Nordmännens hämnd

Flera timmars flykt senare hade Hæjmir, Radagast, Melobin och Herdil i all försiktighet lyckats nå utkanten av skogen. Dolda bland buskar och snår låg de sedan sömnlösa större delen av natten med insikten om att rövarna sannolikt kunnat koppla dem till Melobins olycksdrabbade livvakter. Tidigt följande morgon gav man sig därför iväg redan innan det ljusnat. Om männen från grottan var dem på spåren så gällde det att skapa ett rejält försprång för att, om möjligt, undvika dem.

Det friska höstvädret bjöd på solsken medan det avkortade sällskapet färdades längs stupande bergskammar men trots den vackra morgonen låg vemodet tungt från gårkvällen och det ångestfyllda beslutet att lämna Corvin och Elmrick åt sitt öde i rövarkulan. Tystnaden bröts då och då av den mumlande Herdil som ilsket kunde konstatera att han blivit indragen i en otäck affär som han ansåg sig själv vara högst oskyldig till. Slutligen kokade det över för den gamle mannen som i ett muntligt utfall anklagade de övriga för att ha satt honom i en otacksam knipa och att deras påstådda levebröd som handelsmän rimmade bedrövligt med intrånget i rövarkulan.

Radagast såg på Hæjmir och Melobin men trots oviljan i deras ögon över att berätta syftet med uppdraget bestämde han sig för att inviga Herdil i planen. ”Vi är på ärende för en god vän i Tricilve vars enda släkting oskyldigt placerats i rikets gruvläger. Gruvfogde da Skugre är som bekant av föga samarbetsvillig art och…”. Han avbröts av Hæjmir. ”…och om du berättar för någon så kommer jag personligen bryta varenda ben i din åldriga gamla kropp. Förstått!”. Stigfinnaren skakade på huvudet. ”Ack nej, inte skall väl jag…”. ”Just det” avslutade Hæjmir och snart var vandringen åter i full gång.

Dagen hade ännu en gång nått sin mitt när man stannade för att äta från den medhavda matransonen. Radagast skulle just ta första tuggan när han hörde kvidande ljud från några stora stenblock en bit från rastplatsen. Hæjmir som också hört lätet drog instinktivt sitt svärd och smög sig sakta upp mot stenblocken där han till sin förvåning fann två sårade trashankar. ”Du!?” utropade Hæjmir förvånat och hjälpte i nästa sekund den ene mannen på fötter. Den senige figuren var Shulaban Ormtunga, en av de män som Hæjmir suttit fängslad med i Arhems svavelträsk. Som den återfallsförbrytare mannen var hade han strax efter återkomsten från Marjura fortsatt brottets bana vilket snart skänkt honom ett straffarbete i Hymbergonds gruvor. Liksom sin följeslagare Lamos hade han lyckats rymma då en grupp fångar skickats ut med alltför slapphänta gruvvakter för att samla ved.

Hæjmir frågade genast ut männen  om gruvornas vaktstyrka samt om någon av dem sett en man med Steinar Björkesjös irriterande beskrivning. Lamos tyckte sig ha mött Steinar och Ormtunga kunde berätta att gruvan var bevakad av ett femtiotal trakoriska soldater. Undertiden hade Melobin och Radagast uppmärksammat rymmarnas sår och snart hade både kafrilerprästen och isdruiden välsignat läkekraft över skadorna och bjudit männen på mat. Ormtunga och Lamos fylldes under måltiden av både föda och tacksamhet, vilket bidrog till beslutet att återvända med sällskapet till gruvlägret och ledsaga dem genom de mörka gruvgångarna som för Herdil var obekanta.

Vandringen fortsatte hela eftermiddagen och förutom ett kortare möte med ett följe oxdragna kärror järnmalm övergick dagen sakta i kväll. Melobin erbjöd sig att ta första vakten men efter att ha missbedömt sin egen förmåga somnade han snart ifrån vakthållningen. Hæjmir som vant sig vid att sova ytligt i vildmarken blev plötsligt klarvaken när han hörde Lamos rota i Melobins packning. Blixtsnabbt fattade han sitt svärd och rev upp ett nytt sår i den ertappade främlingens rygg så denne föll till marken. Övriga vaknade genast av tumulten varpå Lemos bedyrade sin oskuld och att han endast varit hungrig och frestats av Melobins proviant. Alla såg misstänksamt på Lamos men Melobin beslöt, efter några väl valda förmaningar gällande privata tillhörigheter, trots allt att förlåta honom.

Morgonen därpå väcktes man av ett smattrande ösregn men beslutade sig, trots detta, för att fortsätta färden som klätt bergslandskapet i tjock dimma. Sällskapet hade inte hunnit vandra länge när stöveltramp hördes och snart möttes man av en patrull Trakoriska soldater. Den trakoriske kommendanten förklarade att man var på spaning efter två förrymda fångar som betraktades som ytterst farliga men fick till svar av Melobin att några sådana ej synts till. Kommendanten inspekterade gruppen misstänksamt och frågade om deras färdbevis och ärende i trakten men trots att handlingarna saknades lyckades den vältalige isdruiden övertyga honom om att allt var i sin ordning så när som på det slarv som begåtts gällande färdbevisen, varpå färden kunde fortsätta händelselös.

I skymningen passerade den dyblöta skaran ett gruvläger som syntes övergivet. Herdil förklarade att detta ej var de trakoriska gruvorna utan ett trinsmyriska bergsbruk i Gustald Silverhamres ägo och som stängts av Trakoriska Riket när Silverhamre förklarats fredlös. Frusna och hungriga bestämde man sig för att söka skydd i brukets huvudbyggnad undan det annalkande höstmörkret medan Melobin beslöt sig för att utforska det kringliggande området. Inne i boningshuset syntes matverktygen på långbordets  lämnats i all hast och en fönsterlucka slog ännu dystert i vinden. Radagast drog igen luckan och hade just lyckats få fyr i öppna spisen då en främmande röst på utsidan uppmanade dem att komma ut avväpnade om livet på deras nyfikne vän var dem kärt.

Hæjmir hade, efter en kortare dispyt med den främmande rösten, kikat ut genom den igendragna fönsterluckan och i förtret sett hur byggnaden var omringad av stridsmän. Han hade därpå motvilligt fått erkänna sitt underläge och tillsammans med övriga i sällskapet gjort rösten till viljes varpå de alla eskorterats till ett av brukets mindre hus där Melobin vaktades av ytterligare krigare. Männens ledare presenterade sig som Jorm Åålskalle från Rung och efter ytterligare munhugg kom fram att Åålskalle och hans stridsmän, likt dem själva, var på väg till den Trakoriska gruvan, men med uppdraget att sabotera gruvdriften. Ormtunga gjorde sig genast nyttig genom att beskriva gruvlägrets läge och bemanning vilket resulterade i att de båda sällskapen beslutade sig för att samordna sin plan. Jorm Åålskalle berättade under kvällen hur han var ättling till Trinsmyras siste konung Ganfryd Åålskalle som tvingats fly undan den Trakoriska invasionen för snart hundra år sedan och hur man sedan dess varit bosatta i de hisnande bergen i en trakt kallad Rung på nordsidan av ön.

Följande morgon hade regnet upphört och efter att man satt på torra klädedräkter gav sig manskapet vidare.  Dagsmarschen förflöt utan märkvärdiga händelser och den väg som ledde mot gruvlägret kantades framåt eftermiddagen av flera kalhyggen som förmodligen använts både till försvarsverk och bränsle i gruvans ugnar. Samma kväll kunde man på håll urskilja konturerna av slavgruvorna och något senare låg man gömda i några kvarblivna buskage endast några stenkast från de grovhuggna trästockar som utgjorde lägrets mur. Lägret var uppfört på en klipphylla vars annars hissnande bergsrygg stupade brant mot en dalgång nedanför. Två vakttorn reste sig på insidan av träpalissaden vid kanterna av en bastant träport och trots att man i mörkret inte såg några lägervakter så kunde man ana att de ändå stod utposterade.

Efter mycket planerande för huruvida anfallet skulle äga rum beslöt man sig för att sända fram Melobin och Hæjmir för att om möjligt öppna lägerporten från insidan och därigenom låta de runglerska nordmännen överraska lägrets soldater.

I skydd av mörkret smög sig sig de båda utvalda fram till hörnet där träpalissaden mötte bergväggen och efter ett antal misslyckade försök fick Hæjmir slutligen fast repet kring en av pålverkets spetsar och halade sig upp då Melobin plötsligt kom på att han inte hade någon dolk för att utföra smyganfallet. En stund senare halade han sig upp med lånad dolk och spanade ner över det sovande lägret som bestod av ett tiotal byggnader samt en fyrbåk som troligtvis var tänkt att tändas i den aktuella situationen. Ljudlöst hissade sig Melobin ner på gårdsplanen och smög fram mellan trähusen tätt följd av Hæjmir som även hämtat Radagast. Med kvicka rörelser svingade sig Melobin upp i vart och ett av tornen och utdelade dödande hugg mot de oförberedda vakterna.

Hæjmir hade undertiden kikat in genom några fönster i ett av trähusen och fått syn på sin plågoande Abrelax från fånglägret i Arhem. Slavfösaren låg och snarkade i högan sky och insåg på inget sätt den antågande faran.

Han skulle just dra sitt svärd då Melobin hejdade honom. ”Porten är låst med regel. Vi måste skynda oss att hitta nyckeln!”.  Efter en snabb genomgång fann man ett stall, ett kapell, en redskapsbod och drogmakarens stuga innan man slutligen fick syn på huset som tillhörde gruvfogden. Melobin smög sig in och skar med ett kraftigt snitt halsen av den sovande mannen i sängen men märkte till sin förvåning att detta inte var Cymba da Skugre. Utan att hinna fundera mer över saken slet han tag i nyckeln som hängde i en kedja på väggen och snart hade lägrets träport öppnats för Jorm och dennes krigare. Överfallet blev hastigt och blodigt och snart låg alla lägrets invånare dräpta i sina sängar.

Hæjmir som nu återvänt till Abrelax sovkammare stegade långsamt fram mot slavfösaren med draget svärd. Abrelax vaknade till och stirrade förskräckt in i Hæjmirs hatiska ögon. ”Hämndens tid är inne ditt kräk” morrade svärdsmannen innan han i vredesmod drev svärdseggen genom hjärtat i slavfösarens sprattlande kropp.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0