Sjön ger och sjön tar

Morgonen därpå vaknade man av snöblåst och bitande kyla. Vintern hade på allvar svept in över Hymbergond och man kunde snabbt konstatera att den skördat livet på tre frigivna fångar som frusit ihjäl under natten. Efter morgonmålet tog gycklarsällskapet farväl för att fortsätta vandringen mot slavgruvorna som de fortfarande trodde låg orörda uppför stigen. Urgul som gick sist vände sig om och såg allvarligt på Radagast en sista gång. ”Det blodspill ni fört med er, skall också färga Milackes slätter” kraxade hon och stapplade iväg på sin vandringsstav.

Något senare fortsatte också  sällskapet sin vandring österut. Morgonens hårda väder fortsatte och höll den stupkantade bergsstigen i sitt isande grepp. Man skulle just runda en bergskam då vinden slet tag i snömassorna högre upp på berget och vräkte sig ner över sluttningen som ett kraftigt snöskred. De två gruvfångarna som gick först slets chanslösa med av den mullrande lavinen och störtade vrålande vidare ner i avgrunden till skriken slutligen tystades av vinden. Shulaban som gått stegen bakom männen begravdes i rasmassorna men grävdes snabbt upp av de övriga. Tillsammans kunde man nu konstatera att färdvägen slitits sönder av skredet och att man skulle bli tvungna att vända. Melobin steg fram mot rasmassorna och åkallade köldens väsen som kunde förtälja att det fortfarande fanns en möjlig passage. I den närliggande bergsbyn Jyrsind anslöt sig djupa gruvhallar mot de sluttningar i öster dit sällskapet var på väg. Melobin underrättade snabbt de övriga och ledde sedan med Kmordas hjälp färden mot gruvbyn som även Herdil sade sig känna till.

Det hade börjat skymma när den snöpiskade gruppen nådde fram till en lång hängbro som förband deras färdväg med byn. Melobin litade blint på Kmorda och vandrade orädd genom den svajande repkonstruktionen över det väldiga klippgapet tätt följd av de övriga. Halvvägs kunde Melobin märka hur något verkade fel då man varken hörde eller såg några livstecken från byinvånarna. Stillheten fick sin förklaring när man väl nådde fram vid brons bortre ände och fann att de byggnader man sett på håll endast var en hop förkolnade ruiner. I snön kring  husgrunderna låg stelfrusna kvarlevor efter byns invånare. Radagast kunde efter en kort undersökning konstatera att samtliga hade dödats med huggvapen för mellan en och två veckor sedan. Shulaban och Melobin hade undertiden sökt efter gruvporten som Herdil påstod skulle finnas i den närmsta bergväggen men fann ingen ingång. Plötsligt skymtades ett kusligt skimmer mitt i ruinerna och vålnaden av en gammal man uppenbarade sig. ”Frände!  Er räddning kom försent. Den obarmhärtige da Skugre krävde oss på gruvans rikedomar och när vi vägrade lät han kallblodet hos sina soldater tala grymhetens språk. Vår gruva hann jag i sista stund försegla i en pakt med bergets väsen. Först då byfolkets aska flytt i vinden och bergahornet ljudit skall portarna åter ge vika.”

Mannen avbröts av skarpa ylanden som skar genom blåsten. ”Snapphanar!” ropade Melobin som tydligt minns lätet från tidigare konfrontationer. På andra sidan den bro de just passerat kunde man urskilja en grupp med ett tjugotal figurer som med sina vältränade rovdjursögon redan fått syn på sällskapet. Med snabba språng rusade vargmännen ut över hängbron samtidigt som Shulaban i panik började kapa repen på den motsatta sidan. Radagast som insåg att snapphanarna skulle hinna fram ställde sig framför brofästet och lät en kaskad av eldflammor svalla över repen vilka strax brast och drog med sig de rasande snapphanarna ner i mörkret nedanför.

Efter att kort ha hämtat andan började man leta skydd och fann en husruin stabil nog att ge skydd mot snöovädret. Dessutom hittade man ett orört matförråd som de hungriga männen släckte sin törst och hunger med innan man gjorde upp ett vaktschema och lade sig. Melobin smög sig undan de övriga och åkallade ännu en gång köldens väsen för att få svar gällande de förseglade gruvhallarna och det bergahorn som skulle frigöra portarnas försegling. Kmorda svarade honom att bergahornet fanns i en dalsänka långt nedanför byn där Marduks vindtempel kunde ge vidare vägledning. Kmorda visade honom också en liten stig som ledde från byn i riktning mot templet.



Följande dag begav sig Melobin, Radagast och Shulaban nedför stigen som efter kraftig sluttning slutade i ett snötäckt skogsområde på sänkans botten. Man fortsatte följa stigen genom den täta skogen där det då och då prasslade till i buskagen och gjorde Melobin illa till mods. Det hela blev inte bättre av att man hittade stora fotspår i snön som korsade stigen. Shulaban bestämde sig för att gå i förväg och kom fram till en glänta där ett podium i sten reste sig med vitkalkade pelare längs sidorna. Han sprang fram för att titta närmare och ramlade baklänges ner i snön efter att ha sprungit rätt in i det genomskinliga glasskikt som utgjorde byggnadens väggar. Snart hade resten av sällskapet kommit ifatt och undertiden hade Shulaban letat sig fram till två handtag i den genomskinliga väggen. Radagast klev in i templet där en etervarelse for fram och tillbaka mellan pelarna samtidigt som otydliga viskningar hördes. Slutligen blir det stilla och varelsen sade ”Allt jag hör, men det mig föga berör. Säg vadefter ni leta och av mig ni ska få veta”. Radagast funderade en stund och frågade sedan vart man kunde finna det sökta hornet. Varelsen svarade med en kryptiskt fras att hornet fanns hos häxan i sjön men att man skulle vara på sin vakt. Man återvände till bergsstigen upp mot byn och kunde snart skymta en sjö mellan trätopparna. Åter på dalsänkans botten pulsade man iväg från stigen i riktning mot sjön och efter en mödosam gångtur öppnade sig skogen. Man lade genast märke till att sjön till skillnad från det vintertäckta landskapet saknade is och vattnet kändes inte fullt så kyligt som omgivningen. Efter att ha hämtat ved och gjort upp en eld bestämde sig Radagast för att undersöka sjön.

Melobin som blivit mer och mer ängslig ju mer det gick mot skymning bestämde sig för att själv återvända till byn och lämnade de båda andra. En bit in i skogen hörde han åter hur det prasslade och släppte sin packning för att hals över huvud fortsätta flykten mot byn. Radagast hade undertiden simmat ner i sjön och fann ett dolt handtag i en urgröpning. Han drog i handtaget och kände hur det gav vika och bildade en strömvirvel i vattnet som en stund senare hade tömt sjön. Till sin förvåning fann man en helt malplacerad port på sjöns botten. Radagast gick fram och knackade varpå en gammal gumma förvånat öppnade dörren på glänt. Radagast presenterade sig och sitt ärende men gumman menade att något horn hade hon dessvärre inte i sin ägo. Hon undrade samtidigt försiktigt vad man skulle kunna tänka sig att byta mot en sådan värdefull tingest. Shulaban sprang och hämtade spegeln man funnit i Cruris gravkamrar och gummans ögon började lysa av upphetsning över föremålet. Hon menade att hon nog trots allt hade det gamla hornet någonstans i sina gömmor och begärde att få ta spegeln medan hon gick in för att leta och efter att Radagast godtroget släppt ifrån sig spegeln for dörren igen med den hånflabbande gumman på insidan. Radagast förstod genast att han blivit lurad och ilsknade till. I vreden formade han ett eldklot som strax därpå sprängde upp dörren. Gumman, som givetvis var den häxa etervarelsen varnat för, svängde genast runt när Radagast kom in genom den rykande dörren och gjorde en hastig gest med handen. Han föll omedelbart till marken samtidigt som han kände hur hans andning blev tung och smärtsam då häxans magi fyllde lungorna med vatten. Shulaban som undertiden hållit sig i bakgrunden rusade nu in och släpade med sig den bleke och medvetslöse Radagast. Sjöhäxan fann sitt överläge lustigt och kastade visdomsord efter dem. ”Sjön ger och sjön tar” skrockade hon.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0