Woddams Port

Melobin försökte se sig omkring. Var han död? Alla riktningar hade upphört att existera. Fingrar eller tentakler omslöt honom och förde isdruiden in i en okänd passage. Snart hör han väggarna tala svagt och sjönk utmattad in i ett obegripligt töcken. Rösten kom allt starkare tills den var det enda som omgav honom.

- Ingen har lurat Ghumgakks tjänare
- Ingen säger sig vara den högste viskaren
- Ingen har stulit sitt namn ur Tabula Rasa
- Ingen skall straffas!
- Ingen studerade hos samma mästare som Kamalkus
- Ingen håller sin mästare fången. Befria mästaren
- Ditt namn är från denna dag ”Tjärven” och du tillhör mina strimmiga grodor.

Sekunderna senare trycktes Melobin vidare genom organisk och illaluktande massa som övergick i alltmer dy tills han plötsligt såg dagsljuset ovan och vräkte sig upp ur myrvattnet. Han var tillbaka i Sumbra vid Manghaldes ö. Kvarlevorna efter shaguliten låg svartnade kringspridda i träskdyn runt honom vilket ytterligare ökade illamåendet. Ghumgakk hade räddat isdruiden men i efterhand ställt kravet att han skulle ingå i demonens mördarsekt. Den Ingen som demonen nämnt var med all sannolikhet Shagul som genom att stjäla sin runa inte kunde namngivas.

Kvar på träskön fanns förutom Haejmir, Arvor och Ulvric även Didra, Perrima, Melealina, Nastigast i kroppen efter en tiggare samt Manzola och hans följe. Praanz da Kaelve hade rest på hemligt uppdrag för Digeta Longas räkning även om Arvor lyckats tjuvlyssna att saken gällde en komplott mot Kishatet nu när den högste drömdödaren befann sig på annan ort.

Man beslutade sig för att stjäla tillbaka den vita pälsen från Raoga och när natten föll så skar sig Arvor in genom duken på ett av Kishaternas tält och lättade den från Manzolas packning. Kort därpå flydde sällskapet och lämnade Kishaterna och deras ledare kvar på ön.

Efter en lång färd till Joodak reste man med båt norrut för att passera Gatves klippa på vägen till Fokale, det ökenland där Melealina hävdade att den uråldriga Woddamporten låg gömd i öknen. Porten var den enda vägen till Bythos nu när Ebharing girigt och uppmärksamt vaktade de Grå Hallarna efter Manghaldes och Melobins ödestigna besök.

I Kastellet på Gatves Klippa fick man ett bittert bemötande då Fundibera och Gozcana, fortfarande fånge i varandras kroppar, flytt till Kamalkus. Melobin försökte ställa frågor kring Kamalkus och Shaguls mästare men trollkarlen vägrade ge svar innan hans syster och Gozcana fått tillbaka sina kroppar. Haejmir som fortfarande hade kvar tvillingband lät den ena själen byta plats med den andre och till sist så var båda återställda. Kamalkus i sin tur hade undertiden avstenat Steinar som till allmän irritation gjorde en för egen smak storartad entré i salongen. Trollkarlen påminde nu Melobin om de speglar som sällskapet haft sönder under sitt föregående besök. Förhandlingen slutade i att Kamalkus fick Tvillingband som kompensation varpå han berättade om Kraglinda nedom bergen, det palats i Folda utanför Fontra Cilor där han och Shagul varit lärlingar hos häxmästaren Asadrumal av Folda.

Efter båtfärd till den Palamoxi hamnstaden Angerda nådde man flera dagar senare den fornstora Klavyki huvudstaden Fontra Cilor. Här fick man reda på att palatset Kraglinda nedom bergen var hemsökt och att inte ens Abzulvans animister som nyligen drivit kvardröjande andevarelser ur staden vågat närma sig platsen. Furstefamiljen av Folda hade ansetts utdöd tills alldeles nyligen då en arvtagare skall ha gjort anspråk på ägorna.

Efter att ha lämnat de övriga inkvarterade på värdshus begav sig Melobin ensam till det hemsökta palatset. Sedan konfrontationen med Ghumgakk och upphöjelsen till Rhabdoranas mördarsekt bar isdruiden en parasit i örat som lät honom föra primitiv kommunikation med de andra sektsyskonen. Parasiten gjorde honom tidigt uppmärksam på att palatsområdet var fullt av sektsyskon och innan han hunnit reagera hade de dykt upp kring honom.

Som fullvärdig medlem i Rhabdorana kunde Melobin obehindrat röra sig i palatset bortsett från den flygel som palatsets äldstesyskon Thyboron förvägrade honom, eftersom den tillhörde furstefamiljens rådgivare. Furstefamiljen visades sig enbart bestå av en man vars yttre Melobin kände igen från Arhem som ingen mindre än skojaren Robur Rödvad. Han fann även en palatshall med led av Klavykiska rundpelare och huvudlösa statyer där den sista enbart innehöll stenfötter och inskriptionen ”Mitt namn är Uroboren – Konungars konung. Se mitt verk, I mäktige, och förtvivla”. Slutligen gjorde isdruiden ett besök i palatsets källare dit Rhabdorana-mördarna beg sig nakna för att tillbe Ghumgakk. Melobin kunde dock snabbt konstatera att den demon som huserade i källaren inte alls var demonfursten utan en bedragare som lurat syskonen till underkastelse.

Bekymrad över det han sett smög sig Melobin i skymundan och ströp sin egen halspulsåder samtidigt som han kved fram bönen till sin nyblivna skuggmakt.

- Store galla, o mäktige förgöraren, vägled oss mot dem som valhelgat ditt namn. Lämna underjordens syragölar. Kom till vår hjälp. Riv färska lik bland dem som hånat vår bestämmelse! Gudinnan vare hämnad bland dem som bespottar hennes tjänare. Låt den stora ulven äta ulvarna. Räck ut och rör tron!

- Vem är jag?

- Du är Ghumgakk liksörplaren
- Du är Ghumgakk som inte äter föde
- Du är Ghumgakk som inte dricker vätska
- Du är Ghumgakk som inte känner födooffer
- Du är Ghumgakk som inte tar dryckesoffer

Demonen svarade med sin mäktiga stämma och Melobin förklarade allt han sett. Ghumgakk vrålade i ursinne och förbannade både bedragaren och sina godtrogna undersåtar. Strax därpå började palatset skaka och Melobin lämnade i all hast platsen.

Följande morgon återvände Kmordadruiden tillsammans med de övriga sitt sällskap. Melobin fann inte längre någon aktivitet i sitt kollektiva sektmedvetande men fann istället Robur Rödvad ensam och snyftande på palatstrappan. När falskfursten såg Melobin och de andra försökte han först fly men Melobin brottade snabbt ner honom på marken. Rödvad började gråta hejdlöst och flämtade att Shagul höll en fånge i palatsets källare med glasartad hud men att trollkarlen hade makt över Robur som tvingades spela furste av Folda som en täckmantel för Shaguls verksamhet på Palamux. Shagul hade också Rödvads namn i blod vilket gav trollkarlen makt att när som helst ända hans liv, något han nu fruktade efter att Rhabdorana-syskonen plötsligt övergivit honom. Melobin och Radagast förklarade tillsammans för Rödvad att hans enda chans var att hjälpa dem att befria Glasmannen i källaren då mannen med stor sannolikhet var trollkunnig och kanske kunde förhindra Shagul. Rödvad tycktes fundera en stund men insåg till sist att detta var hans chans att bli fri. I rask takt förde han nu sällskapet genom palatsets storslagna hallar och genom den flygel som Melobin tidigare blivit nekad. Här fanns dissektionssalar och laboratorier som syftade till oklar forskning, men på Rödvads inrådan att inte röra något fortsatte man vidare nerför trappor till ett underjordiskt valv med en uppbruten järnport. Den smala korridoren på andra sidan var fylld med allsköns bråte. Färden fortsatte genom ett hål i väggens mursten och ner för en trappsats i ett cirkelrunt schakt som fanns där bakom. På schaktets botten stannade alla till. En enorm spegel klädde ena väggen och speglade en genomskinlig manskropp som hängde i en kedja över öppen eld. Utan att tveka hjälptes man åt att hissa ner människogestalten och bröt hans kedjor samtidigt som Rödvad återberättade att Shagul hållit honm vid liv i tre mansåldrar. Glasmannen låg orörlig på golvet, men från mannens bröstkorg syntes ett svagt flimmer vilket skvallrade om att han var vid liv.

Med gemensamma krafter återvände man till värdshuset där Glasmannen efter nattens vila återfick medvetandet och lovade, i tacksamhet för att slutligen blivit räddad, att föra sällskapet till och bortom Woddamporten. Melobin undrade om mannen verkligen var den Asadrumal av Folda som för flera mansåldrar undervisat Shagul och Kamalkus. Glasmannen log och förklarade att Asadrumal var ett av hans yngre tilltalsnamn. Under många århundraden hade han i Traxilme ärats som profeten Golabag, men efter ett missöde med skapelseboken Tabula Rasa ansåg hans sig tvungen att iscensätta sin död och fly norrut till det primitiva Argond där han snart gav kejserliga råd under imperiets storhetstid. Han hade senare följt nybyggarna till Lasemos på Palamux. I Voag Aspede blev han för sina lärljungar den grå eminensen Volterra till dess att staden utplånades. I hemlighet slog han då följe med expeditionerna mot Moskorien som skapade Klavynska riket. Här uppförde han palatset Kraglinda under namnet Asadrumal av Folda och undervisade Shagul eller Shigela, den lilla skorpionen, som Glasmannen envisades med att kalla honom. Här grundlade han även byn HOXOH som gått från obetydlighet till Illusionisternas centrum i Argond. När klavykerna koloniserade Paratorna var han också delaktig men förde sin bosättning mot öns norra delar där han gjorde sig känd som Astrumal DiFolt. Det namn som Glasmannen föredrog var Uroboren, det äldsta namn han givits. Melobin och de andra ryste över mannens historiska tillkännagivande. Var mannen de frigett ett större hot mot världsordningen än Shagul?

Följande dag provianterade man och införskaffade färdmedel inför resan mot Fokale som Uroboren pekat ut som Woddamportens hemvist. Innan avfärd fann man Robur Rödvad stel och kall i sin bädd på värdshuset. Shagul hade hämnats falskfurstens svek, men enligt Didras viskande förmoder Elmesum så hade även trollkarlen dött, förmodligen en hämnd från demonfursten Ghumgakk. Glasmannen avfärdade dock teorierna om Shigelas bortgång. Ur tomma intet uppenbarade han Tabula Rasa och förklarade att Shigela stal en del av boken som Uroboren gömt i sin grav i Traxilme.

Med boken i sin ägo kontrollerar Shigela sin runa som gör att gudarna saknar berättarmakt över honom. Av samma anledning har han lyckats spegla runan och därigenom skapat sina kloner vilka nu endast var en färre. Uroboren slog ihop händerna där den nyss uppenbarade boken försvann och lånade Melobins kniv. Skar därpå ut Robur Rödvads tunga och förklarade det som en försiktighetsåtgärd mot att den döde skulle skvallra för någon i dödsriket. Man beslutade sig för att lämna oraklen, Perrima och Didra i Fontra Cilor och gav sig i skymningen av ut över Fokaleslätten.

Många dagar senare siktade sällskapets karavan ökenstaden Na Yoh där Uroboren såg till att man fick audiens hos stammen Soerras shamaner som vakade över Woddams port i den förbjudna tempelstaden Yoh Niur. Melobin iscensatte ett skådespel för de samlade shamanerna och berättade tillsammans med Haejmir och Arvor hur man genomlevt de äventyr och den profetia som nu fört dem hit samt att man nu sökte passage genom Woddams port i Yoh Niur. Shamanerna var märkbart imponerade av uppvisningen och gav sällskapet tillåtelse att under några dagar beträda den heliga staden.

 

Efter att ha vandrat hela natten i den kyliga öknen nådde man till sist fram till Yoh Niur där den eftersökta Woddamporten visade sig täckt av en vidrig och oformlig levande massa. Uroboren hade dock vetskap om en hemlig passage under ett av huset där en magisk mekanism lät en närliggande koloss falla och dödade odjuret samtidigt som den öppnade en reva i porten. Kaos utbröt i tempelstaden och i tumulten firade man sig kvickt ner genom hålet i porten. Vandringen bortom Woddamiternas port pågick i flera timmar och tack vare Uroboren undgick man flera faror i form av dolda slukhål, benspräckande toner och insektsliknande varelser som man undvek att väcka ur sin dvala. Långt om länge steg man ut vid ett gigantiskt syrahav utan slut. En lång stenpir ledde ut till ett underligt värdshus som Haejmir kände igen från sin vandring med Fundibera. Inne på värdshuset rådde feststämning bland besökarna. Melobin kunde konstatera att samtliga hade tunna silversträngar knutna till sig, men att strängarna bara syntes i ögonvrån. Med sitt vapen försökte han kapa en av strängarna, men eggen skar bara genom luften. I ett hörn fann man den muntre Robur Rödvad som dock saknade talförmåga efter Uroborens ingrepp. Rödvad skålade och log som om alla hans tidigare bekymmer nu fallit i glömska och ingen i sällskapet var hjärtlös nog att påminna honom.

När till slut den siste besökaren på värdshuset slumrat till så hördes väsanden och illvilliga skratt från syrahavet utanför där brungula små demonvarelser hetsigt börjat hala in de nyväckta värdshusgästerna i sina silvertrådar. Tilltagande gråt och panikslagna skrik hördes när de första festdeltagarna for i syrahavet och huden från deras kroppar genast förbrändes. Melobin och hans vänner fick till sist syn på Robur Rödvad som krampaktigt försökte hålla emot två av demonerna, men med skräckslagna ögon insåg att kampen redan var förlorad. I ett tungolöst strupvrål slets den olycklige låtsasfursten ner under ytan och snart blev allt tyst och stilla sånär som på några besvikna demoner som ännu plaskade ilsket när de märkte att sällskapet på piren saknade silversträngar.


Det gröna ögat

Efter en veckolång seglats med Barkmannen siktade man åter den Okruzanderviken där den Trakoriska huvudstaden pyrde av krigsmobilisering och krigsskepp. Resan hade varit händelselös sånär som på att Arvor tonsatt en av Melobins Kmordaböner ackompanjerad av ett dansstycke som Didra lade till. Väl i djuphavshamnen Okruzande delade man på sig. Melobin traskade småsjungande ut bland handelsstånden och blev snart ertappad som ”isens svartpräst” men lyckades undslippa en stenkastande lynchmobb genom att skydda sig med en tunn, men tillräcklig isvägg som angriparna sprang in i. Didra stannade också i Okruzande där hon passade på att dryga ut reskassan genom att stjäla penningpungar från förbipasserande handelsmän.

Hæjmir, Ulvric och Arvor tog tillsammans en flotte över till Tricilve och fastlandet där Hæjmir och Ulvric begav sig för att proviantera och köpa en ny rustning till Hæjmir efter incidenten i Hoskas magnetiska klyfta. På vägen ut från handelsboden slets Hæjmir in i en närliggande gränd där självaste Praanz da Kaelve väntade. Efter ett kort förhör om Radagasts tillhåll och sällskapets motiv så krävde han att det blå barnet skulle föras till honom för att undersökas av Digeta Longa.

Arvor sändes för att ordna med en diligens för vidare färd mot Kamest. Arvor hade dock bestämt sig för att pröva lyckan med sitt nya musikstycke och fick gott om åskådare och mynt i ett gatuhörn. Kort därpå dök en välklädd herre upp och frågade om barden möjligtvis kände till musikstycket Tiamats Tvevnad, vilket Arvor utan större svårighet knäppte fram på klockerinen. Mannen log tårögd och förde med sig Arvor in på den närliggande tavernan Bockapungens vinsal där han beställde bjöd den musikaliske på årgångsviner från Balgumél och presenterade sig som spelledare Enpeze – Frihetsspelens organisatör. Arvor var just den talang som Enpeze sökte för att hålla spelens inledningscermoni på Hundparkens arena där inte mindre en tiotusen åskådare skulle se honom framträda. Arvor sken upp och utan omsvep tackade han ja till erbjudandet vilket gjorde att en enorm feststämning utbröt där Arvor bjöds på allt vad huset och dess besökare hade att bjuda. Spelemannen hade snart glömt sina åtaganden vilka var som bortspolade av det smicker och de gåvor han presenterades.

Samma kväll möttes man upp i Kabrila by stax söder om staden för att fortsätta resan mot Kamest i skydd av mörkret, men Arvor dök aldrig upp med diligensen. Förargade bestämde man sig för att spendera natten i byns enda värdshus med förhoppningen att den dåraktige spelemannen skulle ansluta sig senare. Samma natt vaknade Melobin med en otäck känsla av att någon bortom hans synfält synade honom ingående. När han grep sin stridslie och snurrade runt så möttes han av det blå barnet som stod vid hans sängkant och log underligt emot honom. Han skulle just fråga barnet vad han ville då han avbröts av barnets röst som inte längre var luddig och oskuldsfull utan klar och hånfull samtidigt som han skymtade purpurfärg i dess ena öga. Melobin blev åter en gång manad att inse hopplösheten i att kämpa emot och att hans tankesjuka snart skulle förgöra honom. Med Shaguls hjälp skulle hans öde istället skrivas bort från gudarnas enfaldiga plan och fängelset skulle brytas. Melobin avfärdade åter en gång erbjudandet just som Didra kom instormande och grep barnet som genast föll till marken och vaknade ur sin magiska sömngång.

Följande morgon fick man höra nyheter från Tricilve. Frihetsspelen som skulle gå av stapeln samma dag hade åter en gång lyckats lura till sig en farsegels bard som intet ont anande hade accepterat att spela under öppningsceremonin. Vad ceremonin egentligen föreställde var ett skådespel där det trakoriska riket frigjorde sig från de stelnade urriket på Palamux vilket den olycklige barden skulle symbolisera genom att hånas och skickas naken på en flotte tillbaka till grannön. Sällskapet kunde inte låta bli att gapskratta när de fick höra att bardens namn var Arvor Salmello, och bestämde sig för att inte varna barden då de ansåg detta bli ett gott straff för att han uteblivit från deras mötesplats.

Följande afton marscherade Arvor till folkets jubel upp till arenan där vägen kantats av hans stiliga porträtt. Sin välvaxade klockerin hade han med sig liksom lärdomar från dagens möten med välmenande musiker som gett honom tips på klädsel och sångstil för att bäst vinna publiken. Inne på arenan måste publikhavet varit fullt av förväntan, då tystnaden var total när Arvor steg ut på dess rundel. Efter tecken från cermonimästaren började han knäppa självsäkert på sitt instrument, men hann inte längre än första stycket innan en busvissling ljöd genom publiken och en mängd bråkstakar rusade skrålande mot honom samtidigt som ett regn av mosig frukt träffade honom. Panikslagen försökte barden byta sång men sekunderna senare hade busarna slitit sönder både klockerin och kläder varpå han naken bars runt till publikens spott och jubel. Strax kom en halvnaken kvinna insidande och piskade efter processionen vilket blev för mycket för den förtvivlade Arvor som svimmade.

Efter att ha slängt rutten frukt efter den otursamme barden rodde Hæjmir och Ulvric samma kväll ut för att rädda honom från den grovslagnas flotten som var tänkt att skicka honom tillbaka till det Klavynska riket. Arvor som vaknat upp och först hoppats allt varit en dröm var nu så förkrossad att Hæjmir fick slänga sig efter honom så att inte barden skulle ta livet av sig i det grumliga vattnet.

Flera dagar senare anlände sällskapet till Manghaldes gömställe ute i de ogästvänliga Sumbraträsken. Nastigast som befann sig i kroppen av Gozcana da Skuger var så illa däran efter sitt opiandermissbruk att kroppen snart skulle ge upp. Man bestämde sig därför att flytta tillbaka Nastigast in i Tvillingband och istället låta häxan Fundibera besätta den döende kroppen innan man skulle ge den en knuff på vägen. Amulettens magi fick verka, men Gozcanas kropp försvann spårlöst innan man kunnat avsluta den. Under återstoden av dagen studerade man Vox Ranzina för att få ledtrådar om det sista oraklet som man misstänkte fanns på Saphyna. Med Perrimas hjälp lyckades man bekräfta sina misstankar och att oraklet skulle finnas i en dal i Tocmerskogen. Samma kväll försökte Manghalde att prata vett med Melobin då han hört rykten om sonens skapelsestörande tilltag vid Kungsklippan. En dispyt utbröt då Melobin inte var i stånd att ta skapelsevisdom från den far som funnits större delen av sitt liv i Shaguls tjänst, men insåg samtidigt att Manghalde bara ville honom väl.

Efter en båtfärd till Zaroflas lyckades man hitta en katremass som trots krigstillståndet seglade mot hamnstaden Tigôld på Saphyna. Innan färden lurar Hæjmir en uteliggade att byta plats med Nastigast i amuletten så den senare kan återvända till Manghalde i uteliggarens kropp. I Tigôld  har man knappt anlänt hamnen när tunga steg skakar omgivningen och den levande statyn vandrar upp ur hamnbassängen i riktning mot sällskapet. Likt panikslagna stadsbor flyr man åt olika håll och märker att statyn följer Ulvric ut på bryggan mot båtarna. Melobin kastar sig fram och fryser åter en gång in statyn i ett lager tjock is varpå man skyndsamt lämnar staden.

På färden sydost får man höra rykten om ransardernas skövlingar och kallblod men också om den förrädiska Tocmerskogen och dess mispelsnår som suger blodet ur de oförsiktiga. På ett värdshus samma kväll hamnar Hæjmir i bråk med en trakorisk officier som vill konfiskera deras vapen och full tumult utbryter där Hæjmir dräper officeren samtidigt som Didra sätter eld på värdshuset.

Färden genom den snåriga och ogästvänliga Tocmerskogen är hård och många gånger tvivlar sällskapet på att man någonsin kommer att komma fram. Efter alltför många vilostunder dyker den levande statyn Nekromorbus slutligen upp och angriper ännu en gång Ulvric. Hæjmir rycker snabbt fram Tvillingband som sväljer Ulvrics själ. Den olycklige uteliggaren hann aldrig återfå sansen innan den levande statyn genomborrade hans nyvunna kropp och förvandlades därefter åter till staty. Arvor som tillhörde asymtoternas gille mindes nu historien om den levande statyn Nekromorbus – hämnaren från Suderse vars förbannelse man nu brutit.

Någon dag senare anlände man till ett tempel just på den plats där Klamma ström möter den Trakoriska sjön. En vacker kvinna hälsade dem och presenterade sig som Sabarga av heliga Abzû. Templet var tillägnat sötvattensguden Enki och rymde förutom de själva gästen Sambarsynd Coria som var på genomresa i Abzulvans tjänst. Melobin hade en lång diskussion med den sympatiske Abzulvan-ledaren som visade sig vara god vän till Radagast och som blev djupt bedrövad när han hörde talas om att kafrilerprästen fallit ut i världen bortom världen. Han menade dock att det ännu fanns hopp om att återkalla den försvunne vännen, och att man skulle be det skogsoraklet, Melealina om hjälp.

Samma natt låt Arvor klarvaken och drogs med ångest efter den föremjukande scenen i Tricilve. Plötsligt hörde han ett dovt skrik och väckte genast de andra. I templet fann man Sabarga mördad med en stengroda knuten i handen. Vid templets underjordiska sjö fann man Sambarsynd Coria som flydde ner i vattnet för att undgå en framstormande Rhabdorana-mördare. Hæjmir fick en idée och plockade fram Tvillingband så Ulvric plötsligt befann sig i Rhabrorana-mördarens kropp. Av Sambarsynd Coria syntes dessvärre enbart en väldig Välserkott som via undervattenstunnlar snart simmade fritt i havet.

Följande dag nådde man äntligen fram till skogsoraklet Melealina som satt väntande under en väldig blomsterek. I missnöjda ordalag började hon anklaga sällskapet för att vara ovärdiga och att Peatro Patralba måste gjort ett misstag. Den framträdande Radagast hade fallit genom en skapelsevidrig spegel, Melobin hade tvingat isens väsen till underkastelse vid Kungsklippan, den vita vargpälsen hade man gett bort, den skapelsevidriga amuletten Tvillingband hade man använt för att byta plats på oräkneliga antal varelser i skapelsen och dessutom bar Melobin det skapelsevidriga Ezers huvud med vilket han onaturligt kunde frammana köldens väsen där han behagade istället för som en sann isdruid. Melobin blev ursinnig, men förstod att Melealina hade rätt. Han hängde av sig amuletten och överlämnade den till skogsoraklet som log och berömde hans gest. Även Hæjmir lämnade ifrån sig sin amulett och fick lovord.

Många dagar senare anlände man med Melealina till Manghalde i Sumbra där även Fundibera, Shar Kishanti Manzola, Praanz da Kaelve och Peatro Patralba samlats med sina resesällskap. Melealina tog till orda och förklarade inför folksamlingen att de alla representerade spelpjäser i makten om Konfluxen samt att Radagast saknades. Hon vände sig därefter mot Fundibera som hon tilltalade som Shaguls allierade och genast angrep häxmoderns sabeltandade eskort de församlade. Under den blodiga striden som följde släppte alla spärrar för den utskämde Arvor som själv dräpte flest kannibalkvinnor. När striden var över såg man Fundibera försvinna ut i träsket, men Melealina hejdade dem från att följa efter eftersom det fanns viktigare saker att göra. Hon pratade om hotet från Shagul och demonen Ebharing som Shagul planerade att släppas lös i världen som en sjukdom om han kom att dominera Konfluxpunkten. Hon bad därefter Melobin att följa Manghalde ut i multiversum för att hämta Store Stenfar och den försvunne Radagast, ett uppdrag han genast accepterade varpå de snart steg iväg bortom världens slöjor och in i de gigantiska grå hallarna. Vid en korsväg stod de oväntat vid en jättelik staty med många utsträckta armar och ett ondskefullt flin. Manghalde vrålar åt statyn att vika undan i det heliga berget Ranz namn, men statyn höjer armarna mot taket så vassa klingor växer fram.

Med tre disharmoniska stämmor svarade odjuret: ”Jag är Ebharing, världserövraren, den som gör det som behagar honom. Ni patetiska far och son som söker men aldrig finner. Jag njöt när min sjuka lägrade er kvinna och moder och jag njuter nu när er färd är över”. Demonen gjorde ett fasansfullt utfall mot Melobin och skulle just göra slut på honom när Manghalde kastade sig emellan och frös med blicken då Ebharings klingor genomborrade den gamle shagulitens ruttnande kropp. Melobin vrålade av raseri men Manghalde viskade bara ett svagt ”förlåt” och ”hämnas på odjuret” innan han livlös föll till marken. Isdruiden tittade upp igen för att se den nedblodade statyn ta sats mot honom. ”Alltför långt har ditt liv varit, prästyngel, men nu är det likväl till ända. Min broder Shagul blir tillfreds!”. Ebharing tog stegen som skiljde dem just då den svarta portalen rasade ner som en ridå mellan dem. Melobin hörde varelsen vråla av besvikelse där utanför, men snart var mörkret, värmen och stanken runt honom allt som fanns kvar.


Hoskas klyfta

Ulvric vaknade med ett ryck och såg till sin förvåning en gul fjäril som slagit sig ner på hans ena axel. Han viftade undan den och steg upp. Det hade gått flera dygn sedan man lyckats fly Albarunzia och Det Heliga Kishatet där Shar Kishanti Manzola . Under seglatsen söderut hade man passerat Soblak där det gått att urskilja upprustning av den trakoriska befästningen. Längst kustbandet hade man också sett mänger av krigsfartyg med Kishatets flagg. Den trakoriska kolonin var under belägring. Efter att kommande dag runda den heliga glaspelaren Shamashs finger vid Palamux nordspets styrde man kursen västerut mot Lasemos.

 
Ett oväder slog till de kommande dygnen och strax utanför Bhannavils ostkust förliste handelskaravellen. Som enda överlevande lyckades Hæjmir, Ulvric, Arvor, Melobin och Didra att ta sig iland på ön. Där togs de omhand av några bybor från byn Av-a-satha som bjöd dem mat och husrum tills stormen bedarrat. Arvor skrev en sång om stormen på Bhannavil som de kommande dagarna inte bara blev populär i byn utan över hela ön. Efter att ha tagit avsked reste man vidare till Bhannavils huvudstad S’rid-be-Ghile där Ulvric under ett besök vid öarnas äldsta Trocuspa-tempel sprang på sin gamla Bansikan-mästare från klostret på Clusta Noba. Mästaren berättade att klosterbröderna envist höll stånd mot de vandöda crurerna på huvudön och hur dessa i sitt hjältemod lyckats bränna crurernas kastmaskiner som de använde för att bombadera klosterön. Ulvric avböjde Bansikanmästarens invit om att fortsätta sin träning för att delta i striderna och berättade om Vox Ranzinas profetia och jakten på oraklen som nu ledde dem mot Hoskas klyfta norr om Klagga. Mästaren såg missmodigt på honom och förklarade att det lömska vildlandet Klagga bjöd mången hjälte på ond bråd död. Norr om Klagga låg dessutom bergstrakten Bektar där blodtörstiga måndyrkare rövade bort sina offer för att under dunkla ceremonier slita dem i stycken. Ulvric visade inget tecken på rädsla varpå mästaren istället gav honom rådet att segla längs kusten till Hoskas klyfta. Visserligen var resan svår då arkipelagen Ferrofagerna väster om Palamux förbannats med magnetism vilken slet järnet ur förbipasserande fartyg, men fann man en båt utan järn så var problemet löst.

Efter att ha bokat plats på en handelskaravell som skulle segla mot kuststaden Maravelda följande morgon tog man in på ett värdshus. Arvor gjorde upp med värden om mat och husrum mot att han bidrog med kvällens underhållning. Medan Arvor arbetade av gruppens husrum samtalade de övriga med folk i matsalen. Någon berättade legenden om de grå eminenserna och deras ledare Volterra, vars vansinniga försök att ge sitt palats i Voag Aspede en övervärldslig prakt slutade med att den sköna trakten i Laabne förvandlades till en svar asköken och om det inte varit för den legendariske Baskimer Brushane och hans bansikanhjätar så hade Lasemos och troligtvis hela Palamux gått samma öde till mötes. Detta låg även till grund för det magiförbud som rådde inom riket. Under kvällen berättades också om Klastrobrest Dimvett och hans fördömda flotta som försvann ut i västerhavet för flera hundra åt sen för att aldrig återvända.

Efter en god natts sömn, men ytterligare gula fjärilar, lade man följande morgon till i Maraveldas hamnbassäng. Melobin lyckades omgående få tag på någon som visade dem vägen till kvinnan Moliax vars båt Barkmannen var byggd utan järn. Moliax visade sig vara en anskrämlig kvinna som dessutom tog hutlösa 2000 decaurer för att forsla sällskapet till Hoskas klyfta. Melobin lyckades genom att köpslå få ner priset till 1000 decaurer, under förutsättning att Melobin såg till att den illvillige barden Cervartica skulle försvinna eftersom denne skrivit hånfulla nidvisor om Moliax. Melobin begav sig till tavernan Svarta ankaret där han efter en tvist med barden högg ner den samme innan han återvände till Moliax. När de 1000 decaurerna vad överlämnade lättade Barkmannen ankar och seglade iväg.

Under de följande dagarnas seglats berättade Moliax att hon som barn tillhört sutarnas stam som bebodde sydsidan av Hoskas klyfta. Sutarna låg sedan länge i fejd med sina grannar norsarna på klyftans nordsida och med vilka många slag utkämpats och där många liv gått till spillo. På avstånd kunde sjöfararna nu sikta Ferrofagernas svarta klippformationer. Det rostbruna vattnet som format sanddynor runt skären skvallrade om tidigare katastrofer och säker död. Till sist anlände Barkmannen och dess besättning till den lilla holmen Malurangu där en bosättning Kafrilerpräster etablerat en sjukstuga och där man hoppades kunna fylla på matförrådet inför den fortsatta resan. Översteprästen Godael välkomnade sällskapet hjärtligt och bjöd dem till bords i det väldoftande boningshuset. Här fanns även Godaels fyra prästbröder, en handelsresande kvinna vid namn Sigisnar da Godlar samt den storväxte utbygdsjägaren Bhrullis från norsarnas stam. Melobin lade märke till en av allt att döma magisk ljusskärva som skänkte salen behaglig temperatur. Sällskapet berättade under kvällen vart de var på väg men avbröts de genast av Bhrullis som varnade dem för klyftans blodtörstiga månsekter.
 
Samma natt vaknade Ulvric till av stickande röklukt. Instinktivt väckte han de andra och tillsammans flydde de sovsalen och ut i ett buskage utanför husets fönsterluckor. På avstånd såg de hur en större mängd stridsklädda kvinnor förde bort kafrilerprästerna ur det brinnande huset. Mitt ibland dem stod Bhrullis och hånskrattade högljutt. Det mörka mansskrattet skiftade plötsligt och blev allt ljusare samtidigt som mannens utseende förvandlades till en vacker kvinna.

Efter att angriparna avseglat österut vågade man sig fram från sitt gömställe. Snart fann man Moliax svårt sårad på marken. Hon hostade fram att angriparna tillhörde Extiterna, en utbrytargrupp ur sutarna vars sabeltandade sektkvinnor tillbad mångudinnan Luvena och att deras häxmoder lemniskatan fört Kafrilerprästerna till deras tempelplats för att offras i fruktansvärda riter. Då hon försökt stoppa sektsystrarna hade hon själv fallit offer för deras vrede. Melobin lugnade kvinnan och lyckades med Kmorda´s välsignelse läka samman hennes livshotande skador. Strax därpå fann man Sigisnar som likt sällskapet lyckats gömma sig undan anfallet.

I gryningen lämnade man  ön med den ännu rykande husruinen. Extiterna hade lyckligtvis lämnat Barkmannen orörd vid bryggan och snart hade Moliax satt kursen österut mot Hoskaklyftans mynning. Vid havsstranden fann man en handfull timmerstugor på några gräsklädda ängar mellan vilka en kraftig älv forsade ut i havet. Vid älvens sidor steg högslätten till imponerande höjder och bildade en storslagen kanjon som fortsatte så lång man kunde se. Sällskapet började sin vandring längsmed den brusande älven och kom efter några timmar till en svart klippstod där brunfärgade drivor täckte marken. Melobin steg fram för att undersöka stenen men märkte med ens hur hans dyrkar, änterhake och vapen fick liv och fastnade orubbligt mot klippan. Efter lönlösa försök att rädda sina pinaler fortsatte resan då Ulvric plötsligt märkte hur grusbeläggningen på marken börjat suga sig fast på Hæjmirs metallrustning. Snabbt lyckades Hæjmir få av sig rustningen som sekunderna senare imploderade av trycket från den dödliga grusbildningen. Samtidigt hade Ulvrics vildmarkssinne fått korn på en ankommande kaskadblixt och ropade åt alla att ta skydd. I nästa sekund exploderade dalgången i gnistor och elektriska urladdningar, men tack vare Ulvrics varning klarade sig alla oskadda. När mörkret samma kväll sänkte sig över Hoskas klyfta bestämde man sig för att slå läger. Man delade upp ett vaktschema där Arvor tog första passet och Sigisnar det sista. Ulvrics skarpsinne varnade honom dock för att allt inte stod rätt till och till sin fasa såg han hur Sigisnar stod lutad över Hæjmir med en mördarlie som härstammade från RhabdoRana. Blixtsnabbt drog han sitt vapen och högg Sigisnar så hon tappade lien. Den överrumplade lönnmördaren flydde scenen och trots att Ulvric var snabb hann hon försvinna ut i natten. Ulvric återvände utmattad till de övriga som skärrade samlats kring elden. Skulle RhabdoRana hinna före dem till oraklet?

Profetians offer

Radagast tvekade. Att ge den ärrade trollkarlen Kamalkus något i utbyte mot den vita vargkvinnan verkade lönlöst. Kamalkus skulle just avspisa gästerna då han plötsligt fick syn på den kargomitiska danserskan som stod skymd bakom de övriga. Han vandrade fram till Didra som kunde urskilja något vått i mannens ögonvrå när han med skälvande röst tog till orda: ”Ni liknar intill sammanblandning Furstessan Elmesum av Krimbydh. Vi svor varandra evig kärlek men förrådes genom Shigelas avund. Den lilla skorpionen och jag tjänare båda som lärlingar åt samme mästare i palatset Kranglinda nedom bergen.  När Elmesum avfärdade hans klumpiga inviter så hämnades han genom att stänga portalen till Gombitakles slemdjungler bakom mig”. Kamalkus lossade läderfodralet som omslöt hans vänstra underarm där det istället för en hand böljade en oformlig klump som fick alla att rygga tillbaka. Han förklarade hur Kaklunen bjudit honom skydd undan slemdjungelns dödliga syraregn, men hur den i gengäld blivit en del av honom. Vid återkomsten hade han sökt hämnd på Shagul men funnit att både han och Elmesum sedan länge låg begravda på Marjura. Trots att Gobrugda visade honom gravplatsen så var Shaguls magi alltför dold för att märka spår av liv.

Radagast avbröt honom kvickt med sitt eget kall och hur Vox Ranzina talade om Shaguls död men Kamalkus viftade bort förslagen om allians med att hämndens tid sedan länge är förbi och att inget av detta längre spelade någon roll. Hans sorgsenhet förbyttes därefter hastigt i ett leende när Radagast på nytt bad honom om att överlämna Raoga. Han lovade att göra dem till viljes, men att han först ville skulptera Didra och Steinar. Radagast tvekade men Kamalkus försäkrade att en mästare som honom själv skulle genomföra detta redan innan soluppgången vilket den godtrogne Radagast accepterade. Därpå förde Kamalkus med sig Didra och Steinar mot en spegel i ett av arbetsrummets hörn och försvann in igenom den.

Tystnaden sänkte sig över rummet med undantag från svara snyftningar. Ulvric och Hæjmir upptäckte då den lilla flickan som satt ihopkrupen i ett hörn. Hon pekade skräckslagen på en staty med fötterna inlindade i tygstycken. Hæjmir förde långsamt undan tyget och fann till sin fasa att statyn slutade i benstumpar från en människa. Radagast förfärades över hur den mästerlige skulptören var en bluff men kom i nästa stund att tänka på Didra och Steinar som nu var i Kamalkus våld. Tillsammans begav man sig in efter sina vänner genom spegeln.

Förvånade trädde man in i ett dunkelt upplyst rum fyllt av vackra men förskräckta statyer och med speglar och lårar längs väggarna. Ljudet av en nyckel som vreds om i ett lås fick alla att söka skydd och så snart dörren öppnats så blåstes ljuset ut innan dörren åter stängdes. Alla satt tysta i mörkret och försökte urskilja om någon dröjt sig kvar i mörkret men då inget hördes lät Radagast sitt heliga ljus strömma ut från handflatan och lysa upp rummet samtidigt som ett ljus tändes i spegeln bakom hans gömställe. I nästa sekund sliter två armar tag i Radagast bakifrån och släpar honom bakåt. Han försöker urskilja förövaren och känner igen armarna. De var identiska med hans egna.

Melobin som smugit omkring i källarkomplexet smyger nu upp dörren till lagerlokalen just för att se Radagast spegelbild släpa in animisten i spegeln. Isdruiden grips av raseri över hur verkligheten framför honom kollapsar och rusar fram till spegeln som han river i golvet med ett kras. Förvånade kan man nu se hur spegelskärvorna på golvet förvandlats till stenmosaik och att Radagast blivit kvar på andra sidan.

Bedrövade över att ha förlorat sin vän och förkämpe i kampen mot Shagul fortsätter man ut genom dörren och genom en korridor dit Melobin sett Kamalkus föra Didra och Steinar. Hæjmir slår in dörren där den vildsinte Kamalkus försöker släpa den gråtande Didra framför en spegel. Av Steinar syns bara en vacker men förvånad skulptur. Trollkarlen släpper med ens danserskan och ler mot gruppen.  ”Jag ser att ni upptäckt min svaghet”. ”Vad i hela världen är det som pågår” hördes en röst bakom dem. Den vackre kurtisan som Melobin mött i ett av sidorummen hade kommit ut efter allt oväsen och stod nu insvept i en vit vargpäls och stirrade frågande på sällskapet. Till svar fick han förtvivlade tillrop som avbröts av Kamalkus medgivande ”Jaja, jag dödade och flådde den sjuka vargkvinnan. Men pälsen var frisk!” påpekade han glatt.

Hæjmir hade nu tröttnat på trollkarlens ondsinta  värv och drog svärdet Nabakos. Kamalkus kastade sig i skydd in genom en närstående spegel och hann undan just som spegeln gick i kras. Melobin lägger ett skynke över den kvarvarande förstenande spegeln och tittar nyfiket in i en annan spegel som visar hans sönderfallande kropp. Skräckslagen flyr han tillbaka ut genom sidodörren som ledde till kastellets baksida. Samtidigt hittar Ulvric en urna med underliga inskriptioner i ett hörn. När han lossar korken fladdrar ett tjugotal gula fjärilar ut och löses upp i ett gult damm. På urnans botten finner han en lapp som talar om att Nekromorben vaknat och skall straffa tjuven. Oförstående stoppade han ner lappen och lämnade därefter tornet tillsammans med de övriga. Gryningen hade kommit just som sällskapet vandrade tillbaka mot byn. Den oförstående kurtisanen Arvor Salmello stämde upp i en gladlynt och opassande visa men råddes istället att byta kläder då vargmännen knappast skulle uppskatta att han gick klädd i kvarlevorna av deras sierska. Den lilla flickan ville inte lämna ön utan vinkade istället av dem vid kajen.

Halvvägs över sundet mot Trinsmyras fastland såg man vargmännen komma paddlande på sina flottar. Onda Bettet stod i fören och stannade dem. Melobin berättade sorgset hur trollkarlen Kamalkus dödat oraklet och visade den vita pälsen. Vargmännen vrålade av vrede. Onda Bettet krävde att man skulle återvända med dem till lägret i Wulferveden där någon väntade på dem.

Samma kväll hade man nått tillbaka till lägret och fördes in i Onda Bettets tält. Här väntade en figur klädd i kåpa som verkade ha inflytande på vargkvinnan. De båda anklagade sällskapet för att ha mördat Raoga och även för att ha ett annat orakel på sitt samvete. När de nekade avslöjade sig figuren i kåpa som Gozcana da Skugre och krävde att de genast skulle återlämna själen i smycket. Melobin tog tillfället i akt och öppnade amuletten mot Gozcana så att hans själ bytte plats med den fete siaren i Skuger. Gozcanas kropp rusar runt i panik varpå hans inflytande över Onda Bettet försvinner. Hon inser snart att Melobin talat sanning och blir övertalad att byta den döda Raogas päls mot ett stycke drakskinn som Ulvric burit med sig.

Efter att ha lämnat Wulferveden bakom sig följande dag så återvänder man till Vumbra där kvällen spenderas genom återhämtning på ett trevligt värdshus. Själen i Gozcanas kropp visade sig vara astronomen Nastigast som först trodde sällskapet skulle mörda honom men då han insåg att så inte var fallet berättade han för dem om konfluxen, vars fenixpunkt i tid och rum skulle avgöra framtiden. Denna fenixpunkt skulle Nastigast beräkna med stjärnornas hjälp vilket också var anledningen till att Shagul beordrat mord på alla siare och astrologer. Om fenixpunkten förblev dold kunde han själv beräkna och dominera konfluxen till sina egna syften. Den lilla figuren som funnits i buren på den svävande klippan var en Homuculus, en skapelse som DiFolterna odlat fram från Shaguls döda avbild och som skulle förhindra Shagul att skapa fler kloner. Skulle den komma till skada skulle allt vara förlorat. Melobin svarade inte. Följande morgon tog man farväl av Vumbra och seglade med en handelskavarell mot Det Heliga Kishatets huvudstad Albarunzia dit Melobin blivit kallad av den högste drömdödaren – Shar Kishanti Manzola. Nastigast menade att han behövde resa till Gobrugda för att i stillhet beräkna fenixpunkten men Melobin menade att det besöket fick vänta.

En enorm krigsflotta låg för ankar utanför staden vilket skvallrade om att offensiven mot Trakoriska riket var nära förestående. Väl iland kunde Melobin bittert konstatera att det elände som man bekämpat vid sitt förra besök fortfarande var oförändrat och att de patrullerande drömdräparna höll stadsborna under hård kontroll där varje leende bestraffades hårt. Vid Sanningspalatset togs Melobin emot medan övriga hänvisades tillbaka ut på gatan. I ett av palatsets praktfulla audiensrum väntade den Manzola och ställde genast Melobin mot väggen med en redogörelse av Vox Ranzina. Efter att isdruiden kungjort sin berättelse om de två misslyckade fritagningsförsöken på orakel, astrologen Nastigast och Shaguls mördarsekt uppstod en kort tystnad. Därefter fick Melobin en lång avhyvling för sitt och sällskapets agerande varpå mannen krävde att han omgående skulle överlämna den vita pälsen och Nastigast. Melobin lämnade över pälsen som han burit med sig men skyndade sig därefter ner för att varna de andra. Undertiden ute på gatan hade Arvor Salmello lyckats att genom sin vackra sång få en shamashprästinna att skratta vilket han såg som en fjäder i hatten för sin ryktbarhet. Sällskapet begav sig nu genast till Perrimas hus där de togs emot av hennes tjänare som kunde berätta att hon fängslats efter att hon motsatt sig Manzola. Kort därpå bultade det på porten där en patrull drömdräpare tvingat den skrattande prästinnan att ange Arvor. Kurtisanen greps obönhörligen för att ha vilselett prästinnan och placerades i häkte. Melobin och de övriga satt vakna hela natten och diskuterade hur de skulle kunna frita både Perrima och Arvor då det åter bultade på porten. Hæjmir öppnade försiktigt och möttes av Perrima och två andra fångar som lyckats bryta sig ut ur fängelset. Perrima ledde sällskapet genom i en lönnpassage ner i stadens katakomber och tillsammans seglade man mot Gobrugda i Sumraträsken.

Flera dagar senare hade man utan större missöden anlänt till den lilla träskön där Gobrugda väntade. Nastigast valde att i avskildhet försjunka i stjärnskåderi medan övriga förklarade för shaguliten att kroppen inte längre var Da Skugres. Efter gemensam aftonvard tog Melobin och Perrima en promenad där Melobin avslöjade sin misstro till verkligheten och gudarnas plan. Perrima saknade all tvivel och varnade honom för att låta det skapelsevidriga slå rot i honom. Strax efter att hon lämnat isdruiden kom Gobrugda gående. Han undrade varför han kände Melobins hat starkare än från de andra och efter att Melobin vräkt ur sig sin livshistoria om hur hans mor blev övergiven av Gobrugda och hur hon senare dog föll han i gråt. Han menade att han alltid älskat hans mor och bedyrade att Malek Mangus aldrig fört med sig något bud om hennes ankomst. Istället hade shagulitbrodern lämnat över ett brev där Melobins mor likt sin familj förkastade Gobrugda som en smutsig Ilbaurisk alkemiker. Den ondskefulle Malek Mangus hade trots sin död nu lyckats ställa till det för Melobin en sista gång, men aldrig mer. Far och son omfamnade varandra. "Vi är som pjäser i gudarnas smickelbräde" suckade Melobin.

Kommande morgon betraktade sällskapet gemensamt de kvarvarande stroferna i Vox Ranzina. Perrima tyckte sig minnas något om den krönta klippa där det blå ögat skulle finnas, men att informationen med största säkerhet fanns kvar i biblioteket i hennes bostad. Man bestämde att Perrima, hennes följeslagare och Nastigast skulle stanna hos Gobrugda medan övriga återvände till Albarunzia.

Efter ännu en händelselös resa återvände man till huvudstaden i Kishatet och efter en noggrann genomsökning av Perrimas bibliotek fann man vad man sökte. Krönta klippan var ett annat namn på Kungsklippan i bergsmassivet Bektar på Palamoxi västkust. Plötsligt ljöd knackningar på porten. Arvor gjorde entré och berättade att han lyckats fly drömdräparna men att de var honom i hälarna. Melobin öppnade lönnpassagen ut från huset samtidigt som ljudet av den inslagna porten hördes ute i hallen. ”Fort! Vi måste ut härifrån!”.


Wulfervedens vita varginna

Regnbyarna yrde över karavellens däck när man flera dagar senare siktade det av Trakoriska riket ockuperade Vumbra på Trinsmyras ostkust. Under seglatsen hade sällskapet lyckats läka sviterna från Rhabdorana-mördarnas angrepp i Skuger och även fått ta del av övriga resenärers skvaller. Det talades bl.a. om att Lugal Praanz da Kaelve försökt efterträda Goba da Grummi som Digeta Longas anförare, men att detta ogillats av flera medlemmar i Bodaken som röstat emot honom och därmed försvagat rikets underrättelsetjänst. Elaka tungor talade om att främmande makter satt press på de berörda medlemmarna men inget gick i nuläget att bevisa. En annan otrevlig händelse som skakade riket var den excentriska bankett där befäl och andra högt uppsatta trakorier på norra Paratorna bjudits in av en hemliga välgörare. Samtliga offer hade förolyckats av en förgiftning vilket besvarats med att en kejserlig hird från Tricilve nu fanns på plats för att säkra bevis.

Vumbra visade sig vara en oroshärd där motståndsmän från Rung gjort framryckningar på landsbygden inte långt från staden. Kunde ockupationsmakten vara nära kollaps?

Medan Radagast tog en tupplur passade Melobin, Ulvric, Didra, Steinar och Hæjmir på att ta in på ett värdshus där de observerade några av rövarna från Hymbergond. Försiktigt gav man sig av utan att upptäckas. Radagast gav sig senare iväg för att undersöka om staden erbjöd någon av kafrilernas sjukstugor och när han märkte att så inte var fallet spenderade han en ansenlig summa trakiner på en vacker byggnad vid stora torget där en kvinna och hennes barn anställdes att hjälpa behövande. Melobin lyckades få information om att det fanns vargfolk i skogarna norr om Vumbra, den såkallade Wulferveden och att de handlade med byn Romsa väster om Vumbra.

Melobin fick under följande morgon ett bud från den trinsmyriske adelsmannen Moduron da Riakme som bad isdruiden att snarast infinna sig på en närliggande taverna. Monduron hade en hälsning från sina allierade i Det Heliga Kishatet.  Shar Kishanti Manzola krävde att Melobin snarast skulle resa till Albarunzia för att avlägga rapport om Vox Ranzinas orakel. Det samlade motståndet mot Trakoriska riket, även känt som Järnkedjan, rustade under Manzolas ledning för helig krig mot horan Kastyke och förutom tung mobilisering i Kishatet så hade en stor trupp ransarder landstigit i Karramak vilket satt ytterligare press på huvudstaden. Samtidigt spreds Vox Ranzina som en löpeld på Paratorna. Han menade att en slutstrid förmodligen var nära förestående.

Samma dag fick man plats på en oxdriven kärra som färdades längsmed Hornälven mot Romsa. Man blev avsläppta i byns utkant och slog läger i skogsbrynet. Under natten hördes olycksbådande ylande inne i mörkret men trots att Melobin  smög runt för att lokalisera vargarna så fann han inget. Hällregnet fortsatte kommande dag då skogens skuggor omslöt dem på deras vandring. Plötsligt hördes ett ilsket rovdjursvrål alldeles bakom dem och i nästa sekund var de omringade av morrande vargmän. Radagast som genom sina resor väl kände vargfolkens seder blottade genast halsen i underläge vilket fick övriga att göra detsamma och därmed lugnade flocken. Alla fördes genom den snåriga vildmarken och var i skymningen framme vid vargfolkets bosättning där stora eldar brann mellan tält och hyddor. I ett stort tält mötte man den mörkpälsade vargkvinnan Onda Bettet som var vargfolkets ledare. Radagast förklarade att den vita vargkvinnan var i fara och måste lämna lägret, men Onda Bettet svarade morrande att hennes orakel Raoga inte kunde följa dem eftersom hon blivit bortförd av människofolk från Gatves Klippa. Ön var tillhåll för två mäktiga trollkarlar och tillika tvillingar – man och maninna. Deras namn var Kamalkus och Fundibera vilka också var berömda för sina excentriska och egendomliga gästabud, vilka var lika omtalade och kostsamma som de välbärgade gäster som bjöds in. Radagast hade hört talas om Kamalkus som sades vara en enastående skulptör men också enligt myten odödlig.

Onda bettet och hennes folk var nu i färd att bygga flottar för att med våld återta sitt orakel och döda alla i deras väg. Melobin föreslog att sällskapet skulle få undersöka ön först i hopp om att blodsspillan skulle undvikas från båda sidor men främst från den vita varginnan. Onda Bettet var inte medgörlig men gick till sist med på att vänta med sitt angrepp till gryningen. Därefter skulle Gatves klippa färgas röd.

Regnet hade nästan upphört när Radagast, Melobin, Ulvric, Didra, Steinar och Hæjmir paddlade ut i natten mot fiskebyn på andra sidan sundet där fiskeslupar låg och guppade. Bortom byn kunde man urskilja tvillingmagikernas kastell högst upp på en brant klippa badandes i månskenet.

Trots den sena timmen möttes man där av vänliga bybor som hjälpte till att förtöja båten och bjöd sällskapet på kvällsmat. Radagast och Melobin våndades över tanken att låta dessa människoliv gå till spillo för vargfolkets vrede, men nämnde inget om det stundande anfallet.

Efter att ha avböjt nattlogi hos byborna och vandrat en bit på stigen mot kastellet mötte man en samling barn som nyfiket började fråga om farlänningarnas ärende. När man förde Kastellet på tal berättade en liten flicka glatt att hon och hennes vänner brukade leka upp vid citadellet vilket gjorde att Hæjmir började fråga ut henne utan att få något vettigt svar. När man lämnat barnen bakom sig började man diskutera alternativen. Melobin ville nyttja överraskningsmomentet genom att hitta alternativa ingångar i fästet medan övriga bestämde sig för att vandra direkt mot ingången. Efter att ha tagit farväl begav han sig in i snårskogen och rundade snart klippan vars baksida stupade hissnande brant mot de det klippiga kustbandet nedanför. Han kunde trots mörkret urskilja resterna av en pir vid vattenbrynet som via en sedan länge raserad trappsats anslutit mot en grottöppning ovanför och förmodligen en hemlig entré in i kastellet. Med hjälp av medhavt rep och änterhake hade Melobin snart klättrat upp till grottan som mycket riktigt var en gång in i berget. Bakom en dörr fann han en trappa som ledde upp till en arbetsrum med en mängd statyer och en bänk med dammiga skulptörsredskap. Hade Kamalkus lagt sitt beryktade värv på hyllan? Längs bortre väggen dolde ett draperi tre speglar som utstrålade stark magi utan att Melobin kunde avgöra dess tradition. Förbryllad fortsatte isdruiden ut genom en annan dörr och in i en korridor där en underlig sång kom från den närmaste dörren. Utan att tveka öppnade han dörren och kom in i ett gallerförsett rum där en underlig kurtisan med rakat huvud skrålade en vansinnig visa. Melobin slog sig för öronen, men det var redan försent. Trots att han spjärnade emot hade sången redan slagit rot i hans fallfärdiga psyke och efter att ha backat ut smällde han igen dörren bakom sig. I panik rusade han vidare i korridoren och slog upp nästa dörr där en vacker man låg halvnaken på en divan bland vin, väldoftande mat och mjuka pälsar. Mannen presenterade sig som Salmello den Sorglige från Klomellien vars hjärtskärande sång fått badjarer att gråta. Han berömde därefter den vackre isdruiden och bjöd honom att stiga in och göra honom sällskap i måltiden men den ångestfyllde Melobin skakade bara på huvudet och skyndade vidare.

Uppe vid kastellet hade Radagast, Ulvric, Didra, Steinar och Hæjmir åter stött ihop med den lilla flickan när de funnit henne smygtitta på dem bakom en av de många vackra skulpturer som prydde stigen mot Kastellet. Flickan lovade att berätta mer om Kamalkus och Fundibera om de lät henne följa med vilket man accepterade och efter att ha smugit sig över muren som omgärdade citadellet stod man snart på gårdsplanen där det pampiga tornet flankerades av ett boningshus. Hæjmir som alltid varit ängslig över häxkraft käftade med flickan om att smyga uppför torntrappan för att känna på porten vilket tillslut ledde till att flickan gick och öppnade den och försvann in. De övriga smög strax efter och fann en fuktig och mögelanfrätt stenkorridor som ledde förbi ett välutrustat kök och uppför en trappa till ett stort arbetsrum. Rummet var fyllt av arbetsbänkar och hyllor fyllda av pergament, redskap, böcker och örtpåsar samt en spegel i ett hörn. Man började rota igenom rummet i jakten på ledtrådar då ett par dubbeldörrar plötsligt slogs upp och en man kom gapflabbande in i rummet och välkomnade de oinbjudna. Han var lortig och illaluktande som en uteliggare och endast ifört en dyrbar kaftan som han ogenerat lät förbli öppen. På det ärrade huvudet spretade hår och skägg åt alla håll. Därtill hade mannen vänsterhanden i ett smutsigt läderfodral. Den svettstinkande mannen medgav utan omsvep att han var Kamalkus varpå Radagast berömde hans skulpturkonst och omfamnades därefter ofrivilligt. Han blev med ens mer avvaktande när den vita vargkvinnan kom på tal och frågade kryptiskt vad de ville med henne samtidigt som han smätte med fingrarna åt Ulvric att hämta lökostar och vin från skafferiet. Han vände sig därefter tillbaka mot Radagast och log hemlighetsfullt. ”Vad har ni möjligen att erbjuda någon som mig?”


Etervarelsens hämnd

Ett flertal kvarter från templet med den svävande klippan satt den övriga gruppen samlad i kafrilernas fridfulla sjukstuga. Melobin hade liksom Radagast tidigare känt av den skapelsestörande magi som strömmade ut från Didras halssmycke. Efter en vänlig utfrågning berättade danserskan att amuletten var ett arvssmycke från Kargom och kallades själssnärjaren. Det ryktades att det kunde hålla en själ fången vilket för tillfället sades vara hennes farbror Belibak som konspirerat mot släkten och nu avtjänade sitt straff.

Hæjmir hade blivit otålig i väntan på Radagast och begav sig med Melobin och Ulvric i släptåg tillbaka mot tempelområdet. Just som man steg in genom tempelporten fick man se en anfådd vakt meddela sitt befäl att två tempelväktare hittats mördade i en närliggande gränd med stengrodor fastkrokade i underläppen. Befälet beordrade genast att området skulle stängas men sällskapet hann undan och fortsatte in på tempelgården. De fick snabbt syn på Radagast som var på väg i riktning mot den väldiga pyramiden längst bort på området. De skyndade snabbt över till honom och berättade vad de hört från befälet och att man var tvungna att handla i all hast nu när Rhabdoranas mördarsekt med största säkerhet fanns i närheten. Radagast nickade och berättade om etervarelsen som hölls fången med magi under klippan och hur ett sådant skapelsestörande tilltag måste hindras. Utan att direkt inse kafrilerprästens lösning på dilemmat följde de honom upp för trapporna till pyramidens topp där två vakter stod på vakt vid en dörr. Melobin försökte schasa bort dem genom att informera om morden som inträffat och att kapellet innanför skulle genomsökas i jakten på misstänka men vakterna vägrade trots det att släppa in honom. Melobin hotade då med att gå direkt till Gozcana da Skugre för att informera om deras ovilja vilket fick dem att tveka och till slut enas om att han ensam fick genomsöka kapellet. Radagast steg genast fram och protesterade vilket lustigt nog fick vakterna att ge efter och släppa in dem alla.

Det kala kapellet lystes upp av några brinnande väggfacklor som avslöjade den magiska silvertråd som höll Basenanji fången. Dolken Demens som suttit och tjurat sedan Radagast vägrat lyssna på hans varningar för lömskheten hos luftandar varnade kafrilerprästen ytterligare en gång för konsekvenserna av att frigöra varelsen, men Radagast viftade bort det hela med att skapelsens tjänare skulle befrias till varje pris. Han åkallade därpå fackelelden uppmärksamhet och vad själva lågan att bilda en skarp brännpunkt som han strax därpå slungade mot silvertråden som brast inom några ögonblick. Ett öronbedövande dån följdes av en kraftig jordbävning som kastade omkull samtliga i gruppen. Melobin bröt sin dolk i fallet och ett nedfallande stenblock bröt armen på Radagast.

När tumulten lagt sig blickade man ut över tempelgården och kunde där se hur den svävande klippan störtat rätt ner i tempelbyggnaden där sårade och döda låg utspridda kring den krossade byggnaden. Omtumlade tog man sig ner till tempelgården och sprang genast på Didra och Steinar som berättade att kafrilerstugan stod i lågor. Radagast tvekade men valde ändå att föra med sig gruppen upp på den fallna klippan i jakten på oraklet. Efter en intensiv klättring kunde man till sin förvåning finna en slokande trädgård och ett söndertrasat porslinskapell på klippans krön. I rasmassorna fann man en döende man vars kroppshydda var gigantisk och som med pipig röst hostade fram att hans namn var Nastigast. Melobin slet instinktivt åt sig Didras amulett och öppnade dess inre mot den döende som i ett ögonblick förändrade ansiktsuttryck från fridfull uppgivenhet till panikblandad förvåning. Den fete mannens själ hade bytt plats med Didras farbror som stunden därpå blev stilla.

Melobin mindes plötsligt att det orakel man sökt borde varit en klon av Shagul medan den fete helt saknade likheter med trollkarlen. Han rusade bort och rotade vidare i rasmassorna samtidigt som tre tempelpräster kom vandrande mot dem. Hæjmir gick för att möta dem men blev istället överrumplad när prästerna halade fram varsin sylvass månskära och gick till anfall. Den stridsvane Hæjmir lyckades med två snabba hugg avsluta de två första angriparna men den tredje skar upp ett djupt sår i ansiktet på honom. Han vrålade i fullständigt raseri och svingade åter sin svarta klinga men segnade ner när motståndaren oväntat lyckades driva in månskäran i sidan på honom.

Ulvric kom springande mot den fallne fadern och mördaren som nu kopplat samman månskära och stav till en stridslie. Kampen blev hård men med sin disciplinerade stridskunskap i bansikans lära låg den falske prästen snart uppsprättad på marken. Radagast rusade fram till Hæjmir som mumlade svagt. Kafrilerprästen koncentrerade sig i bön och lät heligt ljus strömma fram ur sin hand som genast läkte samman. Melobin hade undertiden funnit en liten krossad bur där en sammankrympt avbild av Shagul klämts ihjäl i samband med att klippan störtat till marken.

Stadsbor hade nu hunnit fram till det massakrerade tempelområdet varpå Melobin ställde sig bland dem och förkunnade hur deras skapelsestörande leverna drivit olycka över dem och vredgat gudarna så att klippan nu jämnat deras tempel med marken. Lynchstämningen infann sig relativt omgående varpå den uppretade folkmassan jagade isdruiden nerför stadens gränder. Vid ett tillfälle lyckades en stadsbo slita tag i honom men den mordtränade Melobin fann sig snabbt med en hastig manöver och vräkte förföljaren som hinder mot de övriga förföljarna varpå han snart kunde fly utom räckhåll. En stund senare möttes man i hamnkvarteret och snart gick diskussionerna heta kring om man skulle återvända till Manghalde i Sumbra eller fortsätta direkt mot Vumbra på Trinsmyra där Melobin menade att nästa orakel fanns gömt. Med tanke på mördarnas framfart beslöt man sig för att genast resa vidare då ingen tid fanns att förlora. Melobin stod på karavellens däck när skeppet sakta flöt ut från Skugers hamn. Vem var egentligen oraklet på klippan som man var tänkt att rädda? Hade Manghaldes döda klon varit målet och var isåfall allt redan förlorat? Hade Shagul redan vunnit?


Den eländiga staden

Färden till Skuger var bedrövlig. Sällskapet hade med tanke på de tidigare händelserna i Ranz, valt att inte resa tillbaka den vägen utan färdades istället österut mot Joodak. Redan efter första dagsfärden kunde man konstatera att matransonerna ruttnat vilket gjorde att Hæjmir och Ulvric fick ge sig ut på jakt. Ulvric lyckades fånga en torftig fisk som knappt räckte till honom själv medan Hæjmir själv blev jagad av en mustelon. Den vane jägaren gjorde dock processen kort med mustelonen, som i brist på annat fick tjäna som färdmat. Radagast som börjat oroa sig för vad som hänt ranzinerordern, men också hans skyddsling Krilljon, sände iväg den örn som han befallit som spiritus familaris. Örnen fick i uppdrag att uppsöka kafrilernas sjukstuga i Tricilve och se till att de hämtade hem barnet.

Utsvultna och trötta anlände man efter många dagsmarscher till byn Joodak på östkusten. Ulvric lyckades ordna plats på en handelskaravell som skulle norrut mot Skuger och följande morgon lättade man ankar. Melobin sökte sig till Radagast och bad honom undersöka det smycke som han funnit i det ensliga tornet i Sumbraträsken. Smycket hade från börjat varit en ärgat bronsbit men hade sakta förvandlats till ett vackert silverarbete. Radagast luktade på det men fann inget spår av magi. Förvånad kände han istället en kraft från skaparfientlig magi utstråla från Didras halssmycke. Bekymrad bestämde han sig för att inte skapa någon konflikt och sade tillsvidare inget om saken. Några dagars segel senare återvände Radagasts örn med omstörtande nyheter. Radagast var efterlyst för uppvigling sedan han och de övriga undkommit de knektarna vid Ranz. Da Grummi hade blivit rasande och beordrat sina trupper att rensa upp huvudstaden från allt som ansågs riksfientligt. Kafrilernas sjukstugor hade stängts igen och både kafrilerpräster och ranzinermunkar arresterats för delaktighet i den av Vox Ranzina uttalade komplotten mot riket.  Prästinnan som skickat meddelandet hade själv lyckats fly ut på den Bralorgi landsbygden där stödet för kafriler och ranziner växt sig allt starkare. Da Grummi hade i sin triumf deltagit i en högtidlig parad genom staden och där fallit offer för ransardiska attentatsmän som lyckats infiltrera de trakoriska leden. I ett obevakat ögonblick hade hon överrumplats och genomborrats av flera välriktade armborstlod. Digeta Longas anförare Mashmashu Goba da Grummi var död.

Ulvric hade samtidigt fått höra rykten om hur folket på norra Paratorna drabbats av en dödlig farsot. Byfolket på östkusten hade än så länge lyckats bota många sjuka genom att tillbe sina husgudar men på den smitthärjade västkusten hade skapargudarna istället beskyllts för smittans många offer och omfattande folkuppbåd hade bränt tempel och dräpt dess präster.

Under natten drömde Melobin hur han sjöng för sin sjuka mor och hur Shagul plötsligt steg in i drömmen. Magikern hade hånat isdruiden för att så krampaktigt hålla kvar vid gudarnas fängsel och menat att det var deras fel att modern var död. Om han istället anslöt sig till de som gjorde uppror mot skapelsen så skulle han själv kunna välja sin verklighet och inte längre behöva plågas av alla de smärtorna som gudarna tyngde honom med. Melobin tvekade men valde slutligen skapelsen före erbjudandet. Shagul drog en suck och försvann ur drömmen.

Utan nämnvärda incidenter anlände fartyget flera dagar senare till den Ilibauriska staden Skuger. Redan på håll blev man varnade för stadens vansinne och fysiska skenbilder som kommit ur befolkningens ödestigna missbruk av beroendeframkallande opiander. Det som dock stal all uppmärksamhet var den jättelika klippa som svävade fritt hög ovanför tempelområdet. Väl i den nedgångna staden visste bedrövelsen inga gränser. Längs gatorna låg utslagna tiggare och vrålande drogare sprang runt, jagade av de skräckinjagande sinnesfoster som deras missbruk frammanat.



Radagast fick med lite tur kontakt med en av de mer sansade stadsborna som kände igen kafrilerprästen och varnade honom för trakoriska knektar som var förlagda i staden. Melobin som inte missat uppmaningen ropade högt på Radagast för att få dennes uppmärksamhet vilket istället gjorde att knektarna som mannen varnat för kom rusande. Radagast och mannen flydde och lyckades undkomma då Melobin, som nu insett sin skuld till situationen, låtsades snubbla in i de framrusande knektarna.

Hæjmir , Radagast, Melobin, Ulvric, Steinar och Didra inkvarterade sig i stadens provisoriska sjukstuga vars kafrilerpräster lyckats övertala knektarna om att de helt saknade samröre med den egna ordern. Följande morgon begav man sig till Gozcana da Skugre´s residens där ålderspagyrikern tog emot. Mannen var gulblek i hyn och tuggade oavbrutet på örter från sitt bälte samtidigt som han hostade tungt och spottade blodfyllda loskor. Efter att ha lyssnat till Radagast och läst igenom ett medhavt pergament från Gobrugda förklarade han att himlamakaren Nastigast, som oraklet kallades, inte kunde lämna sin plats i Skuger. Dels hade Nastigast utsatts för attentat från mördarsekten RhabdoRana men främst skulle stadens styrande aldrig tillåta att man lämnade honom ifrån sig. Himlamakaren hade ingett hopp i den förlorade befolkningen och för att skyddas från ytterligare attentat hade han flyttats till den svävande klippan ovanför tempelområdet. Plötsligt knackade det på dörren och Cymba steg in följd av en skara tempelvakter. Gozcana presenterade sin son som nonchalant hälsade på främlingarna. Han stannade upp vid Hæjmir och synade honom. "Har inte vi mötts tidigare?" utbrast han, samtidigt som mörkret sänkte sig i den tilltalades ögon.

Efter att slokörat återvänt ut på gatan fylldes Melobin av hat när han fick syn på en man vars yttre påminde om Malek Mangus. Tillsammans med Ulvric förföljde han mannen som dessvärre försvann i  vimlet. De skulle just återvända när en av Gozcanas tjänare skyndade fram och meddelade att Gozcana ville träffa Ulvric ensam. Melobin återvände till Radagast och de övriga vid sjukstugan medan Ulvric ensam gick för att träffa Gozcana. Väl tillbaka i släktresidensen förklarade den gamle mannen att han hade för avsikt att omedelbart gifta bort Selmira till Ulvric. Selmira var mannens barnbarn och Ulvrics trolovade sedan de möttes för många år sedan på Marjura dit Gozcana fört med sig Selmira på ett besök hos Gottard da Melse och Malek Mangus. Ulvric tvekade inför de stundande konsekvenserna. Hur skulle Hæjmir kunna tillåta giftermålet som innebar att han skulle bli släkt med Cymba da Skuger? Han bad därefter Gozcana om betänketid och återvände till sina vänner.

Efter en högljudd och bitvis hotfull diskussion mellan Hæjmir och Ulvric gick slutligen Hæjmir med på sonens gifemål. Kravet var att han innan vigseln skulle få möta Cymba i holmgång för att en gång för alla lösa blodsfejden. Ulvric gick med detta bud till Gozcana och återvände snart för att meddela att tvekampen skulle äga rum följande soluppgång.

I gryningen samlades en större skara människor i stadens amfiteater där det gjordes förberedelser inför kampen. När väl blåsinstrumentet ljöd som början för striden så rusade den ursinnige Hæjmir i vrålande raseri mot sin fiende. Då Cymba inte kände till bakgrunden till Hæjmirs hämndbegär blev han förvånad av mannens bärsärkutbrott och kampen blev snabbt ojämn. Hæjmir tog ett språng och med all sin kraft drev sin kolsvarta klinga genom Cymbas kropp. Strax därpå förkunnade en chockad Gozcana att hans son, tillika den skicklige svärdskonstnären Cymba var död och att blodfejden därmed ansågs utagerad för att nu följas av giftermål mellan Ulvric och Selmira.
Efter en sprudlande bröllopsfest vandrade Hæjmir, Melobin, Radagast, Steinar och Didra hem genom natten. Kvällen hade bjudit på fantastisk mat och gott om drycker. Plötsligt kände Radagast igen en förbipasserande. Det var hans vän Calafus från Hyphererfästet i Faa. Till hans förvåning svarade dock inte hyphererpriorn på hans glada tillrop utan stirrade bara konstigt på honom. Förbryllade gick man till sängs i sjukstugan men vaknade innan gryningen av gap och kraftigt bultande på ytterdörren. Radagast kikade ut men trodde inte sina ögon. På utsidan stod den döde Cymba och vrålade att han skulle hämnas på Hæjmir. Radagast blev osäker på hur han skulle hantera situationen men beslutade sig ändå för att vräka en eldkaskad över mannen varpå illusionen av Cymba genast upplöstes.

Dagen hade nästan nått sin mitt när sällskapet vaknade. Melobin och Ulvric, som just återvänt från da Skugre´s residens, bestämde sig för att undersöka tempelområdet medan de övriga stannade i sjukstugan där Radagast började hjälpa till med skötseln av sjuka och behövande. På vägen till tempelområdet fick Melobin åter syn på en person i benmask som påminde om Malek Mangus. Han sade åt Ulvric att möta honom vid templet och smög själv efter mannen. I skydd av den brokiga folkmassan på gatan lyckades Melobin göra en dödlig attack mot mannen som sjönk samman bland de apatiska tiggarna. Med en snabb rörelse förde han undan masken som avslöjade en helt vanlig man, allt annat än grönfärgad shagulit. Melobin kände ångesten komma krypande och skyndade snabbt vidare. Varför hade han agerat på sin impuls och varför hade mannen burit benmask om han inte tillhörde shagulitsekten? Melobin mötte upp den smått skärrade Ulvric vid tempelområdet. Denne kunde berätta att han sett Järntornet ligga längst ut vid piren i hamnen. De både insåg att man snarast måste lämna staden för att inte råka illa ut av alla illusioner men att man först måste få med sig det röda ögat på klippan. De steg in genom portarna till tempelgården där full kommers rådde. Bakom dessa passerade man ytterligare en port med vakter och där låg den väldiga trappstegspyramiden inramad av två stora bassänger där folk tvättade sig innan de gick bort mot pyramiden. På trappan vid pyramiden låg det döda och sjuka i en och just som man skulle vänta tillbaka mot en paviljong som delade av området från tempelgården så dök det upp en procession med präster som utförde en slags ritual framför pyramiden. Följet fortsatte därefter tillbaka in i paviljongen där en utvald präst smordes in i en rödkletig substans för att sedan vandra upp för en trappa på paviljongens tak. Ulvric och Melobin tog sig ut ur byggnaden eftersom de inte var välkomna på taket och hörde då hur en gonggong ljöd samtidigt som prästen utropade "Basenanji! Basenanji! Jag är Kaanderahd!"  varpå han strax lyfte från marken och försvann upp till den svävande klippan i skyn. Förbluffade stod Melobin och Ulvric och gapade.

Efter att ha återvänt till Radagast och de övriga samt berättat om prästens luftfärd vid tempelområdet så bestämde sig Radagast för att gå och undersöka templet. Det hade blivit kväll och det regnade blod från den röda himlen när han steg in på tempelgården och när ingen såg smög han sig undan och lyckades klättra upp på paviljonens tak från utsidan. På taket var det tomt med undantag av ett podie och en gonggong. Han knackade tyst på gonggongen och mumlade frasen som prästen uttalat varpå han lyftes upp i luften men sattes genast ner igen utan att nå den svävande klippan. Han hade dock anat hemligheten bakom prästens luftfärd. Under den svävande klippan fanns en av Marduks etervarelser. Eftersom han själv inte var bevandrad i vindarnas magi så plockade han istället fram Dolken Demens som visade sig besitta denna kunskap. Han förklarade att luftanden hette Basenanji och fångats in av de skaparfientliga DiFolterna för att tjäna stadens tempel i tusen år. För att bli fri måste den magiska kedjan kapas och den satt fast i trappstegspyramiden. Radagast betraktade den svävande klippan. Hur skulle han lyckas rädda oraklet utan att difolterna anade oråd och hur skulle den skapelsetrogna etervarelsen slippa undan sin fångenskap?



Oraklets fyra ögon

Våren år 8 e.Kron. var ännu inte långt gången på Paratorna och efter en hård vinter hade Hæjmir fullt upp med reparationsarbeten på gården. En eftermiddag fick gården besök av en grupp trakoriska knektar, ledda av ingen mindre än Digeta Longas anförare, Mashmashu  Goba da Grummi. Hon hälsade hövligt och förklarade att hon ville tala enskilt med Hæjmir. Hæjmir förstod att kvinnan var ute efter en gentjänst efter att ha räddat honom undan en ödestigen bestraffning då hon fått reda på hans inblandning i angreppet mot Hymbergonds gruvläger. Utan någon större tvekan bjöd han in henne i huvudbyggnaden medan knektarna blev kvar på gårdsplanen. Da Grummi förklarade att riket nu befann sig i en minst sagt problematisk situation. Sedan Cymbas härjningar på Trinsmyra hade det varit flera upplopp i regionen som än så länge motats tillbaka av trakoriska soldater. I öster hade Ransard förklarat krig mot riket och klankrigare hade setts landstiga på Bralorgeslätten söder om huvudstaden. Magilre hade nyligen valt att kalla hem sin ambassadör från Tricilve och som om detta inte vore nog så hade Det Heliga Kishatet skruvat upp retoriken med stöd av ranzinermunkarnas bergsprofetia, Vox Ranzina. Da Grummi menade att profetians ord hade enat fienden och att hon kommit för att be Hæjmir söka upp sin vän Radagast som var ranzinernas beskyddare för att få munkarna att dra tillbaka Vox Ranzina. Hæjmir vägrade och menade att han inte ville påverka Radagast och att hans egen inblandning i Hymbergond knappast gick att bevisa. Da Grummi suckade och förklarade att vittnesmålet från Steinar Björkesjö förmodligen vägde tungt då han var den som man räddat ur gruvorna. Hæjmirs fick något mörkt i blicken och sade med dov röst "Nåväl, jag lovar att göra er till viljes".

Några dagar senare anlände Hæjmir och en grupp trakoriska knektar till Ranz. Han mottogs vänligt att Radagast som berättade att han själv nyligen hemkommit från en lång resa där han bl.a. kunde berätta att Det Heliga Kishatet hade fått en ny ledare och att han hjälpt Moggers handelshus med information om en försvunnen salttransport som senare visat sig stoppad vid gränsen då salt förbjudits pga sin smakförhöjande egenskap. Efter att även ha hälsat på Krilljon den yngre som Radagast hämtat med sig tillbaka från Tricilve så förklarade Hæjmir sitt påtvingade ärende och hur ett krig skulle vara förödande för alla parter. Radagast lyssnade till honom och lovade att ta upp saken med Peatro Patralba.

Det visade sig dock att ranzinernas grubblande ledare hade, enligt honom själv, mer brådskande ärenden när de senare möttes i hans gemak.  Patralba förklarade att han den senaste tiden fått vetskap om hur mördarsekten RhabdoRana avlivat siare och stjärnskådare över hela öriket. Det är nästan som om de försöker hålla framtiden dold. Även sändebudet, i vars ställe Radagast fått leverera profetian till Kishatet, hade upphittats död med en stengroda. Radagast berättade om sina egna erfarenheter av sekten och om Abenazer och Tuppens frånfällen. Patralba menade att RhabdoRana´s agerande säkerligen hade sin förklaring i den gåtfulla Vox Ranzina. Han hade under Radagasts resa studerat stroferna ingående och dragit slutsatsen att mörkermannen i profetian måste vara Shagul och att de sista raderna handlar om att han skall dödas av någon som sett hans anlete. Radagast frös till. Shaguls plan var att stoppa profetian från att besannas. Han var på jakt efter dem som mött honom i graven!

Radagast förklarade för Peatro Patralba hur han och hans vänner mött Shagul i hans grav på Marjura. Han förklarade också hur det är dessa personer som RhabdoRana söker, hur Abenazer redan mördats, shagulitsekten förgiftats och hur han själv utsatts för ett mordförsök tillsammans med Steinar Björkesjö. Han berättade därefter att de som RhabdoRana nu var ute efter var han själv, Didra Damagi, Melobin, Hæjmir, Ulvric och Steinar. Peatro lyssnade uppmärksamt men avrådde därefter Radagast från att själv försöka rädda sina vänner. Han tillkallade istället några pålitliga ranzinermunkar som fick uppdraget att hämta dem, vars liv nu stod på spel.

Dagen därpå satt Melobin och Ulvric gården och värmde sig framför brasan. Åskmuller och piskande vårregn hördes utifrån och det hade just börjat mörkna när det plötsligt bultade häftigt på dörren. Utanför stod en dyblöt figur med uppfälld kåpa. Han presenterade sig som Broder Bodonius med brådskande budskap från det sanna berget Ranz. Väl inne förklarade han hur Vox Ranzina talade om hur Shagul skulle dödas av någon som sett hans ansikte varpå han undrade om undrade om Melobin och Ulvric någonsin mött Shagul eftersom deras liv i sådana fall svävade i livsfara. Både Ulvric och Melobin erkände att man var de som Bodonius letade efter varpå han vecklade ut ett bylte på bordet och innehöll en randig stengroda. "Jag ser på era ansikten att ni känner igen RhabdoRana´s signum. Ni måste genast följa mig till berget Ranz då dessa mördare är ute efter er.

Ulvric gick upp för att packa medan Melobin gick ut ur boningshuset och bor till det skjul som på gården blivit hans tillhåll. Trots den regniga skymningen kunde hans vältränade ögon urskilja en figur i kåpa komma haltande i riktning mot gården. Melobin drog instinktivt kniven som han alltid bar gömd i sin klädnad och gick försiktigt för att möta främlingen. Väl framme visade det sig vara en smutsig man vars hand pressade mot ett blödande sår i bröstet. Mannen sjönk ihop mot Melobin och pressade fram: "Mitt namn är Bodonius - ni är i fara..." Melobin snodde runt med blicken riktad i fasa mot boningshuset. RhabdoRana! Ulvric!

Med kniven i högsta hugg kastade sig Melobin in genom ytterdörren och uppför trappan mot Ulvrics rum där en intensiv strid pågick. Ulvric hade fått sitt svärd avslaget av den falske Bodonius skarpslipade månskära och därefter fått ta emot flera vildsinta hugg. Melobin ränner sin kniv djupt in i RhabdoRana-mördaren som förvånad segnar ner på golvet där han blir liggande. Isdruiden rusar därefter fram till den blödande Ulvric som snabbt förbinds varpå han återvänder ut på gårdsplanen till den döende ranzinermunken. "Res till Ranz, Peatro Patralba kan förklara!" flämtade han just som den sista livskraften lämnade hans kropp.

Efter en incident i staden Kamest, där Melobin försökte finna en skräddare till Radagasts drakskinn men istället höll på att bli rånad, anlände man till Ranz. Vid kajen låg en millitär karavell och bortom den möttes man av skrän, dryckenskap och lättfärdiga danserskor som bjöd ut sig till en klunga trakoriska patrioter och bråkmakare. Ledda av några ilskna kastykepräster hade de kommit för att protestera mot Vox Ranzina och om tillfälle bjöds banka vett i de statsfientliga munkarna.

Efter att Melobin lyckats övertala några utposterade knektar om att man, till skillnad från den uppretade folkmassan kommit på önskan av Peatro Patralba, så släpptes man upp till ranzinernas tempelbyggnad . Redan på avstånd kunde man urskilja upprörda röster och snart såg man den uppretade Praanz da Kaelve komma utmarscherande ur Peatro Patralbas audienssal  med Hæjmir i släptåg. Han vände sig tillbaka och dundrade "En sak skall ni ha klart för er gamle man. Jag har mandat från Bodâken att förklara er order fredlös! Den här försumbrade profetian är rena högföräderiet!". Han tystnade när han plötsligt såg Melobin och Ulvric och försvann ut ur templet.

Inne i audienssalen blev Melobin och Ulvric mottagna av Peatro Patralba och Radagast som stått beskyddande vid hans sida. Patralba log vänligt och ursäktade uppståndelsen. Han förklarade att Praanz da Kaelve varit upprörd över Vox Ranzina och hur Det Heliga Kishatets ledare tolkat profetian till Trakoriska rikets nackdel. Da Kaelve hade krävt att profetian skulle dras tillbaka men Peatro förklarade att detta inte var ett alternativ då han själv bara var ett instrument i världens skeenden och att makten över Vox Ranzina vilade hos gudarna. Snart anslöt sig även Hæjmir till sällskapet och skulle just ursäkta Da Kaelves utbrott då en ranzinermunk anlände med Didra Damagi och Steinar Björkesjö. Hæjmir grep i raseri efter sitt svärd som han velat driva genom Steinars kropp enda sedan det framkom att handelsmannen låg bakom Da Grummi´s hållhake på honom. Melobin som förvånad inser vad som håller på att hända stoppar Hæjmir genom att frysa hans svarta svärd till en sådan temperatur att han blev tvungen att släppa dess hjalt. Detta stoppade honom inte från att istället kasta sig över Steinar varpå tumult utbröt.

Radagast som hittills hållit sig i bakgrunden steg nu fram och manade sina vänner till lugn då Peatro Patralba behövde lugn och ro för att be gudarna om råd i dessa svåra tider. Han bjöd istället alla att följa med ner till en gäststuga där han lovade att ordna med mat och dryck vilket den hungriga skaran var snabba att acceptera.

Inne i den timrade stugan nedanför tempelberget satt snart alla mätta och belåtna. Steinar höll sig på långt avstånd från Hæjmir även om han bara kunde ana varför svärdsmannen ville honom illa. Radagast plockade slutligen fram sin avskrift av Vox Ranzina och tillsammans försökte man tyda skriften. Utan att komma närmare gåtans lösning gick man slutligen och lade sig för natten.

Ulvric vaknade mitt i natten av en vass smärta. Omtumlad såg han hur en rödaktig skorpion hotfullt kröp omkring i väntan på att dess förlamande gift skulle ge verkan. Ulvric greppade efter sig svärd och krossade kräldjuret, just som han såg ytterligare en skorpion vid sin fars bädd. Efter att även ha oskadliggjort denna och ytterligare ett antal skorpioner hos övriga i sällskapet dök Didra och Steinar upp och berättade att även dem vaknat av skorpioner som de lyckats undkomma med blotta förskräckelsen.  Didra berättade att hon också hört tumult uppe från tempelbyggnaden varpå Ulvric drog sin kniv och rusade ensam till undsättning.

Utanför Peatro Patralbas audienssal låg en mördad trakorisk knekt. Ulvric grep den dödes svärd och sparkade upp dörren till audienssalen som stod på glänt. I den inre kammaren låg Praanz da Kaelve blödande och livlös på golvet. En knekt svingade hotfullt en månskära mot Peatro Patralba som skyddade sig med en stor ljusstake. Månskäran såg exakt ut som den Ulvric blivit angripen med av den falske Bodonius. Ulvric gjorde ett kraftigt utfall mot RhabdoRana-mördaren och lyckades omedelbart dräpa honom. Den darrige Peatro Patralba satte sig chockad ned, just som Hæjmir, Radagast, Melobin, Didra och Steinar kom springande. Det förlamande giftet hade slutat verka. Peatro Patralba förklarade i darriga ordalag att man inte längre var säkra här i templet och måste genast ge sig av.  Därefter lämnade han över ett pergament till Radagast och förklarade att detta var den hemliga delen av Vox Ranzina som ingen annan än han själv hade sett. Den Femte Konfluxen var i antågande och Shagul visste något om den som han försökte hålla hemligt. Det var därför han mördat siare och stjärnskådare. Den hemliga delen av Vox Ranzina talade om fyra ögon, fyra orakel som måste skyddas från Shagul som Peatro Patralba betraktade som en styggelse efter att han stulit sitt öde från gudarna. Till sin hjälp att tolka stroferna i den hemliga delen berättade Patralba att det fanns ännu en person som sett Shagul. Denne man hette Manghalde och hade sitt hem djupt inne i Sumbraträsken. En ångestfull tystnad fyllde sällskapet. Den förrädiska sumpmarken hade man tacksamt lämnat bakom sig ett halvår tidigare och utan tanke på att återvända. Man lyckades trots allt enas om att det var så det ändå fick bli. Patralba förklarade att det fanns en lönndörr bakom ett galler i tempelkällaren som ledde ner till en dold vik med en förtöjd segelbåt . Han manade dem att genast ge sig av innan Praanz da Kaelve återfick medvetandet och kunde förklara ranzinerna laglösa.

Ulvric, Hæjmir, Melobin, Steinar och Didra försvann genast ner i tempelkällaren mot segelbåten men Peatro Patralba hejdade Radagast. Han förklarade att Manghalde var en någon som lidit svårt. Radagast fick lova att beskydda honom vad som än hände ute i träsket. Peatro Patralba menade att mannen syndat illa men att gudarna låtit honom sona sina illdåd i kampen mot Shagul. För att finna honom skulle Radagast låta den magiska spegeln från Cruri visa vägen. Patralba tystnade då stöveltramp hördes närma sig utifrån. De trakoriska knektarna hade anlänt! Radagast skyndade iväg nerför lönngången och i skydd av mörkret styrde segelbåten in mot våtmarkerna i norr där man ankrade strax innan träsket.

Följande morgon påbörjade man färden genom gyttja och sumpmark. Snart hade kråkbromsarna åter kopplat sitt grepp runt passagerarna och Melobin kände efter ett tag hur någon förföljde båten. Kanske var det trakoriska trupper på jakt efter dem? Kanske något ännu värre? Han kände paniken komma och slängde sig i panik överbord. Den grönbruna träskdyn svalde honom då den inte lämpade sig för att simma och isdruiden sjönk som en sten. Radagast besvärjde genast naturens väsen och krävde att dyn återlämnade hans vän. Böjd av animistens vilja kräktes dyn upp den halvdöde Melobin och dessutom en silverkniv som sedan länge blivit kvar på botten.

Samma eftermiddag plockade Radagast fram spegeln för att be om färdvägen till Manghalde varpå spegeln visade snabb rörelse över träskvatten och genom vass tills den slutligen siktade en ö. Spegelbilden fångade bilden av en mörkklädd man som tycktes känna av spegelns närvaro. Mannen vände sig mot spegeln vilket fick Radagast att genast slänga den ifrån sig. Mannens ansikte hade förvisso varit förvridet och tärt av förruttnelse  men vad värre var. Manghalde var shaguliten Gobrugda från Järntornet - Melobins far.

Radagast bad övriga sluta ro och förklarade sansat situationen för de övriga. Melobin greps åter av panik men denna gång visade det sig i ett vredesutbrott, vars påföljder övriga lyckades tygla. Hæjmir och Ulvric svor sig trötta över hur de skulle kräva hämnd på shaguliten för sektens nidingsverk och Melobin kokade över faderns svek som kostat honom ett liv av olycka. Radagast stod dock på sig och slutligen lovade alla att lägga sitt hat åt sidan då Gobrugda, precis som dem själva, hade sett Shagul och mycket väl kunde vara den baneman som profetian beskrev. Plötsligt hördes snabba vingslag och gastkramande skrin. Ulvric insåg genast att ljudet inte kom från någon drake utan förmodligen från Gobrugdas horndemon och valde instinktivt att skjuta en pil mot lätet. Utan att träffa hörde man istället ljudet försvinna en bit bort och snart följde man horndemonen genom träsket.

Det hade blivit mörkt när båten nådde fram till träskholmen. Den tidigare ståtlige Gobrugda, eller Manghalde som den avdankade Shaguliten numera kallade sig, betraktade sällskapet från sin plats på bryggan. Hans kropp var hårt ansatt sedan Shaguls svek i gravkammaren och han kunde dystert konstatera att han långsamt ruttnade bort levande. I ena handen bar han en lykta för att lysa upp den spöklika omgivningen och i den andra en välbekant stav försedd med en gripklo. "Var hälsade! Ödets stigar är sannerligen gåtfulla..." förkunnade han med svag röst.



Melobin tog ingen notis utan hoppade upp på bryggan och passerade Gobrugda med mord i blicken. Radagast ursäktade hans agerande och försökte krampaktigt intala sig själv om att den sönderfallande mannen framför honom faktiskt hade fått gudarnas nåd.  Gobrugda suckade men var ändå inte förvånad över reaktionerna. Han bjöd in sällskapet på mat och husrum och förklarade hur träsket både gett honom tillgång till livsuppehållande örter men var också en idealisk plats att gömma sig undan Shagul och hans mördarsekt. Efter en torftig måltid, där Melobin ilsket avböjt Gobrugdas erbjudande att se över hans skador, plockade Radagast fram skriften med Vox Ranzinas hemliga strofer.

Ögonens röst vill värna folken
förrän de slutes och färdljuset slocknar
Ormens lik sveper grodans läppklyvare
nu river den randige varnande rösten.

Mitt vita öga, vargaveds ödesstämma
ylar orakelkäftad hymnens ord,
till ärans klang av ädel klav,
till lykta dörras lås en lösen.

Mitt blå öga gömmes i krönta klippan,
västerhavets vindar viner;
drar mot söder att strida och falla
döda i dödens askedalar.

Månget vet det, likväl intet
om gift mellan grannarnes andar.
Bark av bark vill bära till bortom.
I döden han komma att avla sin fader

Mitt röda öga dväljs i det blå
gångar på mark men inte på marken.
Sötma stiger som stammens sav
klättrar som fågel till fjättrad fristad,

Ofödde skyddas av svekfull ättling
Denne vill dess vishet svälja
Siffran ser det, stjärnans resa
till sammanflödets fenixfödsel.

Mitt gröna öga lyser bland löven.
där blommornas barn till blodet biter,
i skogens högsta träd, men lägre ändå
än lägsta järnek därjämte.

Bland här som är men icke är
det söker i stjärnorna gapande svalget,
Ögat slukas hellre än slaktas
att blunda synskt bak pansarlock.


Alla tystnade och funderade. Melobin menade att han hört talas om en vit vargkvinna på Trinsmyra men fortsatte istället att analysera versen om det röda ögat. Han föreslog för Radagast att platsen kunde vara Sfärernas centrum men Radagast menade att det även kunde gälla den svävande klippan i Skuger på norra Paratorna. "Skuger!" väste Gobrugda. Dit förde jag kvarlevorna efter Shaguls förgiftade klon. Min gamle kollega Gozcana da Skugre har i uppgift att odla fram en fungerande avbild för att få del av Shaguls vetande. Både Hæjmir och Ulvric ryckte till över namnet. Alla utom Gobrugda kände sedan länge till Hæjmirs hämndbegär mot Da Skugres son Cymba, men ingen kunde ana att även Ulvric hade en relation till Gozcana.

"Låt oss resa till Skuger och söka rätt på det röda ögat!" sade Radagast.

RSS 2.0