I skuggan av Trakorien

Alla såg sig omkring i den storslagna kammaren. Mitt på ena väggen brann en stockvedsbrasa i en öppen spis och ett gyllenludet skinn prydde golvet. I ett hörn satt den bevingade kattvarelsen Iblis och darrade. När han fick syn på sällskapet så sken han upp och tackade dem ödmjukt för att de fritagit honom från fängelset i Bythos. Det träbord som sällskapet verkar ha fallit ifrån var dimensionerad för någon som var några huvuden högre än människor och på bordskivan låg den karta utrullad som varit själva världen Bythos. Melobin mindes med ens ledtråden om den förskjutna vars namn fanns på utsidan och med en gemensam kraftansträngning lyckades sällskapet vända den blytunga kartan där Nachashs namn stod skrivet. Radagast brände namnet med magisk eld, men lyckades samtidigt sätta eld på hela kartan. När askan lagt sig låg endast ett kristallfrö kvar. Radagast och Melobin hjälptes åt att bära fröet och tillsammans lämnade man sedan kammaren och det underliga slottet.

Utanför möttes man av jättelika grå hallar likt dem Melobin och Manghalde tidigare vandrat i. Tuppen Koklai visade vägen och förklarade att de sökte sig mot det förmörkade ljusets träd, vilket var det Irminsulträd som enligt honom låg närmast. Hans förklaring avbröts av ett avgrundsvrål någonstans långt bakom dem. Den hånfullt flerstämmiga rösten talade därefter direkt till Melobin.
- Ditt lilla kräk till Isdruid. Kom bara kom så skall jag förgöra dig och dina patetiska medresenärer precis som jag avlivade ditt avskum till far.
Melobin vrålade ilsket tillbaka, men hejdades av Radagast som fick sällskapet att öka farten.
Efter ytterligare en stunds tidlös vandring stod man plötsligt framför en underlig damm från vilken långa rötter sträckte sig upp i ändlösheten. Koklai skuttade fram och tog en mun vatten från källan vid glasrotens fot varpå han flaxade upp och skrev vätskan längs dess både där genomskinliga skott sköt ut som en oregelbunden stege. Han uppmanade därefter alla att fort klättra uppåt utan att titta ner samtidigt som Ebharing lösgjorde sig ur skuggorna och slet Iblis i stycken. Melobin vrålade av vrede och svor att hämnas den olycksaliga katten innan även han raskt förflyttade sig uppåt.

När Melobin slutligen trotsar Koklais förmaning och tittar ner ser han inte längre de Grå hallarna eller trädroten vid dammen utan en mörk strandklippa som brant störtade mot havet nedanför. Genom den fuktiga dimman kunde de övriga nu urskilja en mörk slätt med märkliga glittrande träd. Efter att ha klättrat ner såg de solen komma upp ur havet, men istället för morgonsolen varma strålar steg en svart och kylig rundel med ljus enbart strålande runt sig vilket spred ett underligt halvdunkel över det dystra landskapet.

I kristallskogens bryn stod en grupp män som på vakt. Likt träden de gömde sig bland var deras svärd och pilbågar av glas och deras anförare presenterade sig som kristaloklinen Naram-Sin av Stegos kungliga kristallriddarna. Naram-Sin och hans riddare förde sällskapet vidare till sin konung Arn den förste vid fästningen Ljushem som låg på Stegos sydkust. På vägen berättade han om öns flerhundraåriga förbannelse där Shamash sänkt ett ständigt mörker över ön sedan öns förfäder brutit en helg ed till sanningsguden. Sedan dess gick varken varken luft eller vatten att färdas genom vilket gjort att ön legat isolerad från omvärlden sedan dess.

Väl på Ljushem blev man varmt mottagna av konungen. Arn kände igen Radagast som räddat honom undan en säker död av Blatifagus drakeld i det gamla jaktslottet och kände även igen Melobin och Haejmir från kvicksilvergruvan på Marjura dit han kommit för att hämnas på ormen. Då han vid konfrontationen lärt känna drakens namn på det Höga språket så hade han befallt den att föra honom till hans hemtrakter i Lasemos på Palamux för att vinna ett vad med sin bror Ambrion, men när de passerade luftrummet över Stegos drabbades draken av edsbrytarnas förbannelse och störtade på ön. Som förste farlänning att bestiga ön hade han krönts till konung enligt en tolkning i de heliga sanningsskrifterna Nomona Verdica men samtidigt blivit medfånge på den förbannade ön. Arn var därav mycket intresserad av att höra sällskapets berättelse om hur de genom multiversums Grå hallar tagit sig dit och ville undersöka möjligheterna att fly samma väg. Han kunde också berätta att öns dilemma delat befolkningen i två falanger där han själv företrädde kristallriddarna och att aktivt försöka bryta förmörkelsen på alla tänkbara sätt. Den andra falangen, Stoftkrälarna, leddes av Livbärerskan som förespråkade att genom passivitet och underkastelse stilla sanningsgudens vrede.Medan konungen talade hade en vacker ung kvinna anslutit sig och Arn presenterade henne som Jarmona av Gryning, kvinnan som följt honom från Marjura på Blatifagus. Jarmona var sedan tidigare invigd sanningsprästinna och hade en nära relation till Livbärerskan varpå hon föreslog att sällskapet skulle följa henne till Stegos huvudstad Mea Plakole för att möta Livbärerskan.

I den lågmälda och dystra huvudstaden låg förutom det kungliga palatset Rödrovan även det heliga växthuset Lysariet, där Livbärerskan och hennes stoftkrälare höll till. Livbärerskan, i rakt nedstigande led ättling till Matriarken från Zinza, hälsade sällskapet med misstänksamhet. Hon verkade varken road av Radagasts ogudaktiga skönhet eller det faktum att de överhuvudtaget dykt upp på ön. Jarmona förklarade att Stoftkrälarnas underkastelse var strikt och deras enda aktiva handling var att fylla den närbelägna arenan Botebägaren med de avlidnas huvuden då en tolkning av Nomona Verdica gjorde gällande att en till bredden full arena med edsbrytarnas skallar skulle skänka förlåtelse och häva mörkret. Melobin protesterade högljutt mot kvinnornas extrema livsåskådning vilket retade Livbärerskan som kraxade upprört om att folket måste hållas enade under botgöringen och att både konungen och Jarmona som tillträdande drottning var rörande överens om detta. En oroande tystnad infann sig i växthuset och snart därefter var audiensen slut.

På vägen tillbaka till Ljushem tog man vägen förbi Irminsulträdet på kalkklippan vid den svarta ödesstranden där man fann Arn och kristaloklinerna i full färd med att undersöka trädets eventuella passager mot de Grå hallarna. Utan att finna någon öppning återvände man tillsammans till Ljushem där det serverades en inländsk gryta på svamp och jordbönor. Radagast hade svårt att sova samma natt då han störde sig på hur smutsig han upplevde världen jämfört med det perfekta Bythos och övervägde hur den kunde förändras med hans nyvunna kunskaper i Höga språket.

Följande morgon väcks man tidigt av en gormande Haejmir som berättar att svärdet Nabakos är försvunnet. Efter en genomsökning av Ljushem konstaterar man att även kristaloklinen Kryolf är försvunnen och med hjälp av Ulvrics vildmarkskunskaper följer man spåret till huvudstaden. I Mea Plakole nås man av ryktet att Livbärerskan är död och vid Lysariet och Botebägaren vägrar Stoftkrälarna att släppa in dem med hänvisning till dödsfallet och Jarmonas kröningscermoni som tillträdande Livbärerska.

Radagast, Melobin och Ulvric anade oråd. Hade Livbärerskan utsatts för ett attentat? Var Haejmirs svärd inblandat och skulle sällskapet isåfall beskyllas för mordet? Man passerade ännu en gång Irminsulträdet på vägen till Ljushem där en folksamling uppehöll sig för att skåda platsen där sällskapet tidigare anlänt. Radagast bestämde sig för att rådfråga Koklai som vägrat lämna trädet sedan ankomsten och tuppen svarade att han kunde frammana trädets öppning mot Grå Hallarna. När folkmassan ser tuppen tala till Radagast grips de av rädsla för det skapelsestörande och flyr i panik.

I riddarsalen på Ljushem fann man samma natt Arn och den nytillträdde Livbärerskan Jarmona i högljudd dispyt. Jarmona hade av diskussionen att döma fått reda på Arns planer att lämna Stegos, och sin trolovade, bakom sig och sällskapet kom just lagom till Jarmonas beskyllning av dem till att ha förhäxat kungen med sitt tal om Grå Hallar och deras sätt att spä på motståndet till underkastelse. Melobin började ännu en gång ifrågasätta underkastelsens väg, vilket gjorde Jarmona än mer rasande och slutade med att hon befallde sina stoftkrälare att gripa den forne isdruiden. Melobin hade sedan en tid anammat sitt värv som medlem i Ghumgakks mördarsekt Rhabdorana och gjorde några smidiga undanmanövrar följda av cirkulerande gester med sin mördarskära. Strax därpå låg en handfull stoftkrälarna på stengolvet runt honom ömsom skadade ömsom döda. Jarmona och hennes kvarvarande följe backade skräckslagna ut ur salen och försvann i riktning mot Mea Plakole.

Arn uppskattade inte Melobins tilltag, men insåg också att de inte längre hade något val om de ville undkomma ön. Tillsammans påbörjade de proviantering inför resan ur i de Grå Hallarna men i den tidiga morgontimmen kom uppgifter från spejare att ett väldigt folkuppbåd var på väg mot Ljushem. Livbärerskan hade enligt spejaren spridit vittnesuppgifterna om Radagasts talade och skapelsevidriga tupp och Melobins oprovocerade avrättning på de heliga stoftkrälarna vilket väckt stor vrede bland stegosierna. Arn befallde hastig reträtt mot Irminsulträdet men man kom inte långt innan folkmassorna var över dem. Fångade i folkhavets grepp släpades man vårdslöst i riktning mot Blatifagus håla samtidigt som en vagn med ett väldigt armborst rullade fram där det stulna svärdet Nabakos var satt som pilspets.

Radagast såg upp emot den mörka himlen och bad en bön till ljusets gud Tigwalvan att bringa ljuset åter över Stegos, men då den himmelske fadern inte svarade insåg kafrilerprästen sig övergiven och bad istället kort om förlåtelse för det han nu skulle uträtta. ”Frigör oss!” vrålade han på Höga Språket så alla inom hörhåll slogs till marken av ordens kraft. Han upprepade befallningen och hela folkhavet trycktes tillbaka. Vid den tredje befallningen trycktes vågorna från Stegos ut i bukten och när de återvände följdes de av en varm vind som fick öns kristallträd att rassla. I samma stund kröp solskivans kant över horisonten och folket såg, slagna av stumhet hur ljuset kom vandrande mot dem. Ingen av dem hade tidigare upplevt en morgon och ingen runt den gudomlige kafrilerprästen förmådde resa sig.

Melobin såg ut över den fräsande syraoceanen. Plötsligt skymtade han en genomskinlig skepnad som tycktes sväva en bit ut på grönhavet men när figuren började kalla på deras uppmärksamhet överröstades den genast av Uroboren. ”Håll fort för öronen! Varelsen tilltalar er på Höga Språket vars giftighet förtvinar den oinvigde.” Hastigt lydde alla Uroboren som efter en kort dialog med varelsen kunde återberätta att den var woddamiten Culexis som sökte sällskapets hjälp att ta sig genom den inre Woddamporten på andra sidan oceanen. Sällskapet insåg att man inte var i stånd att förhandla och en sargad klippa fördes fram ur havets djup där sällskapet gick ombord.

Färden över oceanen kändes som en evighet och i svallvågorna från klippans rörelse syntes flådda människor under havsytan som plågades av smådemoner på alla otänkbara sätt. Melobin flinade hysteriskt åt de olycksaliga medan Haejmir och Arvor närmast fick kväljningar och höll på att svimma.

I takt med att färden närmade sig sin destination växte ett rytmiskt muller allt starkare och i en vik saktade woddamiten in framför en slät och lodrät klippvägg där en enorm ornamenterad halvcirkel blockerade färdvägen. Melobin insåg att halvcirkeln var den inre woddamporten och märkte samtidigt att det rytmiska ljudet kom från en hög klipphylla belägen mitt emot porten. Han skulle just fråga Uroboren om råd då han märkte att glasmannen var försvunnen och kunde inte längre påminna sig om när han sett honom senast. Väl uppe på hyllan kunde den musikaliske Arvor konstatera att hyllan utgjorde en anordning där stenar rytmiskt skulle släppas ner i havet enligt ett primitivt notsystem komponerat på klippväggen. Allteftersom barden fällde stenar genom klippans olika hålrum skapades allt större vågor som slutligen förenades i en gigantisk vägg av syra som med ett öronbedövande dån krossade woddamporten varpå hela oceanen forsade ut genom dess enorma öppning samtidigt som portens fulla cirkeln blev synlig.

Väl vid portöppningen blickade sällskapet ut över en grå och fullständig tomhet på andra sidan sånär som på ett brospann av gulrosa sand som spontant samlats till en väg rakt ut i tomheten. Melobin insåg att det inte fanns någon återvändo och försiktig tog man steget ut på bron.

Ytterligare en evighet passerade medan man vandrade över den till synes eviga bron. Vid ett tillfälle flöt plötsligt stora bubblor med grodliknande varelser förbi och Melobin kunde inte låta bli att försöka punktera en bubbla med en projektil, vilket dock misslyckades. Slutligen uppenbarade sig ytterligare en port på bron och när man med gemensamma krafter pressade upp den lösgjordes en kraftig vind som blåste bort den underliga bron varpå alla föll handlöst i ett snöfall av vita trådar som till sist omslöt var och en av de hjälplösa hjältarna.

Melobin vaknade upp ur en drömlös sömn. En kvav och porös massa omslöt honom i och med en knastrande rörelse slet han instinktivt efter sin mördarskära. Några hastiga snitt senare hade han tagit sig loss ur den hängande trädfrukt som hållit honom fången. Från ett närliggande träd kunde han ana rörelser och snart hade han befriat alla i sällskapet som på samma sätt vaknat upp i liknande frukter. Världen man vaknat upp i var röd i alla nyansera vilket tycktes inneboende i själva landskapet som saknade annan ljuskälla. Dalen som man nu stod i bestod av gles skog med gigantiska träd som mest liknande någon form av havsanemoner och det var frukten från dessa träd som sällskapet nu kläckts ur. Stridslarm och rop på hjälp hördes alldeles nära och när man rusade till undsättning möttes man av tre marsvinsliknande figurer som stred tappert med träpåkar mot sex stycken magra och bevingade humanoider som med rävsaxkäftar gick till ursinniga anfall. Arvor högg en av rävsaxkäftarna med sitt svärd, Haejmir sänkte en annan med sitt armborst och Melobin lät en tredje smaka på sin mördarlie vilket genast gjorde att de övriga tog till flykten. Tacksamma tjattrade marsvinsfigurerna till sina undsättare och ledde dem till sin grottboning en stadig marsch från striden. I grottan huserade hela stammen med ledare och äldste som under det påföljande gästabudet kunde berätta för Melobin att de var bythaner av ormstammen och att världen hette Bythos.

Efter att alla sovit vägleddes sällskapet till stammens andlige ledare – Nachash. Nachash, som var en gigantisk orm, höll till nere vid Ursjön där den vaktade en stenkub.  Nachash förstod att sällskapet var från bortomvärlden och förklarade exalterat att något var fel med Bythos men han visste inte exakt vad. Han var dock säker på att det fanns något större utanför världen och uppmanade dem att färdas till den förbjudna skogen och likt honom själv äta av de violetta frukterna som gjort honom mer klarsynt och misstro deras gud Nominatorn. Nachash varnade också för de andra arkonerna. Den bevingade katten Iblis, hierodulen Modern, scarabén Ialdabaut, bronsjätten Trimegisto, stridstuppen Adamel och spindeln Bayaga. De hade alla en falsk tro och förskjutit honom och hans stamfolk till den södra delen där stavdemonerna levde och frodades i anslutning till den gigantiska lutande staven som synes på håll. Som skydd från demonerna hade de övriga arkonerna gömt sig bakom Bayagas enorma nät som höll demonerna borta från den norra delen. Melobin frågade hur man skulle ta sig genom spindelns nät till norr, och Nachash förklarade att oljan från polmträdens frukt, den frukt man fötts ur, gjorde detta möjligt.

Han lät därefter sällskapet bestiga stenkuben på vars topp låg en kropp av en stenoxe. Här hade man utsikt över Ursjön men såg också två figurer nere på stranden som verkade upptagna med något.

Melobin hade känt igen något i den enda figuren och började rusa ner mot stranden. Radagast, som stod och spelade ett parti smickelbräde med en regnbågsfärgad tupp tittade till när isdruiden kom rusande och i ett glädjefyllt tjut kastade de sig i varandras armar. Radagast var fortfarande vackrare än Melobin själv och Melobin kom för första gången att tänka kafrilerprästens perfekt symmetriska ansikte som han alltid måste beundrat. Koklai, som tuppen hette, förklarade att han funnit Radagast och hans spegelbild dödligt sårade efter fallet från spegeln, men att han klöv deras runor och sammanfoga de oförstörda halvorna, men ingen i gruppen förstod vad tuppen egentligen menade.

Färden gick vidare mot arkonen Bayagas spindelnät och mycket riktigt gjorde den olja man smorde in sig med att man enkelt kunde slinka igenom dess trådar där horndemoner istället fastnade i väntan på den väldiga spindeln Bayaga och hennes något mindre tjänarspindlar tog dem som föda. Radagast hade svårt för spindlarna och i ett oförsiktigt försök att hålla en av dem på avstånd satte han eld på både en tjänarspindel och hela Bayagas kolossala nät som inom kort även tagit död på övriga spindlar. Ett omfattande snöfall av askan från nätet lösgjorde sig och dränkte marken i svart aska samtidigt som temperaturen blev smått outhärdlig. Man kände också att något annat förändrats i världen, men fortsatte mot den förbjudna skogen. Melobin hade under färden lagt märke till att alla bythaner hade ett tecken i nacken som var målat med en blå färg, men att de själva inte kunde se det blåa när han försökte visa dem. Radagast hade också kommit fram till samma sak under sin vistelse i Bythos och menade att även växterna hade liknande markeringar. De märkte också att det hade börjat skymma, men bythanerna förklarade oroat att det aldrig brukade bli mörkare i Bythos och att detta snarare berodde på den fallande askan.

Väl vid den förbjudna skogen ville inte bythanerna följa dem längre utan vändade utanför. Melobin, Radagast, Arvor, Ulvric och Haejmir fortsatte in i skogen och blev snart angripna av än väldig best på åtta ben, vilken dock snabbt nedgjordes av Radagasts magiska eld och hugg från övriga. Snart siktade man skogens violetta träd där frukter låg i drivor på marken. Sällskapet tog genast för sig av frukterna och inom kort uppenbarade sig ett kaos av färger och en ensam vit fläck. Fläcken växte till en stentjur som började tala till dem:
- ”Jag är Stenfar styckad i sju. Sju namn på sju

arkoner. Ett åttonde insegel vaktar dörren bort”.
- ”Namnets död är deras död, deras död mitt liv”.
- ”Låt orött ljus bli er sanning, låt eld bli ert vapen”.
- "Världen är rund”.
- ”Världen är platt”.
- ”Blått det enda namnet av många är”.
- ”Fåglar lägger i slutet skal sitt nästa liv. De bygger
sitt rede som högst och varmast”.
- ”Moderns namn är det kvinnligaste”.
- ”Som den förskjutne själv är hans namn: utanför. l Bythos är han odödlig”.
- ”Spindlars och insekters namn är likväl deras väg”.
- ”Den störstes namn: På jord, ur jord, i jord, av jord”.
- ”Pennan är mäktigare än svärdet”.
- ”Bortom vinet sanningen”.
- ”Bara från världens enda punkt kan det åttonde inseglet brytas. Använd huvudet”.
- ”Det enda som biter på skölden i djupet, på det åttonde inseglet” säger tjuren och visar bilden en slangbella, ett spindelnät och ett tjurhuvud.
- ”Den enda punkten är världens ände” ekar tjurens ord samtidigt som den tynar bort.

En lång diskussion följde kring vad som egentligen menades med tjurens ledtrådar och om man verkligen vågade lita på ormen Nachash. Man beslöt sig för att vandra till arkonen Iblis och fick åter vägledning av spindelstammens bythaner när man kom ut ur skogen. Färden gick upp i bergen och utsikten visade ett vinrött hav i norr med väldiga glaciärer vid kanterna. Längs stranden drog den väldiga Ialdabauot fram över sanden och bildade just sitt namn i sitt spår. Radagast och Melobin förstod med ens att namnet på varje arkon skulle frige tjuren.

Vid Iblis tempel i bythanernas enda stad mötte man den bevingade katten. Melobin tilltalade Iblis i hopp om att detta skulle utplåna honom, men fick istället en predikan till svar om att Nominatorn är den ende guden och att Nachash svek dem alla när han upplyste om världsrevan i bergen. Predikan avbröts av en hord stavdemoner som härjade fritt sedan nätet försvann och som nu angrep bythanerna i staden. I kaoset smög sig Melobin och Radagast till en portal i en närliggande bergvägg som visade sig vara en labyrint. I en gemensam kraftansträngning överlistade man labyrinten och kom ut vid ett litet hus i en dalgång. Husets insida visade sig större än utsidan, men var dessutom fullklottrat med Iblis namn i svart bläck på både väggar och tak. Radagast frammanade sitt heliga ljus som urskilde en blå namnteckning i allt svart bläck. Radagast brände bort namnet och åter kändes något i världen förändrat. Man fann också ett sovrum med en lertavla med Trimegistos namn. I samma stund som den slogs i bitar kände man åter hur något hänt. När man återvände till tumulten i staden syntes inte längre Iblis till och på väg ner till stranden såg man den väldige bronsjätten stå stilla vid en bergssluttning. Sällskapet hjälptes sedan åt att fylla igen Ialdabaots spår vilket gjorde att även scarabén försvann och efter en lång klättring till bergens högsta topp fann man fågelägg med  Adamels namn som man krossade.

De överlevande bythanerna förde dem nu till Moderns platå där en liten trädgård och ett lusthus var uppfört. Den undersköna Modern tog hjärtligt emot dem och berättade lyckligt att hon väntat på dem. Medan övriga väntade utanför trädgården följde både Melobin och Radagast förälskat med henne runt i trädgården. När de inte lyckades lura ur henne sitt namn så drog hon dem med sig till en glänta med åtta urnor i olika metaller. Varje krus synliggjorde ett namn för den som drack och ett av de åtta namnen var hennes, medan övriga namn åkallade demoner. Radagast började dricka sig igenom krusen medan Melobin tog tillfället i akt att förlusta sig med husets värdinna. När kafrilerprästen till sist dragit slutsatsen att Moderns namn var Cupria förstörde han kopparkruset med namnet och genast försvann den vackra hierodulen ur den besvikne Melobins armar.

När man långt senare återvände till Nachash och stenkuben vadade man genom den svarta askan. Ormen var exalterad över hur stentjurens kroppsdelar uppstått på stenkuben men insåg också att hans eget liv var tvunget att offras för att färdigställa statyn. Utan ett ord slog han en knut på sig själv och knäckte sin egen nacke varpå det försvunna tjurhuvudet uppenbarade sig. Sällskapet tog genast med sig huvudet till Bayagas uppbrunna nät där de tjockades trådarna i spindelnätet klarat sig från elden. Melobin och Radagast klättrade upp till nätets mitt och placerade huvudet i ett tyngdlöst läge innan Radagast kapade trådarna med magisk eld. Tjurhuvudet for med full kraft ner i ravinen, eller revan i världsrevan som Iblis tidigare omnämnt den. Ett dovs muller hördes då världen sprack och skakades av jordbävningar och en ny sol steg över Bythos himmel. Snart låg världen tyst och stilla och alla bythanerna var försvunna. Sällskapet vandrade ner till det vinröda havet där man fann en klippa av kork. Efter att ha skurit ut en båt ur klippan behag man sig ut på havet. Arvor som kände doften av vin kunde inte motstå att smaka på havet varpå han vrålade att havet var av vin och medvetet var nära att falla i. Oron steg dock när en enorm havsström slet tag i båten och förde den mot ett gigantiskt fall. I nästa sekund föll de alla över kanten och efter att ha fallit länge såg man ett vidsträckt stengolv komma allt närmare, men istället för att krossas dunsade man ner i en hög på golvet i en slottskammare.