Döden i gruvhålet
Efter en hastig vandring genom Hymbergonds virvlande grottlabyrinter stannade Råbald och pekade mot en träport som spärrade vägen längre fram i gången. ”Där är den! Döda gruvan!” viskade han som om han varit rädd att berget själv hört honom.
Hæjmir konstaterade förargat att posten var låst men lugnade sig då Melobin håvade fram den nyckelknippa han lagt beslag på i gruvfogdens hus och med ett gnällande gnissel stod porten snart halvöppen. Radagast lät sitt gudomliga ljus falla över portens insida och såg hur gången fortsatte in i det tryckande mörkret. Sakta rörde sig flertalet i gruppen inåt efter att den darrande Råbald bett sina befriare om att få vänta på utsidan. Melobin jämrade sig över det fasansfulla i att Steinar med största sannolikhet låg död i närheten.
Hæjmir kände hur något krasade till under hans stövlar och kunde konstatera att stora delar av golvet var täckt av gulnade skelettdelar. Melobin som också uppmärksammat de utströdda kvarlevorna utmed golvet fick genast förnimmelser av Järntornets horribla dödskamrar och ropade i panik efter Steinar, men fick endast genljudet till svar. Radagast som stillade honom gjorde sitt bästa för att själv hålla tillbaka vreden över denna fasansfulla plats och hur trakoriernas fångar av allt att döma behandlades.
Efter en vandring i det kompakta tunnelmörkret klen man in i en enorm grotta som likt tunneln var smyckad med diverse skelettfragment. En stor masugn stod kvarlämnad i ett hörn och mitt i grottan öppnade sig ett väldigt schakt där en vinsch med kätting löpte ner. Längs kanten av schaktet löpte en trappa uthuggen ur berget och vars konstruktion påminde om den i Marjuras kvicksilvergruva. Radagast gick närmare och försökte lysa ner i schaktet men lyckades bara blicka ner i ett tomt mörker. Han backade ett steg och menade att någon annan i sällskapet säkerligen varit bättre vän med Steinar och hellre skulle åta sig genomsökningen av schaktet.
Hæjmir ilsknade till och påpekade att även om han själv varit den som åtagit sig uppdraget av Mogger så var fortfarande Melobin och Radagast lika delaktiga eftersom de nu var här. Radagast tog mod till sig och tog ett första steg nedför trappan. Hans erfarenhet från skogarnas hala klipphällar där han plockat örter som barn varnade honom dock för den blanka trappan och i sista sekund lyckades han återfå den förlorade balansen. Han vände genast upp igen och förklarade riskerna med trappan varpå man istället beslutade sig för att hissa ner någon olyckligt lottad i vinschens gruvkorg.
Av någon underlig anledning erbjöd sig Melobin utan att någon ens frågat och snart hade man sänkt ner honom till gruvhålets botten där han möttes av en ännu större grottsal, även den prydd av skelettdelar men även hastigt övergivna verktyg och tillhörigheter som om ägarna flytt i panik. Den oförsiktige Melobin kilade bort mot den närmsta grottväggen och ropar efter Steinar för full hals, även denna gång utan äkta gensvar. Han såg nu hur väggen täckts av en trådig väv vars kletiga konsistens oroade honom. Hans tränade hörsel från tiden som inbrottstjuv i Arhem uppfattade plötsligt ett läte som fick honom att snurra runt för att just hinna få skymten av en gigantiska spindel vars ludna ben rasade till attack mot honom. Instinktivt kastade han sig åt sidan just som spindelns gadd klöv luften där han just stått och där melobins fackla nu fallit till marken. I nästa sekund hade insekten kastat sig över honom men isdruiden hade samtidigt slängt sin dolk och istället greppat kmordas ismedaljong samtidigt som han vrålar ”Kmordas vrede! Förvisa besten!”. En stråle av rykande köld sköt genast fram ur Melobins andra hand och fyller spindeln med köldens krafter så att den chockat ryggade tillbaka.
Melobin såg sin chans och började fly mot gruvkorgen, jagad av jättespindeln som nu lyckades träffa honom med sin gadd. Förvånad över hur hans klena immunförsvar neutraliserade det paralyserande giftet skrek han åt de övriga att genast hissa upp korgen samtidigt som han kastar sig i skydd inuti. När Melobin åter kikade fram ur den stigande korgen var spindeln försvunnen i mörkret.
Uppe vid vinschen gav Hæjmir de övriga order om att hugga i för allt vad de var värda. Kättingen väsnades och snart har de svettiga vännerna bärgat isdruiden från en säker död. Radagast undrade om Melobin sett Steinar och dyster berättade han då om spindeln som ruvade i grottan nedanför och hur Steinar troligtvis blivit dess offer.
Hæjmir slet upp sitt svärd och fastbunden i ett rep vågade han sig ner för den hala trappan tillsammans med Radagast som lyste upp vägen. Väl vid trappans fot stegade de vidare mot den glödande facklan som Melobin slängt ifrån sig vid mötet med spindeln. Radagast svepte med sitt gudomliga ljus utan att urskilja den ludna fienden men alldeles borta vid facklan kände han plötsligt intuitionen av hur något föll ovanifrån. Med ett kontrollerat kast undvek han den nedfallande spindeln som istället landade på grottgolvet mellan de båda. Hæjmir gav ifrån sig ett stridsvrål och svingar svärdet i en kombination som först klippte insektens framben och sekunden senare hade borrat in svärdet bland djurets många ögon så att den gnällandes föll till marken och blev stilla.
Hæjmir plockade oberört upp den dolk som Melobin så slarvigt lämnat efter sig och tillsammans började männen följa grottans väggar som alla var inbäddade i trådig spindelväv sånär som på en smal klippskreva där man slutligen fann Steinar. Trots att Steinar visade sig illa tilltyglad och gav ett förruttnat intryck så var han fortfarande vid liv och viskade några svaga tacksamhetsbevis medan Radagast predikade läkande kraft över honom. Klagandes om hur han genast vill återvända till Tricilve tystnad han plötsligt när han får syn på svärdet sturmendrag som Hæjmir burit med sig. ”Min värja” utropade han och i nästa sekund så hade han slitit tag i svärdet samtidigt som en förvandling skedde. Inom loppet av några sekunder stod Steinar fullt återställd framför dem och inte ens de smutsiga paltorna som slavdrivarna tvingat på honom kunde dölja den makt som trakoriern nu utstrålade.
”Äntligen är jag hel igen” suckade han lyckligt men blev genast manad av Radagast att lägga ifrån sig vapnet som han menade, utstrålade forntida mörkermagi. Steinar satte skrattet i halsen och såg på Radagast som om denne blivit galen. ”Lämna sturmendrag? Ni måste skämta gamle tok! Ser ni inte hur dess kärlek till mig återgivit mig livsviljan? Kommer aldrig på fråga!”. Ett hetsigt käbbel utbröt innan Hæjmir barskt påminde dem om att det är dags att ge sig av.
Glädjen vid återseendet var stor och Melobin kastade sig om halsen på den mer reserverade handelsmannen så fort sällskapet kommit upp för trappan. Steinar puttade arrogant undan isdruiden och påpekade sakligt att man genast måste ge sig av vilket återigen utlöste ett gräl då Radagast ansåg att övriga fångar måste räddas först. Den här gången fick kafrilerprästen gehör och efter att ha mött upp Råbald utanför Döda Gruvans port, smöt sig sällskapet tillbaka mot den grotta där de kvarvarande slavfösarna höll lägrets fångar inlåsta i burar.
Oturligt nog snavade Melobin på några lösa stenar vilket genast gjorde fyra vaktande snapphanar uppmärksamma. Vargmännen rusade morrande till anfall med dragna svärd men hejdades av Radagast som med Tigwalvans makt bländade dem med en ljusblixt. Ormtunga såg sin chans och kastade sig mot en antågande vargman som han gav ett djups snitt med dolken. Steinar slog undan nästa vargmans attack samtidigt som Melobin lät kölden flöda genom den pälsklädda vargkroppen. Hæjmir gick till anfall mot de två sista motståndarna och med sin svärdssving sänkte han den förste genom att skilja vargmannens arm från kroppen och låta klingan fortsätta in i ett dödande hugg medan den andre snart blödde kraftigt efter ett tungt hugg i ryggen. Snapphanarna svarade med ett sämre organiserat anfall som trots allt gav Ormtunga svåra huggskador och även mindre skråmor på den bepansrade Hæjmir. Den tredje vargmannen sänktes dock av Steinars klinga och strax hade även Hæjmirs motståndare fallit för Sturmendrag. Radagast såg hur den svårt sårade Ormtunga behövde hjälp mot den siste vargmannen och klippte oväntat till besten med sin stav vilket avslutar striden.
Jublet steg när sällskapet börjar frige de inburade och illa åtgångna fångarna. Tillsammans flydde man nu ur grottorna för att äntligen mötas av gryningsljuset utanför. Jorm hade undertiden fått full kontroll på situationen i lägret och tackar dem för deras mod. På Hæjmirs förfrågan kunde han också meddela att man inte kunnat finna den vidrige gruvfogden Cymba da Skugre som antogs vara tillfälligt bortrest. ”Då skall vi ge honom ett välkomnande hem” sade Melobin och gav sig iväg för att leta efter brännbar vätska.
En stund senare lämnade sällskapet och dess bundsförvanter det brinnande gruvlägret vars rökmoln sakta spred sig över den tidiga morgonhimlen. Radagast gick lite för sig själv. Trots att blod ännu en gång flutit kände han att resultatet varit för en god sak. Oroad såg han på den klunga lägerfångar man nu slagit följe med. Gick dem att lita på och skulle deras närvaro försvåra återfärden?
Hæjmir konstaterade förargat att posten var låst men lugnade sig då Melobin håvade fram den nyckelknippa han lagt beslag på i gruvfogdens hus och med ett gnällande gnissel stod porten snart halvöppen. Radagast lät sitt gudomliga ljus falla över portens insida och såg hur gången fortsatte in i det tryckande mörkret. Sakta rörde sig flertalet i gruppen inåt efter att den darrande Råbald bett sina befriare om att få vänta på utsidan. Melobin jämrade sig över det fasansfulla i att Steinar med största sannolikhet låg död i närheten.
Hæjmir kände hur något krasade till under hans stövlar och kunde konstatera att stora delar av golvet var täckt av gulnade skelettdelar. Melobin som också uppmärksammat de utströdda kvarlevorna utmed golvet fick genast förnimmelser av Järntornets horribla dödskamrar och ropade i panik efter Steinar, men fick endast genljudet till svar. Radagast som stillade honom gjorde sitt bästa för att själv hålla tillbaka vreden över denna fasansfulla plats och hur trakoriernas fångar av allt att döma behandlades.
Efter en vandring i det kompakta tunnelmörkret klen man in i en enorm grotta som likt tunneln var smyckad med diverse skelettfragment. En stor masugn stod kvarlämnad i ett hörn och mitt i grottan öppnade sig ett väldigt schakt där en vinsch med kätting löpte ner. Längs kanten av schaktet löpte en trappa uthuggen ur berget och vars konstruktion påminde om den i Marjuras kvicksilvergruva. Radagast gick närmare och försökte lysa ner i schaktet men lyckades bara blicka ner i ett tomt mörker. Han backade ett steg och menade att någon annan i sällskapet säkerligen varit bättre vän med Steinar och hellre skulle åta sig genomsökningen av schaktet.
Hæjmir ilsknade till och påpekade att även om han själv varit den som åtagit sig uppdraget av Mogger så var fortfarande Melobin och Radagast lika delaktiga eftersom de nu var här. Radagast tog mod till sig och tog ett första steg nedför trappan. Hans erfarenhet från skogarnas hala klipphällar där han plockat örter som barn varnade honom dock för den blanka trappan och i sista sekund lyckades han återfå den förlorade balansen. Han vände genast upp igen och förklarade riskerna med trappan varpå man istället beslutade sig för att hissa ner någon olyckligt lottad i vinschens gruvkorg.
Av någon underlig anledning erbjöd sig Melobin utan att någon ens frågat och snart hade man sänkt ner honom till gruvhålets botten där han möttes av en ännu större grottsal, även den prydd av skelettdelar men även hastigt övergivna verktyg och tillhörigheter som om ägarna flytt i panik. Den oförsiktige Melobin kilade bort mot den närmsta grottväggen och ropar efter Steinar för full hals, även denna gång utan äkta gensvar. Han såg nu hur väggen täckts av en trådig väv vars kletiga konsistens oroade honom. Hans tränade hörsel från tiden som inbrottstjuv i Arhem uppfattade plötsligt ett läte som fick honom att snurra runt för att just hinna få skymten av en gigantiska spindel vars ludna ben rasade till attack mot honom. Instinktivt kastade han sig åt sidan just som spindelns gadd klöv luften där han just stått och där melobins fackla nu fallit till marken. I nästa sekund hade insekten kastat sig över honom men isdruiden hade samtidigt slängt sin dolk och istället greppat kmordas ismedaljong samtidigt som han vrålar ”Kmordas vrede! Förvisa besten!”. En stråle av rykande köld sköt genast fram ur Melobins andra hand och fyller spindeln med köldens krafter så att den chockat ryggade tillbaka.
Melobin såg sin chans och började fly mot gruvkorgen, jagad av jättespindeln som nu lyckades träffa honom med sin gadd. Förvånad över hur hans klena immunförsvar neutraliserade det paralyserande giftet skrek han åt de övriga att genast hissa upp korgen samtidigt som han kastar sig i skydd inuti. När Melobin åter kikade fram ur den stigande korgen var spindeln försvunnen i mörkret.
Uppe vid vinschen gav Hæjmir de övriga order om att hugga i för allt vad de var värda. Kättingen väsnades och snart har de svettiga vännerna bärgat isdruiden från en säker död. Radagast undrade om Melobin sett Steinar och dyster berättade han då om spindeln som ruvade i grottan nedanför och hur Steinar troligtvis blivit dess offer.
Hæjmir slet upp sitt svärd och fastbunden i ett rep vågade han sig ner för den hala trappan tillsammans med Radagast som lyste upp vägen. Väl vid trappans fot stegade de vidare mot den glödande facklan som Melobin slängt ifrån sig vid mötet med spindeln. Radagast svepte med sitt gudomliga ljus utan att urskilja den ludna fienden men alldeles borta vid facklan kände han plötsligt intuitionen av hur något föll ovanifrån. Med ett kontrollerat kast undvek han den nedfallande spindeln som istället landade på grottgolvet mellan de båda. Hæjmir gav ifrån sig ett stridsvrål och svingar svärdet i en kombination som först klippte insektens framben och sekunden senare hade borrat in svärdet bland djurets många ögon så att den gnällandes föll till marken och blev stilla.
Hæjmir plockade oberört upp den dolk som Melobin så slarvigt lämnat efter sig och tillsammans började männen följa grottans väggar som alla var inbäddade i trådig spindelväv sånär som på en smal klippskreva där man slutligen fann Steinar. Trots att Steinar visade sig illa tilltyglad och gav ett förruttnat intryck så var han fortfarande vid liv och viskade några svaga tacksamhetsbevis medan Radagast predikade läkande kraft över honom. Klagandes om hur han genast vill återvända till Tricilve tystnad han plötsligt när han får syn på svärdet sturmendrag som Hæjmir burit med sig. ”Min värja” utropade han och i nästa sekund så hade han slitit tag i svärdet samtidigt som en förvandling skedde. Inom loppet av några sekunder stod Steinar fullt återställd framför dem och inte ens de smutsiga paltorna som slavdrivarna tvingat på honom kunde dölja den makt som trakoriern nu utstrålade.
”Äntligen är jag hel igen” suckade han lyckligt men blev genast manad av Radagast att lägga ifrån sig vapnet som han menade, utstrålade forntida mörkermagi. Steinar satte skrattet i halsen och såg på Radagast som om denne blivit galen. ”Lämna sturmendrag? Ni måste skämta gamle tok! Ser ni inte hur dess kärlek till mig återgivit mig livsviljan? Kommer aldrig på fråga!”. Ett hetsigt käbbel utbröt innan Hæjmir barskt påminde dem om att det är dags att ge sig av.
Glädjen vid återseendet var stor och Melobin kastade sig om halsen på den mer reserverade handelsmannen så fort sällskapet kommit upp för trappan. Steinar puttade arrogant undan isdruiden och påpekade sakligt att man genast måste ge sig av vilket återigen utlöste ett gräl då Radagast ansåg att övriga fångar måste räddas först. Den här gången fick kafrilerprästen gehör och efter att ha mött upp Råbald utanför Döda Gruvans port, smöt sig sällskapet tillbaka mot den grotta där de kvarvarande slavfösarna höll lägrets fångar inlåsta i burar.
Oturligt nog snavade Melobin på några lösa stenar vilket genast gjorde fyra vaktande snapphanar uppmärksamma. Vargmännen rusade morrande till anfall med dragna svärd men hejdades av Radagast som med Tigwalvans makt bländade dem med en ljusblixt. Ormtunga såg sin chans och kastade sig mot en antågande vargman som han gav ett djups snitt med dolken. Steinar slog undan nästa vargmans attack samtidigt som Melobin lät kölden flöda genom den pälsklädda vargkroppen. Hæjmir gick till anfall mot de två sista motståndarna och med sin svärdssving sänkte han den förste genom att skilja vargmannens arm från kroppen och låta klingan fortsätta in i ett dödande hugg medan den andre snart blödde kraftigt efter ett tungt hugg i ryggen. Snapphanarna svarade med ett sämre organiserat anfall som trots allt gav Ormtunga svåra huggskador och även mindre skråmor på den bepansrade Hæjmir. Den tredje vargmannen sänktes dock av Steinars klinga och strax hade även Hæjmirs motståndare fallit för Sturmendrag. Radagast såg hur den svårt sårade Ormtunga behövde hjälp mot den siste vargmannen och klippte oväntat till besten med sin stav vilket avslutar striden.
Jublet steg när sällskapet börjar frige de inburade och illa åtgångna fångarna. Tillsammans flydde man nu ur grottorna för att äntligen mötas av gryningsljuset utanför. Jorm hade undertiden fått full kontroll på situationen i lägret och tackar dem för deras mod. På Hæjmirs förfrågan kunde han också meddela att man inte kunnat finna den vidrige gruvfogden Cymba da Skugre som antogs vara tillfälligt bortrest. ”Då skall vi ge honom ett välkomnande hem” sade Melobin och gav sig iväg för att leta efter brännbar vätska.
En stund senare lämnade sällskapet och dess bundsförvanter det brinnande gruvlägret vars rökmoln sakta spred sig över den tidiga morgonhimlen. Radagast gick lite för sig själv. Trots att blod ännu en gång flutit kände han att resultatet varit för en god sak. Oroad såg han på den klunga lägerfångar man nu slagit följe med. Gick dem att lita på och skulle deras närvaro försvåra återfärden?
Kommentarer
Trackback
