Förljusningen

Alla såg sig omkring i den storslagna kammaren. Mitt på ena väggen brann en stockvedsbrasa i en öppen spis och ett gyllenludet skinn prydde golvet. I ett hörn satt den bevingade kattvarelsen Iblis och darrade. När han fick syn på sällskapet så sken han upp och tackade dem ödmjukt för att de fritagit honom från fängelset i Bythos. Det träbord som sällskapet verkar ha fallit ifrån var dimensionerad för någon som var några huvuden högre än människor och på bordskivan låg den karta utrullad som varit själva världen Bythos. Melobin mindes med ens ledtråden om den förskjutna vars namn fanns på utsidan och med en gemensam kraftansträngning lyckades sällskapet vända den blytunga kartan där Nachashs namn stod skrivet. Radagast brände namnet med magisk eld, men lyckades samtidigt sätta eld på hela kartan. När askan lagt sig låg endast ett kristallfrö kvar. Radagast och Melobin hjälptes åt att bära fröet och tillsammans lämnade man sedan kammaren och det underliga slottet.

Utanför möttes man av jättelika grå hallar likt dem Melobin och Manghalde tidigare vandrat i. Tuppen Koklai visade vägen och förklarade att de sökte sig mot det förmörkade ljusets träd, vilket var det Irminsulträd som enligt honom låg närmast. Hans förklaring avbröts av ett avgrundsvrål någonstans långt bakom dem. Den hånfullt flerstämmiga rösten talade därefter direkt till Melobin.
- Ditt lilla kräk till Isdruid. Kom bara kom så skall jag förgöra dig och dina patetiska medresenärer precis som jag avlivade ditt avskum till far.
Melobin vrålade ilsket tillbaka, men hejdades av Radagast som fick sällskapet att öka farten.
Efter ytterligare en stunds tidlös vandring stod man plötsligt framför en underlig damm från vilken långa rötter sträckte sig upp i ändlösheten. Koklai skuttade fram och tog en mun vatten från källan vid glasrotens fot varpå han flaxade upp och skrev vätskan längs dess både där genomskinliga skott sköt ut som en oregelbunden stege. Han uppmanade därefter alla att fort klättra uppåt utan att titta ner samtidigt som Ebharing lösgjorde sig ur skuggorna och slet Iblis i stycken. Melobin vrålade av vrede och svor att hämnas den olycksaliga katten innan även han raskt förflyttade sig uppåt.

När Melobin slutligen trotsar Koklais förmaning och tittar ner ser han inte längre de Grå hallarna eller trädroten vid dammen utan en mörk strandklippa som brant störtade mot havet nedanför. Genom den fuktiga dimman kunde de övriga nu urskilja en mörk slätt med märkliga glittrande träd. Efter att ha klättrat ner såg de solen komma upp ur havet, men istället för morgonsolen varma strålar steg en svart och kylig rundel med ljus enbart strålande runt sig vilket spred ett underligt halvdunkel över det dystra landskapet.

I kristallskogens bryn stod en grupp män som på vakt. Likt träden de gömde sig bland var deras svärd och pilbågar av glas och deras anförare presenterade sig som kristaloklinen Naram-Sin av Stegos kungliga kristallriddarna. Naram-Sin och hans riddare förde sällskapet vidare till sin konung Arn den förste vid fästningen Ljushem som låg på Stegos sydkust. På vägen berättade han om öns flerhundraåriga förbannelse där Shamash sänkt ett ständigt mörker över ön sedan öns förfäder brutit en helg ed till sanningsguden. Sedan dess gick varken varken luft eller vatten att färdas genom vilket gjort att ön legat isolerad från omvärlden sedan dess.

Väl på Ljushem blev man varmt mottagna av konungen. Arn kände igen Radagast som räddat honom undan en säker död av Blatifagus drakeld i det gamla jaktslottet och kände även igen Melobin och Haejmir från kvicksilvergruvan på Marjura dit han kommit för att hämnas på ormen. Då han vid konfrontationen lärt känna drakens namn på det Höga språket så hade han befallt den att föra honom till hans hemtrakter i Lasemos på Palamux för att vinna ett vad med sin bror Ambrion, men när de passerade luftrummet över Stegos drabbades draken av edsbrytarnas förbannelse och störtade på ön. Som förste farlänning att bestiga ön hade han krönts till konung enligt en tolkning i de heliga sanningsskrifterna Nomona Verdica men samtidigt blivit medfånge på den förbannade ön. Arn var därav mycket intresserad av att höra sällskapets berättelse om hur de genom multiversums Grå hallar tagit sig dit och ville undersöka möjligheterna att fly samma väg. Han kunde också berätta att öns dilemma delat befolkningen i två falanger där han själv företrädde kristallriddarna och att aktivt försöka bryta förmörkelsen på alla tänkbara sätt. Den andra falangen, Stoftkrälarna, leddes av Livbärerskan som förespråkade att genom passivitet och underkastelse stilla sanningsgudens vrede.Medan konungen talade hade en vacker ung kvinna anslutit sig och Arn presenterade henne som Jarmona av Gryning, kvinnan som följt honom från Marjura på Blatifagus. Jarmona var sedan tidigare invigd sanningsprästinna och hade en nära relation till Livbärerskan varpå hon föreslog att sällskapet skulle följa henne till Stegos huvudstad Mea Plakole för att möta Livbärerskan.

I den lågmälda och dystra huvudstaden låg förutom det kungliga palatset Rödrovan även det heliga växthuset Lysariet, där Livbärerskan och hennes stoftkrälare höll till. Livbärerskan, i rakt nedstigande led ättling till Matriarken från Zinza, hälsade sällskapet med misstänksamhet. Hon verkade varken road av Radagasts ogudaktiga skönhet eller det faktum att de överhuvudtaget dykt upp på ön. Jarmona förklarade att Stoftkrälarnas underkastelse var strikt och deras enda aktiva handling var att fylla den närbelägna arenan Botebägaren med de avlidnas huvuden då en tolkning av Nomona Verdica gjorde gällande att en till bredden full arena med edsbrytarnas skallar skulle skänka förlåtelse och häva mörkret. Melobin protesterade högljutt mot kvinnornas extrema livsåskådning vilket retade Livbärerskan som kraxade upprört om att folket måste hållas enade under botgöringen och att både konungen och Jarmona som tillträdande drottning var rörande överens om detta. En oroande tystnad infann sig i växthuset och snart därefter var audiensen slut.

På vägen tillbaka till Ljushem tog man vägen förbi Irminsulträdet på kalkklippan vid den svarta ödesstranden där man fann Arn och kristaloklinerna i full färd med att undersöka trädets eventuella passager mot de Grå hallarna. Utan att finna någon öppning återvände man tillsammans till Ljushem där det serverades en inländsk gryta på svamp och jordbönor. Radagast hade svårt att sova samma natt då han störde sig på hur smutsig han upplevde världen jämfört med det perfekta Bythos och övervägde hur den kunde förändras med hans nyvunna kunskaper i Höga språket.

Följande morgon väcks man tidigt av en gormande Haejmir som berättar att svärdet Nabakos är försvunnet. Efter en genomsökning av Ljushem konstaterar man att även kristaloklinen Kryolf är försvunnen och med hjälp av Ulvrics vildmarkskunskaper följer man spåret till huvudstaden. I Mea Plakole nås man av ryktet att Livbärerskan är död och vid Lysariet och Botebägaren vägrar Stoftkrälarna att släppa in dem med hänvisning till dödsfallet och Jarmonas kröningscermoni som tillträdande Livbärerska.

Radagast, Melobin och Ulvric anade oråd. Hade Livbärerskan utsatts för ett attentat? Var Haejmirs svärd inblandat och skulle sällskapet isåfall beskyllas för mordet? Man passerade ännu en gång Irminsulträdet på vägen till Ljushem där en folksamling uppehöll sig för att skåda platsen där sällskapet tidigare anlänt. Radagast bestämde sig för att rådfråga Koklai som vägrat lämna trädet sedan ankomsten och tuppen svarade att han kunde frammana trädets öppning mot Grå Hallarna. När folkmassan ser tuppen tala till Radagast grips de av rädsla för det skapelsestörande och flyr i panik.

I riddarsalen på Ljushem fann man samma natt Arn och den nytillträdde Livbärerskan Jarmona i högljudd dispyt. Jarmona hade av diskussionen att döma fått reda på Arns planer att lämna Stegos, och sin trolovade, bakom sig och sällskapet kom just lagom till Jarmonas beskyllning av dem till att ha förhäxat kungen med sitt tal om Grå Hallar och deras sätt att spä på motståndet till underkastelse. Melobin började ännu en gång ifrågasätta underkastelsens väg, vilket gjorde Jarmona än mer rasande och slutade med att hon befallde sina stoftkrälare att gripa den forne isdruiden. Melobin hade sedan en tid anammat sitt värv som medlem i Ghumgakks mördarsekt Rhabdorana och gjorde några smidiga undanmanövrar följda av cirkulerande gester med sin mördarskära. Strax därpå låg en handfull stoftkrälarna på stengolvet runt honom ömsom skadade ömsom döda. Jarmona och hennes kvarvarande följe backade skräckslagna ut ur salen och försvann i riktning mot Mea Plakole.

Arn uppskattade inte Melobins tilltag, men insåg också att de inte längre hade något val om de ville undkomma ön. Tillsammans påbörjade de proviantering inför resan ur i de Grå Hallarna men i den tidiga morgontimmen kom uppgifter från spejare att ett väldigt folkuppbåd var på väg mot Ljushem. Livbärerskan hade enligt spejaren spridit vittnesuppgifterna om Radagasts talade och skapelsevidriga tupp och Melobins oprovocerade avrättning på de heliga stoftkrälarna vilket väckt stor vrede bland stegosierna. Arn befallde hastig reträtt mot Irminsulträdet men man kom inte långt innan folkmassorna var över dem. Fångade i folkhavets grepp släpades man vårdslöst i riktning mot Blatifagus håla samtidigt som en vagn med ett väldigt armborst rullade fram där det stulna svärdet Nabakos var satt som pilspets.

Radagast såg upp emot den mörka himlen och bad en bön till ljusets gud Tigwalvan att bringa ljuset åter över Stegos, men då den himmelske fadern inte svarade insåg kafrilerprästen sig övergiven och bad istället kort om förlåtelse för det han nu skulle uträtta. ”Frigör oss!” vrålade han på Höga Språket så alla inom hörhåll slogs till marken av ordens kraft. Han upprepade befallningen och hela folkhavet trycktes tillbaka. Vid den tredje befallningen trycktes vågorna från Stegos ut i bukten och när de återvände följdes de av en varm vind som fick öns kristallträd att rassla. I samma stund kröp solskivans kant över horisonten och folket såg, slagna av stumhet hur ljuset kom vandrande mot dem. Ingen av dem hade tidigare upplevt en morgon och ingen runt den gudomlige kafrilerprästen förmådde resa sig.



Fångarna i Bythos

Melobin såg ut över den fräsande syraoceanen. Plötsligt skymtade han en genomskinlig skepnad som tycktes sväva en bit ut på grönhavet men när figuren började kalla på deras uppmärksamhet överröstades den genast av Uroboren. ”Håll fort för öronen! Varelsen tilltalar er på Höga Språket vars giftighet förtvinar den oinvigde.” Hastigt lydde alla Uroboren som efter en kort dialog med varelsen kunde återberätta att den var woddamiten Culexis som sökte sällskapets hjälp att ta sig genom den inre Woddamporten på andra sidan oceanen. Sällskapet insåg att man inte var i stånd att förhandla och en sargad klippa fördes fram ur havets djup där sällskapet gick ombord.

Färden över oceanen kändes som en evighet och i svallvågorna från klippans rörelse syntes flådda människor under havsytan som plågades av smådemoner på alla otänkbara sätt. Melobin flinade hysteriskt åt de olycksaliga medan Haejmir och Arvor närmast fick kväljningar och höll på att svimma.

I takt med att färden närmade sig sin destination växte ett rytmiskt muller allt starkare och i en vik saktade woddamiten in framför en slät och lodrät klippvägg där en enorm ornamenterad halvcirkel blockerade färdvägen. Melobin insåg att halvcirkeln var den inre woddamporten och märkte samtidigt att det rytmiska ljudet kom från en hög klipphylla belägen mitt emot porten. Han skulle just fråga Uroboren om råd då han märkte att glasmannen var försvunnen och kunde inte längre påminna sig om när han sett honom senast. Väl uppe på hyllan kunde den musikaliske Arvor konstatera att hyllan utgjorde en anordning där stenar rytmiskt skulle släppas ner i havet enligt ett primitivt notsystem komponerat på klippväggen. Allteftersom barden fällde stenar genom klippans olika hålrum skapades allt större vågor som slutligen förenades i en gigantisk vägg av syra som med ett öronbedövande dån krossade woddamporten varpå hela oceanen forsade ut genom dess enorma öppning samtidigt som portens fulla cirkeln blev synlig.

Väl vid portöppningen blickade sällskapet ut över en grå och fullständig tomhet på andra sidan sånär som på ett brospann av gulrosa sand som spontant samlats till en väg rakt ut i tomheten. Melobin insåg att det inte fanns någon återvändo och försiktig tog man steget ut på bron.

Ytterligare en evighet passerade medan man vandrade över den till synes eviga bron. Vid ett tillfälle flöt plötsligt stora bubblor med grodliknande varelser förbi och Melobin kunde inte låta bli att försöka punktera en bubbla med en projektil, vilket dock misslyckades. Slutligen uppenbarade sig ytterligare en port på bron och när man med gemensamma krafter pressade upp den lösgjordes en kraftig vind som blåste bort den underliga bron varpå alla föll handlöst i ett snöfall av vita trådar som till sist omslöt var och en av de hjälplösa hjältarna.

Melobin vaknade upp ur en drömlös sömn. En kvav och porös massa omslöt honom i och med en knastrande rörelse slet han instinktivt efter sin mördarskära. Några hastiga snitt senare hade han tagit sig loss ur den hängande trädfrukt som hållit honom fången. Från ett närliggande träd kunde han ana rörelser och snart hade han befriat alla i sällskapet som på samma sätt vaknat upp i liknande frukter. Världen man vaknat upp i var röd i alla nyansera vilket tycktes inneboende i själva landskapet som saknade annan ljuskälla. Dalen som man nu stod i bestod av gles skog med gigantiska träd som mest liknande någon form av havsanemoner och det var frukten från dessa träd som sällskapet nu kläckts ur. Stridslarm och rop på hjälp hördes alldeles nära och när man rusade till undsättning möttes man av tre marsvinsliknande figurer som stred tappert med träpåkar mot sex stycken magra och bevingade humanoider som med rävsaxkäftar gick till ursinniga anfall. Arvor högg en av rävsaxkäftarna med sitt svärd, Haejmir sänkte en annan med sitt armborst och Melobin lät en tredje smaka på sin mördarlie vilket genast gjorde att de övriga tog till flykten. Tacksamma tjattrade marsvinsfigurerna till sina undsättare och ledde dem till sin grottboning en stadig marsch från striden. I grottan huserade hela stammen med ledare och äldste som under det påföljande gästabudet kunde berätta för Melobin att de var bythaner av ormstammen och att världen hette Bythos.

Efter att alla sovit vägleddes sällskapet till stammens andlige ledare – Nachash. Nachash, som var en gigantisk orm, höll till nere vid Ursjön där den vaktade en stenkub.  Nachash förstod att sällskapet var från bortomvärlden och förklarade exalterat att något var fel med Bythos men han visste inte exakt vad. Han var dock säker på att det fanns något större utanför världen och uppmanade dem att färdas till den förbjudna skogen och likt honom själv äta av de violetta frukterna som gjort honom mer klarsynt och misstro deras gud Nominatorn. Nachash varnade också för de andra arkonerna. Den bevingade katten Iblis, hierodulen Modern, scarabén Ialdabaut, bronsjätten Trimegisto, stridstuppen Adamel och spindeln Bayaga. De hade alla en falsk tro och förskjutit honom och hans stamfolk till den södra delen där stavdemonerna levde och frodades i anslutning till den gigantiska lutande staven som synes på håll. Som skydd från demonerna hade de övriga arkonerna gömt sig bakom Bayagas enorma nät som höll demonerna borta från den norra delen. Melobin frågade hur man skulle ta sig genom spindelns nät till norr, och Nachash förklarade att oljan från polmträdens frukt, den frukt man fötts ur, gjorde detta möjligt.

Han lät därefter sällskapet bestiga stenkuben på vars topp låg en kropp av en stenoxe. Här hade man utsikt över Ursjön men såg också två figurer nere på stranden som verkade upptagna med något.

Melobin hade känt igen något i den enda figuren och började rusa ner mot stranden. Radagast, som stod och spelade ett parti smickelbräde med en regnbågsfärgad tupp tittade till när isdruiden kom rusande och i ett glädjefyllt tjut kastade de sig i varandras armar. Radagast var fortfarande vackrare än Melobin själv och Melobin kom för första gången att tänka kafrilerprästens perfekt symmetriska ansikte som han alltid måste beundrat. Koklai, som tuppen hette, förklarade att han funnit Radagast och hans spegelbild dödligt sårade efter fallet från spegeln, men att han klöv deras runor och sammanfoga de oförstörda halvorna, men ingen i gruppen förstod vad tuppen egentligen menade.

Färden gick vidare mot arkonen Bayagas spindelnät och mycket riktigt gjorde den olja man smorde in sig med att man enkelt kunde slinka igenom dess trådar där horndemoner istället fastnade i väntan på den väldiga spindeln Bayaga och hennes något mindre tjänarspindlar tog dem som föda. Radagast hade svårt för spindlarna och i ett oförsiktigt försök att hålla en av dem på avstånd satte han eld på både en tjänarspindel och hela Bayagas kolossala nät som inom kort även tagit död på övriga spindlar. Ett omfattande snöfall av askan från nätet lösgjorde sig och dränkte marken i svart aska samtidigt som temperaturen blev smått outhärdlig. Man kände också att något annat förändrats i världen, men fortsatte mot den förbjudna skogen. Melobin hade under färden lagt märke till att alla bythaner hade ett tecken i nacken som var målat med en blå färg, men att de själva inte kunde se det blåa när han försökte visa dem. Radagast hade också kommit fram till samma sak under sin vistelse i Bythos och menade att även växterna hade liknande markeringar. De märkte också att det hade börjat skymma, men bythanerna förklarade oroat att det aldrig brukade bli mörkare i Bythos och att detta snarare berodde på den fallande askan.

Väl vid den förbjudna skogen ville inte bythanerna följa dem längre utan vändade utanför. Melobin, Radagast, Arvor, Ulvric och Haejmir fortsatte in i skogen och blev snart angripna av än väldig best på åtta ben, vilken dock snabbt nedgjordes av Radagasts magiska eld och hugg från övriga. Snart siktade man skogens violetta träd där frukter låg i drivor på marken. Sällskapet tog genast för sig av frukterna och inom kort uppenbarade sig ett kaos av färger och en ensam vit fläck. Fläcken växte till en stentjur som började tala till dem:
- ”Jag är Stenfar styckad i sju. Sju namn på sju

arkoner. Ett åttonde insegel vaktar dörren bort”.
- ”Namnets död är deras död, deras död mitt liv”.
- ”Låt orött ljus bli er sanning, låt eld bli ert vapen”.
- "Världen är rund”.
- ”Världen är platt”.
- ”Blått det enda namnet av många är”.
- ”Fåglar lägger i slutet skal sitt nästa liv. De bygger
sitt rede som högst och varmast”.
- ”Moderns namn är det kvinnligaste”.
- ”Som den förskjutne själv är hans namn: utanför. l Bythos är han odödlig”.
- ”Spindlars och insekters namn är likväl deras väg”.
- ”Den störstes namn: På jord, ur jord, i jord, av jord”.
- ”Pennan är mäktigare än svärdet”.
- ”Bortom vinet sanningen”.
- ”Bara från världens enda punkt kan det åttonde inseglet brytas. Använd huvudet”.
- ”Det enda som biter på skölden i djupet, på det åttonde inseglet” säger tjuren och visar bilden en slangbella, ett spindelnät och ett tjurhuvud.
- ”Den enda punkten är världens ände” ekar tjurens ord samtidigt som den tynar bort.

En lång diskussion följde kring vad som egentligen menades med tjurens ledtrådar och om man verkligen vågade lita på ormen Nachash. Man beslöt sig för att vandra till arkonen Iblis och fick åter vägledning av spindelstammens bythaner när man kom ut ur skogen. Färden gick upp i bergen och utsikten visade ett vinrött hav i norr med väldiga glaciärer vid kanterna. Längs stranden drog den väldiga Ialdabauot fram över sanden och bildade just sitt namn i sitt spår. Radagast och Melobin förstod med ens att namnet på varje arkon skulle frige tjuren.

Vid Iblis tempel i bythanernas enda stad mötte man den bevingade katten. Melobin tilltalade Iblis i hopp om att detta skulle utplåna honom, men fick istället en predikan till svar om att Nominatorn är den ende guden och att Nachash svek dem alla när han upplyste om världsrevan i bergen. Predikan avbröts av en hord stavdemoner som härjade fritt sedan nätet försvann och som nu angrep bythanerna i staden. I kaoset smög sig Melobin och Radagast till en portal i en närliggande bergvägg som visade sig vara en labyrint. I en gemensam kraftansträngning överlistade man labyrinten och kom ut vid ett litet hus i en dalgång. Husets insida visade sig större än utsidan, men var dessutom fullklottrat med Iblis namn i svart bläck på både väggar och tak. Radagast frammanade sitt heliga ljus som urskilde en blå namnteckning i allt svart bläck. Radagast brände bort namnet och åter kändes något i världen förändrat. Man fann också ett sovrum med en lertavla med Trimegistos namn. I samma stund som den slogs i bitar kände man åter hur något hänt. När man återvände till tumulten i staden syntes inte längre Iblis till och på väg ner till stranden såg man den väldige bronsjätten stå stilla vid en bergssluttning. Sällskapet hjälptes sedan åt att fylla igen Ialdabaots spår vilket gjorde att även scarabén försvann och efter en lång klättring till bergens högsta topp fann man fågelägg med  Adamels namn som man krossade.

De överlevande bythanerna förde dem nu till Moderns platå där en liten trädgård och ett lusthus var uppfört. Den undersköna Modern tog hjärtligt emot dem och berättade lyckligt att hon väntat på dem. Medan övriga väntade utanför trädgården följde både Melobin och Radagast förälskat med henne runt i trädgården. När de inte lyckades lura ur henne sitt namn så drog hon dem med sig till en glänta med åtta urnor i olika metaller. Varje krus synliggjorde ett namn för den som drack och ett av de åtta namnen var hennes, medan övriga namn åkallade demoner. Radagast började dricka sig igenom krusen medan Melobin tog tillfället i akt att förlusta sig med husets värdinna. När kafrilerprästen till sist dragit slutsatsen att Moderns namn var Cupria förstörde han kopparkruset med namnet och genast försvann den vackra hierodulen ur den besvikne Melobins armar.

När man långt senare återvände till Nachash och stenkuben vadade man genom den svarta askan. Ormen var exalterad över hur stentjurens kroppsdelar uppstått på stenkuben men insåg också att hans eget liv var tvunget att offras för att färdigställa statyn. Utan ett ord slog han en knut på sig själv och knäckte sin egen nacke varpå det försvunna tjurhuvudet uppenbarade sig. Sällskapet tog genast med sig huvudet till Bayagas uppbrunna nät där de tjockades trådarna i spindelnätet klarat sig från elden. Melobin och Radagast klättrade upp till nätets mitt och placerade huvudet i ett tyngdlöst läge innan Radagast kapade trådarna med magisk eld. Tjurhuvudet for med full kraft ner i ravinen, eller revan i världsrevan som Iblis tidigare omnämnt den. Ett dovs muller hördes då världen sprack och skakades av jordbävningar och en ny sol steg över Bythos himmel. Snart låg världen tyst och stilla och alla bythanerna var försvunna. Sällskapet vandrade ner till det vinröda havet där man fann en klippa av kork. Efter att ha skurit ut en båt ur klippan behag man sig ut på havet. Arvor som kände doften av vin kunde inte motstå att smaka på havet varpå han vrålade att havet var av vin och medvetet var nära att falla i. Oron steg dock när en enorm havsström slet tag i båten och förde den mot ett gigantiskt fall. I nästa sekund föll de alla över kanten och efter att ha fallit länge såg man ett vidsträckt stengolv komma allt närmare, men istället för att krossas dunsade man ner i en hög på golvet i en slottskammare.

Woddams Port

Melobin försökte se sig omkring. Var han död? Alla riktningar hade upphört att existera. Fingrar eller tentakler omslöt honom och förde isdruiden in i en okänd passage. Snart hör han väggarna tala svagt och sjönk utmattad in i ett obegripligt töcken. Rösten kom allt starkare tills den var det enda som omgav honom.

- Ingen har lurat Ghumgakks tjänare
- Ingen säger sig vara den högste viskaren
- Ingen har stulit sitt namn ur Tabula Rasa
- Ingen skall straffas!
- Ingen studerade hos samma mästare som Kamalkus
- Ingen håller sin mästare fången. Befria mästaren
- Ditt namn är från denna dag ”Tjärven” och du tillhör mina strimmiga grodor.

Sekunderna senare trycktes Melobin vidare genom organisk och illaluktande massa som övergick i alltmer dy tills han plötsligt såg dagsljuset ovan och vräkte sig upp ur myrvattnet. Han var tillbaka i Sumbra vid Manghaldes ö. Kvarlevorna efter shaguliten låg svartnade kringspridda i träskdyn runt honom vilket ytterligare ökade illamåendet. Ghumgakk hade räddat isdruiden men i efterhand ställt kravet att han skulle ingå i demonens mördarsekt. Den Ingen som demonen nämnt var med all sannolikhet Shagul som genom att stjäla sin runa inte kunde namngivas.

Kvar på träskön fanns förutom Haejmir, Arvor och Ulvric även Didra, Perrima, Melealina, Nastigast i kroppen efter en tiggare samt Manzola och hans följe. Praanz da Kaelve hade rest på hemligt uppdrag för Digeta Longas räkning även om Arvor lyckats tjuvlyssna att saken gällde en komplott mot Kishatet nu när den högste drömdödaren befann sig på annan ort.

Man beslutade sig för att stjäla tillbaka den vita pälsen från Raoga och när natten föll så skar sig Arvor in genom duken på ett av Kishaternas tält och lättade den från Manzolas packning. Kort därpå flydde sällskapet och lämnade Kishaterna och deras ledare kvar på ön.

Efter en lång färd till Joodak reste man med båt norrut för att passera Gatves klippa på vägen till Fokale, det ökenland där Melealina hävdade att den uråldriga Woddamporten låg gömd i öknen. Porten var den enda vägen till Bythos nu när Ebharing girigt och uppmärksamt vaktade de Grå Hallarna efter Manghaldes och Melobins ödestigna besök.

I Kastellet på Gatves Klippa fick man ett bittert bemötande då Fundibera och Gozcana, fortfarande fånge i varandras kroppar, flytt till Kamalkus. Melobin försökte ställa frågor kring Kamalkus och Shaguls mästare men trollkarlen vägrade ge svar innan hans syster och Gozcana fått tillbaka sina kroppar. Haejmir som fortfarande hade kvar tvillingband lät den ena själen byta plats med den andre och till sist så var båda återställda. Kamalkus i sin tur hade undertiden avstenat Steinar som till allmän irritation gjorde en för egen smak storartad entré i salongen. Trollkarlen påminde nu Melobin om de speglar som sällskapet haft sönder under sitt föregående besök. Förhandlingen slutade i att Kamalkus fick Tvillingband som kompensation varpå han berättade om Kraglinda nedom bergen, det palats i Folda utanför Fontra Cilor där han och Shagul varit lärlingar hos häxmästaren Asadrumal av Folda.

Efter båtfärd till den Palamoxi hamnstaden Angerda nådde man flera dagar senare den fornstora Klavyki huvudstaden Fontra Cilor. Här fick man reda på att palatset Kraglinda nedom bergen var hemsökt och att inte ens Abzulvans animister som nyligen drivit kvardröjande andevarelser ur staden vågat närma sig platsen. Furstefamiljen av Folda hade ansetts utdöd tills alldeles nyligen då en arvtagare skall ha gjort anspråk på ägorna.

Efter att ha lämnat de övriga inkvarterade på värdshus begav sig Melobin ensam till det hemsökta palatset. Sedan konfrontationen med Ghumgakk och upphöjelsen till Rhabdoranas mördarsekt bar isdruiden en parasit i örat som lät honom föra primitiv kommunikation med de andra sektsyskonen. Parasiten gjorde honom tidigt uppmärksam på att palatsområdet var fullt av sektsyskon och innan han hunnit reagera hade de dykt upp kring honom.

Som fullvärdig medlem i Rhabdorana kunde Melobin obehindrat röra sig i palatset bortsett från den flygel som palatsets äldstesyskon Thyboron förvägrade honom, eftersom den tillhörde furstefamiljens rådgivare. Furstefamiljen visades sig enbart bestå av en man vars yttre Melobin kände igen från Arhem som ingen mindre än skojaren Robur Rödvad. Han fann även en palatshall med led av Klavykiska rundpelare och huvudlösa statyer där den sista enbart innehöll stenfötter och inskriptionen ”Mitt namn är Uroboren – Konungars konung. Se mitt verk, I mäktige, och förtvivla”. Slutligen gjorde isdruiden ett besök i palatsets källare dit Rhabdorana-mördarna beg sig nakna för att tillbe Ghumgakk. Melobin kunde dock snabbt konstatera att den demon som huserade i källaren inte alls var demonfursten utan en bedragare som lurat syskonen till underkastelse.

Bekymrad över det han sett smög sig Melobin i skymundan och ströp sin egen halspulsåder samtidigt som han kved fram bönen till sin nyblivna skuggmakt.

- Store galla, o mäktige förgöraren, vägled oss mot dem som valhelgat ditt namn. Lämna underjordens syragölar. Kom till vår hjälp. Riv färska lik bland dem som hånat vår bestämmelse! Gudinnan vare hämnad bland dem som bespottar hennes tjänare. Låt den stora ulven äta ulvarna. Räck ut och rör tron!

- Vem är jag?

- Du är Ghumgakk liksörplaren
- Du är Ghumgakk som inte äter föde
- Du är Ghumgakk som inte dricker vätska
- Du är Ghumgakk som inte känner födooffer
- Du är Ghumgakk som inte tar dryckesoffer

Demonen svarade med sin mäktiga stämma och Melobin förklarade allt han sett. Ghumgakk vrålade i ursinne och förbannade både bedragaren och sina godtrogna undersåtar. Strax därpå började palatset skaka och Melobin lämnade i all hast platsen.

Följande morgon återvände Kmordadruiden tillsammans med de övriga sitt sällskap. Melobin fann inte längre någon aktivitet i sitt kollektiva sektmedvetande men fann istället Robur Rödvad ensam och snyftande på palatstrappan. När falskfursten såg Melobin och de andra försökte han först fly men Melobin brottade snabbt ner honom på marken. Rödvad började gråta hejdlöst och flämtade att Shagul höll en fånge i palatsets källare med glasartad hud men att trollkarlen hade makt över Robur som tvingades spela furste av Folda som en täckmantel för Shaguls verksamhet på Palamux. Shagul hade också Rödvads namn i blod vilket gav trollkarlen makt att när som helst ända hans liv, något han nu fruktade efter att Rhabdorana-syskonen plötsligt övergivit honom. Melobin och Radagast förklarade tillsammans för Rödvad att hans enda chans var att hjälpa dem att befria Glasmannen i källaren då mannen med stor sannolikhet var trollkunnig och kanske kunde förhindra Shagul. Rödvad tycktes fundera en stund men insåg till sist att detta var hans chans att bli fri. I rask takt förde han nu sällskapet genom palatsets storslagna hallar och genom den flygel som Melobin tidigare blivit nekad. Här fanns dissektionssalar och laboratorier som syftade till oklar forskning, men på Rödvads inrådan att inte röra något fortsatte man vidare nerför trappor till ett underjordiskt valv med en uppbruten järnport. Den smala korridoren på andra sidan var fylld med allsköns bråte. Färden fortsatte genom ett hål i väggens mursten och ner för en trappsats i ett cirkelrunt schakt som fanns där bakom. På schaktets botten stannade alla till. En enorm spegel klädde ena väggen och speglade en genomskinlig manskropp som hängde i en kedja över öppen eld. Utan att tveka hjälptes man åt att hissa ner människogestalten och bröt hans kedjor samtidigt som Rödvad återberättade att Shagul hållit honm vid liv i tre mansåldrar. Glasmannen låg orörlig på golvet, men från mannens bröstkorg syntes ett svagt flimmer vilket skvallrade om att han var vid liv.

Med gemensamma krafter återvände man till värdshuset där Glasmannen efter nattens vila återfick medvetandet och lovade, i tacksamhet för att slutligen blivit räddad, att föra sällskapet till och bortom Woddamporten. Melobin undrade om mannen verkligen var den Asadrumal av Folda som för flera mansåldrar undervisat Shagul och Kamalkus. Glasmannen log och förklarade att Asadrumal var ett av hans yngre tilltalsnamn. Under många århundraden hade han i Traxilme ärats som profeten Golabag, men efter ett missöde med skapelseboken Tabula Rasa ansåg hans sig tvungen att iscensätta sin död och fly norrut till det primitiva Argond där han snart gav kejserliga råd under imperiets storhetstid. Han hade senare följt nybyggarna till Lasemos på Palamux. I Voag Aspede blev han för sina lärljungar den grå eminensen Volterra till dess att staden utplånades. I hemlighet slog han då följe med expeditionerna mot Moskorien som skapade Klavynska riket. Här uppförde han palatset Kraglinda under namnet Asadrumal av Folda och undervisade Shagul eller Shigela, den lilla skorpionen, som Glasmannen envisades med att kalla honom. Här grundlade han även byn HOXOH som gått från obetydlighet till Illusionisternas centrum i Argond. När klavykerna koloniserade Paratorna var han också delaktig men förde sin bosättning mot öns norra delar där han gjorde sig känd som Astrumal DiFolt. Det namn som Glasmannen föredrog var Uroboren, det äldsta namn han givits. Melobin och de andra ryste över mannens historiska tillkännagivande. Var mannen de frigett ett större hot mot världsordningen än Shagul?

Följande dag provianterade man och införskaffade färdmedel inför resan mot Fokale som Uroboren pekat ut som Woddamportens hemvist. Innan avfärd fann man Robur Rödvad stel och kall i sin bädd på värdshuset. Shagul hade hämnats falskfurstens svek, men enligt Didras viskande förmoder Elmesum så hade även trollkarlen dött, förmodligen en hämnd från demonfursten Ghumgakk. Glasmannen avfärdade dock teorierna om Shigelas bortgång. Ur tomma intet uppenbarade han Tabula Rasa och förklarade att Shigela stal en del av boken som Uroboren gömt i sin grav i Traxilme.

Med boken i sin ägo kontrollerar Shigela sin runa som gör att gudarna saknar berättarmakt över honom. Av samma anledning har han lyckats spegla runan och därigenom skapat sina kloner vilka nu endast var en färre. Uroboren slog ihop händerna där den nyss uppenbarade boken försvann och lånade Melobins kniv. Skar därpå ut Robur Rödvads tunga och förklarade det som en försiktighetsåtgärd mot att den döde skulle skvallra för någon i dödsriket. Man beslutade sig för att lämna oraklen, Perrima och Didra i Fontra Cilor och gav sig i skymningen av ut över Fokaleslätten.

Många dagar senare siktade sällskapets karavan ökenstaden Na Yoh där Uroboren såg till att man fick audiens hos stammen Soerras shamaner som vakade över Woddams port i den förbjudna tempelstaden Yoh Niur. Melobin iscensatte ett skådespel för de samlade shamanerna och berättade tillsammans med Haejmir och Arvor hur man genomlevt de äventyr och den profetia som nu fört dem hit samt att man nu sökte passage genom Woddams port i Yoh Niur. Shamanerna var märkbart imponerade av uppvisningen och gav sällskapet tillåtelse att under några dagar beträda den heliga staden.

 

Efter att ha vandrat hela natten i den kyliga öknen nådde man till sist fram till Yoh Niur där den eftersökta Woddamporten visade sig täckt av en vidrig och oformlig levande massa. Uroboren hade dock vetskap om en hemlig passage under ett av huset där en magisk mekanism lät en närliggande koloss falla och dödade odjuret samtidigt som den öppnade en reva i porten. Kaos utbröt i tempelstaden och i tumulten firade man sig kvickt ner genom hålet i porten. Vandringen bortom Woddamiternas port pågick i flera timmar och tack vare Uroboren undgick man flera faror i form av dolda slukhål, benspräckande toner och insektsliknande varelser som man undvek att väcka ur sin dvala. Långt om länge steg man ut vid ett gigantiskt syrahav utan slut. En lång stenpir ledde ut till ett underligt värdshus som Haejmir kände igen från sin vandring med Fundibera. Inne på värdshuset rådde feststämning bland besökarna. Melobin kunde konstatera att samtliga hade tunna silversträngar knutna till sig, men att strängarna bara syntes i ögonvrån. Med sitt vapen försökte han kapa en av strängarna, men eggen skar bara genom luften. I ett hörn fann man den muntre Robur Rödvad som dock saknade talförmåga efter Uroborens ingrepp. Rödvad skålade och log som om alla hans tidigare bekymmer nu fallit i glömska och ingen i sällskapet var hjärtlös nog att påminna honom.

När till slut den siste besökaren på värdshuset slumrat till så hördes väsanden och illvilliga skratt från syrahavet utanför där brungula små demonvarelser hetsigt börjat hala in de nyväckta värdshusgästerna i sina silvertrådar. Tilltagande gråt och panikslagna skrik hördes när de första festdeltagarna for i syrahavet och huden från deras kroppar genast förbrändes. Melobin och hans vänner fick till sist syn på Robur Rödvad som krampaktigt försökte hålla emot två av demonerna, men med skräckslagna ögon insåg att kampen redan var förlorad. I ett tungolöst strupvrål slets den olycklige låtsasfursten ner under ytan och snart blev allt tyst och stilla sånär som på några besvikna demoner som ännu plaskade ilsket när de märkte att sällskapet på piren saknade silversträngar.


Det gröna ögat

Efter en veckolång seglats med Barkmannen siktade man åter den Okruzanderviken där den Trakoriska huvudstaden pyrde av krigsmobilisering och krigsskepp. Resan hade varit händelselös sånär som på att Arvor tonsatt en av Melobins Kmordaböner ackompanjerad av ett dansstycke som Didra lade till. Väl i djuphavshamnen Okruzande delade man på sig. Melobin traskade småsjungande ut bland handelsstånden och blev snart ertappad som ”isens svartpräst” men lyckades undslippa en stenkastande lynchmobb genom att skydda sig med en tunn, men tillräcklig isvägg som angriparna sprang in i. Didra stannade också i Okruzande där hon passade på att dryga ut reskassan genom att stjäla penningpungar från förbipasserande handelsmän.

Hæjmir, Ulvric och Arvor tog tillsammans en flotte över till Tricilve och fastlandet där Hæjmir och Ulvric begav sig för att proviantera och köpa en ny rustning till Hæjmir efter incidenten i Hoskas magnetiska klyfta. På vägen ut från handelsboden slets Hæjmir in i en närliggande gränd där självaste Praanz da Kaelve väntade. Efter ett kort förhör om Radagasts tillhåll och sällskapets motiv så krävde han att det blå barnet skulle föras till honom för att undersökas av Digeta Longa.

Arvor sändes för att ordna med en diligens för vidare färd mot Kamest. Arvor hade dock bestämt sig för att pröva lyckan med sitt nya musikstycke och fick gott om åskådare och mynt i ett gatuhörn. Kort därpå dök en välklädd herre upp och frågade om barden möjligtvis kände till musikstycket Tiamats Tvevnad, vilket Arvor utan större svårighet knäppte fram på klockerinen. Mannen log tårögd och förde med sig Arvor in på den närliggande tavernan Bockapungens vinsal där han beställde bjöd den musikaliske på årgångsviner från Balgumél och presenterade sig som spelledare Enpeze – Frihetsspelens organisatör. Arvor var just den talang som Enpeze sökte för att hålla spelens inledningscermoni på Hundparkens arena där inte mindre en tiotusen åskådare skulle se honom framträda. Arvor sken upp och utan omsvep tackade han ja till erbjudandet vilket gjorde att en enorm feststämning utbröt där Arvor bjöds på allt vad huset och dess besökare hade att bjuda. Spelemannen hade snart glömt sina åtaganden vilka var som bortspolade av det smicker och de gåvor han presenterades.

Samma kväll möttes man upp i Kabrila by stax söder om staden för att fortsätta resan mot Kamest i skydd av mörkret, men Arvor dök aldrig upp med diligensen. Förargade bestämde man sig för att spendera natten i byns enda värdshus med förhoppningen att den dåraktige spelemannen skulle ansluta sig senare. Samma natt vaknade Melobin med en otäck känsla av att någon bortom hans synfält synade honom ingående. När han grep sin stridslie och snurrade runt så möttes han av det blå barnet som stod vid hans sängkant och log underligt emot honom. Han skulle just fråga barnet vad han ville då han avbröts av barnets röst som inte längre var luddig och oskuldsfull utan klar och hånfull samtidigt som han skymtade purpurfärg i dess ena öga. Melobin blev åter en gång manad att inse hopplösheten i att kämpa emot och att hans tankesjuka snart skulle förgöra honom. Med Shaguls hjälp skulle hans öde istället skrivas bort från gudarnas enfaldiga plan och fängelset skulle brytas. Melobin avfärdade åter en gång erbjudandet just som Didra kom instormande och grep barnet som genast föll till marken och vaknade ur sin magiska sömngång.

Följande morgon fick man höra nyheter från Tricilve. Frihetsspelen som skulle gå av stapeln samma dag hade åter en gång lyckats lura till sig en farsegels bard som intet ont anande hade accepterat att spela under öppningsceremonin. Vad ceremonin egentligen föreställde var ett skådespel där det trakoriska riket frigjorde sig från de stelnade urriket på Palamux vilket den olycklige barden skulle symbolisera genom att hånas och skickas naken på en flotte tillbaka till grannön. Sällskapet kunde inte låta bli att gapskratta när de fick höra att bardens namn var Arvor Salmello, och bestämde sig för att inte varna barden då de ansåg detta bli ett gott straff för att han uteblivit från deras mötesplats.

Följande afton marscherade Arvor till folkets jubel upp till arenan där vägen kantats av hans stiliga porträtt. Sin välvaxade klockerin hade han med sig liksom lärdomar från dagens möten med välmenande musiker som gett honom tips på klädsel och sångstil för att bäst vinna publiken. Inne på arenan måste publikhavet varit fullt av förväntan, då tystnaden var total när Arvor steg ut på dess rundel. Efter tecken från cermonimästaren började han knäppa självsäkert på sitt instrument, men hann inte längre än första stycket innan en busvissling ljöd genom publiken och en mängd bråkstakar rusade skrålande mot honom samtidigt som ett regn av mosig frukt träffade honom. Panikslagen försökte barden byta sång men sekunderna senare hade busarna slitit sönder både klockerin och kläder varpå han naken bars runt till publikens spott och jubel. Strax kom en halvnaken kvinna insidande och piskade efter processionen vilket blev för mycket för den förtvivlade Arvor som svimmade.

Efter att ha slängt rutten frukt efter den otursamme barden rodde Hæjmir och Ulvric samma kväll ut för att rädda honom från den grovslagnas flotten som var tänkt att skicka honom tillbaka till det Klavynska riket. Arvor som vaknat upp och först hoppats allt varit en dröm var nu så förkrossad att Hæjmir fick slänga sig efter honom så att inte barden skulle ta livet av sig i det grumliga vattnet.

Flera dagar senare anlände sällskapet till Manghaldes gömställe ute i de ogästvänliga Sumbraträsken. Nastigast som befann sig i kroppen av Gozcana da Skuger var så illa däran efter sitt opiandermissbruk att kroppen snart skulle ge upp. Man bestämde sig därför att flytta tillbaka Nastigast in i Tvillingband och istället låta häxan Fundibera besätta den döende kroppen innan man skulle ge den en knuff på vägen. Amulettens magi fick verka, men Gozcanas kropp försvann spårlöst innan man kunnat avsluta den. Under återstoden av dagen studerade man Vox Ranzina för att få ledtrådar om det sista oraklet som man misstänkte fanns på Saphyna. Med Perrimas hjälp lyckades man bekräfta sina misstankar och att oraklet skulle finnas i en dal i Tocmerskogen. Samma kväll försökte Manghalde att prata vett med Melobin då han hört rykten om sonens skapelsestörande tilltag vid Kungsklippan. En dispyt utbröt då Melobin inte var i stånd att ta skapelsevisdom från den far som funnits större delen av sitt liv i Shaguls tjänst, men insåg samtidigt att Manghalde bara ville honom väl.

Efter en båtfärd till Zaroflas lyckades man hitta en katremass som trots krigstillståndet seglade mot hamnstaden Tigôld på Saphyna. Innan färden lurar Hæjmir en uteliggade att byta plats med Nastigast i amuletten så den senare kan återvända till Manghalde i uteliggarens kropp. I Tigôld  har man knappt anlänt hamnen när tunga steg skakar omgivningen och den levande statyn vandrar upp ur hamnbassängen i riktning mot sällskapet. Likt panikslagna stadsbor flyr man åt olika håll och märker att statyn följer Ulvric ut på bryggan mot båtarna. Melobin kastar sig fram och fryser åter en gång in statyn i ett lager tjock is varpå man skyndsamt lämnar staden.

På färden sydost får man höra rykten om ransardernas skövlingar och kallblod men också om den förrädiska Tocmerskogen och dess mispelsnår som suger blodet ur de oförsiktiga. På ett värdshus samma kväll hamnar Hæjmir i bråk med en trakorisk officier som vill konfiskera deras vapen och full tumult utbryter där Hæjmir dräper officeren samtidigt som Didra sätter eld på värdshuset.

Färden genom den snåriga och ogästvänliga Tocmerskogen är hård och många gånger tvivlar sällskapet på att man någonsin kommer att komma fram. Efter alltför många vilostunder dyker den levande statyn Nekromorbus slutligen upp och angriper ännu en gång Ulvric. Hæjmir rycker snabbt fram Tvillingband som sväljer Ulvrics själ. Den olycklige uteliggaren hann aldrig återfå sansen innan den levande statyn genomborrade hans nyvunna kropp och förvandlades därefter åter till staty. Arvor som tillhörde asymtoternas gille mindes nu historien om den levande statyn Nekromorbus – hämnaren från Suderse vars förbannelse man nu brutit.

Någon dag senare anlände man till ett tempel just på den plats där Klamma ström möter den Trakoriska sjön. En vacker kvinna hälsade dem och presenterade sig som Sabarga av heliga Abzû. Templet var tillägnat sötvattensguden Enki och rymde förutom de själva gästen Sambarsynd Coria som var på genomresa i Abzulvans tjänst. Melobin hade en lång diskussion med den sympatiske Abzulvan-ledaren som visade sig vara god vän till Radagast och som blev djupt bedrövad när han hörde talas om att kafrilerprästen fallit ut i världen bortom världen. Han menade dock att det ännu fanns hopp om att återkalla den försvunne vännen, och att man skulle be det skogsoraklet, Melealina om hjälp.

Samma natt låt Arvor klarvaken och drogs med ångest efter den föremjukande scenen i Tricilve. Plötsligt hörde han ett dovt skrik och väckte genast de andra. I templet fann man Sabarga mördad med en stengroda knuten i handen. Vid templets underjordiska sjö fann man Sambarsynd Coria som flydde ner i vattnet för att undgå en framstormande Rhabdorana-mördare. Hæjmir fick en idée och plockade fram Tvillingband så Ulvric plötsligt befann sig i Rhabrorana-mördarens kropp. Av Sambarsynd Coria syntes dessvärre enbart en väldig Välserkott som via undervattenstunnlar snart simmade fritt i havet.

Följande dag nådde man äntligen fram till skogsoraklet Melealina som satt väntande under en väldig blomsterek. I missnöjda ordalag började hon anklaga sällskapet för att vara ovärdiga och att Peatro Patralba måste gjort ett misstag. Den framträdande Radagast hade fallit genom en skapelsevidrig spegel, Melobin hade tvingat isens väsen till underkastelse vid Kungsklippan, den vita vargpälsen hade man gett bort, den skapelsevidriga amuletten Tvillingband hade man använt för att byta plats på oräkneliga antal varelser i skapelsen och dessutom bar Melobin det skapelsevidriga Ezers huvud med vilket han onaturligt kunde frammana köldens väsen där han behagade istället för som en sann isdruid. Melobin blev ursinnig, men förstod att Melealina hade rätt. Han hängde av sig amuletten och överlämnade den till skogsoraklet som log och berömde hans gest. Även Hæjmir lämnade ifrån sig sin amulett och fick lovord.

Många dagar senare anlände man med Melealina till Manghalde i Sumbra där även Fundibera, Shar Kishanti Manzola, Praanz da Kaelve och Peatro Patralba samlats med sina resesällskap. Melealina tog till orda och förklarade inför folksamlingen att de alla representerade spelpjäser i makten om Konfluxen samt att Radagast saknades. Hon vände sig därefter mot Fundibera som hon tilltalade som Shaguls allierade och genast angrep häxmoderns sabeltandade eskort de församlade. Under den blodiga striden som följde släppte alla spärrar för den utskämde Arvor som själv dräpte flest kannibalkvinnor. När striden var över såg man Fundibera försvinna ut i träsket, men Melealina hejdade dem från att följa efter eftersom det fanns viktigare saker att göra. Hon pratade om hotet från Shagul och demonen Ebharing som Shagul planerade att släppas lös i världen som en sjukdom om han kom att dominera Konfluxpunkten. Hon bad därefter Melobin att följa Manghalde ut i multiversum för att hämta Store Stenfar och den försvunne Radagast, ett uppdrag han genast accepterade varpå de snart steg iväg bortom världens slöjor och in i de gigantiska grå hallarna. Vid en korsväg stod de oväntat vid en jättelik staty med många utsträckta armar och ett ondskefullt flin. Manghalde vrålar åt statyn att vika undan i det heliga berget Ranz namn, men statyn höjer armarna mot taket så vassa klingor växer fram.

Med tre disharmoniska stämmor svarade odjuret: ”Jag är Ebharing, världserövraren, den som gör det som behagar honom. Ni patetiska far och son som söker men aldrig finner. Jag njöt när min sjuka lägrade er kvinna och moder och jag njuter nu när er färd är över”. Demonen gjorde ett fasansfullt utfall mot Melobin och skulle just göra slut på honom när Manghalde kastade sig emellan och frös med blicken då Ebharings klingor genomborrade den gamle shagulitens ruttnande kropp. Melobin vrålade av raseri men Manghalde viskade bara ett svagt ”förlåt” och ”hämnas på odjuret” innan han livlös föll till marken. Isdruiden tittade upp igen för att se den nedblodade statyn ta sats mot honom. ”Alltför långt har ditt liv varit, prästyngel, men nu är det likväl till ända. Min broder Shagul blir tillfreds!”. Ebharing tog stegen som skiljde dem just då den svarta portalen rasade ner som en ridå mellan dem. Melobin hörde varelsen vråla av besvikelse där utanför, men snart var mörkret, värmen och stanken runt honom allt som fanns kvar.


RSS 2.0