Den hemliga grottan

Den klara men kyliga förmiddagen värmdes av höstsolen då sällskapet sedan tidiga morgonen fortsatt vandringen över Hymbergonds bergsmassiv. Gårdagens duggregn hade försvunnit vilket gjorde färden nära på harmonisk om det inte varit för Melobins rastlösa kackel.

Vid dagens mitt passerade man genom en snäv klippgång där berget reste sig majestätiskt längs vägens båda sidor. Längre fram på bergsstigen, just där stigen åter öppnade sig över landskapet möttes man av tre storväxta män som blockerade vägen. Männen hade vildvuxna skägg och bar svärd och skarpladdade armborst med vilka man gav tyngd åt sitt budskap. ”Vägavgift mitt herrskap! 20 decaurer per resande” gastade en av männen som om han sålt vinteräpplen på torget.

Varken Radagast eller Hæjmir kände sig speciellt manade att punga ut med några mynt till de ohyffsade männen vars yttre skvallrade om att de med största sannolikhet var stråtrövare och inte trakoriska stigtullare. Corvin och Elmrick som hört både tissel och tassel bakom några närliggande klippblock var däremot mer tillmötesgående och pyntade snabbt upp för att inte riskera onödigt vapenskrammel. Morrandes släppte även Hæjmir och de övriga ifrån sig silvermynt efter att Melobin gjort ett misslyckat förhandlingsförsök.

Vandringen fortsatte hela eftermiddagen och Melobin hade till allas lättnad utnämnt sig själv till sällskapets spejare vilket innebar att den tjafsige isdruiden nu höll sig på utkik några hundra meter framför övriga gruppen.  Hæjmir hade under färden samtalat med Herdil som kunnat berätta att trakten redan innan trakoriernas intåg nyttjats som bergsbruk. Flera av milackernas egna gruvor var fortfarande i bruk medans ungefär lika många hade stängts ner när de uppstudsiga gruvherrarna vägrat betala skatt till den trakoriska överheten.

Höstmörkret föll sakta över vandrarna när stigen i skymningen fortsatte genom ett aningen malplacerat skogsparti. Melobin, som med ojämna mellanrum stört med sina meningslösa spaningsrapporter hade just avlagt ännu en rapport då Hæjmir plötsligt skymtade ett underligt buskage vid sidan av den upptrampade stigen. Bladverket kunde för den ovaksamme ses som en del av den övriga naturen men för någon med Hæjmirs skarpa blick och vildmarksvana, syntes det genast hur snåret var handgjort av rötter, mossa och brutna grenar. Försiktigt förde han kamoflaget åt sidan och fick se en dold stig som ledde bort från färdvägen. Melobin blev än mer uppjagad över upptäckten och började följa stigens fotspår som ett hundratal meter längre fram slutade vid en grottöppning, dold på liknande sett som själva stigen. Sällskapet samlades skymda i skogen och Hæjmir föreslog att man skulle invänta natten och i skydd av mörkret undersöka grottans inre.

Något senare var nattmörkret över dem och Melobin hade åter propsat på att få smyga i förväg. Medan övriga spänt väntade kvar i skogen smög han sig in i den nattsvarta grottöppningen som fortsatte ett tiotal meter längre in i berget där den mynnade ut i ett mindre grottrum.  Mitt i rummet stod ett litet träbord med ett krus och några muggar. På en pall vid bordet satt en skabbig man på vakt medan en annan låg snarkande över bordsskivan. Han kunde också skymta ytterligare två öppningar som ledde vidare från grottan.

I skogen på grottans utsida satt Hæjmir och Radagast som bäst och viskade om vilka som kunde tänkas vara grottans invånare då den skojfriske isdruiden smög sig på dem för att skrämmas. Efter en kort redogörelse av grottrummet var gruppen delad kring om man skulle överraska grottvakterna eller om man istället skulle ge sig av. Av outgrundlig anledning beslutades att grottan skulle inspekteras och Melobin smög iväg tillsammans med Corvin och Elmrick för att gillra snaror utanför ingången. Hæjmir, Radagast och Herdil höll undertiden utkik från skogsbrynet. När snarorna var redo gjorde Melobin tecken åt Elmrick som hystade in en sten i grottgången.

Ett mummel hördes inifrån grottan och snart hördes trötta fotsteg. Hæjmir spände sin båge och väntade. Ur grottan kunde skymtas formen av en gestalt som just placerat fötterna i den snara vars knut Melobin misslyckats med. Oförstående såg han den oknutna snaran som med hjälp av Corvins ryck viftade förbi i luften men innan han hunnit reagera fattade Hæjmir sitt beslut och genomborrade gestaltens huvud med en välriktad pil. Skrikandes av smärta brottades den angripne grottvakten omkull av Melobin som tillsammans med Corvin lyckades släpa undan och få tyst på honom.

Tystnaden hade precis återfunnit sig då ljudet av ytterligare fotsteg hördes inifrån grottan. Hæjmir sköt varnande in en pil i grottmörkret och fick ett fundersamt ”vem där?” till svar. Hæjmir besvarade frågan med ännu en pil varpå det blev knäpptyst en lång stund. Radagast skulle precis föreslå att man tände upp grottan med gudomligt ljus då rösten från grottan plötsligt ilsknade till och vrålade ”Ni skall allt få era pissjävlar! Vänta bara! Snart kommer förstärkning!”.

Utan att lägga någon vikt vid rösten välsignade Radagast en sten med Tigiwalvans ljus och gav åt Hæjmir. Med den självlysande stenen i sin hand rusade Hæjmir sedan fram mot grottan och kastade in ljusstenen genom öppningen samtidigt som ett armborstlod träffade honom i bröstet. Svårt sårad vräkte han sig åt sidan samtidigt som Radagast kunde skymta armborstskytten i ljuset från stenen. Gudomligt ljus slog strax därpå ut från kafrilerprästens händer och genomborrade den hjälplöse vakten som inom kort förvandlats till en hög av svart aska. Han sprang sedan fram och välsignade Hæjmirs sår som snabbt läktes ihop.

Samtidigt hade Melobin och Corvin bundit den andre vakten varpå Melobin med Herdils assistans påbörjat ett ingrepp för att avlägsna pilen som borrat sig in genom den fastbundnes numera förstörda öga.

Övriga i sällskapet ansåg nu kusten vara klar och begav sig in genom grottöppningen där de fann vaktgrottan just som Melobin beskrivit den. Hæjmir smög sig före de lite klumpigare i gruppen och fann till höger om vaktgrottan ett större grottrum med ett tiotal halmbäddar varav en ockuperades av en snarkande man, lik de två tidigare. Hæjmir tassade ljudlöst fram till den sovande och skiljde med ett välplacerat hugg huvudet från kroppen. Efter en snabb genomsökning hittade han några futtiga kopparmynt på offret och Corvin fann rep, änterhake, flinta och stål i en säck som stod lutad mot väggen.

I gången till vänster från vaktgrottan gick en tunnel vidare in i berget och ett tiotal meter längre in fann man några öltunnor samt kistor med bröd och torkat kött. Alla stoppade på sig rejält med mat innan man fortsatte in i en lite större grottsal där en spricka i taket släppte in höstkylan från utsidan. I ena hörnet fanns en eldgrop och i grottans mitt stod ett långt träbord med ett tjugotal pallar. Hæjmir och Radagast insåg genast den överhängande faran och vände tvärt tillbaka mot Melobin och Herdil ute i skogen. Skulle ett tjugotal rövare hitta dem här så skulle äventyret få ett snabbt och olustigt slut.

Corvin och Elmrick var inte lika försiktiga utan strosade vidare in i det angränsande rummet som var ännu en grotta med halmbäddar. Efter snabb genomsökning fann man ytterligare kopparmynt som man glatt stoppade på sig innan man skyndade vidare genom ytterligare en tunnel och nerför en trappsats huggen direkt ur berget. Gången ledde slutligen fram till ännu ett rum där två män satt vid ett träbord och spelade tärning. Utan att tveka svingade Corvin sin Hillebard och Elmrick sitt svärd och hade snart sänkt de båda tärningsspelarna till sista vilan.

Utanför grottan hade undertiden Hæjmir och Radagast berättat för Melobin och Herdil om hur grottan antagligen beboddes av mer än tjugo stråtrövare. Man hade just förflyttat sig längre in i skogen bort från grottöppningen när skenet från facklor dök upp längs stigen upp mot grottan. Till sin fasa insåg man att det var försent att varna de giriga livvakterna inne i grottan. Snart kunde man urskilja ansikten från följet som anlänt utanför grottan. Det var ett tjugotal stråtrövare varav vissa kunde kännas igen från tidigare samma dag då de stannat och krävt sällskapet på vägtull. Hæjmir avslutade instinktivt livet på den fångne vakten och så fort rövarbandet försvunnit in i grottan smög man sig fort från platsen även om det betydde att man lämnat Corvin och Elmrick åt sitt bistra öde.

Inne i grottsystemet hade Corvin och Elmrick undertiden letat sig in till den innersta grottsalen där en stentron och en träkista stod utplacerade.  Corvin rusade fram och slet upp locket på kistan vilket resulterade i att en förgiftad pil träffade honom i axeln. Omtöcknad såg han mängder av guld och silvermynt i kistan just som det hördes ilskna röster och mängder av snabba fotsteg. Förgäves försökte Elmrick gömma sig bakom stentronen just som de vansinniga rövarna dök upp med sin hövding i spetsen och med dennes knotigt finger pekandes hotfullt på de objudna gästerna.

Corvin och Elmrick såg på varandra men sade inget. De hade båda precis insett att detta skulle bli det våldsamma slutet på deras liv. För sista gången höjde de sina vapen och gav ifrån sig vilda stridsvrål för att en stund senare ligga ihjälslagna och badande i sitt blod på det kalla grottgolvet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0