I skuggan av Trakorien

Radagast tvekade. Att ge den ärrade trollkarlen Kamalkus något i utbyte mot den vita vargkvinnan verkade lönlöst. Kamalkus skulle just avspisa gästerna då han plötsligt fick syn på den kargomitiska danserskan som stod skymd bakom de övriga. Han vandrade fram till Didra som kunde urskilja något vått i mannens ögonvrå när han med skälvande röst tog till orda: ”Ni liknar intill sammanblandning Furstessan Elmesum av Krimbydh. Vi svor varandra evig kärlek men förrådes genom Shigelas avund. Den lilla skorpionen och jag tjänare båda som lärlingar åt samme mästare i palatset Kranglinda nedom bergen.  När Elmesum avfärdade hans klumpiga inviter så hämnades han genom att stänga portalen till Gombitakles slemdjungler bakom mig”. Kamalkus lossade läderfodralet som omslöt hans vänstra underarm där det istället för en hand böljade en oformlig klump som fick alla att rygga tillbaka. Han förklarade hur Kaklunen bjudit honom skydd undan slemdjungelns dödliga syraregn, men hur den i gengäld blivit en del av honom. Vid återkomsten hade han sökt hämnd på Shagul men funnit att både han och Elmesum sedan länge låg begravda på Marjura. Trots att Gobrugda visade honom gravplatsen så var Shaguls magi alltför dold för att märka spår av liv.

Radagast avbröt honom kvickt med sitt eget kall och hur Vox Ranzina talade om Shaguls död men Kamalkus viftade bort förslagen om allians med att hämndens tid sedan länge är förbi och att inget av detta längre spelade någon roll. Hans sorgsenhet förbyttes därefter hastigt i ett leende när Radagast på nytt bad honom om att överlämna Raoga. Han lovade att göra dem till viljes, men att han först ville skulptera Didra och Steinar. Radagast tvekade men Kamalkus försäkrade att en mästare som honom själv skulle genomföra detta redan innan soluppgången vilket den godtrogne Radagast accepterade. Därpå förde Kamalkus med sig Didra och Steinar mot en spegel i ett av arbetsrummets hörn och försvann in igenom den.

Tystnaden sänkte sig över rummet med undantag från svara snyftningar. Ulvric och Hæjmir upptäckte då den lilla flickan som satt ihopkrupen i ett hörn. Hon pekade skräckslagen på en staty med fötterna inlindade i tygstycken. Hæjmir förde långsamt undan tyget och fann till sin fasa att statyn slutade i benstumpar från en människa. Radagast förfärades över hur den mästerlige skulptören var en bluff men kom i nästa stund att tänka på Didra och Steinar som nu var i Kamalkus våld. Tillsammans begav man sig in efter sina vänner genom spegeln.

Förvånade trädde man in i ett dunkelt upplyst rum fyllt av vackra men förskräckta statyer och med speglar och lårar längs väggarna. Ljudet av en nyckel som vreds om i ett lås fick alla att söka skydd och så snart dörren öppnats så blåstes ljuset ut innan dörren åter stängdes. Alla satt tysta i mörkret och försökte urskilja om någon dröjt sig kvar i mörkret men då inget hördes lät Radagast sitt heliga ljus strömma ut från handflatan och lysa upp rummet samtidigt som ett ljus tändes i spegeln bakom hans gömställe. I nästa sekund sliter två armar tag i Radagast bakifrån och släpar honom bakåt. Han försöker urskilja förövaren och känner igen armarna. De var identiska med hans egna.

Melobin som smugit omkring i källarkomplexet smyger nu upp dörren till lagerlokalen just för att se Radagast spegelbild släpa in animisten i spegeln. Isdruiden grips av raseri över hur verkligheten framför honom kollapsar och rusar fram till spegeln som han river i golvet med ett kras. Förvånade kan man nu se hur spegelskärvorna på golvet förvandlats till stenmosaik och att Radagast blivit kvar på andra sidan.

Bedrövade över att ha förlorat sin vän och förkämpe i kampen mot Shagul fortsätter man ut genom dörren och genom en korridor dit Melobin sett Kamalkus föra Didra och Steinar. Hæjmir slår in dörren där den vildsinte Kamalkus försöker släpa den gråtande Didra framför en spegel. Av Steinar syns bara en vacker men förvånad skulptur. Trollkarlen släpper med ens danserskan och ler mot gruppen.  ”Jag ser att ni upptäckt min svaghet”. ”Vad i hela världen är det som pågår” hördes en röst bakom dem. Den vackre kurtisan som Melobin mött i ett av sidorummen hade kommit ut efter allt oväsen och stod nu insvept i en vit vargpäls och stirrade frågande på sällskapet. Till svar fick han förtvivlade tillrop som avbröts av Kamalkus medgivande ”Jaja, jag dödade och flådde den sjuka vargkvinnan. Men pälsen var frisk!” påpekade han glatt.

Hæjmir hade nu tröttnat på trollkarlens ondsinta  värv och drog svärdet Nabakos. Kamalkus kastade sig i skydd in genom en närstående spegel och hann undan just som spegeln gick i kras. Melobin lägger ett skynke över den kvarvarande förstenande spegeln och tittar nyfiket in i en annan spegel som visar hans sönderfallande kropp. Skräckslagen flyr han tillbaka ut genom sidodörren som ledde till kastellets baksida. Samtidigt hittar Ulvric en urna med underliga inskriptioner i ett hörn. När han lossar korken fladdrar ett tjugotal gula fjärilar ut och löses upp i ett gult damm. På urnans botten finner han en lapp som talar om att Nekromorben vaknat och skall straffa tjuven. Oförstående stoppade han ner lappen och lämnade därefter tornet tillsammans med de övriga. Gryningen hade kommit just som sällskapet vandrade tillbaka mot byn. Den oförstående kurtisanen Arvor Salmello stämde upp i en gladlynt och opassande visa men råddes istället att byta kläder då vargmännen knappast skulle uppskatta att han gick klädd i kvarlevorna av deras sierska. Den lilla flickan ville inte lämna ön utan vinkade istället av dem vid kajen.

Halvvägs över sundet mot Trinsmyras fastland såg man vargmännen komma paddlande på sina flottar. Onda Bettet stod i fören och stannade dem. Melobin berättade sorgset hur trollkarlen Kamalkus dödat oraklet och visade den vita pälsen. Vargmännen vrålade av vrede. Onda Bettet krävde att man skulle återvända med dem till lägret i Wulferveden där någon väntade på dem.

Samma kväll hade man nått tillbaka till lägret och fördes in i Onda Bettets tält. Här väntade en figur klädd i kåpa som verkade ha inflytande på vargkvinnan. De båda anklagade sällskapet för att ha mördat Raoga och även för att ha ett annat orakel på sitt samvete. När de nekade avslöjade sig figuren i kåpa som Gozcana da Skugre och krävde att de genast skulle återlämna själen i smycket. Melobin tog tillfället i akt och öppnade amuletten mot Gozcana så att hans själ bytte plats med den fete siaren i Skuger. Gozcanas kropp rusar runt i panik varpå hans inflytande över Onda Bettet försvinner. Hon inser snart att Melobin talat sanning och blir övertalad att byta den döda Raogas päls mot ett stycke drakskinn som Ulvric burit med sig.

Efter att ha lämnat Wulferveden bakom sig följande dag så återvänder man till Vumbra där kvällen spenderas genom återhämtning på ett trevligt värdshus. Själen i Gozcanas kropp visade sig vara astronomen Nastigast som först trodde sällskapet skulle mörda honom men då han insåg att så inte var fallet berättade han för dem om konfluxen, vars fenixpunkt i tid och rum skulle avgöra framtiden. Denna fenixpunkt skulle Nastigast beräkna med stjärnornas hjälp vilket också var anledningen till att Shagul beordrat mord på alla siare och astrologer. Om fenixpunkten förblev dold kunde han själv beräkna och dominera konfluxen till sina egna syften. Den lilla figuren som funnits i buren på den svävande klippan var en Homuculus, en skapelse som DiFolterna odlat fram från Shaguls döda avbild och som skulle förhindra Shagul att skapa fler kloner. Skulle den komma till skada skulle allt vara förlorat. Melobin svarade inte. Följande morgon tog man farväl av Vumbra och seglade med en handelskavarell mot Det Heliga Kishatets huvudstad Albarunzia dit Melobin blivit kallad av den högste drömdödaren – Shar Kishanti Manzola. Nastigast menade att han behövde resa till Gobrugda för att i stillhet beräkna fenixpunkten men Melobin menade att det besöket fick vänta.

En enorm krigsflotta låg för ankar utanför staden vilket skvallrade om att offensiven mot Trakoriska riket var nära förestående. Väl iland kunde Melobin bittert konstatera att det elände som man bekämpat vid sitt förra besök fortfarande var oförändrat och att de patrullerande drömdräparna höll stadsborna under hård kontroll där varje leende bestraffades hårt. Vid Sanningspalatset togs Melobin emot medan övriga hänvisades tillbaka ut på gatan. I ett av palatsets praktfulla audiensrum väntade den Manzola och ställde genast Melobin mot väggen med en redogörelse av Vox Ranzina. Efter att isdruiden kungjort sin berättelse om de två misslyckade fritagningsförsöken på orakel, astrologen Nastigast och Shaguls mördarsekt uppstod en kort tystnad. Därefter fick Melobin en lång avhyvling för sitt och sällskapets agerande varpå mannen krävde att han omgående skulle överlämna den vita pälsen och Nastigast. Melobin lämnade över pälsen som han burit med sig men skyndade sig därefter ner för att varna de andra. Undertiden ute på gatan hade Arvor Salmello lyckats att genom sin vackra sång få en shamashprästinna att skratta vilket han såg som en fjäder i hatten för sin ryktbarhet. Sällskapet begav sig nu genast till Perrimas hus där de togs emot av hennes tjänare som kunde berätta att hon fängslats efter att hon motsatt sig Manzola. Kort därpå bultade det på porten där en patrull drömdräpare tvingat den skrattande prästinnan att ange Arvor. Kurtisanen greps obönhörligen för att ha vilselett prästinnan och placerades i häkte. Melobin och de övriga satt vakna hela natten och diskuterade hur de skulle kunna frita både Perrima och Arvor då det åter bultade på porten. Hæjmir öppnade försiktigt och möttes av Perrima och två andra fångar som lyckats bryta sig ut ur fängelset. Perrima ledde sällskapet genom i en lönnpassage ner i stadens katakomber och tillsammans seglade man mot Gobrugda i Sumraträsken.

Flera dagar senare hade man utan större missöden anlänt till den lilla träskön där Gobrugda väntade. Nastigast valde att i avskildhet försjunka i stjärnskåderi medan övriga förklarade för shaguliten att kroppen inte längre var Da Skugres. Efter gemensam aftonvard tog Melobin och Perrima en promenad där Melobin avslöjade sin misstro till verkligheten och gudarnas plan. Perrima saknade all tvivel och varnade honom för att låta det skapelsevidriga slå rot i honom. Strax efter att hon lämnat isdruiden kom Gobrugda gående. Han undrade varför han kände Melobins hat starkare än från de andra och efter att Melobin vräkt ur sig sin livshistoria om hur hans mor blev övergiven av Gobrugda och hur hon senare dog föll han i gråt. Han menade att han alltid älskat hans mor och bedyrade att Malek Mangus aldrig fört med sig något bud om hennes ankomst. Istället hade shagulitbrodern lämnat över ett brev där Melobins mor likt sin familj förkastade Gobrugda som en smutsig Ilbaurisk alkemiker. Den ondskefulle Malek Mangus hade trots sin död nu lyckats ställa till det för Melobin en sista gång, men aldrig mer. Far och son omfamnade varandra. "Vi är som pjäser i gudarnas smickelbräde" suckade Melobin.

Kommande morgon betraktade sällskapet gemensamt de kvarvarande stroferna i Vox Ranzina. Perrima tyckte sig minnas något om den krönta klippa där det blå ögat skulle finnas, men att informationen med största säkerhet fanns kvar i biblioteket i hennes bostad. Man bestämde att Perrima, hennes följeslagare och Nastigast skulle stanna hos Gobrugda medan övriga återvände till Albarunzia.

Efter ännu en händelselös resa återvände man till huvudstaden i Kishatet och efter en noggrann genomsökning av Perrimas bibliotek fann man vad man sökte. Krönta klippan var ett annat namn på Kungsklippan i bergsmassivet Bektar på Palamoxi västkust. Plötsligt ljöd knackningar på porten. Arvor gjorde entré och berättade att han lyckats fly drömdräparna men att de var honom i hälarna. Melobin öppnade lönnpassagen ut från huset samtidigt som ljudet av den inslagna porten hördes ute i hallen. ”Fort! Vi måste ut härifrån!”.

Regnbyarna yrde över karavellens däck när man flera dagar senare siktade det av Trakoriska riket ockuperade Vumbra på Trinsmyras ostkust. Under seglatsen hade sällskapet lyckats läka sviterna från Rhabdorana-mördarnas angrepp i Skuger och även fått ta del av övriga resenärers skvaller. Det talades bl.a. om att Lugal Praanz da Kaelve försökt efterträda Goba da Grummi som Digeta Longas anförare, men att detta ogillats av flera medlemmar i Bodaken som röstat emot honom och därmed försvagat rikets underrättelsetjänst. Elaka tungor talade om att främmande makter satt press på de berörda medlemmarna men inget gick i nuläget att bevisa. En annan otrevlig händelse som skakade riket var den excentriska bankett där befäl och andra högt uppsatta trakorier på norra Paratorna bjudits in av en hemliga välgörare. Samtliga offer hade förolyckats av en förgiftning vilket besvarats med att en kejserlig hird från Tricilve nu fanns på plats för att säkra bevis.

Vumbra visade sig vara en oroshärd där motståndsmän från Rung gjort framryckningar på landsbygden inte långt från staden. Kunde ockupationsmakten vara nära kollaps?

Medan Radagast tog en tupplur passade Melobin, Ulvric, Didra, Steinar och Hæjmir på att ta in på ett värdshus där de observerade några av rövarna från Hymbergond. Försiktigt gav man sig av utan att upptäckas. Radagast gav sig senare iväg för att undersöka om staden erbjöd någon av kafrilernas sjukstugor och när han märkte att så inte var fallet spenderade han en ansenlig summa trakiner på en vacker byggnad vid stora torget där en kvinna och hennes barn anställdes att hjälpa behövande. Melobin lyckades få information om att det fanns vargfolk i skogarna norr om Vumbra, den såkallade Wulferveden och att de handlade med byn Romsa väster om Vumbra.

Melobin fick under följande morgon ett bud från den trinsmyriske adelsmannen Moduron da Riakme som bad isdruiden att snarast infinna sig på en närliggande taverna. Monduron hade en hälsning från sina allierade i Det Heliga Kishatet.  Shar Kishanti Manzola krävde att Melobin snarast skulle resa till Albarunzia för att avlägga rapport om Vox Ranzinas orakel. Det samlade motståndet mot Trakoriska riket, även känt som Järnkedjan, rustade under Manzolas ledning för helig krig mot horan Kastyke och förutom tung mobilisering i Kishatet så hade en stor trupp ransarder landstigit i Karramak vilket satt ytterligare press på huvudstaden. Samtidigt spreds Vox Ranzina som en löpeld på Paratorna. Han menade att en slutstrid förmodligen var nära förestående.

Samma dag fick man plats på en oxdriven kärra som färdades längsmed Hornälven mot Romsa. Man blev avsläppta i byns utkant och slog läger i skogsbrynet. Under natten hördes olycksbådande ylande inne i mörkret men trots att Melobin  smög runt för att lokalisera vargarna så fann han inget. Hällregnet fortsatte kommande dag då skogens skuggor omslöt dem på deras vandring. Plötsligt hördes ett ilsket rovdjursvrål alldeles bakom dem och i nästa sekund var de omringade av morrande vargmän. Radagast som genom sina resor väl kände vargfolkens seder blottade genast halsen i underläge vilket fick övriga att göra detsamma och därmed lugnade flocken. Alla fördes genom den snåriga vildmarken och var i skymningen framme vid vargfolkets bosättning där stora eldar brann mellan tält och hyddor. I ett stort tält mötte man den mörkpälsade vargkvinnan Onda Bettet som var vargfolkets ledare. Radagast förklarade att den vita vargkvinnan var i fara och måste lämna lägret, men Onda Bettet svarade morrande att hennes orakel Raoga inte kunde följa dem eftersom hon blivit bortförd av människofolk från Gatves Klippa. Ön var tillhåll för två mäktiga trollkarlar och tillika tvillingar – man och maninna. Deras namn var Kamalkus och Fundibera vilka också var berömda för sina excentriska och egendomliga gästabud, vilka var lika omtalade och kostsamma som de välbärgade gäster som bjöds in. Radagast hade hört talas om Kamalkus som sades vara en enastående skulptör men också enligt myten odödlig.

Onda bettet och hennes folk var nu i färd att bygga flottar för att med våld återta sitt orakel och döda alla i deras väg. Melobin föreslog att sällskapet skulle få undersöka ön först i hopp om att blodsspillan skulle undvikas från båda sidor men främst från den vita varginnan. Onda Bettet var inte medgörlig men gick till sist med på att vänta med sitt angrepp till gryningen. Därefter skulle Gatves klippa färgas röd.

Regnet hade nästan upphört när Radagast, Melobin, Ulvric, Didra, Steinar och Hæjmir paddlade ut i natten mot fiskebyn på andra sidan sundet där fiskeslupar låg och guppade. Bortom byn kunde man urskilja tvillingmagikernas kastell högst upp på en brant klippa badandes i månskenet.

Trots den sena timmen möttes man där av vänliga bybor som hjälpte till att förtöja båten och bjöd sällskapet på kvällsmat. Radagast och Melobin våndades över tanken att låta dessa människoliv gå till spillo för vargfolkets vrede, men nämnde inget om det stundande anfallet.

Efter att ha avböjt nattlogi hos byborna och vandrat en bit på stigen mot kastellet mötte man en samling barn som nyfiket började fråga om farlänningarnas ärende. När man förde Kastellet på tal berättade en liten flicka glatt att hon och hennes vänner brukade leka upp vid citadellet vilket gjorde att Hæjmir började fråga ut henne utan att få något vettigt svar. När man lämnat barnen bakom sig började man diskutera alternativen. Melobin ville nyttja överraskningsmomentet genom att hitta alternativa ingångar i fästet medan övriga bestämde sig för att vandra direkt mot ingången. Efter att ha tagit farväl begav han sig in i snårskogen och rundade snart klippan vars baksida stupade hissnande brant mot de det klippiga kustbandet nedanför. Han kunde trots mörkret urskilja resterna av en pir vid vattenbrynet som via en sedan länge raserad trappsats anslutit mot en grottöppning ovanför och förmodligen en hemlig entré in i kastellet. Med hjälp av medhavt rep och änterhake hade Melobin snart klättrat upp till grottan som mycket riktigt var en gång in i berget. Bakom en dörr fann han en trappa som ledde upp till en arbetsrum med en mängd statyer och en bänk med dammiga skulptörsredskap. Hade Kamalkus lagt sitt beryktade värv på hyllan? Längs bortre väggen dolde ett draperi tre speglar som utstrålade stark magi utan att Melobin kunde avgöra dess tradition. Förbryllad fortsatte isdruiden ut genom en annan dörr och in i en korridor där en underlig sång kom från den närmaste dörren. Utan att tveka öppnade han dörren och kom in i ett gallerförsett rum där en underlig kurtisan med rakat huvud skrålade en vansinnig visa. Melobin slog sig för öronen, men det var redan försent. Trots att han spjärnade emot hade sången redan slagit rot i hans fallfärdiga psyke och efter att ha backat ut smällde han igen dörren bakom sig. I panik rusade han vidare i korridoren och slog upp nästa dörr där en vacker man låg halvnaken på en divan bland vin, väldoftande mat och mjuka pälsar. Mannen presenterade sig som Salmello den Sorglige från Klomellien vars hjärtskärande sång fått badjarer att gråta. Han berömde därefter den vackre isdruiden och bjöd honom att stiga in och göra honom sällskap i måltiden men den ångestfyllde Melobin skakade bara på huvudet och skyndade vidare.

Uppe vid kastellet hade Radagast, Ulvric, Didra, Steinar och Hæjmir åter stött ihop med den lilla flickan när de funnit henne smygtitta på dem bakom en av de många vackra skulpturer som prydde stigen mot Kastellet. Flickan lovade att berätta mer om Kamalkus och Fundibera om de lät henne följa med vilket man accepterade och efter att ha smugit sig över muren som omgärdade citadellet stod man snart på gårdsplanen där det pampiga tornet flankerades av ett boningshus. Hæjmir som alltid varit ängslig över häxkraft käftade med flickan om att smyga uppför torntrappan för att känna på porten vilket tillslut ledde till att flickan gick och öppnade den och försvann in. De övriga smög strax efter och fann en fuktig och mögelanfrätt stenkorridor som ledde förbi ett välutrustat kök och uppför en trappa till ett stort arbetsrum. Rummet var fyllt av arbetsbänkar och hyllor fyllda av pergament, redskap, böcker och örtpåsar samt en spegel i ett hörn. Man började rota igenom rummet i jakten på ledtrådar då ett par dubbeldörrar plötsligt slogs upp och en man kom gapflabbande in i rummet och välkomnade de oinbjudna. Han var lortig och illaluktande som en uteliggare och endast ifört en dyrbar kaftan som han ogenerat lät förbli öppen. På det ärrade huvudet spretade hår och skägg åt alla håll. Därtill hade mannen vänsterhanden i ett smutsigt läderfodral. Den svettstinkande mannen medgav utan omsvep att han var Kamalkus varpå Radagast berömde hans skulpturkonst och omfamnades därefter ofrivilligt. Han blev med ens mer avvaktande när den vita vargkvinnan kom på tal och frågade kryptiskt vad de ville med henne samtidigt som han smätte med fingrarna åt Ulvric att hämta lökostar och vin från skafferiet. Han vände sig därefter tillbaka mot Radagast och log hemlighetsfullt. ”Vad har ni möjligen att erbjuda någon som mig?”