Oraklet i Kungsklippan

Följande dag fortsatte vandringen mot oraklet i Kungsklippan. Inga spår syntes efter varken rhabdorana-mörderskan Sigisnar da Godlar eller Moliax sektsystrar som fört bort Kafrilerprästerna. Ulvric hade återigen vaknat insvept i gula fjärilar vilket nu började kännas mycket olycksbådande. Melobin som blivit sällskapets inofficiella ledare, manade gruppen att hålla ett högt tempo så han var fast besluten om att försöka rädda prästerna, ett möjligt substitut för den hopplösa situationen med Radagast, som försvunnit genom den förhäxade spegel på Gatves klippa. Skulle man någonsin få återse den varmhjärtade vännen från Mereld?

Vid middagstid nådde man borgruinen Lom Koranna, det åldrade försvarsverk som tidigare enat norsar och sutar mot den ondska som vilade i vildandet Klagga. Nu stod platsen lika övergiven som det förbund man förkastat. Vandringen skulle just återupptas när Hæjmir fick syn på något som kom flytande i silverströmmens vatten. Efter att ha bärgat fyndet kunde man konstatera att det var den sargade kroppen efter en kafrilerpräst. Man beslutade sig lite senare för att slå läger då flera i sällskapet behövde uträtta sysslor. Ulvric nedlade ett större kreatur som gav rejält med mat, Arvor lagade sin klockerin och Hæjmir tog en tupplur efter den ansträngande simturen. När mörkret föll erbjöd sig Didra att ta första vakten. Den kargomitiska danserskan från Krimbydh hade varit tillbakadragen enda sedan man återfunnit henne i Shaguls grav och försvunnit spårlöst vid återkomsten till Tricilve för att nu, flera år senare, dyka upp igen. Exakt vad kvinnan fått utstå i graven hade aldrig förts på tal men om någon lyssnar på hennes mumlande mer ingående hade man insett att detta egentligen var en konversation mellan Didra och hennes bortgångna mormor Furstessan Elmesum, som slutat sina dagar i Shaguls gravkamrar. Elmesum hade vid sin död vägrat lämna jordelivet och slogs nu om utrymmet i Didras kropp, vilket på inget sätt roade danserskan. Det som ytterligare pinat kvinnans tillvaro var det nyfödda barn hon lämnat ifrån sig till extiternas lemniscata Funidbéra några år tidigare. Barnet var resultatet efter fångenskapen hos Shagul, men det hon från början sett som avskyvärt hade med tiden vänts till moderlig kärlek och hennes motiv till resan var att återta det förkastade moderskapet. Fundibéra hade då och då dykt upp i Didras närhet och lovat henne barnet åter mot små gentjänster och hon förvånades över varför elixiret hon fått av Fundibéra skulle ges åt just Hæjmir.

Elmesums själ var upprörd över hur Didra släppt ifrån sig arvsamuletten Tvillingband till Melobin och krävde att Didra skulle stjäla tillbaka det, vilket hon också gjorde under sitt vaktpass. Elixiret till Hæjmir hällde hon försiktigt ner i hans vattenskinn just innan det var dags för vaktbyte. Melobin som nu höll vakt märkte snart att amuletten med Gozcana da Skugre var försvunnen och letade länge runt lägret för att se vart den tagit vägen. Med Kmordas gudakraft fick han till sist reda på att det enda skapelsestörande på platsen fanns hos Didra, och han bestämde sig därför att avvakta. När vaktschemat kommit till Ulvric hade densamme bestämt sig för att rädda DiFolten Gozcana da Skugre från amulettens fängelse, men fann den då inte runt Melobins hals. Melobin som plötsligt vaknade blev itutad en lögn om prassel i buskarna strax utanför lägret.

Följande dag påträffades ännu en offrad Kafrilerpräst i Silverströmmen men vandringen förflöt annars händelselös tills man i skymningen anlände till Kungsklippan. Klyftan öppnade sig här till en dalgång där fullmånens sken reflekterade i en sjö där silverströmmen störtade ner i Hoskas klyfta. Bortom det dånande vattenbruset hördes ett dovt trummande från en klipphäll, och längre bort skymtades en skeyppsmodell framför en grottöppning. Melobin och Arvor smög fram mot klipphällen där en större mängd gestalter fanns samlade. I samlingens centrum stod en vacker kvinna bekransad av Blodboksblad och med fullmånens blåvita ljus rinnande över ansiktet. På en fäll strax intill låg rhabdoranamörderskan och en kafrilerpräst, förhäxade i kärlekslekar, på en annan fäll födde en kvinna barn och mellan dem låg kafrilerpriorn Godael fjättrad på ett altare där de församlade åt från hans döende kropp. Melobin sjönk ihop till en darrande hög av synerna medan Arvor smög tillbaka och meddelade de andra vad han sett. Hæjmir, Ulvric och Didra smög sig i skydd av mörkret bort till grottöppningen och den labyrint som väntade på insidan medan Moliax och Arvor höll utkik i närheten av den försvarslöse Melobin. Labyrintens fällor slog snabbt klorna i Hæjmir som föll ner genom ett löst golvparti och kort därpå mötte Ulvric samma öde. Didra återvände ut ur labyrinten just för att se hur sektkvinnorna övermannat Arvor, Melobin och Moliax. Didra vägde och mumlade upprört med Elmesum innan hon tillsist fattade sitt belut och vandrade orädd fram till Fundibéra som leende välkomnade furstessan. Didra förklarade på sammanbitet halvspråk hur hon gjort vad häxmodern begärt och nu ville återfå sitt barn. Fundibéra nickade som om hon redan visste men svarade att barnet var Didras så fort hon hämtat det ur labyrinten.

Hæjmir visste inte längre vart han befann sig. Den vackra häxmodern från offerriten förde honom vid handen ner i den bottenlösa underjorden då hans kropp tack vare Didras svekfulla elixir inte längre lydde honom. Vandringen gick genom folktomma, grå hallar vars himmelshöga, välvda salar tycktes sakna slut. Golven var klädda i damm så tjockt att fötterna drog fåror som i nysnö. Någonstans längs vägen passerade de en bred flod, lik smält men kallt bly. Vandringen tycktes fortgå i oändligheten men någon gång måste de nått flodens mynning invid en vidsträckt ocean, fylld med de varelser som Fundibéra kallade woddamiter från första konfluxen. Häxmodern drog honom vidare mot värdshuset Felirota där människor ogenerat dansade slogs och ogenerat låg med varandra. ”Jag har haft öga för dig en tid och är beredd att byteshandla liv för liv” fnittrade hon. ”Befrukta mig och jag låter er gå fria”. Hæjmirs gjorde henne till viljes och de gick in på ett av värdshusets rum och slog igen dörren bakom sig.

Hæjmir och Ulvric vaknade med ett ryck. Genomblöta släpades de av beväpnade sektkvinnor inför häxmodern på offerplatsen. Didra tog tillfället i akt och öppnade amuletten inför ögonen på Fundibéra. I samma sekund förändrades ansiktsuttrycket på den leende häxmodern och Gozcana da Skugres själ intog hennes kropp. Gozcana omfamnade Didra och förkunnade i brist på ordförråd på sektkvinnornas språk att fångarna skulle friges. Efter att länge ha studerat skeppsmodellen framför grottan gav man slutligen upp och begav sig åter in i labyrinten. Utan allvarliga blessyrer tog sig Hæjmir fram till det blåtatuerade orakelbarnet som höll till i en kammare långt upp i berget. Värre gick det för Arvor som nära att drunkna spolades ur komplexet via Silverströmmen. Hæjmir överlämnade barnet till Didra och man skulle just lämna Kungsklippan bakom sig när marken skakade av regelbundna stötar. En väldig skepnad i grönsvart sten lösgjorde sig sakta ur klyftans skuggor och marscherade taktfast fram mot sällskapet. Stenmannen så vacker in i minsta detalj att sällskapet nästan var oförberedda när den höjde sitt grönglittrande stensvärd och gjorde ett utfall mot Ulvric. Bansikankrigaden parerade hastigt och svarade med ett välriktat svärdshugg, men hugget bet inte på den vandrande statyn. Melobin som nu insåg det fruktansvärda i situationen åkallade Kmordas kyla och hindrade tillfälligt statyn genom att omsluta den med is. Man begav sig därefter mot Moliax båt Barkmannen utan att ens stanna för sömn och nådde två dagar senare kustlinjen där man genast satte segel mot Manghaldes gömställe i Sumbraträsken. Varför den levande statyn angripit dem och om de lyckats hejda dess framfart var något de beslöt sig för att inte nämna under resan.

En sanningsdyrkares lögn

Shar Kishanti såg bistert på de anlända deltagarna och Perrima presenterade Melobin. Sharen förklarade att det självfallet var av högsta vikt att man fann mördaren. Melobin som trots allt ville rentvå sitt rykte erbjöd sig genast att hjälpa till och då även Radagast ville visa sig nyttig för den allvarsamme ledaren så var saken avgjord. Efter mötets slut ledsagades de båda vännerna av Perrima till den övervakade läkestuga där shamashprästinnans lik förvarades. Melobin kunde av egen erfarenhet konstatera att mordet begåtts av en yrkesman. Man genomsökte offrets särk och fann en blodstänkt lapp skriven på ett språk som Radagast kunde tyda som klavykisk fornskrift. "Möt mig på värdshuset Stillheten vid tiotiden ikväll. Jag har information om sammansvärjningen" löd budskapet.

Radagast överlämnade lappen till inrättningens liksynare varpå Melobin begav sig iväg på egen hand för att undersöka rykten i Albarunzias undre värld. Efter att ha träffat på en till synes pålitlig rännstenskontakt återvände han till Radagast och kunde dels meddela att den mördade shamashprästinnan var mycket strikt och fruktad av folket men också att mordet inte verkade vara kopplat till något mördarskrå. Folk ansåg snarare det hela som Trakoriska rikets brutala svar på den senaste tidens uttalanden om stöd för Trinsmyra. Radagast hade undertiden undersökt den döde Tuppen som också fanns i sjukstugan men hittade inga ledtrådar på honom. Däremot kunde liksynaren meddela att en randig stengroda påträffats inte långt från liket. RhabdoRana hade alltså varit i farten igen!

Dagen började sakteliga gå mot kväll och Radagast återvände till Sanningspalatset. Melobin och Perrima slog följe till hennes hem och isdruiden överlämnade sumpulken som han hämtat på Gamla Sanningen tidigare på dagen. Perrima hejdade ett leende och tog farväl för kvällen. När Melobin en stund senare kom tillbaka till värdshuset låg ett meddelande från Rurik med Osoras dagbok som han genast började läsa.

Tolfte dagen i andre höstemånad, Långräkningens år 1187.

Äntligen har höstkonvojen från söder anlänt till byn!

Många nybyggare och mycket att göra på värdshuset. Hildur och jag får slita från morgon till kväll. Hade ett längre samtal med Galonica da Ribonso, en sällsynt vacker kvinna från Tricilve som kommit för att söka upp sin fästman, den Ilbaurieske alkemikern Ulgimo da Mazuldre som kommit för att forska i stillhet här i obygden. Fick hjälpa den stackars kvinnan med husrum då hon var fattig efter att ha blivit förkastad från sin familj i Tricilve som inte godkände giftemål med en ilbaurier.Därtill väntade hon fästmannens barn.

Nittonde dagen i andre höstemånad, Långräkningens år 1187.


Inashtar, ge oss din visdom!

Veckan som gått har varit fylld av både glädje och sorg. Galonica har blivit kvar hos oss sedan hon födde ett friskt gossebarn, sin mor upp i dagen. Dessvärre kom det också fram att Ulgimo gett sig i kast med den maskprydde shagulitambassadören som nu lovat att sända bud till Ulgimo vid deras norra utpost Järntornet. Hela historien känns mycket olustig då Hildur sagt att shagulitfolk inte är att lita på.

Femte dagen i tredje höstmånad, Långräkningens år 1187.


Jämmer och olycka!

Efter några lugna veckor kom shaguliten med svar från Järntornet. Ulgimo da Mazuldre, eller broder Gobrugda som han numera lyssnade till...


Melobin sköt våldsamt ifrån sig dagboken och kände tårarna komma. Hans far var den gröne shaguliten som han flera gånger mött i Järntornet. Denna sekt som han hatade över allt annat. Inte ens det faktum att fadern förgiftades till döds av sektens grundare tycktes tygla hans ursinne och i helig vrede välte han bord och stolar så att drömdräparna snart stormade in och förde bort honom.

Följande morgon fick Radagast ta hjälp av Perrima för att sätta den fängslade Melobin på fri fot. Radagast och Melobin återvände därefter till sjukstugan för att ta en ny titt på lappen som offret burit på. Till sin besvikelse kunde man konstatera att någon lyckats stjäla lappen under natten och att vakthavande drömdräpare låtit sjukstugan stå obevakad. Eftersom Radagast tack och lov var en skarpsinnad man kunde han trots detta återge informationen på lappen och snart klev man in på värdshuset Stillheten. Värdshusvärden mindes väl den aktuella kvällen då shamashprästinnan dök upp och hur hon efter en längre väntan reste sig och försvann. På Melobins fråga om något annat inträffade i samband med detta kunde värden också berätta att en mörkhårig man med skägg hade gett sig av strax efter henne trots det nattliga utegångsförbudet. "Jo just det!" utropade krögaren. "Han hade en tatuering också". Värdens beskrivning av den utfällda sax som tatueringen föreställde fick genast Melobin att minnas något från barndomen på Marjura. Tatueringen tillhörde en medlem av brottsgillet perukmakarna. Organisationen var mest känd i Trakoriska riket och Melobin blev därför förvånad över att höra talas om en medlem här i Kishatet.

På vägen tillbaka till Sanningspalatset möttes man av uppståndelse. Ännu en krystalokrat hade hittats mördad. Melobin och Radagast trängde sig genom folkmassorna och hörde röster mumla om hur trakorierna låtit mörda rikets styrande. Väl framme vid palatset såg man hur drömdräparna slagit en mur runt byggnaden och vägrade släppa in varken Melobin eller Radagast. Man lyckades långt om länge få tag på Manzola som förklarade att mordet skett inne i sanningspalatset och att byggnaden just nu genomsöktes i jakten på mördaren. Shar Kishanti kallade nu till möte där han förkunnade att rikets prästråd var under attack från okända förövare och att ett utegångsförbud numera gällde dygnet runt för samtliga krystalokrater tills dess att mördaren var gripen. Flera i församligen protesterade men Shar Kishanti var orubblig.

Efter ett privat samtal med Shar Kishanti där man förklarade att utredningen ännu inte gett någon klarhet och att bevismaterial dessutom försvunnit från sjukstugan blev Sharen ursinnig och krävde omgående att den vakthavande drömdräparen skulle gripas för tjänstefel. Chockade över Sharens utbrott begav man sig åter till sjukstugan där en ny drömdräpare redan stod utposterad och nitiskt vägrade släppa in besökarna. Efter att ha hämtat dit Perrima lyckades man slutligen komma in och undersöka det nya offret som var en äldre man med samma typ av dödliga skador. Melobin observerade plötsligt en tatuering på insidan av mannens överarm. Symbolen var den samma som på chiffertavlan han stulit hos Rigaldo da Pigafeta. Upphetsat visade han symbolen för Radagast som genast kände igen den som den klavykiska nyckeln, en symbol som hade starka band till det klavyiska fornspråk som stått på lappen till den mördade shamasherprästinnan. Radagast kunde också berätta att klavykerna regerat Albarunzia innan prästrådet tog makten för över trehundra år sedan och hade hemliga katakomber som de lyckades fly genom. Det hade blivit eftermiddag och Radagast tog en paus från undersökningen för att höra sig för om kafrilersekten hade någon verksamhet i staden. Melobin återvände undertiden till slumkvarteret där han hörde sig för om perukmakaren med tatueringen. Snart fick han reda på att mannen brukade hålla till på tavernan Verkligheten i hamnen. Efter att ha mött upp Radagast igen begav de sig tillsammans till tavernan och spenderade många timmar på mat och dryck innan man slutligen fick napp. Strax före midnatt dök den tatuerade mannen in genom dörren trots att utegångsförbudet sedan länge gällde. Han slog sig ner vid ett hörnbord och beställde kvällsmat. Melobin försökte gå fram och få kontakt med mannen men blev barskt avhyst från dennes bord vilket slutade med att perukmakaren reste sig upp och försvann ut genom dörren. Radagast och Melobin hängde försiktigt efter och förföljde honom till ett närliggande Shamashtempel. Han såg sig försiktigt om och öppnade ett galler i tempelmuren. Knackade på en dörr som snart gnisslade upp och försvann in i byggnaden. Melobin smög raskt efter och hörde snart röster från ett av templets källarfönster. Han kunde höra hur en påse mynt bytte ägare och hur den tatuerade mannen ombads att snarast lämna staden varpå denne strax kom ut igen och försvann ut i stadens mörker. Av de två kvarvarande i källaren kunde Melobin uppfatta något om en flyttad mötesplats till grav 718 på de fattigast gravplats. Melobin försökte få en skymt av männen och kände igen en av dem från Tricilve utan att kunna placera honom. Därefter smög han tillbaka till Radagast som höll sig gömd i en närliggande gränd. Tiden gick men trots att man bevakade källardörren noga så verkade ingen lämna byggnaden. Plötsligt ertappades de båda vännerna av en förbispatserande drömdräparpatrull som genast grep Radagast. Melobin däremot hann smita undan upp på ett närliggande tak och såg hjälplöst på när vaktstyrkan släpade bort Radagast till häktet. Isdruiden bestämde sig för att smyga tillbaka till tempelbyggnaden och efter att ha dyrkat upp låset så genomsökte han byggnadens alla utrymmen utan att finna ett spår efter de två männen.

Följande morgon begav sig Melobin snarast till Perrima och bad henne om hjälp att frige Radagast. Perrima lovade att hjälpa till men hon gjorde också klart att hon helst såg dem båda lämna staden för att slippa rädda dem ur diverse knipor eftersom undersökningen ändå inte verkade leda någon vart. Melobin berättade då om nattens händelser och om grav 718 varpå Perrima menade att hon ville följa med och undersöka saken. Efter att hon ordnat med Radagasts frigivning begav sig de tre ner till de fattigas kyrkogård. Grav 718 var byggd som en större krypta och trots att låset var synnerligen välkonstruerat lyckades Melobin öppna det utan problem. Innanför dörren kunde man istället för gravkammare se en lång trappa leda ner i underjorden. Radagast tände en magisk ljuslåga i sin hand och tillsammans vandrade man ner i katakomberna. Efter att ha följt inskriptioner i väggarna som liknade den klavykiska nyckeln såg man till sist ljuset från facklor vid sidorna av en bronsport som stod på glänt. Inifrån hördes ett livligt samtal och Melobin kunde genast känna igen rösterna från källarfönstret natten innan. Diskussionen gällde någon plan som hade misslyckats och att man nu var tvungen att hitta en ny tanke kring hur Shar Kishanti skulle undanröjas. Plötsligt steg Perrima fram och öppnade bronsporten på vid gavel innan Radagast och Melobin hann reagera. De mörkklädda männen i rummet tystnade och såg förvånat på Perrima som tog till orda "Mina vänner, vi har gäster!"

Radagast och Melobin stod handfallna. Var Perrima en av förrädarna?  Hon vände sig till dem och förklarade. Shar Kishanti är en fundamental ledare som struntat i att folket lider. Hans förtryckande styre måste upphöra genom revolt. Jag ber om ursäkt för att jag inte berättat min ståndpunkt tidigare men den hemliga alliansen skulle med all säkerhet innebära dödsstraff för oss alla. Varken Melobin eller Radagast kunde hålla tillbaka sina leenden och av lättnad över Perrimas visade medmänsklighet kramade de om henne. Stämningen blev med ens mer vänlig och plötsligt såg Melobin att även Rurik fanns bland deltagarna, vilket gladda honom ytterligare. Männen som Melobin hört samtala i tempelkällaren presenterade sig som Rigaldo da Pigafeta och Maglo da Munzga, den man Melobin känt igen men inte kunnat placera. Radagast kunde dock berätta att Da Munzga var Magilres ambassadör i Tricilve. En annan man presenterades som Monduron da Riakme, den som förde de hetsiga milackernas talan. Här fanns också ransardernas sändebud och sist men inte minst krystalokrat Manzola, alliansens grundare.

Manzola förklarade att man i största hemlighet knutit kontakter med sina grannländer för att hjälpas åt mot Trakoriska riket men när den mördade shamasherprästinnan, tillika krystalokrat, fick information av rikets agenter om kodade meddelanden som beslagtagits av Digeta Longa fick hon genast misstankar om en sammansvärjning. Alliansen fick snart reda på hennes upptäckt och bestämde sig för att slå två flugor i en smäll. Manglo Munzga etablerade en kontakt med perukmakarna i Tricilves undre värld som anlitades för att göra sig av med krystalokraten. Ett meddelande skrevs för att lura iväg henne till värdshuset Stillheten där hyrmördaren väntade. Mordet skulle sedan skyllas på Trakoriska riket för att tvinga Shar Kishanti att agera mot dem men då perukmakaren upptäcktes av Melobin hann denne aldrig plantera bevismaterialet. Perrima såg till att meddelandet försvann från sjukstugan men då hade Radagast redan hunnit läsa den. Ytterligare en krystalokrat var först delaktig i alliansen men hotade med att hoppa av när planen nu inte gått som planerat. Man blev helt enkelt tvungen att tysta även honom genom att släppa in perukmakaren genom en dold lönngång från katakomberna in i Sanningspalatset. Shar Kishanti svarade nu med att införa ett fullständigt utegångsförbud för samtliga krystalokrater. Om detta var för att skydda sina undersåtar eller av misstänksamhet för att någon av dem var inblandad var svårt att säga. Manzola fick därmed svårt att närvara vid de hemliga mötena vilket gjorde att man flyttade ned mötesplatsen i de gamla katakomberna. Da Munzga och Da Pigafeta bestämde sig samtidigt för att klippa banden med perukmakaren, men inte utan att Melobin hann snappa upp information om den yttre ingången från de fattigas gravplats. Läget var nu kritiskt då man plötsligt stod utan lönnmördare och Shar Kishanti hårdbevakades inne i Sanningspalatset utan att någonsin lämna byggnaden. Melobin insåg att han själv kunde bistå som den saknade pusselbiten och beskrev i korta ordalag hur han förmodligen var rätt person att utföra dådet och Manzola förklarade att han förmodligen hade tillräckligt stöd från övriga krystalokrater för att kunna axla ämbetet som ny Shar Kishanti och därigenom skapa ett friare och välmående rike.

Några timmar senare hade Radagast och Melobin gjort upp sin plan och återvänt till sanningspalatset. Perrima hade undertiden gjort ett besök på skeppet Melobin anlände i och hämtat upp hans kruka med giftkryp. Efter att ha lämnat krukan i Radagasts gästrum inväntade man natten. Melobin hängde krukan med en rem över axeln och i skydd av mörkret smög han ut på balkongen och kastade fast sin änterhake i Shar Kishantis balkong strax ovanför. Väl uppe på den övre balkongen smög han upp dörren och spanade in i mörkret där Shar Kishanti ovetande låg och snarkade. Försiktigt öppnade Melobin krukan och lät en giftspindel klättra iväg i riktning mot det sovande offret. Han håvade därefter fram den randiga stengrodan som Radagast funnit vid attentatet med den herrelösa vagnen i Tricilve och placerade den synligt på en pedestal innan han återvände ut på balkongen. Efter att ha klättrade tillbaka ner till Radagast och därefter lösgjort änterhaken gick de båda och lade sig i väntan på att giftspindeln skulle utföra dådet. Tidigt följande morgon vaknade man av fullt pådrag och upprörda röster som förmedlade att Shar Kishanti mördats och att man funnit en symbol från mördarsekten RhabdoRana i rummet. Den påtagligt chockade Krystalokrat Manzola steg blygsamt fram och bekände sin kandidatur till att snabbt utropa en ny ledare. Med knapp marginal vann han samma förmiddag en omröstning i det avkortade prästrådet och efter att den nyblivne Shar Kishantis personliga garde av drömdräpare intagit Sanningspalatset så höll Manzola tal till folket.

Hör upp mina sanningsdyrkare!
Idag är en viktig dag i vårt heliga rike. Den älskade Shar Kishanti har idag lämnat oss i stor sorg och Shamash har genom krystalokraternas heliga råd utsett mig, Manzola - den högste drömdödaren till hans efterträdare.

Det gör mig stolt att stå här inför er idag med goda nyheter. Berget Ranz har slutligen fullbordat sin profetia och talar klarspråk om de usla hundarna i öst! "Ruttnade riken ömkligen rasar - Falska gudafäder faller!" Så säger Vox Ranzina! Med mig här idag har jag ombud från våra bröder i såväl Ransard och Magilre som på Trinsmyra och Marjura. De har alla kommit för att kämpa vid vår sida.


Profetians klarspråk är likt en rak och stenlagd väg inför våra fötter. Den trakoriska hyndan ska störtas från sin rödklippa och hennes påtvingade styre i våra grannriken måste undanskaffas! Vi måste också sätta punkt för de verklighetshatande häxfolket i HOXOH. Detta skall ske med krigets redskap snarare än med ord eftersom de avskyvärda hycklarna vägrar lyssna!


Detta är Shamashs yttersta vilja! - Låt sanningen segra!


Shamashprästinnans sorti

Samtidigt på andra sidan den Trakoriska sjön satt Melobin på Tricilves akademiska bibliotek, djupt försjunken i skrifter om Kmorda. Tron på isens väsen hade åter blivit hans fasta punkt i tillvaron men trots detta hade han sedan återkomsten från Sumbra dövat sina psykiska smärtor med starkdryck och spel. Den blåtandade sumpulken som han burit med sig åt Perrima hade han med Kmordas kraft frusit ner i väntan på att få tag på tillräckligt med kapital för att resa till Albarunzia och överlämna den vilket antagligen skulle dröja då han åter blivit fattig som en kyrkråtta. En sen kväll när han som vanligt var påväg tillbaka till fattigstugan efter att ha spelat bort sina sista slantar sprang han av en tillfällighet in i Molte da Melse. Adelsyngligen blev motvilligt omfamnad av den spritluktande isdruiden som var både glad och förvånad över att träffa ett välbekant ansikte. Melobin såg hur Molte såg märkbart bekymrad ut och fick snart reda på att han satt sig själv i knipa. Moltes far Baltaron da Melse var en välkänd kondottiär och god vän med Digeta Longas anförare Mashmashu Goba da Grummi. Molte hade vid en sammankomst råkat skryta om sin färd i Sumbraträsken och hur han lyckats undkomma fångenskapen i måndyrkarnas tempel. Da Grummi hade blivit imponerad och erbjudit Molte att bistå riket i en ljusskygg affär vilket han tvångsmässigt accepterat. Uppdraget gällde ett kodat meddelande som kejserliga kapare hade funnit på ett handelsfartyg från Albarunzia. Burbäraren själv hade trots bearbetning av Fam Kvalvis egen Mäster Gillem inte kunnat bistå utredningen med annat än avsändaren, den albarunzi handelsmogulen Rigaldo Da Pigafeta. Da Grummi ville inte använda sig av de befintliga agenterna i staden då det vore olyckligt att hamna i ytterligare trångmål med det uppretade Kishatet. Att däremot sända en fristående inbrottstjuv skulle lättare kunna förnekas vid ett avslöjade. Planen var enligt Da Grummi enkel. Molte skulle resa ensam till Albarunzia, bryta sig in i Da Pigafetas handelspalats och stjäla chiffertavlan. Bytet skulle sedan lämpas av på tavernan Det Rena Samvetet varpå Molte kunde återvända till Trakoriska riket. Isdruiden hade undertiden nyktrat till en aning och kände medlidande med den ängslige Molte. Melobin hade själv råkat ut för diverse otrevligheter som barn och ville inte att samma sak skulle hända honom. Snart stod det klart att Molte skulle ordna med båtfärden åt Melobin som lovade att utföra inbrottet i hans ställe. Då fick Melobin samtidigt möjlighet att uppsöka Perrima och lämna över den sökta fisken.

Flera dagar senare hade handelsfartyget med Melobin ombord korsat havet mellan öarna. Den femte morgonen hade isdruiden stigit upp tidigt och stod och blickade ut över det skummande havet när han plötsligt skymtade ett underligt fenomen vid horisonten. Ön på styrbord sida såg ut som vilken som helst, om det inte varit för det dunkel som skar av soluppgången och ändå lämnade ön i fullständig skugga. Skeppets kapten såg hur Melobin häpet studerade ön och förklarade för honom att den mörklagda ön, vars namn var Stegos, hade gått ett öde till mötes som var fruktat i hela den kända världen. Nästan tvåhundra år tidigare hade öborna brutit sitt löfte till Shamash om att skydda Det Heliga Kishatet som var sanningsgudens domäner på fastlandet. Istället hade man förekommit den trinsmyriska invasionsflottan och själva seglat ut mot Kishatet för att på så sätt hinna först till kvarn. På den dåvarande Shar Kishantis bedjan hade Shamash då låtit solen förmörkas, men när den åter trädde fram låg mörkret kvar över Stegos. Samtidigt försvann vattnets bärkraft kring ön och krigsflottan från edsbrytarna på Stegos gick till botten med man och allt.

Samma förmiddag lade man ankar i Albarunzias hamnbassäng. Melobin kunde redan från båten se hur den pampiga staden var fylld av monument och katedraler i sanningsgudens ära. Han övertalade en sjöman att hålla ett öga på hans lerkruka men delgav aldrig mannen något om giftkrypen på insidan. Väl iland mötte han samma tulltjänstemän som Radagast mött före honom och blev av med sin kortlek med ursäkten att spel är ett flyktigt och orent nöje. Dessutom tvingade man av honom hans röda särk och tilldelade honom istället en enklare mörkfärgad klädnad som enligt krystalokraterna inte störde ögonen med muntra färgskiftningar. Efter att även isdruiden informerats om nattligt utegångsförbud begav han sig genom staden till Perrimas residens. Tjänstekvinnan kunde dock meddela att shamashprästinnan var utgången. Istället började Melobin nu leta efter Da Pigafetas handelspalats och kunde se byggnaden på avstånd när han hörde en bekant röst tilltala honom. Förvånad såg han Rurik Ornetand komma emot honom med utsträckta armar men tillrättavisades genast av en patrullerande drömdräpare. Efter att drömdräparen vandrat vidare gjorde Rurik tecken åt Melobin att följa med dit de kunde tala ostört. På värdshuset Gamla Sanningen slog de sig ner med varsin mugg utspätt vin med värdens förmaning om hur ruset är trons träskfly. Rurik berättade att han kommit till Palamux efter sin mors död för att börja ett nytt liv i ett land där trakorierna inte hade någon makt. Dessutom hade han funnit stycken i sin mors dagbok som handlade om Melobin. Isdruiden såg konfunderad ut. Varför hade Osora Ornetand skrivit om honom? Rurik lovade att söka upp Melobin, och isdruiden som just skaffat en plats i husets sovsal svarade att Rurik lättast skulle finna honom där de närmaste dagarna.

Samma natt trotsade Melobin utegångsförbudet och smög sig upp via värdshusets tak och vidare genom den öde staden mot Da Pigafetas handelspalats. Spänstigt firade han ner sig utanför handelsmannens arbetsrum och efter en snabb genomsökning fann han den sökta chiffertavlan. Han noterade en symbol i tavlans hörn när han lindade in i ett skynke. Symbolen föreställde en nyckel med tre öglor och inget han kunde minnas att han sett tidigare. Han återvände upp på taket och försvann spårlöst ut i natten. Eftersom sovsalen på Gamla Sanningen bevakades av drömdräpare som kunde väcka gästerna ur livliga drömmar, valde Melobin att istället spendera natten i en närliggande gränd. Han hade just lagt sig till rätta när han plötsligt hörde kvidande läten längre in i gränden. I månskenet kunde han urskilja konturerna av en shamasherprästinna vars kropp låg badande i blod vid rännstenen.  Melobin tappade besinningen och skrek till då han av någon anledning kopplade kvinnan till Perrima men insåg snart att kvinnan var någon annan. Skriket hade uppenbarligen skrämt upp en mörkklädd figur som nu lösgjorde sig ur skuggorna och försvann springande ur gränden. Melobin skulle just ta upp jakten då han hörde drömdräparnas nattpatrull bakom sig. "Stå still i sanningens namn".

Efter ett våldsamt förhör i Albarunzias häkte slängdes den blåslagne Melobin in i en fångcell. Eftersom han inte visste något om mordet hade den ilskne förhörsledaren inte lyckats få ur honom något. Han själv hade däremot förstått att den mördade prästinnan varit medlem i rikets höga prästråd - krystalokraterna. Förhörsledaren hade också hotat med lögndräperskan vars förhörsmetoder sades vara omöjliga att undkomma. Melobin blev dock lyckligt överraskad då lögndräperskan i själva verket visade sig vara Perrima. Han lyckades nätt och jämt hejda ett leende och berättade därefter hela historien för Perrima om hur han lejts att utföra ett inbrott men var skuldfri gällande mordet på prästinnan. Prästinnan studerade honom allvarsamt och beordrade därefter vakterna att släppa fången samt att överlämna chiffertavlan. Morgonsolen stod redan högt på himlen när de båda vännerna vandrade upp till Sanningspalatset där de mottogs av Perrimas överordnade, krystalokrat Manzola som redan nåtts av dödsbudet. "Shar Kishanti har kallat till krismöte med anledning av det inträffade" konstaterade han. Plötsligt fick Melobin syn på Radagast vars välbekanta figur kom gående i riktning mot audienssalen. Det blev ett kärt återseende även fast den stela omgivningen inte tillät mer än enkla hälsningsfraser. Med Manzola i spetsen vandrade man därefter in i audienssalen vars portar därpå slöts av utposterade drömdräpare.


I drömdräparnas stad

Efter återkomsten från Sumbra hade Radagast spenderat sommarmånaderna i ranzinernas dammiga gamla studiesal där han med Demens stöd studerat olika fornspråk. Kafrilerprästens omtalade visdom och Peatro Patralbas rekommendationer hade lett till att kafrilerorden på Mereld fått upp ögonen för honom och under sommaren upphöjt honom till ordensprior för Paratorna. Höstmörkret hade åter infunnit sig när Peatro Patralba kallade honom till audiens. Patralba tillkännagav i sakta mak att man i största hemlighet fullbordat bergsprofetian Vox Ranzina och att dess innehåll skulle bringa betydande inverkan på omvärlden. Utvalda ranziner hade sänts till sektens allierade i både Mereld och på de trakoriska öarna men till skillnad från övriga hade budbäraren till den andlige ledaren Shar Kishanti i Det Heliga Kishatet inte återvänt. Patralba var nu orolig att något hänt det försvunna sändebudet och att profetian kanske kommit i orätta händer, även om budbärarna fått strikta order om att förstöra sina skriftrullar i en sådan situation. Radagast insåg med ens hur viktigt uppdraget var och erbjöd sig att själv färdas till Shar Kishanti för att överlämna profetian. Patralba förklarade att det riskabla uppdraget måste ske både skyndsamt och i största hemlighet varpå Radagast sade med bestämda ord: "Jag reser vid solnedgången".

Efter att ha packat sina närmaste tillhörigheter och proviant lämnade Radagast Ranz samma kväll. Eskorterad av en båt med en av sekten betrodd roddare nådde han Tricilve på kvällen två dagsresor senare. Han sökte genast upp sin sjukstuga och spenderade kvällen med att se om lille Krilljon men även för att studera den gamla magiska spegeln som Krilljons far fallit offer för vid Cruris lömska gravfält. Spegeln hade han burit med sig sedan dess men det var först nu han förenades med den magiska kraft som besatt föremålet. Han besvärjde dess yta med en öppningsritual vilket fick spegeln att spela upp bilder för honom. Han såg en skenande vagn rusa fram och hur ett vagnshjul plötsligt bröt samman och välte säckar med grödor över gatstenarna.

Följande morgon tog Radagast en pråm till Okruzande där han införskaffade hytt på ett handelsskepp mot Albarunzia som skulle avgå samma afton. Några timmar efter att han återvänt till sjukstugan fick han ett bud om att Findigan Mogger önskade träffa honom. Väl vid Moggers anrika villa på Bitterkull möttes han av den gamla handelsmannen och Steinar Björkesjö som både var på väg ut. Radagast följde dem på deras väg mot kontoret medan Findigan förklarade att han fått höra hur Radagast var på väg med en av Moggers handelsskepp till Albarunzia och hur han vore tacksam om Radagast kunde undersöka hans uteblivna saltleveranser från gruvorna i Fokale. Radagast lovade att höra sig för om detta vilket fick den gamle köpmannen att le. Plötsligt såg Radagast hur leendet förbyttes till fasa och då han snurrade runt såg han den skenande vagnen som han tidigare sett i spegeln komma rusandes mot dem. Instinktivt föste han Findigan och Steinar åt sidan just som ena vagnshjulet gav vika och slog ner just på den plats där de tidigare stått så att grödorna spreds över gatstenarna. Steinar kom snabbt på fötter igen och skällde högljutt ut Radagast för att hans vackra höstskrud nu blivit smutsig. Findigan däremot insåg stundens allvar och fick tyst på sin ilskne svärson samtidigt som han tacksamt kramade om kafrilerprästen som just räddat livet på dem. Radagast skulle just ge sig av då han såg den. En liten randig stengroda kikade fram från en plats alldeles nära den kullvälta vagnen. Radagast kände kylan sprida sig i kroppen. Vem var det egentligen RhabdoRana hade varit ute efter? Han stoppade snabbt på sig grodan och tog farväl.

Båtfärden till Albarunzia på ön Palamux blev en behaglig andhämtning. Radagast kände genast igen kaptenen, kallad Tuppen, som även varit deras kapten under resan med svavelkonvojen mot Marjura två år tidigare. Precis som den gången verkade Tuppen nervös men denna gång visade det sig bero på att alla hans bekanta från svaveltraden hade dött eller försvunnit under mystiska omständigheter. Förutom att en vän blivit rånmördad så hade en annan hittats drunknad i kanalen och en tredje försvunnit tillsammans med hela sin besättning medan skeppet hittats drivande herrelöst i viken utanför Rakma. Radagast kände hur tuppens oro smittade av sig men visade det inte. Istället försäkrade han kaptenen om att det hela säkert bara var en olycklig tillfällighet. Resan utan vidare händelser och vid seglatsens femte soluppgång siktades äntligen Albarunzia. Ankomsten till staden var dessvärre inte vad Radagast hade hoppats på. Vid avstigning från fartyget fick han höra hur kaptenen hittats mördad. Väl iland ledde en nitisk shamasherpräst tulltjänstemännens arbete med att genomsöka de ankommandes packning efter förbjudna föremål. Radagast fick först sina örter ifrågasatta då prästen menade att medel för smärtlindring skulle konfiskeras eftersom verkligheten aldrig skulle förvanskas genom lindring. Även den magiska spegeln togs omhand eftersom speglar förbjudits av krystalokraterna, rikets ledande prästråd. Radagast suckade men blev lugnare när tulltjänstemannen lovade att återlämna spegeln vid utresa. Tulltjänstemannen förklarade slutligen hur krystalokraterna infört utegångsförbud nattetid eftersom den med ärliga avsikter inte behövde dölja dessa i mörkret.

Efter att ha fått en knapphändig beskrivning om vägen till Shar Kishantis sanningspalats vandrade Radagast genom stadens paradgator och torg där tystlåtna stadsbor försynt smög omkring, ständigt övervakade av de mörkklädda drömdräparna. Dessa moralväktare slog ner mot glädje i alla dess former och kafrilerprästen blev tvungen att undvika en konfrontation då en fnittrande man blev brutalt påhoppad av de skoningslösa övervakarna. Väl framme vid Sanningspalatset mottogs Radagast av allvarsamma tjänare som meddelade att Shar Kishanti satt upptagen i sträng bön och visade honom istället till ett kalt gästrum. En balkong gav en vacker vy över stadskärnan och skuggades av en större balkong ovanför som enligt tjänarna tillhörde Shar Kishantis sovgemak.


Efter någon timmes obekväm vila på en tunn filt som utgjorde sovplats på det hårda stengolvet fördes Radagast slutligen till en osmyckad audienssal där Shar Kishanti tog emot. Kafrilerprästen förklarade sitt ärende och bröt på Sharens önskan Vox Ranzinas sigill för att högtidligt läsa upp dess innehåll.

Lång väg gångar den vise
i ottan vandrar med ro hans fot
Den sent vakne får städse hasta
ränner otänkt till råds och blodhugg

Stjärnorna ser jag samman skrida
det femte skeppet strävar mot strand
Bogarna badar, sköljes i manblod
före detta fyra är farna

Stjärnornas såplats skall sökas av många,
få skall finna en fägrande framtid
Törstiga härar som tårar hopas
där havets stenar på solstrand smälter.

Gudarnas bann är gånget till ända,
mörker föder forntida manhär.
Ruttnade riken ömkligen rasar,
falska gudafäder faller.

Blommor vissnar, bladverk vittrar,
ur detta spirar späda skotten.
Den gamla blir gyttja, gångar i graven,
gräsligt ruttnad göder hon ungroten.

Vargarna flockas vid rosens vimplar,
ofärd brygges av flytande jorden.
Marken blöder blodig makt,
men vätskor grånar i händer röda.

Konung ser jag komma för segel,
hans anlete må ej någon skåda.
Dunklets söner rider på skummet,
åldrig ådring beslingrar åran.

Sönderslitna navet, svart som natten
fogar till enfald ekrarna fyra
Vitt är det vordet att vända hjulet,
rullar tungt över dagar som randas.

Mörkerman ser jag mäktig stånda
gräsligt fram ur gravens grotterum.
Ve den stad där vaggan stod,
djupen må dess murar sluka.

Anletet känner den bane som kommer,
svärdet bidar i svaga fingrar.
Lik lansetten glider ljudlös
spetsig ramm mot hjärterum.

Radagast tystnade och blickade upp mot den oförstående Shar Kishanti som undrade vad detta skulle betyda. När Radagast stakade sig utan att för stunden kunna dra några muntliga slutsatser kring profetians innebörd muttrade Sharen lite irriterat att det var högst beklagligt men att han givetvis ville bjuda den långväga gästen på en måltid. Den något slokörade kafrilerprästen bjöds på en spartansk  portion kött vars smaklöshet endast överträffades av dess seghet. Han sköljde ner med en klunk utspätt vin varpå Shar Kishanti bröt tystnaden. "Mättnad är en flyktig och oren känsla" sade han utan att titta upp från sin måltid. "Jag förstår om ni är förvånad, men segt kött ger munnen syssla, men mindre njutning och pladder bland ätande". I den obekväma stämning som uppstått gjorde Radagast nu ett tappter försöka att byta samtalsämne och ledde in Shar Kishanti på de gudafientliga händelserna på ishavsön Marjura. Han svarade kort att omvärlden tycks fylld av oro i alla dess former, men tillade att han ansåg det förkastligt att Milackes folk fallit under trakorisk bestraffning. "Att Det Heliga Kishatet däremot skulle stödja ett uppror är bara olyckliga rykten utan sanning. Vi skall inte blanda oss i grannrikens tvister utan ser viktigast i att hålla rent i vårt eget rike och det egna folket fritt från synd". Dessutom menade han att det Trakoriska riket trots allt verkade ha insett sitt misstag att sätta kondottiär Cymba da Skugre vid makten på Trinsmyra. "Att dräpa bybor och bränna deras vinterförråd i jakten på upprorsmännen i Hymbergond var knappast förnuftigt. Rykten talar om att Kakralgus Piknäsa har återinsatts och Da Skugre avskedats för att hindra ett fullskaligt krig".


RSS 2.0