I skuggan av Trakorien

Flera månader senare hade hösten kommit till Paratorna där Hæjmir, hans havande hustru Selisia och sonen Ulvric med hjälp av inhyrda hantverkare var i full gång med att anlägga sin nya gård som införskaffats för den kompensation som utbetalats i samband med den ursprungliga gårdens förstörelse i Bralorge. Nybygget hade förlagts på slättlandet mellan Tricilve och grannstaden Kamest med utsikt över Kruzanderviken och dit även Radagast hade färdats samt med sin blotta närvaro skänkte harmoni åt själva byggnationen.

Kmordadruiden Melobin hade däremot inte synts till trots att denne sedan länge lovat att komma för att inspektera bygget men hade istället skickat budbärarna Corvin och Elmrick som förutom sin herres ursäkt även kunde berätta att Melobin den senaste tiden agerat underligt och hållit sig inlåst i sitt rum på värdshuset Salta Gasten i Okruzande. Radagast blev genast orolig för den unge druiden och bestämde sig snarast för att återvända med Corvin och Elmrick till Tricilve kommande morgon.

Framåt kvällen bjöds de resande på middag i det halvfärdiga boningshuset just som en vagn med ridande följde gjorde halt utanför varpå det snart ljöd en knackning på husporten. Den gamle svavelmagnaten Findigan Mogger steg in och hälsade alla kring bordet. Efter att vänligen men bestämt avböjt att delta vid middagsbordet vände han sig mot Hæjmir och bad att få tala med honom i enrum. I det angränsande rummet slog sig Hæjmir ned i en bekväm tygstol medan Mogger vankade av och an samtidigt som han förklarade sitt ärende.

”Min gode Hæjmir! I villrådighet vänder jag mig nu till Er om hjälp i ett personligt trångmål. Som Ni säkert minns så avskrevs Ni från den arresteringsordern gällande Marjurakrisen som lagberättarnas ministerium Mana Friga tidigare utfärdat. Detsamma gällde givetvis min svärson Steinar Björkesjö som dessvärre redan dömts till Straffarbete i Hymbergonds gruvläger på Trinsmyra. Man lovade från ministeriets sida att omgående sända bud till gruvlägret för att frige honom men trots att flera månader hunnit passera har inget hänt. Mana Frigas ämbetsmän avfärdar mina frågor med att man gör allt i sin makt för att ordna upp ärendet men genom envishet lyckades jag via en bekant med insikt i ministeriet få veta att det råder en dispyt mellan Mana Friga och Cymba da Skugre som nyligen utsetts till gruvfogde vid strafflägret. Da Skugre har trots diplomatisk påtryckning från huvudstaden vägrat att släppa Björkesjö och hänvisat till bristen på arbetskraft. Mana Friga vågar samtidigt inte sätta hårt mot hårt eftersom eventuella avbrott i gruvdriften skulle dra på sig ogillande från bl.a.  handelsministeriet Poda Snica och Poda Arux som ansvarar för rikets finanser. Alla har dessutom Marjurakrisens förlorade svavelintäkter i färskt minne. Gissningsvis väntar man från myndigheternas sida på att den tväre gruvfogden på sikt skall ge med sig men om detta gäller veckor, månader eller år är det ingen som vet”.

Mogger tystnade och synade åter Hæjmir allvarsamt. ”När Er egen familj var i knipa så bistod jag med räddning och höll dem säkra”. Min svärson är de sista spillrorna av min familj och jag ber Er nu därför att återgälda tacksamheten genom att resa till Trinsmyra och frita Steinar ur fångenskapen. Uppdraget måste givetvis hållas hemligt med tanke på vad jag precis berättat om rikets pragmatiska statskonst. Det är därför av största vikt att ni kamouflerar uppdraget med ett skenmotiv om varför ni färdas till ön och att ert färdsätt inte väcker uppmärksamhet. Jag står självklart för alla omkostnader kring uppdraget och har förberett en kista guldtrakiner i Tricilve som därmed står till Ert förfogande”.

Hæjmir funderade under tystnad. Steinar Björkesjö hade han aldrig varit speciellt förtjust i eftersom pojkspolingen var en uppstudsig adelsslyngel från Paratorna men eftersom Mogger räddat Selisia och Ulvric undan lynchmobben i Bralorge var det en hederssak att bjuda handelsmannen samma hjälp. Att dessutom få möjlighet att utkräva blodshämnd på Cymba da Skugre, den man som låg bakom avrättningen av Hæjmirs mor och syskon, var säkerligen ingen tillfällighet och även om det var det så mumlade han nästan ljudlöst en tackbön till gudinnan Inashtar för detta tecken.

”Jag kommer göra mitt bästa för att få hem Steinar” sade Hæjmir och skakade handelsmannens guldprydda hand. Mogger nickade tacksamt och tog strax därefter farväl av alla innan han steg in i sin praktfulla vagn och försvann med följet mot sitt hem i huvudstaden. Så fort man kommit innanför dörren igen vände sig Hæjmir mot sina oförstående vänner och förklarade Moggers ärende. ”Detta är en sak mellan mig och Herr Mogger, så jag kräver inte att ni skall följa med mig” avslutade han. Corvin och Elmrick menade att de gärna följde med på uppdraget så länge Herr Melobin tillät det samt att det givetvis fanns pengar att tjäna. Radagast som ändå beslutat sig för att resa till Melobin hade ingen invändning och tidigt morgonen därpå tog man farväl av Hæjmirs hustru och sonen Ulvric som lovade att sköta om faderns sysslor på gården.

Sent samma eftermiddag skymtade man Tricilves stadsmur och efter att ha lämnat hästarna i ett av stadens hyrstall kunde man konstatera att gatorna myllrade av trakoriska soldater mångfaldigt fler än normalt. Detta fick sin förklaring när man under båtfärden över sundet mot Okruzande kunde skåda ut över själva Kruzanderviken där den trakoriska krigsflottan återvänt från Marjura. Av roddaren fick man höra att flottan lidit nederlag redan innan man nått fram till ön då väldiga isberg blockerat farleden vilket var väldigt ovanligt för säsongen. Radagast tackade istället Tigiwalvan för att de arma soldaterna sluppit möta Marjuras ondska och tack vare isbergen kommit undan med livet i behåll.

På värdshuset Salta Gasten var det stor uppståndelse i den överfyllda storsalen där man till sin förvåning fann den upprymde Melobin som gång på gång bjöd husets gäster laget runt. I motsats till den beskrivning Corvin och Elmrick gett strålade han upp ytterligare när han fick syn på sällskapet och stormade fram för att omfamna dem. ”Åh denna lycka att se er alla här” skrattade han fram och hade i nästa stund beställt husrum åt alla och försett dem med skummande dryckesbägare. ”Vi fick höra att Ni inte kände er bra…” försökte Radagast men blev hastigt avklippt av Melobin som dyrt och heligt försäkrade om att han aldrig någonsin mått bättre och att Kmordas ansikte strålade mot honom. Corvin och Elmrick ryckte på axlarna, mest nöjda med att deras uppdragsgivare nu verkade redo att höja deras dagslön medan Hæjmir syntes irriterad över den glädjespridande druiden. Efter att man lyckats släpa Melobin från ett dyrbart parti av kortspelet krita befann man sig på Radagast och Hæjmirs rum. Hæjmir förklarade kort hur man inom de närmaste dagarna ämnade resa till Steinars räddning vilket, om möjligt, fick Melobin att stråla upp ytterligare och prisa Kmorda för denna spännande resa, för möjligheten att få utforska Trinsmyra och ännu en gång för att sällskapet samlats. Hæjmir försökte förgäves lugna den upprymde druiden som högljutt började planera avfärden som enligt honom själv borde infalla inom den närmaste halvtimmen. Efter att Hæjmir ilsknat till och hotat Melobin med att skära av dennes tunga om han själv inte stillade den så kom man slutligen överens om att invänta morgondagen och då söka rätt på farkost, besättning och en lämplig täckmantel.

Klockan var mitt i natten när det plötsligt bankade på dörren till rummet. Utanför stod åter Melobin med ett stort leende på läpparna och började gapa om hur han prutat ner ett handelsskepp och visste vart man kunde finna en bra besättning. Radagast lyckades slita in den ovarsamme druiden på rummet varpå Hæjmir gav honom en redig örfil som slutligen tystade honom men ändå inte kunde slita bort leendet över läpparna. ”Håll käft din idiot!” väste Hæjmir. ”Vill du att hela stan skall få höra om uppdraget?”. Isdruiden lugnade sig något och förklarade att han passat på att leta rätt på ett lämpligt skepp samt fått tips om att bra besättning brukade kunna rekryteras på tavernan Gamle Mås i Tricilve. ”Bra! Men gå nu för allt i världen och lägg Er” sade Radagast och lyckades underligt nog få Melobin att lyssna varpå natten förflöt utan vidare incidenter.

När Hæjmir och Radagast kommande morgon klev ner i storsalen hade Melobin sedan länge börjat dagen med att bjuda förbipasserande på mat och förlorat ytterligare ett antal parti krita. Hæjmir suckade tungt och beställde frukost som Melobin snabbt beordrade skulle sättas på hans nota vilket fick värdshusvärden att fullständigt gå i taket. Det visade sig att druiden inte betalt ett öre på flera veckor och att notan vid det här laget var uppe i ofattbara tvåhundra guldtrakiner. Melobin käftade gladeligen emot och menade att värden givetvis skulle få sina pengar men att han tillsvidare ämnade fortsätta att handla på nota vilket givetvis inte gick för sig. Melobin skrattade lättsamt och försvann kvickt upp på sitt rum och återvände snart med en påse mynt som han kastade upp på bordet. Corvin och Elmrick började fnissa och viska om hur den slösaktige Herr Melobin fullständigt tappat förståndet vilket dock inte gladde varken Radagast eller Hæjmir.

Efter frukosten begav sig sällskapet till skeppet som Melobin under natten lagt ett bud på. Ägaren som var en handelsman från Staden O hälsade männen och visade upp ”havsjungfrun” som låg för ankar en bit ut i hamnbassängen. ”Sextusen är ett riktigt vrakpris” skämtade handelsmannen men fick Hæjmir att tillfälligt tappa andan innan han förstod att Melobin valt att köpa fartyget istället för att hyra det. Han förstod dock att det var en bra affär och avtalade att ha pengarna redo samma eftermiddag.

Efter ännu en resa över sundet mot Tricilve styrde man stegen mot tavernan Gamle Mås där Nin Hallaska blivit kallblodigt avrättad av Cymba da Skugre några månader tidigare. Inne på tavernan låg pipröken tung och efter några korta ordväxlingar med krögaren pekades man bort mot ett bord där tre män drack sin förmiddagsmjöd. Den mittersta var solbränd och petade naglarna med en dolk just som Hæjmir klev fram och presenterade sig med ett påhittat smeknamn. Mannen tittade upp och presenterade sin kortväxte vän till höger som Rossi och den andre som Karesk medan han själv hette Amos. Hæjmir svarade undvikande på männens frågor om själva uppdraget och efter ett lyckat köpslag hade männen gått med på en veckolön på tio trakiner per man för sig själva och ytterligare fyra besättningsmän med avresa följande morgon. Melobin överväldigades åter av lycka över äventyret, föll på knä mitt i folkmassorna på väg från tavernan samt prisade åter Kmorda innan Corvin och Elmrick i sista sekund lyckades rycka undan honom från att bli påkörd av en förbifarande vagnslast langocker.

Nästa anhalt blev Moggers anrika trävilla där Hæjmir mottog en träkista till bredden fylld med tusentals välpolerade guldtrakiner.  Mogger var nyfiken över sällskapets handlingsplan och blev aningen förbryllad när han fick höra hur man endast valt en minimal besättning på sammanlagt tolv personer när handelsskeppet hade plats för kring fyrtio man.  Hæjmir försvarade sig med att en liten grupp skulle väcka mindre uppmärksamhet och dessutom gav mer penningar om man tvingades förhandla med gruvfogden vilket tycktes rimligt för den gamle handelsmannen. För att bättre kamouflera sitt uppdrag undrade Hæjmir om Mogger kunde lasta fartyget med handelsvaror vilket inte var något problem.  Handelsmannen lovade att ha en last spannmål redo att stuvas under eftermiddagen.

Dagen hade nått sin mitt då sällskapet åter korsat sundet till Okruzande och eftermiddagen spenderades med att lasta proviant, spannmål och besättningens tillhörigheter varpå man bestämde sig för att spendera natten ombord för att få en tidig start nästkommande morgon.

Höstsolen värmde den kalla morgonen när handelskaravellen havsjungfrun lättade ankar och nästan obemärkt lämnade Okruzandes hamnbassäng. Den vindstilla förmiddagen blåste upp med ett duggregn just som man lämnat Kruzanderviken och fortsatte långt in på natten vilket givetvis gladde den översympatiske Melobin som dyblöt vankade av och an på fördäcket och välsignade ovädret. Kommande dag fortsatte både regnet, vinden och färden längs regionen Paraltro på Paratornas västkust.  Melobin hade nu blivit mer sansad vilket man enfaldigt nog hoppades berodde på den friska havsluften. Kring lunchtiden den tredje dagen small det plötsligt till och besättningen kastades omkull av att skeppet gått på grund. Hæjmir svor över den klantige styrmannen och hur dennes lön för dagen var indragen. Man kunde tack o lov konstatera att skrovet klarat grundstötningen och efter att många timmar senare omplacerat skeppslasten samt att större delen av besättningen satts i en roddbåt kunde slutligen Elmrick få båten att lyfta från det lömska skäret.

Under färden berättade en av de äldre besättningsmännen om staden Vumbra vid slättlandet på sydöstra Trinsmyra där han var uppväxt. Som liten brukade hans farfar berätta för honom om den ondskefulla Shagulitsekten som hade sitt ursprung i staden samt hur hans farfars far och de övriga i ortsbefolkningen fördrev Shagul och hans lärljungar från staden.

Resan fortsatte längsmed regionen Ilibaurien som utgjorde Paratornas nordspets och halvvägs till kuststaden Mynd Mazuldre dök en handelskaravell med trakorisk flagg upp på farleden. Hæjmir märkte plötsligt hur det mötande skeppet gick ovanligt nära och skulle just varna rorsman då änterhakar och vilda tjut skar genom luften. ”Pirater!” skrek Hæjmir och slet sitt svärd som han högg av repet för en fasthakad änterhake med. Radagast, Melobin och hans båda hantlangare lyckades också kapa rep från piratskeppet men det var redan försent. En hord av smutsiga och illaluktande skurkar bordade skeppet samtidigt som armborstpilar bistod dem från deras skepp.  Hæjmir träffades av en pil och Melobin fick ett knivhugg i armen innan man insåg sig övermannade.

En reslig pirat med vild blick vrålade att han ville tala med kaptenen varpå Hæjmir gjorde honom till viljes och tvingades lämna ifrån sig alla värdeföremål och skeppets last till sina övermän. Skrattande bockade sig pirathövdingen från sin plats på akterdäck samtidigt som det tomhänta sällskapet såg piratskeppet försvinna sydväst ut över den trakoriska sjön. Hæjmir muttrade över den besvärande situationen samtidigt som den inhyrda besättningen började ifrågasätta hur deras lön nu skulle kunna betalas ut. Melobin räddade situationen genom att gå emellan och övertala skaran om att pengar skulle ordnas fram på ett eller annat sätt så fort man nådde staden Rakma på Trinsmyra vilket för tillfället lugnade manskapet. När alla återvänt till sina sysslor såg Radagast, Melobin och Hæjmir på varandra. ”Vad gör vi nu?” undrade Melobin. ”det blir nog snävt förhandlingsutrymme hos gruvfogden gällande Steinar” sade Radagast men Hæjmir hade redan bestämt sig. ”Förutsättningarna har ändrats men uppdraget består” svarade han. ”Jag har trots allt redan en oplockad gås med gruvfogden och det bär mig därför inte emot att lösa ärendet med vapen”. De övriga tystnade och Hæjmir berättade hur Cymba da Skugre bragt hans mor och syskon om livet. ”Då fanns där ingen fredlig lösning i planen från början” konstaterade Melobin men Hæjmir fortsatte: ”Vi har nog med proviant för att klara resten av resan till Rakma. Hur vi löser resten av färden får bli en senare fråga”.

Kommande morgon hade skeppet lämnat Paratornas kust och man förmodade att seglatsen över Nordrammen hade inletts. Melobin hade under morgonen inte lämnat sin hytt och när övriga kom för att leta rätt på honom möttes de av en oväntad syn. Isdruiden låg ihopkrupen i ett hörn i hytten och befallde dem med gråten i halsen att lämna honom i fred. Radagast försökte på nytt tala med honom men fick som svar en utskällning varpå man bestämde sig för att göra Melobin till viljes. Dagen förflöt och efter ännu en lugn natt möttes man morgonen därpå av den åter överenergiske Melobins glada hälsningar. Hæjmir suckade tungt men försökte göra det bästa av situationen. Något land var ännu inte i sikte och man hade nog med problem utan att skapa interna stridigheter. Inte heller den nästkommande dagen såg man land vilket enligt beräkningarna betydde att man misslyckats med navigationen. Hæjmir morrade över att man inte valt att be om Moggers zepelond-navigatör men fick annat att irritera sig över såfort den euforiske Melobin vaknat. Under ytterligare två dagar seglade man i ovisshet då slutligen den Trinsmyriska sydkusten bredde ut sig framför dem. Man tackade havsguden Anxalis för att hon lett dem tillbaka på rätt väg och fortsatte seglingen längs kusten västerut.

Höstregnet fortsätter att smattra över däck även nästa dag då man fick möte med ett trakoriskt krigsskepp. Hæjmir stannade till för att rapportera plundringen vilket kommendanten beklagade och efter en beskrivning av piratskeppet fortsatte färden. På seglatsens fjortonde dag siktade man slutligen stenstaden Rakma på floden Rangindros norra strand. Redan på håll kunde man se hur staden omgavs av flera imponerande ringmurar i vilka slagits upp stora öppningar. På flodens södra strand kunde urskiljas en mer nybyggd trästad. Undertiden stod Hæjmir djupt försjunken i funderingar. Hur skulle man lösa besättningens betalning och hur skulle man finna Steinar och Cymba da Skugre.