En gång är ingen gång
Några timmars vandring senare hade sällskapet tagit farväl av Jorm och hans runglerska krigare som tillsammans med sina frigivna landsmän begett sig mot bergastaden Ard Gachlaf i norr. Man hade bett Jorm om eskort mot staden Vumbra bortom skogarna i öster men han hade bestämt avfärdat detta med vidskepligheten att ”all mark bortom Rung sägs bringa död bland oss rungler”.
Kvar stod nu Hæjmir, Radagast, Melobin, Shulaban, den fritagne Steinar Björkesjö och ett tiotal slitna lägerfångar. Dessutom hade man återfunnit guiden Herdil och den tjuvaktige Lamos. Radagast hade från början velat bryta med de frigivna männen men övertygat sig själv, och därefter sina vänner, om att det var otänkbart att lämna de svältande stackarna som villebråd i den ogästvänliga terrängen.
Hungriga och utmattade efter nattens intrång i gruvlägret beslöt man sig för att finna skydd till några timmars vila och bakom en klippskreva några hundra meter längre fram gjorde man upp ett vaktschema innan outtröttlige Melobin tog första passet. Två vaktbyten senare var det Shulabans tur och han hade inte suttit länge när han iaktog Lamos som ogenerat rotat igenom Hæjmirs packning. Shulaban funderade en stund på vad han skulle göra men ryckte sedan på axlarna och fortsatte vakta lägret mot yttre faror. Att skydda en skråfrände var en principsak. Dessutom fick den välskodde Hæjmir skylla sig själv om han bar på såpass rikliga summor silver.
Någon halvtimme senare var det dags för nästa vaktbyte varpå Shulaban putte på Hæjmir som snabbt konstaterade att han blivit bestulen under sömnen. I fullkomligt raseri kunde han konstatera att återfallsförbrytaren Lamos ännu en gång varit framme men denna gång hunnit ge sig av med stöldgodset.
Hæjmirs jaktvana ögon synar spåren efter den försvunne mannen som tycktes leda västerut. Någon minut senare hade han väckt Radagast och efter att ha slitit tag i både båge och svärd satte han iväg efter gärningsmannen. En knapp timmes ilmarsch senare hade han kommit ikapp och skymtade Lamos som just var i färd att klättra över en rejäl bergsknalle täckt i mörk lerjord. ”Nu skall du döden dö din tjuvaktiga råtta” vrålade Hæjmir i vredesmod och fyrade av en välriktad pil som borrade sig genom måltavlans axel och fortsatte djupt in i leran. Blödande och skrikande av smärta släppte Lamos ifrån sig säcken med silverdecaurer samtidigt som Hæjmir hatiskt stegade fram mot honom med sin svarta klinga dragen. Trots både ursäkter och erbjudanden om livslång lojalitet hade Hæjmir tröttnat på den opålitlige skurken och klöv hans huvud i en ursinnig svärdssving.
Några timmar senare återvände Hæjmir till lägret med sina återtagna tillhörigheter. Han hade dessutom fällt en karsonoxe på tillbakavägen vars kött nu blev ett välkommet tillskott till de sinande matransonerna. Efter gemensam måltid fortsatte vandringen österut och framåt skymningen slog man läger ett stenkast från vandringsleden där en klippkam gav bra skydd mot och den annalkande vinterkylan. Lägereldar gjordes upp av mossa och torra kvistar vilka spred värme och ljus allteftersom kvällen blev mörkare.
Plötsligt hördes ljudet av fotsteg och ur skuggorna dök en senig äldre man upp. ”Godafton mina herrar! Mitt namn är Sigul. Jag och mitt harmlösa gycklarfölje undrar om det möjligen finns lite mat och sovplats i ert läger? Själva är vi ej så lämpade för dessa ogästvänliga trakter”.
Radagast nickade och mannen steg framåt så man nu såg hans medresenärer. Sigul presenterade jonglören Tob, eldslukaren Misko, spågumman Urgul och slutligen den vackra danserskan Sira som alla kom från trakten kring Vumbra men nu var på väg för att underhålla soldaterna i det trakoriska fånglägret. Utan att ta synlig notis om sällskapets destination bjöd Radagast frikostigt gycklarna på mat vilket möttes av tacksamma ord och efter maten bestämde sig Sigul för att bjuda på underhållning i form av en sång. Med fingrarna smekandes över ett trinsmyriskt stränginstrument sjöng han om de stolta trakorierna som intog den barbariska ishavsön Marjura uppe i norr. Hæjmir knöt förmodligen näven i fickan medan Melobin tårögd lämnade föreställningen för att i ensamhet grubbla över Kmorda och meningen med livet. Strax fick han sällskap av den gamla spågumman som erbjöd honom själslig vägledning eftersom hon kände hur hans sinnen verkade förpestade. Melobin schasade ilsket iväg gumman men fick då istället sällskap av Radagast som ville förvisa sig om att allt stod rätt till. Något senare hade övriga lagt sig för kvällen och Shulaban, med sitt sjukliga begär av att stjäla, smög fram till gycklarnas jonglör för att norpa värdesaker. Försöket upptäcktes dock men Shulaban som kände igen jonglören som en gammal ficktjuv från barndomen påminde Tob om detta faktum och de båda beslutade därmed att låta udda vara jämt.
Plötsligt hördes gap och skrik från lägrets ytterkant och väl framme möttes Radagast, Ormtunga och Hæjmir av den hysteriska Urgul och den gråtande Sira som förbannade spågumman. Det visade sig att den påpasslige Steinar blivit påkommen med Sira och att denne av allt att döma var Urguls dotter. I ilskan över det hon uppfattat som Steinars antastande av dottern hade hon besvurit honom med en förbannelse som på ett ögonblick förvandlat honom till en buske som nu stod malplacerad bland stenblocken. Ett storgräl utbröt där Hæjmir först tänkte meddela kärringen att hennes sista stund var kommen men ångrade sig kvickt med tanke på hur ogärna han själv ville sluta upp bredvid den buske som tidigare hetat Steinar Björkesjö.
Radagast klev allvarsamt fram till Urgul och talade tyst med henne. Kvinnan suckade tungt och menade att kafrilerprästens bedjan var allt för svår att neka och en stund senare satt den omtumlade Steinar åter bland dem.
Natten förflöt utan vidare incidenter och vid morgonmålet tog Radagast åter kontakt med spågumman som menade att Melobins onda andar drog olycka över hela lägret. Radagast förklarade Melobins beteende ingående och snart hade man bestämt sig för att bota kmordadruiden. Detta var dock lättare sagt än gjort men efter att Hæjmir med hjälp av Ormtunga och Radagast lyckats brotta ner Melobin samt att Urgul tvingat i honom en näve stinkande fiskinälvor som Melobin gång på gång kräktes upp så föll han slutligen i sömn. Förtvivlad över sina vänners tillgrepp mot honom vaknade han upp någon timme senare men kände samtidigt ett inre lugn som han inte känt sedan dagen då shagulitvillan i Tricilve brann till grunden. Hans ohälsa var äntligen botad.
Döden i gruvhålet
Hæjmir konstaterade förargat att posten var låst men lugnade sig då Melobin håvade fram den nyckelknippa han lagt beslag på i gruvfogdens hus och med ett gnällande gnissel stod porten snart halvöppen. Radagast lät sitt gudomliga ljus falla över portens insida och såg hur gången fortsatte in i det tryckande mörkret. Sakta rörde sig flertalet i gruppen inåt efter att den darrande Råbald bett sina befriare om att få vänta på utsidan. Melobin jämrade sig över det fasansfulla i att Steinar med största sannolikhet låg död i närheten.
Hæjmir kände hur något krasade till under hans stövlar och kunde konstatera att stora delar av golvet var täckt av gulnade skelettdelar. Melobin som också uppmärksammat de utströdda kvarlevorna utmed golvet fick genast förnimmelser av Järntornets horribla dödskamrar och ropade i panik efter Steinar, men fick endast genljudet till svar. Radagast som stillade honom gjorde sitt bästa för att själv hålla tillbaka vreden över denna fasansfulla plats och hur trakoriernas fångar av allt att döma behandlades.
Efter en vandring i det kompakta tunnelmörkret klen man in i en enorm grotta som likt tunneln var smyckad med diverse skelettfragment. En stor masugn stod kvarlämnad i ett hörn och mitt i grottan öppnade sig ett väldigt schakt där en vinsch med kätting löpte ner. Längs kanten av schaktet löpte en trappa uthuggen ur berget och vars konstruktion påminde om den i Marjuras kvicksilvergruva. Radagast gick närmare och försökte lysa ner i schaktet men lyckades bara blicka ner i ett tomt mörker. Han backade ett steg och menade att någon annan i sällskapet säkerligen varit bättre vän med Steinar och hellre skulle åta sig genomsökningen av schaktet.
Hæjmir ilsknade till och påpekade att även om han själv varit den som åtagit sig uppdraget av Mogger så var fortfarande Melobin och Radagast lika delaktiga eftersom de nu var här. Radagast tog mod till sig och tog ett första steg nedför trappan. Hans erfarenhet från skogarnas hala klipphällar där han plockat örter som barn varnade honom dock för den blanka trappan och i sista sekund lyckades han återfå den förlorade balansen. Han vände genast upp igen och förklarade riskerna med trappan varpå man istället beslutade sig för att hissa ner någon olyckligt lottad i vinschens gruvkorg.
Av någon underlig anledning erbjöd sig Melobin utan att någon ens frågat och snart hade man sänkt ner honom till gruvhålets botten där han möttes av en ännu större grottsal, även den prydd av skelettdelar men även hastigt övergivna verktyg och tillhörigheter som om ägarna flytt i panik. Den oförsiktige Melobin kilade bort mot den närmsta grottväggen och ropar efter Steinar för full hals, även denna gång utan äkta gensvar. Han såg nu hur väggen täckts av en trådig väv vars kletiga konsistens oroade honom. Hans tränade hörsel från tiden som inbrottstjuv i Arhem uppfattade plötsligt ett läte som fick honom att snurra runt för att just hinna få skymten av en gigantiska spindel vars ludna ben rasade till attack mot honom. Instinktivt kastade han sig åt sidan just som spindelns gadd klöv luften där han just stått och där melobins fackla nu fallit till marken. I nästa sekund hade insekten kastat sig över honom men isdruiden hade samtidigt slängt sin dolk och istället greppat kmordas ismedaljong samtidigt som han vrålar ”Kmordas vrede! Förvisa besten!”. En stråle av rykande köld sköt genast fram ur Melobins andra hand och fyller spindeln med köldens krafter så att den chockat ryggade tillbaka.
Melobin såg sin chans och började fly mot gruvkorgen, jagad av jättespindeln som nu lyckades träffa honom med sin gadd. Förvånad över hur hans klena immunförsvar neutraliserade det paralyserande giftet skrek han åt de övriga att genast hissa upp korgen samtidigt som han kastar sig i skydd inuti. När Melobin åter kikade fram ur den stigande korgen var spindeln försvunnen i mörkret.
Uppe vid vinschen gav Hæjmir de övriga order om att hugga i för allt vad de var värda. Kättingen väsnades och snart har de svettiga vännerna bärgat isdruiden från en säker död. Radagast undrade om Melobin sett Steinar och dyster berättade han då om spindeln som ruvade i grottan nedanför och hur Steinar troligtvis blivit dess offer.
Hæjmir slet upp sitt svärd och fastbunden i ett rep vågade han sig ner för den hala trappan tillsammans med Radagast som lyste upp vägen. Väl vid trappans fot stegade de vidare mot den glödande facklan som Melobin slängt ifrån sig vid mötet med spindeln. Radagast svepte med sitt gudomliga ljus utan att urskilja den ludna fienden men alldeles borta vid facklan kände han plötsligt intuitionen av hur något föll ovanifrån. Med ett kontrollerat kast undvek han den nedfallande spindeln som istället landade på grottgolvet mellan de båda. Hæjmir gav ifrån sig ett stridsvrål och svingar svärdet i en kombination som först klippte insektens framben och sekunden senare hade borrat in svärdet bland djurets många ögon så att den gnällandes föll till marken och blev stilla.
Hæjmir plockade oberört upp den dolk som Melobin så slarvigt lämnat efter sig och tillsammans började männen följa grottans väggar som alla var inbäddade i trådig spindelväv sånär som på en smal klippskreva där man slutligen fann Steinar. Trots att Steinar visade sig illa tilltyglad och gav ett förruttnat intryck så var han fortfarande vid liv och viskade några svaga tacksamhetsbevis medan Radagast predikade läkande kraft över honom. Klagandes om hur han genast vill återvända till Tricilve tystnad han plötsligt när han får syn på svärdet sturmendrag som Hæjmir burit med sig. ”Min värja” utropade han och i nästa sekund så hade han slitit tag i svärdet samtidigt som en förvandling skedde. Inom loppet av några sekunder stod Steinar fullt återställd framför dem och inte ens de smutsiga paltorna som slavdrivarna tvingat på honom kunde dölja den makt som trakoriern nu utstrålade.
”Äntligen är jag hel igen” suckade han lyckligt men blev genast manad av Radagast att lägga ifrån sig vapnet som han menade, utstrålade forntida mörkermagi. Steinar satte skrattet i halsen och såg på Radagast som om denne blivit galen. ”Lämna sturmendrag? Ni måste skämta gamle tok! Ser ni inte hur dess kärlek till mig återgivit mig livsviljan? Kommer aldrig på fråga!”. Ett hetsigt käbbel utbröt innan Hæjmir barskt påminde dem om att det är dags att ge sig av.
Glädjen vid återseendet var stor och Melobin kastade sig om halsen på den mer reserverade handelsmannen så fort sällskapet kommit upp för trappan. Steinar puttade arrogant undan isdruiden och påpekade sakligt att man genast måste ge sig av vilket återigen utlöste ett gräl då Radagast ansåg att övriga fångar måste räddas först. Den här gången fick kafrilerprästen gehör och efter att ha mött upp Råbald utanför Döda Gruvans port, smöt sig sällskapet tillbaka mot den grotta där de kvarvarande slavfösarna höll lägrets fångar inlåsta i burar.
Oturligt nog snavade Melobin på några lösa stenar vilket genast gjorde fyra vaktande snapphanar uppmärksamma. Vargmännen rusade morrande till anfall med dragna svärd men hejdades av Radagast som med Tigwalvans makt bländade dem med en ljusblixt. Ormtunga såg sin chans och kastade sig mot en antågande vargman som han gav ett djups snitt med dolken. Steinar slog undan nästa vargmans attack samtidigt som Melobin lät kölden flöda genom den pälsklädda vargkroppen. Hæjmir gick till anfall mot de två sista motståndarna och med sin svärdssving sänkte han den förste genom att skilja vargmannens arm från kroppen och låta klingan fortsätta in i ett dödande hugg medan den andre snart blödde kraftigt efter ett tungt hugg i ryggen. Snapphanarna svarade med ett sämre organiserat anfall som trots allt gav Ormtunga svåra huggskador och även mindre skråmor på den bepansrade Hæjmir. Den tredje vargmannen sänktes dock av Steinars klinga och strax hade även Hæjmirs motståndare fallit för Sturmendrag. Radagast såg hur den svårt sårade Ormtunga behövde hjälp mot den siste vargmannen och klippte oväntat till besten med sin stav vilket avslutar striden.
Jublet steg när sällskapet börjar frige de inburade och illa åtgångna fångarna. Tillsammans flydde man nu ur grottorna för att äntligen mötas av gryningsljuset utanför. Jorm hade undertiden fått full kontroll på situationen i lägret och tackar dem för deras mod. På Hæjmirs förfrågan kunde han också meddela att man inte kunnat finna den vidrige gruvfogden Cymba da Skugre som antogs vara tillfälligt bortrest. ”Då skall vi ge honom ett välkomnande hem” sade Melobin och gav sig iväg för att leta efter brännbar vätska.
En stund senare lämnade sällskapet och dess bundsförvanter det brinnande gruvlägret vars rökmoln sakta spred sig över den tidiga morgonhimlen. Radagast gick lite för sig själv. Trots att blod ännu en gång flutit kände han att resultatet varit för en god sak. Oroad såg han på den klunga lägerfångar man nu slagit följe med. Gick dem att lita på och skulle deras närvaro försvåra återfärden?
