckeskärl. Det tisslades och tasslades om den stackars änkan Mogger som verkade ha drabbats av inbillningssjuka och hur hon härom kvällen kommit springande uppför gatan och flämtat ”Hjälp! Hjälp! De döda har vaknat! De har kommit för att hämta oss! Fly för era liv!”. Exakt vad som åsyftats är det dock ingen som hittills brytt sig om att ta reda på.
Radagast följde Listeria mellan de utklädda gästerna fram till en parfymerad figur, helt dold under sin långsärk av dyrbar mörklila sammet med tillhörande pärlemoskimrande benmask. ”Det här är Malek Mangus, shagulitkyrkans ambassadör här i Arhem”, presenterade hon. De båda hälsade artigt och börjar samtala om de gemensamma intressen de hade eftersom shaguliternas anrättningar i Arhem påminde mycket om de Radagast tjänat hos Kafrilermunkarna på Paratorna. Malek Mangus berätta målande om shagulitkyrkans storhet och deras underbara bergstempel på den sjungande klippan, uppe vid profeten Shaguls grav i norr.
Han nämnde även lite om deras banbrytande forskning och visade Radagast hur den blandning mineralsalter som han bar med sig var ett stort steg i planen de själva kallade ”Döds Ände”. Mineralerna var nämligen all den föda som shaguliten sade sig behöva. Radagast var som i eld och lågor över upptäckten och samtalet avslutas med att han blev inbjuden att tillsammans med Malek Mangus besöka bergstemplet för att hjälpa kyrkan i dess forskning.
Undertiden hade Listeria hunnit försvinna och när Radagast stod som bäst och sökte henne i det myllrande folkhavet hörde han en röst bakom sig. ”Letar ni efter någon?”. Radagast vände sig om och stod öga mot öga med Praanz da Kaelve som han mindes mycket väl sedan mannen arresterat Krilljon i Mynd Mazuldre. Kaelve fortsatte att fråga hur prästen kände Malek Mangus och om han själv funderat på att döpas in i Shagulitkyrkan. ”Jag råder er att vara försiktig med de där nytänkarna” avslutade Praanz varnande just som Listeria kom till prästens räddning.
Man satte sig slutligen till bords och Radagast hamnade med bl.a. den lagkunnige Grubertin Gråhud och komiskt nog även den olyckliga och ytterst osköna änkan Vidrica Mogger. Änkan beklagade sig oavbrutet över sin framlidne man Steinar Björkesjö som följt sitt skepp i djupet. Radagast förstod nu plötsligt mer av Steinars bakgrund men utan paus fortsatte kvinnans berättelse om hur hon under en kvällspromenad för några dagar sedan sett sin döde man på avstånd. Hon hade skyndat från platsen och passerat begravningsplatsen där hon i fasa skådat hur benen från de döda vinkat åt henne. De övriga åhörarna dränkte nu den arma änkans berättelse i skrattsalvor och menade att kvinnan nog tappat förståndet i sin tillsynes obotliga sorg.
Radagast som inte brydde sig om de skrattande människorna fortsatte fråga änkan om hennes familj och hon förklarade genast att Moggers handelshus hade av riket tilldelats ensamrätt på svavelhandeln. Därefter pekade hon mot honnörsbordet där hennes båda farbröder satt tillsammans med bl.a. prokuratorn själv, hans fru Selisia och den äldre man änkan kallade drakvaktaren.
Kvällen fortlöpte med mat och dryck när det plötsligt uppkom ett främmande brölande utifrån. Radagast skyndade till en fönsterglugg och konstaterade snabbt att ljudet kom ekande mellan bergen och var ett läte som gav både honom och de övriga maskeradgästerna en krypande kyla över nackkotorna. Det forntida lätet verkade härstamma från de sanka markerna nordväst om Arhem, just där Radagast och hans vänner tidigare funnit det begravda Cruri-folket. ”Kusligt… i de där trakterna bor väl ingen levande” utbrast någon förvånat. Lika plötsligt som ljudet kommit försvann det och de druckna besökarna funderade inte mer över saken.
Samtidigt nere på värdshuset satt Steinar tillsammans med Hæjmir och Dyrgil. Steinar hade tjatat om att få ta Radagasts plats på banketten men i största vänlighet blivit avspisad. Nu satt han och surade som bäst just när det brölande ljudet fick luften att darra så att de tillsammans med övriga gäster på värdshuset gav man sig ut i den snöiga gränden för att se vad som stod på. Ute på gatan var det fullt med människor som i olika grad av oro konstaterade samma som gästerna på banketten. Ljudet ljöd från området där äventyrarna funnit Cruri.
Radagast hade undertiden återfunnit sin plats och på vägen dit observerat hur en hätsk dialog tagit form mellan Gottard da Melse och Praanz da Kaelve. Samtalet hade slutat med att Praanz vänt på klacken med prokuratorn rytande efter sig ”Ni skall lyda mig, mitt ord är LAG!”. Radagast fortsatte sin måltid och småpratade med de närmaste gästerna under något som kändes som en evighet när han helt oväntat märkte hur en liten stengroda, helt malplacerat, stirrade tomt på prokuratorn från sin plats på honnörsbordet. Fogden, som fått syn på stengrodan samtidigt skrattade till och utbrast ”vem har ställd den här löjliga grodan hos mig? Vad ska det bety…” innan han hostade till. Gottard försöker hejda nästa hostning med en tygduk vilket resulterar i att duken färgades röd samtidigt som hann föll handlöst till marken.
Uppståndelsen var tumultartad och Radagast försökte ta sig fram till den omringade prokuratorn för att förklara hur denne antagligen blivit förgiftad. Detta resulterar istället i att vakterna drog öronen åt sig och ifrågasatte vad denne främling visste om förgiftningar. Radagast greps därefter och placerades i ett rum tillsammans med två soldater som lyssnade halvhjärtat till allt han har att säga om mördarsekter, gifter och stengrodor.
Slutligen lyckades Listeria ta sig fram till vakterna och genom hennes alibi släpptes Kafrilerprästen fri med uppmaningen att inte lämna Arhem om några frågor skulle dyka upp. Skamsen följde Radagast Listeria som berättade att banketten nu var avblåst och att prokuratorn var död. Prästen tyckte sig vagt minnas en liten pojke som var framme vid prokuratorns plats just innan grodan upptäcktes men kunde inte sätta fingret på hur pojken såg ut. På vägen hem från garnisonen möttes han av gråtande och chockade maskeradbesökare som vid det här laget valt att frångå sina kostymer. Alla utom shaguliten Malek Mangus som oberörd försvann nedför gatan.
Åter samlade på värdshuset berättade Radagast för de andra vad han bevittnat under maskeraden. Hæjmir jublade över att tyrannen Gottard nu går hädan och firade med att bjuda de anländande gästerna på öl samtidigt som Dyrgil, Radagast och Steinar drog sig undan för att diskutera ett allvarligt bekymmer.
Radagast förklarade vad Demens sagt angående demonsvärdet och man bestämde sig för att redan samma natt göra ett försök att stjäla vapnet från Hæjmir och föra det till en hög klippa vid kusten där man skulle kasta det i havet. Radagast lyckades under kvällen smyga i sömnbrygd i hans bägare och efter att han några minuter senare gäspat och avvikit från gillestugan så smög sig de övriga efter honom. Radagast lyckades lirka klingan ur den sovande och intet ont anande Hæjmirs grepp men på väg ur sovgemaket satte han sig plötsligt upp yrvaken och kunde snabbt konstatera att hans käraste ägodel nu var på väg att lämna rummet.
Endast iförd nattsärken tog Hæjmir upp jakten på förövarna men hamnade trots sin kondition på efterkälken. Saken förenklades inte av att Dyrgil lurpassat på honom runt ett hörn och gjorde sitt bästa för att hålla fast honom och på så sätt öka avståndet till de flyende svärdstjuvarna.
Halvvägs till klippan passerade man ett dimmigt skogsområde och märkte plötsligt hur marken darrade. Ur dimman trädde utan förvarning den vaknade cruriske kungen och genom den spruckna strupen mullrade han fram ”Eeeebhraaariiing”. Radagast som höll svärdet föll på knä och räckte fram vapnet till den vandöde kungen, böjde sitt huvud och hoppas på det bästa. I nästa sekund var både Ebharing och Ottar försvunna i dimman och det enda som ännu vittnde om händelsen var de beniga fotspåren och skälvningarna i marken som han lämnat efter sig. Steinar tittade fram från sitt gömställe i ett buskage och ryckte tag i den skakade Radagast. ”Du lever! Prisad vare Gudinnan!” viskar han, i rädsla för att den vandöde skulle återvända.
Strax därpå hade den frusne Hæjmir hunnit ifatt de båda och tog handgripligen tag i dem för att få veta vart de gjort av det svärd de bestulit honom på. Han köpte först inte deras historia om hur den döde kungen kommit vandrande i dimman men när han sett fotspåren och för tredje gången fick händelsen berättad för sig så lugnade han ner sig. Den kraft som tidigare omgivit Hæjmir var nu försvunnen och man kunde märka en positiv förändring på hans sätt bara under den kyliga vägen tillbaka till Arhem. Det var som att han sakta vaknade upp ur en lång dagdröm för att åter bli sitt gamla jag. Radagast kunde redan på förhand gissa att detta skulle få en mindre önskvärd effekt när det gällde att styra motståndstrupperna men sade inget om saken.
Redan på avstånd kunde man höra tumult i staden och på sprickbildningarna i marken började man nu ana det värsta. Ottar hade kommit för att hämta tillbaka sin kungakrona och mycket riktigt såg man den väckte konungen lämna Junkern med kronan i näven samtidigt som stadsborna som vaknat av oväsendet flydde från platsen i panik. Några tappra soldater ur stadsvakten gjorde ett dumdristigt försök att stoppa den framryckande kungen och fick som straff sina huvuden åtskilda från kropparna varpå Ottar tågade ut ur staden i riktning mot Cruri.
”Nåja. Nog för att jag förlorat svärdet, men nu när han fått sina ägodelar återvänder väl den gamle kungen i alla fall till sin vila i graven” sade Hæjmir lugnt.
När Radagast och Hæjmir sekunderna senare kom inspringande genom dörren för att se vad som stod på möttes de av den skoningslösa stanken av förruttnelse. Radagast gjorde en gest i luften som med ens förpassade den otäcka lukten och alla tre såg frågande på varandra. Vad hade egentligen hänt med Krilljon och varför? Alla var överens om att den döde vännens öde på något sätt var kopplat till häxans gamla spegel men mer förklaring än så fanns inte. Värdshusvärden Hildur kom nu in genom dörren. Han hade hört uppståndelsen och tog ett steg tillbaka när han fick se kroppen på golvet. Man bestämde sig för att snarast göra sig av med liket och något senare satt man samlade i gillestugan över några sejdlar gravöl till minnet av den döde, den sena timmen till trots.
Lugnade och smått berusade återvände man till sina sängplatser och vaknade först sent på morgonen dagen därpå. Nere i gillestugan mötte man Hildur som hälsade god morgon och berättade att den jobbige ynglingen som sällskapet först setts tillsammans med satt ensam och tillsynes sorgsen vid ett hörnbord och drack mjöd trots att dagen bara hunnit bli morgon.
Det blev ett kärt återseende och efter att alla skakat hand berättade den bedrövade Steinar hur han, efter att de sågs senast, hade återvänt till shaguliternas sjukstuga för att återse sin kära Perrima. Kmordadruiden var ännu mycket svag efter skadorna från överfallet under den tidigare slädturen och svamlade mest fortfarande om sin mördade syster och den försvunne druiden Melobin. Dagarna gick och för varje besök som Steinar gjorde verkade Perrima bli friskare och klarare i sinnet. För bara några dagar sedan hade han besökt henne. Hon hade då givit honom amuletten hon fått av isjättarna uppe på berget Biletand, som hon hållit gömd under sin klädedräkt. Strax därpå hade anrättningens läkemän kört iväg Steinar och menat att den sjuka flickan var tvungen att vila. Så långt var allt väl men när han dagen därpå återvände blev han avvisad av en läkeman som endast kunde hänvisa till stränga order från sjukstugans överstepräst. Sedan dess hade den stackars Steinar irrat runt i staden och slutligen hamnat på Junkern där han nu dränkte sina sorger i en djup träsejdel.
Radagast menade att han minsann hunnit bekanta sig med shaguliterna i sjukstugan varpå Steinar hoppade upp i sån hast och glädje att han blev yr och fick sätta sig igen. Hæjmir mumlar något om viktigare bestyr och försvann tillsammans med Hildur ut från gillestugan. Även Dyrgil ursäktade sig och menade att han hade ärende till smeden för att se hur hans beställda rustning artade sig. Kvar stod den vänlige prästen med en smått försupen Steinar som högljutt tjafsade om hur man snarast skulle bege sig till sjukstugan.
Efter att slutligen lyckats övertala Steinar om att vänta kvar på värdshuset tog Radagast den korta promenaden bort mot shaguliternas sjukstuga. Några snabba knackningar senare blev även han avvisad av den jourhavande läkemannen men lyckades ändå få tala med sin vän, prästinnan Listeria. Hon beklagade att man blivit tvungna att sätta anrättningen i karantän eftersom en mängd patienter nyligen dött i den förrädiska åkomman ”Klavynsk buksot”. Bland de avlidna fanns sorgligt nog kmordadruiden och pga smittorisken hade man dessutom blivit tvungen att bränna de dödas kroppar. Listeria bad även Radagast att inte sprida ordet om farsoten till någon utomstående för att undvika panik hos stadsborna. Kafrilerprästen nickade och skulle just tacka för sig när shagulitprästinnan tvärt bytte samtalsämne och inbjöd honom att bli hennes sällskap till den årliga festeveckan som enligt trakorisk tradition inföll under årets fem sista dagar. Radagast bockade sig artigt och accepterade denna generösa invit varpå han återvände till värdshuset.
Halvvägs tillbaka lade Radagast märke till ömliga rop från den närliggande gränden. Godhjärtad och hjälpande som han var skapt kikade han in för att få syn på den nödställde och fann så spelemannen Moska från värdshuset halvliggandes och illa tilltyglad i en snödriva. Stöttad av prästen begav sig de båda tillbaka till värdshuset medan Moska berättade hur slavdrivaren Abrelax hade lurat in honom i gränden och där misshandlat honom.
På värdshuset var stämningen lugnare än vanligt men vreden kokade över när Moska fick berättat för värdshusvärden vad som hänt honom. ”Den där trolluslingen har satt sin sista fot hos oss vrålade Hildur och slog näven i ett träbord så två halvslumrande bönder vaknade upp ur sin middagsfylla och flydde värdshuset. Inget blev direkt bättre när Radagast förmedlade sorgebudet till Steinar men efter klagosång och sprutande tårar lyckades man stilla honom med alkohol och lugnande trollkonst.
Senare samma kväll var alla i sällskapet samlade för gemensam middag. Hæjmir och Hildur hade under dagen diskuterat strategi inför det väpnade upproret och berättade nu för de övriga hur man kommande morgon skulle färdas till den gamla rådplatsen, en knapp dagsmarsch från Arhem för att där samla rådherrar från alla de härskande ätterna på ön. Att alla i sällskapet skulle följa honom dit kändes mer som en befallning än en önskan.
Efter en händelselös natt gav man sig av i gryningen och utan några nämnvärda händelser nådde man samma eftermiddag det gamla stenbordet uppe på rådplatsen. Ett väldigt blåsinstrument som en gång utgjort en mammutbete låg placerat strax intill och efter mycket övervägande blåste slutligen Hæjmir i hornet. En mycket djup tilltagande ton fick omgivningen att skaka och Radagast oroade sig nu över att man dragit till sig oönskad uppmärksamhet från både trakorier och draken Blatifagus. ”Vad gör vi nu?” suckade Steinar och fick ett omedelbart och skarpt svar från Hæjmir: ”Vi väntar!”.
Efter flera nätter i den vindskyddade grottan (som låg i nära anslutning till rådplatsen) anlände det första följet som leddes av rådherre Bjorn Hornegrip från väst. Ätten Hornegrip hade innan kriget mot trakorierna varit herrar över Arhem men blivit fördrivna från staden vid krigsslutet och sedan dess hållit till i de västra skogarna och byn Amygdala. Senare samma dag dök Hæjmirs vän Jölnir Isegård och hans män upp från den övergivna dvärgstaden Bethra Zur uppe i bergen. Dvärgarna hade något halvår tidigare bestämt sig för att driva iväg draken Blatifagus som slagit sig ner i deras gruva men striden hade snabbt blivit ojämn och slutat med att draken lurat dvärgkrigarna i döden och strax därefter hämnats genom att ödelägga deras familjer och hem i Bethra Zur. Jölnir hade då tagit tillfället i akt och tillsammans med ett trettiotal familjer utvandrat från förtrycket i Arhem.
Följande morgon anlände Gilfred da Pastula från ättens ägor i det sydliga Pik Pastula som tillsammans med Hæjmirs far var de mäktigaste rådherrarna på ön. Samma dag skymtades Axelia Ulfsdottirs följe från byn Visimet i sydost och slutligen infann sig även Wilgur da Muur från Pik Muur på östkusten med sina rådgivare, shamaner och väpnare. Ätten da Muur var något färre i antal men väl tränade i strid vilket Hæjmirs släkt bittert fått erfara eftersom ätterna legat i fejd alltsedan Hæjmirs farfar vägrat äkta Muur-ättens dotter för snart hundra år sedan. När alla väl samlats runt stenbordet klev Hæjmir, iklädd den cruriska kungakronan, upp och höjde rösten:
”Lystring ärade rådfolk! Jag har kallat er hit för ett rådslag som kommer sätta sina spår i historien. Tiden är kommen för oss att krossa ockupanterna. Jag ämnar samla er alla under gemensam flagg för att slänga ut de trakoriska hundarna en gång för alla! Tillsammans skall vi kämpa och tillsammans skall vi segra!”
Tystnaden lade sig kring bordet. Tveksamt ställde någon en fråga om hur man skulle få fram vapen men Hæjmir förklarade att detta inte längre var något problem. En annan åhörare undrade om Da Ollach inte var oroad över straffet från trakorierna om man misslyckades men läxades snabbt upp om hur de marjuriska kämparna inte kunde förlora mot de veka utlänningarna.
Plötsligt avbröts frågorna av den hatfulle rådherren Wilgur da Muur som förkunnade att hans ätt minsann aldrig skulle följa ett kräk från ynkryggarna i ätten Ollach. ”Till oss får du tala med svärdet i holmgång om du vill få de våra att lyssna” utmanade han Hæjmir som genast drog sitt svärd och hoppade ner från bordet för att möta sin motståndare. I sin upphetsning över att få möta den oborstade Wilgur i strid halkade han på en sten och var en hårsmån från att ramla rätt in i fiendens svärdshugg men lyckades kasta sig undan och lät sitt svarta bredsvärd, som han funnit i den cruriska graven, slita upp en ovanligt djupt reva i da Muurs metallrustning. Wilgur gav ifrån sig ett illvrål och svingade sitt kraftiga bredsvärd mot Hæjmir som parerade hugget med sin sköld. I nästa sekund möttes de båda klingorna igen och Hæjmir fick åter skydda sig med skölden innan han ännu en gång högg in i motståndarens pansar och slutligen sänkte honom. Folkmassan som uppskattade en god strid jublade över triumfen men just som Hæjmir var på väg från den slagne kämpen ändrade han sig och snurrade runt för att i ett vrål av fullkomligt ursinne skilja Wilgur da Muurs huvud från kroppen. Jublet lade sig genast i förskräckelse. Den marjuriska lagen bjöd visserligen holmgång på liv och död men oftast var detta mest ett spel för galleriet där dödsstraffet nästintill aldrig tillämpades. Vad hade flugit i ättlingen av familjen da Ollach och hur skulle man förhålla sig till dennes kallblodighet?
Svaret lät inte vänta på sig när Hildur förkunnade ”Länge leve Hæjmir! Det fria Marjuras konung och befriare!” just som Hæjmir lyfte Wilgur da Muurs avhuggna hjässa i hårfästet och höll upp det i en segergest samtidigt som han återvände till de jublande åhörarna kring stenbordet. Just som han skulle börja sitt kröningstal hände något oväntat. Ögonen på det avhuggna huvudet öppnades och da Muurs döda skalle började hugga efter Hæjmir samtidigt som resten av hans odöda kropp började famla efter det svärd han tappat under holmgången. Kontrollerat och utan märkbar rädsla slängde Hæjmir ifrån sig det levande huvudet mot den stackars Steinar som blev stående paralyserad och skrikande i kör med det huvud han höll i sina händer.
Dyrgil som hela tiden stått tyst och begrundat händelserna ryckte nu fram och placerade ett kraftigt yxhugg i da Muurs kropp så den slutligen återgick till livlöshet. I samma sekund slocknade även livet i det avhuggna huvudet men för säkerhetsskull klöv dvärgen skallen såfort Steinar kommit ur sin dvala och kunnat släppa den ifrån sig.
Ett mummel utbröt bland de chockade åhörarna men Hæjmir tystade dem snart med ett utfall om hur Wilgur varit en ondskans hantlangare i förbund med häxkraft och att ätten nu skulle infalla under da Ollachs nåd. Hæjmir höjde nu sitt svärd i ett stridstjut som blandades av glädjeropen och de höjda vapnen från åhörarna. Efter en kort ceremoni beslutades mötet vara avslutat och det bestämdes att varje ätt skulle samla sitt stridskunniga manfolk i dvärgstaden Bethra Zur vid nästa fullmåne då vapen skulle finnas redo.
Radagast som blivit märkbart skrämd av Hæjmirs kallblodiga utspel och den levande döde smög undan för att rådfråga Dolken Demens. Gamle Demens var vid tillfället rätt virrig men förklarade att det alls inte var något konstigt med Hæjmirs uppträdande eftersom demonsvärdet Ebharing har sådant inflytande på sin bärare. Att den döde krigaren reste sig beror förmodlingen på lagobandet gäspade Demens innan han åter föll in i sitt pipiga snarkande. Radagast insåg nu att man måste ta ifrån Hæjmir det förbannade svärdet.
På vägen tillbaka till Arhem var alla tystlåtna förutom Steinar som klagade högljutt på hur han varit tvungen att vandra hela den kyliga vägen i onödan och sedan blivit anfallen av ett levande huvud. Samma kväll skymtade man åter fackelskenet från Arhems gator och alla var glada över att åter få lagad mat och tak över huvudet.
Den kommande aftonen hade det blivit dags för festeveckans maskeradbankett som anordnades av självaste Selisia da Melse, prokuratorns fru. Radagast införskaffade under dagen en lämplig kostym för att timmarna senare möta upp prästinnan Listeria utanför sjukstugan och eskortera henne på vägen längsmed södra stadsberget eftersom banketten skulle äga rum på rikets garnison som var förlagd där. Radagast hade av Hæjmir uppmanats att undersöka garnisonen och dess svagheter så i detalj att man skulle kunna dra nytta av uppgifterna i ett eventuellt smyganfall.
Garnisonen bestod av några rejäla och stenmurade byggnader som omgavs av en hög jordvall krönt av spetsiga pålar. Ovanpå taken fanns några nyligen monterade ballistor som var tänkta att skydda mot eventuella anfall från den, sedan en tid huserande, drakormen Blatifagus.
Inne i bankettsalen ljöd ett muntert sorl uppblandat med glada skratt och klirrande dryckeskärl. Det tisslades och tasslades om den stackars änkan Mogger som verkade ha drabbats av inbillningssjuka och hur hon härom kvällen kommit springande uppför gatan och flämtat ”Hjälp! Hjälp! De döda har vaknat! De har kommit för att hämta oss! Fly för era liv!”. Exakt vad som åsyftats är det dock ingen som hittills brytt sig om att ta reda på.
Radagast följde Listeria mellan de utklädda gästerna fram till en parfymerad figur, helt dold under sin långsärk av dyrbar mörklila sammet med tillhörande pärlemoskimrande benmask. ”Det här är Malek Mangus, shagulitkyrkans ambassadör här i Arhem”, presenterade hon. De båda hälsade artigt och börjar samtala om de gemensamma intressen de hade eftersom shaguliternas anrättningar i Arhem påminde mycket om de Radagast tjänat hos Kafrilermunkarna på Paratorna. Malek Mangus berätta målande om shagulitkyrkans storhet och deras underbara bergstempel på den sjungande klippan, uppe vid profeten Shaguls grav i norr.
Han nämnde även lite om deras banbrytande forskning och visade Radagast hur den blandning mineralsalter som han bar med sig var ett stort steg i planen de själva kallade ”Döds Ände”. Mineralerna var nämligen all den föda som shaguliten sade sig behöva. Radagast var som i eld och lågor över upptäckten och samtalet avslutas med att han blev inbjuden att tillsammans med Malek Mangus besöka bergstemplet för att hjälpa kyrkan i dess forskning.
Undertiden hade Listeria hunnit försvinna och när Radagast stod som bäst och sökte henne i det myllrande folkhavet hörde han en röst bakom sig. ”Letar ni efter någon?”. Radagast vände sig om och stod öga mot öga med Praanz da Kaelve som han mindes mycket väl sedan mannen arresterat Krilljon i Mynd Mazuldre. Kaelve fortsatte att fråga hur prästen kände Malek Mangus och om han själv funderat på att döpas in i Shagulitkyrkan. ”Jag råder er att vara försiktig med de där nytänkarna” avslutade Praanz varnande just som Listeria kom till prästens räddning.
Man satte sig slutligen till bords och Radagast hamnade med bl.a. den lagkunnige Grubertin Gråhud och komiskt nog även den olyckliga och ytterst osköna änkan Vidrica Mogger. Änkan beklagade sig oavbrutet över sin framlidne man Steinar Björkesjö som följt sitt skepp i djupet. Radagast förstod nu plötsligt mer av Steinars bakgrund men utan paus fortsatte kvinnans berättelse om hur hon under en kvällspromenad för några dagar sedan sett sin döde man på avstånd. Hon hade skyndat från platsen och passerat begravningsplatsen där hon i fasa skådat hur benen från de döda vinkat åt henne. De övriga åhörarna dränkte nu den arma änkans berättelse i skrattsalvor och menade att kvinnan nog tappat förståndet i sin tillsynes obotliga sorg.
Radagast som inte brydde sig om de skrattande människorna fortsatte fråga änkan om hennes familj och hon förklarade genast att Moggers handelshus hade av riket tilldelats ensamrätt på svavelhandeln. Därefter pekade hon mot honnörsbordet där hennes båda farbröder satt tillsammans med bl.a. prokuratorn själv, hans fru Selisia och den äldre man änkan kallade drakvaktaren.
Kvällen fortlöpte med mat och dryck när det plötsligt uppkom ett främmande brölande utifrån. Radagast skyndade till en fönsterglugg och konstaterade snabbt att ljudet kom ekande mellan bergen och var ett läte som gav både honom och de övriga maskeradgästerna en krypande kyla över nackkotorna. Det forntida lätet verkade härstamma från de sanka markerna nordväst om Arhem, just där Radagast och hans vänner tidigare funnit det begravda Cruri-folket. ”Kusligt… i de där trakterna bor väl ingen levande” utbrast någon förvånat. Lika plötsligt som ljudet kommit försvann det och de druckna besökarna funderade inte mer över saken.
Samtidigt nere på värdshuset satt Steinar tillsammans med Hæjmir och Dyrgil. Steinar hade tjatat om att få ta Radagasts plats på banketten men i största vänlighet blivit avspisad. Nu satt han och surade som bäst just när det brölande ljudet fick luften att darra så att de tillsammans med övriga gäster på värdshuset gav man sig ut i den snöiga gränden för att se vad som stod på. Ute på gatan var det fullt med människor som i olika grad av oro konstaterade samma som gästerna på banketten. Ljudet ljöd från området där äventyrarna funnit Cruri.
Radagast hade undertiden återfunnit sin plats och på vägen dit observerat hur en hätsk dialog tagit form mellan Gottard da Melse och Praanz da Kaelve. Samtalet hade slutat med att Praanz vänt på klacken med prokuratorn rytande efter sig ”Ni skall lyda mig, mitt ord är LAG!”. Radagast fortsatte sin måltid och småpratade med de närmaste gästerna under något som kändes som en evighet när han helt oväntat märkte hur en liten stengroda, helt malplacerat, stirrade tomt på prokuratorn från sin plats på honnörsbordet. Fogden, som fått syn på stengrodan samtidigt skrattade till och utbrast ”vem har ställd den här löjliga grodan hos mig? Vad ska det bety…” innan han hostade till. Gottard försöker hejda nästa hostning med en tygduk vilket resulterar i att duken färgades röd samtidigt som hann föll handlöst till marken.
Uppståndelsen var tumultartad och Radagast försökte ta sig fram till den omringade prokuratorn för att förklara hur denne antagligen blivit förgiftad. Detta resulterar istället i att vakterna drog öronen åt sig och ifrågasatte vad denne främling visste om förgiftningar. Radagast greps därefter och placerades i ett rum tillsammans med två soldater som lyssnade halvhjärtat till allt han har att säga om mördarsekter, gifter och stengrodor.
Slutligen lyckades Listeria ta sig fram till vakterna och genom hennes alibi släpptes Kafrilerprästen fri med uppmaningen att inte lämna Arhem om några frågor skulle dyka upp. Skamsen följde Radagast Listeria som berättade att banketten nu var avblåst och att prokuratorn var död. Prästen tyckte sig vagt minnas en liten pojke som var framme vid prokuratorns plats just innan grodan upptäcktes men kunde inte sätta fingret på hur pojken såg ut. På vägen hem från garnisonen möttes han av gråtande och chockade maskeradbesökare som vid det här laget valt att frångå sina kostymer. Alla utom shaguliten Malek Mangus som oberörd försvann nedför gatan.
Åter samlade på värdshuset berättade Radagast för de andra vad han bevittnat under maskeraden. Hæjmir jublade över att tyrannen Gottard nu går hädan och firade med att bjuda de anländande gästerna på öl samtidigt som Dyrgil, Radagast och Steinar drog sig undan för att diskutera ett allvarligt bekymmer.
Radagast förklarade vad Demens sagt angående demonsvärdet och man bestämde sig för att redan samma natt göra ett försök att stjäla vapnet från Hæjmir och föra det till en hög klippa vid kusten där man skulle kasta det i havet. Radagast lyckades under kvällen smyga i sömnbrygd i hans bägare och efter att han några minuter senare gäspat och avvikit från gillestugan så smög sig de övriga efter honom. Radagast lyckades lirka klingan ur den sovande och intet ont anande Hæjmirs grepp men på väg ur sovgemaket satte han sig plötsligt upp yrvaken och kunde snabbt konstatera att hans käraste ägodel nu var på väg att lämna rummet.
Endast iförd nattsärken tog Hæjmir upp jakten på förövarna men hamnade trots sin kondition på efterkälken. Saken förenklades inte av att Dyrgil lurpassat på honom runt ett hörn och gjorde sitt bästa för att hålla fast honom och på så sätt öka avståndet till de flyende svärdstjuvarna.
Halvvägs till klippan passerade man ett dimmigt skogsområde och märkte plötsligt hur marken darrade. Ur dimman trädde utan förvarning den vaknade cruriske kungen och genom den spruckna strupen mullrade han fram ”Eeeebhraaariiing”. Radagast som höll svärdet föll på knä och räckte fram vapnet till den vandöde kungen, böjde sitt huvud och hoppas på det bästa. I nästa sekund var både Ebharing och Ottar försvunna i dimman och det enda som ännu vittnde om händelsen var de beniga fotspåren och skälvningarna i marken som han lämnat efter sig. Steinar tittade fram från sitt gömställe i ett buskage och ryckte tag i den skakade Radagast. ”Du lever! Prisad vare Gudinnan!” viskar han, i rädsla för att den vandöde skulle återvända.
Strax därpå hade den frusne Hæjmir hunnit ifatt de båda och tog handgripligen tag i dem för att få veta vart de gjort av det svärd de bestulit honom på. Han köpte först inte deras historia om hur den döde kungen kommit vandrande i dimman men när han sett fotspåren och för tredje gången fick händelsen berättad för sig så lugnade han ner sig. Den kraft som tidigare omgivit Hæjmir var nu försvunnen och man kunde märka en positiv förändring på hans sätt bara under den kyliga vägen tillbaka till Arhem. Det var som att han sakta vaknade upp ur en lång dagdröm för att åter bli sitt gamla jag. Radagast kunde redan på förhand gissa att detta skulle få en mindre önskvärd effekt när det gällde att styra motståndstrupperna men sade inget om saken.
Redan på avstånd kunde man höra tumult i staden och på sprickbildningarna i marken började man nu ana det värsta. Ottar hade kommit för att hämta tillbaka sin kungakrona och mycket riktigt såg man den väckte konungen lämna Junkern med kronan i näven samtidigt som stadsborna som vaknat av oväsendet flydde från platsen i panik. Några tappra soldater ur stadsvakten gjorde ett dumdristigt försök att stoppa den framryckande kungen och fick som straff sina huvuden åtskilda från kropparna varpå Ottar tågade ut ur staden i riktning mot Cruri.
”Nåja. Nog för att jag förlorat svärdet, men nu när han fått sina ägodelar återvänder väl den gamle kungen i alla fall till sin vila i graven” sade Hæjmir lugnt.
Den gamla häxans spegel
En dyster och uppgiven stämning hade lagt sig över det lilla sällskapet i gravkammaren och alla verkade på egen hand fundera på vad som skulle ske härnäst. Hæjmir och Radagast beslutade sig för att hjälpas åt för att få den slumrande Dyrgil ut ur graven. Att flytta den metallrustade dvärgen var dock inget som gjordes i en handvändning så Krilljon passade undertiden på att besöka den sista outforskade platsen i graven – den ruttnade gamla dörren till höger. Redan från utsidan kunde urskiljas ett rött sken genom dörrens nyckelhål som, när han väl lät dörren glida upp, visade sig komma från ett eldflammande dike som delade rummet. Mitt över diket gick en smal stenbro mot den bortre delen av rummet som sluttade svagt upp mot en gudabild med tjurhuvud. I tjurmannens utsträckta händer låg en döskalle och en urna, båda av guld. Vid den bortre väggen satt även tre fastkedjade benrangel vilka kunde antas var kungens familj som med tanke på kedjan blivit begravda mot sin vilja.
Krilljons intuition sade honom att rummet förmodligen gömde både en och annan fälla men till sin förvåning kunde han med största säkerhet konstatera att så inte var fallet. Utan att röra något av föremålen i kammaren vände han tillbaka till den mittersta hallen där Radagast och Hæjmir precis återvänt från sin tröttsamma bärgning av den ännu sovande dvärgen. Man begav sig nu tillbaka till kung Ottars kammare där Hæjmir lade beslag på kungens välsmidda tvåhandssvärd. I samma sekund som han greppade svärdet syntes hur en kraftsamling lösgjordes ur svärdet och Hæjmirs annars lätt vardagliga person kom plötsligt att uppfattas med nyvunnen respekt och värdighet. För att ytterligare förstärka intrycket lyfte han Ottars krona för att placera den på sin egen hjässa vilket försatte övriga i gruppen i en nästan skrämmande vördnad.
Krilljon hade undertiden plockat upp sabeln och bredsvärdet från kungens väpnare, ett till synes dyrbart mantelspänne och var därefter på väg att lyfta den mystiska spegeln ur den gamla gummans knä när Radagast förtvivlat utbrast att man borde akta sig för att skända de döda genom denna respektlösa gravplundring. Hæjmir som emellertid fått höra talas om gruppens tidigare besök i familjen da Fontras grav kastade till honom ett vasst svar om hur hans folk, till skillnad från de döda, hade stor användning för både gravguld och kraftiga kungavapen. ”Hur skulle förresten de döda kunna hindra mig?”, flinade han och måttade ett hugg mot den döda gamla gummans huvud så det skiljdes från sin balsamerade kropp och blev liggande på golvet.
Illamående av Hæjmirs kallblodiga respektlöshet skyndade Radagast iväg för att se till Dyrgil, mumlande diverse svordomar över sina giriga medmänniskor. Krilljon berättar för Hæjmir om rummet med elddiket och tillsammans återvände de dit och lyfte försiktigt och samtidigt ner varsitt guldföremål ur gudabildens händer. Det sprakar till lätt i elddiket vilket räckte för att de båda männen i nästa sekund skulle fly hals över huvud ur kammaren och upp ur graven.
Uppe på den snöklädda gravplatsen satt Radagast och pratade med Demens utan att ta notis om de båda männen som återvänt med sina nyvunna gravföremål. Han blev strax avbruten av den uppspelte Krilljon som bad honom tyda älvfolkets runor på den mystiska spegeln. Radagast studerade symbolerna och förklarade innebörden varpå Krilljon högröstat läste upp trollramsan samtidigt som han blickar in i spegeln och märkte till sin förtjusning hur spegelns yta började skimra. Spegeln visade nu, likt en kikare, föremål på avstånd som om de låg på nära håll och Krilljon lät spegeln svepa över området och skrattade lyckligt över den magiska spegeln som förmodligen skulle inbringa många guldslantar hos en fanatisk samlare.
En olustig känsla av hur hans livskraft strömmade in i spegeln fick honom att känna sig lite snurrig men när han bestämde sig för att lägga bort spegeln märkte han hur den fastnat i hans händer. Förgäves kämpade han för att komma loss och ropade på hjälp från de övriga, men varken Radagast eller Hæjmir lyckades bryta spegelns svartkonst. Förfärade såg de hur Krilljon förlorade medvetandet och föll livlös till marken samtidigt som spegeln lossnade ut hans händer och blev liggande en bit bort.
Efter att ha undersökt den livlöse Krilljon utan att finna varken puls eller andning skakade Radagast på huvudet. ”Vad var det jag sa? De dödas förbannelse är redan över oss!”. Den praktiske Hæjmir lät sig hejdas av den hysteriske Kafrilerprästen och började se över Krilljons tillhörigheter. Han skulle precis lossa det mantelspänne som Krilljon funnit hos kung Ottar när han märker hur den livlöse började röra på sig.
Hæjmir ryggade förskrämt tillbaka och ropade i en blandning av glädje och förundran ”Han lever!”. Radagast som stått med ryggen mot Krilljon svängde hastigt runt. Hur kunde det vara möjligt? Krilljon förklarade att han mådde bra och försäkrade att han bara kände sig lite slö och virrig. Efter en kort kontroll kunde Radagast även konstatera att hans andning och puls var tillbaka varpå man bestämde sig för att slå läger i gången ner till stenportarna precis som natten före. Mitt i natten vaknade även Dyrgil helt oväntat från sin mystiska sömn. Endast en lättare huvudvärk har dröjt sig kvar hos honom och han envisades med att fortsätta vakthållningen natten ut vilket de övriga bara var tacksamma för.
Tidigt följande morgon gjorde man sig redo att återvända till kvuverbyn. Innan avfärd återvände Hæjmir en sista gång till jordblodskällan i graven och fyllde en behållare med det röda jordblodet. Demens förklarade att den trögflytande vätskan var essens från den levande jorden som en gång i tiden skänkt stor kraft år folket i Cruri. På vilket sätt jordblodet givit kraft hade han sedan länge glömt.
Vandringen tillbaka till byn skedde utan några nämnvärda komplikationer. Vid brofästet fann man kvuverjägarna som väntat kvar trots att de flytt vid portarnas öppning. När de fick syn på Hæjmir iförd krona och med Ottars svärd lade de sig bedjande på knä framför honom i total underkastelse. De övriga såg förvånat hur Hæjmir inte gjorde någon notis utan fortsatte att arrogant stövla förbi dem.
Väl tillbaka i kvuverbyn mottogs Hæjmir med stor vördnad. Ingen i byn tycktes känna till jordblodet man funnit i graven och Hæjmir beslutade sig därför för att själv dricka av drycken varpå han föll i sömn för att åter vakna kommande morgon med blixtrande huvudvärk. Redan på morgonen deklarerade han högröstat för övriga i sällskapet om hur det nu var dags att återta fädernas land genom ett väpnat uppror och kort efter frukost gav man sig iväg tillbaka till Arhem för att prata med värdshusvärden Hildur.
Hæjmir bestämde sig genast för att hålla låg profil och gömde undan kungakronan i sin ryggsäck innan sällskapet inledde den flera dagars långa vandringen till staden. Väl tillbaka på det igenbommade värdshuset satt man och värmde sina frusna händer vid öppna spisen. Hæjmir förklarade för den bistre Hildur om hur man förgäves sökt hans försvunne son och att man nu fick förmoda att trakorierna bragt honom om livet eller höll honom fängslad i hemlighet. Hæjmir flög upp från sin plats vid elden och började kungöra om hur man tillsammans skulle hämnas Rurik och samtidigt kämpa vidare för hans sak – ett fritt Marjura. Hildur nickade, mörk i blicken, och muttrade att hans son inte skulle ha dött förgäves varpå han dukade upp en festmåltid i Hæjmirs ära eftersom det klargjorts att han tänkte föra befäl i det stundande upproret.
Natten och följande dag förflöt lugnt. Dyrgil och Krilljon gav sig iväg på varsitt håll i staden medan Radagast passade på att studera sina böcker och pergament. Hæjmir satt under dagen tillsammans med Hildur försjunken i planen hur man lättast skulle överrumpla prokuratorns män vilket skulle inledas med att man samlade öns marjuriska rådherrar till storting för att rekrytera stridsvilliga trupper. Kvällsmaten åts under tystnad och Radagast kunde inte sluta oroa sig över Hæjmirs plötsliga förändring. Från att ha varit lugn och tillmötesgående hade han blivit hård och kommenderande mot alla i sin närhet. När Radagast vid ett tillfälle bett om att få undersöka Ottars gamla svärd hade han vägrat släppa det ifrån sig och blivit på gränsen till hotfull vilket kändes mycket olycksbådande och som ett tydligt tecken på att något var fel. Radagast försökte efter maten att fortsätta sina studier men kunde inte fokusera och beslöt sig istället för att sova för kvällen vilket även de andra gjorde.
Krilljon låg länge vaken i sin säng. Han hade de senaste dygnen känt klåda på flera ställen på kroppen men varit likgiltig inför anledningen. När han nu kliade sig märkte han hur huden börjat ruttna på sina ställen och färgats grön och även bitvis flagnat. Hans dunkla sinnen insåg nu hastigt att han varit död alltsedan han använt häxans förrädiska gamla spegel. Den trolldom som de senaste dagarna gett honom kraft att hålla igång de normala kroppsfunktionerna var nu fulländad. Hans kropp hann dra en sista suck innan själen förpassades ner i dödsriket samtidigt som den förruttnade och vandöda kroppen tog mekaniska kliv ut ur sovkammaren för att med sin ihåliga blick leta efter färskt människokött.
Krilljons intuition sade honom att rummet förmodligen gömde både en och annan fälla men till sin förvåning kunde han med största säkerhet konstatera att så inte var fallet. Utan att röra något av föremålen i kammaren vände han tillbaka till den mittersta hallen där Radagast och Hæjmir precis återvänt från sin tröttsamma bärgning av den ännu sovande dvärgen. Man begav sig nu tillbaka till kung Ottars kammare där Hæjmir lade beslag på kungens välsmidda tvåhandssvärd. I samma sekund som han greppade svärdet syntes hur en kraftsamling lösgjordes ur svärdet och Hæjmirs annars lätt vardagliga person kom plötsligt att uppfattas med nyvunnen respekt och värdighet. För att ytterligare förstärka intrycket lyfte han Ottars krona för att placera den på sin egen hjässa vilket försatte övriga i gruppen i en nästan skrämmande vördnad.
Krilljon hade undertiden plockat upp sabeln och bredsvärdet från kungens väpnare, ett till synes dyrbart mantelspänne och var därefter på väg att lyfta den mystiska spegeln ur den gamla gummans knä när Radagast förtvivlat utbrast att man borde akta sig för att skända de döda genom denna respektlösa gravplundring. Hæjmir som emellertid fått höra talas om gruppens tidigare besök i familjen da Fontras grav kastade till honom ett vasst svar om hur hans folk, till skillnad från de döda, hade stor användning för både gravguld och kraftiga kungavapen. ”Hur skulle förresten de döda kunna hindra mig?”, flinade han och måttade ett hugg mot den döda gamla gummans huvud så det skiljdes från sin balsamerade kropp och blev liggande på golvet.
Illamående av Hæjmirs kallblodiga respektlöshet skyndade Radagast iväg för att se till Dyrgil, mumlande diverse svordomar över sina giriga medmänniskor. Krilljon berättar för Hæjmir om rummet med elddiket och tillsammans återvände de dit och lyfte försiktigt och samtidigt ner varsitt guldföremål ur gudabildens händer. Det sprakar till lätt i elddiket vilket räckte för att de båda männen i nästa sekund skulle fly hals över huvud ur kammaren och upp ur graven.
Uppe på den snöklädda gravplatsen satt Radagast och pratade med Demens utan att ta notis om de båda männen som återvänt med sina nyvunna gravföremål. Han blev strax avbruten av den uppspelte Krilljon som bad honom tyda älvfolkets runor på den mystiska spegeln. Radagast studerade symbolerna och förklarade innebörden varpå Krilljon högröstat läste upp trollramsan samtidigt som han blickar in i spegeln och märkte till sin förtjusning hur spegelns yta började skimra. Spegeln visade nu, likt en kikare, föremål på avstånd som om de låg på nära håll och Krilljon lät spegeln svepa över området och skrattade lyckligt över den magiska spegeln som förmodligen skulle inbringa många guldslantar hos en fanatisk samlare.
En olustig känsla av hur hans livskraft strömmade in i spegeln fick honom att känna sig lite snurrig men när han bestämde sig för att lägga bort spegeln märkte han hur den fastnat i hans händer. Förgäves kämpade han för att komma loss och ropade på hjälp från de övriga, men varken Radagast eller Hæjmir lyckades bryta spegelns svartkonst. Förfärade såg de hur Krilljon förlorade medvetandet och föll livlös till marken samtidigt som spegeln lossnade ut hans händer och blev liggande en bit bort.
Efter att ha undersökt den livlöse Krilljon utan att finna varken puls eller andning skakade Radagast på huvudet. ”Vad var det jag sa? De dödas förbannelse är redan över oss!”. Den praktiske Hæjmir lät sig hejdas av den hysteriske Kafrilerprästen och började se över Krilljons tillhörigheter. Han skulle precis lossa det mantelspänne som Krilljon funnit hos kung Ottar när han märker hur den livlöse började röra på sig.
Hæjmir ryggade förskrämt tillbaka och ropade i en blandning av glädje och förundran ”Han lever!”. Radagast som stått med ryggen mot Krilljon svängde hastigt runt. Hur kunde det vara möjligt? Krilljon förklarade att han mådde bra och försäkrade att han bara kände sig lite slö och virrig. Efter en kort kontroll kunde Radagast även konstatera att hans andning och puls var tillbaka varpå man bestämde sig för att slå läger i gången ner till stenportarna precis som natten före. Mitt i natten vaknade även Dyrgil helt oväntat från sin mystiska sömn. Endast en lättare huvudvärk har dröjt sig kvar hos honom och han envisades med att fortsätta vakthållningen natten ut vilket de övriga bara var tacksamma för.
Tidigt följande morgon gjorde man sig redo att återvända till kvuverbyn. Innan avfärd återvände Hæjmir en sista gång till jordblodskällan i graven och fyllde en behållare med det röda jordblodet. Demens förklarade att den trögflytande vätskan var essens från den levande jorden som en gång i tiden skänkt stor kraft år folket i Cruri. På vilket sätt jordblodet givit kraft hade han sedan länge glömt.
Vandringen tillbaka till byn skedde utan några nämnvärda komplikationer. Vid brofästet fann man kvuverjägarna som väntat kvar trots att de flytt vid portarnas öppning. När de fick syn på Hæjmir iförd krona och med Ottars svärd lade de sig bedjande på knä framför honom i total underkastelse. De övriga såg förvånat hur Hæjmir inte gjorde någon notis utan fortsatte att arrogant stövla förbi dem.
Väl tillbaka i kvuverbyn mottogs Hæjmir med stor vördnad. Ingen i byn tycktes känna till jordblodet man funnit i graven och Hæjmir beslutade sig därför för att själv dricka av drycken varpå han föll i sömn för att åter vakna kommande morgon med blixtrande huvudvärk. Redan på morgonen deklarerade han högröstat för övriga i sällskapet om hur det nu var dags att återta fädernas land genom ett väpnat uppror och kort efter frukost gav man sig iväg tillbaka till Arhem för att prata med värdshusvärden Hildur.
Hæjmir bestämde sig genast för att hålla låg profil och gömde undan kungakronan i sin ryggsäck innan sällskapet inledde den flera dagars långa vandringen till staden. Väl tillbaka på det igenbommade värdshuset satt man och värmde sina frusna händer vid öppna spisen. Hæjmir förklarade för den bistre Hildur om hur man förgäves sökt hans försvunne son och att man nu fick förmoda att trakorierna bragt honom om livet eller höll honom fängslad i hemlighet. Hæjmir flög upp från sin plats vid elden och började kungöra om hur man tillsammans skulle hämnas Rurik och samtidigt kämpa vidare för hans sak – ett fritt Marjura. Hildur nickade, mörk i blicken, och muttrade att hans son inte skulle ha dött förgäves varpå han dukade upp en festmåltid i Hæjmirs ära eftersom det klargjorts att han tänkte föra befäl i det stundande upproret.
Natten och följande dag förflöt lugnt. Dyrgil och Krilljon gav sig iväg på varsitt håll i staden medan Radagast passade på att studera sina böcker och pergament. Hæjmir satt under dagen tillsammans med Hildur försjunken i planen hur man lättast skulle överrumpla prokuratorns män vilket skulle inledas med att man samlade öns marjuriska rådherrar till storting för att rekrytera stridsvilliga trupper. Kvällsmaten åts under tystnad och Radagast kunde inte sluta oroa sig över Hæjmirs plötsliga förändring. Från att ha varit lugn och tillmötesgående hade han blivit hård och kommenderande mot alla i sin närhet. När Radagast vid ett tillfälle bett om att få undersöka Ottars gamla svärd hade han vägrat släppa det ifrån sig och blivit på gränsen till hotfull vilket kändes mycket olycksbådande och som ett tydligt tecken på att något var fel. Radagast försökte efter maten att fortsätta sina studier men kunde inte fokusera och beslöt sig istället för att sova för kvällen vilket även de andra gjorde.
Krilljon låg länge vaken i sin säng. Han hade de senaste dygnen känt klåda på flera ställen på kroppen men varit likgiltig inför anledningen. När han nu kliade sig märkte han hur huden börjat ruttna på sina ställen och färgats grön och även bitvis flagnat. Hans dunkla sinnen insåg nu hastigt att han varit död alltsedan han använt häxans förrädiska gamla spegel. Den trolldom som de senaste dagarna gett honom kraft att hålla igång de normala kroppsfunktionerna var nu fulländad. Hans kropp hann dra en sista suck innan själen förpassades ner i dödsriket samtidigt som den förruttnade och vandöda kroppen tog mekaniska kliv ut ur sovkammaren för att med sin ihåliga blick leta efter färskt människokött.
Det förglömda folket
Ännu en morgon grydde på den frusna ön och efter en tidig frukost lyckades Radagast övertala Hæjmir om att följa sällskapet och finna Cruri. Hæjmir hade aldrig hört talas om folket som han ansåg att de övriga svamlade om men om det nu fanns ett okänt folk på ön så var det hursomhelst bättre att undersöka detta omgående. Kanske kunde man alliera sig och tillsammans driva trakorierna på porten? Om de istället skulle visa sig fientligt inställda så visste man iaf vart man hade dem.
Man fick genom Hæjmirs vän, byns rådherre, kontakt med en resande handelsman men pga snöovädret blev man tvungna att avvakta några dygn innan resan tillbaka mot Arhem kunde påbörjas. Efter många timmars slädtur befann man sig strax utanför staden och valde då att lämna släden för att vandra upp på norra stadsberget där Kvuverstammen hade sin lägerplats. Det mystiska myntet som man funnit på värdshuset (och som Demens menat var ett mynt från Cruri) hade i byteshandel kommit från en kvuver och man hoppades att de kunde ge fler ledtrådar.
Efter några försök till att kommunicera med det illaluktande stamfolket och endast lyckats få kvuvernas grymtningar, strupljud och teckenspråk till svar, förstod man att de saknade ett civiliserat språk. Stamäldsten Umma kom dock till sällskapets räddning och på knagglig västjori lyckades han förklara att han inte kände igen myntet. Han kunde däremot berätta att han i kvuvernas gamla berättelser hört talas om det mäktiga folket i Cruri som en gång i tiden hade varit Kvuvernas herrar.
Radagast plockade upp Demens ur bältet och höll dolken framför sig. Umma stirrade storögd på den levande dolken någon sekund innan han darrande kröp ihop i böneställning på den frusna marken. Övriga kvuver hade strax uppmärksammat stamäldstens reaktion och följde honom genast i den ihopkrupna bönen med ett hummande läte. Hela tillställningen badade i mystik och Radagast kunde inte annat än att känna sig enormt kraftfull där han stod med den levande dolken. Demens förklarade för honom hur dessa varelser var Cruris slavfolk och underlägsenheten var exakt det som förväntades av dem. Demens började därefter tala strängt till Umma på ett okänt språk varpå den darrande stamäldsten nickade till varje befallning.
Demens berättade att han beordrat Umma och hans folk att hjälpa sällskapet att snarast möjligt finna Cruri och efter att gruppen, i brist på annan sovplats, spenderat natten i kvuvernas läger erbjöds man att slå följe med kvuverna på återvandringen till deras by som låg tre dagsmarscher norr om Arhem. Efter en ansträngande vandring möttes de köldbitna männen av feststämning och varma välkomnanden från kvuverstammen i byn. Kvällen kantades av uppträdanden i sång, dans och skådespel samtidigt som man serverades groteska specialiteter av förtuggad tångsallad, fylld sälmage, härsket isvalspäck och jäst bröstmjölk från stammens välbystade kvinnor. Radagast var till skillnad från övriga i sällskapet van vid udda måltider och smått fascinerad stoppade han i sig av det som bjöds. Dyrgil blev, direkt efter att ha provat maten, illamående och utan att kunna hejda sig kastade han upp rätt på bordet vilket triggade reflexerna hos Hæjmir och Krilljon att följa hans exempel. Först tystnade kvuverna och begrundade de illamående innan Umma föll ut i ett retsamt gapskratt som spred sig bland byfolket.
Man fick genom Hæjmirs vän, byns rådherre, kontakt med en resande handelsman men pga snöovädret blev man tvungna att avvakta några dygn innan resan tillbaka mot Arhem kunde påbörjas. Efter många timmars slädtur befann man sig strax utanför staden och valde då att lämna släden för att vandra upp på norra stadsberget där Kvuverstammen hade sin lägerplats. Det mystiska myntet som man funnit på värdshuset (och som Demens menat var ett mynt från Cruri) hade i byteshandel kommit från en kvuver och man hoppades att de kunde ge fler ledtrådar.
Efter några försök till att kommunicera med det illaluktande stamfolket och endast lyckats få kvuvernas grymtningar, strupljud och teckenspråk till svar, förstod man att de saknade ett civiliserat språk. Stamäldsten Umma kom dock till sällskapets räddning och på knagglig västjori lyckades han förklara att han inte kände igen myntet. Han kunde däremot berätta att han i kvuvernas gamla berättelser hört talas om det mäktiga folket i Cruri som en gång i tiden hade varit Kvuvernas herrar.
Radagast plockade upp Demens ur bältet och höll dolken framför sig. Umma stirrade storögd på den levande dolken någon sekund innan han darrande kröp ihop i böneställning på den frusna marken. Övriga kvuver hade strax uppmärksammat stamäldstens reaktion och följde honom genast i den ihopkrupna bönen med ett hummande läte. Hela tillställningen badade i mystik och Radagast kunde inte annat än att känna sig enormt kraftfull där han stod med den levande dolken. Demens förklarade för honom hur dessa varelser var Cruris slavfolk och underlägsenheten var exakt det som förväntades av dem. Demens började därefter tala strängt till Umma på ett okänt språk varpå den darrande stamäldsten nickade till varje befallning.
Demens berättade att han beordrat Umma och hans folk att hjälpa sällskapet att snarast möjligt finna Cruri och efter att gruppen, i brist på annan sovplats, spenderat natten i kvuvernas läger erbjöds man att slå följe med kvuverna på återvandringen till deras by som låg tre dagsmarscher norr om Arhem. Efter en ansträngande vandring möttes de köldbitna männen av feststämning och varma välkomnanden från kvuverstammen i byn. Kvällen kantades av uppträdanden i sång, dans och skådespel samtidigt som man serverades groteska specialiteter av förtuggad tångsallad, fylld sälmage, härsket isvalspäck och jäst bröstmjölk från stammens välbystade kvinnor. Radagast var till skillnad från övriga i sällskapet van vid udda måltider och smått fascinerad stoppade han i sig av det som bjöds. Dyrgil blev, direkt efter att ha provat maten, illamående och utan att kunna hejda sig kastade han upp rätt på bordet vilket triggade reflexerna hos Hæjmir och Krilljon att följa hans exempel. Först tystnade kvuverna och begrundade de illamående innan Umma föll ut i ett retsamt gapskratt som spred sig bland byfolket.
När det åter blev natt visades männen i gruppen in till varsin snögrotta där alla snart somnade. Den under natten tungt sovande Dyrgil vaknade nästkommande morgon av att han inte längre var ensam under sovfällen och kunde konstatera att sällskapet bestod av två håriga kvuverkvinnor som under natten valt att uppvakta honom. Öm i diverse kroppsdelar rusade han ut till de övriga i gruppen som skrattade gott åt hans missöde eftersom de till skillnad från honom vaknat och vänligt men bestämt lyckats avfärda sina nattsällskap.
Efter en oaptitlig frukost, där man slutligen valde att förbruka sin medhavda mat, följde Radagast med Umma till trollkvinnan Uxu´s snögrotta där oxjärnsmyntet och Demens visades upp. Uxu tittade länge på de båda föremålen innan hon kraxade något till Umma. Stamäldsten bad nu Radagast vänta medan han försvann ut och kom efter ett tiotal långsamma minuter tillbaka med en yngre kvuver som nickade oroligt när han fick se myntet. Umma förklarade att ynglingen, som hette Kyxi hade funnit myntet när han gjorde sitt mandomsprov ute i vildmarken. Radagast förklarade att det var att största vikt att man snarast färdades till platsen där ynglingen hittat myntet men Kyxi skakade oroat på huvudet och höll händerna framför ansiktet som att det skulle gjort honom osynlig.
Efter en lång och hetsig diskussion med handtecken, grymtningar och strupljud blev det slutligen bestämt att Kyxi och fyra av stammens jägare skulle vägleda sällskapet till fyndplatsen och samma förmiddag gav de sig av. Följande dagar bestod av mer tröttsam vandring i djup snö samtidigt som solen mestadels doldes bakom en tjock ridå av snö. Den ständiga vita glansen blev snart påfrestande för ögonen och redan efter första dagens vandring såg man suddigt. Demens satt muttrande och såg sig misstänksamt omkring eftersom hans dunkla minne hade svårt att minnas rikets riktmärken under all snö.
På eftermiddagen under den andra dagens vandring färdades sällskapet ner genom en djup dalgång där kylan från fjället avtog. Dyrgil upptäckte snart att underlaget inte längre var vanlig planmark och när han borstade bort lite av snön avslöjades en stenlagd väg som fick Demens att utropa att man äntligen med säkerhet var på rätt spår. Under den följande timmen hjälptes Demens och kvuverna åt med vägvisandet vilket ledde fram till en bastant stenbro där kvuverna stannade. Trots hetsiga försök fanns det inget som kunde få dem att lämna brofästet och istället kröp de ihop och glömde förskrämt sina ansikten i händerna.
Hæjmir som tröttnat på de hariga stamfolket suckade och tillsammans med Radagast, Dyrgil och Krilljon fortsatte han över bron under högljudd vägledning av det levande knivskaftet. En kort stund senare slutar vägen vid en bergsvägg. Demens utropar ”Beskåda Fari-Nathas allsmäktiga portar!” och bugade sin elfenbenskropp så det knastrar i dolken. Övriga tittade frågande på berget och förklarade för Demens hur de portar som han gastade om inte existerade. Demens upprepade sina ord och Hæjmir fick nu för sig att stiga med huvudet före rätt in i berget och fick då förutom en bula och huvudvärk en belöning i fnissande från de övriga. Dyrgil hade undertiden funnit en stor bronsring i bergväggen och när han tillsammans med de övriga grävt fram kanterna märkte de ännu en bronsring som bildade den port som Demens talat om.
Trots upprepade försök att med ett knutet rep, rycka upp portarna lyckades sällskapet inte ens rubba dem. Man bestämmer sig istället för att återvända till kvuverna som fortfarande befann sig darrande vid brofästet men trots mer övertalning vägrade de fortsätta framåt. Inte förrän Radagast plockade fram Demens blev de medgörliga och halvsprang över bron samtidigt som Demens skrek ursinnigt efter dem på det främmande språket. Snart var man åter vid porten i bergväggen och med en gemensam kraftansträngning lyckades man långsamt, långsamt bända upp stenporten tills den plötsligt gav vika och gled upp. I samma sekund startade ett jordskred som fick Hæjmir att tappa balansen. Ur portarna blåste en kraftig, tjutande vind i ett ljusspel som efter en stund övergick i ett lätt klingande glitter varpå både ljuset och ljudet försvann lika plötsligt som det uppkommit. Häpna försöker sällskapet intala sig att de inte drömt och märkte inte ens hur kvuverna flytt platsen. Hæjmir tände en fackla och man vandrade in i den mörka tunneln.
Efter bara några dussin steg öppnade sig tunneln och man kom ut i en gömd dalgång där dimslöjorna låg så täta att de dolde det mesta av månskenet. Hela dalen var täckt av snö och i fjärran kunde man skymta vulkanden Kislaks rökpelare men det som närmast fångade gruppens uppmärksamhet var den samling stenblock som stod resta på en stor kulle längre in i dalgången.
Demens som varit tyst sedan portarna öppnades bröt nu tystnaden så plötsligt att alla hoppade till. ”Se vänner! Se Fari-Nathas storhet i all sin prakt! Låt oss genast vandra till jordblodstemplet och möta konungen. Hoppas det ännu finns tid!”. Hæjmir påtalade för Demens hur platsen var en gammal gravplats och inget annat men fick till svar att stadens mäktiga magi gjorde den svår att urskilja för det ovana ögat.
Radagast frågade vart detta tempel låg och fick en pekning till svar. Där, vid kullens mitt fanns en plats där snön smält undan och en blodröd sörja bubblade från marken. Den blodröda marken var mjuk och enkel att gräva i och snart hade man funnit en kant av ett större stenblock. Eftersom alla var trötta efter dagens utmaningar sökte man skydd för natten i tunneln som ledde till stenportarna.
Följande morgon grävde man fram stenblockets alla sidor och med en gemensam ansträngning tryckte man in blocket i en stenlagd gång som ledde in i kullen. I ljuset från en fackla kunde man urskilja ett rovdjursskellett i närheten av en jordhög som rasat in i den mörka gången. Dyrgil, som gick först, kunde till skillnad från övriga i sällskapet gå raklång i gången och kom fram till en murknad dörr som utan problem gick att forcera. Bakom dörren fann han ett kvadratisk rum där höga block ställts till väggar. Flata stenar hade staplats korsvis till ett spetsigt valv, mitt i rummet stöttat av en grov pelare bestående av tre klippblock. I varje hörn sköt en hörnsten ut i ansiktshöjd och ett ärgat bronstag vilade på varje hörnsten. Dessutom fanns ännu en dörr i var och en av kammarens sidoväggar samt en korridor som ledde rakt fram. Rummets golv såg ut att vara av grönt glas men gav ifrån sig en så pass frän doft att det tårades i ögonen. Dyrgil märkte direkt hur något var fel och beordrade övriga att vända uppåt för att få luft. När alla återvänt till ytan ovanför och lugnat nerverna gick Dyrgil tillbaka ner i gången och gjorde ett försök att gå på det gröna golvet. Ytan visade sig vara flytande av frätande syra och Dyrgil föll raklång men räddades tack vare Hæjmir som följt efter honom och nu slitit tag i den omkullfallne. Innan syran hunnit göra alltför grova skador på dvärgens rustning sköljde Radagast bort de gröna resterna med heligt vatten från kmordas källa varpå man åter befann sig tillbaka i utgångsläget.
Radagast fick plötsligt en idée och gick för att plocka stenar bland gravarna. Han återvände och släppte ner den första stenen i syran varpå man kunde konstatera att syran inte bet på sten. Snart hade alla hjälpts åt med att hitta stenar och inom kort hade man byggt en stig av stenar genom den gröna golvfällan. Man bestämde sig för att följa korridorern rätt fram och fann efter att man vandrat några stenlagda trappsteg neråt en blodröd dubbelport i murket trä. Innanför portarna möttes man av en varmfuktig ångande grotta där en koppartjur i naturlig storlek fanns uppställd. Ur ett snitt i tjurens hals flöt en trög, blodliknande vätska ut över golvet och ner genom ett hål. Framför tjuren stod ett enkelt stenaltare.
Den alltid lika klåfingrige Dyrgil lät lite av vätskan rinna i hans kupade hand varpå han drack och konstaterade att det smakade järn innan han sekunden därpå föll i djup sömn. Alla försök från övriga i gruppen var lönlösa och man bestämde sig för att låta dvärgen sova medan man utforskade övriga utrymmen i graven.
Man enades om att nu öppna den maskätna ekdörren till höger och blickade in i en stenkammare som liknade hallen utanför. På en upphöjd tron i rummets bortre del satt en högrest mumifierad man. Ansiktet hade i döden behållit ett hårt och föraktfullt uttryck. Mannen bar förmultnad konungaklädsel och ovanpå det grönstripiga långa håret satt en juvelbesatt guldkrona. Över knät låg ett smäckert silverglittrande tvåhandssvärd.
Vid kungens fötter satt det förtorkade liket av en hånleende gammal gumma. I hennes knä låg en vacker men bucklig spegel, prydd av pärlemo, i vilken älvfolkets runor fanns ristade. Vid väggarna på vardera sidan om tronen satt två mumifierade män med förnäma men förmultnade kläder på varsin sten. Den ena mannen bar ett kraftigt svart bredsvärd och den andre en silverglittrande kroksabel.
Demens som nu plötsligt insåg att räddningen kommit alltför sent suckade djupt och sade med vemod i sin pipiga röst: ”Er ödmjuke tjänare Demens ber om syndernas förlåtelse för att han inte bistått er i dödens timme. ”Kung Ottar är död! Leve dig - konung av ständig vinter!”.
Demens som nu plötsligt insåg att räddningen kommit alltför sent suckade djupt och sade med vemod i sin pipiga röst: ”Er ödmjuke tjänare Demens ber om syndernas förlåtelse för att han inte bistått er i dödens timme. ”Kung Ottar är död! Leve dig - konung av ständig vinter!”.
Den vilsna frihetsrörelsen
Dyrgil och Steinar vandrade planlöst runt i den kyliga staden Arhem. Varför var värdshuset igenbommat och vart hade Radagast tagit vägen? Hade han kanske gett upp hoppet på dem och i desperation återvänt med svavelkonvojen söderut? Nere vid hamnkontoret kunde man dock konstatera att ingen med Radagasts namn eller utseende hade gått ombord på de avresta skeppen och man bestämde sig istället för att återvända till värdshuset för att finna ledtrådar till vart värdshusvärden befann sig, ifall han nu kände till något.
Redan tvärs över marknadsplatsen kunde man urskilja två figurer som stod och betraktade det stängda värdshuset och när man kom närmare gränden kände man till sin glädje igen Radagast. Mer förbluffad blev Dyrgil över att se den gripne Krilljon i prästens sällskap men just som man skulle göra de eftersökta uppmärksamma fick man syn på tre storvuxna män som innan någon hunnit reagera hade dragit huvor över ansiktena på de intet ont anande Radagast och Krilljon. I nästa sekund hade man slängt upp de kidnappade på en övertäckt vagn och började hastigt färdas bort genom staden. Dyrgil som inte räknade med mycket hjälp från den klene och oerfarne Steinar bestämde sig att istället för blodsspillan, förfölja släden för att se vad som var i görningen. Färden gick norrut och i utkanten av staden stannade man vid en gammal förfallen väderkvarn som verkade övergiven.
När förövarna släpat in de två fångarna och stängt dörren bakom sig vågade sig Dyrgil och Steinar upp på den snötäckta kulle där väderkvarnen låg. Genom en fönsterlucka som lämnats på glänt kunde man höra röster och när man kikade in såg man hur Radagast och Krilljon satt bakbundna på varsin pall. En man med ryggen mot fönstret ställde med skarp röst frågor till dem: ”Vilka är ni?”, ”Var är smuggellasten?”, ”Vart har ni gömt Rurik och varför mördade ni Guster?”. Ingen av männen på stolarna gjorde en min och Steinar skulle precis föreslå att man trots allt kanske borde lämna de båda fångarna åt sitt öde när han kände en skarp kniv mot strupen.
Efter att ha blivit infångade och därefter gjort Radagast och Krilljon sällskap i väderkvarnens nyblivna förhörskammare satte man Dyrgil, Radagast och Krilljon i ett mindre rum medan man fokuserade sin energi på den darrige yngligen. Trots de rådande omständigheterna var de tre vännerna glada att återförenas och man började berätta för varandra vad som hänt sedan man senast sågs.
Krilljon berättade om hur han efter gripandet i Mynd Mazuldre fördes med fångtransporten till svavellägret där man menade att det hela var ett misstag och att han inte var den som man först trott. Som ursäkt hade han förts till prokurator Gottard da Melse som lät honom övernatta till dess att man kunnat ordna upp situationen. Krilljon hade därefter sänt på Radagast som ett vittne på sin oskuld och denne hämtades in, under viss motvilja och protest innan han slutligen insåg att han fick eskort och själv inte var föremål för brottsutredning. Det kändes lite som allt börjat ordna upp sig fram tills man hade återvänt till värdshuset och förutom faktumet att det var reglat även blivit påhoppade bakifrån av de män som nu höll dem fångna.
Dyrgil var just i färd med att berätta om de mördade kmordamunkarna och varför Morgain inte längre fanns bland dem då han avbröts av kidnapparna. Tydligen hade Steinar brutit ihop redan vid hotet om att tvinga in hans händer mellan kvarnstenarna varpå han i gråtfylld panik hade redogjort för allt han kände till om vapenlasten, Rurik, Guster och därutöver fyllt på med berättelsen om isdruidernas öde.
När de bundna åter var samlade i kvarnhuset blev Radagast otålig och undrade vad som skulle ske härnäst och om deras herre prokuratorn beslutat om hur deras straff skulle utmätas. ”Prokuratorn? Herre? Den förbannade pestråttan! Den dagen han och hans män är döda är en stor dag!” förkunnade mannen utan att kunna hejda sin våldsamma ilska gentemot det Trakoriska riket. Dyrgil som suttit tyst sedan man återvänt fick nu en stark känsla av att mannen framför dem trots sin hårda framtoning inte var fientligt lagd och efter att han presenterat sig som Hæjmir – son av Ollach, förstod man snart att kidnapparna tillhörde motståndsrörelsen.
Efter att äventyrarna gemensamt, och utan hot om kvarnstenskrossade lemmar, redogjort för sin berättelse om smuggelvapnen och ännu en gång berättat att dessa nu fanns gömda på Gusters gård ansågs gruppen inte längre utgöra något hot och repen lossades. Hæjmir upprepade Ruriks tidigare berättelse om frihetsrörelsens kamp och de vapen som man väntat på men även att kampen nu var lönlös eftersom rörelsen nu mist alla sina ledarfigurer. Krilljon menade försiktigt att man gärna anslöt sig till Hæjmirs sak om man i gentjänst kunde vänta sig motsvarande hjälp i det ärende som först fört dem till ön.
Hæjmirs såg oförstående på honom innan Radagast plockade fram dolken Demens ur sin ränsel och höll upp den framför sig. ”Se här! Detta föremål är enligt legenden nyckeln till fornriket Cruri och det som genom ödets nyck fört oss hit”. Hæjmir tog dolken i sin hand och tittade frågande på den men när Demens vaknade till och började gestikulera blev han så förvånad att han släppte dolken i golvet så bladet satte sig i en golvbräda. Han försäkrade samtidigt att han aldrig hört talas om några fornriken på ön.
Efter noga övervägande bestämde man sig tillslut för att hjälpas åt att flytta smuggellasten från Gusters gård till ett bättre gömställe som Hæjmir sade sig känna till. Steinar som menade att han fått nog av äventyr för en livstid begav sig till shagulitkyrkan för att återförenas med den fagra Perrima och de övriga tog farväl och önskade honom all lycka i framtiden. Övriga begav sig tillbaka till Junkern Hildur och Hæjmir knackade på bakdörren på värdshusets innergård. Hildur själv var inte speciellt glad över att återse äventyrarna och började istället skälla ut dem för allt han ansåg att de ställt till med och som verkar vara anledningen att prokuratorn nu tagit hans levebröd. Efter att Hæjmir i korta drag förklarat läget för honom lugnade han sig något och lovade (hans skarpa ogillade av männen och hela smuggelhistorien till trots) att hjälpa dem med proviant och varma pälsar om de lovade att göra sitt bästa för att finna Rurik.
Kvällsmörkret hade åter lagt sig över staden och endast husens lyktor kastade fladdrande ljus när männen som ingått det nya förbundet gav sig iväg sydost mot Gusters gård, samma väg där Dyrgil, Steinar och den nu döde Morgain någon vecka tidigare mött snapphanarna. Ett kraftigt snöoväder skymde sikten men dragdjuret som färdats så många gånger förr mellan Arhem och gården drog släden rätt väg utan instruktioner från kusken. Några timmar efter midnatt siktade man slutligen den nedsläckta gården men allteftersom man kom närmare kände Dyrgil och Krilljon känslan av att vara iakttagna. Utan att kunna härleda varifrån eller från vem blickarna kom körde man in släden på gårdsplanen, öppnade dörrarna till ladugården och motade in släden och karsonoxen. Ett vaktschema gjordes upp och medan Krilljon tog första vakten lade sig övriga för att sova i det frusna höet.
Följande morgon hade det ostadiga vädret åter slagit om och ett stilla snöfall kom från den gråmulna himlen. Efter att Krilljon tagit en morgonrunda runt gården och konstaterat att allt verkade vara i sin ordning lastade man snabbt på smuggelgodset från lönnrummet under ladugården och gav sig sedan iväg. Någon timmes färd senare kunde man återigen känna känslan av att vara iakttagna och utan att rådfråga de övriga beslutade Hæjmir sig för att styra dragdjuret mot glaciären och genom att låta den klättra uppför glaciären, skaka av sig de eventuella förföljarna. Efter att karsonoxen avslutat den väldiga klättringen hoppade Krilljon av släden och kröp försiktigt tillbaka till glaciärens kant. Nedanför skymtade hans skarpsyn rörelser i ett snötäckt buskage varpå han gjorde tecken åt Hæjmir och pekade ut platsen där förföljaren befann sig.
Förargad över faktumet att någon faktiskt följt deras slädfärd reste sig Hæjmir instinktivt och med pilbågen riktad beordrade han med skarp röst varelsen i busken att ge sig tillkänna. Kokande av ilska över att gensvaret uteblev släppte han bågsträngen varpå pilen blixtsnabbt skar luften och borrade sig djupt in i huvudet på den vargman som strax föll död ur sitt gömställe.
Oron över att nu ha startat ett vendetta mot rikets snapphanar stegrade sig och eftersom man anade att fler vargmän kunde vara i antågande gav man sig snabbt vidare. Hæjmir ledde slädturen ner genom ett bergspass och efter ytterligare någon timmes färd stannade han ekipaget. Där mellan klipporna i ett buskage täckt av vitmossa visade han grottan som tidigare varit gömställe för honom själv och hans älskade Selisia under tiden innan kriget. Efter att lasten snart var undangömd och ansågs i tryggt förvar tog man den tomma släden ner till den närliggande marjuriska byn Bethra Zur där Hæjmir genom sin far var godvän med byäldsten. Man blev vänligt mottagna och bjöds både mat och husrum vilket man tacksamt accepterade eftersom dagsljuset snart försvunnit. Efter en välsmakande middag med senaste byskvallret som tillbehör lämnades man, som den marjuriska seden förespråkar, ensamma vid elden.
Hæjmir som nu börjat lita mer på sällskapet berättade att han av Hildur fått höra om några försupna soldater på värdshuset som berättat om hur man funnit blodiga kvarlevor av en människa i skogsbrynet där Guster och Rurik lämnat släden. Kvarlevorna visade sig efter en noggrann undersökning av rikets fältskär - Sulidon Rumperlak, tillhöra Guster medan det fortfarande inte fanns ett spår efter Rurik. Hæjmir hade nu svurit inför Ruriks far Hildur att göra allt i sin makt för att finna sonen men han insåg samtidigt att man inte hade minsta ledtråd. Radagast som under dagen suttit för sig själv ifrågasatte nu Krilljons situation och hans förklaring om hur han undsluppit fånglägret. Var han rentav i maskopi med trakorierna och hade köpt sin frihet genom att förråda gruppen? Hæjmir biföll Radagast i dennes anklagelser och först efter att Radagast råkat nämna shagulitkyrkan tystnade han och vände sig mot Radagast. ”Var snäll och nämn aldrig mörkermännen igen” sade han, mer som en varning än en önskan. Radagast som efter flera dagars gemenskap med prästinnan Listeria i sjukstugan inte kunde motstå frestelsen att påpeka sina nyblivna vänskapsband inom shagulitkyrkan resulterade i att ett kraftigt gräl utbröt. Inte ens Dyrgils byte av samtalsämne till hur Didra fördes bort och antagligen dödats av draken Blatifagus lyckades stilla osämjan. Radagast försvann ursinnig ut för att svalka bort irritationen i vinterkylan. Han tittade på Demens som oberörd låg och snarkade i hans bälte. ”Imorgon är dags att avsluta det vi påbörjat – dags att finna Cruri!” tänkte han för sig själv innan han gick in till den väntande sängen.
Redan tvärs över marknadsplatsen kunde man urskilja två figurer som stod och betraktade det stängda värdshuset och när man kom närmare gränden kände man till sin glädje igen Radagast. Mer förbluffad blev Dyrgil över att se den gripne Krilljon i prästens sällskap men just som man skulle göra de eftersökta uppmärksamma fick man syn på tre storvuxna män som innan någon hunnit reagera hade dragit huvor över ansiktena på de intet ont anande Radagast och Krilljon. I nästa sekund hade man slängt upp de kidnappade på en övertäckt vagn och började hastigt färdas bort genom staden. Dyrgil som inte räknade med mycket hjälp från den klene och oerfarne Steinar bestämde sig att istället för blodsspillan, förfölja släden för att se vad som var i görningen. Färden gick norrut och i utkanten av staden stannade man vid en gammal förfallen väderkvarn som verkade övergiven.
När förövarna släpat in de två fångarna och stängt dörren bakom sig vågade sig Dyrgil och Steinar upp på den snötäckta kulle där väderkvarnen låg. Genom en fönsterlucka som lämnats på glänt kunde man höra röster och när man kikade in såg man hur Radagast och Krilljon satt bakbundna på varsin pall. En man med ryggen mot fönstret ställde med skarp röst frågor till dem: ”Vilka är ni?”, ”Var är smuggellasten?”, ”Vart har ni gömt Rurik och varför mördade ni Guster?”. Ingen av männen på stolarna gjorde en min och Steinar skulle precis föreslå att man trots allt kanske borde lämna de båda fångarna åt sitt öde när han kände en skarp kniv mot strupen.
Efter att ha blivit infångade och därefter gjort Radagast och Krilljon sällskap i väderkvarnens nyblivna förhörskammare satte man Dyrgil, Radagast och Krilljon i ett mindre rum medan man fokuserade sin energi på den darrige yngligen. Trots de rådande omständigheterna var de tre vännerna glada att återförenas och man började berätta för varandra vad som hänt sedan man senast sågs.
Krilljon berättade om hur han efter gripandet i Mynd Mazuldre fördes med fångtransporten till svavellägret där man menade att det hela var ett misstag och att han inte var den som man först trott. Som ursäkt hade han förts till prokurator Gottard da Melse som lät honom övernatta till dess att man kunnat ordna upp situationen. Krilljon hade därefter sänt på Radagast som ett vittne på sin oskuld och denne hämtades in, under viss motvilja och protest innan han slutligen insåg att han fick eskort och själv inte var föremål för brottsutredning. Det kändes lite som allt börjat ordna upp sig fram tills man hade återvänt till värdshuset och förutom faktumet att det var reglat även blivit påhoppade bakifrån av de män som nu höll dem fångna.
Dyrgil var just i färd med att berätta om de mördade kmordamunkarna och varför Morgain inte längre fanns bland dem då han avbröts av kidnapparna. Tydligen hade Steinar brutit ihop redan vid hotet om att tvinga in hans händer mellan kvarnstenarna varpå han i gråtfylld panik hade redogjort för allt han kände till om vapenlasten, Rurik, Guster och därutöver fyllt på med berättelsen om isdruidernas öde.
När de bundna åter var samlade i kvarnhuset blev Radagast otålig och undrade vad som skulle ske härnäst och om deras herre prokuratorn beslutat om hur deras straff skulle utmätas. ”Prokuratorn? Herre? Den förbannade pestråttan! Den dagen han och hans män är döda är en stor dag!” förkunnade mannen utan att kunna hejda sin våldsamma ilska gentemot det Trakoriska riket. Dyrgil som suttit tyst sedan man återvänt fick nu en stark känsla av att mannen framför dem trots sin hårda framtoning inte var fientligt lagd och efter att han presenterat sig som Hæjmir – son av Ollach, förstod man snart att kidnapparna tillhörde motståndsrörelsen.
Efter att äventyrarna gemensamt, och utan hot om kvarnstenskrossade lemmar, redogjort för sin berättelse om smuggelvapnen och ännu en gång berättat att dessa nu fanns gömda på Gusters gård ansågs gruppen inte längre utgöra något hot och repen lossades. Hæjmir upprepade Ruriks tidigare berättelse om frihetsrörelsens kamp och de vapen som man väntat på men även att kampen nu var lönlös eftersom rörelsen nu mist alla sina ledarfigurer. Krilljon menade försiktigt att man gärna anslöt sig till Hæjmirs sak om man i gentjänst kunde vänta sig motsvarande hjälp i det ärende som först fört dem till ön.
Hæjmirs såg oförstående på honom innan Radagast plockade fram dolken Demens ur sin ränsel och höll upp den framför sig. ”Se här! Detta föremål är enligt legenden nyckeln till fornriket Cruri och det som genom ödets nyck fört oss hit”. Hæjmir tog dolken i sin hand och tittade frågande på den men när Demens vaknade till och började gestikulera blev han så förvånad att han släppte dolken i golvet så bladet satte sig i en golvbräda. Han försäkrade samtidigt att han aldrig hört talas om några fornriken på ön.
Efter noga övervägande bestämde man sig tillslut för att hjälpas åt att flytta smuggellasten från Gusters gård till ett bättre gömställe som Hæjmir sade sig känna till. Steinar som menade att han fått nog av äventyr för en livstid begav sig till shagulitkyrkan för att återförenas med den fagra Perrima och de övriga tog farväl och önskade honom all lycka i framtiden. Övriga begav sig tillbaka till Junkern Hildur och Hæjmir knackade på bakdörren på värdshusets innergård. Hildur själv var inte speciellt glad över att återse äventyrarna och började istället skälla ut dem för allt han ansåg att de ställt till med och som verkar vara anledningen att prokuratorn nu tagit hans levebröd. Efter att Hæjmir i korta drag förklarat läget för honom lugnade han sig något och lovade (hans skarpa ogillade av männen och hela smuggelhistorien till trots) att hjälpa dem med proviant och varma pälsar om de lovade att göra sitt bästa för att finna Rurik.
Kvällsmörkret hade åter lagt sig över staden och endast husens lyktor kastade fladdrande ljus när männen som ingått det nya förbundet gav sig iväg sydost mot Gusters gård, samma väg där Dyrgil, Steinar och den nu döde Morgain någon vecka tidigare mött snapphanarna. Ett kraftigt snöoväder skymde sikten men dragdjuret som färdats så många gånger förr mellan Arhem och gården drog släden rätt väg utan instruktioner från kusken. Några timmar efter midnatt siktade man slutligen den nedsläckta gården men allteftersom man kom närmare kände Dyrgil och Krilljon känslan av att vara iakttagna. Utan att kunna härleda varifrån eller från vem blickarna kom körde man in släden på gårdsplanen, öppnade dörrarna till ladugården och motade in släden och karsonoxen. Ett vaktschema gjordes upp och medan Krilljon tog första vakten lade sig övriga för att sova i det frusna höet.
Följande morgon hade det ostadiga vädret åter slagit om och ett stilla snöfall kom från den gråmulna himlen. Efter att Krilljon tagit en morgonrunda runt gården och konstaterat att allt verkade vara i sin ordning lastade man snabbt på smuggelgodset från lönnrummet under ladugården och gav sig sedan iväg. Någon timmes färd senare kunde man återigen känna känslan av att vara iakttagna och utan att rådfråga de övriga beslutade Hæjmir sig för att styra dragdjuret mot glaciären och genom att låta den klättra uppför glaciären, skaka av sig de eventuella förföljarna. Efter att karsonoxen avslutat den väldiga klättringen hoppade Krilljon av släden och kröp försiktigt tillbaka till glaciärens kant. Nedanför skymtade hans skarpsyn rörelser i ett snötäckt buskage varpå han gjorde tecken åt Hæjmir och pekade ut platsen där förföljaren befann sig.
Förargad över faktumet att någon faktiskt följt deras slädfärd reste sig Hæjmir instinktivt och med pilbågen riktad beordrade han med skarp röst varelsen i busken att ge sig tillkänna. Kokande av ilska över att gensvaret uteblev släppte han bågsträngen varpå pilen blixtsnabbt skar luften och borrade sig djupt in i huvudet på den vargman som strax föll död ur sitt gömställe.
Oron över att nu ha startat ett vendetta mot rikets snapphanar stegrade sig och eftersom man anade att fler vargmän kunde vara i antågande gav man sig snabbt vidare. Hæjmir ledde slädturen ner genom ett bergspass och efter ytterligare någon timmes färd stannade han ekipaget. Där mellan klipporna i ett buskage täckt av vitmossa visade han grottan som tidigare varit gömställe för honom själv och hans älskade Selisia under tiden innan kriget. Efter att lasten snart var undangömd och ansågs i tryggt förvar tog man den tomma släden ner till den närliggande marjuriska byn Bethra Zur där Hæjmir genom sin far var godvän med byäldsten. Man blev vänligt mottagna och bjöds både mat och husrum vilket man tacksamt accepterade eftersom dagsljuset snart försvunnit. Efter en välsmakande middag med senaste byskvallret som tillbehör lämnades man, som den marjuriska seden förespråkar, ensamma vid elden.
Hæjmir som nu börjat lita mer på sällskapet berättade att han av Hildur fått höra om några försupna soldater på värdshuset som berättat om hur man funnit blodiga kvarlevor av en människa i skogsbrynet där Guster och Rurik lämnat släden. Kvarlevorna visade sig efter en noggrann undersökning av rikets fältskär - Sulidon Rumperlak, tillhöra Guster medan det fortfarande inte fanns ett spår efter Rurik. Hæjmir hade nu svurit inför Ruriks far Hildur att göra allt i sin makt för att finna sonen men han insåg samtidigt att man inte hade minsta ledtråd. Radagast som under dagen suttit för sig själv ifrågasatte nu Krilljons situation och hans förklaring om hur han undsluppit fånglägret. Var han rentav i maskopi med trakorierna och hade köpt sin frihet genom att förråda gruppen? Hæjmir biföll Radagast i dennes anklagelser och först efter att Radagast råkat nämna shagulitkyrkan tystnade han och vände sig mot Radagast. ”Var snäll och nämn aldrig mörkermännen igen” sade han, mer som en varning än en önskan. Radagast som efter flera dagars gemenskap med prästinnan Listeria i sjukstugan inte kunde motstå frestelsen att påpeka sina nyblivna vänskapsband inom shagulitkyrkan resulterade i att ett kraftigt gräl utbröt. Inte ens Dyrgils byte av samtalsämne till hur Didra fördes bort och antagligen dödats av draken Blatifagus lyckades stilla osämjan. Radagast försvann ursinnig ut för att svalka bort irritationen i vinterkylan. Han tittade på Demens som oberörd låg och snarkade i hans bälte. ”Imorgon är dags att avsluta det vi påbörjat – dags att finna Cruri!” tänkte han för sig själv innan han gick in till den väntande sängen.
I riket där allt tar slut
Steinar hade precis burit ner den sista druidkroppen till Perrima när han kände marken skälva. Sin vanliga lathet till trots rusade han ner i rummet nedanför gravkammaren där den heliga källan löpte ut och möttes av en andfådd och panikslagen Dyrgil. ”Morgain - Fällan - Helvete!” lyckades han få ur sig vilket var mer än tillräckligt för att den smått kvicktänkte ynglingen skulle förstå innebörden. När han lugnat sig och mer grundligt förklarat vad som hänt nere i grottkammaren där Morgains liv slocknat var första tanken att snarast möjligt försöka återvända ner men Dyrgil förklarade att det kokande vattnet följt honom när han klättrade upp och av schaktet att döma fanns det för tillfället inget sätt att för tillfället ta sig ner i kammaren.
Man hämtade Perrima för att höra sig för om hon visste något om den förrädiska fällan men hon förklarade sorgset att hon aldrig fått lära sig något om varken kammaren eller ens själv satt sin fot där. Eftersom det snart gick upp för alla att chansen till att Morgain lyckats överleva var minimal, samtidigt som Dyrgil kunde bekräfta blod och andra mänskliga substanser blandat med det kokande vattnet ur drakens käftar, så bestämde man sig för att ge upp. Efter en matpaus utan någon sånär matlust begav man sig åter ner till den heliga källans utflöde och fann nu att vattennivån gått tillbaka till den ursprungliga.
Steinar som inte litade på sin förmåga att klättra hissades ner av Dyrgil som strax klättrade efter och man grävde gemensamt fram det första solkorset ur den svarta vulkansanden. Dyrgil lade märke till en skeletthand som hängde ut genom drakhuvudets käftar där även slingor av ånga sipprade fram. Han hittade också sin helrustning kvarglömd sedan det förra besöket men lät den ligga tills dess att man var på väg upp igen. Steinar vred nu det första solkorset och när drakens käftar öppnats kunde man konstatera att skelettkroppen var den stackars Morgain som blivit kokad levande. Kombinationen av tankarna kring Morgains grymma öde och det faktiska liket blev för mycket för den ovane Steinar som kastade upp den senaste måltiden i rummets hörn. Efter att han hämtat sig tillfälligt gick de tillsammans igenom den dödes tillhörigheter och fortsatte sedan in igenom gången till den förrädiska skattkammaren.
Steinar som genast förstod sammanhangen mellan solkorsen grävde nu fram det andra bronshjulet ur sanden men blev panikslagen när han vridit hjulet och drakens käftar på nytt började slutas. Livrädd för att själv sluta på samma kokta sätt som sin tidigare kollega slängde han sig ut genom käftarna som sekunderna senare slog igen. Dyrgil hade undertiden funnit det sökta vaxljuset men istället för att söka igenom rummet efter fler skatter tände han det direkt. Först hände ingenting mer än att den klara lågan kastade ljus på salens väggar men just som han började tveka på ljusets övernaturliga krafter började världen omkring honom att sakta falla sönder och han befann sig plötsligt i ett tomt mörker där en dammhöljd stig lät honom singla ner likt ett höstlöv, ner till riket där allt har sitt slut.
Vid sidorna av honom såg Dyrgil skuggor av de som troligtvis var förbrukade själar som förpassats hit utan chans till återvändo. I ett hastigt ögonblick tyckte han sig se Morgains ansiktsform på en av de förbipasserande men ingen av dem fann längre något att säga. På avgrundens yttersta botten befann han sig på stranden till en mörk flod där bleka varelser förvirrat vandrade omkring som i sömngång. Han vandrade långsamt nedför stranden, ledd av det märkliga ljuset och fann till sin förvåning druiderna sitta där. Likgiltigt stirrade de på honom när han ropade efter Perrimas syster Girinda och med en blick lika tom som hennes enformiga och känslolösa röst frågade hon varför han kommit till henne.
Istället för att presentera sig började Dyrgil genast fråga ut den döda kvinnan om vem som bragt henne och de andra i klostret om livet. ”Mörkret förrådde oss druider i vår sömn” svarade hon. ”Blott min älskade Melobin saknas här på stranden. Kanske lyckades han undkomma det mörka?”.
Dyrgil funderade och började fråga kvinnan om vem Melobin var men fick inga klara besked men när han nämnde Perrima vid namn svarade kvinnan ”Min syster, Perrima måste kalla på jättarna innan allt är förlorat. Jättarna skyddar oss alla från evigt mörker”. ”Finn Melobin! Kanske lever han än och kan förtälja om vårt grymma öde”.
Dyrgils ljus fladdrade plötsligt till och han märkte en man komma gående längs strandkanten. Han utstrålade inte samma meningslöshet som de döda och trots att hans ansikte doldes av en kappa med fördragen huva skymtades ett roat flin i hans ansikte.
”Druidernas dagar var ändå räknade” avbröt han. ”Varför kan man undra? Varför dräptes den försvarslösa sekten vars enda plikt var att vakta isen? Vad kan de möjligen åstadkommit för att dra sådan olycka över sig? Kanske som skorpionen stack grodan halvvägs över den blåsiga sjön så de båda gick död till mötes? Kanske var det bara en del i naturens gång…”
Dyrgil uppfattade mannen som obehaglig, flera gånger värre än själva platsen där han hamnat och frågade vem mannen var. Plötsligt utan att röra sig befann sig mannen precis vid Dyrgils öra och viskade ”Nu är det hög tid att du vänder hem! Farväl och på återseende!” innan han blåste ut det magiska ljuset. Dyrgil föll genom tomheten i något som kändes som en evighet tills han slutligen landade med ett stort plask. Han tackade sin mor för att han trots sin ovilja till vatten tvingats lära sig simma som liten och simmade upp till ytan. Han befann sig tillbaka i den heliga källan inne i kmordaklostret. Omtumlad möttes han av Perrima och förstod att tiden som för honom känts som en evighet bara berört sekunder i den levande världen.
Steinar hade undertiden försökt klättra tillbaka uppför schaktet men utan Dyrgils hjälp hade han halkat och rasat ner mot den underjordiska sjön nedanför. I sista sekunden hade han lyckats slita tag i en del av ett gammalt nät som satt precis ovanför vattenbrynet och höll sig skrikande kvar där tills Perrima och Dyrgil kom för att hjälpa honom upp. Förvånad över att återse Dyrgil började han ifrågasätta händelseförloppet från det att han blev instängd i skattkammaren. Dyrgil berättade ingående vad som hänt och om resan till dödsriket Dimhall, Girindas ord och den otäcke mannen som faktiskt lyckats skrämma upp hans annars rofulla lugn.
Bestämda över att på nytt försöka återvända till skattkammaren bakom drakhuvudet började man åter bearbeta solkorset men förstod snart att mekanismen gått i baklås och att rummet bakom för all framtid var förseglat. När man återvände till den väntande Perrima reagerade hon genast på att det magiska ljuset var använt. Dyrgil började glatt förklara om hur han tänt ljuset varpå Perrima blir helt ifrån sig och förbannade den enfaldige dvärgens klåfingrighet. Enligt henne hade hans agerande kastat honom in i mysterier som han varken kunde förstå eller var skapt att beträda. Hon lugnade sig något och blev mer lättad när han fortsatte berättelsen och gav Perrima hälsningen från den döda lillasystern. Utan att ödsla tid begav hon sig därpå upp i utkikstornet där hon blev stående i strikt meditation. De andra hann precis upp ur gravkryptan när de häpna fick höra hennes locksång, närmast jämförbar med jojk.
Efter att begravningsceremonin med de döda var avklarad avslutade man dagen med en sen middag innan alla slog sig till ro under sovfällarna. Både Dyrgil och Steinar vaknade till kring midnatt av ljudet från tunga kliv på utsidan. Kanske var det jättarna som hört sången och anlänt? Mycket riktigt fann man en enorm isjätte i ljuset av en enorm fackla, talandes med Perrima. Efter att han förstått att alla klostrets tidigare invånare nu var döda gick han ner på knä och håvade fram en färggrann ask ur sin ränsel som han överlämnade till Perrima. ”Min plikt är nu uppfylld” dånade hans avgrundsdjupa stämma och just som han pulsade bort igen vände han sig om och betraktade den lilla människoskaran innan han i några korta fraser lovade att komma till deras undsättning om de åter lockade på honom.
Konturerna av jätten försvann i den hårda snöblåsten och Perrima kikade ner på asken han överlämnat. Inuti fann hon en medaljong formad som ett ansikte i vit sten. Hon berättade för de övriga att hon endast hört talas om denna relik i kmordadruidernas gamla sagor och hur dess kraft kunde vrida alla dess osanning ur världen. Hon trädde andaktigt halslänken över huvudet och i en tystlåten bön svor hon att beskydda amuletten.
När morgonen åter grydde gjorde man sig redo för avfärd mot Gusters gård där man hoppades finna honom och genom övertalning lämna av det efterlysta smuggelgodset. Perrima som sedan barnsben vandrat fjället kunde utan problem leda vägen från kuskbocken på släden. Dyrgil och Steinar var båda glada att äntligen vara på väg från det ensliga klostret som både kostat kmordasekten och deras kumpan livet. Efter en dagsfärd över gnistrande glaciäris och oväntad medvind slog man läger och efter en händelselös natt styrde man kursen mot gården dit man förväntades anlända sent på natten. Utan förvarning slog de lömska väderkrafterna åter om och ett snöoväder drog fram över landskapet. Som att detta inte var nog skar djävulska ylanden genom natten och oroligt lät man dragdjuret öka takten samtidigt som man såg sig omkring efter den flock vargmän som tidigare jagat släden ur kurs. Istället för vargmännen galopperade fem vitpälsade varelser på ulvar fram genom den djupa snön. Steinar träffades lindrigt av en vinande skur pilar men Perrima skrek högt efter att ha blivit träffad i ryggen.
Dyrgil hade snabbt fångat upp sin yxa och svingade iväg den mot en av vitpläsarna. Hugget träffar varelsen och klöv dess ryggrad vilket bidrog till att fienden föll förlamad från den rasande ulven. Steinar försökte undertiden lyfta en lår med vapen för att dels kasta på fienden men samtidigt för att öka hastigheten. Tyvärr lyckades hans klena kropp inte lyfta den tunga lådan och missnöjd med livet gav han upp försöket. Perrima besvarade beskjutningen och vävde en kraftfull köldvåg med händerna som splittrade närmsta anfallarens bröstkorg varpå väsentliga kroppsvätskor frös till is. Didra skulle precis hugga efter en av de kvarvarande vitpälsarna när några snabba vingslag hördes från natthimlen och i nästa sekund ett gastkramande skri varpå en stor och otydlig varelse slog ner i vagnen och grep tag i henne. Dyrgil hann trots överaskningsmomentet att skicka ett kraftigt hugg mot den suddiga besten och slet upp ett djupt sår i dess buk. Till svar fick han ett ilsket vrålande och en dusch frätande syra som sakta åt sig in i hans frusna ansikte. Han ryggade tillbaka samtidigt som varelsen i släden lyfte med Didra och lämnade en blodpöl på slädens golv. Perrima som sett djuret bära iväg med danserskan skrek högt och drog i tyglarna för att få stopp på släden. ”Neeej!” ropade Dyrgil och Steinar i kör och hänvisade till de tre kvarvarande pälsvarelserna som nu angrep med träklubbor. Lyckligtvis lyckades Steinar kasta sig undan sin angripare medan Dyrgil och Perrima fick motta varsitt slag. Dyrgil svarade genom att med yxan hugga sin fiende i halsen så djupt att dess nacke bröts. De sista varelserna ansåg sig nu underlägsna och tog till flykten från ekipaget. I facklornas sken undersökte man Didras öde men fann bara kraftiga blodspår som förmodligen betydde att den flygande besten gjort slut på henne.
Skadade men ännu vid liv fortsatte sällskapet den sista biten genom snö och blåst och kom efter knappt en timmes färd äntligen fram till Gusters gård. Glädjen förbyttes snabbt till en måttlig uppgivenhet när det visade sig att ingen var hemma på gården. Frusen och trött tog sig Dyrgil in genom ett fönster och fann snart en nyckel att släppa in de övriga med. Dragdjuret med släden lämnades förtöjd på utsidan och efter att ha värmt upp huset med en varm brasa tog man sig för av husets sköna sängbäddar. Perrima grät sig till sömns över den försvunna Didra trots att Steinar gjorde sitt bästa för att trösta henne. Dyrgil funderade på om det varit så genomtänkt att sova på gården. Visserligen hade man i kylan och blåsten inget större val än att stanna kvar men Gusters frånvaro kunde mycket väl bero på att han gripits av snapphanarna. Snart tog sömnen överhanden och den fundersamme dvärgen somnade in.
Kommande morgon sökte Dyrgil och Steinar igenom gården i ljuset från morgonsolen. Under halmen i ladugården fann man i ett hörn en gömd lucka som ledde ner i ett dolt källarutrymme. Man bestämde nu att en gång för alla lasta av smuggellasten i källaren och efter några timmars slit var släden äntligen tom. Den första tanken var nu att återvända till platsen där man under gårkvällen blivit anfallna för att leta spår efter den försvunna Didra. Planen kom dock av sig när man insåg att nattens snöfall raderat ut alla möjligheter att finna spår och istället gav man sig av mot Arhem för att finna Radagast och samtidigt söka vård åt Perrima i shagulitkyrkans sjukstuga. Perrima förklarade under redan till staden att hon helst ville att man höll tyst om de döda druiderna och händelserna i klostret. "Kmorda brukar i regel inte hämnd som ett verktyg men på kontinenten fick jag lära mig talesättet, hämnd utspisas bäst när den lagts på is, vilket känns passande för min sak" avslutade hon.
Vid dagens mitt anlände man åter till Arhem som man lämnat bakom sig för över en vecka sedan. Efter att ha stannat vid sjukstugan med den skadade isdruiden kunde man konstatera att Radagast inte längre befann sig där. Svavelkonvojen som man färdats med till ön hade sedan gårdagen återvänt söderut och på värdshuset igenbommade port satt ett spikat pergament som förkunnade ”härbärget Junker Hildur - stängt på anmodan av prokurator Gottard da Melse i väntan på utredning för riksfientlig verksamhet.
Man hämtade Perrima för att höra sig för om hon visste något om den förrädiska fällan men hon förklarade sorgset att hon aldrig fått lära sig något om varken kammaren eller ens själv satt sin fot där. Eftersom det snart gick upp för alla att chansen till att Morgain lyckats överleva var minimal, samtidigt som Dyrgil kunde bekräfta blod och andra mänskliga substanser blandat med det kokande vattnet ur drakens käftar, så bestämde man sig för att ge upp. Efter en matpaus utan någon sånär matlust begav man sig åter ner till den heliga källans utflöde och fann nu att vattennivån gått tillbaka till den ursprungliga.
Steinar som inte litade på sin förmåga att klättra hissades ner av Dyrgil som strax klättrade efter och man grävde gemensamt fram det första solkorset ur den svarta vulkansanden. Dyrgil lade märke till en skeletthand som hängde ut genom drakhuvudets käftar där även slingor av ånga sipprade fram. Han hittade också sin helrustning kvarglömd sedan det förra besöket men lät den ligga tills dess att man var på väg upp igen. Steinar vred nu det första solkorset och när drakens käftar öppnats kunde man konstatera att skelettkroppen var den stackars Morgain som blivit kokad levande. Kombinationen av tankarna kring Morgains grymma öde och det faktiska liket blev för mycket för den ovane Steinar som kastade upp den senaste måltiden i rummets hörn. Efter att han hämtat sig tillfälligt gick de tillsammans igenom den dödes tillhörigheter och fortsatte sedan in igenom gången till den förrädiska skattkammaren.
Steinar som genast förstod sammanhangen mellan solkorsen grävde nu fram det andra bronshjulet ur sanden men blev panikslagen när han vridit hjulet och drakens käftar på nytt började slutas. Livrädd för att själv sluta på samma kokta sätt som sin tidigare kollega slängde han sig ut genom käftarna som sekunderna senare slog igen. Dyrgil hade undertiden funnit det sökta vaxljuset men istället för att söka igenom rummet efter fler skatter tände han det direkt. Först hände ingenting mer än att den klara lågan kastade ljus på salens väggar men just som han började tveka på ljusets övernaturliga krafter började världen omkring honom att sakta falla sönder och han befann sig plötsligt i ett tomt mörker där en dammhöljd stig lät honom singla ner likt ett höstlöv, ner till riket där allt har sitt slut.
Vid sidorna av honom såg Dyrgil skuggor av de som troligtvis var förbrukade själar som förpassats hit utan chans till återvändo. I ett hastigt ögonblick tyckte han sig se Morgains ansiktsform på en av de förbipasserande men ingen av dem fann längre något att säga. På avgrundens yttersta botten befann han sig på stranden till en mörk flod där bleka varelser förvirrat vandrade omkring som i sömngång. Han vandrade långsamt nedför stranden, ledd av det märkliga ljuset och fann till sin förvåning druiderna sitta där. Likgiltigt stirrade de på honom när han ropade efter Perrimas syster Girinda och med en blick lika tom som hennes enformiga och känslolösa röst frågade hon varför han kommit till henne.
Istället för att presentera sig började Dyrgil genast fråga ut den döda kvinnan om vem som bragt henne och de andra i klostret om livet. ”Mörkret förrådde oss druider i vår sömn” svarade hon. ”Blott min älskade Melobin saknas här på stranden. Kanske lyckades han undkomma det mörka?”.
Dyrgil funderade och började fråga kvinnan om vem Melobin var men fick inga klara besked men när han nämnde Perrima vid namn svarade kvinnan ”Min syster, Perrima måste kalla på jättarna innan allt är förlorat. Jättarna skyddar oss alla från evigt mörker”. ”Finn Melobin! Kanske lever han än och kan förtälja om vårt grymma öde”.
Dyrgils ljus fladdrade plötsligt till och han märkte en man komma gående längs strandkanten. Han utstrålade inte samma meningslöshet som de döda och trots att hans ansikte doldes av en kappa med fördragen huva skymtades ett roat flin i hans ansikte.
”Druidernas dagar var ändå räknade” avbröt han. ”Varför kan man undra? Varför dräptes den försvarslösa sekten vars enda plikt var att vakta isen? Vad kan de möjligen åstadkommit för att dra sådan olycka över sig? Kanske som skorpionen stack grodan halvvägs över den blåsiga sjön så de båda gick död till mötes? Kanske var det bara en del i naturens gång…”
Dyrgil uppfattade mannen som obehaglig, flera gånger värre än själva platsen där han hamnat och frågade vem mannen var. Plötsligt utan att röra sig befann sig mannen precis vid Dyrgils öra och viskade ”Nu är det hög tid att du vänder hem! Farväl och på återseende!” innan han blåste ut det magiska ljuset. Dyrgil föll genom tomheten i något som kändes som en evighet tills han slutligen landade med ett stort plask. Han tackade sin mor för att han trots sin ovilja till vatten tvingats lära sig simma som liten och simmade upp till ytan. Han befann sig tillbaka i den heliga källan inne i kmordaklostret. Omtumlad möttes han av Perrima och förstod att tiden som för honom känts som en evighet bara berört sekunder i den levande världen.
Steinar hade undertiden försökt klättra tillbaka uppför schaktet men utan Dyrgils hjälp hade han halkat och rasat ner mot den underjordiska sjön nedanför. I sista sekunden hade han lyckats slita tag i en del av ett gammalt nät som satt precis ovanför vattenbrynet och höll sig skrikande kvar där tills Perrima och Dyrgil kom för att hjälpa honom upp. Förvånad över att återse Dyrgil började han ifrågasätta händelseförloppet från det att han blev instängd i skattkammaren. Dyrgil berättade ingående vad som hänt och om resan till dödsriket Dimhall, Girindas ord och den otäcke mannen som faktiskt lyckats skrämma upp hans annars rofulla lugn.
Bestämda över att på nytt försöka återvända till skattkammaren bakom drakhuvudet började man åter bearbeta solkorset men förstod snart att mekanismen gått i baklås och att rummet bakom för all framtid var förseglat. När man återvände till den väntande Perrima reagerade hon genast på att det magiska ljuset var använt. Dyrgil började glatt förklara om hur han tänt ljuset varpå Perrima blir helt ifrån sig och förbannade den enfaldige dvärgens klåfingrighet. Enligt henne hade hans agerande kastat honom in i mysterier som han varken kunde förstå eller var skapt att beträda. Hon lugnade sig något och blev mer lättad när han fortsatte berättelsen och gav Perrima hälsningen från den döda lillasystern. Utan att ödsla tid begav hon sig därpå upp i utkikstornet där hon blev stående i strikt meditation. De andra hann precis upp ur gravkryptan när de häpna fick höra hennes locksång, närmast jämförbar med jojk.
Efter att begravningsceremonin med de döda var avklarad avslutade man dagen med en sen middag innan alla slog sig till ro under sovfällarna. Både Dyrgil och Steinar vaknade till kring midnatt av ljudet från tunga kliv på utsidan. Kanske var det jättarna som hört sången och anlänt? Mycket riktigt fann man en enorm isjätte i ljuset av en enorm fackla, talandes med Perrima. Efter att han förstått att alla klostrets tidigare invånare nu var döda gick han ner på knä och håvade fram en färggrann ask ur sin ränsel som han överlämnade till Perrima. ”Min plikt är nu uppfylld” dånade hans avgrundsdjupa stämma och just som han pulsade bort igen vände han sig om och betraktade den lilla människoskaran innan han i några korta fraser lovade att komma till deras undsättning om de åter lockade på honom.
Konturerna av jätten försvann i den hårda snöblåsten och Perrima kikade ner på asken han överlämnat. Inuti fann hon en medaljong formad som ett ansikte i vit sten. Hon berättade för de övriga att hon endast hört talas om denna relik i kmordadruidernas gamla sagor och hur dess kraft kunde vrida alla dess osanning ur världen. Hon trädde andaktigt halslänken över huvudet och i en tystlåten bön svor hon att beskydda amuletten.
När morgonen åter grydde gjorde man sig redo för avfärd mot Gusters gård där man hoppades finna honom och genom övertalning lämna av det efterlysta smuggelgodset. Perrima som sedan barnsben vandrat fjället kunde utan problem leda vägen från kuskbocken på släden. Dyrgil och Steinar var båda glada att äntligen vara på väg från det ensliga klostret som både kostat kmordasekten och deras kumpan livet. Efter en dagsfärd över gnistrande glaciäris och oväntad medvind slog man läger och efter en händelselös natt styrde man kursen mot gården dit man förväntades anlända sent på natten. Utan förvarning slog de lömska väderkrafterna åter om och ett snöoväder drog fram över landskapet. Som att detta inte var nog skar djävulska ylanden genom natten och oroligt lät man dragdjuret öka takten samtidigt som man såg sig omkring efter den flock vargmän som tidigare jagat släden ur kurs. Istället för vargmännen galopperade fem vitpälsade varelser på ulvar fram genom den djupa snön. Steinar träffades lindrigt av en vinande skur pilar men Perrima skrek högt efter att ha blivit träffad i ryggen.
Dyrgil hade snabbt fångat upp sin yxa och svingade iväg den mot en av vitpläsarna. Hugget träffar varelsen och klöv dess ryggrad vilket bidrog till att fienden föll förlamad från den rasande ulven. Steinar försökte undertiden lyfta en lår med vapen för att dels kasta på fienden men samtidigt för att öka hastigheten. Tyvärr lyckades hans klena kropp inte lyfta den tunga lådan och missnöjd med livet gav han upp försöket. Perrima besvarade beskjutningen och vävde en kraftfull köldvåg med händerna som splittrade närmsta anfallarens bröstkorg varpå väsentliga kroppsvätskor frös till is. Didra skulle precis hugga efter en av de kvarvarande vitpälsarna när några snabba vingslag hördes från natthimlen och i nästa sekund ett gastkramande skri varpå en stor och otydlig varelse slog ner i vagnen och grep tag i henne. Dyrgil hann trots överaskningsmomentet att skicka ett kraftigt hugg mot den suddiga besten och slet upp ett djupt sår i dess buk. Till svar fick han ett ilsket vrålande och en dusch frätande syra som sakta åt sig in i hans frusna ansikte. Han ryggade tillbaka samtidigt som varelsen i släden lyfte med Didra och lämnade en blodpöl på slädens golv. Perrima som sett djuret bära iväg med danserskan skrek högt och drog i tyglarna för att få stopp på släden. ”Neeej!” ropade Dyrgil och Steinar i kör och hänvisade till de tre kvarvarande pälsvarelserna som nu angrep med träklubbor. Lyckligtvis lyckades Steinar kasta sig undan sin angripare medan Dyrgil och Perrima fick motta varsitt slag. Dyrgil svarade genom att med yxan hugga sin fiende i halsen så djupt att dess nacke bröts. De sista varelserna ansåg sig nu underlägsna och tog till flykten från ekipaget. I facklornas sken undersökte man Didras öde men fann bara kraftiga blodspår som förmodligen betydde att den flygande besten gjort slut på henne.
Skadade men ännu vid liv fortsatte sällskapet den sista biten genom snö och blåst och kom efter knappt en timmes färd äntligen fram till Gusters gård. Glädjen förbyttes snabbt till en måttlig uppgivenhet när det visade sig att ingen var hemma på gården. Frusen och trött tog sig Dyrgil in genom ett fönster och fann snart en nyckel att släppa in de övriga med. Dragdjuret med släden lämnades förtöjd på utsidan och efter att ha värmt upp huset med en varm brasa tog man sig för av husets sköna sängbäddar. Perrima grät sig till sömns över den försvunna Didra trots att Steinar gjorde sitt bästa för att trösta henne. Dyrgil funderade på om det varit så genomtänkt att sova på gården. Visserligen hade man i kylan och blåsten inget större val än att stanna kvar men Gusters frånvaro kunde mycket väl bero på att han gripits av snapphanarna. Snart tog sömnen överhanden och den fundersamme dvärgen somnade in.
Kommande morgon sökte Dyrgil och Steinar igenom gården i ljuset från morgonsolen. Under halmen i ladugården fann man i ett hörn en gömd lucka som ledde ner i ett dolt källarutrymme. Man bestämde nu att en gång för alla lasta av smuggellasten i källaren och efter några timmars slit var släden äntligen tom. Den första tanken var nu att återvända till platsen där man under gårkvällen blivit anfallna för att leta spår efter den försvunna Didra. Planen kom dock av sig när man insåg att nattens snöfall raderat ut alla möjligheter att finna spår och istället gav man sig av mot Arhem för att finna Radagast och samtidigt söka vård åt Perrima i shagulitkyrkans sjukstuga. Perrima förklarade under redan till staden att hon helst ville att man höll tyst om de döda druiderna och händelserna i klostret. "Kmorda brukar i regel inte hämnd som ett verktyg men på kontinenten fick jag lära mig talesättet, hämnd utspisas bäst när den lagts på is, vilket känns passande för min sak" avslutade hon.
Vid dagens mitt anlände man åter till Arhem som man lämnat bakom sig för över en vecka sedan. Efter att ha stannat vid sjukstugan med den skadade isdruiden kunde man konstatera att Radagast inte längre befann sig där. Svavelkonvojen som man färdats med till ön hade sedan gårdagen återvänt söderut och på värdshuset igenbommade port satt ett spikat pergament som förkunnade ”härbärget Junker Hildur - stängt på anmodan av prokurator Gottard da Melse i väntan på utredning för riksfientlig verksamhet.
De bedragna isväktarna
Morgonen grydde på den förste i nusin, årets näst sista månad. Den klarblå skyn som välkomnat äventyrsskaran under deras första dag i den kylslagna kustbyn Arhem låg lugnt kvar över himlavalvet. Efter ett tidigt morgonmål på Junkern Hildur kom Rurik som avtalat för att möta upp. I släptåg hade han sin morbror Guster som ägde gården dit smuggellasten nu skulle fraktas. Utanför värdshuset hade de båda männen ställt ifrån sig en stor släde som drogs av ett långhårigt djur som mest liknade en slags buffel men som istället för klövar hade kraftiga klor under alla fyra benen. Rurik förklarade att detta märkliga djur kallades karsonoxe och att vagnen man tidigare använt skulle vara till föga hjälp i vildmarkens snömassor.
På värdshuset innegård lastade männen om lårarna från vagn till släde samtidigt som Steinar och Dyrgil ursäktade sig med att de behövde inhandla lämpliga kläder för utflykten. Efter att ha insett att inga handelshus ännu hade öppnat för dagen kom de smått bedrövade tillbaka men fick av Guster låna en rejäl isbjörnspäls att värma sig under. Han kastade också över en illaluktande flaska till Morgain. ”Bäst att ni sydlänningar smörjer er med det här så ni inte fryser ihjäl” manade han och förklarade sedan att oljan kom från samma typ av djur som drog släden och var trots sin vidriga stank det bästa medlet mot kölden.
Steinar var inte speciellt förtjust varken i smörjmedlet eller i tanken på att färdas i vildmark och klagade hela tiden högt och tydligt på hur han inte var ämnad att röra sig utanför civiliserad terräng. Släden med det omaka sällskapet gled österut genom några kvarter välbyggda och snötäckta bostäder och vid Shagulitkyrkans sjukstuga som låg längsmed floden Loberans stannade man tillfälligt för att släppa av Radagast som denna morgon bestämt sig för att byta dagens smuggelfärd mot ett besök hos sin nya bekantskap, prästinnan Listeria.
Halvvägs ur staden möttes de morgonpigga äventyrarna av en begravningsprocession. ”Änkan Mogger” suckade Guster med visst medlidande. ”Hennes man från södern gick under med ett av skeppen från er konvoj. Tragiskt med tanke på att hon sitt utseende till trots ändå lyckades finna någon”. Samtidigt hade Steinars klagan tystnat tvärt och han kröp försiktigt ner under isbjörnspälsen för att om möjligt dölja sin skuld till änkan Moggers stora sorg. Morgain som kände av Steinars plötsliga ängslan tog tillfället i akt att skrämma upp honom ytterligare och började högt och tydligt ifrågasätta ynglingens beteende så till den höga grad att änkan Mogger tittade upp på honom, kanske för att än en gång få höra honom utropa ”Steinar” som även var namnet på den man som nu försatt henne i denna gränslösa sorgestund. Morgain och änkan tittade fundersamt på varandra en sekund innan blickarna skiljdes åt och färden längs vägen fortsatte.
Strax före lunchtid bröts lugnet i släden av kraftiga vingslag från ovan och en mörk skugga täckte det högt stigna solklotet. Morgain blickade upp men hade aldrig tidigare sett en drake och blev därför fullständigt mållös. Dyrgil drog blixtsnabbt sin yxa, redo för strid medan Steinar låg och darrade under pälsen. Man följde ormens färd genom luften men utan att fästa någon uppmärksamhet till släden och dess passagerare fortsatte den sin morgonflygning över vinterlandskapet.
Efter ytterligare någon timme bestämde man sig för att stanna och äta. Just som man tagit sin första tugga på den medhavda måltiden, och efter att Morgain gång på gång hetsat Steinar att följa med honom på jakt, hördes ett dovt ylande. Från en kulle på andra sidan den snötäckta slätten kunde man urskilja en figur som snabbt blev till ett tiotal. ”Förbannat! Snapphanar!” fräste Guster. ”Någon måste ha tipsat dem!”. I nästa sekund galopperade de ylande vargmännen mot ekipaget. Morgain, Dyrgil och Steinar kastade sig alla upp på släden men istället för att följa deras exempel sade Guster med bestämd röst ”Tyvärr blir vi trots allt tvungna att tacka nej till varorna” och innan någon hann reagera hade han smällt till karsonoxen så att den i rask takt gett sig iväg med sina olyckliga resenärer.
”Det var ju hyggligt – vad gör vi nu?” lyckades den nu bittre Morgain få fram utan att egentligen vänta sig något svar. Han grep efter de frusna tyglarna och tittade bakåt men man såg inte längre skymten av Guster och Rurik som antagligen kamouflerat sig i snön. Istället hördes rasande skall och uppmaningar från snapphanarna att ”stanna i det Trakoriska rikets namn”. Morgain som lyckats få kontroll över dragdjuret styrde nu släden mot en brant sluttning och precis som han hoppats på lyckades oxen få grepp med sina klor och släpade, trots halka, släden uppför branten. Väl uppe hörde man snapphanarnas ilskna morranden eftersom de saknade möjlighet att fortsätta jakten uppför den hala klipphällen. Alla skrattade i en blandning av upprymdhet och frigjord ängslan över att man gjort sig av med förföljarna men insåg i nästa sekund att man nu befann sig uppe på glaciären, vilsna utan vare sig karta eller riktmärken.
Man lät djuret dra släden i långsam takt samtidigt som det funderades på vad man skulle ta sig till härnäst. Utan att först märka det hade vädret börjat slå om och innan man visste ordet av befann man sig i en rasande snöstorm. Den klent byggde Steinar somnade snabbt in under pälsen medan Dyrgil lyckades hålla stånd några minuter innan han svimmade i ovädret. Morgain klättrade upp på dragdjurets rygg och tryckte ner kroppen i djurets långa päls där även han till sist somnade in.
Morgain vaknade till av att han låg på marken i en snårig och snöklädd glänta där dimman låg tät. Han såg ingenstans de andra i sällskapet eller dragdjuret med släden. Plötsligt kände han känslan av hur något befann sig bakom honom och när han snurrade runt gled tre figurer fram ur dimman med långa kåpor som dolde deras ansikten. Alla tre bar knivar som blixtrade i månskenet och innan Morgain har hunnit på fötter märkte han sig själv vara obeväpnad. Just som han skall börja fly nerför stigen träffas han av ett hugg i armen från den närmaste kniven och skadad flydde han med de mystiska figurerna hack i häl. Skogen tog slut och han stannade till. Framför sig såg han nu en bro som ledde ut i dimman och långt borta skymtades ett torn varifrån plågade och ångestfyllda skrik hördes då och då. Han kastade sig ut på bron och sprang tills bron plötsligt gav vika och han föll handlöst tills han plötsligt vaknade med ett ryck.
Så bestämde man sig för att följa kvinnornas färd till Kmordas kloster som låg beläget på bergets nordsluttning. Hela sällskapet trängdes på släden som gled fram över de frusna vidderna samtidigt som det vita skenet avtog vid horisonten. Morgain kämpade med Steinar både länge och väl om kvinnfolkets uppmärksamhet vilket mest slutade upp i barnsligt småkiv men inte utan att Perrima fått upp ögonen för den stilige Steinar och hans högtravande nonsens-prat. Dyrgil och Steinar hade båda dragit på sig rejäla förkylningar men var trots rinnande näsor och torra hostningar glada för att nu slippa stanken från karsonoljan. Perrima berättade under färden om sin iver att få återse sin lillasyster Girinda som bodde i klostret men var samtidigt förvånad över att varken systern eller någon annan från klostret kommit till Arhem för att möta henne.
Framåt kvällen slog man läger längsmed en stig som ledde uppför det vindlande berget och vid det sena kvällsmålet fortsatte Perrima att berätta om sitt liv och hur hon och hennes syster redan som små blev omhändertagna av klostrets druider. Flickorna hade från början levt ensamma med sin far, en marjurisk bonde, eftersom deras mor dog i barnsäng när Girinda föddes. När han flera år senare själv låg för döden bad han druidernas äldste att fostra flickorna vilket också skedde. Perrima tröttnade snart på det strikta klosterlivet och gav sig i tonåren av efter att ha läst om tron på sanningsguden Shamash och själv velat pröva lärans heliga eldprov, att vandrar världens lockelser utan tanke på varken dygd eller renlevnad. Efter att systern uppenbarat sig i hennes drömmar hade hon slutligen bestämt sig för att återvända till klostret för att svära in sin eviga trohet till Kmorda.
Kvällen blev natt och sällskapet gick och lade sig var och en för sig. Steinar låg och halvslumrade när han plötsligt hörde någon komma. Genom det lätta snöfallet såg han Perrima med sitt röda böljande hår och utan en tråd på sin välformade kvinnokropp skrida fram som en hägring mot honom. Hon berördes uppenbarligen inte av kylan men kröp ändå ner under hans fäll och efter en intensiv kärleksstund föll de båda i djup sömn.
Steinar satte sig plötsligt upp. Han befann sig inte längre under fällen med den vackra kvinnan utan på ett kallt stengolv i en mörk kammare. Svagt ljus lyste upp rummet i ett halvdunkel och på ett podium stod en figur i mörk kappa och skrattade hånfullt. En vandöd krigarklädd varelse blåste plötsligt i ett horn från ett hörn i kammaren och ur skuggorna hasade sig levande döda mot honom samtidigt som skrattet från den mörka figuren tilltog. Steinar sparkade undan de odödas armar som grep efter honom men slutligen ryckte de ändå i honom från alla håll. I nästa sekund vaknade han med andan i halsen och såg åter den fagra Perrima som oroat ryckt i honom. Hans kropp hade flera rispor och rivmärken men Perrima försäkrade att hon trots deras vilda lyckostund inte var skyldig till hans märken utan istället nyss såg dem uppkomma ur tomma intet.
Följande morgon hade vädret försämrats och himlen var nu täckt av gråa moln samtidigt som vinden tilltagit. De närmaste timmarna förflöt utan någon speciell händelse och framåt eftermiddagen siktade man klostrets utkikstorn vid horisonten. Det hade börjat mörkna när släden med sällskapet stannade till utanför muren som omgav klostret . Man steg av och konstaterade snabbt att man varken såg eller hörde något liv på platsen sånär som ljudet av virvlande pudersnö. Morgain anade oråd och drog en pil över bågsträngen samtidigt som alla i gruppen följde honom mot öppningen i muren. Han spanade ut över den öde gårdsplanen där inte ett fotspår syntes i den djupa snön. Från klostergården på andra sidan skymtades inte heller något ljus men däremot hördes nu ett gnisslande ljud från en trasig fönsterlucka som slog i vinden.
Dyrgil gjorde tecken och pekade mot en dörr i gårdens vänstra del. ”Se, det kommer rök från dörren” viskade han men Perrima förklarade snabbt att röken var en naturlig del av den heta källa som gjorde rummet bakom dörren till bastu. Steinar tröttnade lite på de övrigas försiktighet och pulsade iväg över gårdsplanen fram till klostrets trädörr. Morgain bestämde sig samtidigt för att ta sig bort för att inspektera den trasiga fönsterluckan. Under tiden stod den förfrusne dvärgen och de båda kvinnorna kvar vid öppningen i muren och undrade vad som nu skulle ske.
Steinar smög försiktigt upp den gamla trädörren och kikade in i en hall som slutade i en korsning med ännu en dörr rätt fram. På högra sidan fanns en låg dörr och dessutom såg han ett litet föremål som stod på en bänk en bit in i hallen. Han smög närmare och märkte snart den lilla stengrodan som stirrade ihåligt mot honom, närmast malplacerad, från sin plats på bänken. Steinar som inte kände till något varken om stengrodan eller dess betydelse stoppade den i fickan och återvände sedan ut till Morgain som undertiden konstaterat att rummet bakom fönsterluckan såg ut att vara ett kök där snön nu rasat in.
När Morgain fick se Steinars fynd från hallen muttrade han ”då är nog allt redan försent” och gav tecken åt Dyrgil att ta med släden och de båda kvinnorna in på gårdsplanen. Steinar beväpnade sig med ett svärd från smuggelgodset och tillsammans med Morgain gav han sig åter in i hallen för att undersöka resten av gården. Via matförrådet bakom den lilla dörren till höger kom man in i det snöfyllda köket och märkte konturerna av en kropp i snön. Morgain vände kroppen och konstaterade direkt att druidens hals var avskuren. De båda äventyrarna lyssnade invid nästa dörr och Morgain tyckte sig höra ett ljud från andra sidan varpå han på nytt spände bågen. Steinar slet upp dörren och de såg in i en matsal där en figur satt med ryggen mot dem vid ett bord. Efter att figuren suttit orörlig en stund kunde man konstatera att även denne klosterdruid delade ödet med den avskurna halsen. Man mötte nu Perrima och Dyrgil i korridoren eftersom Perrima vid det här laget var mycket upprörd och vill veta vart hennes syster var. Morgain passade på att sparka in dörren till den heliga källan vilket gjorde Perrima rasande och hon förbannade hans respektlöshet och talade om hur Kmorda skulle straffa hans hädelser. Efter att ilskan lagt sig fortsatte man in i ett cermonirum där ett jättelikt kopparträd försåg huset med värme. När man slutligen öppnade dörren till sovsalen blev man stående i öppningen. I fem av de åtta sovlådorna låg ytterligare druider, däribland Perrimas syster Girinda, alla mördade på samma sätt som de tidigare.
Perrima drog efter andan men fick ingen luft. Hon föll gapande till marken i fullständig maktlöshet och när hon väl fått luften tillbaka galltjöt hon hysteriskt likt ett barn. Steinar gjorde sitt bästa för att lugna henne men gråten och skriken var hejdlösa samtidigt som hon öppet klandrade sig själv för det som hänt och menar att det var Kmordas straff för hennes avvikelse från läran. Morgain kände hur hela situationen blivit minst sagt olustig och sade åt Dyrgil att man snarast skulle ge sig av men övertalades av Didra att stanna eftersom man inte kunde lämna den stackars hysteriska Perrima själv i det skövlade klostret. Dessutom vore det en svår synd att inte ge de olycksaliga druiderna en värdig begravning. Efter att man bestämt sig för att trots allt spendera natten i klostret knöt Morgain karsonoxen vid bastun så den skulle hålla sig någorlunda varm över natten. Dyrgil tog ett bad i den heliga källan och blev därigenom frisk i sin förfrusna fot. Även Steinar lyckades, efter att han lagt Perrima till sängs, ta ett bad i den heliga källan och blev av med de ärr han ådragit sig kvällen före. Undertiden hade Morgain gett sig upp i klostrets utkikstorn som låg på en klippa framför huvudbyggnaden men eftersom himlen var mörk och inget syntes bestämde han sig istället för att gå och lägga sig. Dyrgil låg redan och sov när Morgain och Steinar började käfta högljutt om vem som skulle ta första vakten.
Dyrgil vaknade plötsligt av ett ljud utifrån gården. Han såg inte till några av de andra och smög sig därför ensam till klostergårdens dörr för att kika ut. Med sitt dvärgiska mörkerseende kunde han urskilja fem förruttnade kroppar klädda i trasiga röda särkar som stod och stirrar tomt på honom med sina bleka ansikten. Långsamt började de segla fram mot klostret och efter att ha reglat dörren skyndade Dyrgil tillbaka till sovkammaren där han hittade de andra ligga och sova. Han försökte förgäves väcka dem och märkte istället hur de vandöda tänkt eld på klostret. Elden förvandlade snart kammaren till ett brinnande inferno och just som elden fått tag på hans skägg och kläder så vaknade han kallsvettig. Det svedda skägget hade han dock fått behålla.
Morgain som hade vakten såg plötsligt Dyrgil sätta sig upp och vakna ur mardrömmen. Efter att Dyrgil lugnat sig berättade han om drömmen varpå Morgain suckade över de förbannade drömspelen men påpekade ändå att det nu var Dyrgils tur att hålla vakt.
Följande morgon intogs en enklare frukost innan dagens sysslor fördelas. Perrima hade under natten lugnat sig och berättade med gråt i halsen om druidernas begravningskrypta som skulle finnas ute på gårdsplanen. Tydligen kunde platsen anas uppe från utkikstornet. Hon bad också om att man skulle hämta de dödas ljus som var en av druidernas heliga reliker. Ljuset hade tidigare använts för att söka upp de nyligen avlidna i skuggriket Dimhall för att lyssna till deras sista önskning och hälsningar.
Steinar gav sig upp i tornet och lade i dagsljuset märke till inskriptioner i glasrutorna där rutan mot gården visade en lucka och invid den löd texten ”följ den heliga strömmen till drakens käftar. Två vridna solkors banar väg”. Samtidigt hade Morgain och Dyrgil varit inne och fyllt vatten från källan i några vattenskinn. Dyrgil fann en bok med kodade anteckningar som Perrima lyckades tyda som klosteräldsten Gjalfs skrift. I bokens sista anteckning berättade Gjalf hur han känt närvaron av urminnes ondska djupt nere i isen och hur trolldom inom kort skulle förråda druiderna.
När Morgain och Dyrgil kom ut ur klostergården fann de Steinar grävandes med händerna i den djupa snön och verkade precis ha funnit något. Man hjälptes åt och fann två ringar i en järnbeslagen lucka som man tillsammans lyckades dra åt sidan. Under luckan ledde en trappa ner till en vitkalkad krypta där kmordas tidigare avlidna fanns mumifierade. I bortre delen av kryptan såg man ännu en dörr som kunde öppnas efter att Dyrgil hittat nyckeln i den mördade Gjalfs ficka. Eftersom Steinar ogillade att vistas i de underjordiska gångarna, som dessutom var till bredden fyllda med balsamerade kroppar, bestämde han sig istället för att vara Perrima till hands med att bära de döda från klostergården till kryptan.
Dyrgil och Morgain hade undertiden följt ännu en trappa neråt och kommit fram till en underjordisk gång där blå stenar gav ifrån sig ett behagligt sken. Från en ränna i golvet strömmade vatten som troligtvis kom från den heliga källan strax ovanför och försvann ner i ett stengaller längre bort i gången. Med sina samlade krafter lyckades man dra undan gallret och kikade ner i ett djupt schakt där klättersteg fanns uthuggna i bergväggarna. Dyrgil klättrade först och fann halvvägs ner i schaktet en öppning. När han kikade in fick han en svår chock eftersom han möttes av ett konstgjort drakhuvud i sten men lyckades hålla sig fast utan att släppa taget. När både Dyrgil och Morgain klättrat in i rummet märkte de plötsligt hur rummet vibrerade svagt och gav ifrån sig ett väsande läte. Efter att ha grävt en stund i den svarta sanden som prydde rummets golv fann man ett horisontellt bronshjul och efter att ha vridit detta hjul öppnades drakens käftar.
En efter en kröp man in i det öppna gapet genom en smal gång och snart stod de båda äventyrarna inne i en vit hall. Två statyer föreställande kvinnor läsande varsin bok stod på var sida om ingången och på vardera väggen bortom dem fanns två ansikten som såg ut att sjunga. Även detta rum hade ett golv fyllt av den svarta sanden men det som fångade männens uppmärksamhet var den vackra marmorkistan som stod upphöjd på ett podium. Utan eftertanke tryckte Morgain kistans hasp åt sidan varpå locket med egen kraft gled upp och som en illavarslande tanke mindes Morgain plötsligt Steinars ord i sitt huvud, ”TVÅ vridna solkors banar väg”. Han skulle precis till att varna Dyrgil - men det var redan försent. Ur ett av de två ansiktena sköts en stor stenkula och Morgain kastade sig instinktivt åt sidan. Dyrgil kände vinddraget när klotet missar hans huvud med en hårsmån och slog in i väggen bakom dem samtidigt som hålet där klotet suttit sprutade av kokhett vatten. Brända av det kokande vattnet skrek de båda av smärta men Morgain lyckas ändå stålsätta sig och rycka tag i några av kistans skatter, däribland det sökta ljuset. Dyrgil har undertiden kastat sig mot den trånga passagen som mynnade i drakens stenkäftar eftersom han hört ljudet av deras rörelse. Väl framme var käftarna nästan helt slutna men instinktivt slängde sig Dyrgil den sista biten ut genom dem just som de slog ihop med en smäll bakom honom.
Morgain förstod nu att han var instängd och hans första reaktion var att försöka pressa tillbaka klotet i hålet den kom ut ifrån för att stoppa vattenflödet. Detta visade sig omöjligt och ledde istället till fler brännskador av det kokande vattnet. Planlöst började han istället gräva i sanden och hittade snart det andra solkorset men trots varje kraftsamling var hjulet omöjligt att forcera (även då han lyckades samordna vridmomentet med den andfådde Dyrgil som samtidigt vred solkorset på andra sidan drakkäftarna). Efter ytterligare brännskador förstod Morgain att kampen med solkorsen var lönlös och försökte istället läka sina skador med det heliga vatten han funnit i källan. Tyvärr visade sig inte heller detta fungera eftersom den helande förmågan var knuten till själva källan. I frustration kastade han ifrån sig vattenskinnet och i panik över att det ångande vattnet nu både brändes och steg försöker han återigen fly mot drakfigurens enorma stenkäftar för att försöka hacka sig igenom. Hans försök visade inte ens ett märke på stenen vilket till sist gav honom den bittra insikten om att hans liv var bestämt att sluta här. Det sista Morgain kände var den brutala smärtan som översköljde hans snart genomkokta kropp och undrade om detta kanske trots allt var straffet som Perrima talat om. Hans tanke spelade kvar i fragmentet av en sekund innan anden lämnade kroppen och minnesbilder av hans tidigare hem i skogen och magikern som han växt upp hos blixtrade förbi innan allt bleknade bort för alltid.
Staden vid världens ände
Östanvinden hade fört med sig byrdo månad och sällskapet kunde beräkna att det nu var lite över en månad sedan man lämnat händelserna i HOXOH. Seglatsen över det norra ishavet brukade i regel pågå kring en månad över öppet vatten. Därtill fick man lägga till eller dra ifrån beroende på väder och vind
En av de första kvällarna på öppet vatten satt Radagast och Morgain tillsammans med Brior. Han hade just behandlat sin resa genom skuggornas träsk på Paratorna när Morgain fick syn på en främlig som satt avsides med huvan uppfälld. I sitt knä hade mannen en säck där han gång på gång stack en kniv genom väven och muttrade ont. Radagast gjorde ett försök att tala med mannen men ryggade tillbaka något när främligen blottade sitt sönderbrända ansikte. Han tog åter mod till sig och förstod att det här var krigaren han tidigare räddat i det gamla övergivna jaktslottet några månader tidigare. Utan att lyckas utväxla något givande lämnade han åter mannen till sitt.
Undertiden hade Brior och Morgain fått sällskap av en påfallande vacker kvinna vid namn Perrima. Kvinnan föreföll nästan overklig där hon satt barfota, klädd i lätta, röda plagg av algsiden och med ett svart pannband kring det rödhåriga huvudet. Perrima förklarade att hon var på återresa till Kmordas kloster på berget Biletand och efter att Brior i sin frågvisa natur börjat förhöra henne om öns historia berättade hon för sällskapet om marjuernas uråldriga tro på ”Landekennings lagoband”. Landakenning menar att allt land som ej skiljs av havet har en och samma själ och en mottaglig kan däri komma nära ett helt land bara genom att vistas på en enda plats.
Radagast börjar samma kväll att samtala med en kvinna på båten som han inte träffat tidigare under resan. Kvinnan, vars namn var Listeria berättade att hon var prästinna i Shagulitkyrkan och att hon reste för att besöka kyrkans sjukstuga och fattighus i Arhem. Radagast som själv tjänat i den Mereldiska Kafrilersektens sjukstugor på Paratorna förde under de kommande dagarna flera långa resonemang med prästinnan om läkekonst och växter som visade sig vara deras delade intresse. Detta avslutas med att han blev inbjuden att vid tillfälle besöka Shaguliternas inrättningar i Arhem.
Följande vecka gjorde vädret om tvärt och väldiga vindar slog upp ett kaotiskt vågspel över det vinande havet. Under perioden som följde tilltog vinden så att den slutligen uppnådde full styrka i en rasande snöstorm. Mitt i natten väcktes sällskapet för att hjälpa till att hålla vattenmassorna från däck och några av skeppets mer oförsiktiga passagerare slogs överbord och återfanns aldrig. Samma natt slog en väldig kastvind en av karackerna över kant och inom loppet av någon minut hade fartyget slukats av vågorna. Endast ett fåtal överlevande lyckades som genom ett under ta sin tillflykt till andra båtar i konvojen och sällskapet fick på det sättet stifta bekantskap med Steinar Björkesjö, en arrogant yngling med förkärlek till vin, kvinnor och sång.
Lika plötsligt som ovädret slagit till, försvann stormen kommande morgon och ett tjockt dimhölje lade sig över havet där båten sakta flöt fram i ett vindstillat snöfall. Ytterligare dagar gick utan någon märkbar händelse men varje dag sjönk temperaturen och ett islager växte sig fast på skeppets däck. Lugnet bröts en tidig morgon av en oväntad gungning som om man korsat en undervattensström. Innan någon hunnit reagera skjöts något enormt upp ur havet men dimman låg för tät för att man skulle kunna se vad som utspelade sig. Ångestfyllda skrik hördes från den närmaste båten och därefter ljudet av knakande trä som följdes av ett högt brak, mer skrik, plaskande och fullständig kaos. Snart upphörde skriken och en spöklik tystnad infann sig. När dimman väl börjat lätta något märkte man att en av karavellerna saknades sånär som på spridda vrakdelar som fortfarande dröjt sig kvar i vattnet. ”Offer åt det förrädiska havet” muttrade mannen med vanställt ansikte för sig själv just som han passerade Morgain.
Samma kväll märkte Radagast till sin förtjusning hur Demens vaknat ur sin djupa sömn. Lika snurrig som tidigare men med imponerande förbättrat språkbruk berättade han inlevelsefullt om hur han i sin ungdoms dagar var en av de första att försöka knyta magi till föremål och att hans grova misslyckande sög in hans själ i det dolkskaft där han sedan dess befunnit sig. Eftersom han i förtrollningen verkade fått evigt liv så hade han under oräknelig tid tjänat som rådgivare åt den cruriska konungaätten. Han berättade också om gudarnas vrede som föll över det cruriska folkets övermod och som förbannade dem till barnlöshet. Häxmästarinnan Månvind kom till konungens räddning och vann hans förtroende i den grad att man på hennes inrådan lät begrava folket levande. Kort efter att Demens avslutat berättelsen föll han åter in i pipiga små snarkningar.
En sen kväll i slutet av taragan månad skymtade man till sist en ljuspunkt i den dimmiga snöyran och när konvojen kommit närmare kunde man konstatera att ljuset var en fyrbåk vars sken avslöjade de karga klipporna på den snöhöljda ön. Färden fortsatte på säkert avstånd från öns klippformationer och några nätter senare seglade man in i en djup fjord som öppnade sig som ett djupt sår i kustlinjen. Dimman låg åter tung och gav ifrån sig en vidrig stank som i gryningen visade sig vara från det gulgrumlade vattnet man färdades på. Snart sprack dimman upp igen varpå man skymtade den snötäckta staden längst in i viken.
Den livliga myllret på kajen skvallrade om att morgonhandeln redan var i full gång. Fiskmåsar skriade över kvarblivna fiskrester, köpmännen såg i väntan på varor oroat på den avkortade konvojen, en gycklare spelade pipa, en glädjeflicka kråmade sig i den starka morgonsolen samtigit som några pälsjägare flinade upphetsat med sina tandlösa munnar.
Skeppen flöt in till kajen och förtöjningarnas säkrades samtidigt som en trupp soldater kommer marscherande mot de nyanlända båtarna. Morgain fick syn på Praanz da Kaelve, den man som grep Krilljon i Mynd Mazuldre och som nu med en nöjd min övervakade fångarnas landstigning från det krigsskepp både han och fångarna transporterats med. Alla lade nu märket till den stackars Krilljon som fanns bland de fastkedjade i ett av leden.
Innan man hann kommentera Krilljons öde bröt några skärande trumpetstötar luften och en härold började högröstat förkunna de lagar och förordningar som kunde vara till nytta för de nyanlända:
”Prokurator och kejserlig fogde av Arhem, Gottard da Melse, låter hälsa er resande folket gott komna till den trakoriska nyhamnen. De trakoriska lagskrifterna gäller i Arhem som i övriga riket samt därtill vad regelbruk fogdens ämbete finner förnuftigt. Således skall den som rikets svaveltrad stör för detta undfå straffdom i hårdspö eller rep. Drakormen – Blatifagus dess namn – till fridlevnad sökt sig och ej störas må! Draken kräver näring och för eder som medfört häst undfås dess vikt i silver. Marker runt svavelträskets slavaboning år öst må ej beträdas – härför är straffet väl utmätt. Det ska vidare vara känt att av utkomst skördad ur sjö och mark äga fogden rätt till tioende å rikets vägnar. Sammarlunda gäller trennedel av fynd i malm, källa eller annan markfrukt
Så hälsar eder prokurator Gottard da Melse och bjuder frid bland goda män.”
Efter att Radagast och Morgain blivit nekade hjälp från den ohjälpsamme Steinar lastade de av de otympliga packlårarna till en kärra vid kajen. Demens vaknade till liv igen precis som Radagast tog första stegen på fast mark och såg sig förvirrat omkring. Han kände varken igen staden eller namnet Arhem och menade att man måste anlänt till fel ö eftersom han kände rikets alla städer väl. Radagast blev fundersam men gav trots allt Demens en tillsägelse om att hålla sig tyst och lugn för att inte väcka någon uppmärksamhet.
Den torftiga inspektionen av vakthavande tullman gick smärtfritt och utan vidare komplikation. Tuppen som hela tiden hållit ett öga på gruppen vinkade åt sig Radagast och tipsade honom att Guzier Da Ollach brukade gå att finna på Junkern Hildurs värdshus vid stadstorget. För säkerhets skull hade man även ordnat med ett lösen där Da Ollach skulle säga ”Vi väntar en kall vinter” varpå svaret löd ”kall nog att låta svavlet frysa”. Med detta i minnet pulsade man iväg längsmed gatan där snön lagt sig i drivor mot husvägg och tak. Trots att det var en vacker morgon med värmande solsken så bet kylan fast i ansiktet och det bildades rökmoln av andningen.
Steinar Björkesjö hade trots sitt arroganta och trista uppträdande slutit sig till gruppen. Man hade låtit honom hållas antagligen mest utav medlidande för den skeppsbrutne men tålamodet hade redan börjat tryta för Morgain. Eftersom Krilljons häst blivit kvarlämnad efter hans gripande var den något av herrelös vilket kom väl till pass för den girige Steinar eftersom ingen annan i sällskapet ville göra anspråk på hästen och på det viset dra åt sig uppmärksamhet från fogdens män. Steinar fick genom detta en kvittens att lösa ut på stadens garnison som fanns beläget på klippkrönet av det södra stadsbergets. Han gav sig genast av och man bestämde sig, trots ovilja från Morgain, för att mötas upp senare på värdshuset.
Staden Arhem delades av floden Loberan i de södra och nybyggda respektive norra och äldre kvarteren vilka förenades av en stenbro som låg i anslutning till hamnen. De södra delarna innehöll välgjorda och organiserade husbyggen dit trakoriska nybyggare sökt sig medan norra stadens trånga och planlösa byggnationer var hem åt den ursprungliga befolkningen. Steinars vandring upp längs det södra berget gjorde honom trött och irriterad. Så fort han lagt vantarna på lite penningar skulle han genast skaffa sig en springschas för att slippa gå ansträngande ärenden. Väl på garnisonen utkvitterade han en säck med silverdecaurer och började därefter genast se sig om efter ett tjänstehjon.
Undertiden hade Radagast, Dyrgil och Morgain nått fram med kärran till Junker Hildur och medan Dyrgil och Morgain vaktande ekipaget steg Radagast in på värdshuset där en träskylt med en flinande galt hängde över ingången. Utan att hänga av sig något i vapenstugan kom han in i stora salen där en öppen eld brann klar mitt i rummet. Från taket nära rökhålet hängde några fårskankar på rökning och hela rummet gav ifrån sig en speciell men hemtrevlig doft. Vid ett av de avlånga borden satt ett sällskap som Radagast uppfattade som bönder medan ett annat var fyllt av ett skrålande sällskap där en storväxt och lätt grönhudad varelse, närmast lik en orch, gjorde narr av en stackars gycklare som försökte underhålla gästerna med sång och musik. ”Träskfösare på frigång” viskade en ung kvinna informativt där hon satt ensam vid ett runt bord närmast Radagast. ”Vad sägs föresten om en liten glädjestund för några slantar?” fortsatte hon med ett mjukare tonläge, men Radagast svarade inte eftersom han nu fått syn på värdshusvärden som kommit till slavfösarnas räddning med färsk mjöd. Värden var en bastant karl med tjuraktig massiv kropp klädd i solkigt förkläde och blekta ylleplagg. Efter att han serverat dryckerna såg han med stadig blick på den nyanlände och Radagast lade märket till ett långt ärr i värdens panna. ”Måltid för en?” frågade han och spottade lite av sin tuggtobak på det hårdtrampade lergolvet som var strött med vitträflis. ”Tack men jag har ärende med Guzier da Ollach, när kan man vänta honom?”. ”Då kan du gott vänta” skrattade värden. ”Den gamle token blev satt i fånglägret nere i svavelträsket för några månader sedan och lär nog inte dyka upp inom det närmaste. Hur är ni förresten bekant med gubben?”. Radagast blev så överraskad att han inte visste vad han skulle säga och började svamla om hur han träffat Da Ollach på Paratorna men fick en misstänksam blick till svar och förklaringen att gubben aldrig lämnat Marjura i hela sitt liv. Lätt panikslagen tackade Radagast för informationen och försvann hastigt ut till sina väntande vänner.
Inne i stora salen hade Steinar och Dyrgil dukat upp med festmåltid och bjudit in den ensamma glädjeflickan till sitt sällskap. I dryckesdimman lyckades Steinar dra igång en dispyt med slavfösarna på andra sidan salen. Stämningen lugnade sig efter att han istället vänt uppmärksamheten mot flickan och efter ett köpslag lämnat ansvaret för silversäcken till Dyrgil varpå de båda smet iväg mot den väntande sänghalmen. Morgain hade undertiden finansierat sällskapets platser i sovstugan trots husets hutlösa priser.
Steinar kom slutligen tillbaka, lycklig i blicken och festen vid bordet fortsatte. Framåt kvällen stärktes underhållningen då gycklaren fick sällskap av en danserska. Radagast, Morgain och Dyrgil kände genast igen den vackra Didra som de räddat ur fångenskapen i Jhildarints bergstempel. Efter ett känslosvallande uppträdande där hennes klädesdräkt endast bestått av ett höftskynke och bjällerremmar kring hand- och fotleder försvann hon men återvände något mer påklädd till sällskapets bord och kramade om sina befriare. Hon berättade hur hon nyligen kommit till Arhem med ett handelsskepp från Kargom därifrån hon flytt undan sin familj. Nu hade hon sökt sig till Marjura för att finna sin mormor furstessan Elmesum som en gång i tiden flytt hit med sin älskade utan att återvända. Didra menade att hon inom sig kunde känna hur hennes mormor fortfarande var i livet. För att bättra på reskassan hade hon nu tagit arbete som danserska på Junkern vilket förenade nytta med nöje. Samtalet avbröts av en livlig diskussion vid grannbordet där en smal figur med råttliknande ansikte och en storväxt man klädd i sjaskiga yllekläder börjat bråka med Hildur över betalningen varpå Hildur kastade ur sig diverse förolämpningar mot männen och slängde deras mynt i golvet så det hamnade vid sällskapets bord. Radagast plockade upp järnbiten som var stämplad med ett tjurhuvud utan att känna igen trycket varpå Demens som tystlåten suttit i hans bälte började pipa så pass att Radagast tog sin tillflykt till innegården. Demens förklarar upphetsat hur myntet var ett oxjärnsmynt som användes av Cruris folk i byteshandeln. Radagast förstod nu att man trots allt var på rätt spår och befallde återigen gubben på dolkskaftet att inte föra något väsen samtidigt som han återvänd in i matsalen.
Männen vid grannbordet hade vid det här laget gjort upp i godo med Hildur som ilsken försvunnit ut i köket. Radagast tog tillfället i akt att tala med männen som med en handfull silvermynts hjälp ville minnas att de fått "falskmyntet" när de handlat karsonfett av en kvuverjägare i deras handelsläger utanför Arhem.
Efter att Didra gett sig av berättade Radagast för de övriga vid bordet om fyndet och att man borde söka ledtrådar om Cruri hos kvuverstammen. Steinar blev illa till mods och sade att han helst inte färdas ut ur staden vilket gladde Morgain som tröttnat rejält på den uppkäftiga pojkspolingen. Radagast bestämde sig för att inte blanda in Steinar i smuggelaffären utan bjöd i hemlighet en dryck med sömnmedel åt den ovetande Steinar som snart lades medvetslös i sovstugan.
Omkring stängning klev Hildur fram till sällskapet och presenterade sin son Rurik som precis anlänt. Han synade gruppen misstänksamt och frågade, precis som sin far, i vilket ärende de sökte Guzier da Ollach. När Radagast berättade att man kommit för att lämna handelsvaror började Rurik fundera och sade sedan ”Vi väntar en kall vinter” varpå Morgain svarade, trött på de löjliga ordlekarna ” kall nog att låta svavlet frysa?”. Rurik sken upp som en sol och började förtjust berätta om sitt möte med den likasinnade (och för sällskapet fullständigt okände) Herr Molbrock som i all givmildhet sänt Marjura verktyg för dess befrielse. Han förklarade också hur Guzier da Ollach blivit arresterad efter att han hållit ett brandtal på torget till avsky av det trakoriska styret och då dömdes för uppvigling och sattes i fånglägret på obestämd tid. Morgain förklarade att sällskapet agerade sändebud och alls inte brydde sig om frihetsrörelsens sak varpå Rurik tystnade förvånat varpå han började väga allt han sade på guldvåg. En packlår från vagnen bars in i värdshusets kök och man beskådade de ankomna varorna. Hildur blev plötsligt oroad över hela smuggelaffären och började vanka av och an samtidigt som han argsint förklarade hur han en gång i tiden själv var trakorisk frihetskämpe men nu inte ville bli indragen i några statsfientliga handlingar eftersom krig mest innebar elände och att det mesta faktiskt blivit bättre sen trakorierna tog makten.
Rurik avfärdade sin fars prat med att friheten är ovärderlig och att kampen för rättvisa måste fortsätta varpå ett livligt gräl bröt ut och väckte frun i huset. Rurik och hans far tystnade och lådan med smuggelgods stuvades snabbt undan samtidigt som Rurik förklarade för Radagast och de övriga att han behövde deras hjälp att frakta vapnen till sin morbrors gård. Man bestämde sig för att avvakta med resan till nästkommande morgon för att inte dra åt sig någon onödig uppmärksamhet och lade sig i sovstugan där Steinars fyllesnarkningar höll de övriga vakna länge och väl.
Radagast låg och vred på sig medan han funderade på det gamla myntet från Cruri, sammanträffandet med den fagra Didra och även på den stackars Krilljon som antagligen spenderade natten i det frusna svavelträsket.
Schakello´s smuggelgods
Natten på värdshuset ”Svarta Musslans Pärla” förflöt och redan i ottan gav sig sällskapet med Radagast i spetsen tillbaka till biblioteket för att, om möjligt, släcka törsten efter mer information. Förmiddagen spenderades bland bibliotekets många hyllrader när man kring lunchtid ansåg att man trots noggrann efterforskning inte fann något mer av värde för det fortsatta äventyret.
Något senare och lagom med högvattnet begav man sig med roddbåt över viken till Okruzande och den väntande Krilljon som spenderat natten på värdshuset ”Salta Gasten” där han mot ett bejublat gästspel med sång och spel fått logi. Övriga i sällskapet valde att inkvartera på samma härbärge och berättade sedan för Krilljon om fynden i biblioteket över en välsmakande måltid. Krilljon medgav att han tidigare hört talas om RhabdoRana men menade att det lät osannolikt att den gamla sekten plötsligt skulle vaknat till liv efter att inte ha hörts av på många år. Man bestämde sig för att det var hög tid att söka transport till Marjura och blev av värdshusvärden rekommenderad att ta kontakt med handelshuset Shakello som hade en filial i kustbyn Arhem på den avlägsna ön.
Kvar på kajen stod Radagast och Morgain och var uppenbart villrådiga. De bestämde sig för att konfrontera Tuppen med problemet men fick av honom en nervös utskällning att han minsann inte ville ha fler problem än nödvändigt. Praanz da Kaelve var dessutom en av rikets bästa kämpar och skulle utan problem kunna göra livet surt för den som trilskades.
Radagast och Morgain som inte ville lämna Krilljon åt sitt ödesmöte med lagens långa arm lyckades övertala Tuppen om att få låna en roddbåt och när Vågdansaren lagt sig för ankar i hamnbassängen rodde man tillbaka till kajen för att undersöka vad som hänt deras fängslade kumpan. Inom loppet av några timmar konstaterar man att häktets posteringar, bestående i en blandning av stadsvakt och trakoriska soldater, var alltför många till antalet för att man skulle ha en ärlig chans att frita fången. Underläget var helt enkelt så målande att man blev tvungna att avstå räddningsförsöket och istället återvända till båten där Dyrgil undertiden vaknat upp ur sin påtvingade sömn. Morgain lyckades på nytt lugna den hysteriske dvärgen och trots att oron växt sig stark över vad Krilljon kan ha tvingats ur vid ett brutalt korsförhör bestämde man sig för att försöka få några timmars sömn.
Dagen hade nästan nått sin mitt när sällskapet vaknade. Man hade sedan länge lämnat hamnen och såg konturerna av Mynd Mazuldre vid horisonten. Radagast skulle precis till att pusta ut över att ha undkommit ytterligare konfrontation när Morgain uppmärksammade att ett trakoriskt krigsskepp anslutit sig till konvojen. Uppe på däck stod den nu livrädde Tuppen och darrade samtidigt som han förbannade både Radagast och Morgain för att ha dragit ner honom i fördärvet. Utan att kunna få ur honom något vettigt bestämde sig Morgain för att titta till smuggelgodset och passade på att stuva om lårarna så de stod längst in mot skrovsidan. Han lade nu märket till en märkning på lådorna som han inte uppmärksammat tidigare. ”Svavelvinter” stod ristat på kortsidan på var och en av smuggelgodsets lårar.
Dagarna gick och som sista anhalt gick konvojen in i staden Isakra på Trinsmyra för att fylla på vatten och proviant för den väldiga seglatsen över norra ishavet. Här gick även en munk vid namn Brior Brådfot ombord. Radagast började inom kort att samtala med den sällskaplige vandraren som snart började redogöra för sina tidigare resor i den trakoriska övärlden. Morgain stod ensam och såg ut över det blågröna havet där vågorna bildade ojämna mönster som klövs under fartygets fördäck. Han undrade vad som hänt Krilljon och om han skulle kunna förlåta deras svek, om han nu fortfarande var vid liv.
Något senare och lagom med högvattnet begav man sig med roddbåt över viken till Okruzande och den väntande Krilljon som spenderat natten på värdshuset ”Salta Gasten” där han mot ett bejublat gästspel med sång och spel fått logi. Övriga i sällskapet valde att inkvartera på samma härbärge och berättade sedan för Krilljon om fynden i biblioteket över en välsmakande måltid. Krilljon medgav att han tidigare hört talas om RhabdoRana men menade att det lät osannolikt att den gamla sekten plötsligt skulle vaknat till liv efter att inte ha hörts av på många år. Man bestämde sig för att det var hög tid att söka transport till Marjura och blev av värdshusvärden rekommenderad att ta kontakt med handelshuset Shakello som hade en filial i kustbyn Arhem på den avlägsna ön.
På gatan som gick längsmed Okruzandes kaj låg Shakello´s lagerlokal där varor staplades för lagring mellan handelsfartygens transporter samt fanns placerad till fördel för huvudkontoret i Tricilve på andra sidan sundet. För tillfället höll några män på att bära ut avgående gods till den livligt trafikerade kajen. Radagast gick fram till den av dem som såg ut att föra befälet och talade med honom.
Den unge mannen var välklädd av senaste mode och presenterade sig som Isimund Shakello, yngste son till husets överhuvud. Isimund var en gladlynt och hjälpsam man som förklarade att enda vägen till Marjura som han kände till var med den såkallade ”Svaveltraden” som endast avseglade mot Marjura en gång varje vår och höst, vilket för tillfället betydde om två dagar. Han menade också att resan var ett svårt företag eftersom det dels var ont om platser på konvojens båtar men också att riket var väldigt rädd om sin koloni och som försiktighetsåtgärd infört krav på färdebrev för få bättre kontroll på vem som reste till och från ön. Ett sådant färdbrev utfärdades endast av prokuratorn i Tricilve som brukade kräva en vidsträckt och detaljerad anledning till vistelse på den isolerade och ogästvänliga ön.
Sällskapet tvekade en sekund och tittade på varandra innan Morgain frågade om det eventuellt fanns arbete för dem hos Shakello och att man t.ex. kunde övervaka handelshusets transport till ön. Isimund studerade dem långsamt innan han sade med lågmäld röst: ”Nå, jag har eventuellt ett erbjudande åt er om ni återkommer ikväll”. Morgain nickade och man tog farväl av köpmannen.
Timmarna fram till kvällen spenderades genom att göra inköp av diverse utrustning. Dessutom inhandlades varma kläder för att klara det kalla polarklimatet uppe i norr. Lagom till mörkrets inbrott mötte man upp Isimund utanför lagerlokalen och följde honom genom stadens gränder tills man kom fram till hans bostad där man satte sig ned på hans nyligen inredda vindskontor. Han förklarade i korta drag hur han skulle kunna ordna med underlag till färdebrev samt kostnadsfri transport upp till Marjura om sällskapet kunde tänka sig att sköta transporten av några trälårar med ytterst känsligt innehåll. När ingen i sällskapet protesterade förklarade han att smugglingen gällde ett parti vapen som beställts till Guzier Ollach som var frihetsrörelsens självutnämnde ledare i Arhem. Själva uppdraget var givetvis ytterst hemligt eftersom minsta felsteg skulle väcka onda aningar hos Trakoriska Riket och bestraffningarna för samröret värre än döden själv.
Sällskapet som på olika sätt mer eller mindre missgynnats av rikets framfart såg inget större moraliskt problem med att utföra uppdraget och efter att man i samförstånd tackat ja fortsatte köpmannen att förklara hur smuggelgodset fanns gömt i lönnutrymmen på botten av varje packlår. Godset skulle tas ombord vid ett kort besök i staden Mynd Mazuldre nära Paratornas nordspets och skeppets kapten som kallades Tuppen var förutom dem själva den ende på resan som var införstådd i planerna. Därefter satte sig Isimund ned vid sin skrivbänk och skrev ett utförligt intyg att visa för prokuratorn i Tricilve nästa dag.
Efter ett långdraget besök hos Fingal da Primera, Tricilves nytillsatte prokurator inspekterades medhavt dokument efter ett sakligt förhör med sällskapets resenärer. Dyrgil som på något underligt sätt hittills varit lyckligt ovetande om resans omfattning började på vägen ut från prokuratorn att livligt protestera mot företaget. Morgain lyckades (trots den allmänt kända skräcken för vatten hos dvärgfolk) att genom ett under göra dvärgen onaturligt sansad igen.
Resten av dagen spenderades i stillhet och alla utom Dyrgil gladde sig åt den spännande resan. Svaveltraden hade anlänt till Okruzande redan för några dagar sedan och låg sedan dess vid kajen för av och pålastning. Krilljon spenderade de sista timmarna i hamn med att för tredje kvällen i rad göra en insats som trubadur på värdshuset vilket ledde till att kvällen avslutades med en vacker flicka i sänghalmen. Detta uppskattades inte fullt lika mycket av Dyrgil som i tandgnisslande väcktes av den högljuda älskogen.
Tidigt nästkommande morgon befann sig sällskapet på karavellen ”Vågdansaren” som tillsammans med övriga skepp i konvojen just lättat ankar. Höstens version av svaveltraden bestod av fyra karaveller som var ett lite mindre och smidigare handelskepp samt tre karacker som var en större och långsammare fartygsmodell vilket totalt sett saktade ner hastigheten. Eftersom Dyrgil börjat bli sjösjuk redan vid rodden ut till ”Vågdansaren” låg han utslagen i sin hytt av det gränslösa illamåendet. Radagast passade istället på att bekanta sig med kaptenen som istället för med namn presenterade sig som just Tuppen. Han berättade att skeppet just kommit från en handelsresa i Thimassergapet där förrädiska pirater plundrade farvattnen. När Radagast började prata om uppdraget de fått från Isimund stelnade kaptenen till och avslutade snabbt konversationen, märkbart nervös att någon annan lyckats lyssna till samtalet.
Flertalet dagar förflöt medan Dyrgil dåsade i sin sjösjuka och de övriga studerade böcker de funnit under sina strapatser i Fontra Cilor och Kargom. Eftersom man misstänkte att Dyrgil skulle göra sitt yttersta för att lämna karavellen när man nått kajen i Mynd Mazuldre bestämmde man sig för att droga den stackars sjösjuke dvärgen med ett starkt sömnmedel. Utslagen av preparatet märkte han inte hur Vågdansaren anlände till kajen och de rörelser på däck som antydde lastning av handelsvaror.
Kvar på kajen stod Radagast och Morgain och var uppenbart villrådiga. De bestämde sig för att konfrontera Tuppen med problemet men fick av honom en nervös utskällning att han minsann inte ville ha fler problem än nödvändigt. Praanz da Kaelve var dessutom en av rikets bästa kämpar och skulle utan problem kunna göra livet surt för den som trilskades.
Radagast och Morgain som inte ville lämna Krilljon åt sitt ödesmöte med lagens långa arm lyckades övertala Tuppen om att få låna en roddbåt och när Vågdansaren lagt sig för ankar i hamnbassängen rodde man tillbaka till kajen för att undersöka vad som hänt deras fängslade kumpan. Inom loppet av några timmar konstaterar man att häktets posteringar, bestående i en blandning av stadsvakt och trakoriska soldater, var alltför många till antalet för att man skulle ha en ärlig chans att frita fången. Underläget var helt enkelt så målande att man blev tvungna att avstå räddningsförsöket och istället återvända till båten där Dyrgil undertiden vaknat upp ur sin påtvingade sömn. Morgain lyckades på nytt lugna den hysteriske dvärgen och trots att oron växt sig stark över vad Krilljon kan ha tvingats ur vid ett brutalt korsförhör bestämde man sig för att försöka få några timmars sömn.
Dagen hade nästan nått sin mitt när sällskapet vaknade. Man hade sedan länge lämnat hamnen och såg konturerna av Mynd Mazuldre vid horisonten. Radagast skulle precis till att pusta ut över att ha undkommit ytterligare konfrontation när Morgain uppmärksammade att ett trakoriskt krigsskepp anslutit sig till konvojen. Uppe på däck stod den nu livrädde Tuppen och darrade samtidigt som han förbannade både Radagast och Morgain för att ha dragit ner honom i fördärvet. Utan att kunna få ur honom något vettigt bestämde sig Morgain för att titta till smuggelgodset och passade på att stuva om lårarna så de stod längst in mot skrovsidan. Han lade nu märket till en märkning på lådorna som han inte uppmärksammat tidigare. ”Svavelvinter” stod ristat på kortsidan på var och en av smuggelgodsets lårar.
Dagarna gick och som sista anhalt gick konvojen in i staden Isakra på Trinsmyra för att fylla på vatten och proviant för den väldiga seglatsen över norra ishavet. Här gick även en munk vid namn Brior Brådfot ombord. Radagast började inom kort att samtala med den sällskaplige vandraren som snart började redogöra för sina tidigare resor i den trakoriska övärlden. Morgain stod ensam och såg ut över det blågröna havet där vågorna bildade ojämna mönster som klövs under fartygets fördäck. Han undrade vad som hänt Krilljon och om han skulle kunna förlåta deras svek, om han nu fortfarande var vid liv.
Strimmiga grodans syskon
Frostmånes gamla husfru Myrva kom sömndrucken in i rummet. Hon var en stadig kvinna i övre 50-års åldern och hade vaknat av tumulten i kammaren. När hon såg Frostmånes kropp var hon nära att svimma men Morgain fångade upp henne. Efter att sällskapet förklarat för husfrun vad som hänt lugnade hon sig så när som på upprepade snyftningar. Radagast plockade åt sig dolken och man lade Frostmånes kropp i sin säng och tvingade till sig ytterligare några timmars sömn innan solen åter gick upp.
När man kom ner i köket på morgonen hade Myrva redan gjort frukost. Stämningen var av förståliga skäl tryckt men man bestämde sig för att husfrun skulle kontakta HOXOH´s rådäldste som fick ordna med präst och dödgrävare. Hon bad också männen att bära hemligheten om Frostmånes självmord eftersom en sådan handling var allmänt förkastad av stadens invånare och skulle kunna leda till att man vägrade honom en värdig begravning. Hon bjöd också sällskapet att stanna i huset och att delta i begravningen eftersom hon antog att det var den dödes vilja. Alla beslöt sig för att göra henne till viljes.
Medan Myrva var borta passade Radagast och Morgain på att snoka igenom Frostmånes kammare. Förutom sängen och arbetsbänken var rummet fyllt av hyllor med skrifter av skiftande karaktär. Dyrgil lyckades finna ett lönnfack bakom en av hyllorna och fann där en påse med silverdecaurer. Påsen beslöt man att lämna över till husfrun så fort hon återvänt. Bland hyllornas skrifter fann man också personliga anteckningar troligtvis skrivna av Frostmåne själv. Tyvärr var dessa skrivna i okända runor men Radagast stoppade ändå på sig skrifterna i sin packning.
Sent på eftermiddagen kom Myrva tillbaka och berättade att begravningen skulle ske nästnästa förmiddag på en begravningsplats strax söder om staden. Under kvällsmåltiden hade stämningen lättat lite och man började fråga ut husfrun om Mäster Frostmånes arbete. Hon förklarade snabbt att trots hennes långa tjänstgöring i huset hade hon inget intresse i varken hans privatliv eller sysslor. Hon kunde inte påminna sig om att han hade några släktingar hon kände till men han hade däremot en stor bekantskapskrets bland stadens främre invånare genom sitt arbete vid akademin. I nästa sekund drog hon en djup suck och sade att hon inte förstod någonting av det här avskedsbrevet och att Frostmåne varit som besatt av något gammalt fornrike ända sedan han återvänd från en utgrävning på en avlägsen kontinent för några år sedan.
Efter att Myrva lagt sig för kvällen satt gruppen uppe och diskuterade. Man anade att något med dolken hade lett till Frostmånes reaktion. Man var också mycket undrande över att han i sitt brev plötsligt vänt till att man skulle gömma dolken och glömma allt man hört. Om någon annan var ute efter dolken var det bäst att vara på sin vakt så man bestämde sig för att sova i skift. Morgain tog första passet och kunde inte släppa tankarna kring dolken. Frostmåne hade ju bett dem att gömma dolken. Kanske vore det bäst att smyga med dolken i begravningskistan? Under nästa pass sjönk Radagast ner i en magisk skrift medan Krilljon utnyttjade sitt pass till att öva sång och musik på sin lyra. Detta väckte övriga i sällskapet men efter diverse dispyter förflöt sedan natten utan händelser.
Nästa dag gav man sig iväg till stadens akademi. Efter en stunds språkande med en av skolans assistenter visades man in till Radagast gamle läromästare som efter diverse artigheter hänvisade dem till akademins historie- och arkeologlärare Isodorr. Denne Isodorr blev chockad av budet om Frostmånes bortgång men förklarade att han inte kände honom så väl samt att de som arbetat med honom på tidigare expeditioner antingen hade avslutat sin tjänst eller var ute på nya uppdrag för akademins räkning. Radagast beslutade sig även för att lämna Frostmånes anteckningar hos Isodorr så han tillsammans med akademins språkexpert kunde försöka tolka skrifterna.
Resten av dagen var utan större händelser och efter kvällens middag bestämde man sig för att sova tidigt. Morgain lånade den gamla dolken av Radagast och satt en stund och fingrade på den innan han gav den tillbaka och gick till sängs utan en tanke på att fortsätta den vakthållning som man haft natten innan.
Mitt i natten vaknade Radagast av ett knarrande ljud. Han låg blixtstilla och lyssnade. I ögonvrån såg han hur en mörk skepnad befann sig i rummet. Just som figuren smög sig vidare ut i korridoren gav prästen ifrån sig en hög vissling som med ens gjorde övriga sällskapet klarvakna i sina rum. Med draget svärd steg Morgain ut ur sitt rum och såg just figuren försvinna längre bort i korridoren. Både Radagast och Morgain förföljde nu inkräktaren. I en hastig rörelse vände sig nu den förföljde och kastade ifrån sig några frön som i nästa sekund flammade upp med sådant ljus att varken Radagast eller Morgain såg någonting. I kaoset hör de båda hur inkräktaren skriker till och släpper något i golvet. Radagast som fick tillbaka synen någon sekund innan Morgain såg något som fick honom att knappt tro sina egna ögon. Dolken hade bitit förövaren.
Morgain rusade ut på gatan men inkräktaren var som bortblåst. Kvar inne i huset stod Radagast och plockade häpen upp dolken. Han märkte nu (än mer förvånad) hur den snidade gubben likt en skorpion rörde sig i hans hand. I delad förskräckelse och förtjusning kastade han den ifrån sig varpå gubben på dolkskaftet gav ifrån sig ett pipigt pladdrande på ett okänt språk och gestikulerande livligt från sin plats på golvet. När Radagast började tala till dolken tystnade den plötsligt till och plirade tyst på honom en sekund innan den sade på knagglig västjori. ”Tack Tack! Måste skynda, Rädda kung familj, genast! Månvind förtrollat, Begrav levande! Måste skynda!”. ” Vem är du?”, lyckades Radagast få fram varpå dolken som undertiden upprepat fraserna tystnade och tänkte innan den svarade ”Jag. Demens. Cruris Kung. Ge råd!”. Vid det här laget hade övriga i sällskapet samlats kring Radagast och tittade med stora ögon på den talande dolken. Morgain ställde några ytterligare frågor till Demens (som uppenbarligen var dolkens namn på sig själv) och lyckades med hjälp av dennes beskrivning av rikets läge få fram att Cruri måste finnas norr om trakoriska öarna och sannolikt på den avlägsna ön Marjura längst upp i det norra ishavet. Strax därefter gäspade Demens till och somnade bort, ljudande små små snarkningar.
Samtidigt hade Radagast kännt ett obehag över att Myrva ännu inte synts till. Nog för att husfrun hade dålig hörsel men härom natten hade hon trots allt hört uppståndelsen när man fann Mäster Frostmåne. Han skyndade ner till hennes rum som låg i husets källarplan och fick till sin förskräckelse se att hennes säng var blodfärgad efter att inkräktaren skurit hennes hals. Vad som dessutom fångade hans uppmärksamhet var den lilla stengroda som stod utplacerad precis bredvid hennes kropp utan att passa in i rummets övriga möblering. De andra kom nu till undsättning och man blev oroliga att stadsvakten skulle se med misstänksamma ögon på sällskapet efter att två närliggande och onormala dödsfall kommit från deras håll.
I smärre panik gjorde man sin packning redo och sadlade hästarna för att lämna staden i all hast. Vid HOXOH´s stadsport blev det dock tvärstopp eftersom bron från och till staden vid ojämna tillfällen har för avsikt att försvinna från sin plats vid brofästet. Just som Radagast förklarade detta för de övriga sken solen genom morgonmolnen och dagsljuset förde med sig den försvunna bron varpå man utan dröjesmål red fram till värdshuset ”Packåsnan” som man bott på någon vecka tidigare. Efter att ha kommit i ordning och sovit någon timme gav man sig iväg på Frostmånes stundande begravning. Direkt därefter tog man, trots allt, kontakt med stadsvakten och förklarade situationen som de mot alla odds godtog (kanske just pågrund av den godhjärtade Radagast ärliga uppsyn). Man lyckades inte heller få någon hjälp av Isodorr på HOXOH´s akademi som kunnat konstatera att skrifterna från Frostmåne troligtvis var skrivna i ett personligt chiffer som vanligtvis användes för att lärda män skulle kunna dokumentera sina iaktagelser utan att det för den sakens skull ge nytta åt någon annan.
Samma kväll satt man vid ett bord på värdshuset och diskuterade över några sejdlar av traktens hemlagade rusdryck ”käftsmäll” som eventuellt fått sitt namn av den grava alkoholhalten. Demens hade inte gått att väcka sedan nattens händelser och om det inte varit för de svaga snarkningarna kunde samtalet med dolken lika gärna varit ett drömspel. Det var iaf säkert att andra än de själva hade våldsamt intresse i att lägga beslag på föremålet och man gjorde därför antagligen klokast i att snarast försvinna från platsen innan fler föll offer för mördaren med stengrodan. Såhär långt var alla på samma linje men det var nu åsikterna delade sig så i den grad att männen vid bordet slutligen blev högljudda. Radagast menade att Frostmånes vilja var att hålla dolken säker och att snarast lägga den tragiska historien bakom sig. Morgain och Krilljon var av uppfattningen att man skulle resa till Tricilve, det Trakoriska rikets huvudstad, eftersom Tricilves akademi var känd för sitt gigantiska biblioteksområde. Väl där skulle man kunna söka information om både Marjura och Cruri för att sedan ge sig ut på något som av förespråkarna antyddes som en ”ärofylld utgrävning av rent arkeologiskt syfte” men alla i sällskapet begrep var en synonym till gravplundring. Dyrgil satt tyst i sitt hörn och mumlade sedan något om att kasta den förhäxade dolken i havet.
Eftersom Radagast trots sin lugna och sakliga argumentation inte kunde redogöra för exakt hur man på bästa sätt skulle kunna skydda Demens samt att varken Radagast, Morgain eller Krilljon hade hjärta att slänga det snarkande dolkskaftet till vågorna så föll det sig slutligen att man bestämde sig för att resa till biblioteket i Tricilve.
De närmaste dagarna förflöt genom att på hästrygg bege sig genom Nastrol och hertigdömena i Moskorien tillbaka till, sanningsguden Shamashs starkaste geografiska fäste, Det Heliga Kishatets och dess huvudstad Albarunzia. Från Kishatets huvudstad färdades man sedan med ett handelsskepp lastat med virke tvärs över den Trakoriska sjön för att fem regniga dagar senare sikta Paratornas kustband vid horisonten. Båtresan hade förflutit utan några märkvärdiga incidenter men trots detta kunde sällskapet känna sig iaktagna utan att direkt veta vem på fartyget som noggrant studerade deras förehavanden.
Strax efter lunchtid lade handelsskeppet ankar i hamnbassängen vid kuststaden Okruzande som var förlagd på en ö i Kruzanderviken. Morgain påpekade raskt att man inte ankommit till Tricilve som förväntat men fick snart förklarat för sig att Tricilve inte var nåbar med djupgående skepp eftersom havsbotten i viken utanför staden var fylld av sörja från floden Coimatri. Väl iland på Okruzandes myllrande lastkaj möttes man av varelser och föremål från både kända och okända platser på världskartan. Dyrgil blev svart i blicken av raseri när han såg slavar av sin egen ras till försäljning men eftersom han var vimmelkantig efter sömnmedlet han fått av Radagast för att överhuvudtaget klara båtfärden så ställde han trots allt inte till med någon scen.
Krilljon hade undertiden märkt hur högvattnet fört med sig en kaskad av roddbåtar från fastlandet. Radagast köpslog med en av de först anländande och därtill ohyfsade roddarna för transport av både sällskap och hästar. Krilljon hade redan tidigare förklarat att han själv inte tänkte följa med på rodden över sundet och trots att de övriga nu försökte övertala honom vägrade han utan att egentligen ge någon konkret anledning . Slutligen beslöt man om att mötas upp i Okruzande under nästkommande kväll. Inte heller Dyrgil var pigg på att åter befinna sig på vatten men lyckades fokusera på att inom kort vara framme på fastlandet.
Under eftermiddagen fann Dyrgil, Radagast och Morgain värdshuset ”Svarta musslans pärla” som de fått tips om av Krilljon innan de lämnade Okruzande. Man förbannade sin egen klantighet i att föra med sig hästarna på denna tillfälliga visit eftersom man inte hade någon större nytta av dem i stadens trängsel. Folket i staden var i högsta grad oartiga vilket Radagast förklarade som ett udda men typiskt drag hos dessa stadsbor. Han förklarade vidare att den religiösa delen av vardagen nästan uteslutande ägnades åt gudinnan Kastyke. Gudinnans motto gick hand i hand med de ofina anhängarna eftersom ”Gudinnan Kastyke älskar den som älskar sig själv” vilket i praktiken betydde att den som dragits med fattigdom och olycka förmodligen förtjänade det .
Utan att ödsla tid åt stadens nöjen och sevärdheter gjorde man vandringen till akademin och biblioteksparken där den väldiga Kronolaaben – en slags mekanisk staty, låg belägen. Vid bibliotekets portar möttes man av en vaktstyrka samt en av områdets assistenter, Feifei som förklarade att biblioteket var stängt för allmänheten sedan en assistent hittats mördad i en läsesal för ungefär en vecka sedan. Situationen hade nu varit hopplös om det inte varit för att Feifeis familj vid ett tillfälle varit tvungna att söka hjälp hos Kafrilersektens fattigstuga och då mött Radagast . Radagast gick således i god för Morgain och Dyrgil samt svor för Feifei att de skulle göra sitt yttersta för att finna den mördade assistentens baneman. Feifei nickade sorgset och visade sällskapet in i bibliotekskamrarna och den plats där man hittat den döde. Den skarpsynte Dyrgil såg genast det både hans vänner och stadsvakten missat och plockade upp en blodstänkt stengroda som fallit i skuggan av en hylla med skrifter om forntida lämningar. ”Ännu en groda! Hur kan det vara möjligt!” sade Morgain. Mördaren från HOXOH kan ju omöjligt färdats mellan de båda städerna inom loppet av några timmar.
Radagast började söka i hyllradernas enorma samlingar och fann tillslut en lunta som skulle innehålla en avhandling om Cruri. Här fann han istället att någon slitit ut de sökta skrifterna och endast lämnat små spår av de försvunna pergamenten. Radagast meddelade genast Feifei och förklarade att detta med största sannolikhet var vad mördaren var ute efter. Feifei skakade misstroende på huvudet. ”Varför skulle någon ha ett sådant intresse i skrifterna att det fick kosta liv”. Radagast bemötte inte frågan eftersom han själv ännu inte visste svaret.
Man började nu söka efter texter om expeditioner eftersom man hoppades träffa på något som kunde ha med Frostmånes utgrävningar att göra men fann istället pergament som avhandlade expeditioner från Lasemos till det som senare blev det Klavykiska riket, Klavykiska expeditioner till Paratorna som efter kolonisering ledde till utropandet av det Trakoriska riket. Slutligen fångades uppmärksamheten av en trakorisk upptäcksresa till den avlägsna ishavsön Marjura – den ö som Demens beskrivit.
Man fann att ön höll ett kyligt polarklimat och var till stor del täckt av en glaciär. Öns trakoriska utpost Arhem var från början självständig men föll under trakoriskt styre efter att riket funnit värdefulla svaveltillgångar i ett träsk strax utanför byn. Arhems befolkning var från början en urbefolkning fiskare och en samling fritänkare, nästan uteslutande från de trakoriska öarna som sedan ockupationen blandats upp med trakoriska soldater och nybyggare. Skriften berättade även att ön var huvudsäte för Shagulitkyrkan, en vetenskaplig order (tillägnad sin sedan länge döde grundare Shagul) som ägnar sig åt att finna värdefulla kopplingar mellan människa och växtrike och med sjukstugor och fattighus åt nödställda på ön vilket gladde Radagast som själv var i ett snarlikt gille.
Radagast kom plötsligt på att han skulle undersöka vad som fanns att läsa om stengrodor och just som Feifei kom för att hämta sällskapet för kvällen hittade han vad han sökte. Bland alla skrifter som rörde stengrodor var det en text som fångade hans intresse och han läste högt i ren upphetsning: ”Stengrodor används som ett signum för den ökända mördarsekten RhabdoRana även kallad ”Den strimmiga grodans syskonskap” från ön Trinsmyra. Sekten tillber sitt skyddshelgon, demonen Ghumgakk även känd som hämnaren med de svarta läpparna”.
När man kom ner i köket på morgonen hade Myrva redan gjort frukost. Stämningen var av förståliga skäl tryckt men man bestämde sig för att husfrun skulle kontakta HOXOH´s rådäldste som fick ordna med präst och dödgrävare. Hon bad också männen att bära hemligheten om Frostmånes självmord eftersom en sådan handling var allmänt förkastad av stadens invånare och skulle kunna leda till att man vägrade honom en värdig begravning. Hon bjöd också sällskapet att stanna i huset och att delta i begravningen eftersom hon antog att det var den dödes vilja. Alla beslöt sig för att göra henne till viljes.
Medan Myrva var borta passade Radagast och Morgain på att snoka igenom Frostmånes kammare. Förutom sängen och arbetsbänken var rummet fyllt av hyllor med skrifter av skiftande karaktär. Dyrgil lyckades finna ett lönnfack bakom en av hyllorna och fann där en påse med silverdecaurer. Påsen beslöt man att lämna över till husfrun så fort hon återvänt. Bland hyllornas skrifter fann man också personliga anteckningar troligtvis skrivna av Frostmåne själv. Tyvärr var dessa skrivna i okända runor men Radagast stoppade ändå på sig skrifterna i sin packning.
Sent på eftermiddagen kom Myrva tillbaka och berättade att begravningen skulle ske nästnästa förmiddag på en begravningsplats strax söder om staden. Under kvällsmåltiden hade stämningen lättat lite och man började fråga ut husfrun om Mäster Frostmånes arbete. Hon förklarade snabbt att trots hennes långa tjänstgöring i huset hade hon inget intresse i varken hans privatliv eller sysslor. Hon kunde inte påminna sig om att han hade några släktingar hon kände till men han hade däremot en stor bekantskapskrets bland stadens främre invånare genom sitt arbete vid akademin. I nästa sekund drog hon en djup suck och sade att hon inte förstod någonting av det här avskedsbrevet och att Frostmåne varit som besatt av något gammalt fornrike ända sedan han återvänd från en utgrävning på en avlägsen kontinent för några år sedan.
Efter att Myrva lagt sig för kvällen satt gruppen uppe och diskuterade. Man anade att något med dolken hade lett till Frostmånes reaktion. Man var också mycket undrande över att han i sitt brev plötsligt vänt till att man skulle gömma dolken och glömma allt man hört. Om någon annan var ute efter dolken var det bäst att vara på sin vakt så man bestämde sig för att sova i skift. Morgain tog första passet och kunde inte släppa tankarna kring dolken. Frostmåne hade ju bett dem att gömma dolken. Kanske vore det bäst att smyga med dolken i begravningskistan? Under nästa pass sjönk Radagast ner i en magisk skrift medan Krilljon utnyttjade sitt pass till att öva sång och musik på sin lyra. Detta väckte övriga i sällskapet men efter diverse dispyter förflöt sedan natten utan händelser.
Nästa dag gav man sig iväg till stadens akademi. Efter en stunds språkande med en av skolans assistenter visades man in till Radagast gamle läromästare som efter diverse artigheter hänvisade dem till akademins historie- och arkeologlärare Isodorr. Denne Isodorr blev chockad av budet om Frostmånes bortgång men förklarade att han inte kände honom så väl samt att de som arbetat med honom på tidigare expeditioner antingen hade avslutat sin tjänst eller var ute på nya uppdrag för akademins räkning. Radagast beslutade sig även för att lämna Frostmånes anteckningar hos Isodorr så han tillsammans med akademins språkexpert kunde försöka tolka skrifterna.
Resten av dagen var utan större händelser och efter kvällens middag bestämde man sig för att sova tidigt. Morgain lånade den gamla dolken av Radagast och satt en stund och fingrade på den innan han gav den tillbaka och gick till sängs utan en tanke på att fortsätta den vakthållning som man haft natten innan.
Mitt i natten vaknade Radagast av ett knarrande ljud. Han låg blixtstilla och lyssnade. I ögonvrån såg han hur en mörk skepnad befann sig i rummet. Just som figuren smög sig vidare ut i korridoren gav prästen ifrån sig en hög vissling som med ens gjorde övriga sällskapet klarvakna i sina rum. Med draget svärd steg Morgain ut ur sitt rum och såg just figuren försvinna längre bort i korridoren. Både Radagast och Morgain förföljde nu inkräktaren. I en hastig rörelse vände sig nu den förföljde och kastade ifrån sig några frön som i nästa sekund flammade upp med sådant ljus att varken Radagast eller Morgain såg någonting. I kaoset hör de båda hur inkräktaren skriker till och släpper något i golvet. Radagast som fick tillbaka synen någon sekund innan Morgain såg något som fick honom att knappt tro sina egna ögon. Dolken hade bitit förövaren.
Morgain rusade ut på gatan men inkräktaren var som bortblåst. Kvar inne i huset stod Radagast och plockade häpen upp dolken. Han märkte nu (än mer förvånad) hur den snidade gubben likt en skorpion rörde sig i hans hand. I delad förskräckelse och förtjusning kastade han den ifrån sig varpå gubben på dolkskaftet gav ifrån sig ett pipigt pladdrande på ett okänt språk och gestikulerande livligt från sin plats på golvet. När Radagast började tala till dolken tystnade den plötsligt till och plirade tyst på honom en sekund innan den sade på knagglig västjori. ”Tack Tack! Måste skynda, Rädda kung familj, genast! Månvind förtrollat, Begrav levande! Måste skynda!”. ” Vem är du?”, lyckades Radagast få fram varpå dolken som undertiden upprepat fraserna tystnade och tänkte innan den svarade ”Jag. Demens. Cruris Kung. Ge råd!”. Vid det här laget hade övriga i sällskapet samlats kring Radagast och tittade med stora ögon på den talande dolken. Morgain ställde några ytterligare frågor till Demens (som uppenbarligen var dolkens namn på sig själv) och lyckades med hjälp av dennes beskrivning av rikets läge få fram att Cruri måste finnas norr om trakoriska öarna och sannolikt på den avlägsna ön Marjura längst upp i det norra ishavet. Strax därefter gäspade Demens till och somnade bort, ljudande små små snarkningar.
I smärre panik gjorde man sin packning redo och sadlade hästarna för att lämna staden i all hast. Vid HOXOH´s stadsport blev det dock tvärstopp eftersom bron från och till staden vid ojämna tillfällen har för avsikt att försvinna från sin plats vid brofästet. Just som Radagast förklarade detta för de övriga sken solen genom morgonmolnen och dagsljuset förde med sig den försvunna bron varpå man utan dröjesmål red fram till värdshuset ”Packåsnan” som man bott på någon vecka tidigare. Efter att ha kommit i ordning och sovit någon timme gav man sig iväg på Frostmånes stundande begravning. Direkt därefter tog man, trots allt, kontakt med stadsvakten och förklarade situationen som de mot alla odds godtog (kanske just pågrund av den godhjärtade Radagast ärliga uppsyn). Man lyckades inte heller få någon hjälp av Isodorr på HOXOH´s akademi som kunnat konstatera att skrifterna från Frostmåne troligtvis var skrivna i ett personligt chiffer som vanligtvis användes för att lärda män skulle kunna dokumentera sina iaktagelser utan att det för den sakens skull ge nytta åt någon annan.
Samma kväll satt man vid ett bord på värdshuset och diskuterade över några sejdlar av traktens hemlagade rusdryck ”käftsmäll” som eventuellt fått sitt namn av den grava alkoholhalten. Demens hade inte gått att väcka sedan nattens händelser och om det inte varit för de svaga snarkningarna kunde samtalet med dolken lika gärna varit ett drömspel. Det var iaf säkert att andra än de själva hade våldsamt intresse i att lägga beslag på föremålet och man gjorde därför antagligen klokast i att snarast försvinna från platsen innan fler föll offer för mördaren med stengrodan. Såhär långt var alla på samma linje men det var nu åsikterna delade sig så i den grad att männen vid bordet slutligen blev högljudda. Radagast menade att Frostmånes vilja var att hålla dolken säker och att snarast lägga den tragiska historien bakom sig. Morgain och Krilljon var av uppfattningen att man skulle resa till Tricilve, det Trakoriska rikets huvudstad, eftersom Tricilves akademi var känd för sitt gigantiska biblioteksområde. Väl där skulle man kunna söka information om både Marjura och Cruri för att sedan ge sig ut på något som av förespråkarna antyddes som en ”ärofylld utgrävning av rent arkeologiskt syfte” men alla i sällskapet begrep var en synonym till gravplundring. Dyrgil satt tyst i sitt hörn och mumlade sedan något om att kasta den förhäxade dolken i havet.
Eftersom Radagast trots sin lugna och sakliga argumentation inte kunde redogöra för exakt hur man på bästa sätt skulle kunna skydda Demens samt att varken Radagast, Morgain eller Krilljon hade hjärta att slänga det snarkande dolkskaftet till vågorna så föll det sig slutligen att man bestämde sig för att resa till biblioteket i Tricilve.
De närmaste dagarna förflöt genom att på hästrygg bege sig genom Nastrol och hertigdömena i Moskorien tillbaka till, sanningsguden Shamashs starkaste geografiska fäste, Det Heliga Kishatets och dess huvudstad Albarunzia. Från Kishatets huvudstad färdades man sedan med ett handelsskepp lastat med virke tvärs över den Trakoriska sjön för att fem regniga dagar senare sikta Paratornas kustband vid horisonten. Båtresan hade förflutit utan några märkvärdiga incidenter men trots detta kunde sällskapet känna sig iaktagna utan att direkt veta vem på fartyget som noggrant studerade deras förehavanden.
Strax efter lunchtid lade handelsskeppet ankar i hamnbassängen vid kuststaden Okruzande som var förlagd på en ö i Kruzanderviken. Morgain påpekade raskt att man inte ankommit till Tricilve som förväntat men fick snart förklarat för sig att Tricilve inte var nåbar med djupgående skepp eftersom havsbotten i viken utanför staden var fylld av sörja från floden Coimatri. Väl iland på Okruzandes myllrande lastkaj möttes man av varelser och föremål från både kända och okända platser på världskartan. Dyrgil blev svart i blicken av raseri när han såg slavar av sin egen ras till försäljning men eftersom han var vimmelkantig efter sömnmedlet han fått av Radagast för att överhuvudtaget klara båtfärden så ställde han trots allt inte till med någon scen.
Krilljon hade undertiden märkt hur högvattnet fört med sig en kaskad av roddbåtar från fastlandet. Radagast köpslog med en av de först anländande och därtill ohyfsade roddarna för transport av både sällskap och hästar. Krilljon hade redan tidigare förklarat att han själv inte tänkte följa med på rodden över sundet och trots att de övriga nu försökte övertala honom vägrade han utan att egentligen ge någon konkret anledning . Slutligen beslöt man om att mötas upp i Okruzande under nästkommande kväll. Inte heller Dyrgil var pigg på att åter befinna sig på vatten men lyckades fokusera på att inom kort vara framme på fastlandet.
Under eftermiddagen fann Dyrgil, Radagast och Morgain värdshuset ”Svarta musslans pärla” som de fått tips om av Krilljon innan de lämnade Okruzande. Man förbannade sin egen klantighet i att föra med sig hästarna på denna tillfälliga visit eftersom man inte hade någon större nytta av dem i stadens trängsel. Folket i staden var i högsta grad oartiga vilket Radagast förklarade som ett udda men typiskt drag hos dessa stadsbor. Han förklarade vidare att den religiösa delen av vardagen nästan uteslutande ägnades åt gudinnan Kastyke. Gudinnans motto gick hand i hand med de ofina anhängarna eftersom ”Gudinnan Kastyke älskar den som älskar sig själv” vilket i praktiken betydde att den som dragits med fattigdom och olycka förmodligen förtjänade det .
Utan att ödsla tid åt stadens nöjen och sevärdheter gjorde man vandringen till akademin och biblioteksparken där den väldiga Kronolaaben – en slags mekanisk staty, låg belägen. Vid bibliotekets portar möttes man av en vaktstyrka samt en av områdets assistenter, Feifei som förklarade att biblioteket var stängt för allmänheten sedan en assistent hittats mördad i en läsesal för ungefär en vecka sedan. Situationen hade nu varit hopplös om det inte varit för att Feifeis familj vid ett tillfälle varit tvungna att söka hjälp hos Kafrilersektens fattigstuga och då mött Radagast . Radagast gick således i god för Morgain och Dyrgil samt svor för Feifei att de skulle göra sitt yttersta för att finna den mördade assistentens baneman. Feifei nickade sorgset och visade sällskapet in i bibliotekskamrarna och den plats där man hittat den döde. Den skarpsynte Dyrgil såg genast det både hans vänner och stadsvakten missat och plockade upp en blodstänkt stengroda som fallit i skuggan av en hylla med skrifter om forntida lämningar. ”Ännu en groda! Hur kan det vara möjligt!” sade Morgain. Mördaren från HOXOH kan ju omöjligt färdats mellan de båda städerna inom loppet av några timmar.
Radagast började söka i hyllradernas enorma samlingar och fann tillslut en lunta som skulle innehålla en avhandling om Cruri. Här fann han istället att någon slitit ut de sökta skrifterna och endast lämnat små spår av de försvunna pergamenten. Radagast meddelade genast Feifei och förklarade att detta med största sannolikhet var vad mördaren var ute efter. Feifei skakade misstroende på huvudet. ”Varför skulle någon ha ett sådant intresse i skrifterna att det fick kosta liv”. Radagast bemötte inte frågan eftersom han själv ännu inte visste svaret.
Man började nu söka efter texter om expeditioner eftersom man hoppades träffa på något som kunde ha med Frostmånes utgrävningar att göra men fann istället pergament som avhandlade expeditioner från Lasemos till det som senare blev det Klavykiska riket, Klavykiska expeditioner till Paratorna som efter kolonisering ledde till utropandet av det Trakoriska riket. Slutligen fångades uppmärksamheten av en trakorisk upptäcksresa till den avlägsna ishavsön Marjura – den ö som Demens beskrivit.
Man fann att ön höll ett kyligt polarklimat och var till stor del täckt av en glaciär. Öns trakoriska utpost Arhem var från början självständig men föll under trakoriskt styre efter att riket funnit värdefulla svaveltillgångar i ett träsk strax utanför byn. Arhems befolkning var från början en urbefolkning fiskare och en samling fritänkare, nästan uteslutande från de trakoriska öarna som sedan ockupationen blandats upp med trakoriska soldater och nybyggare. Skriften berättade även att ön var huvudsäte för Shagulitkyrkan, en vetenskaplig order (tillägnad sin sedan länge döde grundare Shagul) som ägnar sig åt att finna värdefulla kopplingar mellan människa och växtrike och med sjukstugor och fattighus åt nödställda på ön vilket gladde Radagast som själv var i ett snarlikt gille.
Radagast kom plötsligt på att han skulle undersöka vad som fanns att läsa om stengrodor och just som Feifei kom för att hämta sällskapet för kvällen hittade han vad han sökte. Bland alla skrifter som rörde stengrodor var det en text som fångade hans intresse och han läste högt i ren upphetsning: ”Stengrodor används som ett signum för den ökända mördarsekten RhabdoRana även kallad ”Den strimmiga grodans syskonskap” från ön Trinsmyra. Sekten tillber sitt skyddshelgon, demonen Ghumgakk även känd som hämnaren med de svarta läpparna”.
Ett dystert avsked
Radagast och de andra gjorde en inventering på sin utrustning samtidigt som Dyrgil gick till en av HOXOH´s bättre rustmästare och beställde en helrustning inför det fortsatta äventyret. Efter att ha spenderat några dagar hos Mäster Frostmåne i väntan på att rustningen skulle vara färdigställd var alla utvilade och tog åter farväl av sin givmilde värd och uppdragsgivare.
Resan mot Faa förflöt utan några nämnvärda incidenter och redan på avstånd från byn såg man den väldiga svamphärvan resa sig mot Kargoms gråsvarta berg i väst. Längs vägen hörde man snart hyperermunkar sjunga lovsånger för att hålla Eniaken i schack eftersom det är deras plikt att skydda övriga ön från ondskan i grannlandet. Väl framme vid hyperermunkarnas kloster i byn blev man vänligt mottagna av äldstebroder Calafus, som Radagast och Dyrgil lära känna vid sitt förra besök i Faa. Sällskapet bjöds nu på kvällsvard bestående av handplockad örtsoppa och ett välsmakande bröd som för kvällen stillade deras hunger. Under middagen berättat Calafus att främligen som de för någon vecka sedan lämnade i sjukstugan nyligen tillfrisknat och lämnat klostret. "Han måste sitta på ett gudagott läkeskinn för att ha överlevt så fasansfulla brännsår" tillade Calafus och berättar även att när han frågat främligen, vars namn var Arn, om vart han färdades så sluddrade han fram "åt den fördömda drakuslingen Blatifagus".
Efter avslutad måltid tog Radagast fram kartbiten man funnit i Fontra Cilors palats och förklarade att man sökte den markerade platsen på kartan. Calafus fick genast oro i blicken och förklarar att man för att lyckas med det var tvungna att färdas bortom den väldiga Gremskporten. När man nu började ställa frågor om porten minns Calafus mycket väl en man som för några dagar sedan passerade porten med hjälp av sigill undertecknat hertigen av Fontra Cilor. Gruppen förstod nu att Jhildarint flytt till Kargom och att de måste fortsätta jakten dit för att finna honom och förhoppningvis även den sökta dolken. När Radagast förklarat att den ondskefulle magikern måste stoppas kände sig munkäldsten plötsligt generad över att ha släppt honom genom porten utan någon större ansträngning och han gav därmed sitt godkännande till att porten åter skulle öppnas nästkommande morgon för sällskapets räkning.
Följande morgon samlades man tidigt och Radagast bestämde sig samtidigt för att lämna delar av sina ägodelar i klostrets förvar. Efter att hyperermunkarna intagit diverse försvarsställningar från de okända faror som besatt portens motsatta sida öppnade man slutligen den enorma skyddsanordningen. Ett kompakt mörket väntade i den väldiga gången och Radagast var snabb att tända en fackla när porten sakta gick igen med ett dån bakom dem. Ljudet ekade sedan vidare genom den tunnel de nu färdades genom till fots.
Vandringen gick långsamt genom mörkret (för alla utom Dyrgil som såg perfekt med sin medfödda mörkersyn) och då och då hördes droppande ljud som förstärktes av den ekande gången. Här och var kastade facklorna reflektioner på grottväggen och i skrymslen och vrår sågs små små ögon stirra nyfiket på de förbipasserande. Efter att ha färdats i vad som verkade vara oändliga antal timmar utan att finna ett slut på tunneln förbannade man nu att man aldrig fråga munkarna om vandringens längd. Trötta och hungriga beslutade man sig slutligen för att slå läger (trots tvekande från flera i sällskapet). En efter en turades man om att hålla vakt och när det slutligen blev Dyrgils tur hörde han halvvägs genom sitt pass ett svagt viskande. Utan ett ljud väckte dvärgen de sovande och gjorde tecken mot det klippblock som döljde de viskande. När Dyrgil smög närmare såg han tre små magra varelser med långsmalt huvud och rödaktiga ögon som uppenbarligen förde en hetsig diskussion över något. När Jhildarint plötsligt närmade sig bakom honom med facklan i högsta hugg flydde varelserna med vilda skrik bort i gången. Utan att ödsla mer av sin sömn sov man ytterligare några timmar innan man gav sig iväg på återstoden av vandringen genom tunneln.
Det var eftermiddag när sällskapet slutligen såg dunkelt dagsljus från en öppning i det som antogs vara slutet på tunneln. Känslan över att äntligen komma ut i det fria var befriande för alla utom Dyrgil som trivdes minst lika bra inne i bergets mörker. Nu blickade man istället ut över ett dystert klipplandskap av karga gråbruna berg där solens strålar knappt nådde ner i de djupa dalsänkorna. Med hjälp av kartbiten orienterade sig Morgain utan större problem på den stig som delade sig både en och flera gånger innan man slutligen skymtade en grottöppning i en närliggande bergvägg. Öppningen till grottan skymdes till största del av en nedblodad djurhud som troligtvis användes som vindskydd och för att hålla värmen. I nästa sekund hade Morgain fångat upp spår som dröjt sig kvar i det leriga underlaget. "Ulvar, minst två av dem!" viskade han till de andra och pekar på spår som ledde både till och från grottöppningen. Smygandes förflyttande man sig nu till grottans öppning och i en blixtsnabb manöver ryckte Morgain upp skynket samtidigt som Dyrgil, med yxan i högsta hugg tog några försiktiga steg in i grottan som för tillfället var tom. Lukten från avföring och flera kedjor och rep i grottans väggar skvallrade om att invånarna nog höll sina ulvar kopplade här när de inte var ute på jakt. En bit längre in i grottan överraskades Dyrgil av två figurer, liknande de han mött i tunneln tidigare under natten. En vild strid utbröt där Dyrgil trots sin skyddande rustning fick ett djupt sår i ena armen innan han och Morgain lyckades ta livet av motståndarna. Radagast som nu ville bidra genom att plåstra om Dyrgils arm misslyckades ännu en gång så grovt att hans magi snedtände och han föll således medvetslös till marken.
Efter att ha bäddat ner Radagast i en av sovfällarna som Morgain funnit på golvet såg man sig omkring igen. I grottans bortre vägg skymtades en massiv trädörr med vaktlucka. Dyrgil, Krilljon och Morgain diskuterade en stund utan att komma på någon bra lösning. Dyrgil begav sig istället ut för att hålla utkik vid grottans utgång medan Morgain tröttnat och bestämde sig för att slå in dörren. Med ett lagom språng och en perfekt tackling brakade han därefter genom dörren och in över ett bord där två intet ont anande vakter nyss spelat kort. Vakterna drog sina vapen och strax var striden igång. Några hugg senare hade Krilljon och Morgain lyckats fälla den ene vakten när Dyrgil kom springande och med full kraft satte yxan i den kvarvarande vakten. Morgain har under striden fått ett djupt svärdshugg i bröstkorgen men eftersom Radagast nu vaknat upp lade han snabbt om såret. Vakternas döda kroppar var klädda i mörka kåpor som Krilljon och Morgain klädde sig i och de öppnade sedan dörren från vaktrummet som ledde vidare in i en korridor huggen direkt ur berget med fem nya dörrar. Morgain smög in och avslutade livet för de två som sov i det första av två (i övrigt tomma) rum. Från tredje rummet hörde Morgain snyftningar när han lade örat mot dörren. Att döma av dörrens metallbeslag var detta troligtvis en fångcell och man bestämde sig för att avvakta med att öppna den tills man genomsökt de två sista dörrarna.
Morgain lade örat mot korridorens näst sista dörr och lyssnade längre. "Jag hör bubblande men jag kan inte bestämma mig för ifall det är vatten eller inte" viskade han till sina något förbryllade kumpaner. "hurså?" svarade Radagast och öppnade dörren försiktigt. Rummet de tittade in i innehöll en bänk fylld av rör, burkar, kolvar och kärl. I en bokhylla fann Morgain boken "Berg & Grottor" som han fann intressant nog att plocka med sig. I ett litet kemiförråd som låg i anslutning till rummet fann man också mängder av elixir i olika färger av vilka man plockade med sig ett antal med intressanta etiketter.
När Morgain lade örat mot den sista och kvarvarande dörren öppnades den helt plötsligt och en förvånad Jhildarint mötte dem i öppningen. Hans häpna ansiktsuttryck förbyttes strax i gränslös vrede samtidigt som Morgain försökte slita tag i honom. Radagast började med hjälp av vindpilar att beskjuta fienden som svarade med att kasta blixar på både honom och Morgain. En kraftfull blixt träffade Radagast så allvarligt att hans högra hand fullständigt förkolnade precis innan Morgain gav den onde trollkarlen ett dödande hugg.
Efter att sällskapet gjort vad de kunnat för att läka Radagast förstörda högerhand konstaterade man att skadan behövde mycket kraftigare ritualer än vad man själv bar på. En oroad Radagast manade (trots sitt fysiska nederlag) ändå sällskapet att undersöka rummet bakom den dörr där Jhildarint nyss blivit dräpt. På ett litet altare fann man nu äntligen den dolk man varit på jakt efter den senaste tiden. Ingen i sällskapet var speciellt pigga på att stanna i detta råtthål utan bestämde sig för att snarast återvända till vänligare trakter. På vägen ut öppnade man även celldörren man tidigare valt att vänta med och fann där den vettskrämda och tatuerade kargomitkvinnan Didra som blivit tillfångatagen för några dagar sedan. När man förklarade för Didra att man kommit för att rädda henne blev hon evigt tacksam och kramade om dem alla innan hon tog farväl för att återvända till sin hemby.
Med Morgain i spetsen försökte man nu finna rätt stigar tillbaka till tunneln under Eniaken. Detta visade sig svårare än man trott och efter några osäkra vägval bad Morgain om att få bli lämnad ifred en stund. På avstånd hörde man honom prata för sig själv och en stund senare ropar han plötsligt till och efter det var hans vägvisning på något oförklarligt sätt glasklar.
På samma sätt som på ditvägen blev sällskapet nu tvungna att slå läger i tunneln. Denna gång slutade inte fullt lika fredligt och under Dyrgils vakthållning klövs plötsligt tystnaden av ett skräckinjagande ylande och ur skuggorna galopperade två knotiga varelser med grön hud och smala ögon ridande på varsinn svartpälsad best med glödande röda ögon och blixtrande huggtänder. Sällskapet var inom loppet av några sekunder på fötter och Dyrgil sänkte den förste besten med ett kraftigt yxhugg. Varelsen på ryggen föll av men lyckades ändå dela ut ett hugg mot Dyrgil som gjorde att han tappade sin yxa. Morgain och Krilljon kämpade samtidigt mot den andre ryttaren och lyckades till sist dräpa både honom och riddjuret med pilar och hugg. Den skadade Dyrgil lyckades med en sista ansträngning döda den sista motståndaren med ett välriktat slag som drev varelsens käkben upp i hjärnan och han avled sekunden senare.
Stridens hetta hade gjort alla i gruppen klarvakna och man bestämde sig för att utnyttja situationen till att snarast möjligt lämna detta helveteshål. Många timmar senare och märkbart utslagna av trötthet siktade man äntligen baksidan av den väldiga Gremskporten. En avtalad knacknings-kombination senare öppnades så de båda dörrarna och efter att ha blivit välkomnade tillbaka från hemskheterna i Kargom läkte Calafus under några dagar alla i gruppen inklusive Radagasts förkolnade hand som fortsättningsvis endast visade några påminnande ärr från händelsen.
När dagar gått och man åter kände sig redo fortsatte den triumferande hemvägen till HOXOH där sällskapet togs emot av en överlycklig Frostmåne. Hans ögon formligen strålade när Radagast räckte fram den för uppdraget sökta dolken. Alla i gruppen belönades först med en fantastisk middag där alla skrattade och hade trevligt. Senare under kvällen blev gruppen erbjudna att tillsammans med Frostmåne planera för den arkeologiska expedition som förhoppningsvis dolken skulle kunna leda dem in på. Långt om länge kröp var och en in på sitt rum för en god natts sömn och med lättat sinne över att äntligen ha avslutat detta krävande uppdrag. Dyrgils tankar vandrade kring Thurolf och det faktum att han inte kunde dela segerfesten. I nästa stund somnade han in i en välförtjänt natts vila.
Radagast vaknade panikslagen ur en mardröm som han i nästa sekund inte minns. Efter att ha torkat svettpärlorna och lugnat sig en stund satt ändå känslan kvar. Utan att kunna sätta fingret på det så verkade allt inte stå rätt till. Han klädde sig enkelt och smög uppför trappan till Frostmånes sovkammare där han knackade försiktigt på dörren. Hans magkänsla blev nu starkare och pulsen börjar så hårdare. "Mäster Frostmåne" sade han försiktigt samtidigt som han lät dörren glida upp. Genom rummets fönster lyste månljuset in och träffar den fasansfulla konturen av en manskropp med halsen hängande i en snara från taket. Radagast kunde inte hejda sig utan skrek ut "NEEEJ!" och rusade fram till kroppen. Inom några sekunder var gruppen samlad och fortast möjligt skar man ner den döde Frostmåne från snaran. Förutom den omkullvälta stolen som troligtvis använts för att iscensätta självmordet såg rummet ut att vara i sin ordning. På rummets skrivbänk fann man dolken samt ett avskedsbrev som löd:
Mina kära vänner
Den glädje jag ikväll känt över att tillsammans med Er söka hemligheterna i Cruri´s fornrike förbyttes så plötsligt till kolsvart sorg. Att avsluta mitt liv här visade sig vara min enda utväg eftersom ödet hänsynslöst beslutat sig för att besudla mig med en obeskrivlig ondska.
Jag vill att ni glömmer allt jag berättat för er om fornriket och att ni håller dolken gömd så ni kan fortsätta era liv i ovetskap utan att blicka tillbaka på detta sorgsna minne.
Det var en skärrad grupp som avslutade brevet och nu tittade oförstående på varandra. "Varför?" mumlade gång på gång en märkbart tagen Radagast samtidigt som han slog händerna för sitt sorgsna ansikte. "Varför?"
Resan mot Faa förflöt utan några nämnvärda incidenter och redan på avstånd från byn såg man den väldiga svamphärvan resa sig mot Kargoms gråsvarta berg i väst. Längs vägen hörde man snart hyperermunkar sjunga lovsånger för att hålla Eniaken i schack eftersom det är deras plikt att skydda övriga ön från ondskan i grannlandet. Väl framme vid hyperermunkarnas kloster i byn blev man vänligt mottagna av äldstebroder Calafus, som Radagast och Dyrgil lära känna vid sitt förra besök i Faa. Sällskapet bjöds nu på kvällsvard bestående av handplockad örtsoppa och ett välsmakande bröd som för kvällen stillade deras hunger. Under middagen berättat Calafus att främligen som de för någon vecka sedan lämnade i sjukstugan nyligen tillfrisknat och lämnat klostret. "Han måste sitta på ett gudagott läkeskinn för att ha överlevt så fasansfulla brännsår" tillade Calafus och berättar även att när han frågat främligen, vars namn var Arn, om vart han färdades så sluddrade han fram "åt den fördömda drakuslingen Blatifagus".
Efter avslutad måltid tog Radagast fram kartbiten man funnit i Fontra Cilors palats och förklarade att man sökte den markerade platsen på kartan. Calafus fick genast oro i blicken och förklarar att man för att lyckas med det var tvungna att färdas bortom den väldiga Gremskporten. När man nu började ställa frågor om porten minns Calafus mycket väl en man som för några dagar sedan passerade porten med hjälp av sigill undertecknat hertigen av Fontra Cilor. Gruppen förstod nu att Jhildarint flytt till Kargom och att de måste fortsätta jakten dit för att finna honom och förhoppningvis även den sökta dolken. När Radagast förklarat att den ondskefulle magikern måste stoppas kände sig munkäldsten plötsligt generad över att ha släppt honom genom porten utan någon större ansträngning och han gav därmed sitt godkännande till att porten åter skulle öppnas nästkommande morgon för sällskapets räkning.
Följande morgon samlades man tidigt och Radagast bestämde sig samtidigt för att lämna delar av sina ägodelar i klostrets förvar. Efter att hyperermunkarna intagit diverse försvarsställningar från de okända faror som besatt portens motsatta sida öppnade man slutligen den enorma skyddsanordningen. Ett kompakt mörket väntade i den väldiga gången och Radagast var snabb att tända en fackla när porten sakta gick igen med ett dån bakom dem. Ljudet ekade sedan vidare genom den tunnel de nu färdades genom till fots.
Vandringen gick långsamt genom mörkret (för alla utom Dyrgil som såg perfekt med sin medfödda mörkersyn) och då och då hördes droppande ljud som förstärktes av den ekande gången. Här och var kastade facklorna reflektioner på grottväggen och i skrymslen och vrår sågs små små ögon stirra nyfiket på de förbipasserande. Efter att ha färdats i vad som verkade vara oändliga antal timmar utan att finna ett slut på tunneln förbannade man nu att man aldrig fråga munkarna om vandringens längd. Trötta och hungriga beslutade man sig slutligen för att slå läger (trots tvekande från flera i sällskapet). En efter en turades man om att hålla vakt och när det slutligen blev Dyrgils tur hörde han halvvägs genom sitt pass ett svagt viskande. Utan ett ljud väckte dvärgen de sovande och gjorde tecken mot det klippblock som döljde de viskande. När Dyrgil smög närmare såg han tre små magra varelser med långsmalt huvud och rödaktiga ögon som uppenbarligen förde en hetsig diskussion över något. När Jhildarint plötsligt närmade sig bakom honom med facklan i högsta hugg flydde varelserna med vilda skrik bort i gången. Utan att ödsla mer av sin sömn sov man ytterligare några timmar innan man gav sig iväg på återstoden av vandringen genom tunneln.
Det var eftermiddag när sällskapet slutligen såg dunkelt dagsljus från en öppning i det som antogs vara slutet på tunneln. Känslan över att äntligen komma ut i det fria var befriande för alla utom Dyrgil som trivdes minst lika bra inne i bergets mörker. Nu blickade man istället ut över ett dystert klipplandskap av karga gråbruna berg där solens strålar knappt nådde ner i de djupa dalsänkorna. Med hjälp av kartbiten orienterade sig Morgain utan större problem på den stig som delade sig både en och flera gånger innan man slutligen skymtade en grottöppning i en närliggande bergvägg. Öppningen till grottan skymdes till största del av en nedblodad djurhud som troligtvis användes som vindskydd och för att hålla värmen. I nästa sekund hade Morgain fångat upp spår som dröjt sig kvar i det leriga underlaget. "Ulvar, minst två av dem!" viskade han till de andra och pekar på spår som ledde både till och från grottöppningen. Smygandes förflyttande man sig nu till grottans öppning och i en blixtsnabb manöver ryckte Morgain upp skynket samtidigt som Dyrgil, med yxan i högsta hugg tog några försiktiga steg in i grottan som för tillfället var tom. Lukten från avföring och flera kedjor och rep i grottans väggar skvallrade om att invånarna nog höll sina ulvar kopplade här när de inte var ute på jakt. En bit längre in i grottan överraskades Dyrgil av två figurer, liknande de han mött i tunneln tidigare under natten. En vild strid utbröt där Dyrgil trots sin skyddande rustning fick ett djupt sår i ena armen innan han och Morgain lyckades ta livet av motståndarna. Radagast som nu ville bidra genom att plåstra om Dyrgils arm misslyckades ännu en gång så grovt att hans magi snedtände och han föll således medvetslös till marken.
Efter att ha bäddat ner Radagast i en av sovfällarna som Morgain funnit på golvet såg man sig omkring igen. I grottans bortre vägg skymtades en massiv trädörr med vaktlucka. Dyrgil, Krilljon och Morgain diskuterade en stund utan att komma på någon bra lösning. Dyrgil begav sig istället ut för att hålla utkik vid grottans utgång medan Morgain tröttnat och bestämde sig för att slå in dörren. Med ett lagom språng och en perfekt tackling brakade han därefter genom dörren och in över ett bord där två intet ont anande vakter nyss spelat kort. Vakterna drog sina vapen och strax var striden igång. Några hugg senare hade Krilljon och Morgain lyckats fälla den ene vakten när Dyrgil kom springande och med full kraft satte yxan i den kvarvarande vakten. Morgain har under striden fått ett djupt svärdshugg i bröstkorgen men eftersom Radagast nu vaknat upp lade han snabbt om såret. Vakternas döda kroppar var klädda i mörka kåpor som Krilljon och Morgain klädde sig i och de öppnade sedan dörren från vaktrummet som ledde vidare in i en korridor huggen direkt ur berget med fem nya dörrar. Morgain smög in och avslutade livet för de två som sov i det första av två (i övrigt tomma) rum. Från tredje rummet hörde Morgain snyftningar när han lade örat mot dörren. Att döma av dörrens metallbeslag var detta troligtvis en fångcell och man bestämde sig för att avvakta med att öppna den tills man genomsökt de två sista dörrarna.
Morgain lade örat mot korridorens näst sista dörr och lyssnade längre. "Jag hör bubblande men jag kan inte bestämma mig för ifall det är vatten eller inte" viskade han till sina något förbryllade kumpaner. "hurså?" svarade Radagast och öppnade dörren försiktigt. Rummet de tittade in i innehöll en bänk fylld av rör, burkar, kolvar och kärl. I en bokhylla fann Morgain boken "Berg & Grottor" som han fann intressant nog att plocka med sig. I ett litet kemiförråd som låg i anslutning till rummet fann man också mängder av elixir i olika färger av vilka man plockade med sig ett antal med intressanta etiketter.
När Morgain lade örat mot den sista och kvarvarande dörren öppnades den helt plötsligt och en förvånad Jhildarint mötte dem i öppningen. Hans häpna ansiktsuttryck förbyttes strax i gränslös vrede samtidigt som Morgain försökte slita tag i honom. Radagast började med hjälp av vindpilar att beskjuta fienden som svarade med att kasta blixar på både honom och Morgain. En kraftfull blixt träffade Radagast så allvarligt att hans högra hand fullständigt förkolnade precis innan Morgain gav den onde trollkarlen ett dödande hugg.
Efter att sällskapet gjort vad de kunnat för att läka Radagast förstörda högerhand konstaterade man att skadan behövde mycket kraftigare ritualer än vad man själv bar på. En oroad Radagast manade (trots sitt fysiska nederlag) ändå sällskapet att undersöka rummet bakom den dörr där Jhildarint nyss blivit dräpt. På ett litet altare fann man nu äntligen den dolk man varit på jakt efter den senaste tiden. Ingen i sällskapet var speciellt pigga på att stanna i detta råtthål utan bestämde sig för att snarast återvända till vänligare trakter. På vägen ut öppnade man även celldörren man tidigare valt att vänta med och fann där den vettskrämda och tatuerade kargomitkvinnan Didra som blivit tillfångatagen för några dagar sedan. När man förklarade för Didra att man kommit för att rädda henne blev hon evigt tacksam och kramade om dem alla innan hon tog farväl för att återvända till sin hemby.
Med Morgain i spetsen försökte man nu finna rätt stigar tillbaka till tunneln under Eniaken. Detta visade sig svårare än man trott och efter några osäkra vägval bad Morgain om att få bli lämnad ifred en stund. På avstånd hörde man honom prata för sig själv och en stund senare ropar han plötsligt till och efter det var hans vägvisning på något oförklarligt sätt glasklar.
På samma sätt som på ditvägen blev sällskapet nu tvungna att slå läger i tunneln. Denna gång slutade inte fullt lika fredligt och under Dyrgils vakthållning klövs plötsligt tystnaden av ett skräckinjagande ylande och ur skuggorna galopperade två knotiga varelser med grön hud och smala ögon ridande på varsinn svartpälsad best med glödande röda ögon och blixtrande huggtänder. Sällskapet var inom loppet av några sekunder på fötter och Dyrgil sänkte den förste besten med ett kraftigt yxhugg. Varelsen på ryggen föll av men lyckades ändå dela ut ett hugg mot Dyrgil som gjorde att han tappade sin yxa. Morgain och Krilljon kämpade samtidigt mot den andre ryttaren och lyckades till sist dräpa både honom och riddjuret med pilar och hugg. Den skadade Dyrgil lyckades med en sista ansträngning döda den sista motståndaren med ett välriktat slag som drev varelsens käkben upp i hjärnan och han avled sekunden senare.
Stridens hetta hade gjort alla i gruppen klarvakna och man bestämde sig för att utnyttja situationen till att snarast möjligt lämna detta helveteshål. Många timmar senare och märkbart utslagna av trötthet siktade man äntligen baksidan av den väldiga Gremskporten. En avtalad knacknings-kombination senare öppnades så de båda dörrarna och efter att ha blivit välkomnade tillbaka från hemskheterna i Kargom läkte Calafus under några dagar alla i gruppen inklusive Radagasts förkolnade hand som fortsättningsvis endast visade några påminnande ärr från händelsen.
När dagar gått och man åter kände sig redo fortsatte den triumferande hemvägen till HOXOH där sällskapet togs emot av en överlycklig Frostmåne. Hans ögon formligen strålade när Radagast räckte fram den för uppdraget sökta dolken. Alla i gruppen belönades först med en fantastisk middag där alla skrattade och hade trevligt. Senare under kvällen blev gruppen erbjudna att tillsammans med Frostmåne planera för den arkeologiska expedition som förhoppningsvis dolken skulle kunna leda dem in på. Långt om länge kröp var och en in på sitt rum för en god natts sömn och med lättat sinne över att äntligen ha avslutat detta krävande uppdrag. Dyrgils tankar vandrade kring Thurolf och det faktum att han inte kunde dela segerfesten. I nästa stund somnade han in i en välförtjänt natts vila.
Radagast vaknade panikslagen ur en mardröm som han i nästa sekund inte minns. Efter att ha torkat svettpärlorna och lugnat sig en stund satt ändå känslan kvar. Utan att kunna sätta fingret på det så verkade allt inte stå rätt till. Han klädde sig enkelt och smög uppför trappan till Frostmånes sovkammare där han knackade försiktigt på dörren. Hans magkänsla blev nu starkare och pulsen börjar så hårdare. "Mäster Frostmåne" sade han försiktigt samtidigt som han lät dörren glida upp. Genom rummets fönster lyste månljuset in och träffar den fasansfulla konturen av en manskropp med halsen hängande i en snara från taket. Radagast kunde inte hejda sig utan skrek ut "NEEEJ!" och rusade fram till kroppen. Inom några sekunder var gruppen samlad och fortast möjligt skar man ner den döde Frostmåne från snaran. Förutom den omkullvälta stolen som troligtvis använts för att iscensätta självmordet såg rummet ut att vara i sin ordning. På rummets skrivbänk fann man dolken samt ett avskedsbrev som löd:
Mina kära vänner
Den glädje jag ikväll känt över att tillsammans med Er söka hemligheterna i Cruri´s fornrike förbyttes så plötsligt till kolsvart sorg. Att avsluta mitt liv här visade sig vara min enda utväg eftersom ödet hänsynslöst beslutat sig för att besudla mig med en obeskrivlig ondska.
Jag vill att ni glömmer allt jag berättat för er om fornriket och att ni håller dolken gömd så ni kan fortsätta era liv i ovetskap utan att blicka tillbaka på detta sorgsna minne.
Det var en skärrad grupp som avslutade brevet och nu tittade oförstående på varandra. "Varför?" mumlade gång på gång en märkbart tagen Radagast samtidigt som han slog händerna för sitt sorgsna ansikte. "Varför?"
Främlingen i fångcellen
Radagast vaknade till med ett ryck och såg sig omkring. Den snedtända trollformeln hade lämnat små brännmärken i hans ljusa handflator men detta bekom honom inte utan han reste sig istället smått krampaktigt och kilade utan att klaga på värken bort till sina bekanta i sällskapet och förband deras sår som om han försökte glömma bort vad som just hänt. "Vad händer nu" frågade han den överlevande Ulven (vars namn var Abdon) samtidigt som han förband dennes sår. "Låt oss fullfölja den anledning för vilken vi är här" svarade han tystlåtet men i märkbar vrede, kanske just över att han nu var den siste av sitt slag.
Omplåstrade smög sig det nu avkortade sällskapet in i palatsets tronsal. Det rikt utsmyckade rummet spred en konstlad vördnad i gruppen och glöd från två härdar lös upp salen till ett halvmörker. Någon meter under det azurblå taket satt tre stora fönster med glaset färgat och under det mittersta stod en tom och gyllene tron på en upphöjning. I salens båda sidor fanns varsin dubbeldörr som visade sig leda in i ett tempel samt palatsets anrika gamla bibliotek. Efter en snabb genomsökning hittade den kunskapstörstande Radagast några volymer som fångade hans uppmärksamhet. Böckerna "Forntidsfynd" och "Vår vackra kultur" smög han ned bland sina tillhörigheter. Dyrgil fann boken "Trakorisk Historia" och lämnade över en bok till Krilljon och sa hånleende "Grymkäfts fällor, kanske något för dig?".
Efter att ha gått igenom de folktomma rummen var man tillbaka i den yttre salen. Med Krilljon i spetsen kikade man in genom den västra dubbeldörren och fann en sal utrustad med en ståtlig vattenbassäng med färskt vatten som dessutom kantades av en närliggande bastu. Även denna sal var vid tidpunkten öde och man smög därför fram till salens enda outforskade dörr där man steg in i ett mindre rum med en skrivbänk mot ena väggen och några stora träskåp längs den andra. Dyrgil var snabbt framme och fingrade längs skrivbänkens ena sida. Helt plötsligt lossnar en bit av bänksidan och ett hålrum i bänken blev synligt. Dyrgil sträckte förvånat in näven i hålrummet och fick tag på ett blodigt bylte med någon slags offerkniv (ej att förväxla med den jagade dolken) och en amulett med en olycksbådande runa. Bakom byltet hittades också en kartbit föreställande norra Palamux med en markering vid ett område i östra Kargom. Han stoppade ner fynden i sin packning och gruppen fortsatte (efter diverse diskussioner om vägvalet) nedför en spiraltrappa som ledde till en källare där två soldater sov (troligtvis förgiftade) på sin post. Krilljon placerade två välskurna snitt över de båda sovandes halsar och plockade i nästa sekund upp de olyckliga soldaternas nycklar som passade väl i den närmaste ståldörren.
Rummet innanför var fyllt till bredden med förgyllda föremål, kistor med trakoriska silverdecourer och ädelstenar i hundratal. Sällskapet plockade åt sig så mycket de förmådde och letade sedan igenom fångcellerna där man i den fjärde av dem fann en rejält tilltyglad och smått uppriven man. Mannen hade ett långt gråaktigt hår som skymde större delen av hans ansikte och tittade misstänkt på de nyligen anlända. Radagast förklarade utan dröjesmål att de hade kommit för att befria honom och när han fick till svar att den fängslade mannen ville återfå sin båge och övrig utrustning men i övrigt är ointresserad av de rikedomar man funnit i grannrummet drog han sig till minnes att just dessa föremål låg i ett hörn uppe i vaktrummet.
Tillsammans förflyttade sig sällskapet till just vaktrummet och den tidigare fängslade mannen försåg sig med det som varit hans varpå han lade till med en lätt hälsning. "Skogskänne" presenterade han sig. "För någon vecka sedan blev min skogstuga besökt av en trupp soldater som krävde mig på mynt jag inte ägde. Allt slutade med att jag sattes i bojor och fördes till det mörka källarhål som ni nu räddat mig ur. Som en sista tjänst vill jag be er om att följa mig till min stuga i Fnosselskogen strax utanför staden". Efter att Radagast, Dyrgil och Krilljon inte såg några problem i att göra Skogskänne till viljes harklade sig Abdon, den siste ulven, och antydde att det var dags att "skipa rättvisa".
Sällskapet tog sig upp för trappan till ballistraden där Thurolf någon timme tidigare mött sin alltför tidiga död. Rum efter rum genomsöktes men i de tre första fann man endast tomma sovplatser. I övervåningens fjärde rum låg Hertiginnan da Fontra och drömde när Dyrgil gjorde slut på både hennes dröm och liv med ett kallblodigt hugg i den sovandes rygg (under muttrande protester om överdrivet blodbad från Radagast). I det nästföljande sovrummet fann man hertigen vilande i sin stora himmelssäng. När sällskapet kom indragandes kravlade han i panik upp mot väggen och bad om nåd för sitt liv. Någon sådan nåd fanns dock inte på schemat för den hatfyllde Abdon som med en stämma darrande av upphetsning över att slutligen få sin hämnd utropade "öga för öga, tand för tand" samtidigt som han tryckte eggen av sitt svärd genom hertigens klena kropp varpå denne gav ifrån sig ett plågat stön samtidigt som sängkläderna färgades röda av hans blod. Plötsligt mindes Radagast deras primära uppdrag och börjar fråga ut den döende mannen i sängen om dolken från gravkummeln. Denne tittat förvånat och oförstående på honom "vilken dolk?" varpå han tog sitt sista andetag som hertig. Abdon såg med en viss tillfredställelse ner på den döde och släppte honom inte med blicken samtidigt som han förkunnade för de andra att hans ärende här var slutfört. Därefter tog han ett snabbt farväl av de övriga och innan någon hade hunnit protestera hade han flytt scenen.
Radagast föreslog att man skulle söka igenom övervåningens sista rum som även det visade sig vara ett sovrum men med lukt av rökelse och med väggar fyllda av ritualmasker, torkade örter och magiska symboler. På ett skrivbord fann Radagast "Stora ört- & drogboken" samt pergamentrullar med två trollformler som han inte hade tillgång till tidigare. Han fann även pergament som utstrålade onda besvärjelser men dessa pergament valde han instinktivt att riva sönder som om detta kunde hjälpt världen från ondska.
Just då såg man hur solens första strålar trängde in genom rummets fönster och man skyndade sig ner för trapporna och ut ur palatset. Precis utanför ingången ångrade sig Dyrgil och ville försöka hitta en passande rustning i den rustkammare de tidigare besökt. Plötsligt hördes röster utifrån gårdsplanen och Radagast sköt försiktigt igen den knarrande dörren utan att uppmärksammas. Oron spred sig inne i rustkammaren. Hade en vaktförstärkning kommit? Skulle man ha någon chans i strid utan den högreste Thurolf? Vad skulle straffet bli för att ha bragt en hertig och hans familj om livet för att inte ens gå in på det dussin soldater som därtill mist sina? Tankarna avbröts av marscherande fotsteg utanför dörren och med hjärtat i halsgropen tystnade sällskapet fullständigt under några sekunder och lyssnade. Ett mummel av upprörda röster hördes från andra sidan dörren och snabba fotsteg lämnade sedan platsen både ut mot gårdsplanen och in i palatset. "Nu är hög tid att fly fältet" proklamerade Skogskänne innan han spände en pil över bågsträngen och gav tecken åt Radagast att öppna dörren.
Ute i den dunkla hallen stod en soldat kvarlämnad. Hans ansikte gav ifrån sig en min av förvåning när han i nästa sekund genomborrades i halsen av Skogskännes välriktade pil och föll handlöst till marken i ett dovt dödsrossel. Resten av sällskapet gjorde med dragna vapen Skogskänne sällskap i hallen och man småsprang ut på gårdsplanen som ännu pryddes av de döda kropparna från sällskapets nattliga eskapad. Framför sig såg man två soldater springa, till synes, i smärre panik mot en byggnad på andra sidan gårdsplanen just som man konstaterade att porten i palatsets yttermur fortfarande hölls stängd. Istället följde man Radagast mot lönngången i stallet och halvvägs inne strömmade stridsberedda soldater ut genom byggnaden på andra sidan gårdsplanen mot de objudna gästerna. Utan att fundera fingrade Dyrgil reda på luckan i golvet inför ögonen på den förvånade Skogskänne och en efter en trängde man sig ner i lönngången som stängdes i samma sekund som soldaterna stormade in i stallbyggnaden.
Alla tog sig småspringande vidare genom den smala tunneln och flydde in i en av Fontra Cilors många gränder när man väl kommit ut ur lönngången. Nu skyndade man sig ner till Värdshuset "Sidenrevan" igen där hästarna stod sadlade och klara för att snarast möjligt ta sällskapet ut ur staden. Man lät Thurolfs springare gå i arv till Skogskänne och red i full fart ut genom en av stadsportarna innan någon i staden hunnit inse vad som skett. Det sista som sällskapet hörde av nattens händelser var sirener från palatsvaktens alarmerande instrument ungefär samtidigt som man på säkert avstånd såg siluetten av Fontra Cilor försvinna bakom några trädbeväxta kullar.
Efter någon timmes ritt blev skogen tätare. Skogskänne visade in sina nyvunna vänner på ett virrvarr av igenvuxna stigar och stannade slutligen i en liten glänta där solens strålar bara lämnade behagliga avtryck på den gräsbeklädda marken. Mitt i gläntan låg resterna av en förkolnad stuga och askan från branden hade spridits av vinden så de närliggande träden nu skiftade i askgrått. Med brustet hjärta steg Skogskänne av sin häst och gick skakande på huvudet och med tunga steg fram till bråten vid husgrunden där han föll på knä. "Jag behöver några minuter för mig själv" sade han med sorgsen röst och de andra gjorde honom till viljes genom att vika undan och tystlåtet diskutera den närmaste framtiden. Varför fanns inte längre dolken i palatset? Varför kände inte hertigen till något om den och vart hade den förädiske Jhildarint försvunnit? Radagast mindes plötsligt något från studietiden i HOXOH och att Jhildarint aldrig velat prata om sin härkomst men att han stundtals nämnt landet Kargom i olika sammanhang. Kanske hade den markerade kartbiten något med saken att göra? När Skogskänne slutligen kom tillbaka till de samlade (efter att ha tagit farväl av det enda hem han någonsin känt) verkade han påtagligt lättad. "Först vill jag ta tillfälle att tacka er alla för att ni räddat mitt liv. Näst verkar det vara ödets vilja att mitt liv här i skogen nu ska vara slut. Om det passar er så stannar jag gärna med er en tid och delar era äventyr". "Avgjort!" sade Radagast och sträckte fram sin hand. "Morgain Skogskänne" svarade han och mötte prästens handskakning som sedan fortsatte med händerna från Dyrgil och Krilljon.
Det hade blivit lunchtid och en påtaglig blandning av trötthet och hunger hade för första gången sedan gårkvällen slagit äventyrarna. Morgain förklarade att han kände skogen som sin egen ficka och efter att man lett hästarna bort till en dold bergsreva slog man sig ned för mat varpå Dyrgil och Krilljon genast somnade. Radagast ägnade en stund åt att berätta om uppdraget och vad som tidigare hänt. Innan han och Morgain somnade beslöt de sig dock för att utvilade rida till HOXOH och be Mäster Frostmåne om råd så fort man vaknat.
Solen hade nyss gått ner när man åter vaknade och Radagast började förklara att man gjorde bäst i att snarast återvända till HOXOH. Yrvakna tog man hästarna till skogens utkant och red sedan mot HOXOH för att anlända några timmar efter midnatt. Eftersom bron som vanligtvis ledde in i staden av någon okänd anledning ej stod att finna (och att försvinnandet troligtvis var kopplat till stadens illusionist-akademi) bestämde man sig för att ta in på det närliggande värdshuset "Packåsnan" som låg strax utanför staden och invänta morgonen. Tidigt nästa morgon (efter att nu ha vänt på dygnet rejält) fann man åter den försvunna stadsbron och begav man sig direkt till torget Örnhyllan och Mäster Frostmånes hem.
Den förväntansfulle Frostmåne tog emot redan i dörren och såg undrande ut över vart Thurolf tagit vägen samt över vilka de två okända männen var. Radagast förklarade i korta drag de senaste dagarnas händelser för den gamle mannen som i all sin häpenhet avbröt berättelsen gång på gång med frågor och funderingar. När han avslutat berättelsen lade han offerkniven, amuletten och kartan på bordet framför sig. Frostmåne rynkade på näsan och begrundade sakerna en stund innan han lyfte blicken och förklarade. "Vårt bergiga grannland Kargom är en plats där ondskan bitit sig fast som skabb i skrynkligt skinn. Regionen saknar officiellt styre och har istället gett plats åt horder av svartfolk, kannibaler och blodtörstiga sekter som brukar ond magi. Mot dessa vildar skapade munkarna i hypherer-ordern den levande muren Eniaken som skyddar vår gräns från havet i norr till Kargom-väggen i sydväst. Enda passagen går genom den såkallade Gremskporten vid fästet Faa och denna port vaktas av orderns munkar". "Låt oss då resa till Faa och möta munkarna som rår om porten" sade Radagast bestämt.
Omplåstrade smög sig det nu avkortade sällskapet in i palatsets tronsal. Det rikt utsmyckade rummet spred en konstlad vördnad i gruppen och glöd från två härdar lös upp salen till ett halvmörker. Någon meter under det azurblå taket satt tre stora fönster med glaset färgat och under det mittersta stod en tom och gyllene tron på en upphöjning. I salens båda sidor fanns varsin dubbeldörr som visade sig leda in i ett tempel samt palatsets anrika gamla bibliotek. Efter en snabb genomsökning hittade den kunskapstörstande Radagast några volymer som fångade hans uppmärksamhet. Böckerna "Forntidsfynd" och "Vår vackra kultur" smög han ned bland sina tillhörigheter. Dyrgil fann boken "Trakorisk Historia" och lämnade över en bok till Krilljon och sa hånleende "Grymkäfts fällor, kanske något för dig?".
Efter att ha gått igenom de folktomma rummen var man tillbaka i den yttre salen. Med Krilljon i spetsen kikade man in genom den västra dubbeldörren och fann en sal utrustad med en ståtlig vattenbassäng med färskt vatten som dessutom kantades av en närliggande bastu. Även denna sal var vid tidpunkten öde och man smög därför fram till salens enda outforskade dörr där man steg in i ett mindre rum med en skrivbänk mot ena väggen och några stora träskåp längs den andra. Dyrgil var snabbt framme och fingrade längs skrivbänkens ena sida. Helt plötsligt lossnar en bit av bänksidan och ett hålrum i bänken blev synligt. Dyrgil sträckte förvånat in näven i hålrummet och fick tag på ett blodigt bylte med någon slags offerkniv (ej att förväxla med den jagade dolken) och en amulett med en olycksbådande runa. Bakom byltet hittades också en kartbit föreställande norra Palamux med en markering vid ett område i östra Kargom. Han stoppade ner fynden i sin packning och gruppen fortsatte (efter diverse diskussioner om vägvalet) nedför en spiraltrappa som ledde till en källare där två soldater sov (troligtvis förgiftade) på sin post. Krilljon placerade två välskurna snitt över de båda sovandes halsar och plockade i nästa sekund upp de olyckliga soldaternas nycklar som passade väl i den närmaste ståldörren.
Rummet innanför var fyllt till bredden med förgyllda föremål, kistor med trakoriska silverdecourer och ädelstenar i hundratal. Sällskapet plockade åt sig så mycket de förmådde och letade sedan igenom fångcellerna där man i den fjärde av dem fann en rejält tilltyglad och smått uppriven man. Mannen hade ett långt gråaktigt hår som skymde större delen av hans ansikte och tittade misstänkt på de nyligen anlända. Radagast förklarade utan dröjesmål att de hade kommit för att befria honom och när han fick till svar att den fängslade mannen ville återfå sin båge och övrig utrustning men i övrigt är ointresserad av de rikedomar man funnit i grannrummet drog han sig till minnes att just dessa föremål låg i ett hörn uppe i vaktrummet.
Tillsammans förflyttade sig sällskapet till just vaktrummet och den tidigare fängslade mannen försåg sig med det som varit hans varpå han lade till med en lätt hälsning. "Skogskänne" presenterade han sig. "För någon vecka sedan blev min skogstuga besökt av en trupp soldater som krävde mig på mynt jag inte ägde. Allt slutade med att jag sattes i bojor och fördes till det mörka källarhål som ni nu räddat mig ur. Som en sista tjänst vill jag be er om att följa mig till min stuga i Fnosselskogen strax utanför staden". Efter att Radagast, Dyrgil och Krilljon inte såg några problem i att göra Skogskänne till viljes harklade sig Abdon, den siste ulven, och antydde att det var dags att "skipa rättvisa".
Sällskapet tog sig upp för trappan till ballistraden där Thurolf någon timme tidigare mött sin alltför tidiga död. Rum efter rum genomsöktes men i de tre första fann man endast tomma sovplatser. I övervåningens fjärde rum låg Hertiginnan da Fontra och drömde när Dyrgil gjorde slut på både hennes dröm och liv med ett kallblodigt hugg i den sovandes rygg (under muttrande protester om överdrivet blodbad från Radagast). I det nästföljande sovrummet fann man hertigen vilande i sin stora himmelssäng. När sällskapet kom indragandes kravlade han i panik upp mot väggen och bad om nåd för sitt liv. Någon sådan nåd fanns dock inte på schemat för den hatfyllde Abdon som med en stämma darrande av upphetsning över att slutligen få sin hämnd utropade "öga för öga, tand för tand" samtidigt som han tryckte eggen av sitt svärd genom hertigens klena kropp varpå denne gav ifrån sig ett plågat stön samtidigt som sängkläderna färgades röda av hans blod. Plötsligt mindes Radagast deras primära uppdrag och börjar fråga ut den döende mannen i sängen om dolken från gravkummeln. Denne tittat förvånat och oförstående på honom "vilken dolk?" varpå han tog sitt sista andetag som hertig. Abdon såg med en viss tillfredställelse ner på den döde och släppte honom inte med blicken samtidigt som han förkunnade för de andra att hans ärende här var slutfört. Därefter tog han ett snabbt farväl av de övriga och innan någon hade hunnit protestera hade han flytt scenen.
Radagast föreslog att man skulle söka igenom övervåningens sista rum som även det visade sig vara ett sovrum men med lukt av rökelse och med väggar fyllda av ritualmasker, torkade örter och magiska symboler. På ett skrivbord fann Radagast "Stora ört- & drogboken" samt pergamentrullar med två trollformler som han inte hade tillgång till tidigare. Han fann även pergament som utstrålade onda besvärjelser men dessa pergament valde han instinktivt att riva sönder som om detta kunde hjälpt världen från ondska.
Just då såg man hur solens första strålar trängde in genom rummets fönster och man skyndade sig ner för trapporna och ut ur palatset. Precis utanför ingången ångrade sig Dyrgil och ville försöka hitta en passande rustning i den rustkammare de tidigare besökt. Plötsligt hördes röster utifrån gårdsplanen och Radagast sköt försiktigt igen den knarrande dörren utan att uppmärksammas. Oron spred sig inne i rustkammaren. Hade en vaktförstärkning kommit? Skulle man ha någon chans i strid utan den högreste Thurolf? Vad skulle straffet bli för att ha bragt en hertig och hans familj om livet för att inte ens gå in på det dussin soldater som därtill mist sina? Tankarna avbröts av marscherande fotsteg utanför dörren och med hjärtat i halsgropen tystnade sällskapet fullständigt under några sekunder och lyssnade. Ett mummel av upprörda röster hördes från andra sidan dörren och snabba fotsteg lämnade sedan platsen både ut mot gårdsplanen och in i palatset. "Nu är hög tid att fly fältet" proklamerade Skogskänne innan han spände en pil över bågsträngen och gav tecken åt Radagast att öppna dörren.
Ute i den dunkla hallen stod en soldat kvarlämnad. Hans ansikte gav ifrån sig en min av förvåning när han i nästa sekund genomborrades i halsen av Skogskännes välriktade pil och föll handlöst till marken i ett dovt dödsrossel. Resten av sällskapet gjorde med dragna vapen Skogskänne sällskap i hallen och man småsprang ut på gårdsplanen som ännu pryddes av de döda kropparna från sällskapets nattliga eskapad. Framför sig såg man två soldater springa, till synes, i smärre panik mot en byggnad på andra sidan gårdsplanen just som man konstaterade att porten i palatsets yttermur fortfarande hölls stängd. Istället följde man Radagast mot lönngången i stallet och halvvägs inne strömmade stridsberedda soldater ut genom byggnaden på andra sidan gårdsplanen mot de objudna gästerna. Utan att fundera fingrade Dyrgil reda på luckan i golvet inför ögonen på den förvånade Skogskänne och en efter en trängde man sig ner i lönngången som stängdes i samma sekund som soldaterna stormade in i stallbyggnaden.
Alla tog sig småspringande vidare genom den smala tunneln och flydde in i en av Fontra Cilors många gränder när man väl kommit ut ur lönngången. Nu skyndade man sig ner till Värdshuset "Sidenrevan" igen där hästarna stod sadlade och klara för att snarast möjligt ta sällskapet ut ur staden. Man lät Thurolfs springare gå i arv till Skogskänne och red i full fart ut genom en av stadsportarna innan någon i staden hunnit inse vad som skett. Det sista som sällskapet hörde av nattens händelser var sirener från palatsvaktens alarmerande instrument ungefär samtidigt som man på säkert avstånd såg siluetten av Fontra Cilor försvinna bakom några trädbeväxta kullar.
Efter någon timmes ritt blev skogen tätare. Skogskänne visade in sina nyvunna vänner på ett virrvarr av igenvuxna stigar och stannade slutligen i en liten glänta där solens strålar bara lämnade behagliga avtryck på den gräsbeklädda marken. Mitt i gläntan låg resterna av en förkolnad stuga och askan från branden hade spridits av vinden så de närliggande träden nu skiftade i askgrått. Med brustet hjärta steg Skogskänne av sin häst och gick skakande på huvudet och med tunga steg fram till bråten vid husgrunden där han föll på knä. "Jag behöver några minuter för mig själv" sade han med sorgsen röst och de andra gjorde honom till viljes genom att vika undan och tystlåtet diskutera den närmaste framtiden. Varför fanns inte längre dolken i palatset? Varför kände inte hertigen till något om den och vart hade den förädiske Jhildarint försvunnit? Radagast mindes plötsligt något från studietiden i HOXOH och att Jhildarint aldrig velat prata om sin härkomst men att han stundtals nämnt landet Kargom i olika sammanhang. Kanske hade den markerade kartbiten något med saken att göra? När Skogskänne slutligen kom tillbaka till de samlade (efter att ha tagit farväl av det enda hem han någonsin känt) verkade han påtagligt lättad. "Först vill jag ta tillfälle att tacka er alla för att ni räddat mitt liv. Näst verkar det vara ödets vilja att mitt liv här i skogen nu ska vara slut. Om det passar er så stannar jag gärna med er en tid och delar era äventyr". "Avgjort!" sade Radagast och sträckte fram sin hand. "Morgain Skogskänne" svarade han och mötte prästens handskakning som sedan fortsatte med händerna från Dyrgil och Krilljon.
Det hade blivit lunchtid och en påtaglig blandning av trötthet och hunger hade för första gången sedan gårkvällen slagit äventyrarna. Morgain förklarade att han kände skogen som sin egen ficka och efter att man lett hästarna bort till en dold bergsreva slog man sig ned för mat varpå Dyrgil och Krilljon genast somnade. Radagast ägnade en stund åt att berätta om uppdraget och vad som tidigare hänt. Innan han och Morgain somnade beslöt de sig dock för att utvilade rida till HOXOH och be Mäster Frostmåne om råd så fort man vaknat.
Solen hade nyss gått ner när man åter vaknade och Radagast började förklara att man gjorde bäst i att snarast återvända till HOXOH. Yrvakna tog man hästarna till skogens utkant och red sedan mot HOXOH för att anlända några timmar efter midnatt. Eftersom bron som vanligtvis ledde in i staden av någon okänd anledning ej stod att finna (och att försvinnandet troligtvis var kopplat till stadens illusionist-akademi) bestämde man sig för att ta in på det närliggande värdshuset "Packåsnan" som låg strax utanför staden och invänta morgonen. Tidigt nästa morgon (efter att nu ha vänt på dygnet rejält) fann man åter den försvunna stadsbron och begav man sig direkt till torget Örnhyllan och Mäster Frostmånes hem.
Den förväntansfulle Frostmåne tog emot redan i dörren och såg undrande ut över vart Thurolf tagit vägen samt över vilka de två okända männen var. Radagast förklarade i korta drag de senaste dagarnas händelser för den gamle mannen som i all sin häpenhet avbröt berättelsen gång på gång med frågor och funderingar. När han avslutat berättelsen lade han offerkniven, amuletten och kartan på bordet framför sig. Frostmåne rynkade på näsan och begrundade sakerna en stund innan han lyfte blicken och förklarade. "Vårt bergiga grannland Kargom är en plats där ondskan bitit sig fast som skabb i skrynkligt skinn. Regionen saknar officiellt styre och har istället gett plats åt horder av svartfolk, kannibaler och blodtörstiga sekter som brukar ond magi. Mot dessa vildar skapade munkarna i hypherer-ordern den levande muren Eniaken som skyddar vår gräns från havet i norr till Kargom-väggen i sydväst. Enda passagen går genom den såkallade Gremskporten vid fästet Faa och denna port vaktas av orderns munkar". "Låt oss då resa till Faa och möta munkarna som rår om porten" sade Radagast bestämt.
En hämnd i natten
Thurolf, Radagast, Dyrgil och senaste tillskottet Krilljon mötte Ulvarna i en gränd bakom hertigens palats. "Kärran gick som planerat", antydde Radagast för de undrande männen. "Gott! Då ger vi oss av" svarade den äldre av dem och lätt smygande förflyttade man sig upp mot en av de mer skymda väggarna på berget där palatset vilade. Efter ett kort trevande efter något som visade sig vara ett dolt handtag gled en lönnpassage upp ur den nyligen solida väggen. Sällskapet tände några facklor och gav sig in i mörkret.
Med Ulvarna i spetsen följde man gången som efter en kortare vandring slutade tvärt vid en stege som ledde upp till en bastant trälucka. Sällskapet lyssnade en stund för att försäkra sig om att luckans andra sida vad obefolkad. Man lyfte därefter luckan sakta och spanade in i ett illaluktande stall inne på palatsets borggård. Alla släckte sina facklor och Radagast spanade ut genom en springa i dörren. På gårdsplanen utanför stod ett flertal soldater på post i skenet av väggfasta facklor. Två av dem vaktade porten ut ur palatset medan två andra stod på vakt utanför huvudbyggnaden. Ytterligare två marcherade fram och tillbaka över gården i ett försök att finna inkräktare av den sort som just nu befann sig bakom stalldörren.
"Vad gör vi nu?" viskade Radagast till den äldre Ulven som han antog var deras beslutsfattare. "Låt oss inte giva blodspillan mer än nödvändigt. Det är fähunden Dargomir vi vill åt" svarade han. "Enklare sagt än gjort" svarade Thurolf som ogillade bakhållet och hellre såg ära i en för båda parter förutsedd strid. Radagast hade undertiden funderat ut en passande trollformel och med en lättare handrörelse lyckades han släcka den fackla som lyste upp platsen kring den närmaste vakten. Vakten tittade förundrat på den slocknade facklan och muttrade irriterat samtidigt som han lämnade sin post och försvann in i huvudbyggnaden. "Låt äran komma av striden" fräste den hetlevrade Thurolf som tröttnat på hemlighetsmakeriet och utan att Ulvarna hann stoppa honom stormade han med draget vapen ut ur stallet. "Trångsynta blodigel" förbannade Radagast men följde ändå Thurolf in i stridens hetta och gav laddning åt en pil som han på magisk väg spände och i nästa sekund släppte iväg mot en vakt. Fler pilar föll från Ulvarnas långa bågar samtidigt som Dyrgil gjorde de övriga sällskap i närstrid med de kvarvarande vakterna. Thurolf avslutade striden genom att med sitt tidigare upphittade slagsvärd klyva en soldat på mitten och på mindre än några tiotal sekunder hade man utan problem tystat de oförberedda vakterna för gott.
Radagast gjorde pånytt en handrörelse och släkte övriga facklor så borggården nu låg i ett komplett mörker. Dyrgil hade undertiden lagt märke till ett par soldater som låg utslagna av den spetsade sömndrycken längs andra husväggen och gjorde processen kort med de sovande.
När sällskapet åter samlat sig (och i hårdförda ordalag luftat åsikterna kring Thurolfs ogenomtänkta utfall) begav man sig in i gången vid huvudbyggnaden. Entrén var försedd med bastanta ekdörrar på vardera sida samt en ekport i den främre väggen. Efter en snabbare undersökning av sidorummen fann man två rustkammare med diverse vapen och rustningar av god kvalitet. I den vänstra sidodörren fann man även ett vaktrum där striden blev kort och dödlig för de kortspelande soldaterna.
Smygandes fram till huvudingången konstaterade man snart att porten var låst. Krilljon plockade fram ett bylte med metallföremål ur sin ryggsäck och började bearbeta det välgjorda låset. Mörket underlättade tyvärr inte situationen och istället för att höra ett lyckosamt klickande i låset fick han tillbaka en avbruten del av dyrken från nyckelhålet.
Just som Krilljon skulle förbanna sin olycka hördes ett plötsligt ljud från låset och vakten som letat upp en ny fackla stod i dörröppningen och tittade förvånat på de objudna gästerna. Dyrgil och Thurolf utdelade båda varsitt dödande slag mot vakten som segnade blodig ned på golvet. När sällskapet tagit sig förbi vakten kom de in i en stor sal med vackra utsmyckningar i marmor. Ett stort långbord stod placerat i salens mitt och från den bortre väggen ledde två trapport upp till en ballistrad på salens övervåning. Mellan dessa trappor fanns ännu en port som vaktades av två soldater vilka nu kom springande med dragna vapen. Stål mötte åter stål men innan vakterna hann nedgöras hade en skytt från ballistranden lagt märket till vapenskramlet och börjat dela ut pilar mot sällskapet. Dyrgil träffades i magen och föll allvarligt skadad till marken. Radagast besvarade pilarna från ballistraden samtidigt som Thurolf drog sitt svärd ur den siste vakten och rusade uppför trappan mot skytten men möttes vid krönet av en riddare i full rustning. Mötet blev så plötsligt att Thurolf inte fick chans att parera riddarens kraftiga svärdsving som i nästa stund hade delat äventyrarens huvud från kroppen. Den fallne krigaren sparkades därefter nedför trappsatsen som skydd från två av de framryckande Ulvarna. Dessa lyckades undkomma Thurolfs nedrasande, numera döda kropp och anföll i nästa sekund riddaren vid trappans krön.
Nu öppnades porten mellan trapporna av ytterligare två soldater som hört vapenskramlet och dessa rusade till sina kamraters undsättning. Den kvarvarande Ulven nere i salen gjorde sig redo att möta dem samtidigt som Radagast slutligen satte en välriktad pil i skytten på ballistraden och nu kunde ägna uppmärksamheten åt de två nyanlända soldaterna.
Dyrgil (som ännu var vid medvetande) gjorde från golvet ett försök att stoppa det kraftigt blödande såret men tillfogade sig istället sådan smärta att han svimmade av. Radagast bytte snabbt formeln för projektil mot sin helande förmåga och strax var Dyrgil åter på fötter.
Samtidigt uppe på ballistraden hade riddaren gjort slut på den ene av Ulvarna. Den andre följde strax sin broder i den slutliga vilan just som Dyrgil rusade till undsättning men snubblade och föll handlöst i trappan. Den äldste och siste hittils överlevande Ulven hade samtidigt nedgjort de sista soldaterna och fick nu syn på riddaren och hans döda Ulv-bröder vilket grep honom av obeskrivligt raseri. Radagast vävde besvärjelsen kring ännu en pil mot den siste fienden uppe vid trappans topp men fick en magisk snedtändning varpå han föll medvetslös ned på salens golv.
Den siste Ulven kom i några snabba kliv upp till sina bröders baneman och de båda männens klingor klöv luften i en hatisk duell. Dyrgil hade åter kommit på benen och trots att hans hjälm ramlat av i fallet från trappan så rusade han nu till Ulvens undsättning. Mot de vana krigarna blev riddarens kamp snabbt ojämn och efter flera väl utdelade hugg från Dyrgils tvåhandsyxa bjöd Ulven det dödande hugget med sitt svärd.
Krilljon som hela tiden hållit sig i bakgrunden smög nu försiktigt fram mot trappan och Thurolfs döda kropp där han oberörd rafsade åt sig den huvudlöse krigarens guldtrakiner. "Främlingen är tydligen asätare" sade Dyrgil och tittade motbjudande på Krilljon. "Thurolf var en bra karl och förtjänar inte att skändas av en råtta som dig".
Den tidigare så vackra salen hade, precis som borggården, fyllts med sargade kroppar vars liv sällskapet fortsättningsvis skulle ha på sina samveten.
Med Ulvarna i spetsen följde man gången som efter en kortare vandring slutade tvärt vid en stege som ledde upp till en bastant trälucka. Sällskapet lyssnade en stund för att försäkra sig om att luckans andra sida vad obefolkad. Man lyfte därefter luckan sakta och spanade in i ett illaluktande stall inne på palatsets borggård. Alla släckte sina facklor och Radagast spanade ut genom en springa i dörren. På gårdsplanen utanför stod ett flertal soldater på post i skenet av väggfasta facklor. Två av dem vaktade porten ut ur palatset medan två andra stod på vakt utanför huvudbyggnaden. Ytterligare två marcherade fram och tillbaka över gården i ett försök att finna inkräktare av den sort som just nu befann sig bakom stalldörren.
"Vad gör vi nu?" viskade Radagast till den äldre Ulven som han antog var deras beslutsfattare. "Låt oss inte giva blodspillan mer än nödvändigt. Det är fähunden Dargomir vi vill åt" svarade han. "Enklare sagt än gjort" svarade Thurolf som ogillade bakhållet och hellre såg ära i en för båda parter förutsedd strid. Radagast hade undertiden funderat ut en passande trollformel och med en lättare handrörelse lyckades han släcka den fackla som lyste upp platsen kring den närmaste vakten. Vakten tittade förundrat på den slocknade facklan och muttrade irriterat samtidigt som han lämnade sin post och försvann in i huvudbyggnaden. "Låt äran komma av striden" fräste den hetlevrade Thurolf som tröttnat på hemlighetsmakeriet och utan att Ulvarna hann stoppa honom stormade han med draget vapen ut ur stallet. "Trångsynta blodigel" förbannade Radagast men följde ändå Thurolf in i stridens hetta och gav laddning åt en pil som han på magisk väg spände och i nästa sekund släppte iväg mot en vakt. Fler pilar föll från Ulvarnas långa bågar samtidigt som Dyrgil gjorde de övriga sällskap i närstrid med de kvarvarande vakterna. Thurolf avslutade striden genom att med sitt tidigare upphittade slagsvärd klyva en soldat på mitten och på mindre än några tiotal sekunder hade man utan problem tystat de oförberedda vakterna för gott.
Radagast gjorde pånytt en handrörelse och släkte övriga facklor så borggården nu låg i ett komplett mörker. Dyrgil hade undertiden lagt märke till ett par soldater som låg utslagna av den spetsade sömndrycken längs andra husväggen och gjorde processen kort med de sovande.
När sällskapet åter samlat sig (och i hårdförda ordalag luftat åsikterna kring Thurolfs ogenomtänkta utfall) begav man sig in i gången vid huvudbyggnaden. Entrén var försedd med bastanta ekdörrar på vardera sida samt en ekport i den främre väggen. Efter en snabbare undersökning av sidorummen fann man två rustkammare med diverse vapen och rustningar av god kvalitet. I den vänstra sidodörren fann man även ett vaktrum där striden blev kort och dödlig för de kortspelande soldaterna.
Smygandes fram till huvudingången konstaterade man snart att porten var låst. Krilljon plockade fram ett bylte med metallföremål ur sin ryggsäck och började bearbeta det välgjorda låset. Mörket underlättade tyvärr inte situationen och istället för att höra ett lyckosamt klickande i låset fick han tillbaka en avbruten del av dyrken från nyckelhålet.
Just som Krilljon skulle förbanna sin olycka hördes ett plötsligt ljud från låset och vakten som letat upp en ny fackla stod i dörröppningen och tittade förvånat på de objudna gästerna. Dyrgil och Thurolf utdelade båda varsitt dödande slag mot vakten som segnade blodig ned på golvet. När sällskapet tagit sig förbi vakten kom de in i en stor sal med vackra utsmyckningar i marmor. Ett stort långbord stod placerat i salens mitt och från den bortre väggen ledde två trapport upp till en ballistrad på salens övervåning. Mellan dessa trappor fanns ännu en port som vaktades av två soldater vilka nu kom springande med dragna vapen. Stål mötte åter stål men innan vakterna hann nedgöras hade en skytt från ballistranden lagt märket till vapenskramlet och börjat dela ut pilar mot sällskapet. Dyrgil träffades i magen och föll allvarligt skadad till marken. Radagast besvarade pilarna från ballistraden samtidigt som Thurolf drog sitt svärd ur den siste vakten och rusade uppför trappan mot skytten men möttes vid krönet av en riddare i full rustning. Mötet blev så plötsligt att Thurolf inte fick chans att parera riddarens kraftiga svärdsving som i nästa stund hade delat äventyrarens huvud från kroppen. Den fallne krigaren sparkades därefter nedför trappsatsen som skydd från två av de framryckande Ulvarna. Dessa lyckades undkomma Thurolfs nedrasande, numera döda kropp och anföll i nästa sekund riddaren vid trappans krön.
Nu öppnades porten mellan trapporna av ytterligare två soldater som hört vapenskramlet och dessa rusade till sina kamraters undsättning. Den kvarvarande Ulven nere i salen gjorde sig redo att möta dem samtidigt som Radagast slutligen satte en välriktad pil i skytten på ballistraden och nu kunde ägna uppmärksamheten åt de två nyanlända soldaterna.
Dyrgil (som ännu var vid medvetande) gjorde från golvet ett försök att stoppa det kraftigt blödande såret men tillfogade sig istället sådan smärta att han svimmade av. Radagast bytte snabbt formeln för projektil mot sin helande förmåga och strax var Dyrgil åter på fötter.
Samtidigt uppe på ballistraden hade riddaren gjort slut på den ene av Ulvarna. Den andre följde strax sin broder i den slutliga vilan just som Dyrgil rusade till undsättning men snubblade och föll handlöst i trappan. Den äldste och siste hittils överlevande Ulven hade samtidigt nedgjort de sista soldaterna och fick nu syn på riddaren och hans döda Ulv-bröder vilket grep honom av obeskrivligt raseri. Radagast vävde besvärjelsen kring ännu en pil mot den siste fienden uppe vid trappans topp men fick en magisk snedtändning varpå han föll medvetslös ned på salens golv.
Den siste Ulven kom i några snabba kliv upp till sina bröders baneman och de båda männens klingor klöv luften i en hatisk duell. Dyrgil hade åter kommit på benen och trots att hans hjälm ramlat av i fallet från trappan så rusade han nu till Ulvens undsättning. Mot de vana krigarna blev riddarens kamp snabbt ojämn och efter flera väl utdelade hugg från Dyrgils tvåhandsyxa bjöd Ulven det dödande hugget med sitt svärd.
Krilljon som hela tiden hållit sig i bakgrunden smög nu försiktigt fram mot trappan och Thurolfs döda kropp där han oberörd rafsade åt sig den huvudlöse krigarens guldtrakiner. "Främlingen är tydligen asätare" sade Dyrgil och tittade motbjudande på Krilljon. "Thurolf var en bra karl och förtjänar inte att skändas av en råtta som dig".
Den tidigare så vackra salen hade, precis som borggården, fyllts med sargade kroppar vars liv sällskapet fortsättningsvis skulle ha på sina samveten.
Den brutna gravfriden
Efter ytterligare någon timmes vandring längs den leriga stigen kom Thurolf, Radagast och Dyrgil fram till den sökta gravkummeln som var en hög gräsbeväxt kulle. En stor sten som tidigare höll graven stängd var vräkt åt sidan och en mörk gång ledde in där stenen tidigare stått. Man band sina hästar och tände facklorna innan man, med Dyrgil i spetsen, började sin färd in i kummeln.
I facklornas sken stötte sällskapet på en tidigare utlöst fälla ett tjugotal meter in i gången. Två manskroppar låg på gångens stengolv, slagna av tre svärd som skoningslöst verkar slungats mot dem från ett dolt utrymme i stenväggen vilket för alltid gjort slut på deras gravplundring. "Det här bådar illa", suckade Radagast samtidigt som han kände efter livstecken på de båda men märkte istället att kropparna fortfarande var varma. Trots upptäckten bestämde man sig för att fortsätta längs gången.
Efter att gången vikt av och fortsatt österut i ett femtiotal meter stannade Dyrgil tvärt. Något i gången hade fångat hans uppmärksamhet. "Fälla!" väste han åt de andra och tryckte lätt med dubbelyxans skaft mot stengolvet som genast gav vika i en förrädisk fallucka. Man bestämde sig för att återkomma till fällan efter att man i skogsdungen utanför plockat med sig kraftiga trädgrenar att lägga över luckan. Efter en hel del slit var slutligen luckan täckt så pass att Dyrgil vågade sig över.
När alla väl befann sig på andra sidan vek gången åter av och efter ännu några tiotal meters vandring blev luften påtagligt unken och svår att andas. Dyrgil skulle just till att klaga på detta då två sylvassa pilar trängde in i honom från små hål i stenväggarna. Den ena pilen borrade sig djupt in i hans arm men han lyckades ändå stålsätta sig för att inte skrika ut smärtan. Han fyllde istället ut vreden över pilen med en och annan viskad svordom samtidigt som Radagast gjorde tecken åt honom att använda hans vandringsstav som lockbete för de usla pilarna. Väldigt försiktigt började Dyrgil lirka med Kafrilerprästens vandringsstav över stengolvet men trots hans noggrannhet ven ytterligare två pilar genom luften och träffade honom i sidorna så han föll till marken. Prästen var snabbt framme och lade sina helande händer över dvärgen som strax var på benen igen, fast besluten att vinna över pilfällan. Nu lyckades han bättre och några minuter senare hade man tömt fällan på pilar.
Efter att den smala tunneln vikt av ännu ett par gånger började tålmodigheten sakta rinna ur sällskapet. Kom man någonsin fram till gravkammaren? Skulle dolken finnas bland kvarlevorna? Just som man tänkte detta träffades den otursamme Dyrgil av ett nedrasande järngaller som klämde fast hans bastanta kropp mot stengolvet märkbart krosskadad och kraftigt blödande. Thurolf rusade fram för att lyfta gallret med sin enorma styrka men lyckas trots det inte rubba det. Tillsammans med Radagast lyckades de slutligen bända upp gallret tillräckligt för att Dyrgil skulle kunna släpas i säkerhet. Trollkarlen plockade snabbt fram örter och förband hastigt den medvetslöse dvärgens sår samtidigt som han förbannade uppdraget som tydligt drog honom ner i det säkra fördärvet. Thurolf hade undertiden gett sig iväg för att finna stenar och trän för att palla upp det förrädiska gallret. Läget var fortfarande kritiskt med den medvetslöse Dyrgil men Radagast kunde ändå avläsa att dvärgen skulle överleva. Man bestämde sig för att lämna kvar honom i gången och fortsatte framåt tills man slutligen nådde en stor stenplatta med en inskription som sista varning till eventuella gravskändare. Eftersom ingen av de båda ansåg sig tillhöra denna usla sort valde man att bortse från varningen och trädde in i ett gravrum hugget direkt ur stenen. Förutom utsmyckade väggar med vackra gobelänger fanns här ett antal kistor där mumifierade kroppar fått sista vilan. Thurolf fick plötsligt en konstig känsla av att de var iakttagna och just som han snodde runt lämnade en långsmal figur sitt gömställe bakom en gobeläng. Mannen gjorde en försiktig hälsning till de minst lika försiktiga äventyrarna. "Vem är du?" lyckades Radagast slutligen få fram, märkbart lättad över att mannen inte tillhörde gravens inventarier. "Vem jag är spelar mindre roll, men ni kan kalla mig Krilljon" svarade mannen. "De djävulska fällorna bjöd mina båda kamrater på dödliga gåvor och nu är jag ensam kvar". Krilljon trädde fram och i skenet av facklorna tyckte sig Radagast för en sekund känna igen mannen. Utan att kunna placera honom svarade Radagast "Nåja, vi är själva en man kort", varpå man snabbt kom överens om att dela eventuella byten lika sånär som på den eftersökta dolken.
Efter att den nybundna alliansen knutits sökte sällskapet igenom rummets kistor men fann (i brist på kunskaper i värdering) inget av större värde. Thurolf lyckades iaf få med sig ett guldhalsband (från en mumifierad hund) samt en sadelfilt i siden (från en mumifierad häst) innan man fortsatte genom en passage in i ännu en kammare. Förutom en stor stensarkofag fanns på golvet en mängd kistor och skrin där sällskapet fann fler skatter. Efter att ha konstaterat att sarkofagen innehöll hertiginnan (och inte den sökta hertigen) började man söka efter dolda mekanismer och upptäckte att sarkofagen gick att vrida varpå ett hål med en stentrappa ledde nedåt. Väl inne i i detta gyllenskimrande rum möttes gruppen av ännu en stensarkofag med inskriptionen "Här vilar den ädle hertig Zandor da Fontra". Radagast upptäckte dock att locket utstrålade magi och Thurolf desarmerade fällan från rummet ovanför med hjälp av änterhake och rep. I kistan fann man förutom den mumifierade hertigen även ett diamantbesatt tvåhandssvärd, dyrbara kläder, en tunnhjälm och slutligen den eftersökta bronsdolken med skaft i elfenben format som överkropp och huvud på en långskäggig gubbe. Nöjda med att äntligen vara på hemväg lämnade man nu graven via samma stensatta gång man kom in genom och med Dyrgil på axeln nådde man slutligen kummelns öppning.
Förnöjelsen förbyttes snabbt till förfäran då man möttes av en dånande röst som rabblade en monotom ramsa. Thurolf försökte fly mot hästarna men fastnade helt paralyserad i flykten så plötsligt att den medvetslöse Dyrgil föll från hans axel. Lika paralyserad stod nu Krilljon så endast Radagast med sitt stärkta psyke lyckades övervinna besvärjaren, men innan prästen hann reagera rusade ett tiotal beväpnade soldater fram ur sina gömställen i gläntan och grep både honom och de övriga. Ur gläntan kom strax även ägaren till den dånande rösten. De kände alla igen den tidigare så trevlige Jhildarint som nu såg på dem med iskall blick. "Era Dårar! Trodde ni verkligen att ni kunde träda in i Furste Dargomirs släkte-grav utan att få sota för det? Vakter! För bort gravskändarna!".
Fångcellen var mörk och utan minsta chans till dagsljus. Det fängslade sällskapet som numera saknade ägodelar kunde räkna att de suttit fastkedjade i flera dygn med hjälp av den illaluktande sörja de bjöds som måltid morgon, middag och kväll. Dyrgil vaknade upp ur sin medvetslöshet redan första kvällen och blev märkbart förvånad över vart han nu hamnat. På tredje dagen räknat öppnades cellens dörr och en trupp soldater förde fångarna till palatsets rådsal där de konfronterades av hertig Dargomir själv, en man med alldagligt utseende, iklädd dyrbara kläder och tunn guldkrona. När bevisföremålen fördes fram av hertigens hovmagiker, Jhildarint, och han berättade hur gravskändarna var nära att lägga beslag på alla rikedomar från hertigens döda släktingar greps Dargomir av fullständigt vredesmod och avkunnade dödsstraff genom hängning på samtliga förbrytare. Med dessa ord fördes de fyra olyckliga äventyrarna tillbaka ner i fångcellen för ytterligare matransoner av den illaluktande sörjan. Dagarna gick och slutligen verkade deras sista dag kommen när de åter hörde en nyckel i celldörrens lås. Trötta och utmärglade fördes de fångna till palatsets takvåning där Dargomir ensam mötte dem. Med en mer sansad och lätt skärrad röst förklarade han att de dödsdömda skulle få chans till benådan om de valde att hjälpa honom i ett privat ärende. Tre män omnämnda som de tre ulvarna hade nyligen anlänt till Fonta Cilor för att kräva blodshämnd på hertigen. Eftersom Dargomir själv aldrig varit populär bland folket till skillnad från de tre ulvarna så skulle ett gripande av dem kunna öka folkets missnöje i sådan grad att han befarade ett upplopp. Om istället ett sällskap förrymda brottslingar råkade oskadliggöra ulvarna så kunde han själv inte kopplas till gärningen. Dargomir svor vid sanningsguden Shamash att benåda alla fyra om de valde att hjälpa honom. Radagast kände till berättelser om guden Shamash och att en edsbrytare aldrig gick ostraffad vilket fick sällskapet att lita till hertigens ord.
Åter i frihet med sina ägodelar (exklusive gravfynd) sökte sig äventyrarna efter tips från hertigen tillbaka till värdshuset "Sidenrevan" (där de först övernattade i Fontra Cilor). Här hade man enligt hertigen observerat de tre ulvarna. Man tog in för natten och fann snart ulvarna sittandes i gillestugan över en måltid. Man inväntade rätt tillfälle men blev avbrutna av att de tre männen gick till sitt rum tidigt. Morgonen därpå skuggade man Ulvarna men blev påkomna och efter några hetsiga ordbyten vände situationen till att Ulvarna bad sällskapet hjälpa dem att hämnas sin hemby där deras far som var byäldste hängdes när han vägrade hertigen en skattehöjning samtidigt som Dargomirs soldater brände ner byn till grunden. Man valde nu att gå på Ulvarnas linje och att hjälpa dem med deras blodshämnd.
Ulvarna berättade att de fått vetskap om en hemlig passage som ledde in i hertigens palats och man bestämde sig för att genom sömnmedel försätta palatsets försvar i en ofrivillig dvala. Thurolf tog snabbt reda på att palatsets drycksförråd fylldes på av handelsmannen som ägde "Sidenrevan" och efter diverse påtryckningar lyckades han övertala ägaren att sälja en tunna av den ädla drycken till honom. I ett obevakat ögonblick smög Radagast fram och blandade ett starkt sömnmedel i de övriga tunnorna som Krilljon inhandlat hos en av stadens mer ljusskygga droghandlare.
Tunnorna med den spetsade drycken fördes iväg till leverans samtidigt som det hämndlystna sällskapet gjorde sig redo att angripa det snart sovande palatset.
I facklornas sken stötte sällskapet på en tidigare utlöst fälla ett tjugotal meter in i gången. Två manskroppar låg på gångens stengolv, slagna av tre svärd som skoningslöst verkar slungats mot dem från ett dolt utrymme i stenväggen vilket för alltid gjort slut på deras gravplundring. "Det här bådar illa", suckade Radagast samtidigt som han kände efter livstecken på de båda men märkte istället att kropparna fortfarande var varma. Trots upptäckten bestämde man sig för att fortsätta längs gången.
Efter att gången vikt av och fortsatt österut i ett femtiotal meter stannade Dyrgil tvärt. Något i gången hade fångat hans uppmärksamhet. "Fälla!" väste han åt de andra och tryckte lätt med dubbelyxans skaft mot stengolvet som genast gav vika i en förrädisk fallucka. Man bestämde sig för att återkomma till fällan efter att man i skogsdungen utanför plockat med sig kraftiga trädgrenar att lägga över luckan. Efter en hel del slit var slutligen luckan täckt så pass att Dyrgil vågade sig över.
När alla väl befann sig på andra sidan vek gången åter av och efter ännu några tiotal meters vandring blev luften påtagligt unken och svår att andas. Dyrgil skulle just till att klaga på detta då två sylvassa pilar trängde in i honom från små hål i stenväggarna. Den ena pilen borrade sig djupt in i hans arm men han lyckades ändå stålsätta sig för att inte skrika ut smärtan. Han fyllde istället ut vreden över pilen med en och annan viskad svordom samtidigt som Radagast gjorde tecken åt honom att använda hans vandringsstav som lockbete för de usla pilarna. Väldigt försiktigt började Dyrgil lirka med Kafrilerprästens vandringsstav över stengolvet men trots hans noggrannhet ven ytterligare två pilar genom luften och träffade honom i sidorna så han föll till marken. Prästen var snabbt framme och lade sina helande händer över dvärgen som strax var på benen igen, fast besluten att vinna över pilfällan. Nu lyckades han bättre och några minuter senare hade man tömt fällan på pilar.
Efter att den smala tunneln vikt av ännu ett par gånger började tålmodigheten sakta rinna ur sällskapet. Kom man någonsin fram till gravkammaren? Skulle dolken finnas bland kvarlevorna? Just som man tänkte detta träffades den otursamme Dyrgil av ett nedrasande järngaller som klämde fast hans bastanta kropp mot stengolvet märkbart krosskadad och kraftigt blödande. Thurolf rusade fram för att lyfta gallret med sin enorma styrka men lyckas trots det inte rubba det. Tillsammans med Radagast lyckades de slutligen bända upp gallret tillräckligt för att Dyrgil skulle kunna släpas i säkerhet. Trollkarlen plockade snabbt fram örter och förband hastigt den medvetslöse dvärgens sår samtidigt som han förbannade uppdraget som tydligt drog honom ner i det säkra fördärvet. Thurolf hade undertiden gett sig iväg för att finna stenar och trän för att palla upp det förrädiska gallret. Läget var fortfarande kritiskt med den medvetslöse Dyrgil men Radagast kunde ändå avläsa att dvärgen skulle överleva. Man bestämde sig för att lämna kvar honom i gången och fortsatte framåt tills man slutligen nådde en stor stenplatta med en inskription som sista varning till eventuella gravskändare. Eftersom ingen av de båda ansåg sig tillhöra denna usla sort valde man att bortse från varningen och trädde in i ett gravrum hugget direkt ur stenen. Förutom utsmyckade väggar med vackra gobelänger fanns här ett antal kistor där mumifierade kroppar fått sista vilan. Thurolf fick plötsligt en konstig känsla av att de var iakttagna och just som han snodde runt lämnade en långsmal figur sitt gömställe bakom en gobeläng. Mannen gjorde en försiktig hälsning till de minst lika försiktiga äventyrarna. "Vem är du?" lyckades Radagast slutligen få fram, märkbart lättad över att mannen inte tillhörde gravens inventarier. "Vem jag är spelar mindre roll, men ni kan kalla mig Krilljon" svarade mannen. "De djävulska fällorna bjöd mina båda kamrater på dödliga gåvor och nu är jag ensam kvar". Krilljon trädde fram och i skenet av facklorna tyckte sig Radagast för en sekund känna igen mannen. Utan att kunna placera honom svarade Radagast "Nåja, vi är själva en man kort", varpå man snabbt kom överens om att dela eventuella byten lika sånär som på den eftersökta dolken.
Efter att den nybundna alliansen knutits sökte sällskapet igenom rummets kistor men fann (i brist på kunskaper i värdering) inget av större värde. Thurolf lyckades iaf få med sig ett guldhalsband (från en mumifierad hund) samt en sadelfilt i siden (från en mumifierad häst) innan man fortsatte genom en passage in i ännu en kammare. Förutom en stor stensarkofag fanns på golvet en mängd kistor och skrin där sällskapet fann fler skatter. Efter att ha konstaterat att sarkofagen innehöll hertiginnan (och inte den sökta hertigen) började man söka efter dolda mekanismer och upptäckte att sarkofagen gick att vrida varpå ett hål med en stentrappa ledde nedåt. Väl inne i i detta gyllenskimrande rum möttes gruppen av ännu en stensarkofag med inskriptionen "Här vilar den ädle hertig Zandor da Fontra". Radagast upptäckte dock att locket utstrålade magi och Thurolf desarmerade fällan från rummet ovanför med hjälp av änterhake och rep. I kistan fann man förutom den mumifierade hertigen även ett diamantbesatt tvåhandssvärd, dyrbara kläder, en tunnhjälm och slutligen den eftersökta bronsdolken med skaft i elfenben format som överkropp och huvud på en långskäggig gubbe. Nöjda med att äntligen vara på hemväg lämnade man nu graven via samma stensatta gång man kom in genom och med Dyrgil på axeln nådde man slutligen kummelns öppning.
Förnöjelsen förbyttes snabbt till förfäran då man möttes av en dånande röst som rabblade en monotom ramsa. Thurolf försökte fly mot hästarna men fastnade helt paralyserad i flykten så plötsligt att den medvetslöse Dyrgil föll från hans axel. Lika paralyserad stod nu Krilljon så endast Radagast med sitt stärkta psyke lyckades övervinna besvärjaren, men innan prästen hann reagera rusade ett tiotal beväpnade soldater fram ur sina gömställen i gläntan och grep både honom och de övriga. Ur gläntan kom strax även ägaren till den dånande rösten. De kände alla igen den tidigare så trevlige Jhildarint som nu såg på dem med iskall blick. "Era Dårar! Trodde ni verkligen att ni kunde träda in i Furste Dargomirs släkte-grav utan att få sota för det? Vakter! För bort gravskändarna!".
Fångcellen var mörk och utan minsta chans till dagsljus. Det fängslade sällskapet som numera saknade ägodelar kunde räkna att de suttit fastkedjade i flera dygn med hjälp av den illaluktande sörja de bjöds som måltid morgon, middag och kväll. Dyrgil vaknade upp ur sin medvetslöshet redan första kvällen och blev märkbart förvånad över vart han nu hamnat. På tredje dagen räknat öppnades cellens dörr och en trupp soldater förde fångarna till palatsets rådsal där de konfronterades av hertig Dargomir själv, en man med alldagligt utseende, iklädd dyrbara kläder och tunn guldkrona. När bevisföremålen fördes fram av hertigens hovmagiker, Jhildarint, och han berättade hur gravskändarna var nära att lägga beslag på alla rikedomar från hertigens döda släktingar greps Dargomir av fullständigt vredesmod och avkunnade dödsstraff genom hängning på samtliga förbrytare. Med dessa ord fördes de fyra olyckliga äventyrarna tillbaka ner i fångcellen för ytterligare matransoner av den illaluktande sörjan. Dagarna gick och slutligen verkade deras sista dag kommen när de åter hörde en nyckel i celldörrens lås. Trötta och utmärglade fördes de fångna till palatsets takvåning där Dargomir ensam mötte dem. Med en mer sansad och lätt skärrad röst förklarade han att de dödsdömda skulle få chans till benådan om de valde att hjälpa honom i ett privat ärende. Tre män omnämnda som de tre ulvarna hade nyligen anlänt till Fonta Cilor för att kräva blodshämnd på hertigen. Eftersom Dargomir själv aldrig varit populär bland folket till skillnad från de tre ulvarna så skulle ett gripande av dem kunna öka folkets missnöje i sådan grad att han befarade ett upplopp. Om istället ett sällskap förrymda brottslingar råkade oskadliggöra ulvarna så kunde han själv inte kopplas till gärningen. Dargomir svor vid sanningsguden Shamash att benåda alla fyra om de valde att hjälpa honom. Radagast kände till berättelser om guden Shamash och att en edsbrytare aldrig gick ostraffad vilket fick sällskapet att lita till hertigens ord.
Åter i frihet med sina ägodelar (exklusive gravfynd) sökte sig äventyrarna efter tips från hertigen tillbaka till värdshuset "Sidenrevan" (där de först övernattade i Fontra Cilor). Här hade man enligt hertigen observerat de tre ulvarna. Man tog in för natten och fann snart ulvarna sittandes i gillestugan över en måltid. Man inväntade rätt tillfälle men blev avbrutna av att de tre männen gick till sitt rum tidigt. Morgonen därpå skuggade man Ulvarna men blev påkomna och efter några hetsiga ordbyten vände situationen till att Ulvarna bad sällskapet hjälpa dem att hämnas sin hemby där deras far som var byäldste hängdes när han vägrade hertigen en skattehöjning samtidigt som Dargomirs soldater brände ner byn till grunden. Man valde nu att gå på Ulvarnas linje och att hjälpa dem med deras blodshämnd.
Ulvarna berättade att de fått vetskap om en hemlig passage som ledde in i hertigens palats och man bestämde sig för att genom sömnmedel försätta palatsets försvar i en ofrivillig dvala. Thurolf tog snabbt reda på att palatsets drycksförråd fylldes på av handelsmannen som ägde "Sidenrevan" och efter diverse påtryckningar lyckades han övertala ägaren att sälja en tunna av den ädla drycken till honom. I ett obevakat ögonblick smög Radagast fram och blandade ett starkt sömnmedel i de övriga tunnorna som Krilljon inhandlat hos en av stadens mer ljusskygga droghandlare.
Tunnorna med den spetsade drycken fördes iväg till leverans samtidigt som det hämndlystna sällskapet gjorde sig redo att angripa det snart sovande palatset.
Dolken ur det förgångna
Allt tog sin början under försommaren i den trakoriska tidräkningens år 5 e.Kron (efter Kronolaabens invignad) och efter någon veckas soligt segel med handelskavarellen "vindfångaren" över rosthavets brunsolkiga vatten fann sig Thurolf i Det Heliga Kishatets huvudstad Albarunzia där han hade bestämt träff med Mobodgar, en rundlagd munk från landet Nastrôl på nordöstra Palamux.
Thurolf var en kraftigt byggd och muskelös man med ljusbrunt och kortklippt hår och med blågrå ögon som såg misstänksamt på omgivningen. Han hade dessutom ett kraftigt skägg och en lätt rödsprängd näsa.
Här möttes han också av Kafriler-prästen Radagast samt stridsmannen Dyrgil som alla kallats till ett viktigt möte hos den lärde mannen Mäster Frostmåne i HOXOH dit de nu var påväg. Färden bar genom Det Heliga Kishatet, vidare genom Moskorien för att slutligen nå resans mål, bildernas stad HOXOH. De senaste dagarna hade varit fyllda av sevärdheter men allt de hittills skådat vägde lätt mot den i kvällssolen gudomligt skinande staden som reste sig högaktningsfullt från en klippa vid floden Quafachas mynning.
Något senare innanför stadens vitkalkade murar följde sällskapet Mobodgar som lärt sig genvägarna genom stadens gåtfulla illusioner och överbefolkade platser. Dyrgil märkte plötsligt hur en lömsk figur lagt handen på hans penningbörs men när förövaren såg sig påkommen lämnade denne genast tillbaka börsen och bad artigt om ursäkt. "ficktjuvarnas sed här i HOXOH" flinade Mobodgar samtidigt som man svängde av på en liten tvärgata vid torget Örnhyllan och stannade vid en murad trappsats som ledde upp till en massiv ekport.
Några snabba knackningar ljöd och man togs snart emot av husets tjänare som efter diverse artigheter visade in sällskapet till Herr Frostmånes kammare. Mäster Frostmåne, en man till åren kommen, hälsade sina gamla (och nya) vänner välkomna samt bjöd alla på en välsmakande välkomstmiddag bestående av diverse lokala specialiteter med tillhörande viner från gårdarna utanför grannstaden Balgumél.
Mätta och belåtna satt alla vid öppna spisen och tog igen sig efter middagen över ett parti smickelbräde. Det talades om både det ena och det andra när Herr Frostmåne till sist började förklara sitt ärende.
Sen ett tag tillbaka har jag sammanställt pergamentrullar som påträffats i en mycket spännande utgrävning av profeten Golabags gravkammare i det sydlig Traxilmes violetta öknar. Rullarna har sedan tolkats och handlar om en bronsdolk med skaft av elfenben format som ett huvud. Enligt legenden kan denna dolk vara nyckel till en bortglömd högkultur som i skriften onämns som Cruri. Detta Cruri skulle isåfall ur ett arkeologiskt perspektiv vara fullständigt banbrytande.
Genom forskning bland akademins hyllor och diverse berättelser från kringresande ska en dolk med okänd ursprung och snarlikt utseende ha påträffats av en upptäcksresande och förts av honom till hans hemstad Fontra Cilor här på Palamux. Dolken skall senare ha blivit konfiskerad av den dåvarande hertigen efter att ägaren vägrat sälja dolken till honom. När hertigen några år senare dör i en smittsam och högst plågsam böldpest begravs han i en kummel utanför staden och hans äldste son tar över makten. Denne dräps dock själv något senare när han i vredesmod valt att strida mot en drakorm som terroriserat bygden från ett ödelagt jaktslott uppe i bergen. Styret i Fontra Cilor gick då över till hans yngre bror, den nuvarande hertigen Dargomir da Fontra. Här slutar spåren men man har dragit slutsatsen att feodalherren antingen lät sig begravas med dolken i sin gravkummel, eller att hans äldste son hade den med sig när han dog i striden med lömska ormen. Den sista möjligheten är att den bärs av den nuvarande hertigen eller finns i hans skattkammare på palatset i Fontra Cilor.
Hela uppdraget är som ni förstår av ytterst känslig sort eftersom det lätt skulle kunna uppstå diplomatiska konsekvenser för vår akademi om det framkom att någon försökt retat upp draken eller lurat sig in i palatset. Att dessutom bryta gravfrid för en hertig är något som med lätthet skulle bestraffas med både bödel och yxa. Jag ber er därför att noggrant tänka igenom ert beslut och att för allt i världen vara försiktiga. Självklart kommer jag vara er evigt tacksam om ni väljer att hjälpa mig och givetvis kommer ni bli rikligt belönade. Nå mina vänner? Vad säger ni?
Radagast och Dyrgil som sedan många år känt Herr Frostmåne såg ärendet som ett hedersuppdrag (snarare heder i att hjälpa honom än att utföra de handlingar som till detta krävdes). Thurolf var något mera misstänksam och började ställa en rad frågor gällande både upplägg och ersättningar. Slutligen var dock alla överens och uppdraget accepterades. Man bestämde sig också för att redan nästa morgon börja sökandet i det av drakormen bebodda jaktslottet.
Solen stod högt på det klarblåa himlavalvet och det var en varm högsommardag. Vid vägens sidor böljade sädesfält av olika slag där gårdsfolk arbetade med sin skörd. Buskskrikorna kvittrade i ett skogsbryn och äventyrarna kände sig bra till mods men samtidigt spända över vad som väntade dem på uppdraget. Efter att ha färdats norrut i flera timmar smalnade färdvägen av och slutade upp i en slingrande stig uppför de klippiga och gråmulna bergen.
Halvvägs uppför stigen fann de kvarlevor av en mindre grupp män iförda rustning. De föruttnade kropparna var alla svårt brända men man kunde ändå urskilja obeskrivlig fasa i det som en gång var de dödas ansikten. Thurolf fann (efter att motbjudande nog sökt igenom dessa arma kroppar) en handfull guldtrakiner samt ett fortfarande oförstört slagsvärd av vackert smide. Radagast fick snabbt känslan av att magi vilade över detta svärd vilket ledde till att Thurolf omgående lade sina lovar kring detta byte.
Någon kilometer senare fann sällskapet en platå där det blåste en lätt men kylig bris. Här hade man en fantastisk utsikt över valbukten i norr och låglandet i söder. Av platåns tidigare grönska fanns dock bara resterna av några förkolnade träd kvar. Den ljuvliga havsdoften blandades upp med stank från bränt kött och svedd metall och på en klippa längre bort på platån såg man nu det ensligt belägna jaktslottet. Förutom vindens sus rådde en skrämmande tystnad.
Man band hästarna i ett buskage lite längre ner på stigen och rörde sig i skydd av det stigande bergets skugga mot det övergivna slottet. Plötsligt och helt utan förvarning hördes ett avgrundsvrål som hämtat ur det djupaste helvetesgapet och efter någon sekund ett fasansfullt dån som fick alla att kasta sig handlöst på marken.
Ut genom jaktslottets största och kyrkligt färggranna fönster kastade sig en massiv bronsfjällad drakorm med stor taggig ryggkam och spretande kindsköldar. Med vrålande skrik och i uppenbar smärta flaxade den till med de kopparglänsande vingarna och lyfte genast för att i tydlig panik fly nord-väst ut över valbukten.
Fullständigt skärrade men samtidigt med en viss nyfikenhet borstar man av sig och tog sig vidare runt på jaktslottets baksida där man efter många om och men lyckades hasa sig uppför murkrönet och ner på slottsgården. Thurolf rundade försiktigt hörnet med Radagast hack i häl medan Dyrgil tog sig runt motsatt hörn så de slutligen möttes på varsin sida om slottsporten. Med ett lätt knarrande ljud öppnade de porten och kikade in i en dunkel slottshall där man fann en stor trappa som ledde mot övervåningen samt en dörr på varje sida av hallen.
Efter diverse försök att forcera hallens dörrar lyckades Thurolf slutligen sparka upp dörren till det som en gång användes som kök. Man fann dock inget av större intresse utan fortsatte försiktigt upp för slottstrappan till en stor sal som sett sina bättre dagar. Utsmycknad och tidigare möblering var förbränd och sönderslagen. Hela salen låg i ett spöklikt sken från de igengrodda öppningarna där lite solljus ännu trängde igenom. En kropp iklädd rustning låg livlös ett tiotal meter längre in i salen och i ett hörn bakom denne såg man en liten hög av något som glimmade i det svaga ljuset.
Radagast tog sig snabbt fram till kroppen som helt plötsligt och krampaktigt slet tag i hans ben och yrade i smärtan över de enorma och mycket otäcka brännskador han tilldragit sig (förmodligen genom kamp med den orm de sett lämna platsen i sådan hast). Radagast letade i sina bältespåsar och gav frikostigt mannen i rustningen doser av ett smärtstillande pulver som fick sköljas ned med vätska ur hans vattenskinn vilket medförde att denne snart föll i medvetslöshet från den stålsättning han fått göra mot smärtorna.
Samtidigt hade Dyrgil och Thurolf hunnit fram till den glimmande högen som visade sig vara den lömska ormens knapphändiga drakskatt bestående av blandade valörer trakoriska mynt. De båda plockade åt sig vad som fanns att bära utan att fundera det minsta över om myntens flaxande ägare hade som plan att snart återvända till platsen. Efter att ha försäkrat sig om att den sökta dolken ej fanns i slottssalen släpade man med sig den medvetslöse krigaren till hästarna och förde honom till klostret i Faa där munkarna vänligt tog emot främligarna och förde den brännskadade till sjukstugan. Radagast donerade de få mynt han funnit i jaktslottet till välgörenhet hos munkarna vilket uppskattades stort och de blev alla bjudna att stanna i klostret över natten.
Morgonen därpå for Thurolf, Dyrgil och Radagast vidare tillbaka mot Moskorien och staden Fontra Cilor. Vägen var här förhållandevis händelselös och växlade mellan uppodlade åkermarker och öppna skogspartier där traktens slättapor slogs om dagens föda. Solskenet övergick under färden långsamt från duggregn till hällregn och lagom till att mörkret föll nådde man fram till det som en gång var en blomstrande stad. Nu såg man istället den delvis fallna muren och palats av smutsig marmor. Fontra Cilor som tidigare varit det Klavynska rikets huvudstad hade med rikets fall blivit en nedgången plats.
Eftersom man blivit både genomblöta och hungriga av färdvägen bestämde man sig för att spendera natten på "Sidenrevan" som var ett av stadens många värdshus och efter att ha bytt till torra kläder och gömt sina värdesaker på rummen beställde man varsitt kvällsmål i den väl slitna gäststugan.
När man som bäst satt och åt den något torftiga middagen hörde Radagast plötsligt en välbekant röst bakom sig. "Men titta vad bondkatten har släpat in! Radagast din gamla odåga!" Mannen var en långsmal figur klädd i mörk kappa och med ett brett leende som visade sig vara Radagast gamla vän Jhildarint från hans tid i HOXOH.
Några sedjlar mjöd senare lyckades Dyrgil hamna i gräl med en bondpojk som han av misstag tagit för bondflicka. Jhildarint frågade Radagast lite nyfiket vad som fört honom till denna del av ön och denne svarade undvikande att man endast befann sig på genomresa. Den misstänksamme Thurolf ställde (märkbart misstroende) främlingen mot väggen vilket uppfattades aningen oförskämt varpå Jhildarint tackade för sig och försvann hemåt.
Kommande morgon gav man sig iväg i gryningen även om Dyrgil lätt morrande redan förlorat sitt slaget mot den egna huvudvärken. Gårkvällens regn hade sedan några timmar haft uppehåll vilket hade gjort stigen till gravkummeln svår och lerig. Efter en långsam färd genom den djupa Fnosselskogen kom man fram till en glänta där en munk ropade förfärat åt sällskapet att hjälpa honom och att trollen tagit hans bröder tillfånga.
Den ständigt misstänksamme Thurolf steg av hästen och spände instinktivt en pil över bågsträngen. Samtidigt red de övriga två fram mot gläntan där munken direkt slet fram ett armborst och väste "Hit med mynten och hästarma, ANNARS!"
I samma sekund ven ett armborstlod genom luften och satte sig i ryggen på Thurolf. Radagasts häst stegrar sig och samtidigt som han själv genomborrades av en pil slog hästens hovar ett kraftigt slag mot rövarens huvud så dess nacke knäcktes. Dyrgil blir i samma stund träffad i benet av en tredje pil och föll i smärta till marken.
Samtidigt hade Thurolf snurrat runt. Hans stridstränade ögon fick direkt fokus på den rövare vars pil nu satt i hans ryggtavla och avlossade sin egen välriktade pil vilken träffade så att motståndarens arm blev obrukbar och fick honom att börja fly. En tredje skytt missade Thurolf med en hårsmån och fick strax till svar en välriktad och dödande pil i sin hals.
Samtidigt som Radagast lade en helande besvärjelse över Dyrgils skada slet Thurolf sitt bredsvärd och hann ifatt den flyende rövaren. Svärdet klöv luften precis bakom den flyende men i nästa hugg hade denne ingen chans. Thurolf gav honom det dödande hugget och återvände sedan irriterat till de andra. "Förbannade rövarpack" muttrade han medan Radagast lade magiska ramsor över hans sår.
Det var ännu förmiddag när de tre äventyrarna satt upp på sina hästar och fortsatte färden mot hertigens gravkummel...
Thurolf var en kraftigt byggd och muskelös man med ljusbrunt och kortklippt hår och med blågrå ögon som såg misstänksamt på omgivningen. Han hade dessutom ett kraftigt skägg och en lätt rödsprängd näsa.
Här möttes han också av Kafriler-prästen Radagast samt stridsmannen Dyrgil som alla kallats till ett viktigt möte hos den lärde mannen Mäster Frostmåne i HOXOH dit de nu var påväg. Färden bar genom Det Heliga Kishatet, vidare genom Moskorien för att slutligen nå resans mål, bildernas stad HOXOH. De senaste dagarna hade varit fyllda av sevärdheter men allt de hittills skådat vägde lätt mot den i kvällssolen gudomligt skinande staden som reste sig högaktningsfullt från en klippa vid floden Quafachas mynning.
Något senare innanför stadens vitkalkade murar följde sällskapet Mobodgar som lärt sig genvägarna genom stadens gåtfulla illusioner och överbefolkade platser. Dyrgil märkte plötsligt hur en lömsk figur lagt handen på hans penningbörs men när förövaren såg sig påkommen lämnade denne genast tillbaka börsen och bad artigt om ursäkt. "ficktjuvarnas sed här i HOXOH" flinade Mobodgar samtidigt som man svängde av på en liten tvärgata vid torget Örnhyllan och stannade vid en murad trappsats som ledde upp till en massiv ekport.
Några snabba knackningar ljöd och man togs snart emot av husets tjänare som efter diverse artigheter visade in sällskapet till Herr Frostmånes kammare. Mäster Frostmåne, en man till åren kommen, hälsade sina gamla (och nya) vänner välkomna samt bjöd alla på en välsmakande välkomstmiddag bestående av diverse lokala specialiteter med tillhörande viner från gårdarna utanför grannstaden Balgumél.
Mätta och belåtna satt alla vid öppna spisen och tog igen sig efter middagen över ett parti smickelbräde. Det talades om både det ena och det andra när Herr Frostmåne till sist började förklara sitt ärende.
Sen ett tag tillbaka har jag sammanställt pergamentrullar som påträffats i en mycket spännande utgrävning av profeten Golabags gravkammare i det sydlig Traxilmes violetta öknar. Rullarna har sedan tolkats och handlar om en bronsdolk med skaft av elfenben format som ett huvud. Enligt legenden kan denna dolk vara nyckel till en bortglömd högkultur som i skriften onämns som Cruri. Detta Cruri skulle isåfall ur ett arkeologiskt perspektiv vara fullständigt banbrytande.
Genom forskning bland akademins hyllor och diverse berättelser från kringresande ska en dolk med okänd ursprung och snarlikt utseende ha påträffats av en upptäcksresande och förts av honom till hans hemstad Fontra Cilor här på Palamux. Dolken skall senare ha blivit konfiskerad av den dåvarande hertigen efter att ägaren vägrat sälja dolken till honom. När hertigen några år senare dör i en smittsam och högst plågsam böldpest begravs han i en kummel utanför staden och hans äldste son tar över makten. Denne dräps dock själv något senare när han i vredesmod valt att strida mot en drakorm som terroriserat bygden från ett ödelagt jaktslott uppe i bergen. Styret i Fontra Cilor gick då över till hans yngre bror, den nuvarande hertigen Dargomir da Fontra. Här slutar spåren men man har dragit slutsatsen att feodalherren antingen lät sig begravas med dolken i sin gravkummel, eller att hans äldste son hade den med sig när han dog i striden med lömska ormen. Den sista möjligheten är att den bärs av den nuvarande hertigen eller finns i hans skattkammare på palatset i Fontra Cilor.
Hela uppdraget är som ni förstår av ytterst känslig sort eftersom det lätt skulle kunna uppstå diplomatiska konsekvenser för vår akademi om det framkom att någon försökt retat upp draken eller lurat sig in i palatset. Att dessutom bryta gravfrid för en hertig är något som med lätthet skulle bestraffas med både bödel och yxa. Jag ber er därför att noggrant tänka igenom ert beslut och att för allt i världen vara försiktiga. Självklart kommer jag vara er evigt tacksam om ni väljer att hjälpa mig och givetvis kommer ni bli rikligt belönade. Nå mina vänner? Vad säger ni?
Radagast och Dyrgil som sedan många år känt Herr Frostmåne såg ärendet som ett hedersuppdrag (snarare heder i att hjälpa honom än att utföra de handlingar som till detta krävdes). Thurolf var något mera misstänksam och började ställa en rad frågor gällande både upplägg och ersättningar. Slutligen var dock alla överens och uppdraget accepterades. Man bestämde sig också för att redan nästa morgon börja sökandet i det av drakormen bebodda jaktslottet.
Solen stod högt på det klarblåa himlavalvet och det var en varm högsommardag. Vid vägens sidor böljade sädesfält av olika slag där gårdsfolk arbetade med sin skörd. Buskskrikorna kvittrade i ett skogsbryn och äventyrarna kände sig bra till mods men samtidigt spända över vad som väntade dem på uppdraget. Efter att ha färdats norrut i flera timmar smalnade färdvägen av och slutade upp i en slingrande stig uppför de klippiga och gråmulna bergen.
Halvvägs uppför stigen fann de kvarlevor av en mindre grupp män iförda rustning. De föruttnade kropparna var alla svårt brända men man kunde ändå urskilja obeskrivlig fasa i det som en gång var de dödas ansikten. Thurolf fann (efter att motbjudande nog sökt igenom dessa arma kroppar) en handfull guldtrakiner samt ett fortfarande oförstört slagsvärd av vackert smide. Radagast fick snabbt känslan av att magi vilade över detta svärd vilket ledde till att Thurolf omgående lade sina lovar kring detta byte.
Någon kilometer senare fann sällskapet en platå där det blåste en lätt men kylig bris. Här hade man en fantastisk utsikt över valbukten i norr och låglandet i söder. Av platåns tidigare grönska fanns dock bara resterna av några förkolnade träd kvar. Den ljuvliga havsdoften blandades upp med stank från bränt kött och svedd metall och på en klippa längre bort på platån såg man nu det ensligt belägna jaktslottet. Förutom vindens sus rådde en skrämmande tystnad.
Man band hästarna i ett buskage lite längre ner på stigen och rörde sig i skydd av det stigande bergets skugga mot det övergivna slottet. Plötsligt och helt utan förvarning hördes ett avgrundsvrål som hämtat ur det djupaste helvetesgapet och efter någon sekund ett fasansfullt dån som fick alla att kasta sig handlöst på marken.
Ut genom jaktslottets största och kyrkligt färggranna fönster kastade sig en massiv bronsfjällad drakorm med stor taggig ryggkam och spretande kindsköldar. Med vrålande skrik och i uppenbar smärta flaxade den till med de kopparglänsande vingarna och lyfte genast för att i tydlig panik fly nord-väst ut över valbukten.
Fullständigt skärrade men samtidigt med en viss nyfikenhet borstar man av sig och tog sig vidare runt på jaktslottets baksida där man efter många om och men lyckades hasa sig uppför murkrönet och ner på slottsgården. Thurolf rundade försiktigt hörnet med Radagast hack i häl medan Dyrgil tog sig runt motsatt hörn så de slutligen möttes på varsin sida om slottsporten. Med ett lätt knarrande ljud öppnade de porten och kikade in i en dunkel slottshall där man fann en stor trappa som ledde mot övervåningen samt en dörr på varje sida av hallen.
Efter diverse försök att forcera hallens dörrar lyckades Thurolf slutligen sparka upp dörren till det som en gång användes som kök. Man fann dock inget av större intresse utan fortsatte försiktigt upp för slottstrappan till en stor sal som sett sina bättre dagar. Utsmycknad och tidigare möblering var förbränd och sönderslagen. Hela salen låg i ett spöklikt sken från de igengrodda öppningarna där lite solljus ännu trängde igenom. En kropp iklädd rustning låg livlös ett tiotal meter längre in i salen och i ett hörn bakom denne såg man en liten hög av något som glimmade i det svaga ljuset.
Radagast tog sig snabbt fram till kroppen som helt plötsligt och krampaktigt slet tag i hans ben och yrade i smärtan över de enorma och mycket otäcka brännskador han tilldragit sig (förmodligen genom kamp med den orm de sett lämna platsen i sådan hast). Radagast letade i sina bältespåsar och gav frikostigt mannen i rustningen doser av ett smärtstillande pulver som fick sköljas ned med vätska ur hans vattenskinn vilket medförde att denne snart föll i medvetslöshet från den stålsättning han fått göra mot smärtorna.
Samtidigt hade Dyrgil och Thurolf hunnit fram till den glimmande högen som visade sig vara den lömska ormens knapphändiga drakskatt bestående av blandade valörer trakoriska mynt. De båda plockade åt sig vad som fanns att bära utan att fundera det minsta över om myntens flaxande ägare hade som plan att snart återvända till platsen. Efter att ha försäkrat sig om att den sökta dolken ej fanns i slottssalen släpade man med sig den medvetslöse krigaren till hästarna och förde honom till klostret i Faa där munkarna vänligt tog emot främligarna och förde den brännskadade till sjukstugan. Radagast donerade de få mynt han funnit i jaktslottet till välgörenhet hos munkarna vilket uppskattades stort och de blev alla bjudna att stanna i klostret över natten.
Morgonen därpå for Thurolf, Dyrgil och Radagast vidare tillbaka mot Moskorien och staden Fontra Cilor. Vägen var här förhållandevis händelselös och växlade mellan uppodlade åkermarker och öppna skogspartier där traktens slättapor slogs om dagens föda. Solskenet övergick under färden långsamt från duggregn till hällregn och lagom till att mörkret föll nådde man fram till det som en gång var en blomstrande stad. Nu såg man istället den delvis fallna muren och palats av smutsig marmor. Fontra Cilor som tidigare varit det Klavynska rikets huvudstad hade med rikets fall blivit en nedgången plats.
Eftersom man blivit både genomblöta och hungriga av färdvägen bestämde man sig för att spendera natten på "Sidenrevan" som var ett av stadens många värdshus och efter att ha bytt till torra kläder och gömt sina värdesaker på rummen beställde man varsitt kvällsmål i den väl slitna gäststugan.
När man som bäst satt och åt den något torftiga middagen hörde Radagast plötsligt en välbekant röst bakom sig. "Men titta vad bondkatten har släpat in! Radagast din gamla odåga!" Mannen var en långsmal figur klädd i mörk kappa och med ett brett leende som visade sig vara Radagast gamla vän Jhildarint från hans tid i HOXOH.
Några sedjlar mjöd senare lyckades Dyrgil hamna i gräl med en bondpojk som han av misstag tagit för bondflicka. Jhildarint frågade Radagast lite nyfiket vad som fört honom till denna del av ön och denne svarade undvikande att man endast befann sig på genomresa. Den misstänksamme Thurolf ställde (märkbart misstroende) främlingen mot väggen vilket uppfattades aningen oförskämt varpå Jhildarint tackade för sig och försvann hemåt.
Kommande morgon gav man sig iväg i gryningen även om Dyrgil lätt morrande redan förlorat sitt slaget mot den egna huvudvärken. Gårkvällens regn hade sedan några timmar haft uppehåll vilket hade gjort stigen till gravkummeln svår och lerig. Efter en långsam färd genom den djupa Fnosselskogen kom man fram till en glänta där en munk ropade förfärat åt sällskapet att hjälpa honom och att trollen tagit hans bröder tillfånga.
Den ständigt misstänksamme Thurolf steg av hästen och spände instinktivt en pil över bågsträngen. Samtidigt red de övriga två fram mot gläntan där munken direkt slet fram ett armborst och väste "Hit med mynten och hästarma, ANNARS!"
I samma sekund ven ett armborstlod genom luften och satte sig i ryggen på Thurolf. Radagasts häst stegrar sig och samtidigt som han själv genomborrades av en pil slog hästens hovar ett kraftigt slag mot rövarens huvud så dess nacke knäcktes. Dyrgil blir i samma stund träffad i benet av en tredje pil och föll i smärta till marken.
Samtidigt hade Thurolf snurrat runt. Hans stridstränade ögon fick direkt fokus på den rövare vars pil nu satt i hans ryggtavla och avlossade sin egen välriktade pil vilken träffade så att motståndarens arm blev obrukbar och fick honom att börja fly. En tredje skytt missade Thurolf med en hårsmån och fick strax till svar en välriktad och dödande pil i sin hals.
Samtidigt som Radagast lade en helande besvärjelse över Dyrgils skada slet Thurolf sitt bredsvärd och hann ifatt den flyende rövaren. Svärdet klöv luften precis bakom den flyende men i nästa hugg hade denne ingen chans. Thurolf gav honom det dödande hugget och återvände sedan irriterat till de andra. "Förbannade rövarpack" muttrade han medan Radagast lade magiska ramsor över hans sår.
Det var ännu förmiddag när de tre äventyrarna satt upp på sina hästar och fortsatte färden mot hertigens gravkummel...
Introduktion
Denna blogg är skapad för att återberätta vår rollspelskampanj och rollpersonernas spännande historia i den ödestyngda sagovärld, vars namn enklast benämns som Trakorien.
Kampanjen, som startade fredag den 11 april 2008, är planerad att innefatta flertalet av Äventyrsspels produkter som tillhörde "originalet" av Drakar och Demoner (1983-1994), vilka jag införskaffat under årens gång. Eftersom vi valt att använda de Trakoriska öarna som skådeplats för själva berättelsen kommer vi endast använda oss av fragment från den forna kontinenten Ereb medan många länder (raser, folkslag, kulturer och religioner) helt försvunnit ur vår berättelse.
Regelverket som använts under spelmötena var från början Drakar och Demoner: Expert (EDD) från 1985 men efter att äventyret Svavelvinter avslutats påbörjades ett sökande efter ett fräschare och bättre spelsystem. Efter mycket konvertering, anpassning och övertalning fortsatte således äventyret på regelverket för Warhammer Fantasy Roleplaying v2.0 (WFRP2) från 2005. I september 2010, efter ett längre sommaruppehåll, valde vi återigen att byta regelsystem och började speltesta Svavelvinter - ett system specialskrivet för just Trakorien.
Tideräkningen jag valt att använda syftar till före (f.Kron) samt efter (e.Kron) Kronolaabens invigelse i Tricilve. Tidsförhållanden i övrigt kan komma att modifieras för att passa bättre in i historien. Detsamma gäller alla äventyr som med liknande modifikationer kommer placeras in i de länder vår berättelse valt att befintliggöra.
Stort tack till Erik Granström och hans bok Svavelvinter som återväckte mitt intresse för rollspel och sedemera är anledningen till att denna blogg existerar. Tack även till Axel "Steinristen" Henriksson och Roney "Svavelvinterkrönikan" Lundell vars berättelser gett inspiration till det egna äventyret samt till Stefan Kayat, Ann-Sophie Qvarnström, Tobias Green m.fl vars illustrationer jag lånat för att få bloggen mer levande (Jag hoppas därmed att ingen av dem misstycker). Sist men inte minst, tack till Tomas på Fria Ligan för att vår spelgrupp fått möjligheten att speltesta ett spelsystem som på ett genomtänkt sätt framhäver dramatik och gör varje spelmöte till något extra minnesvärt.
Här följer en introduktion av kampanjens karaktärer. Notera att siffrorna inom parantes är uppgifter om födelse samt (eventuell) död.
Abenazer (f34 f.Kron - d7 e.Kron)
Kringresande shamash-präst på rundlöpa och för närvarande i trakoriska rikets koloni Arhem på ön Marjura. Blev inkallad av Praanz da Kaelve för att övervaka när Hæjmir avlade en ed om att med frihetsrörelsens hjälp skydda Arhem och har sedan dess följt gruppen som en påminnelse från da Kaelve. Visade sig senare vara en förklädd mördare ur RhabdoRana´s strimmiga syskonskap.
Giftmördades då han varnade Melobin för RhabdoRanas framfart.
Corvin Betz (f18 f.Kron - d6 e.Kron)
Småkorkad trakorisk legosoldat som tjänstgjorde tillsammans med Elmrick Jæger vid Arhems evakuering. Blev god vän med Melobin den Vackre på återresan till Trakorien och tog därefter anställning som isdruidens livvakt.
Ihjälslagen av ilskna stråtrövare vid ett intrång i deras näste.
Dyrgil Klyvsäter (f97 f.Kron - d6 e.Kron)
Kortväxt stridsman vars släkt ursprungligen kom som slavar till Det Heliga Kishatet. Efter en revolt grundade släkten ett eget klanrike i Kopparbergen. Långt senare tjänstgjorde Dyrgil som kringvandrande livvakt och lärde känna Mäster Frostmåne och försvarade många av hans utgrävningar på fjärran platser.
Blev omfamnad av ett eldhav när han gjorde ett tappert försök att dräpa draken Blatifagus i kvicksilvergruvan.
Elmrick Jæger (f25 f.Kron - d.6 e.Kron)
Trakorisk soldat och föredetta valfångare som tjänstgjorde tillsammans med Corvin Betz vid Arhems evakuering. Blev precis som Corvin vän med Melobin den Vackre på återresan till Trakorien och anställdes likt honom som isdruidens livvakt.
Ihjälslagen av ilskna stråtrövare vid ett intrång i deras näste.
Hæjmir da Ollach (f26 f.Kron)
Hæjmir är äldste och numera ende son den marjuriske rådsherren Guzier da Ollach (som fängslades av trakoriska riket och sitter i svavelträsket). Som ung bodde han med båda sina föräldrar och sina syskon på familjens ägor i regionen Ollach (uppkallad efter Hæjmirs släkt som för ett par hundra år sedan tillhörde de första trinsmyriska nybyggarna på ön och har sedan dess styrt området). I tonåren mötte han den fagra Selisia, en flicka från grannbyn Arhem som tillhörde en välbärgad trakorisk handelsfamilj. De blev förälskade men relationen blev aldrig accepterad av hennes familj som inte såg Hæjmir som en passande gemål. De båda blev därför tvungna att ses i smyg, och flydde då och då från verkligheten till en hemlig grotta utanför staden Bethra Zur.
Tillvaron på ön kastades om när Trakoriska Riket började inse värdet i Arhems närbelägna svaveltillgångar. En armada av trakoriska krigsskepp siktades en dag av Arhems befolkning och stadens marjuriske byäldste hamnade i en förhandling där den trakoriske överbefälhavaren först försökte påtala hur byns trakoriska befolkning behövde beskydd från varelserna i öns vildmark och därav borde underkasta sig trakoriskt protektorat. Byäldsten som väl visste att marjurerna knappast var villiga att bli en del av det rike många av dem redan flytt ifrån var allt annat än intresserad av erbjudandet. Han insåg samtidigt att trakorierna knappast skulle acceptera ett nej efter att ha släpat en hel flotta över norra ishavet och skickade därför i största hemlighet bud till sina allierade i öns grannbyar samtidigt som han försökte förhala förhandlingen.
Arhems vapenbröder från öns övriga byar rustade för krig och Hæjmirs far – Guzier da Ollach, gav sig iväg för att bistå byäldsten i Arhem genom att leda trupperna från Ollach. Det stundande kriget kom närmare och i ungdomens enfald talade Hæjmir och Selisia om att fly tillsammans men snart skiljdes de åt eftersom Hæjmir blev tvungen att stanna hemma och sköta gården.
Den Trakoriska militären, som var ovan vid det arktiska klimatet, låg i början av striderna i ett underläge trots sin millitära överlägsenhet. I desperation kallade man slutligen in sin specialstyrka bestående av blodtörstiga vargmän, kallade snapphanar, och gav order om att anfalla de marjuriska gårdarna som lämnats obevakade (däribland Hæjmir familjegård). Hæjmir kom en dag tillbaka från skogen där han samlat ved och fann sin mor och sina syskon mördade av dessa snapphanar och deras kallblodige ledare, en yngling vid namn Cymba da Skugre. Kriget gick därefter snart förlorat eftersom de marjuriska motståndsmännen fick höra om händelsen och skyndade i förfäran hem till sina ödelagda gårdar för att där finna sina lemlästade familjer.
Hæjmirs far, som var en av de återvändande, blev sig aldrig lik efter kriget. Det faktum att hans hem nu var skövlat av fienden, blev så psykiskt påfrestande att han gradvis tappade förståndet. Han började leva i sin egen värld där kriget fortfarande pågick vilket lite oväntat ledde fram till att den marjuriska befrielserörelsen föddes. Hæjmir som redan från början ansett att kriget var förlorat ville trots sitt hat till de Trakoriska förtryckarna inte blanda sig i upprorsmakarnas planer. Vändningen kom när han sökte upp Selisia och hennes familj valt att mot hennes vilja trolova henne till den av Trakoriska Riket nytillsatte prokurator Gottard da Melse som sedan krigsslutet bar Arhems högsta ämbete. Hæjmir tog då, förblindad av svartsjukans raseri, värvning i befrielserörelsen där han sedan dess hållit sig i bakgrunden ruvande på sin hämnd mot Cymba da Skugre.
Kidnappade Radagast och Krilljon efter ett tips från Hildur Ornetand om deras inblandning i smuggelaffären, Gusters död och Ruriks försvinnande. Efter att man tillsammans stuvat undan smuggelvapnen ansåg man sig stå på samma sida i konflikten och fann varandra, trots vissa motsättningar, som dugliga bundsförvanter.
Krilljon af Hämnd / Prekiz da Mazmatra (f23 f.Kron - d5 e.Kron)
Paratornsk adelsman vars familj drogs i ödeslotteriet vilket tvingade honom på flykt. Efter en tid som gyckelmakare och droghandlare i Ilibaurien drogs han själv ner i det drogmissbruk som han salufört och när han hittades av Kafrilersektens präster var han både utarmad och på flykt undan indrivare. Återställd begav han sig med likasinnade för att plundra familjen Da Fontras familjegrav där han mötte Radagast, Dyrgil och Thurolf.
Dog efter oförsiktig användning av häxan månvinds gamla spegel men fortsatte trots det följa med sällskapet som vandöd innan han slutligen insåg att han inte längre var en av de levande.
Melobin den Vackre (f16 f.Kron)
Kmordanovis från klostret på berget Biletand som hittades medvetslös i vildmarken av rikets snapphanar. Efter hårdförda förhör bröt Melobin ihop psykiskt och erkände sig tidigare varit i maskopi med shaguliterna och att dessa ondskefulla människor praktiserar experiment på bortförda patienter från Arhems sjukstugan.
Molte da Melse (f. 8 f.Kron)
Arrogant Paratorni adelsyngling från Melse. Blev under en nöjesresa i Sumbraträsken nerdrogad av Luvenas påstridiga präster och satt i deras fångcell, samtidigt som övriga i sällskapet råkade ha mött samma öde. Efter att man tillsammans lyckats fly från mångudinnans tempel bestämde han sig för att följa med sällskapet.
Morgain Skogskänne (f64 f.Kr. - d5 e.Kron)
Tystlåten jägare vars bakgrund var snärjd i mystik. Han hittades som nyfödd av en gammal magiker på vandring genom Oorams skogar. Av skynket han hittades i kunde urskiljas vacker brodyr av den sort som skogsmännen brukar tillverka. Han växte upp hos magikern och lärde sig flera användbara trollformler som underlättade livet i skogen. Inte långt efter att Morgain kommit upp i tonåren dog den gamle magikern av ålderdom och lämnade Morgain i en bitter ensamhet. Han bestämde sig dock för att bo kvar i deras gamla stuga i vildmarken utanför Fonta Cilor. En dispyt med regionens skattmästare slutade med att Morgain kastades i en av hertig Da Fontras fängelsehålor. Det var där som Radagast, Dyrgil och Krilljon fann honom under sitt intrång i palatset. Efter att man flytt palatset och konstaterat att hans hem brännts ner, bestämde han sig för att följa sällskapet på deras äventyr.
Kokades levande i Kmordakryptans gamla drakfälla.
Radagast da Ranz (f23 f.Kron)
Godhjärtad och stundtals godtrogen mereldisk kafrilerpräst som redan i unga år visade sig besitta så kraftullt psyke att han av byäldsten skickades till Sfärernas centrum där han började studera vid kafrilersektens tempel. Han blev snart en aktiv medlem och har länge verkat vid sjukstugorna på Paratorna. Under en kort period var han även vandrande präst och vid ett besök i staden HOXOH blev han god vän med akademikern Mäster Frostmåne.
Shulaban ”Ormtunga" (f29 f.Kron)
Återfallsförbrytare som sällskapet först mötte som fånge i Arhems svavelträsk. Shulaban dök upp igen i Hymbergonds bergsmassiv på Trinsmyra där han och en kumpan lyckats rymma från Trakoriska Rikets gruvläger.
Steinar Björkesjö-Mogger (f14 f.Kron)
Tricilvisk köpmannason i handelshuset Björkesjö. Denna bortskämda och arroganta yngling växte tidigt in i ett liv bestående mestadels av vin, kvinnor och sång. Vid ett skeppsbrott under sin resa med svaveltraden mot Marjura blev han räddad ombord på sällskapets karavell och har sedan dess följt deras äventyr.
Thurolf da Hammerhall (f22 f.Kron - d5 e.Kron)
Storväxt och muskelös svärdsman som nyfödd hittades på trappan till ett Bansikankloster på ön Bhannavil där han växte upp och fick kunskap i krigets ädlare konster (läran om att ha rätt inställning till sig själv, fienden, striden, livet och döden).
Halshuggen under ett nattligt intrång i Fontra Cilors palats.
Ulvric da Ollach (8 f.Kron)
Hæjmir och Selisias son som räddades av Hæjmir när Järntornet föll. Efter flera år på gården i Bralorge gav han sig iväg på egen hand för att upptäcka världen men slog istället sällskap med Melobin.
Sammanfattning av kampanjens biroller:
Abdon - den siste ulven
Upprorsman som tillsammans med äventyrarna och sina nu döda bröder utförde blodshämnd på Dargomir da Fontra.
Abrelax
Otäck förman och slavfösare på fånglägret i svavelträsket. Dödades senare av Hæjmir då hans nya postering på Hymbergonds gruvläger angreps av rungler.
Albrinth da Privavi
Godsherre som mördades av Sten Klinte.
Amrion Blåtryne
Regent i furstedömet Kharasma efter att tronarvingen Arn Dunkelbrink inte synts till på flera år.
Arn Dunkelbrink
Ödesbestämd riddare som efter sin sista sammanstötning med draken Blatifagus den bleke i Marjuras kvicksilvergruva återvänder söderut.
Axelia Ulfsdottir
Rådfru i den marjuriska byn Visimet.
Bjorn Hornegrip
Marjurisk föredetta rådherre i Arhem som fördrivits till byn Amygdala.
Blatifagus den bleke
Uråldrig drake som efter sammanstötning med Arn Dunkelbrink tagit sin tillflykt till kvicksilvergruvan på Marjura. Ytterligare en sammanstötning med Dunkelbrink slutade med att de tillsammans och av okänd anledning återvände söderut.
Bodvil Skoffare
Lömsk handelsman som i samröre med Casimo Hruckert försökte blåsa Mogger på svavellasten.
Brior Brådfot
Kringresande akademiker som äventyrarna mötte på svavelkonvojen till Arhem.
Calafus
Gremskportens väktare och Hypererordens äldstebroder i Faa´s kloster.
Casimo Hruckert
Korrumperad säkerhetsman i Tricilve.
Cymba da Skugre
Hänsynslös millitär vars elitförband mördade Hæjmirs mor och syskon under den trakoriska ockupationen av Marjura. Da Skugre dök senare upp som kommendant för Mana Frigas vaktstyrka i Tricilve varifrån han befordrades till gruvfogde i Hymbergonds gruvläger.
Dargomir da Fontra
Hänsynslös hertig i Moskoriens huvudstad Fontra Cilor. Blev mördad i äventyrarnas nattliga intrång av hans palats.
Demens
Förtrollad dolk och rådgivare åt kungaätten i fornriket Cruri som äventyrarna fann i familjen da Fontra´s gravkummel.
Didra Damagi av Krimbydh
Vacker och otyglad danserska som äventyrarna fritog ur Jhildarints bergstempel. Didra dök åter upp i Arhem dit hon rest för att finna sin mormor Elmesum som en gång i tiden sägs ha flytt till ön med sin älskade. Under en slädfärd från Kmordas kloster blev hon fångad av Shaguls horndemon och förd till hans grav i Dymramassivet.
Egun Shakello
Överhuvud för det mäktiga handelshuset Shakello.
Elmesum Damagi av Krimbydh
Kargomitfurstessa som försvann med sin älskade (Shagul) till ön Marjura där hon med tiden blev hans fånge.
Enu Ammisadu
Stjärnskådare och navigatör från det fjärran Melukha.
Fatika da Balgumel
Syntald på magiskolan i Sumbraträsken
Feifei
Akademiker på akademins stora bibliotek i Tricilve.
Findigan Mogger
Svavelmagnat från Marjura som numera förlitar sig på sin avlidna brorsdotters man Steinar Björkesjö.
Fingal da Primera
Nyligen tillsatt prokurator i Tricilve.
Gilfred da Pastula
Rådherre av den marjuriska ätten Pastula. Fick huvudet avbitet av draken Blatifagus i kvicksilvergruvan.
Girinda dotter av Kmorda
Isdruid och Perrimas lillasyster som mördades av Rhabdo Rana på order av Shagul i Kmordas kloster på berget Biletand.
Gistacki
Trakorisk straffånge i svavelträsket.
Gjalf son av Kmorda
Isdruid och klosteräldste som tillsammans med sina församlingamedlemmar hittades mördad.
Goba da Grummi
Mashmashu Goba da Grummi är anförare av Trakoriens hemliga polis Digeta Longa där da Grummi har det högsta ansvaret för att spåra upp och bekämpa rikets fiender
Gobrugda
Shaguliternas andreman och Grafficanus Majus högra hand. Förgiftades av Shaguls livsextrakt.
Gottard da Melse
Hårdhänt primus prokurator i den trakoriska kolonin Arhem. Föll offer för mördarsekten Rhabdo Rana på order av Shagul under en bankett på Arhems garnison.
Gozcana da Skugre
Ålderspagyriker Gozcana da Skugre är en högt ansedd medlem i diFolternas höga Alkuria och Cymba da Skugres far.
Grafficanus Majus
Shaguliternas prior och föreståndare i deras tempel Järntornet. Förgiftades av Shaguls livsextrakt.
Grindeskinn
Träskfolkets äldstekvinna i Sumbraträsken.
Grubertin Gråhud
Lagkunnig trakorisk skrivare i Arhem som fått fly till Tricilve.
Guster Svartskäkta
Marjurisk bonde och svåger till Hildur Ornetand. Var medlem i befrielserörelsen innan hans kvarlevor påträffades efter en slädtur där han tillsammans med äventyrarna fraktade smuggelgods.
Gustald Silverhamre
Milackisk adelsman som numera är efterlyst av Digeta Longa för inblandning i vapensmugglingen till Marjura.
Guzier da Ollach
Den marjuriska befrielserörelsens ledare. Satt fängslad i trakoriernas fångläger i svavelträsket där han senare avled.
Herdil
Trinsmyrisk stigfinnare som ledde gruppen till Hymbergonds fruktade gruvläger. Offrades av Hæjmir för att blidka bergets väsen i den skövlade gruvbyn Jyrsind.
Hildur Ornetand
Värdshusvärd på Junker Hildur i Arhem. Blev sliten i stycken av Blatifagus i kvicksilvergruvan.
Hons Lejfholt
Trakorisk officer som sällskapet räddare i Järntornets fängelsehålor
Isodorr
Lärare på kunskapsakademin i HOXOH.
Isimund Shakello
Son i handelshuset Shakello. Gav äventyrarna uppdraget att frakta smuggellasten till befrielserörelsen i Arhem.
Jalgus
Byäldste i den trakoriska handelsstationen i Sumbraträsken.
Jhildarint
Hovmagiker hos hertig Dargomir i Fontra Cilor. Mötte döden när äventyrarna hann ikapp honom i hans kargomitska bergstempel.
Jorm Åålskalle
Ättling till Trinsmyras fallne regent Ganfryd Åålskalle.
Jove Irrdal
Rådgivare på Da Privavis gods.
Jovynos
Byäldstens son i det trakoriska rikets handelsstation i Sumbraträsken.
Jölnir Isegård
Rådherre i den övergivna och numera marjuriska dvärgstaden Bethra Zur.
Kakaralgus Piknäsa
Omtyckt trakorisk kondottiär med ansvar för rikets trupper i Rakma.
Krilljon da Fateska
Son till Krilljon af Hämnd efter umgäng med Sumella da Fateska på värdshuset Salta Gasten innan Krilljons avfärd till Marjura. Efter att ha omhändertagits av Sumellas syster efter moderns död så överlämnades han till Radagast.
Kyxi
Kvuveryngling som hittade oxjärnsmyntet med vilket äventyrarna fann Cruri´s gamla gravfält.
Lertil Bergemur
Högt uppsatt ämbetsman inom Mana Friga.
Listeria
Shagulitprästinna som Radagast mötte på resan till Arhem. Dräptes av Steinar Björkesjö i Järntornet.
Malek Mangus
Shagulitkyrkans ambassadör och språkrör i Arhem. Arresterades av Praanz da Kaelve för sin inblandning i sekten.
Manzola den högste drömdödaren
Det Heliga Kishatets nyutsedde Shar Kishanti som trogen rikets traditionella eländighetsdyrkan står stark i kampen mot de skapelsefientliga.
Milfons da Melse
Uppkäftig adelsyngling med upptäckarlust som sällskapet mötte på zepelondfärden mot Sfärernas centrum.
Mircella da Privavi
Paratornsk godshustru till den mördare Albrinth da Privavi.
Monduron da Riakme
Trinsmyrisk adelsman efterlyst för sammansvärjningen med Marjuras rebeller.
Moska
Speleman på Junker Hildurs och Digeta Longas utsände i Arhem.
Myrva
Mäster Frostmånes husfru som mördades av RhabdoRana.
Månvind
Kung Ottars hovhäxa i fornriket Cruri som en gång i tiden spådde rikets återuppståndelse.
Mäster Frostmåne
Shagulklon som sändes ut i världen ovetande om sin bakgrund. Fann profetian om Cruri i Golabagas grav och bosatte sig i HOXOH där han gav äventyrarna i uppdrag att finna Demens. Valde senare att ta sitt liv då det uppdagades att han var Shaguls avbild.
Nemisyx
Uråldrig drake i Sumbraträsken
Nin Hallaska
Svavellägrets övervakare och Praanz da Kaelves högra hand. Blev kallblodigt avrättad av Cymba da Skugre.
Ottar IV av Evig vinter
Cruri´s vandöde konung.
Peatro Patralba
Patralba är ledare för ranzinerordern vars munkar nyligen fullbordat profetian Vox Ranzina från det levande berget Ranz som av gudarna utsetts att vaka över världen.
Perrima (tidigare dotter av Kmorda)
Gudomligt vacker föredetta isdruid som äventyrarna mötte på resan till Arhem där hon i sin dyrkan av Shamash var på rundlöpa och skulle återvända till sin syster. Dödförklarades av shaguliterna i sjukstugan men återfanns vid liv i Järntornet. Återvände senare till Det Heliga Kishatet där hon svors in som Shamash-prästinna.
Praanz da Kaelve
Ökänd fäktningsmästare och officer i trakoriska rikets säkerhetstjänst som axlat ämbetet som storhird i Arhem.
Pryva Gryndotter
Kafrilerprästinna vid Sfärernas Centrum.
Robur Rödvad
Trakorisk straffånge i svavelträsket.
Rurik Ornetand
Son till värdshusvärden Hildur och medlem i den marjuriska befrielserörelsen. Försvann efter en slädfärd där han tillsammans med äventyrarna och sin morbror Guster skulle frakta en last smuggelvapen. Återfanns senare i Järntornet dit han förts av shaguliterna.
Sardimon
Världsfrånvänd magiker som hjälpte Melobin att finna den blåtandade sumpulken.
Serego da Moherra
Adelsyngling som tillsammans med Molte da Melse kom till Sumbraträsken på nöjesresa.
Selisia da Melse
Den framlidne primus prokurator Gottard da Melses unga hustru och Hæjmirs barndomsförälskelse.
Shagul
Uppstånden magiker och grundare av shagulitordern.
Sigvird da Fontra
Ende överlevande son till den mördade hertigfamiljen da Fontra.
Sulidon Rumperlak
Drogmakare och fältskär i den trakoriska kolonin Arhems fångläger i svavelträsket. Greps för sitt samröre med shaguliten Malek Mangus och illegal försäljning av rikets tillgångar på fångmateriel (zombin).
Sten Klinte
Paratornsk skurk och syster till Mircella da Privavi vars man han utpressade och mördade.
Trodax Draconicus da Tricilve
Tillförordnad drakvaktare åt Blatifagus. Brändes till döds av draken Blatifagus i kvicksilvergruvan.
"Tuppen"
Kapten på den trakoriska karavellen vågdansaren som följde svavelkonvojen till Arhem.
Umma
Kvuverstammens hövding.
Uxu
Kvuverstammens listiga gamla trollpacka.
Vidrica Mogger
Frånstötande och grovskuren dotter i det välbärgade handelshuset Mogger. Nybliven änka sedan hennes nyblivne man Steinar Björkesjö tragiskt omkom under seglatsen med svavelkonvojen till Arhem.
Wilgur da Muur
Rådherre av den marjuriska ätten Muur som Hæjmir dräpte i holmgång.
Xellimogga Damagi av Krimbydh
Prior i mångudinnan Luvenas tempel som drogade ner sällskapet vid sitt besök i Sumbraträsken.
Zandor da Fontra
Dargomir da Fontras sedan länge döde far vars gravkummel äventyrarna skändade för att finna dolken Demens.
Här följer även en snabbgenomgång *SPOILER* av originaläventyr som använts i kampanjen samt med vilka modifikationer:
Novastenen (Äventyrspaket 2)
Äventyret är förflyttat från byn Utmir till illusionisternas stad HOXOH på Palamux. Halvguden Glockmar är utbytt till akademikern Mäster Frostmåne och istället för att söka Novastenen så sänds sällskapet för att finna nyckeln till fornriket Cruri som sägs vara en dolk med elfenbensskaft. Draken Gasps håla blev istället Draken Blatifagus näste i ett jaktslott uppe i bergen. Tortumkans grav gjordes om till Hertig Zandor da Fontras familjegrav där man fann dolken. Man greps strax därpå för intrånget och fängslades i den nuvarande Hertigens palats i Fontra Cilor (Dargomors borg). Efter att man släppts fria för att göra sig av med hertigens fiender ”de tre ulvarna” (istället för att söka hjälp hos Baron Lilvar) vände intrigen till att istället alliera sig och göra intrång i hertigpalatset. Man fann ledtrådar till hur Jhildarint (Dingheimul) försvunnit med den sökta dolken till sitt bergstempel i Kargom (Dingheimuls grottor). Här dräptes magikern och dolken återtogs. Man fritog också Kargomitfurstessan Didra (alvprinsessan Galdimiriar) ur magikerns fångenskap.
Svavelvinter (Ereb Altor vol. II)
Äventyret är snarlikt originalet med skillnaden att Didra dök upp på Junkern Hildur, Listeria och Perrima kom med svaveltraden, Kmorda-helgedomen innehöll varken shaguliter eller odöda eftersom de istället mördades av Shagul via RhabdoRana-mördaren Tobik, Kung Ottars grav hölls instängd bakom Fari-Natas portar och svärdet Ebharing besatte bäraren. Kvicksilvergruvans svartfolk hade stulit ett hästkranie från Blatifagus och Shaguliterna i Järntornet höll sig inte med några odöda. Här visade sig också att Mäster Frostmåne var en klon av Shagul och att de vandöda Crurerna anföll Arhem istället för att ockupera staden.
Edsbrytarna i Erebos (Äventyrsbok, Ereb Altor Boxen)
Äventyret utspelar sig i den trakoriska huvudstaden Tricilve istället för Erebos huvudstad Nohstril på ön Dakkilo. Den bankrutte handelsmannen Erbolsus är istället den trakoriske svavelmagnaten Findigan Mogger vars sista svavellast försvunnit. Handelshuset Hinkare ersätts av Handelshuset Skoffare och säkerhetsmannen Steinar Rödnäbbe blev istället Casimo Hruckert. Erebolsus son Erminkus blev istället Moggers svärson Steinar Björkesjö som kidnappades och hölls fången i Skoffares handelshus. Den pratsamme skrivaren Derdil Lintott bytte kön och hette istället Alma.
Loberga Herrgård (Sinkadus 14)
Äventyret är från början till Mutant 2 och utspelar sig istället på den bralgiska slätten söder om Tricilve. Här blir man ombedda att utreda mordet på adelsmannen Albrinth da Privavi (Klas Loberg) och senare Kastykeprästen Hellgott (Albert Varpa).
Flygöar (Monster & Män)
Kampanjmodulens avsnitt om svävande öar gav inspiration till den svävande ön utanför Mereld där elementarakademin Sfärernas centrum huserar i samråd med Kafrilerordern. Befolkningen består av akademiker, magiker och präster istället för älvfolk och råttmän. Ön styrs också av ett sjumannaråd istället för den ”autark” som beskrivs i originalet.
Brännpunkt Hindenburg
Mutant 2 äventyret utspelar sig i Tricilve (istället för Hindenburg) där Stefan Vang ersatts av Digeta Longa agenten Nin Hallaska. Gatans Barn ersattes av shagulitcellen i staden som senare kidnappade Praanz Da Kaelve (Arnold Bjurensköld). Staden Ume byttes ut mot anslutningshamnen Okruzande där Praanz ovetande skickar rollpersonerna till attentatet vid skeppsdockan (Gustastorget). Medan han utreder attentatet som verkar bero på vapensmugglingen på Marjura så ber han rollpersonerna leta efter avtalshandlingar hos handelshuset Shakello (istället för den kidnappade Bjurensköld i Alsachals Hus). Slutligen blir som sagt Praanz kidnappad av Malek Mangus (Mintel Renvald) som även mördar Digeta Longa-agenten Moska (Jån Erkväll) vilket leder fram till en slutstrid i shaguliternas trävilla (Gatans Barns högkvarter).
Havets Vargar
Ett vikingaäventyr vars handling börjar i Tricilve istället för Kaupang i Vestfold. Rollpersonernas uppdrag blir att frita den fängslade Steinar Björkesjö (andalusiern El Jabato) från Hymbergonds gruvläger istället för att resa till Spanien och hämnas på rövarhövdingen Luis Candelas (kondottiär Cymba da Skugre) som tillfångatog honom. Istället för Torbjörn Starkes drakskepp stöter man på trakoriska pirater och när man sedan vandrar landvägen mot fånglägret (rövarhövdingens fäste) passerar man ett stråtrövarnäste (Orchernas Grottor) som man tvingas fly ifrån. Något senare når man gruvlägret där Steinar befrias efter en kamp med en jättespindel (spindlarna Iaurogar i rövarhövdingens fäste).
Djupets Fasor feat. Döda Skogen (Ärans väg I)
I en kombination av äventyren Djupets Fasor och första delen i triologin Ärans Väg fortsatte färden mot Vumbra. Istället för den skövlade dvärgbyn Dracht anlände man till en bergsby skövlad av trakorier. Anden i byn som manade rollpersonerna att samla de döda för att få ta del av deras skatter blev istället en vålnad av byns animist som ville att man skulle samla de döda och därtill blåsa i bergahornet som fanns på dalsänkans botten (istället för underjorden) för att nå grotthallarna österut. Efter ett besök i Marduks vindtempel (Vindarnas tempel i Döda Skogen) fick man tips om att hornet skulle finnas i sjöhäxans boning (Magikern Vindhands undervattenskomplex).
Maktens Portar (Ärans väg II)
Efter att bergets väsen (anden i Dracht från Djupet Fasor) öppnat gruvportarna vandrar sällskapet vidare i jakt på en utgång österut. Samtliga skelett, orcher och resar bytter ut till vättar. Strukturen på kartorna förenklades och Dakoths tjänare Mogdath med sitt svärd Aleth-Kheloch blev en mörk skepnad med en glödande tvåhandslägga.
Marsklandet (Ereb Altor vol. III)
På uppdrag av ranzinerledaren Peatro Patralba (istället för magikern Serego) får man i uppdrag att finna en helande ört (istället för den magiska kristallen). Örten ska finnas i Sumbraträsken på Palamux (istället för Marsklandet). Man besökte först en ö med musteloner (istället för Tigerön) och fick därefter en mardröm orsakad av mareskunk (istället för Vargön). Något senare mötte man Shamasherprästinnan Perrima (istället för överprästinnan Seep-Hath-Ka'aa) och Melobin svor in sig med Shamashprästinnans bindande ord (istället för överprästinnans förbannelse). Följande dag ankom man till mångudinnan Luvenas tempel (istället för krokodil- och vattengudinnan Viandars tempel) där man drogades ner av templets prior Xellimogga (istället för överstepräst Lekop Migorn) men lyckades till sist undkomma med livet i behåll. Efter flykten hamnade snart sällskapet hos träskfolket och deras äldstekvinna Grindeskinn (istället för hos Najaderna Ereli och Eelin). Efter lite byteshandel får man information om att animisten Sardimon kan ordna fram sumpulken (istället för att Karkionen kan ordna med sjöormsbrygd) varpå Melobin byter till sig denna mot en berättelse. Följande dag anländer man till Handelsstationen där gruppen erbjöd sin läkekunskap innan intrigen med den draksvedda pojken hann presenteras (istället för hövdingens skjutna dotter som förgiftats av en svartalfspil). Radagast fann även skeckerkvinnan som kidnappats av byborna (istället för alvkvinnan). Efter en kort återträff med templets präster så dök Moltes vän Serego da Moherra och hans medhjälpare (istället för dvärgarna Train Trollhärme, Noin magikern, Borin Storhugg, Dovin Drogmästare och Nim den Fiffige) upp på handelsstationen och berättade att de var ute på drakjakt. Färden fortsatte mot Drakön (där draken Kréurm fått ge plats åt Nemisyx), varpå man kom ut på fjärden (där den skjutna svanmön istället blev den skjutne Sardimon). Vidare återvände man till Luvenas Tempel (Viandars Tempel) för att hämnas och återta sina tillhörigheter. Därefter styrde man mot Magiakademin (som istället för vatten-elementaristen Dermatt och hans elever innehöll synvrängerskan Fatika da Balgumel och hennes frambesvärjda elever). En kort visit vid resans mål - Skeckerbosättningen (istället för Alvön) och sist men inte minst Det gamla tornet (som istället för Svartnissarnas torn blev en något makaber avslutning på kampanjdelen med Magiakademin).
Skuggor över Nohstril (Sinkadus #37)
Den växande konflikten mellan Trakoriska riket och dess grannländer rasar vidare (istället för det feliciska piratkriget). Digeta Longa har (istället för Oculta Negra) funnit hemliga meddelanden som skickats från Kishatet till Ransard, Magilre, Trinsmyra och Marjura (istället för mellan spionceller och Felicien). Digeta Longa sänder nu en av RP för att bryta sig in hos handelsmannen Rigaldo da Pigafeta (istället för Da Pigafetta). På vägen från inbrottet uppmärksammar man en mördad krystalokrat (istället för en framstående magiker). Landets ledare Shar Kishanti (istället för magiäldsten Sinwaldor) ber RP undersöka mordet som tillslut leder dem till tavernan Verkligheten och en inhyrd mördare från organisationen perukmakarna (istället för Edhal). Man förföljer perukmakaren till ett tempel och hör en diskussion mellan honom, Da Pigafeta och Da Munzga (istället för mellan Edhal och Marcus Tullius) som leder vidare till en grav på en kyrkogård, men till skillnad från demonen i originalet väntar här något med inspiration från Mutantäventyret Pirit:DIK.
