I skuggan av Trakorien

Det var nära slutet av minde månad och högsommaren skänkte grönska åt de bördiga fälten på familjen Da Ollachs gård. Efter jakten på Albrinth da Privavis mördare tidigare under sommaren fick sällskapet nu för första gången på länge en chans att vila upp sig efter det senaste årets strapatser. Den ende som saknade riktig ro var Radagast. Han hade hela tiden gjort sitt bästa för att påskynda resan mot akademin Sfärernas centrum i Mereld och kände sig både stressad och orolig över att ännu inte ha kommit iväg.

Denna  afton fick gården oväntat besök av Praanz da Kaelve. Han förklarade att tjänsten fört honom denna väg för att tala ostört med både Hæjmir och Radagast. Det visade sig att Da Kaelve var på jakt efter information kring de smuggelvapen som rebellrörelsen på Marjura fått till sitt förfogande. Hæjmirs samröre med upprorsmakarna gjorde honom mycket intressant i utredningen men i det följande förhöret menade Hæjmir att han inte kände till vem som sänt vapnen. Hans far hade varit till mer hjälp men denne dog som bekant i svavelträskets fångläger. De män som levererade vapenlasten åt honom hette Dyrgil och Krilljon och dessa var, såvitt han visste, också döda.

Radagast blev också kallad till förhör men trots att han själv var högst inblandad i hur smuggellasten fraktats till Marjura så hävdade han vänligen men bestämt att han inte kände till något alls om affären men lovade att återkomma om han mot förmodan skulle få höra något.

Utan någon större framgång i sitt ärende lämnade Praanz da Kaelve gården sent samma natt och Radagast, som blivit smått skakad över att den gamla synden med vapensmugglingen ännu inte var begravd krävde nu av sina vänner att man följande morgon skulle ge sig av mot Mereld innan Da Kaelve återvände med ytterligare bevis på deras skuld.

Morgonen därpå tog Hæjmir farväl av sin familj och tillsammans med Radagast, Melobin, Corvin och Elmrick begav han sig mot huvudstaden Tricilve. Radagast skulle först uppsöka Kafrilernas präster för att få välsignelse och färdbeskrivning mot resans mål varpå man skulle kontakta Steinar Björkesjö som förfogade över färdmedlet till resans fjärran destination.

Samma eftermiddag nådde vagnen en av de södra stadsportarna och efter ett sedvanligt och uppkäftigt meningsutbyte med både vakthavande och tullmästare kunde man fortsätta in i staden.

Här möttes man av feststämning och triumfprocessioner genom Tricilves smyckade gator
lik den under de årliga frihetsspelen . Det hela visade sig bero på väldiga ceremonier i templen hos både stridsguden Trocuspa och havsgudinnan Anxalis eftersom riket under de senaste dagarna färdigställt en massiv stridsflotta att avsegla mot Marjura med syftet att återta den förlorade svavelkolonin från nordens ondska.

Sällskapet som själva sett de vandöda Crurernas förödelse på nära håll kände sig inte lika hoppfulla till flottans uppdrag men gjorde ingen sak av sin misstro utan fortsatte fram till Kafrilernas anspråkslösa tempelbyggnad i den norra utkanten av stadskärnan. Man hälsades muntert av tempelbröderna och efter en tidig men enkel middag, från samma soppkok som prästerna erbjöd fattiga stadsbor, hade man fått både färdbeskrivning och ljusguden Tigiwalvans välsignelse inför resan.

Uppe i den exklusiva trävillan på Bitterkull låg Steinar Björkesjö bekvämt i en nyinköpt schäslong från hantverkargillet i Soblak då sällskapet knackade på porten. Utan att göra ansträngning till att resa sig gav han ifrån sig en enkel vink som hälsning och beklagade sig missbelåtet över diverse oväsentligheter som bara en förmögen Tricilvebo kunde.

När slutligen gnällsången tystnat och Radagast påmint honom om skälet till deras besök, harklade sig den osympatiske ynglingen och förklarade att bland Moggers enorma tillgångar hade det visat sig finnas en luftskepp kallad zepelond. Farkosten hade man nyligen lyckats lura till sig som pantsättning från en obegåvad adelsfamilj på obestånd och Steinar hade efter lite övertalning fått den till sitt förfogande. Han menade dock att resan skulle bli kostsam eftersom zepelondens drivmedel sylvolium var allt annat än dussinvara. Han funderade under tystnad som om han genomförde en matematisk beräkning inne i sitt egocentriska inre och kastade sedan ur sig att 200 guldtrakiner per passagerare visserligen var ett skamligt vrakpris men samtidigt skäligt eftersom Radagast räddat honom från sitt förlista skepp under resan med höstkonvojen till Marjura föregående år. I priset ingick förutom sovplatser, en mindre besättning och stadens bäste navigatör.

Affären gjordes upp utan prut trots att alla förstod hur Steinar gett dem ett lika girigt anbud som andra usla handelsmän i trakten och efter att köpeskillingen lagts på bordet samt att Steinar kontrollbitit i ett flertal slumpmässiga mynt hade det blivit kväll. Motvilligt erbjöds man att härbärga i husets gästrum, trots att Steinar gång på gång anmärkte på hur detta egentligen inte ingick i avtalet, och efter att man bjudit med Steinar samt själva intagit ett mål mat på ett närliggande värdshus gick man till sängs.

Radagast låg vaken en stund och funderade. Han hade vid ett tillfälle under kvällen frågat Steinar om han blivit uppsökt av Praanz da Kaelve gällande smuggellasten vilket Steinar erkände lite nervöst men menade att han inte erkänt något om sin egen eller de övrigas inblandning. Talade Steinar verkligen sanning eller hade han, precis som vid Hæjmirs förhör i den gamla kvarnen på Marjura, berättat vad han visste? Snart släppte han orostankarna och somnade.

Melobin vaknade med ett ryck. Osäker över om ljudet han hört var en dröm eller verklighet kikade han ut genom rummets fönster. Utanför låg trävillans muromgärdade trädgård där månskenet spelade mellan skulpturer, buskar och träd. Var det någon som iakttog honom där ute? Han tvekade en sekund men beslöt sig trots pinsamheten att väcka Radagast. Yrvaken följde kafrilerprästen med honom ut på verandan. Radagast skulle just påpeka hur den varma sommarnatten verkar ha spelat den stackars Melobin ett spratt när han plötsligt kände hur dofterna från trädgårdens växtlighet hade blandats med en frän stank. Radagast såg hur Melobin reagerade skräckslaget på lukten som om han känt igen, men ändå inte kunnat placera den.  Med fasa i blicken störtade isdruiden tillbaka in i villan och snart hade man även väckt Hæjmir.

Med svärdet redo gav sig Hæjmir ut i trädgården för att snart återvända och meddela att varken lukten eller varelser gick att finna. Grymtandes över hur alla borde hålla sina mardrömmar för sig själv återvände han snart till sitt rum medan Radagast satt kvar och försökte lugna den uppskakade Melobin.

Innan soluppgången morgonen därpå blev man väckta av villans tjänare som meddelade att Steinar var redo att bege sig till zepelonden. Utan att bli bjudna på morgonmat stressade man iväg med Steinar i spetsen till en av de många ängar som omgav staden och där den främmande farkosten gjorts i ordning under natten. Själva gondolen påminde om ett mindre fartyg med trekantiga segel som svepte utmed det böjda förskeppet. Strax bakom seglen höll en väldig ballong i algsiden på att fyllas med något som Steinar förklarade var varm sylvoliumrök. Man klev ombord via en dubbelport i sidan av skrovet och kom snart upp på det befästa däcket där man träffade farkostens navigatör som hälsade med en exotisk bugning.”Enu Ammisadu till er tjänst” yttrar han på knagglig bralgiska och tilldelade snart alla varsin hytt innan han återvänder till sin post vid luftskeppets roder.

Efter att de sista sylvoleumtunnorna lastats ombord och ballongen fyllts med rök tog man farväl av Steinar och snart hade skeppets besättning lossat förankringarna och farkosten började sakta sväva upp i den tidiga morgonskyn. Lång nedanför kunde man urskilja morgonpigga stadsbor men snart fångades blickarna istället av den väldiga krigsflotta av karacker och galbaloner som låg förankrad strax utanför anslutningshamnen i Okruzande.

Förutom Enu Ammisadu bestod besättningen av två matroser, anställda av huset Mogger och vars uppgift var att bl.a. rigga seglen och fylla på ballongen med sylvolium vid behov. Med på färden fanns även en kokerska och två andra herrar som hade ärenden på Mereld. Den ene av de två hette Baldyr och var handelsman medan den andre var en trakorisk adelsyngling vid namn Milfons da Melse och som verkade dras med brinnande upptäckarlust.

Dagarna gick och efter att ha lämnat fastlandet på södra Paratorna långt bakom sig styrde zepelonden sydväst över Saphyna och hastade ut över det väldiga rosthavets öppna vatten för en ca två veckor lång flygtur mot Mereld.

Samma kväll satt hela sällskapet och åt ute på däck eftersom klimatet var behagligt. Milfons började snart prata politik vilket var hans favoritämne vid sidan om upptäcksresorna och snart hade man kommit in på den stora flottan mot Marjura och oroligheterna på Trinsmyra där samröret mellan Milacker och Marjurer skall ha avslöjats.

”Milacker är riktiga vildar som borde behandlas mer som djur än som människor” sade han skarpt.  ”Trots flertalet uppmaningar har inga av de milackiska ädlingarna infunnit sig på förhören i Tricilve och senast skall en av våra fogdar ha dödats av en uppretad folkmassa när han försökte arrestera Monduron da Riakme i staden Vumbra. Det börjar verkligen bli dags att vi tar i med hårdhandskarna mot dessa avskum”.

Hæjmir spände ögonen i ynglingen och frågade vad han i så fall hade för inställning till marjurer. Nervöst insåg plötsligt Milfons hur det nuvarande umgänget inte nödvändigtvis delade hans uppfattning och försökte värja sig med att han själv inte var bekant med några marjurer men att hans morbror Gottard inte haft något större problem med dem under sin tid som prokurator i svavelkolonin Arhem.

Hæjmir lyckades hejda sig själv från fortsatt konversation även om han hade god lust att informera adelsmannen om hans eget släktband till marjurerna genom den framlidne prokuratorn vars fru han nu själv äktat. Han lät ädlingen hållas och riktade istället uppmärksamheten mot Melobin som just återkommit från ett samtal med navigatören Enu Ammisadu. Mannen hade berättat för honom hur han från början varit stjärnskådare i det sydliga Melukha men att han överfallits av pirater på en resa till den fjärran norden och därefter sålts vidare som slav. Mogger hade först köpt in honom för trädgårdsarbete men snart upptäckt mannens potential som navigatör genom hans kunskap om stjärnornas förflyttning över himlavalvet. Han påstod också att stjärnornas förflyttning för närvarande var mycket olycksbådande och att man gick mot osäkra tider ”då det förflutna dör och framtiden föds”.

Det kändes som man hade rest i evigheter och började sakta tappa hoppet om att finna sitt mål då det en tidig morgon dök upp något mycket märkligt i gryningsljuset vid horisonten.
När man kom närmare insåg man förvånat att det var en grönskande ö som svävade fritt uppe bland molnen utan minsta kontakt med havet långt nedanför och Radagast förklarade att man nu hade anlänt till det mytomspunna Sfärernas Centrum.

Den svävande ön var befäst med en respektingivande ringmur som reste sig som ett yttre försvarsverk längs öns ytterkanter och efter att zepelonden landat på en av öns många grovskurna stenplatåer välkomnades de resande av en Kafrilerprästinna som Radagast presenterar som Pryva Gryndotter. Hon visade ner för en trappa huggen direkt ur bergskanten och som ledde till den grönskande ytan. Här öppnade sig ett fantastiskt landskap med böljande ängar, grönskande kullar och vackra blommor i alla dess färger som ingav känsa av lugn och harmoni.

Radagast pekade och förklarade att ön bestod av ett flertal sluttande marknivåer där invånarna, hjälpta av magikernas elementarvarelser, brukade jorden och gjorde ön närmast självförsörjande. När man närmade sig öns mitt skymtades mjukt formade stenbyggnader uppförda mot väldiga trädstammar som sträckte sig högt ovanför i lummiga trädkronor. Dessa byggnader gav plats åt både kafrilertempel, invånarnas hem och öns elementarakademi med tillhörande botanisk trädgård.

Efter att man blivit visade till en gästsovsal och lagt ifrån sig all packning ursäktade sig Pryva för att meddela äldsterådet om gästernas ankomst och Radagasts önskan om en sammankomst. Under tiden visade Radagast sällskapet till en stillsam sjö strax bortom bosättningarna. Sjön fylldes på från ett källsprång och försörjde ön med glasklart vatten och var även den mycket rogivande.  Fångad av stundens välbehag började Radagast berätta:

”Det sägs att Ljusets allsmäktige gud – Tigiwalvan i tidernas begynnelse slungade upp ön i skyn för att ge sina tjänare - Kafrilerna, ett hem ovan jord och med lufthavets andar som ständig väktare.  Långt senare började Mereld befolkas av nybyggare från den sydliga högkulturen Melukha. Merelds magiker med Gonesastra den Goda i spetsen slöt snart ett förbund med Kafrilerna och republikens elementarakademin och politiska styre förlades hit”.

Senare samma eftermiddag återvände kafrilerprästinnan Pryva och meddelar att äldsterådet omgående hälsar alla välkomna. Man begav sig nu mot äldstesalen som i direkt anslutning med övriga byggnader låg i inhyst i stammen på ett av de väldiga träden. I den ljusa salen stod ett massivt långbord på ett podium där äldsterådets medlemmar nu satt och begrundande gruppen under tystnad innan dubbeldörrarna drogs igen från utsidan och en långsmal gestalt med ett vänligt yttre reste sig och tog till orda.

”Äldsterådet hälsar dig unge Radagast! Låt oss höra vad som fört Er så långt från missionen i de Trakoriska nejderna”.

Radagast som kände igen mannen som Kafrilernas andlige ledare Ljusfadern hälsade med en bugning och började berätta hur han genom sin mission kommit i kontakt med Mäster Frostmåne, hur denne bett honom om hjälp med att finna den levande dolken Demens, hur Frostmåne senare tagit sitt liv och hur man på Demens inrådan begett sig till ishavsön Marjura och dess gravfält där den vandöde Kung Ottar och hans folk rest sig ur sina gravar.

Berättelsen avbröts av en äldre kvinna vid Ljusfaderns sida. ”Då är det alltså sant! Nordanvinden har viskat i mitt öra om ön i nordhavet där folk rest sig ur gravens mörker”.

Radagast fortsatte att berätta om shagulitkyrkans mission i byn Arhem och hur han lurats av sektens falska hjälpsamhet som i verkligheten gick ut på att handplocka offer till sin vedervärdiga forskning och sina omänskliga experiment i det isolerade högkvarteret Järntornet dit Radagast själv kidnappades.

Berättelsen avslutades till sist med hur Radagast räddats av sina vänner men hur man åter blivit infångade för att offras i den döde mästarens ära, hur dennes gravkammare stått öppen och hur Shagul själv uppstått från de döda för att i nästa stund förgifta sina lärljungar. Han flikade även in det faktum att Mäster Frostmåne varit en identisk avbild av Shagul vilket betyder att han alltsedan sitt första möte med Mäster Frostmåne varit i klorna på denne Shagul.

Radagast tystnade och rådet synade honom lite tvivlande. ”Shagul, säger ni?” kraxade en av männen på podiet. ”Kan någon intyga detta osannolika vittnesmål?”.  Hæjmir och Melobin steg då fram vid Radagasts sida och bekräftade dennes ord vilket utlöste ett smärre mummel bland åhörarna. När man åter tystnat tog Radagast åter till orda och frågade hur rådet kände till den uppståndne Shagul och vad de kunde berätta om honom.

Ljusfadern tvekade men suckade tungt och berättade hur Shagul en gång i världen varit en
mycket lovande ung magilärling från Trakorien med exceptionell sinneskraft men vars obalanserade själ saknade inre harmoni. Hans fascination över magins yttersta gränser och parallella världar gjorde den tidens äldsteråd oroade. De andra lärlingarna, som alltid uppfattat Shagul som lite egen, hade gett honom öknamnet Skorpionen efter att han olovligen ertappats med att tillverka gift i akademins laboratorium. Detta tilltag ledde i slutändan till att man tvingades förskjuta honom från vidare studier på akademin. Rykten talade för att han senare skulle ha grundat ett vetenskapligt sällskap i Vumbra på ön Trinsmyra men att sällskapet senare fördrevs av ortsbefolkningen. Det osannolika är att händelserna utspelade sig för snart ett sekel sedan och att Shagul sedan länge borde dött som en gammal man.

Kvinnan vid Ljusfaderns sida påpekade nu att vindarna inte nämnt henne något om Shagul och påpekade samtidigt det osannolika i att Marduks samtliga vindar skulle undgått den samme.

Alla tystnade för ingen tycktes se svaret på frågan. Ljusfadern talade ännu en gång till Radagast och upplyste honom om att svaren på denna och många andra frågor kunde finnas i akademins bibliotek och efter att sällskapet spenderat många långa timmar bland dess dammiga gamla luntor hade man bl.a. sökt fram att Crurerna var en forntida högkultur på ön Marjura som under sin guldålder koloniserade Chrachz, Kargom och Trinsmyra där de skapade furstedömen i Milacke och grundade staden EsachRha. För över 800 år sedan drog Crurerna gudarnas ogillande över sig och i en förbannelse blev kvinnorna barnlösa. Kort därpå täcktes hela ön av glaciäris och civilisationen gick under.

Man lyckades även hitta bevis för att den vandöde kungen var Konung Ottar IV av Evig vinter och crurerfolkets siste konung som tillsammans med sin familj begravde sig själv levande. Till skillnad från övriga crurerna var dock inte kungen och hans drottning Ottillia barnlösa vilket troligtvis berodde på att drottningen härstammade från ett kannibalfolk på Trinsmyra och inte tog del av gudarnas agg mot Cruri. Konungasvärdet Ebharing var ett runsvärd som senast fanns i Ottars ägo och sades vara besatt av demoniska krafter.

Däremot fann man ingen information om Jordblodet som Demens talat om och inget av intresse fanns heller att läsa om Rirba Månvind förutom att hon varit crurernas hovhäxa innan riket föll samman.

Långt om länge ansåg man sig klara med efterforskningarna och gav sig av för att packa sina tillhörigheter. Radagast begav sig undertiden till Kafrilernas ljustempel för att be och snart samlades man uppe vid zepelonden på stenplatån. På plats fanns även Ljusfadern och prästinnan Pryva för att ta farväl.

”Vi har i nuläget inte för avsikt att ingripa mot Shagul, även om utvecklingen är oroande. Tiden får utvisa vad han har för uppsåt. Äldsterådet tackar er för budskapet och önskar er en säker hemfärd” sade Ljusfadern och gjorde en religiös rörelse i luften framför Radagast.

Strax därpå var alla ombord och förtöjningarna lossades samtidigt som besättningen spände segeldukarna och Enu Ammisadu styrde ut över det brunsolkiga havet. Vinden förde luftskeppet norrut och snart doldes åter den svävande ön i molnskyarna. Återfärden mot Tricilve hade börjat och trots att inte alla frågor fått sitt svar så kände Radagast inombords att resan varit långt ifrån förgäves.