Fångarna i Bythos

Melobin såg ut över den fräsande syraoceanen. Plötsligt skymtade han en genomskinlig skepnad som tycktes sväva en bit ut på grönhavet men när figuren började kalla på deras uppmärksamhet överröstades den genast av Uroboren. ”Håll fort för öronen! Varelsen tilltalar er på Höga Språket vars giftighet förtvinar den oinvigde.” Hastigt lydde alla Uroboren som efter en kort dialog med varelsen kunde återberätta att den var woddamiten Culexis som sökte sällskapets hjälp att ta sig genom den inre Woddamporten på andra sidan oceanen. Sällskapet insåg att man inte var i stånd att förhandla och en sargad klippa fördes fram ur havets djup där sällskapet gick ombord.

Färden över oceanen kändes som en evighet och i svallvågorna från klippans rörelse syntes flådda människor under havsytan som plågades av smådemoner på alla otänkbara sätt. Melobin flinade hysteriskt åt de olycksaliga medan Haejmir och Arvor närmast fick kväljningar och höll på att svimma.

I takt med att färden närmade sig sin destination växte ett rytmiskt muller allt starkare och i en vik saktade woddamiten in framför en slät och lodrät klippvägg där en enorm ornamenterad halvcirkel blockerade färdvägen. Melobin insåg att halvcirkeln var den inre woddamporten och märkte samtidigt att det rytmiska ljudet kom från en hög klipphylla belägen mitt emot porten. Han skulle just fråga Uroboren om råd då han märkte att glasmannen var försvunnen och kunde inte längre påminna sig om när han sett honom senast. Väl uppe på hyllan kunde den musikaliske Arvor konstatera att hyllan utgjorde en anordning där stenar rytmiskt skulle släppas ner i havet enligt ett primitivt notsystem komponerat på klippväggen. Allteftersom barden fällde stenar genom klippans olika hålrum skapades allt större vågor som slutligen förenades i en gigantisk vägg av syra som med ett öronbedövande dån krossade woddamporten varpå hela oceanen forsade ut genom dess enorma öppning samtidigt som portens fulla cirkeln blev synlig.

Väl vid portöppningen blickade sällskapet ut över en grå och fullständig tomhet på andra sidan sånär som på ett brospann av gulrosa sand som spontant samlats till en väg rakt ut i tomheten. Melobin insåg att det inte fanns någon återvändo och försiktig tog man steget ut på bron.

Ytterligare en evighet passerade medan man vandrade över den till synes eviga bron. Vid ett tillfälle flöt plötsligt stora bubblor med grodliknande varelser förbi och Melobin kunde inte låta bli att försöka punktera en bubbla med en projektil, vilket dock misslyckades. Slutligen uppenbarade sig ytterligare en port på bron och när man med gemensamma krafter pressade upp den lösgjordes en kraftig vind som blåste bort den underliga bron varpå alla föll handlöst i ett snöfall av vita trådar som till sist omslöt var och en av de hjälplösa hjältarna.

Melobin vaknade upp ur en drömlös sömn. En kvav och porös massa omslöt honom i och med en knastrande rörelse slet han instinktivt efter sin mördarskära. Några hastiga snitt senare hade han tagit sig loss ur den hängande trädfrukt som hållit honom fången. Från ett närliggande träd kunde han ana rörelser och snart hade han befriat alla i sällskapet som på samma sätt vaknat upp i liknande frukter. Världen man vaknat upp i var röd i alla nyansera vilket tycktes inneboende i själva landskapet som saknade annan ljuskälla. Dalen som man nu stod i bestod av gles skog med gigantiska träd som mest liknande någon form av havsanemoner och det var frukten från dessa träd som sällskapet nu kläckts ur. Stridslarm och rop på hjälp hördes alldeles nära och när man rusade till undsättning möttes man av tre marsvinsliknande figurer som stred tappert med träpåkar mot sex stycken magra och bevingade humanoider som med rävsaxkäftar gick till ursinniga anfall. Arvor högg en av rävsaxkäftarna med sitt svärd, Haejmir sänkte en annan med sitt armborst och Melobin lät en tredje smaka på sin mördarlie vilket genast gjorde att de övriga tog till flykten. Tacksamma tjattrade marsvinsfigurerna till sina undsättare och ledde dem till sin grottboning en stadig marsch från striden. I grottan huserade hela stammen med ledare och äldste som under det påföljande gästabudet kunde berätta för Melobin att de var bythaner av ormstammen och att världen hette Bythos.

Efter att alla sovit vägleddes sällskapet till stammens andlige ledare – Nachash. Nachash, som var en gigantisk orm, höll till nere vid Ursjön där den vaktade en stenkub.  Nachash förstod att sällskapet var från bortomvärlden och förklarade exalterat att något var fel med Bythos men han visste inte exakt vad. Han var dock säker på att det fanns något större utanför världen och uppmanade dem att färdas till den förbjudna skogen och likt honom själv äta av de violetta frukterna som gjort honom mer klarsynt och misstro deras gud Nominatorn. Nachash varnade också för de andra arkonerna. Den bevingade katten Iblis, hierodulen Modern, scarabén Ialdabaut, bronsjätten Trimegisto, stridstuppen Adamel och spindeln Bayaga. De hade alla en falsk tro och förskjutit honom och hans stamfolk till den södra delen där stavdemonerna levde och frodades i anslutning till den gigantiska lutande staven som synes på håll. Som skydd från demonerna hade de övriga arkonerna gömt sig bakom Bayagas enorma nät som höll demonerna borta från den norra delen. Melobin frågade hur man skulle ta sig genom spindelns nät till norr, och Nachash förklarade att oljan från polmträdens frukt, den frukt man fötts ur, gjorde detta möjligt.

Han lät därefter sällskapet bestiga stenkuben på vars topp låg en kropp av en stenoxe. Här hade man utsikt över Ursjön men såg också två figurer nere på stranden som verkade upptagna med något.

Melobin hade känt igen något i den enda figuren och började rusa ner mot stranden. Radagast, som stod och spelade ett parti smickelbräde med en regnbågsfärgad tupp tittade till när isdruiden kom rusande och i ett glädjefyllt tjut kastade de sig i varandras armar. Radagast var fortfarande vackrare än Melobin själv och Melobin kom för första gången att tänka kafrilerprästens perfekt symmetriska ansikte som han alltid måste beundrat. Koklai, som tuppen hette, förklarade att han funnit Radagast och hans spegelbild dödligt sårade efter fallet från spegeln, men att han klöv deras runor och sammanfoga de oförstörda halvorna, men ingen i gruppen förstod vad tuppen egentligen menade.

Färden gick vidare mot arkonen Bayagas spindelnät och mycket riktigt gjorde den olja man smorde in sig med att man enkelt kunde slinka igenom dess trådar där horndemoner istället fastnade i väntan på den väldiga spindeln Bayaga och hennes något mindre tjänarspindlar tog dem som föda. Radagast hade svårt för spindlarna och i ett oförsiktigt försök att hålla en av dem på avstånd satte han eld på både en tjänarspindel och hela Bayagas kolossala nät som inom kort även tagit död på övriga spindlar. Ett omfattande snöfall av askan från nätet lösgjorde sig och dränkte marken i svart aska samtidigt som temperaturen blev smått outhärdlig. Man kände också att något annat förändrats i världen, men fortsatte mot den förbjudna skogen. Melobin hade under färden lagt märke till att alla bythaner hade ett tecken i nacken som var målat med en blå färg, men att de själva inte kunde se det blåa när han försökte visa dem. Radagast hade också kommit fram till samma sak under sin vistelse i Bythos och menade att även växterna hade liknande markeringar. De märkte också att det hade börjat skymma, men bythanerna förklarade oroat att det aldrig brukade bli mörkare i Bythos och att detta snarare berodde på den fallande askan.

Väl vid den förbjudna skogen ville inte bythanerna följa dem längre utan vändade utanför. Melobin, Radagast, Arvor, Ulvric och Haejmir fortsatte in i skogen och blev snart angripna av än väldig best på åtta ben, vilken dock snabbt nedgjordes av Radagasts magiska eld och hugg från övriga. Snart siktade man skogens violetta träd där frukter låg i drivor på marken. Sällskapet tog genast för sig av frukterna och inom kort uppenbarade sig ett kaos av färger och en ensam vit fläck. Fläcken växte till en stentjur som började tala till dem:
- ”Jag är Stenfar styckad i sju. Sju namn på sju

arkoner. Ett åttonde insegel vaktar dörren bort”.
- ”Namnets död är deras död, deras död mitt liv”.
- ”Låt orött ljus bli er sanning, låt eld bli ert vapen”.
- "Världen är rund”.
- ”Världen är platt”.
- ”Blått det enda namnet av många är”.
- ”Fåglar lägger i slutet skal sitt nästa liv. De bygger
sitt rede som högst och varmast”.
- ”Moderns namn är det kvinnligaste”.
- ”Som den förskjutne själv är hans namn: utanför. l Bythos är han odödlig”.
- ”Spindlars och insekters namn är likväl deras väg”.
- ”Den störstes namn: På jord, ur jord, i jord, av jord”.
- ”Pennan är mäktigare än svärdet”.
- ”Bortom vinet sanningen”.
- ”Bara från världens enda punkt kan det åttonde inseglet brytas. Använd huvudet”.
- ”Det enda som biter på skölden i djupet, på det åttonde inseglet” säger tjuren och visar bilden en slangbella, ett spindelnät och ett tjurhuvud.
- ”Den enda punkten är världens ände” ekar tjurens ord samtidigt som den tynar bort.

En lång diskussion följde kring vad som egentligen menades med tjurens ledtrådar och om man verkligen vågade lita på ormen Nachash. Man beslöt sig för att vandra till arkonen Iblis och fick åter vägledning av spindelstammens bythaner när man kom ut ur skogen. Färden gick upp i bergen och utsikten visade ett vinrött hav i norr med väldiga glaciärer vid kanterna. Längs stranden drog den väldiga Ialdabauot fram över sanden och bildade just sitt namn i sitt spår. Radagast och Melobin förstod med ens att namnet på varje arkon skulle frige tjuren.

Vid Iblis tempel i bythanernas enda stad mötte man den bevingade katten. Melobin tilltalade Iblis i hopp om att detta skulle utplåna honom, men fick istället en predikan till svar om att Nominatorn är den ende guden och att Nachash svek dem alla när han upplyste om världsrevan i bergen. Predikan avbröts av en hord stavdemoner som härjade fritt sedan nätet försvann och som nu angrep bythanerna i staden. I kaoset smög sig Melobin och Radagast till en portal i en närliggande bergvägg som visade sig vara en labyrint. I en gemensam kraftansträngning överlistade man labyrinten och kom ut vid ett litet hus i en dalgång. Husets insida visade sig större än utsidan, men var dessutom fullklottrat med Iblis namn i svart bläck på både väggar och tak. Radagast frammanade sitt heliga ljus som urskilde en blå namnteckning i allt svart bläck. Radagast brände bort namnet och åter kändes något i världen förändrat. Man fann också ett sovrum med en lertavla med Trimegistos namn. I samma stund som den slogs i bitar kände man åter hur något hänt. När man återvände till tumulten i staden syntes inte längre Iblis till och på väg ner till stranden såg man den väldige bronsjätten stå stilla vid en bergssluttning. Sällskapet hjälptes sedan åt att fylla igen Ialdabaots spår vilket gjorde att även scarabén försvann och efter en lång klättring till bergens högsta topp fann man fågelägg med  Adamels namn som man krossade.

De överlevande bythanerna förde dem nu till Moderns platå där en liten trädgård och ett lusthus var uppfört. Den undersköna Modern tog hjärtligt emot dem och berättade lyckligt att hon väntat på dem. Medan övriga väntade utanför trädgården följde både Melobin och Radagast förälskat med henne runt i trädgården. När de inte lyckades lura ur henne sitt namn så drog hon dem med sig till en glänta med åtta urnor i olika metaller. Varje krus synliggjorde ett namn för den som drack och ett av de åtta namnen var hennes, medan övriga namn åkallade demoner. Radagast började dricka sig igenom krusen medan Melobin tog tillfället i akt att förlusta sig med husets värdinna. När kafrilerprästen till sist dragit slutsatsen att Moderns namn var Cupria förstörde han kopparkruset med namnet och genast försvann den vackra hierodulen ur den besvikne Melobins armar.

När man långt senare återvände till Nachash och stenkuben vadade man genom den svarta askan. Ormen var exalterad över hur stentjurens kroppsdelar uppstått på stenkuben men insåg också att hans eget liv var tvunget att offras för att färdigställa statyn. Utan ett ord slog han en knut på sig själv och knäckte sin egen nacke varpå det försvunna tjurhuvudet uppenbarade sig. Sällskapet tog genast med sig huvudet till Bayagas uppbrunna nät där de tjockades trådarna i spindelnätet klarat sig från elden. Melobin och Radagast klättrade upp till nätets mitt och placerade huvudet i ett tyngdlöst läge innan Radagast kapade trådarna med magisk eld. Tjurhuvudet for med full kraft ner i ravinen, eller revan i världsrevan som Iblis tidigare omnämnt den. Ett dovs muller hördes då världen sprack och skakades av jordbävningar och en ny sol steg över Bythos himmel. Snart låg världen tyst och stilla och alla bythanerna var försvunna. Sällskapet vandrade ner till det vinröda havet där man fann en klippa av kork. Efter att ha skurit ut en båt ur klippan behag man sig ut på havet. Arvor som kände doften av vin kunde inte motstå att smaka på havet varpå han vrålade att havet var av vin och medvetet var nära att falla i. Oron steg dock när en enorm havsström slet tag i båten och förde den mot ett gigantiskt fall. I nästa sekund föll de alla över kanten och efter att ha fallit länge såg man ett vidsträckt stengolv komma allt närmare, men istället för att krossas dunsade man ner i en hög på golvet i en slottskammare.

Woddams Port

Melobin försökte se sig omkring. Var han död? Alla riktningar hade upphört att existera. Fingrar eller tentakler omslöt honom och förde isdruiden in i en okänd passage. Snart hör han väggarna tala svagt och sjönk utmattad in i ett obegripligt töcken. Rösten kom allt starkare tills den var det enda som omgav honom.

- Ingen har lurat Ghumgakks tjänare
- Ingen säger sig vara den högste viskaren
- Ingen har stulit sitt namn ur Tabula Rasa
- Ingen skall straffas!
- Ingen studerade hos samma mästare som Kamalkus
- Ingen håller sin mästare fången. Befria mästaren
- Ditt namn är från denna dag ”Tjärven” och du tillhör mina strimmiga grodor.

Sekunderna senare trycktes Melobin vidare genom organisk och illaluktande massa som övergick i alltmer dy tills han plötsligt såg dagsljuset ovan och vräkte sig upp ur myrvattnet. Han var tillbaka i Sumbra vid Manghaldes ö. Kvarlevorna efter shaguliten låg svartnade kringspridda i träskdyn runt honom vilket ytterligare ökade illamåendet. Ghumgakk hade räddat isdruiden men i efterhand ställt kravet att han skulle ingå i demonens mördarsekt. Den Ingen som demonen nämnt var med all sannolikhet Shagul som genom att stjäla sin runa inte kunde namngivas.

Kvar på träskön fanns förutom Haejmir, Arvor och Ulvric även Didra, Perrima, Melealina, Nastigast i kroppen efter en tiggare samt Manzola och hans följe. Praanz da Kaelve hade rest på hemligt uppdrag för Digeta Longas räkning även om Arvor lyckats tjuvlyssna att saken gällde en komplott mot Kishatet nu när den högste drömdödaren befann sig på annan ort.

Man beslutade sig för att stjäla tillbaka den vita pälsen från Raoga och när natten föll så skar sig Arvor in genom duken på ett av Kishaternas tält och lättade den från Manzolas packning. Kort därpå flydde sällskapet och lämnade Kishaterna och deras ledare kvar på ön.

Efter en lång färd till Joodak reste man med båt norrut för att passera Gatves klippa på vägen till Fokale, det ökenland där Melealina hävdade att den uråldriga Woddamporten låg gömd i öknen. Porten var den enda vägen till Bythos nu när Ebharing girigt och uppmärksamt vaktade de Grå Hallarna efter Manghaldes och Melobins ödestigna besök.

I Kastellet på Gatves Klippa fick man ett bittert bemötande då Fundibera och Gozcana, fortfarande fånge i varandras kroppar, flytt till Kamalkus. Melobin försökte ställa frågor kring Kamalkus och Shaguls mästare men trollkarlen vägrade ge svar innan hans syster och Gozcana fått tillbaka sina kroppar. Haejmir som fortfarande hade kvar tvillingband lät den ena själen byta plats med den andre och till sist så var båda återställda. Kamalkus i sin tur hade undertiden avstenat Steinar som till allmän irritation gjorde en för egen smak storartad entré i salongen. Trollkarlen påminde nu Melobin om de speglar som sällskapet haft sönder under sitt föregående besök. Förhandlingen slutade i att Kamalkus fick Tvillingband som kompensation varpå han berättade om Kraglinda nedom bergen, det palats i Folda utanför Fontra Cilor där han och Shagul varit lärlingar hos häxmästaren Asadrumal av Folda.

Efter båtfärd till den Palamoxi hamnstaden Angerda nådde man flera dagar senare den fornstora Klavyki huvudstaden Fontra Cilor. Här fick man reda på att palatset Kraglinda nedom bergen var hemsökt och att inte ens Abzulvans animister som nyligen drivit kvardröjande andevarelser ur staden vågat närma sig platsen. Furstefamiljen av Folda hade ansetts utdöd tills alldeles nyligen då en arvtagare skall ha gjort anspråk på ägorna.

Efter att ha lämnat de övriga inkvarterade på värdshus begav sig Melobin ensam till det hemsökta palatset. Sedan konfrontationen med Ghumgakk och upphöjelsen till Rhabdoranas mördarsekt bar isdruiden en parasit i örat som lät honom föra primitiv kommunikation med de andra sektsyskonen. Parasiten gjorde honom tidigt uppmärksam på att palatsområdet var fullt av sektsyskon och innan han hunnit reagera hade de dykt upp kring honom.

Som fullvärdig medlem i Rhabdorana kunde Melobin obehindrat röra sig i palatset bortsett från den flygel som palatsets äldstesyskon Thyboron förvägrade honom, eftersom den tillhörde furstefamiljens rådgivare. Furstefamiljen visades sig enbart bestå av en man vars yttre Melobin kände igen från Arhem som ingen mindre än skojaren Robur Rödvad. Han fann även en palatshall med led av Klavykiska rundpelare och huvudlösa statyer där den sista enbart innehöll stenfötter och inskriptionen ”Mitt namn är Uroboren – Konungars konung. Se mitt verk, I mäktige, och förtvivla”. Slutligen gjorde isdruiden ett besök i palatsets källare dit Rhabdorana-mördarna beg sig nakna för att tillbe Ghumgakk. Melobin kunde dock snabbt konstatera att den demon som huserade i källaren inte alls var demonfursten utan en bedragare som lurat syskonen till underkastelse.

Bekymrad över det han sett smög sig Melobin i skymundan och ströp sin egen halspulsåder samtidigt som han kved fram bönen till sin nyblivna skuggmakt.

- Store galla, o mäktige förgöraren, vägled oss mot dem som valhelgat ditt namn. Lämna underjordens syragölar. Kom till vår hjälp. Riv färska lik bland dem som hånat vår bestämmelse! Gudinnan vare hämnad bland dem som bespottar hennes tjänare. Låt den stora ulven äta ulvarna. Räck ut och rör tron!

- Vem är jag?

- Du är Ghumgakk liksörplaren
- Du är Ghumgakk som inte äter föde
- Du är Ghumgakk som inte dricker vätska
- Du är Ghumgakk som inte känner födooffer
- Du är Ghumgakk som inte tar dryckesoffer

Demonen svarade med sin mäktiga stämma och Melobin förklarade allt han sett. Ghumgakk vrålade i ursinne och förbannade både bedragaren och sina godtrogna undersåtar. Strax därpå började palatset skaka och Melobin lämnade i all hast platsen.

Följande morgon återvände Kmordadruiden tillsammans med de övriga sitt sällskap. Melobin fann inte längre någon aktivitet i sitt kollektiva sektmedvetande men fann istället Robur Rödvad ensam och snyftande på palatstrappan. När falskfursten såg Melobin och de andra försökte han först fly men Melobin brottade snabbt ner honom på marken. Rödvad började gråta hejdlöst och flämtade att Shagul höll en fånge i palatsets källare med glasartad hud men att trollkarlen hade makt över Robur som tvingades spela furste av Folda som en täckmantel för Shaguls verksamhet på Palamux. Shagul hade också Rödvads namn i blod vilket gav trollkarlen makt att när som helst ända hans liv, något han nu fruktade efter att Rhabdorana-syskonen plötsligt övergivit honom. Melobin och Radagast förklarade tillsammans för Rödvad att hans enda chans var att hjälpa dem att befria Glasmannen i källaren då mannen med stor sannolikhet var trollkunnig och kanske kunde förhindra Shagul. Rödvad tycktes fundera en stund men insåg till sist att detta var hans chans att bli fri. I rask takt förde han nu sällskapet genom palatsets storslagna hallar och genom den flygel som Melobin tidigare blivit nekad. Här fanns dissektionssalar och laboratorier som syftade till oklar forskning, men på Rödvads inrådan att inte röra något fortsatte man vidare nerför trappor till ett underjordiskt valv med en uppbruten järnport. Den smala korridoren på andra sidan var fylld med allsköns bråte. Färden fortsatte genom ett hål i väggens mursten och ner för en trappsats i ett cirkelrunt schakt som fanns där bakom. På schaktets botten stannade alla till. En enorm spegel klädde ena väggen och speglade en genomskinlig manskropp som hängde i en kedja över öppen eld. Utan att tveka hjälptes man åt att hissa ner människogestalten och bröt hans kedjor samtidigt som Rödvad återberättade att Shagul hållit honm vid liv i tre mansåldrar. Glasmannen låg orörlig på golvet, men från mannens bröstkorg syntes ett svagt flimmer vilket skvallrade om att han var vid liv.

Med gemensamma krafter återvände man till värdshuset där Glasmannen efter nattens vila återfick medvetandet och lovade, i tacksamhet för att slutligen blivit räddad, att föra sällskapet till och bortom Woddamporten. Melobin undrade om mannen verkligen var den Asadrumal av Folda som för flera mansåldrar undervisat Shagul och Kamalkus. Glasmannen log och förklarade att Asadrumal var ett av hans yngre tilltalsnamn. Under många århundraden hade han i Traxilme ärats som profeten Golabag, men efter ett missöde med skapelseboken Tabula Rasa ansåg hans sig tvungen att iscensätta sin död och fly norrut till det primitiva Argond där han snart gav kejserliga råd under imperiets storhetstid. Han hade senare följt nybyggarna till Lasemos på Palamux. I Voag Aspede blev han för sina lärljungar den grå eminensen Volterra till dess att staden utplånades. I hemlighet slog han då följe med expeditionerna mot Moskorien som skapade Klavynska riket. Här uppförde han palatset Kraglinda under namnet Asadrumal av Folda och undervisade Shagul eller Shigela, den lilla skorpionen, som Glasmannen envisades med att kalla honom. Här grundlade han även byn HOXOH som gått från obetydlighet till Illusionisternas centrum i Argond. När klavykerna koloniserade Paratorna var han också delaktig men förde sin bosättning mot öns norra delar där han gjorde sig känd som Astrumal DiFolt. Det namn som Glasmannen föredrog var Uroboren, det äldsta namn han givits. Melobin och de andra ryste över mannens historiska tillkännagivande. Var mannen de frigett ett större hot mot världsordningen än Shagul?

Följande dag provianterade man och införskaffade färdmedel inför resan mot Fokale som Uroboren pekat ut som Woddamportens hemvist. Innan avfärd fann man Robur Rödvad stel och kall i sin bädd på värdshuset. Shagul hade hämnats falskfurstens svek, men enligt Didras viskande förmoder Elmesum så hade även trollkarlen dött, förmodligen en hämnd från demonfursten Ghumgakk. Glasmannen avfärdade dock teorierna om Shigelas bortgång. Ur tomma intet uppenbarade han Tabula Rasa och förklarade att Shigela stal en del av boken som Uroboren gömt i sin grav i Traxilme.

Med boken i sin ägo kontrollerar Shigela sin runa som gör att gudarna saknar berättarmakt över honom. Av samma anledning har han lyckats spegla runan och därigenom skapat sina kloner vilka nu endast var en färre. Uroboren slog ihop händerna där den nyss uppenbarade boken försvann och lånade Melobins kniv. Skar därpå ut Robur Rödvads tunga och förklarade det som en försiktighetsåtgärd mot att den döde skulle skvallra för någon i dödsriket. Man beslutade sig för att lämna oraklen, Perrima och Didra i Fontra Cilor och gav sig i skymningen av ut över Fokaleslätten.

Många dagar senare siktade sällskapets karavan ökenstaden Na Yoh där Uroboren såg till att man fick audiens hos stammen Soerras shamaner som vakade över Woddams port i den förbjudna tempelstaden Yoh Niur. Melobin iscensatte ett skådespel för de samlade shamanerna och berättade tillsammans med Haejmir och Arvor hur man genomlevt de äventyr och den profetia som nu fört dem hit samt att man nu sökte passage genom Woddams port i Yoh Niur. Shamanerna var märkbart imponerade av uppvisningen och gav sällskapet tillåtelse att under några dagar beträda den heliga staden.

 

Efter att ha vandrat hela natten i den kyliga öknen nådde man till sist fram till Yoh Niur där den eftersökta Woddamporten visade sig täckt av en vidrig och oformlig levande massa. Uroboren hade dock vetskap om en hemlig passage under ett av huset där en magisk mekanism lät en närliggande koloss falla och dödade odjuret samtidigt som den öppnade en reva i porten. Kaos utbröt i tempelstaden och i tumulten firade man sig kvickt ner genom hålet i porten. Vandringen bortom Woddamiternas port pågick i flera timmar och tack vare Uroboren undgick man flera faror i form av dolda slukhål, benspräckande toner och insektsliknande varelser som man undvek att väcka ur sin dvala. Långt om länge steg man ut vid ett gigantiskt syrahav utan slut. En lång stenpir ledde ut till ett underligt värdshus som Haejmir kände igen från sin vandring med Fundibera. Inne på värdshuset rådde feststämning bland besökarna. Melobin kunde konstatera att samtliga hade tunna silversträngar knutna till sig, men att strängarna bara syntes i ögonvrån. Med sitt vapen försökte han kapa en av strängarna, men eggen skar bara genom luften. I ett hörn fann man den muntre Robur Rödvad som dock saknade talförmåga efter Uroborens ingrepp. Rödvad skålade och log som om alla hans tidigare bekymmer nu fallit i glömska och ingen i sällskapet var hjärtlös nog att påminna honom.

När till slut den siste besökaren på värdshuset slumrat till så hördes väsanden och illvilliga skratt från syrahavet utanför där brungula små demonvarelser hetsigt börjat hala in de nyväckta värdshusgästerna i sina silvertrådar. Tilltagande gråt och panikslagna skrik hördes när de första festdeltagarna for i syrahavet och huden från deras kroppar genast förbrändes. Melobin och hans vänner fick till sist syn på Robur Rödvad som krampaktigt försökte hålla emot två av demonerna, men med skräckslagna ögon insåg att kampen redan var förlorad. I ett tungolöst strupvrål slets den olycklige låtsasfursten ner under ytan och snart blev allt tyst och stilla sånär som på några besvikna demoner som ännu plaskade ilsket när de märkte att sällskapet på piren saknade silversträngar.


Det gröna ögat

Efter en veckolång seglats med Barkmannen siktade man åter den Okruzanderviken där den Trakoriska huvudstaden pyrde av krigsmobilisering och krigsskepp. Resan hade varit händelselös sånär som på att Arvor tonsatt en av Melobins Kmordaböner ackompanjerad av ett dansstycke som Didra lade till. Väl i djuphavshamnen Okruzande delade man på sig. Melobin traskade småsjungande ut bland handelsstånden och blev snart ertappad som ”isens svartpräst” men lyckades undslippa en stenkastande lynchmobb genom att skydda sig med en tunn, men tillräcklig isvägg som angriparna sprang in i. Didra stannade också i Okruzande där hon passade på att dryga ut reskassan genom att stjäla penningpungar från förbipasserande handelsmän.

Hæjmir, Ulvric och Arvor tog tillsammans en flotte över till Tricilve och fastlandet där Hæjmir och Ulvric begav sig för att proviantera och köpa en ny rustning till Hæjmir efter incidenten i Hoskas magnetiska klyfta. På vägen ut från handelsboden slets Hæjmir in i en närliggande gränd där självaste Praanz da Kaelve väntade. Efter ett kort förhör om Radagasts tillhåll och sällskapets motiv så krävde han att det blå barnet skulle föras till honom för att undersökas av Digeta Longa.

Arvor sändes för att ordna med en diligens för vidare färd mot Kamest. Arvor hade dock bestämt sig för att pröva lyckan med sitt nya musikstycke och fick gott om åskådare och mynt i ett gatuhörn. Kort därpå dök en välklädd herre upp och frågade om barden möjligtvis kände till musikstycket Tiamats Tvevnad, vilket Arvor utan större svårighet knäppte fram på klockerinen. Mannen log tårögd och förde med sig Arvor in på den närliggande tavernan Bockapungens vinsal där han beställde bjöd den musikaliske på årgångsviner från Balgumél och presenterade sig som spelledare Enpeze – Frihetsspelens organisatör. Arvor var just den talang som Enpeze sökte för att hålla spelens inledningscermoni på Hundparkens arena där inte mindre en tiotusen åskådare skulle se honom framträda. Arvor sken upp och utan omsvep tackade han ja till erbjudandet vilket gjorde att en enorm feststämning utbröt där Arvor bjöds på allt vad huset och dess besökare hade att bjuda. Spelemannen hade snart glömt sina åtaganden vilka var som bortspolade av det smicker och de gåvor han presenterades.

Samma kväll möttes man upp i Kabrila by stax söder om staden för att fortsätta resan mot Kamest i skydd av mörkret, men Arvor dök aldrig upp med diligensen. Förargade bestämde man sig för att spendera natten i byns enda värdshus med förhoppningen att den dåraktige spelemannen skulle ansluta sig senare. Samma natt vaknade Melobin med en otäck känsla av att någon bortom hans synfält synade honom ingående. När han grep sin stridslie och snurrade runt så möttes han av det blå barnet som stod vid hans sängkant och log underligt emot honom. Han skulle just fråga barnet vad han ville då han avbröts av barnets röst som inte längre var luddig och oskuldsfull utan klar och hånfull samtidigt som han skymtade purpurfärg i dess ena öga. Melobin blev åter en gång manad att inse hopplösheten i att kämpa emot och att hans tankesjuka snart skulle förgöra honom. Med Shaguls hjälp skulle hans öde istället skrivas bort från gudarnas enfaldiga plan och fängelset skulle brytas. Melobin avfärdade åter en gång erbjudandet just som Didra kom instormande och grep barnet som genast föll till marken och vaknade ur sin magiska sömngång.

Följande morgon fick man höra nyheter från Tricilve. Frihetsspelen som skulle gå av stapeln samma dag hade åter en gång lyckats lura till sig en farsegels bard som intet ont anande hade accepterat att spela under öppningsceremonin. Vad ceremonin egentligen föreställde var ett skådespel där det trakoriska riket frigjorde sig från de stelnade urriket på Palamux vilket den olycklige barden skulle symbolisera genom att hånas och skickas naken på en flotte tillbaka till grannön. Sällskapet kunde inte låta bli att gapskratta när de fick höra att bardens namn var Arvor Salmello, och bestämde sig för att inte varna barden då de ansåg detta bli ett gott straff för att han uteblivit från deras mötesplats.

Följande afton marscherade Arvor till folkets jubel upp till arenan där vägen kantats av hans stiliga porträtt. Sin välvaxade klockerin hade han med sig liksom lärdomar från dagens möten med välmenande musiker som gett honom tips på klädsel och sångstil för att bäst vinna publiken. Inne på arenan måste publikhavet varit fullt av förväntan, då tystnaden var total när Arvor steg ut på dess rundel. Efter tecken från cermonimästaren började han knäppa självsäkert på sitt instrument, men hann inte längre än första stycket innan en busvissling ljöd genom publiken och en mängd bråkstakar rusade skrålande mot honom samtidigt som ett regn av mosig frukt träffade honom. Panikslagen försökte barden byta sång men sekunderna senare hade busarna slitit sönder både klockerin och kläder varpå han naken bars runt till publikens spott och jubel. Strax kom en halvnaken kvinna insidande och piskade efter processionen vilket blev för mycket för den förtvivlade Arvor som svimmade.

Efter att ha slängt rutten frukt efter den otursamme barden rodde Hæjmir och Ulvric samma kväll ut för att rädda honom från den grovslagnas flotten som var tänkt att skicka honom tillbaka till det Klavynska riket. Arvor som vaknat upp och först hoppats allt varit en dröm var nu så förkrossad att Hæjmir fick slänga sig efter honom så att inte barden skulle ta livet av sig i det grumliga vattnet.

Flera dagar senare anlände sällskapet till Manghaldes gömställe ute i de ogästvänliga Sumbraträsken. Nastigast som befann sig i kroppen av Gozcana da Skuger var så illa däran efter sitt opiandermissbruk att kroppen snart skulle ge upp. Man bestämde sig därför att flytta tillbaka Nastigast in i Tvillingband och istället låta häxan Fundibera besätta den döende kroppen innan man skulle ge den en knuff på vägen. Amulettens magi fick verka, men Gozcanas kropp försvann spårlöst innan man kunnat avsluta den. Under återstoden av dagen studerade man Vox Ranzina för att få ledtrådar om det sista oraklet som man misstänkte fanns på Saphyna. Med Perrimas hjälp lyckades man bekräfta sina misstankar och att oraklet skulle finnas i en dal i Tocmerskogen. Samma kväll försökte Manghalde att prata vett med Melobin då han hört rykten om sonens skapelsestörande tilltag vid Kungsklippan. En dispyt utbröt då Melobin inte var i stånd att ta skapelsevisdom från den far som funnits större delen av sitt liv i Shaguls tjänst, men insåg samtidigt att Manghalde bara ville honom väl.

Efter en båtfärd till Zaroflas lyckades man hitta en katremass som trots krigstillståndet seglade mot hamnstaden Tigôld på Saphyna. Innan färden lurar Hæjmir en uteliggade att byta plats med Nastigast i amuletten så den senare kan återvända till Manghalde i uteliggarens kropp. I Tigôld  har man knappt anlänt hamnen när tunga steg skakar omgivningen och den levande statyn vandrar upp ur hamnbassängen i riktning mot sällskapet. Likt panikslagna stadsbor flyr man åt olika håll och märker att statyn följer Ulvric ut på bryggan mot båtarna. Melobin kastar sig fram och fryser åter en gång in statyn i ett lager tjock is varpå man skyndsamt lämnar staden.

På färden sydost får man höra rykten om ransardernas skövlingar och kallblod men också om den förrädiska Tocmerskogen och dess mispelsnår som suger blodet ur de oförsiktiga. På ett värdshus samma kväll hamnar Hæjmir i bråk med en trakorisk officier som vill konfiskera deras vapen och full tumult utbryter där Hæjmir dräper officeren samtidigt som Didra sätter eld på värdshuset.

Färden genom den snåriga och ogästvänliga Tocmerskogen är hård och många gånger tvivlar sällskapet på att man någonsin kommer att komma fram. Efter alltför många vilostunder dyker den levande statyn Nekromorbus slutligen upp och angriper ännu en gång Ulvric. Hæjmir rycker snabbt fram Tvillingband som sväljer Ulvrics själ. Den olycklige uteliggaren hann aldrig återfå sansen innan den levande statyn genomborrade hans nyvunna kropp och förvandlades därefter åter till staty. Arvor som tillhörde asymtoternas gille mindes nu historien om den levande statyn Nekromorbus – hämnaren från Suderse vars förbannelse man nu brutit.

Någon dag senare anlände man till ett tempel just på den plats där Klamma ström möter den Trakoriska sjön. En vacker kvinna hälsade dem och presenterade sig som Sabarga av heliga Abzû. Templet var tillägnat sötvattensguden Enki och rymde förutom de själva gästen Sambarsynd Coria som var på genomresa i Abzulvans tjänst. Melobin hade en lång diskussion med den sympatiske Abzulvan-ledaren som visade sig vara god vän till Radagast och som blev djupt bedrövad när han hörde talas om att kafrilerprästen fallit ut i världen bortom världen. Han menade dock att det ännu fanns hopp om att återkalla den försvunne vännen, och att man skulle be det skogsoraklet, Melealina om hjälp.

Samma natt låt Arvor klarvaken och drogs med ångest efter den föremjukande scenen i Tricilve. Plötsligt hörde han ett dovt skrik och väckte genast de andra. I templet fann man Sabarga mördad med en stengroda knuten i handen. Vid templets underjordiska sjö fann man Sambarsynd Coria som flydde ner i vattnet för att undgå en framstormande Rhabdorana-mördare. Hæjmir fick en idée och plockade fram Tvillingband så Ulvric plötsligt befann sig i Rhabrorana-mördarens kropp. Av Sambarsynd Coria syntes dessvärre enbart en väldig Välserkott som via undervattenstunnlar snart simmade fritt i havet.

Följande dag nådde man äntligen fram till skogsoraklet Melealina som satt väntande under en väldig blomsterek. I missnöjda ordalag började hon anklaga sällskapet för att vara ovärdiga och att Peatro Patralba måste gjort ett misstag. Den framträdande Radagast hade fallit genom en skapelsevidrig spegel, Melobin hade tvingat isens väsen till underkastelse vid Kungsklippan, den vita vargpälsen hade man gett bort, den skapelsevidriga amuletten Tvillingband hade man använt för att byta plats på oräkneliga antal varelser i skapelsen och dessutom bar Melobin det skapelsevidriga Ezers huvud med vilket han onaturligt kunde frammana köldens väsen där han behagade istället för som en sann isdruid. Melobin blev ursinnig, men förstod att Melealina hade rätt. Han hängde av sig amuletten och överlämnade den till skogsoraklet som log och berömde hans gest. Även Hæjmir lämnade ifrån sig sin amulett och fick lovord.

Många dagar senare anlände man med Melealina till Manghalde i Sumbra där även Fundibera, Shar Kishanti Manzola, Praanz da Kaelve och Peatro Patralba samlats med sina resesällskap. Melealina tog till orda och förklarade inför folksamlingen att de alla representerade spelpjäser i makten om Konfluxen samt att Radagast saknades. Hon vände sig därefter mot Fundibera som hon tilltalade som Shaguls allierade och genast angrep häxmoderns sabeltandade eskort de församlade. Under den blodiga striden som följde släppte alla spärrar för den utskämde Arvor som själv dräpte flest kannibalkvinnor. När striden var över såg man Fundibera försvinna ut i träsket, men Melealina hejdade dem från att följa efter eftersom det fanns viktigare saker att göra. Hon pratade om hotet från Shagul och demonen Ebharing som Shagul planerade att släppas lös i världen som en sjukdom om han kom att dominera Konfluxpunkten. Hon bad därefter Melobin att följa Manghalde ut i multiversum för att hämta Store Stenfar och den försvunne Radagast, ett uppdrag han genast accepterade varpå de snart steg iväg bortom världens slöjor och in i de gigantiska grå hallarna. Vid en korsväg stod de oväntat vid en jättelik staty med många utsträckta armar och ett ondskefullt flin. Manghalde vrålar åt statyn att vika undan i det heliga berget Ranz namn, men statyn höjer armarna mot taket så vassa klingor växer fram.

Med tre disharmoniska stämmor svarade odjuret: ”Jag är Ebharing, världserövraren, den som gör det som behagar honom. Ni patetiska far och son som söker men aldrig finner. Jag njöt när min sjuka lägrade er kvinna och moder och jag njuter nu när er färd är över”. Demonen gjorde ett fasansfullt utfall mot Melobin och skulle just göra slut på honom när Manghalde kastade sig emellan och frös med blicken då Ebharings klingor genomborrade den gamle shagulitens ruttnande kropp. Melobin vrålade av raseri men Manghalde viskade bara ett svagt ”förlåt” och ”hämnas på odjuret” innan han livlös föll till marken. Isdruiden tittade upp igen för att se den nedblodade statyn ta sats mot honom. ”Alltför långt har ditt liv varit, prästyngel, men nu är det likväl till ända. Min broder Shagul blir tillfreds!”. Ebharing tog stegen som skiljde dem just då den svarta portalen rasade ner som en ridå mellan dem. Melobin hörde varelsen vråla av besvikelse där utanför, men snart var mörkret, värmen och stanken runt honom allt som fanns kvar.


Oraklet i Kungsklippan

Följande dag fortsatte vandringen mot oraklet i Kungsklippan. Inga spår syntes efter varken rhabdorana-mörderskan Sigisnar da Godlar eller Moliax sektsystrar som fört bort Kafrilerprästerna. Ulvric hade återigen vaknat insvept i gula fjärilar vilket nu började kännas mycket olycksbådande. Melobin som blivit sällskapets inofficiella ledare, manade gruppen att hålla ett högt tempo så han var fast besluten om att försöka rädda prästerna, ett möjligt substitut för den hopplösa situationen med Radagast, som försvunnit genom den förhäxade spegel på Gatves klippa. Skulle man någonsin få återse den varmhjärtade vännen från Mereld?

Vid middagstid nådde man borgruinen Lom Koranna, det åldrade försvarsverk som tidigare enat norsar och sutar mot den ondska som vilade i vildandet Klagga. Nu stod platsen lika övergiven som det förbund man förkastat. Vandringen skulle just återupptas när Hæjmir fick syn på något som kom flytande i silverströmmens vatten. Efter att ha bärgat fyndet kunde man konstatera att det var den sargade kroppen efter en kafrilerpräst. Man beslutade sig lite senare för att slå läger då flera i sällskapet behövde uträtta sysslor. Ulvric nedlade ett större kreatur som gav rejält med mat, Arvor lagade sin klockerin och Hæjmir tog en tupplur efter den ansträngande simturen. När mörkret föll erbjöd sig Didra att ta första vakten. Den kargomitiska danserskan från Krimbydh hade varit tillbakadragen enda sedan man återfunnit henne i Shaguls grav och försvunnit spårlöst vid återkomsten till Tricilve för att nu, flera år senare, dyka upp igen. Exakt vad kvinnan fått utstå i graven hade aldrig förts på tal men om någon lyssnar på hennes mumlande mer ingående hade man insett att detta egentligen var en konversation mellan Didra och hennes bortgångna mormor Furstessan Elmesum, som slutat sina dagar i Shaguls gravkamrar. Elmesum hade vid sin död vägrat lämna jordelivet och slogs nu om utrymmet i Didras kropp, vilket på inget sätt roade danserskan. Det som ytterligare pinat kvinnans tillvaro var det nyfödda barn hon lämnat ifrån sig till extiternas lemniscata Funidbéra några år tidigare. Barnet var resultatet efter fångenskapen hos Shagul, men det hon från början sett som avskyvärt hade med tiden vänts till moderlig kärlek och hennes motiv till resan var att återta det förkastade moderskapet. Fundibéra hade då och då dykt upp i Didras närhet och lovat henne barnet åter mot små gentjänster och hon förvånades över varför elixiret hon fått av Fundibéra skulle ges åt just Hæjmir.

Elmesums själ var upprörd över hur Didra släppt ifrån sig arvsamuletten Tvillingband till Melobin och krävde att Didra skulle stjäla tillbaka det, vilket hon också gjorde under sitt vaktpass. Elixiret till Hæjmir hällde hon försiktigt ner i hans vattenskinn just innan det var dags för vaktbyte. Melobin som nu höll vakt märkte snart att amuletten med Gozcana da Skugre var försvunnen och letade länge runt lägret för att se vart den tagit vägen. Med Kmordas gudakraft fick han till sist reda på att det enda skapelsestörande på platsen fanns hos Didra, och han bestämde sig därför att avvakta. När vaktschemat kommit till Ulvric hade densamme bestämt sig för att rädda DiFolten Gozcana da Skugre från amulettens fängelse, men fann den då inte runt Melobins hals. Melobin som plötsligt vaknade blev itutad en lögn om prassel i buskarna strax utanför lägret.

Följande dag påträffades ännu en offrad Kafrilerpräst i Silverströmmen men vandringen förflöt annars händelselös tills man i skymningen anlände till Kungsklippan. Klyftan öppnade sig här till en dalgång där fullmånens sken reflekterade i en sjö där silverströmmen störtade ner i Hoskas klyfta. Bortom det dånande vattenbruset hördes ett dovt trummande från en klipphäll, och längre bort skymtades en skeyppsmodell framför en grottöppning. Melobin och Arvor smög fram mot klipphällen där en större mängd gestalter fanns samlade. I samlingens centrum stod en vacker kvinna bekransad av Blodboksblad och med fullmånens blåvita ljus rinnande över ansiktet. På en fäll strax intill låg rhabdoranamörderskan och en kafrilerpräst, förhäxade i kärlekslekar, på en annan fäll födde en kvinna barn och mellan dem låg kafrilerpriorn Godael fjättrad på ett altare där de församlade åt från hans döende kropp. Melobin sjönk ihop till en darrande hög av synerna medan Arvor smög tillbaka och meddelade de andra vad han sett. Hæjmir, Ulvric och Didra smög sig i skydd av mörkret bort till grottöppningen och den labyrint som väntade på insidan medan Moliax och Arvor höll utkik i närheten av den försvarslöse Melobin. Labyrintens fällor slog snabbt klorna i Hæjmir som föll ner genom ett löst golvparti och kort därpå mötte Ulvric samma öde. Didra återvände ut ur labyrinten just för att se hur sektkvinnorna övermannat Arvor, Melobin och Moliax. Didra vägde och mumlade upprört med Elmesum innan hon tillsist fattade sitt belut och vandrade orädd fram till Fundibéra som leende välkomnade furstessan. Didra förklarade på sammanbitet halvspråk hur hon gjort vad häxmodern begärt och nu ville återfå sitt barn. Fundibéra nickade som om hon redan visste men svarade att barnet var Didras så fort hon hämtat det ur labyrinten.

Hæjmir visste inte längre vart han befann sig. Den vackra häxmodern från offerriten förde honom vid handen ner i den bottenlösa underjorden då hans kropp tack vare Didras svekfulla elixir inte längre lydde honom. Vandringen gick genom folktomma, grå hallar vars himmelshöga, välvda salar tycktes sakna slut. Golven var klädda i damm så tjockt att fötterna drog fåror som i nysnö. Någonstans längs vägen passerade de en bred flod, lik smält men kallt bly. Vandringen tycktes fortgå i oändligheten men någon gång måste de nått flodens mynning invid en vidsträckt ocean, fylld med de varelser som Fundibéra kallade woddamiter från första konfluxen. Häxmodern drog honom vidare mot värdshuset Felirota där människor ogenerat dansade slogs och ogenerat låg med varandra. ”Jag har haft öga för dig en tid och är beredd att byteshandla liv för liv” fnittrade hon. ”Befrukta mig och jag låter er gå fria”. Hæjmirs gjorde henne till viljes och de gick in på ett av värdshusets rum och slog igen dörren bakom sig.

Hæjmir och Ulvric vaknade med ett ryck. Genomblöta släpades de av beväpnade sektkvinnor inför häxmodern på offerplatsen. Didra tog tillfället i akt och öppnade amuletten inför ögonen på Fundibéra. I samma sekund förändrades ansiktsuttrycket på den leende häxmodern och Gozcana da Skugres själ intog hennes kropp. Gozcana omfamnade Didra och förkunnade i brist på ordförråd på sektkvinnornas språk att fångarna skulle friges. Efter att länge ha studerat skeppsmodellen framför grottan gav man slutligen upp och begav sig åter in i labyrinten. Utan allvarliga blessyrer tog sig Hæjmir fram till det blåtatuerade orakelbarnet som höll till i en kammare långt upp i berget. Värre gick det för Arvor som nära att drunkna spolades ur komplexet via Silverströmmen. Hæjmir överlämnade barnet till Didra och man skulle just lämna Kungsklippan bakom sig när marken skakade av regelbundna stötar. En väldig skepnad i grönsvart sten lösgjorde sig sakta ur klyftans skuggor och marscherade taktfast fram mot sällskapet. Stenmannen så vacker in i minsta detalj att sällskapet nästan var oförberedda när den höjde sitt grönglittrande stensvärd och gjorde ett utfall mot Ulvric. Bansikankrigaden parerade hastigt och svarade med ett välriktat svärdshugg, men hugget bet inte på den vandrande statyn. Melobin som nu insåg det fruktansvärda i situationen åkallade Kmordas kyla och hindrade tillfälligt statyn genom att omsluta den med is. Man begav sig därefter mot Moliax båt Barkmannen utan att ens stanna för sömn och nådde två dagar senare kustlinjen där man genast satte segel mot Manghaldes gömställe i Sumbraträsken. Varför den levande statyn angripit dem och om de lyckats hejda dess framfart var något de beslöt sig för att inte nämna under resan.

Hoskas klyfta

Ulvric vaknade med ett ryck och såg till sin förvåning en gul fjäril som slagit sig ner på hans ena axel. Han viftade undan den och steg upp. Det hade gått flera dygn sedan man lyckats fly Albarunzia och Det Heliga Kishatet där Shar Kishanti Manzola . Under seglatsen söderut hade man passerat Soblak där det gått att urskilja upprustning av den trakoriska befästningen. Längst kustbandet hade man också sett mänger av krigsfartyg med Kishatets flagg. Den trakoriska kolonin var under belägring. Efter att kommande dag runda den heliga glaspelaren Shamashs finger vid Palamux nordspets styrde man kursen västerut mot Lasemos.

 
Ett oväder slog till de kommande dygnen och strax utanför Bhannavils ostkust förliste handelskaravellen. Som enda överlevande lyckades Hæjmir, Ulvric, Arvor, Melobin och Didra att ta sig iland på ön. Där togs de omhand av några bybor från byn Av-a-satha som bjöd dem mat och husrum tills stormen bedarrat. Arvor skrev en sång om stormen på Bhannavil som de kommande dagarna inte bara blev populär i byn utan över hela ön. Efter att ha tagit avsked reste man vidare till Bhannavils huvudstad S’rid-be-Ghile där Ulvric under ett besök vid öarnas äldsta Trocuspa-tempel sprang på sin gamla Bansikan-mästare från klostret på Clusta Noba. Mästaren berättade att klosterbröderna envist höll stånd mot de vandöda crurerna på huvudön och hur dessa i sitt hjältemod lyckats bränna crurernas kastmaskiner som de använde för att bombadera klosterön. Ulvric avböjde Bansikanmästarens invit om att fortsätta sin träning för att delta i striderna och berättade om Vox Ranzinas profetia och jakten på oraklen som nu ledde dem mot Hoskas klyfta norr om Klagga. Mästaren såg missmodigt på honom och förklarade att det lömska vildlandet Klagga bjöd mången hjälte på ond bråd död. Norr om Klagga låg dessutom bergstrakten Bektar där blodtörstiga måndyrkare rövade bort sina offer för att under dunkla ceremonier slita dem i stycken. Ulvric visade inget tecken på rädsla varpå mästaren istället gav honom rådet att segla längs kusten till Hoskas klyfta. Visserligen var resan svår då arkipelagen Ferrofagerna väster om Palamux förbannats med magnetism vilken slet järnet ur förbipasserande fartyg, men fann man en båt utan järn så var problemet löst.

Efter att ha bokat plats på en handelskaravell som skulle segla mot kuststaden Maravelda följande morgon tog man in på ett värdshus. Arvor gjorde upp med värden om mat och husrum mot att han bidrog med kvällens underhållning. Medan Arvor arbetade av gruppens husrum samtalade de övriga med folk i matsalen. Någon berättade legenden om de grå eminenserna och deras ledare Volterra, vars vansinniga försök att ge sitt palats i Voag Aspede en övervärldslig prakt slutade med att den sköna trakten i Laabne förvandlades till en svar asköken och om det inte varit för den legendariske Baskimer Brushane och hans bansikanhjätar så hade Lasemos och troligtvis hela Palamux gått samma öde till mötes. Detta låg även till grund för det magiförbud som rådde inom riket. Under kvällen berättades också om Klastrobrest Dimvett och hans fördömda flotta som försvann ut i västerhavet för flera hundra åt sen för att aldrig återvända.

Efter en god natts sömn, men ytterligare gula fjärilar, lade man följande morgon till i Maraveldas hamnbassäng. Melobin lyckades omgående få tag på någon som visade dem vägen till kvinnan Moliax vars båt Barkmannen var byggd utan järn. Moliax visade sig vara en anskrämlig kvinna som dessutom tog hutlösa 2000 decaurer för att forsla sällskapet till Hoskas klyfta. Melobin lyckades genom att köpslå få ner priset till 1000 decaurer, under förutsättning att Melobin såg till att den illvillige barden Cervartica skulle försvinna eftersom denne skrivit hånfulla nidvisor om Moliax. Melobin begav sig till tavernan Svarta ankaret där han efter en tvist med barden högg ner den samme innan han återvände till Moliax. När de 1000 decaurerna vad överlämnade lättade Barkmannen ankar och seglade iväg.

Under de följande dagarnas seglats berättade Moliax att hon som barn tillhört sutarnas stam som bebodde sydsidan av Hoskas klyfta. Sutarna låg sedan länge i fejd med sina grannar norsarna på klyftans nordsida och med vilka många slag utkämpats och där många liv gått till spillo. På avstånd kunde sjöfararna nu sikta Ferrofagernas svarta klippformationer. Det rostbruna vattnet som format sanddynor runt skären skvallrade om tidigare katastrofer och säker död. Till sist anlände Barkmannen och dess besättning till den lilla holmen Malurangu där en bosättning Kafrilerpräster etablerat en sjukstuga och där man hoppades kunna fylla på matförrådet inför den fortsatta resan. Översteprästen Godael välkomnade sällskapet hjärtligt och bjöd dem till bords i det väldoftande boningshuset. Här fanns även Godaels fyra prästbröder, en handelsresande kvinna vid namn Sigisnar da Godlar samt den storväxte utbygdsjägaren Bhrullis från norsarnas stam. Melobin lade märke till en av allt att döma magisk ljusskärva som skänkte salen behaglig temperatur. Sällskapet berättade under kvällen vart de var på väg men avbröts de genast av Bhrullis som varnade dem för klyftans blodtörstiga månsekter.
 
Samma natt vaknade Ulvric till av stickande röklukt. Instinktivt väckte han de andra och tillsammans flydde de sovsalen och ut i ett buskage utanför husets fönsterluckor. På avstånd såg de hur en större mängd stridsklädda kvinnor förde bort kafrilerprästerna ur det brinnande huset. Mitt ibland dem stod Bhrullis och hånskrattade högljutt. Det mörka mansskrattet skiftade plötsligt och blev allt ljusare samtidigt som mannens utseende förvandlades till en vacker kvinna.

Efter att angriparna avseglat österut vågade man sig fram från sitt gömställe. Snart fann man Moliax svårt sårad på marken. Hon hostade fram att angriparna tillhörde Extiterna, en utbrytargrupp ur sutarna vars sabeltandade sektkvinnor tillbad mångudinnan Luvena och att deras häxmoder lemniskatan fört Kafrilerprästerna till deras tempelplats för att offras i fruktansvärda riter. Då hon försökt stoppa sektsystrarna hade hon själv fallit offer för deras vrede. Melobin lugnade kvinnan och lyckades med Kmorda´s välsignelse läka samman hennes livshotande skador. Strax därpå fann man Sigisnar som likt sällskapet lyckats gömma sig undan anfallet.

I gryningen lämnade man  ön med den ännu rykande husruinen. Extiterna hade lyckligtvis lämnat Barkmannen orörd vid bryggan och snart hade Moliax satt kursen österut mot Hoskaklyftans mynning. Vid havsstranden fann man en handfull timmerstugor på några gräsklädda ängar mellan vilka en kraftig älv forsade ut i havet. Vid älvens sidor steg högslätten till imponerande höjder och bildade en storslagen kanjon som fortsatte så lång man kunde se. Sällskapet började sin vandring längsmed den brusande älven och kom efter några timmar till en svart klippstod där brunfärgade drivor täckte marken. Melobin steg fram för att undersöka stenen men märkte med ens hur hans dyrkar, änterhake och vapen fick liv och fastnade orubbligt mot klippan. Efter lönlösa försök att rädda sina pinaler fortsatte resan då Ulvric plötsligt märkte hur grusbeläggningen på marken börjat suga sig fast på Hæjmirs metallrustning. Snabbt lyckades Hæjmir få av sig rustningen som sekunderna senare imploderade av trycket från den dödliga grusbildningen. Samtidigt hade Ulvrics vildmarkssinne fått korn på en ankommande kaskadblixt och ropade åt alla att ta skydd. I nästa sekund exploderade dalgången i gnistor och elektriska urladdningar, men tack vare Ulvrics varning klarade sig alla oskadda. När mörkret samma kväll sänkte sig över Hoskas klyfta bestämde man sig för att slå läger. Man delade upp ett vaktschema där Arvor tog första passet och Sigisnar det sista. Ulvrics skarpsinne varnade honom dock för att allt inte stod rätt till och till sin fasa såg han hur Sigisnar stod lutad över Hæjmir med en mördarlie som härstammade från RhabdoRana. Blixtsnabbt drog han sitt vapen och högg Sigisnar så hon tappade lien. Den överrumplade lönnmördaren flydde scenen och trots att Ulvric var snabb hann hon försvinna ut i natten. Ulvric återvände utmattad till de övriga som skärrade samlats kring elden. Skulle RhabdoRana hinna före dem till oraklet?

Profetians offer

Radagast tvekade. Att ge den ärrade trollkarlen Kamalkus något i utbyte mot den vita vargkvinnan verkade lönlöst. Kamalkus skulle just avspisa gästerna då han plötsligt fick syn på den kargomitiska danserskan som stod skymd bakom de övriga. Han vandrade fram till Didra som kunde urskilja något vått i mannens ögonvrå när han med skälvande röst tog till orda: ”Ni liknar intill sammanblandning Furstessan Elmesum av Krimbydh. Vi svor varandra evig kärlek men förrådes genom Shigelas avund. Den lilla skorpionen och jag tjänare båda som lärlingar åt samme mästare i palatset Kranglinda nedom bergen.  När Elmesum avfärdade hans klumpiga inviter så hämnades han genom att stänga portalen till Gombitakles slemdjungler bakom mig”. Kamalkus lossade läderfodralet som omslöt hans vänstra underarm där det istället för en hand böljade en oformlig klump som fick alla att rygga tillbaka. Han förklarade hur Kaklunen bjudit honom skydd undan slemdjungelns dödliga syraregn, men hur den i gengäld blivit en del av honom. Vid återkomsten hade han sökt hämnd på Shagul men funnit att både han och Elmesum sedan länge låg begravda på Marjura. Trots att Gobrugda visade honom gravplatsen så var Shaguls magi alltför dold för att märka spår av liv.

Radagast avbröt honom kvickt med sitt eget kall och hur Vox Ranzina talade om Shaguls död men Kamalkus viftade bort förslagen om allians med att hämndens tid sedan länge är förbi och att inget av detta längre spelade någon roll. Hans sorgsenhet förbyttes därefter hastigt i ett leende när Radagast på nytt bad honom om att överlämna Raoga. Han lovade att göra dem till viljes, men att han först ville skulptera Didra och Steinar. Radagast tvekade men Kamalkus försäkrade att en mästare som honom själv skulle genomföra detta redan innan soluppgången vilket den godtrogne Radagast accepterade. Därpå förde Kamalkus med sig Didra och Steinar mot en spegel i ett av arbetsrummets hörn och försvann in igenom den.

Tystnaden sänkte sig över rummet med undantag från svara snyftningar. Ulvric och Hæjmir upptäckte då den lilla flickan som satt ihopkrupen i ett hörn. Hon pekade skräckslagen på en staty med fötterna inlindade i tygstycken. Hæjmir förde långsamt undan tyget och fann till sin fasa att statyn slutade i benstumpar från en människa. Radagast förfärades över hur den mästerlige skulptören var en bluff men kom i nästa stund att tänka på Didra och Steinar som nu var i Kamalkus våld. Tillsammans begav man sig in efter sina vänner genom spegeln.

Förvånade trädde man in i ett dunkelt upplyst rum fyllt av vackra men förskräckta statyer och med speglar och lårar längs väggarna. Ljudet av en nyckel som vreds om i ett lås fick alla att söka skydd och så snart dörren öppnats så blåstes ljuset ut innan dörren åter stängdes. Alla satt tysta i mörkret och försökte urskilja om någon dröjt sig kvar i mörkret men då inget hördes lät Radagast sitt heliga ljus strömma ut från handflatan och lysa upp rummet samtidigt som ett ljus tändes i spegeln bakom hans gömställe. I nästa sekund sliter två armar tag i Radagast bakifrån och släpar honom bakåt. Han försöker urskilja förövaren och känner igen armarna. De var identiska med hans egna.

Melobin som smugit omkring i källarkomplexet smyger nu upp dörren till lagerlokalen just för att se Radagast spegelbild släpa in animisten i spegeln. Isdruiden grips av raseri över hur verkligheten framför honom kollapsar och rusar fram till spegeln som han river i golvet med ett kras. Förvånade kan man nu se hur spegelskärvorna på golvet förvandlats till stenmosaik och att Radagast blivit kvar på andra sidan.

Bedrövade över att ha förlorat sin vän och förkämpe i kampen mot Shagul fortsätter man ut genom dörren och genom en korridor dit Melobin sett Kamalkus föra Didra och Steinar. Hæjmir slår in dörren där den vildsinte Kamalkus försöker släpa den gråtande Didra framför en spegel. Av Steinar syns bara en vacker men förvånad skulptur. Trollkarlen släpper med ens danserskan och ler mot gruppen.  ”Jag ser att ni upptäckt min svaghet”. ”Vad i hela världen är det som pågår” hördes en röst bakom dem. Den vackre kurtisan som Melobin mött i ett av sidorummen hade kommit ut efter allt oväsen och stod nu insvept i en vit vargpäls och stirrade frågande på sällskapet. Till svar fick han förtvivlade tillrop som avbröts av Kamalkus medgivande ”Jaja, jag dödade och flådde den sjuka vargkvinnan. Men pälsen var frisk!” påpekade han glatt.

Hæjmir hade nu tröttnat på trollkarlens ondsinta  värv och drog svärdet Nabakos. Kamalkus kastade sig i skydd in genom en närstående spegel och hann undan just som spegeln gick i kras. Melobin lägger ett skynke över den kvarvarande förstenande spegeln och tittar nyfiket in i en annan spegel som visar hans sönderfallande kropp. Skräckslagen flyr han tillbaka ut genom sidodörren som ledde till kastellets baksida. Samtidigt hittar Ulvric en urna med underliga inskriptioner i ett hörn. När han lossar korken fladdrar ett tjugotal gula fjärilar ut och löses upp i ett gult damm. På urnans botten finner han en lapp som talar om att Nekromorben vaknat och skall straffa tjuven. Oförstående stoppade han ner lappen och lämnade därefter tornet tillsammans med de övriga. Gryningen hade kommit just som sällskapet vandrade tillbaka mot byn. Den oförstående kurtisanen Arvor Salmello stämde upp i en gladlynt och opassande visa men råddes istället att byta kläder då vargmännen knappast skulle uppskatta att han gick klädd i kvarlevorna av deras sierska. Den lilla flickan ville inte lämna ön utan vinkade istället av dem vid kajen.

Halvvägs över sundet mot Trinsmyras fastland såg man vargmännen komma paddlande på sina flottar. Onda Bettet stod i fören och stannade dem. Melobin berättade sorgset hur trollkarlen Kamalkus dödat oraklet och visade den vita pälsen. Vargmännen vrålade av vrede. Onda Bettet krävde att man skulle återvända med dem till lägret i Wulferveden där någon väntade på dem.

Samma kväll hade man nått tillbaka till lägret och fördes in i Onda Bettets tält. Här väntade en figur klädd i kåpa som verkade ha inflytande på vargkvinnan. De båda anklagade sällskapet för att ha mördat Raoga och även för att ha ett annat orakel på sitt samvete. När de nekade avslöjade sig figuren i kåpa som Gozcana da Skugre och krävde att de genast skulle återlämna själen i smycket. Melobin tog tillfället i akt och öppnade amuletten mot Gozcana så att hans själ bytte plats med den fete siaren i Skuger. Gozcanas kropp rusar runt i panik varpå hans inflytande över Onda Bettet försvinner. Hon inser snart att Melobin talat sanning och blir övertalad att byta den döda Raogas päls mot ett stycke drakskinn som Ulvric burit med sig.

Efter att ha lämnat Wulferveden bakom sig följande dag så återvänder man till Vumbra där kvällen spenderas genom återhämtning på ett trevligt värdshus. Själen i Gozcanas kropp visade sig vara astronomen Nastigast som först trodde sällskapet skulle mörda honom men då han insåg att så inte var fallet berättade han för dem om konfluxen, vars fenixpunkt i tid och rum skulle avgöra framtiden. Denna fenixpunkt skulle Nastigast beräkna med stjärnornas hjälp vilket också var anledningen till att Shagul beordrat mord på alla siare och astrologer. Om fenixpunkten förblev dold kunde han själv beräkna och dominera konfluxen till sina egna syften. Den lilla figuren som funnits i buren på den svävande klippan var en Homuculus, en skapelse som DiFolterna odlat fram från Shaguls döda avbild och som skulle förhindra Shagul att skapa fler kloner. Skulle den komma till skada skulle allt vara förlorat. Melobin svarade inte. Följande morgon tog man farväl av Vumbra och seglade med en handelskavarell mot Det Heliga Kishatets huvudstad Albarunzia dit Melobin blivit kallad av den högste drömdödaren – Shar Kishanti Manzola. Nastigast menade att han behövde resa till Gobrugda för att i stillhet beräkna fenixpunkten men Melobin menade att det besöket fick vänta.

En enorm krigsflotta låg för ankar utanför staden vilket skvallrade om att offensiven mot Trakoriska riket var nära förestående. Väl iland kunde Melobin bittert konstatera att det elände som man bekämpat vid sitt förra besök fortfarande var oförändrat och att de patrullerande drömdräparna höll stadsborna under hård kontroll där varje leende bestraffades hårt. Vid Sanningspalatset togs Melobin emot medan övriga hänvisades tillbaka ut på gatan. I ett av palatsets praktfulla audiensrum väntade den Manzola och ställde genast Melobin mot väggen med en redogörelse av Vox Ranzina. Efter att isdruiden kungjort sin berättelse om de två misslyckade fritagningsförsöken på orakel, astrologen Nastigast och Shaguls mördarsekt uppstod en kort tystnad. Därefter fick Melobin en lång avhyvling för sitt och sällskapets agerande varpå mannen krävde att han omgående skulle överlämna den vita pälsen och Nastigast. Melobin lämnade över pälsen som han burit med sig men skyndade sig därefter ner för att varna de andra. Undertiden ute på gatan hade Arvor Salmello lyckats att genom sin vackra sång få en shamashprästinna att skratta vilket han såg som en fjäder i hatten för sin ryktbarhet. Sällskapet begav sig nu genast till Perrimas hus där de togs emot av hennes tjänare som kunde berätta att hon fängslats efter att hon motsatt sig Manzola. Kort därpå bultade det på porten där en patrull drömdräpare tvingat den skrattande prästinnan att ange Arvor. Kurtisanen greps obönhörligen för att ha vilselett prästinnan och placerades i häkte. Melobin och de övriga satt vakna hela natten och diskuterade hur de skulle kunna frita både Perrima och Arvor då det åter bultade på porten. Hæjmir öppnade försiktigt och möttes av Perrima och två andra fångar som lyckats bryta sig ut ur fängelset. Perrima ledde sällskapet genom i en lönnpassage ner i stadens katakomber och tillsammans seglade man mot Gobrugda i Sumraträsken.

Flera dagar senare hade man utan större missöden anlänt till den lilla träskön där Gobrugda väntade. Nastigast valde att i avskildhet försjunka i stjärnskåderi medan övriga förklarade för shaguliten att kroppen inte längre var Da Skugres. Efter gemensam aftonvard tog Melobin och Perrima en promenad där Melobin avslöjade sin misstro till verkligheten och gudarnas plan. Perrima saknade all tvivel och varnade honom för att låta det skapelsevidriga slå rot i honom. Strax efter att hon lämnat isdruiden kom Gobrugda gående. Han undrade varför han kände Melobins hat starkare än från de andra och efter att Melobin vräkt ur sig sin livshistoria om hur hans mor blev övergiven av Gobrugda och hur hon senare dog föll han i gråt. Han menade att han alltid älskat hans mor och bedyrade att Malek Mangus aldrig fört med sig något bud om hennes ankomst. Istället hade shagulitbrodern lämnat över ett brev där Melobins mor likt sin familj förkastade Gobrugda som en smutsig Ilbaurisk alkemiker. Den ondskefulle Malek Mangus hade trots sin död nu lyckats ställa till det för Melobin en sista gång, men aldrig mer. Far och son omfamnade varandra. "Vi är som pjäser i gudarnas smickelbräde" suckade Melobin.

Kommande morgon betraktade sällskapet gemensamt de kvarvarande stroferna i Vox Ranzina. Perrima tyckte sig minnas något om den krönta klippa där det blå ögat skulle finnas, men att informationen med största säkerhet fanns kvar i biblioteket i hennes bostad. Man bestämde att Perrima, hennes följeslagare och Nastigast skulle stanna hos Gobrugda medan övriga återvände till Albarunzia.

Efter ännu en händelselös resa återvände man till huvudstaden i Kishatet och efter en noggrann genomsökning av Perrimas bibliotek fann man vad man sökte. Krönta klippan var ett annat namn på Kungsklippan i bergsmassivet Bektar på Palamoxi västkust. Plötsligt ljöd knackningar på porten. Arvor gjorde entré och berättade att han lyckats fly drömdräparna men att de var honom i hälarna. Melobin öppnade lönnpassagen ut från huset samtidigt som ljudet av den inslagna porten hördes ute i hallen. ”Fort! Vi måste ut härifrån!”.


Wulfervedens vita varginna

Regnbyarna yrde över karavellens däck när man flera dagar senare siktade det av Trakoriska riket ockuperade Vumbra på Trinsmyras ostkust. Under seglatsen hade sällskapet lyckats läka sviterna från Rhabdorana-mördarnas angrepp i Skuger och även fått ta del av övriga resenärers skvaller. Det talades bl.a. om att Lugal Praanz da Kaelve försökt efterträda Goba da Grummi som Digeta Longas anförare, men att detta ogillats av flera medlemmar i Bodaken som röstat emot honom och därmed försvagat rikets underrättelsetjänst. Elaka tungor talade om att främmande makter satt press på de berörda medlemmarna men inget gick i nuläget att bevisa. En annan otrevlig händelse som skakade riket var den excentriska bankett där befäl och andra högt uppsatta trakorier på norra Paratorna bjudits in av en hemliga välgörare. Samtliga offer hade förolyckats av en förgiftning vilket besvarats med att en kejserlig hird från Tricilve nu fanns på plats för att säkra bevis.

Vumbra visade sig vara en oroshärd där motståndsmän från Rung gjort framryckningar på landsbygden inte långt från staden. Kunde ockupationsmakten vara nära kollaps?

Medan Radagast tog en tupplur passade Melobin, Ulvric, Didra, Steinar och Hæjmir på att ta in på ett värdshus där de observerade några av rövarna från Hymbergond. Försiktigt gav man sig av utan att upptäckas. Radagast gav sig senare iväg för att undersöka om staden erbjöd någon av kafrilernas sjukstugor och när han märkte att så inte var fallet spenderade han en ansenlig summa trakiner på en vacker byggnad vid stora torget där en kvinna och hennes barn anställdes att hjälpa behövande. Melobin lyckades få information om att det fanns vargfolk i skogarna norr om Vumbra, den såkallade Wulferveden och att de handlade med byn Romsa väster om Vumbra.

Melobin fick under följande morgon ett bud från den trinsmyriske adelsmannen Moduron da Riakme som bad isdruiden att snarast infinna sig på en närliggande taverna. Monduron hade en hälsning från sina allierade i Det Heliga Kishatet.  Shar Kishanti Manzola krävde att Melobin snarast skulle resa till Albarunzia för att avlägga rapport om Vox Ranzinas orakel. Det samlade motståndet mot Trakoriska riket, även känt som Järnkedjan, rustade under Manzolas ledning för helig krig mot horan Kastyke och förutom tung mobilisering i Kishatet så hade en stor trupp ransarder landstigit i Karramak vilket satt ytterligare press på huvudstaden. Samtidigt spreds Vox Ranzina som en löpeld på Paratorna. Han menade att en slutstrid förmodligen var nära förestående.

Samma dag fick man plats på en oxdriven kärra som färdades längsmed Hornälven mot Romsa. Man blev avsläppta i byns utkant och slog läger i skogsbrynet. Under natten hördes olycksbådande ylande inne i mörkret men trots att Melobin  smög runt för att lokalisera vargarna så fann han inget. Hällregnet fortsatte kommande dag då skogens skuggor omslöt dem på deras vandring. Plötsligt hördes ett ilsket rovdjursvrål alldeles bakom dem och i nästa sekund var de omringade av morrande vargmän. Radagast som genom sina resor väl kände vargfolkens seder blottade genast halsen i underläge vilket fick övriga att göra detsamma och därmed lugnade flocken. Alla fördes genom den snåriga vildmarken och var i skymningen framme vid vargfolkets bosättning där stora eldar brann mellan tält och hyddor. I ett stort tält mötte man den mörkpälsade vargkvinnan Onda Bettet som var vargfolkets ledare. Radagast förklarade att den vita vargkvinnan var i fara och måste lämna lägret, men Onda Bettet svarade morrande att hennes orakel Raoga inte kunde följa dem eftersom hon blivit bortförd av människofolk från Gatves Klippa. Ön var tillhåll för två mäktiga trollkarlar och tillika tvillingar – man och maninna. Deras namn var Kamalkus och Fundibera vilka också var berömda för sina excentriska och egendomliga gästabud, vilka var lika omtalade och kostsamma som de välbärgade gäster som bjöds in. Radagast hade hört talas om Kamalkus som sades vara en enastående skulptör men också enligt myten odödlig.

Onda bettet och hennes folk var nu i färd att bygga flottar för att med våld återta sitt orakel och döda alla i deras väg. Melobin föreslog att sällskapet skulle få undersöka ön först i hopp om att blodsspillan skulle undvikas från båda sidor men främst från den vita varginnan. Onda Bettet var inte medgörlig men gick till sist med på att vänta med sitt angrepp till gryningen. Därefter skulle Gatves klippa färgas röd.

Regnet hade nästan upphört när Radagast, Melobin, Ulvric, Didra, Steinar och Hæjmir paddlade ut i natten mot fiskebyn på andra sidan sundet där fiskeslupar låg och guppade. Bortom byn kunde man urskilja tvillingmagikernas kastell högst upp på en brant klippa badandes i månskenet.

Trots den sena timmen möttes man där av vänliga bybor som hjälpte till att förtöja båten och bjöd sällskapet på kvällsmat. Radagast och Melobin våndades över tanken att låta dessa människoliv gå till spillo för vargfolkets vrede, men nämnde inget om det stundande anfallet.

Efter att ha avböjt nattlogi hos byborna och vandrat en bit på stigen mot kastellet mötte man en samling barn som nyfiket började fråga om farlänningarnas ärende. När man förde Kastellet på tal berättade en liten flicka glatt att hon och hennes vänner brukade leka upp vid citadellet vilket gjorde att Hæjmir började fråga ut henne utan att få något vettigt svar. När man lämnat barnen bakom sig började man diskutera alternativen. Melobin ville nyttja överraskningsmomentet genom att hitta alternativa ingångar i fästet medan övriga bestämde sig för att vandra direkt mot ingången. Efter att ha tagit farväl begav han sig in i snårskogen och rundade snart klippan vars baksida stupade hissnande brant mot de det klippiga kustbandet nedanför. Han kunde trots mörkret urskilja resterna av en pir vid vattenbrynet som via en sedan länge raserad trappsats anslutit mot en grottöppning ovanför och förmodligen en hemlig entré in i kastellet. Med hjälp av medhavt rep och änterhake hade Melobin snart klättrat upp till grottan som mycket riktigt var en gång in i berget. Bakom en dörr fann han en trappa som ledde upp till en arbetsrum med en mängd statyer och en bänk med dammiga skulptörsredskap. Hade Kamalkus lagt sitt beryktade värv på hyllan? Längs bortre väggen dolde ett draperi tre speglar som utstrålade stark magi utan att Melobin kunde avgöra dess tradition. Förbryllad fortsatte isdruiden ut genom en annan dörr och in i en korridor där en underlig sång kom från den närmaste dörren. Utan att tveka öppnade han dörren och kom in i ett gallerförsett rum där en underlig kurtisan med rakat huvud skrålade en vansinnig visa. Melobin slog sig för öronen, men det var redan försent. Trots att han spjärnade emot hade sången redan slagit rot i hans fallfärdiga psyke och efter att ha backat ut smällde han igen dörren bakom sig. I panik rusade han vidare i korridoren och slog upp nästa dörr där en vacker man låg halvnaken på en divan bland vin, väldoftande mat och mjuka pälsar. Mannen presenterade sig som Salmello den Sorglige från Klomellien vars hjärtskärande sång fått badjarer att gråta. Han berömde därefter den vackre isdruiden och bjöd honom att stiga in och göra honom sällskap i måltiden men den ångestfyllde Melobin skakade bara på huvudet och skyndade vidare.

Uppe vid kastellet hade Radagast, Ulvric, Didra, Steinar och Hæjmir åter stött ihop med den lilla flickan när de funnit henne smygtitta på dem bakom en av de många vackra skulpturer som prydde stigen mot Kastellet. Flickan lovade att berätta mer om Kamalkus och Fundibera om de lät henne följa med vilket man accepterade och efter att ha smugit sig över muren som omgärdade citadellet stod man snart på gårdsplanen där det pampiga tornet flankerades av ett boningshus. Hæjmir som alltid varit ängslig över häxkraft käftade med flickan om att smyga uppför torntrappan för att känna på porten vilket tillslut ledde till att flickan gick och öppnade den och försvann in. De övriga smög strax efter och fann en fuktig och mögelanfrätt stenkorridor som ledde förbi ett välutrustat kök och uppför en trappa till ett stort arbetsrum. Rummet var fyllt av arbetsbänkar och hyllor fyllda av pergament, redskap, böcker och örtpåsar samt en spegel i ett hörn. Man började rota igenom rummet i jakten på ledtrådar då ett par dubbeldörrar plötsligt slogs upp och en man kom gapflabbande in i rummet och välkomnade de oinbjudna. Han var lortig och illaluktande som en uteliggare och endast ifört en dyrbar kaftan som han ogenerat lät förbli öppen. På det ärrade huvudet spretade hår och skägg åt alla håll. Därtill hade mannen vänsterhanden i ett smutsigt läderfodral. Den svettstinkande mannen medgav utan omsvep att han var Kamalkus varpå Radagast berömde hans skulpturkonst och omfamnades därefter ofrivilligt. Han blev med ens mer avvaktande när den vita vargkvinnan kom på tal och frågade kryptiskt vad de ville med henne samtidigt som han smätte med fingrarna åt Ulvric att hämta lökostar och vin från skafferiet. Han vände sig därefter tillbaka mot Radagast och log hemlighetsfullt. ”Vad har ni möjligen att erbjuda någon som mig?”


Etervarelsens hämnd

Ett flertal kvarter från templet med den svävande klippan satt den övriga gruppen samlad i kafrilernas fridfulla sjukstuga. Melobin hade liksom Radagast tidigare känt av den skapelsestörande magi som strömmade ut från Didras halssmycke. Efter en vänlig utfrågning berättade danserskan att amuletten var ett arvssmycke från Kargom och kallades själssnärjaren. Det ryktades att det kunde hålla en själ fången vilket för tillfället sades vara hennes farbror Belibak som konspirerat mot släkten och nu avtjänade sitt straff.

Hæjmir hade blivit otålig i väntan på Radagast och begav sig med Melobin och Ulvric i släptåg tillbaka mot tempelområdet. Just som man steg in genom tempelporten fick man se en anfådd vakt meddela sitt befäl att två tempelväktare hittats mördade i en närliggande gränd med stengrodor fastkrokade i underläppen. Befälet beordrade genast att området skulle stängas men sällskapet hann undan och fortsatte in på tempelgården. De fick snabbt syn på Radagast som var på väg i riktning mot den väldiga pyramiden längst bort på området. De skyndade snabbt över till honom och berättade vad de hört från befälet och att man var tvungna att handla i all hast nu när Rhabdoranas mördarsekt med största säkerhet fanns i närheten. Radagast nickade och berättade om etervarelsen som hölls fången med magi under klippan och hur ett sådant skapelsestörande tilltag måste hindras. Utan att direkt inse kafrilerprästens lösning på dilemmat följde de honom upp för trapporna till pyramidens topp där två vakter stod på vakt vid en dörr. Melobin försökte schasa bort dem genom att informera om morden som inträffat och att kapellet innanför skulle genomsökas i jakten på misstänka men vakterna vägrade trots det att släppa in honom. Melobin hotade då med att gå direkt till Gozcana da Skugre för att informera om deras ovilja vilket fick dem att tveka och till slut enas om att han ensam fick genomsöka kapellet. Radagast steg genast fram och protesterade vilket lustigt nog fick vakterna att ge efter och släppa in dem alla.

Det kala kapellet lystes upp av några brinnande väggfacklor som avslöjade den magiska silvertråd som höll Basenanji fången. Dolken Demens som suttit och tjurat sedan Radagast vägrat lyssna på hans varningar för lömskheten hos luftandar varnade kafrilerprästen ytterligare en gång för konsekvenserna av att frigöra varelsen, men Radagast viftade bort det hela med att skapelsens tjänare skulle befrias till varje pris. Han åkallade därpå fackelelden uppmärksamhet och vad själva lågan att bilda en skarp brännpunkt som han strax därpå slungade mot silvertråden som brast inom några ögonblick. Ett öronbedövande dån följdes av en kraftig jordbävning som kastade omkull samtliga i gruppen. Melobin bröt sin dolk i fallet och ett nedfallande stenblock bröt armen på Radagast.

När tumulten lagt sig blickade man ut över tempelgården och kunde där se hur den svävande klippan störtat rätt ner i tempelbyggnaden där sårade och döda låg utspridda kring den krossade byggnaden. Omtumlade tog man sig ner till tempelgården och sprang genast på Didra och Steinar som berättade att kafrilerstugan stod i lågor. Radagast tvekade men valde ändå att föra med sig gruppen upp på den fallna klippan i jakten på oraklet. Efter en intensiv klättring kunde man till sin förvåning finna en slokande trädgård och ett söndertrasat porslinskapell på klippans krön. I rasmassorna fann man en döende man vars kroppshydda var gigantisk och som med pipig röst hostade fram att hans namn var Nastigast. Melobin slet instinktivt åt sig Didras amulett och öppnade dess inre mot den döende som i ett ögonblick förändrade ansiktsuttryck från fridfull uppgivenhet till panikblandad förvåning. Den fete mannens själ hade bytt plats med Didras farbror som stunden därpå blev stilla.

Melobin mindes plötsligt att det orakel man sökt borde varit en klon av Shagul medan den fete helt saknade likheter med trollkarlen. Han rusade bort och rotade vidare i rasmassorna samtidigt som tre tempelpräster kom vandrande mot dem. Hæjmir gick för att möta dem men blev istället överrumplad när prästerna halade fram varsin sylvass månskära och gick till anfall. Den stridsvane Hæjmir lyckades med två snabba hugg avsluta de två första angriparna men den tredje skar upp ett djupt sår i ansiktet på honom. Han vrålade i fullständigt raseri och svingade åter sin svarta klinga men segnade ner när motståndaren oväntat lyckades driva in månskäran i sidan på honom.

Ulvric kom springande mot den fallne fadern och mördaren som nu kopplat samman månskära och stav till en stridslie. Kampen blev hård men med sin disciplinerade stridskunskap i bansikans lära låg den falske prästen snart uppsprättad på marken. Radagast rusade fram till Hæjmir som mumlade svagt. Kafrilerprästen koncentrerade sig i bön och lät heligt ljus strömma fram ur sin hand som genast läkte samman. Melobin hade undertiden funnit en liten krossad bur där en sammankrympt avbild av Shagul klämts ihjäl i samband med att klippan störtat till marken.

Stadsbor hade nu hunnit fram till det massakrerade tempelområdet varpå Melobin ställde sig bland dem och förkunnade hur deras skapelsestörande leverna drivit olycka över dem och vredgat gudarna så att klippan nu jämnat deras tempel med marken. Lynchstämningen infann sig relativt omgående varpå den uppretade folkmassan jagade isdruiden nerför stadens gränder. Vid ett tillfälle lyckades en stadsbo slita tag i honom men den mordtränade Melobin fann sig snabbt med en hastig manöver och vräkte förföljaren som hinder mot de övriga förföljarna varpå han snart kunde fly utom räckhåll. En stund senare möttes man i hamnkvarteret och snart gick diskussionerna heta kring om man skulle återvända till Manghalde i Sumbra eller fortsätta direkt mot Vumbra på Trinsmyra där Melobin menade att nästa orakel fanns gömt. Med tanke på mördarnas framfart beslöt man sig för att genast resa vidare då ingen tid fanns att förlora. Melobin stod på karavellens däck när skeppet sakta flöt ut från Skugers hamn. Vem var egentligen oraklet på klippan som man var tänkt att rädda? Hade Manghaldes döda klon varit målet och var isåfall allt redan förlorat? Hade Shagul redan vunnit?


Den eländiga staden

Färden till Skuger var bedrövlig. Sällskapet hade med tanke på de tidigare händelserna i Ranz, valt att inte resa tillbaka den vägen utan färdades istället österut mot Joodak. Redan efter första dagsfärden kunde man konstatera att matransonerna ruttnat vilket gjorde att Hæjmir och Ulvric fick ge sig ut på jakt. Ulvric lyckades fånga en torftig fisk som knappt räckte till honom själv medan Hæjmir själv blev jagad av en mustelon. Den vane jägaren gjorde dock processen kort med mustelonen, som i brist på annat fick tjäna som färdmat. Radagast som börjat oroa sig för vad som hänt ranzinerordern, men också hans skyddsling Krilljon, sände iväg den örn som han befallit som spiritus familaris. Örnen fick i uppdrag att uppsöka kafrilernas sjukstuga i Tricilve och se till att de hämtade hem barnet.

Utsvultna och trötta anlände man efter många dagsmarscher till byn Joodak på östkusten. Ulvric lyckades ordna plats på en handelskaravell som skulle norrut mot Skuger och följande morgon lättade man ankar. Melobin sökte sig till Radagast och bad honom undersöka det smycke som han funnit i det ensliga tornet i Sumbraträsken. Smycket hade från börjat varit en ärgat bronsbit men hade sakta förvandlats till ett vackert silverarbete. Radagast luktade på det men fann inget spår av magi. Förvånad kände han istället en kraft från skaparfientlig magi utstråla från Didras halssmycke. Bekymrad bestämde han sig för att inte skapa någon konflikt och sade tillsvidare inget om saken. Några dagars segel senare återvände Radagasts örn med omstörtande nyheter. Radagast var efterlyst för uppvigling sedan han och de övriga undkommit de knektarna vid Ranz. Da Grummi hade blivit rasande och beordrat sina trupper att rensa upp huvudstaden från allt som ansågs riksfientligt. Kafrilernas sjukstugor hade stängts igen och både kafrilerpräster och ranzinermunkar arresterats för delaktighet i den av Vox Ranzina uttalade komplotten mot riket.  Prästinnan som skickat meddelandet hade själv lyckats fly ut på den Bralorgi landsbygden där stödet för kafriler och ranziner växt sig allt starkare. Da Grummi hade i sin triumf deltagit i en högtidlig parad genom staden och där fallit offer för ransardiska attentatsmän som lyckats infiltrera de trakoriska leden. I ett obevakat ögonblick hade hon överrumplats och genomborrats av flera välriktade armborstlod. Digeta Longas anförare Mashmashu Goba da Grummi var död.

Ulvric hade samtidigt fått höra rykten om hur folket på norra Paratorna drabbats av en dödlig farsot. Byfolket på östkusten hade än så länge lyckats bota många sjuka genom att tillbe sina husgudar men på den smitthärjade västkusten hade skapargudarna istället beskyllts för smittans många offer och omfattande folkuppbåd hade bränt tempel och dräpt dess präster.

Under natten drömde Melobin hur han sjöng för sin sjuka mor och hur Shagul plötsligt steg in i drömmen. Magikern hade hånat isdruiden för att så krampaktigt hålla kvar vid gudarnas fängsel och menat att det var deras fel att modern var död. Om han istället anslöt sig till de som gjorde uppror mot skapelsen så skulle han själv kunna välja sin verklighet och inte längre behöva plågas av alla de smärtorna som gudarna tyngde honom med. Melobin tvekade men valde slutligen skapelsen före erbjudandet. Shagul drog en suck och försvann ur drömmen.

Utan nämnvärda incidenter anlände fartyget flera dagar senare till den Ilibauriska staden Skuger. Redan på håll blev man varnade för stadens vansinne och fysiska skenbilder som kommit ur befolkningens ödestigna missbruk av beroendeframkallande opiander. Det som dock stal all uppmärksamhet var den jättelika klippa som svävade fritt hög ovanför tempelområdet. Väl i den nedgångna staden visste bedrövelsen inga gränser. Längs gatorna låg utslagna tiggare och vrålande drogare sprang runt, jagade av de skräckinjagande sinnesfoster som deras missbruk frammanat.



Radagast fick med lite tur kontakt med en av de mer sansade stadsborna som kände igen kafrilerprästen och varnade honom för trakoriska knektar som var förlagda i staden. Melobin som inte missat uppmaningen ropade högt på Radagast för att få dennes uppmärksamhet vilket istället gjorde att knektarna som mannen varnat för kom rusande. Radagast och mannen flydde och lyckades undkomma då Melobin, som nu insett sin skuld till situationen, låtsades snubbla in i de framrusande knektarna.

Hæjmir , Radagast, Melobin, Ulvric, Steinar och Didra inkvarterade sig i stadens provisoriska sjukstuga vars kafrilerpräster lyckats övertala knektarna om att de helt saknade samröre med den egna ordern. Följande morgon begav man sig till Gozcana da Skugre´s residens där ålderspagyrikern tog emot. Mannen var gulblek i hyn och tuggade oavbrutet på örter från sitt bälte samtidigt som han hostade tungt och spottade blodfyllda loskor. Efter att ha lyssnat till Radagast och läst igenom ett medhavt pergament från Gobrugda förklarade han att himlamakaren Nastigast, som oraklet kallades, inte kunde lämna sin plats i Skuger. Dels hade Nastigast utsatts för attentat från mördarsekten RhabdoRana men främst skulle stadens styrande aldrig tillåta att man lämnade honom ifrån sig. Himlamakaren hade ingett hopp i den förlorade befolkningen och för att skyddas från ytterligare attentat hade han flyttats till den svävande klippan ovanför tempelområdet. Plötsligt knackade det på dörren och Cymba steg in följd av en skara tempelvakter. Gozcana presenterade sin son som nonchalant hälsade på främlingarna. Han stannade upp vid Hæjmir och synade honom. "Har inte vi mötts tidigare?" utbrast han, samtidigt som mörkret sänkte sig i den tilltalades ögon.

Efter att slokörat återvänt ut på gatan fylldes Melobin av hat när han fick syn på en man vars yttre påminde om Malek Mangus. Tillsammans med Ulvric förföljde han mannen som dessvärre försvann i  vimlet. De skulle just återvända när en av Gozcanas tjänare skyndade fram och meddelade att Gozcana ville träffa Ulvric ensam. Melobin återvände till Radagast och de övriga vid sjukstugan medan Ulvric ensam gick för att träffa Gozcana. Väl tillbaka i släktresidensen förklarade den gamle mannen att han hade för avsikt att omedelbart gifta bort Selmira till Ulvric. Selmira var mannens barnbarn och Ulvrics trolovade sedan de möttes för många år sedan på Marjura dit Gozcana fört med sig Selmira på ett besök hos Gottard da Melse och Malek Mangus. Ulvric tvekade inför de stundande konsekvenserna. Hur skulle Hæjmir kunna tillåta giftermålet som innebar att han skulle bli släkt med Cymba da Skuger? Han bad därefter Gozcana om betänketid och återvände till sina vänner.

Efter en högljudd och bitvis hotfull diskussion mellan Hæjmir och Ulvric gick slutligen Hæjmir med på sonens gifemål. Kravet var att han innan vigseln skulle få möta Cymba i holmgång för att en gång för alla lösa blodsfejden. Ulvric gick med detta bud till Gozcana och återvände snart för att meddela att tvekampen skulle äga rum följande soluppgång.

I gryningen samlades en större skara människor i stadens amfiteater där det gjordes förberedelser inför kampen. När väl blåsinstrumentet ljöd som början för striden så rusade den ursinnige Hæjmir i vrålande raseri mot sin fiende. Då Cymba inte kände till bakgrunden till Hæjmirs hämndbegär blev han förvånad av mannens bärsärkutbrott och kampen blev snabbt ojämn. Hæjmir tog ett språng och med all sin kraft drev sin kolsvarta klinga genom Cymbas kropp. Strax därpå förkunnade en chockad Gozcana att hans son, tillika den skicklige svärdskonstnären Cymba var död och att blodfejden därmed ansågs utagerad för att nu följas av giftermål mellan Ulvric och Selmira.
Efter en sprudlande bröllopsfest vandrade Hæjmir, Melobin, Radagast, Steinar och Didra hem genom natten. Kvällen hade bjudit på fantastisk mat och gott om drycker. Plötsligt kände Radagast igen en förbipasserande. Det var hans vän Calafus från Hyphererfästet i Faa. Till hans förvåning svarade dock inte hyphererpriorn på hans glada tillrop utan stirrade bara konstigt på honom. Förbryllade gick man till sängs i sjukstugan men vaknade innan gryningen av gap och kraftigt bultande på ytterdörren. Radagast kikade ut men trodde inte sina ögon. På utsidan stod den döde Cymba och vrålade att han skulle hämnas på Hæjmir. Radagast blev osäker på hur han skulle hantera situationen men beslutade sig ändå för att vräka en eldkaskad över mannen varpå illusionen av Cymba genast upplöstes.

Dagen hade nästan nått sin mitt när sällskapet vaknade. Melobin och Ulvric, som just återvänt från da Skugre´s residens, bestämde sig för att undersöka tempelområdet medan de övriga stannade i sjukstugan där Radagast började hjälpa till med skötseln av sjuka och behövande. På vägen till tempelområdet fick Melobin åter syn på en person i benmask som påminde om Malek Mangus. Han sade åt Ulvric att möta honom vid templet och smög själv efter mannen. I skydd av den brokiga folkmassan på gatan lyckades Melobin göra en dödlig attack mot mannen som sjönk samman bland de apatiska tiggarna. Med en snabb rörelse förde han undan masken som avslöjade en helt vanlig man, allt annat än grönfärgad shagulit. Melobin kände ångesten komma krypande och skyndade snabbt vidare. Varför hade han agerat på sin impuls och varför hade mannen burit benmask om han inte tillhörde shagulitsekten? Melobin mötte upp den smått skärrade Ulvric vid tempelområdet. Denne kunde berätta att han sett Järntornet ligga längst ut vid piren i hamnen. De både insåg att man snarast måste lämna staden för att inte råka illa ut av alla illusioner men att man först måste få med sig det röda ögat på klippan. De steg in genom portarna till tempelgården där full kommers rådde. Bakom dessa passerade man ytterligare en port med vakter och där låg den väldiga trappstegspyramiden inramad av två stora bassänger där folk tvättade sig innan de gick bort mot pyramiden. På trappan vid pyramiden låg det döda och sjuka i en och just som man skulle vänta tillbaka mot en paviljong som delade av området från tempelgården så dök det upp en procession med präster som utförde en slags ritual framför pyramiden. Följet fortsatte därefter tillbaka in i paviljongen där en utvald präst smordes in i en rödkletig substans för att sedan vandra upp för en trappa på paviljongens tak. Ulvric och Melobin tog sig ut ur byggnaden eftersom de inte var välkomna på taket och hörde då hur en gonggong ljöd samtidigt som prästen utropade "Basenanji! Basenanji! Jag är Kaanderahd!"  varpå han strax lyfte från marken och försvann upp till den svävande klippan i skyn. Förbluffade stod Melobin och Ulvric och gapade.

Efter att ha återvänt till Radagast och de övriga samt berättat om prästens luftfärd vid tempelområdet så bestämde sig Radagast för att gå och undersöka templet. Det hade blivit kväll och det regnade blod från den röda himlen när han steg in på tempelgården och när ingen såg smög han sig undan och lyckades klättra upp på paviljonens tak från utsidan. På taket var det tomt med undantag av ett podie och en gonggong. Han knackade tyst på gonggongen och mumlade frasen som prästen uttalat varpå han lyftes upp i luften men sattes genast ner igen utan att nå den svävande klippan. Han hade dock anat hemligheten bakom prästens luftfärd. Under den svävande klippan fanns en av Marduks etervarelser. Eftersom han själv inte var bevandrad i vindarnas magi så plockade han istället fram Dolken Demens som visade sig besitta denna kunskap. Han förklarade att luftanden hette Basenanji och fångats in av de skaparfientliga DiFolterna för att tjäna stadens tempel i tusen år. För att bli fri måste den magiska kedjan kapas och den satt fast i trappstegspyramiden. Radagast betraktade den svävande klippan. Hur skulle han lyckas rädda oraklet utan att difolterna anade oråd och hur skulle den skapelsetrogna etervarelsen slippa undan sin fångenskap?



Oraklets fyra ögon

Våren år 8 e.Kron. var ännu inte långt gången på Paratorna och efter en hård vinter hade Hæjmir fullt upp med reparationsarbeten på gården. En eftermiddag fick gården besök av en grupp trakoriska knektar, ledda av ingen mindre än Digeta Longas anförare, Mashmashu  Goba da Grummi. Hon hälsade hövligt och förklarade att hon ville tala enskilt med Hæjmir. Hæjmir förstod att kvinnan var ute efter en gentjänst efter att ha räddat honom undan en ödestigen bestraffning då hon fått reda på hans inblandning i angreppet mot Hymbergonds gruvläger. Utan någon större tvekan bjöd han in henne i huvudbyggnaden medan knektarna blev kvar på gårdsplanen. Da Grummi förklarade att riket nu befann sig i en minst sagt problematisk situation. Sedan Cymbas härjningar på Trinsmyra hade det varit flera upplopp i regionen som än så länge motats tillbaka av trakoriska soldater. I öster hade Ransard förklarat krig mot riket och klankrigare hade setts landstiga på Bralorgeslätten söder om huvudstaden. Magilre hade nyligen valt att kalla hem sin ambassadör från Tricilve och som om detta inte vore nog så hade Det Heliga Kishatet skruvat upp retoriken med stöd av ranzinermunkarnas bergsprofetia, Vox Ranzina. Da Grummi menade att profetians ord hade enat fienden och att hon kommit för att be Hæjmir söka upp sin vän Radagast som var ranzinernas beskyddare för att få munkarna att dra tillbaka Vox Ranzina. Hæjmir vägrade och menade att han inte ville påverka Radagast och att hans egen inblandning i Hymbergond knappast gick att bevisa. Da Grummi suckade och förklarade att vittnesmålet från Steinar Björkesjö förmodligen vägde tungt då han var den som man räddat ur gruvorna. Hæjmirs fick något mörkt i blicken och sade med dov röst "Nåväl, jag lovar att göra er till viljes".

Några dagar senare anlände Hæjmir och en grupp trakoriska knektar till Ranz. Han mottogs vänligt att Radagast som berättade att han själv nyligen hemkommit från en lång resa där han bl.a. kunde berätta att Det Heliga Kishatet hade fått en ny ledare och att han hjälpt Moggers handelshus med information om en försvunnen salttransport som senare visat sig stoppad vid gränsen då salt förbjudits pga sin smakförhöjande egenskap. Efter att även ha hälsat på Krilljon den yngre som Radagast hämtat med sig tillbaka från Tricilve så förklarade Hæjmir sitt påtvingade ärende och hur ett krig skulle vara förödande för alla parter. Radagast lyssnade till honom och lovade att ta upp saken med Peatro Patralba.

Det visade sig dock att ranzinernas grubblande ledare hade, enligt honom själv, mer brådskande ärenden när de senare möttes i hans gemak.  Patralba förklarade att han den senaste tiden fått vetskap om hur mördarsekten RhabdoRana avlivat siare och stjärnskådare över hela öriket. Det är nästan som om de försöker hålla framtiden dold. Även sändebudet, i vars ställe Radagast fått leverera profetian till Kishatet, hade upphittats död med en stengroda. Radagast berättade om sina egna erfarenheter av sekten och om Abenazer och Tuppens frånfällen. Patralba menade att RhabdoRana´s agerande säkerligen hade sin förklaring i den gåtfulla Vox Ranzina. Han hade under Radagasts resa studerat stroferna ingående och dragit slutsatsen att mörkermannen i profetian måste vara Shagul och att de sista raderna handlar om att han skall dödas av någon som sett hans anlete. Radagast frös till. Shaguls plan var att stoppa profetian från att besannas. Han var på jakt efter dem som mött honom i graven!

Radagast förklarade för Peatro Patralba hur han och hans vänner mött Shagul i hans grav på Marjura. Han förklarade också hur det är dessa personer som RhabdoRana söker, hur Abenazer redan mördats, shagulitsekten förgiftats och hur han själv utsatts för ett mordförsök tillsammans med Steinar Björkesjö. Han berättade därefter att de som RhabdoRana nu var ute efter var han själv, Didra Damagi, Melobin, Hæjmir, Ulvric och Steinar. Peatro lyssnade uppmärksamt men avrådde därefter Radagast från att själv försöka rädda sina vänner. Han tillkallade istället några pålitliga ranzinermunkar som fick uppdraget att hämta dem, vars liv nu stod på spel.

Dagen därpå satt Melobin och Ulvric gården och värmde sig framför brasan. Åskmuller och piskande vårregn hördes utifrån och det hade just börjat mörkna när det plötsligt bultade häftigt på dörren. Utanför stod en dyblöt figur med uppfälld kåpa. Han presenterade sig som Broder Bodonius med brådskande budskap från det sanna berget Ranz. Väl inne förklarade han hur Vox Ranzina talade om hur Shagul skulle dödas av någon som sett hans ansikte varpå han undrade om undrade om Melobin och Ulvric någonsin mött Shagul eftersom deras liv i sådana fall svävade i livsfara. Både Ulvric och Melobin erkände att man var de som Bodonius letade efter varpå han vecklade ut ett bylte på bordet och innehöll en randig stengroda. "Jag ser på era ansikten att ni känner igen RhabdoRana´s signum. Ni måste genast följa mig till berget Ranz då dessa mördare är ute efter er.

Ulvric gick upp för att packa medan Melobin gick ut ur boningshuset och bor till det skjul som på gården blivit hans tillhåll. Trots den regniga skymningen kunde hans vältränade ögon urskilja en figur i kåpa komma haltande i riktning mot gården. Melobin drog instinktivt kniven som han alltid bar gömd i sin klädnad och gick försiktigt för att möta främlingen. Väl framme visade det sig vara en smutsig man vars hand pressade mot ett blödande sår i bröstet. Mannen sjönk ihop mot Melobin och pressade fram: "Mitt namn är Bodonius - ni är i fara..." Melobin snodde runt med blicken riktad i fasa mot boningshuset. RhabdoRana! Ulvric!

Med kniven i högsta hugg kastade sig Melobin in genom ytterdörren och uppför trappan mot Ulvrics rum där en intensiv strid pågick. Ulvric hade fått sitt svärd avslaget av den falske Bodonius skarpslipade månskära och därefter fått ta emot flera vildsinta hugg. Melobin ränner sin kniv djupt in i RhabdoRana-mördaren som förvånad segnar ner på golvet där han blir liggande. Isdruiden rusar därefter fram till den blödande Ulvric som snabbt förbinds varpå han återvänder ut på gårdsplanen till den döende ranzinermunken. "Res till Ranz, Peatro Patralba kan förklara!" flämtade han just som den sista livskraften lämnade hans kropp.

Efter en incident i staden Kamest, där Melobin försökte finna en skräddare till Radagasts drakskinn men istället höll på att bli rånad, anlände man till Ranz. Vid kajen låg en millitär karavell och bortom den möttes man av skrän, dryckenskap och lättfärdiga danserskor som bjöd ut sig till en klunga trakoriska patrioter och bråkmakare. Ledda av några ilskna kastykepräster hade de kommit för att protestera mot Vox Ranzina och om tillfälle bjöds banka vett i de statsfientliga munkarna.

Efter att Melobin lyckats övertala några utposterade knektar om att man, till skillnad från den uppretade folkmassan kommit på önskan av Peatro Patralba, så släpptes man upp till ranzinernas tempelbyggnad . Redan på avstånd kunde man urskilja upprörda röster och snart såg man den uppretade Praanz da Kaelve komma utmarscherande ur Peatro Patralbas audienssal  med Hæjmir i släptåg. Han vände sig tillbaka och dundrade "En sak skall ni ha klart för er gamle man. Jag har mandat från Bodâken att förklara er order fredlös! Den här försumbrade profetian är rena högföräderiet!". Han tystnade när han plötsligt såg Melobin och Ulvric och försvann ut ur templet.

Inne i audienssalen blev Melobin och Ulvric mottagna av Peatro Patralba och Radagast som stått beskyddande vid hans sida. Patralba log vänligt och ursäktade uppståndelsen. Han förklarade att Praanz da Kaelve varit upprörd över Vox Ranzina och hur Det Heliga Kishatets ledare tolkat profetian till Trakoriska rikets nackdel. Da Kaelve hade krävt att profetian skulle dras tillbaka men Peatro förklarade att detta inte var ett alternativ då han själv bara var ett instrument i världens skeenden och att makten över Vox Ranzina vilade hos gudarna. Snart anslöt sig även Hæjmir till sällskapet och skulle just ursäkta Da Kaelves utbrott då en ranzinermunk anlände med Didra Damagi och Steinar Björkesjö. Hæjmir grep i raseri efter sitt svärd som han velat driva genom Steinars kropp enda sedan det framkom att handelsmannen låg bakom Da Grummi´s hållhake på honom. Melobin som förvånad inser vad som håller på att hända stoppar Hæjmir genom att frysa hans svarta svärd till en sådan temperatur att han blev tvungen att släppa dess hjalt. Detta stoppade honom inte från att istället kasta sig över Steinar varpå tumult utbröt.

Radagast som hittills hållit sig i bakgrunden steg nu fram och manade sina vänner till lugn då Peatro Patralba behövde lugn och ro för att be gudarna om råd i dessa svåra tider. Han bjöd istället alla att följa med ner till en gäststuga där han lovade att ordna med mat och dryck vilket den hungriga skaran var snabba att acceptera.

Inne i den timrade stugan nedanför tempelberget satt snart alla mätta och belåtna. Steinar höll sig på långt avstånd från Hæjmir även om han bara kunde ana varför svärdsmannen ville honom illa. Radagast plockade slutligen fram sin avskrift av Vox Ranzina och tillsammans försökte man tyda skriften. Utan att komma närmare gåtans lösning gick man slutligen och lade sig för natten.

Ulvric vaknade mitt i natten av en vass smärta. Omtumlad såg han hur en rödaktig skorpion hotfullt kröp omkring i väntan på att dess förlamande gift skulle ge verkan. Ulvric greppade efter sig svärd och krossade kräldjuret, just som han såg ytterligare en skorpion vid sin fars bädd. Efter att även ha oskadliggjort denna och ytterligare ett antal skorpioner hos övriga i sällskapet dök Didra och Steinar upp och berättade att även dem vaknat av skorpioner som de lyckats undkomma med blotta förskräckelsen.  Didra berättade att hon också hört tumult uppe från tempelbyggnaden varpå Ulvric drog sin kniv och rusade ensam till undsättning.

Utanför Peatro Patralbas audienssal låg en mördad trakorisk knekt. Ulvric grep den dödes svärd och sparkade upp dörren till audienssalen som stod på glänt. I den inre kammaren låg Praanz da Kaelve blödande och livlös på golvet. En knekt svingade hotfullt en månskära mot Peatro Patralba som skyddade sig med en stor ljusstake. Månskäran såg exakt ut som den Ulvric blivit angripen med av den falske Bodonius. Ulvric gjorde ett kraftigt utfall mot RhabdoRana-mördaren och lyckades omedelbart dräpa honom. Den darrige Peatro Patralba satte sig chockad ned, just som Hæjmir, Radagast, Melobin, Didra och Steinar kom springande. Det förlamande giftet hade slutat verka. Peatro Patralba förklarade i darriga ordalag att man inte längre var säkra här i templet och måste genast ge sig av.  Därefter lämnade han över ett pergament till Radagast och förklarade att detta var den hemliga delen av Vox Ranzina som ingen annan än han själv hade sett. Den Femte Konfluxen var i antågande och Shagul visste något om den som han försökte hålla hemligt. Det var därför han mördat siare och stjärnskådare. Den hemliga delen av Vox Ranzina talade om fyra ögon, fyra orakel som måste skyddas från Shagul som Peatro Patralba betraktade som en styggelse efter att han stulit sitt öde från gudarna. Till sin hjälp att tolka stroferna i den hemliga delen berättade Patralba att det fanns ännu en person som sett Shagul. Denne man hette Manghalde och hade sitt hem djupt inne i Sumbraträsken. En ångestfull tystnad fyllde sällskapet. Den förrädiska sumpmarken hade man tacksamt lämnat bakom sig ett halvår tidigare och utan tanke på att återvända. Man lyckades trots allt enas om att det var så det ändå fick bli. Patralba förklarade att det fanns en lönndörr bakom ett galler i tempelkällaren som ledde ner till en dold vik med en förtöjd segelbåt . Han manade dem att genast ge sig av innan Praanz da Kaelve återfick medvetandet och kunde förklara ranzinerna laglösa.

Ulvric, Hæjmir, Melobin, Steinar och Didra försvann genast ner i tempelkällaren mot segelbåten men Peatro Patralba hejdade Radagast. Han förklarade att Manghalde var en någon som lidit svårt. Radagast fick lova att beskydda honom vad som än hände ute i träsket. Peatro Patralba menade att mannen syndat illa men att gudarna låtit honom sona sina illdåd i kampen mot Shagul. För att finna honom skulle Radagast låta den magiska spegeln från Cruri visa vägen. Patralba tystnade då stöveltramp hördes närma sig utifrån. De trakoriska knektarna hade anlänt! Radagast skyndade iväg nerför lönngången och i skydd av mörkret styrde segelbåten in mot våtmarkerna i norr där man ankrade strax innan träsket.

Följande morgon påbörjade man färden genom gyttja och sumpmark. Snart hade kråkbromsarna åter kopplat sitt grepp runt passagerarna och Melobin kände efter ett tag hur någon förföljde båten. Kanske var det trakoriska trupper på jakt efter dem? Kanske något ännu värre? Han kände paniken komma och slängde sig i panik överbord. Den grönbruna träskdyn svalde honom då den inte lämpade sig för att simma och isdruiden sjönk som en sten. Radagast besvärjde genast naturens väsen och krävde att dyn återlämnade hans vän. Böjd av animistens vilja kräktes dyn upp den halvdöde Melobin och dessutom en silverkniv som sedan länge blivit kvar på botten.

Samma eftermiddag plockade Radagast fram spegeln för att be om färdvägen till Manghalde varpå spegeln visade snabb rörelse över träskvatten och genom vass tills den slutligen siktade en ö. Spegelbilden fångade bilden av en mörkklädd man som tycktes känna av spegelns närvaro. Mannen vände sig mot spegeln vilket fick Radagast att genast slänga den ifrån sig. Mannens ansikte hade förvisso varit förvridet och tärt av förruttnelse  men vad värre var. Manghalde var shaguliten Gobrugda från Järntornet - Melobins far.

Radagast bad övriga sluta ro och förklarade sansat situationen för de övriga. Melobin greps åter av panik men denna gång visade det sig i ett vredesutbrott, vars påföljder övriga lyckades tygla. Hæjmir och Ulvric svor sig trötta över hur de skulle kräva hämnd på shaguliten för sektens nidingsverk och Melobin kokade över faderns svek som kostat honom ett liv av olycka. Radagast stod dock på sig och slutligen lovade alla att lägga sitt hat åt sidan då Gobrugda, precis som dem själva, hade sett Shagul och mycket väl kunde vara den baneman som profetian beskrev. Plötsligt hördes snabba vingslag och gastkramande skrin. Ulvric insåg genast att ljudet inte kom från någon drake utan förmodligen från Gobrugdas horndemon och valde instinktivt att skjuta en pil mot lätet. Utan att träffa hörde man istället ljudet försvinna en bit bort och snart följde man horndemonen genom träsket.

Det hade blivit mörkt när båten nådde fram till träskholmen. Den tidigare ståtlige Gobrugda, eller Manghalde som den avdankade Shaguliten numera kallade sig, betraktade sällskapet från sin plats på bryggan. Hans kropp var hårt ansatt sedan Shaguls svek i gravkammaren och han kunde dystert konstatera att han långsamt ruttnade bort levande. I ena handen bar han en lykta för att lysa upp den spöklika omgivningen och i den andra en välbekant stav försedd med en gripklo. "Var hälsade! Ödets stigar är sannerligen gåtfulla..." förkunnade han med svag röst.



Melobin tog ingen notis utan hoppade upp på bryggan och passerade Gobrugda med mord i blicken. Radagast ursäktade hans agerande och försökte krampaktigt intala sig själv om att den sönderfallande mannen framför honom faktiskt hade fått gudarnas nåd.  Gobrugda suckade men var ändå inte förvånad över reaktionerna. Han bjöd in sällskapet på mat och husrum och förklarade hur träsket både gett honom tillgång till livsuppehållande örter men var också en idealisk plats att gömma sig undan Shagul och hans mördarsekt. Efter en torftig måltid, där Melobin ilsket avböjt Gobrugdas erbjudande att se över hans skador, plockade Radagast fram skriften med Vox Ranzinas hemliga strofer.

Ögonens röst vill värna folken
förrän de slutes och färdljuset slocknar
Ormens lik sveper grodans läppklyvare
nu river den randige varnande rösten.

Mitt vita öga, vargaveds ödesstämma
ylar orakelkäftad hymnens ord,
till ärans klang av ädel klav,
till lykta dörras lås en lösen.

Mitt blå öga gömmes i krönta klippan,
västerhavets vindar viner;
drar mot söder att strida och falla
döda i dödens askedalar.

Månget vet det, likväl intet
om gift mellan grannarnes andar.
Bark av bark vill bära till bortom.
I döden han komma att avla sin fader

Mitt röda öga dväljs i det blå
gångar på mark men inte på marken.
Sötma stiger som stammens sav
klättrar som fågel till fjättrad fristad,

Ofödde skyddas av svekfull ättling
Denne vill dess vishet svälja
Siffran ser det, stjärnans resa
till sammanflödets fenixfödsel.

Mitt gröna öga lyser bland löven.
där blommornas barn till blodet biter,
i skogens högsta träd, men lägre ändå
än lägsta järnek därjämte.

Bland här som är men icke är
det söker i stjärnorna gapande svalget,
Ögat slukas hellre än slaktas
att blunda synskt bak pansarlock.


Alla tystnade och funderade. Melobin menade att han hört talas om en vit vargkvinna på Trinsmyra men fortsatte istället att analysera versen om det röda ögat. Han föreslog för Radagast att platsen kunde vara Sfärernas centrum men Radagast menade att det även kunde gälla den svävande klippan i Skuger på norra Paratorna. "Skuger!" väste Gobrugda. Dit förde jag kvarlevorna efter Shaguls förgiftade klon. Min gamle kollega Gozcana da Skugre har i uppgift att odla fram en fungerande avbild för att få del av Shaguls vetande. Både Hæjmir och Ulvric ryckte till över namnet. Alla utom Gobrugda kände sedan länge till Hæjmirs hämndbegär mot Da Skugres son Cymba, men ingen kunde ana att även Ulvric hade en relation till Gozcana.

"Låt oss resa till Skuger och söka rätt på det röda ögat!" sade Radagast.

En sanningsdyrkares lögn

Shar Kishanti såg bistert på de anlända deltagarna och Perrima presenterade Melobin. Sharen förklarade att det självfallet var av högsta vikt att man fann mördaren. Melobin som trots allt ville rentvå sitt rykte erbjöd sig genast att hjälpa till och då även Radagast ville visa sig nyttig för den allvarsamme ledaren så var saken avgjord. Efter mötets slut ledsagades de båda vännerna av Perrima till den övervakade läkestuga där shamashprästinnans lik förvarades. Melobin kunde av egen erfarenhet konstatera att mordet begåtts av en yrkesman. Man genomsökte offrets särk och fann en blodstänkt lapp skriven på ett språk som Radagast kunde tyda som klavykisk fornskrift. "Möt mig på värdshuset Stillheten vid tiotiden ikväll. Jag har information om sammansvärjningen" löd budskapet.

Radagast överlämnade lappen till inrättningens liksynare varpå Melobin begav sig iväg på egen hand för att undersöka rykten i Albarunzias undre värld. Efter att ha träffat på en till synes pålitlig rännstenskontakt återvände han till Radagast och kunde dels meddela att den mördade shamashprästinnan var mycket strikt och fruktad av folket men också att mordet inte verkade vara kopplat till något mördarskrå. Folk ansåg snarare det hela som Trakoriska rikets brutala svar på den senaste tidens uttalanden om stöd för Trinsmyra. Radagast hade undertiden undersökt den döde Tuppen som också fanns i sjukstugan men hittade inga ledtrådar på honom. Däremot kunde liksynaren meddela att en randig stengroda påträffats inte långt från liket. RhabdoRana hade alltså varit i farten igen!

Dagen började sakteliga gå mot kväll och Radagast återvände till Sanningspalatset. Melobin och Perrima slog följe till hennes hem och isdruiden överlämnade sumpulken som han hämtat på Gamla Sanningen tidigare på dagen. Perrima hejdade ett leende och tog farväl för kvällen. När Melobin en stund senare kom tillbaka till värdshuset låg ett meddelande från Rurik med Osoras dagbok som han genast började läsa.

Tolfte dagen i andre höstemånad, Långräkningens år 1187.

Äntligen har höstkonvojen från söder anlänt till byn!

Många nybyggare och mycket att göra på värdshuset. Hildur och jag får slita från morgon till kväll. Hade ett längre samtal med Galonica da Ribonso, en sällsynt vacker kvinna från Tricilve som kommit för att söka upp sin fästman, den Ilbaurieske alkemikern Ulgimo da Mazuldre som kommit för att forska i stillhet här i obygden. Fick hjälpa den stackars kvinnan med husrum då hon var fattig efter att ha blivit förkastad från sin familj i Tricilve som inte godkände giftemål med en ilbaurier.Därtill väntade hon fästmannens barn.

Nittonde dagen i andre höstemånad, Långräkningens år 1187.


Inashtar, ge oss din visdom!

Veckan som gått har varit fylld av både glädje och sorg. Galonica har blivit kvar hos oss sedan hon födde ett friskt gossebarn, sin mor upp i dagen. Dessvärre kom det också fram att Ulgimo gett sig i kast med den maskprydde shagulitambassadören som nu lovat att sända bud till Ulgimo vid deras norra utpost Järntornet. Hela historien känns mycket olustig då Hildur sagt att shagulitfolk inte är att lita på.

Femte dagen i tredje höstmånad, Långräkningens år 1187.


Jämmer och olycka!

Efter några lugna veckor kom shaguliten med svar från Järntornet. Ulgimo da Mazuldre, eller broder Gobrugda som han numera lyssnade till...


Melobin sköt våldsamt ifrån sig dagboken och kände tårarna komma. Hans far var den gröne shaguliten som han flera gånger mött i Järntornet. Denna sekt som han hatade över allt annat. Inte ens det faktum att fadern förgiftades till döds av sektens grundare tycktes tygla hans ursinne och i helig vrede välte han bord och stolar så att drömdräparna snart stormade in och förde bort honom.

Följande morgon fick Radagast ta hjälp av Perrima för att sätta den fängslade Melobin på fri fot. Radagast och Melobin återvände därefter till sjukstugan för att ta en ny titt på lappen som offret burit på. Till sin besvikelse kunde man konstatera att någon lyckats stjäla lappen under natten och att vakthavande drömdräpare låtit sjukstugan stå obevakad. Eftersom Radagast tack och lov var en skarpsinnad man kunde han trots detta återge informationen på lappen och snart klev man in på värdshuset Stillheten. Värdshusvärden mindes väl den aktuella kvällen då shamashprästinnan dök upp och hur hon efter en längre väntan reste sig och försvann. På Melobins fråga om något annat inträffade i samband med detta kunde värden också berätta att en mörkhårig man med skägg hade gett sig av strax efter henne trots det nattliga utegångsförbudet. "Jo just det!" utropade krögaren. "Han hade en tatuering också". Värdens beskrivning av den utfällda sax som tatueringen föreställde fick genast Melobin att minnas något från barndomen på Marjura. Tatueringen tillhörde en medlem av brottsgillet perukmakarna. Organisationen var mest känd i Trakoriska riket och Melobin blev därför förvånad över att höra talas om en medlem här i Kishatet.

På vägen tillbaka till Sanningspalatset möttes man av uppståndelse. Ännu en krystalokrat hade hittats mördad. Melobin och Radagast trängde sig genom folkmassorna och hörde röster mumla om hur trakorierna låtit mörda rikets styrande. Väl framme vid palatset såg man hur drömdräparna slagit en mur runt byggnaden och vägrade släppa in varken Melobin eller Radagast. Man lyckades långt om länge få tag på Manzola som förklarade att mordet skett inne i sanningspalatset och att byggnaden just nu genomsöktes i jakten på mördaren. Shar Kishanti kallade nu till möte där han förkunnade att rikets prästråd var under attack från okända förövare och att ett utegångsförbud numera gällde dygnet runt för samtliga krystalokrater tills dess att mördaren var gripen. Flera i församligen protesterade men Shar Kishanti var orubblig.

Efter ett privat samtal med Shar Kishanti där man förklarade att utredningen ännu inte gett någon klarhet och att bevismaterial dessutom försvunnit från sjukstugan blev Sharen ursinnig och krävde omgående att den vakthavande drömdräparen skulle gripas för tjänstefel. Chockade över Sharens utbrott begav man sig åter till sjukstugan där en ny drömdräpare redan stod utposterad och nitiskt vägrade släppa in besökarna. Efter att ha hämtat dit Perrima lyckades man slutligen komma in och undersöka det nya offret som var en äldre man med samma typ av dödliga skador. Melobin observerade plötsligt en tatuering på insidan av mannens överarm. Symbolen var den samma som på chiffertavlan han stulit hos Rigaldo da Pigafeta. Upphetsat visade han symbolen för Radagast som genast kände igen den som den klavykiska nyckeln, en symbol som hade starka band till det klavyiska fornspråk som stått på lappen till den mördade shamasherprästinnan. Radagast kunde också berätta att klavykerna regerat Albarunzia innan prästrådet tog makten för över trehundra år sedan och hade hemliga katakomber som de lyckades fly genom. Det hade blivit eftermiddag och Radagast tog en paus från undersökningen för att höra sig för om kafrilersekten hade någon verksamhet i staden. Melobin återvände undertiden till slumkvarteret där han hörde sig för om perukmakaren med tatueringen. Snart fick han reda på att mannen brukade hålla till på tavernan Verkligheten i hamnen. Efter att ha mött upp Radagast igen begav de sig tillsammans till tavernan och spenderade många timmar på mat och dryck innan man slutligen fick napp. Strax före midnatt dök den tatuerade mannen in genom dörren trots att utegångsförbudet sedan länge gällde. Han slog sig ner vid ett hörnbord och beställde kvällsmat. Melobin försökte gå fram och få kontakt med mannen men blev barskt avhyst från dennes bord vilket slutade med att perukmakaren reste sig upp och försvann ut genom dörren. Radagast och Melobin hängde försiktigt efter och förföljde honom till ett närliggande Shamashtempel. Han såg sig försiktigt om och öppnade ett galler i tempelmuren. Knackade på en dörr som snart gnisslade upp och försvann in i byggnaden. Melobin smög raskt efter och hörde snart röster från ett av templets källarfönster. Han kunde höra hur en påse mynt bytte ägare och hur den tatuerade mannen ombads att snarast lämna staden varpå denne strax kom ut igen och försvann ut i stadens mörker. Av de två kvarvarande i källaren kunde Melobin uppfatta något om en flyttad mötesplats till grav 718 på de fattigast gravplats. Melobin försökte få en skymt av männen och kände igen en av dem från Tricilve utan att kunna placera honom. Därefter smög han tillbaka till Radagast som höll sig gömd i en närliggande gränd. Tiden gick men trots att man bevakade källardörren noga så verkade ingen lämna byggnaden. Plötsligt ertappades de båda vännerna av en förbispatserande drömdräparpatrull som genast grep Radagast. Melobin däremot hann smita undan upp på ett närliggande tak och såg hjälplöst på när vaktstyrkan släpade bort Radagast till häktet. Isdruiden bestämde sig för att smyga tillbaka till tempelbyggnaden och efter att ha dyrkat upp låset så genomsökte han byggnadens alla utrymmen utan att finna ett spår efter de två männen.

Följande morgon begav sig Melobin snarast till Perrima och bad henne om hjälp att frige Radagast. Perrima lovade att hjälpa till men hon gjorde också klart att hon helst såg dem båda lämna staden för att slippa rädda dem ur diverse knipor eftersom undersökningen ändå inte verkade leda någon vart. Melobin berättade då om nattens händelser och om grav 718 varpå Perrima menade att hon ville följa med och undersöka saken. Efter att hon ordnat med Radagasts frigivning begav sig de tre ner till de fattigas kyrkogård. Grav 718 var byggd som en större krypta och trots att låset var synnerligen välkonstruerat lyckades Melobin öppna det utan problem. Innanför dörren kunde man istället för gravkammare se en lång trappa leda ner i underjorden. Radagast tände en magisk ljuslåga i sin hand och tillsammans vandrade man ner i katakomberna. Efter att ha följt inskriptioner i väggarna som liknade den klavykiska nyckeln såg man till sist ljuset från facklor vid sidorna av en bronsport som stod på glänt. Inifrån hördes ett livligt samtal och Melobin kunde genast känna igen rösterna från källarfönstret natten innan. Diskussionen gällde någon plan som hade misslyckats och att man nu var tvungen att hitta en ny tanke kring hur Shar Kishanti skulle undanröjas. Plötsligt steg Perrima fram och öppnade bronsporten på vid gavel innan Radagast och Melobin hann reagera. De mörkklädda männen i rummet tystnade och såg förvånat på Perrima som tog till orda "Mina vänner, vi har gäster!"

Radagast och Melobin stod handfallna. Var Perrima en av förrädarna?  Hon vände sig till dem och förklarade. Shar Kishanti är en fundamental ledare som struntat i att folket lider. Hans förtryckande styre måste upphöra genom revolt. Jag ber om ursäkt för att jag inte berättat min ståndpunkt tidigare men den hemliga alliansen skulle med all säkerhet innebära dödsstraff för oss alla. Varken Melobin eller Radagast kunde hålla tillbaka sina leenden och av lättnad över Perrimas visade medmänsklighet kramade de om henne. Stämningen blev med ens mer vänlig och plötsligt såg Melobin att även Rurik fanns bland deltagarna, vilket gladda honom ytterligare. Männen som Melobin hört samtala i tempelkällaren presenterade sig som Rigaldo da Pigafeta och Maglo da Munzga, den man Melobin känt igen men inte kunnat placera. Radagast kunde dock berätta att Da Munzga var Magilres ambassadör i Tricilve. En annan man presenterades som Monduron da Riakme, den som förde de hetsiga milackernas talan. Här fanns också ransardernas sändebud och sist men inte minst krystalokrat Manzola, alliansens grundare.

Manzola förklarade att man i största hemlighet knutit kontakter med sina grannländer för att hjälpas åt mot Trakoriska riket men när den mördade shamasherprästinnan, tillika krystalokrat, fick information av rikets agenter om kodade meddelanden som beslagtagits av Digeta Longa fick hon genast misstankar om en sammansvärjning. Alliansen fick snart reda på hennes upptäckt och bestämde sig för att slå två flugor i en smäll. Manglo Munzga etablerade en kontakt med perukmakarna i Tricilves undre värld som anlitades för att göra sig av med krystalokraten. Ett meddelande skrevs för att lura iväg henne till värdshuset Stillheten där hyrmördaren väntade. Mordet skulle sedan skyllas på Trakoriska riket för att tvinga Shar Kishanti att agera mot dem men då perukmakaren upptäcktes av Melobin hann denne aldrig plantera bevismaterialet. Perrima såg till att meddelandet försvann från sjukstugan men då hade Radagast redan hunnit läsa den. Ytterligare en krystalokrat var först delaktig i alliansen men hotade med att hoppa av när planen nu inte gått som planerat. Man blev helt enkelt tvungen att tysta även honom genom att släppa in perukmakaren genom en dold lönngång från katakomberna in i Sanningspalatset. Shar Kishanti svarade nu med att införa ett fullständigt utegångsförbud för samtliga krystalokrater. Om detta var för att skydda sina undersåtar eller av misstänksamhet för att någon av dem var inblandad var svårt att säga. Manzola fick därmed svårt att närvara vid de hemliga mötena vilket gjorde att man flyttade ned mötesplatsen i de gamla katakomberna. Da Munzga och Da Pigafeta bestämde sig samtidigt för att klippa banden med perukmakaren, men inte utan att Melobin hann snappa upp information om den yttre ingången från de fattigas gravplats. Läget var nu kritiskt då man plötsligt stod utan lönnmördare och Shar Kishanti hårdbevakades inne i Sanningspalatset utan att någonsin lämna byggnaden. Melobin insåg att han själv kunde bistå som den saknade pusselbiten och beskrev i korta ordalag hur han förmodligen var rätt person att utföra dådet och Manzola förklarade att han förmodligen hade tillräckligt stöd från övriga krystalokrater för att kunna axla ämbetet som ny Shar Kishanti och därigenom skapa ett friare och välmående rike.

Några timmar senare hade Radagast och Melobin gjort upp sin plan och återvänt till sanningspalatset. Perrima hade undertiden gjort ett besök på skeppet Melobin anlände i och hämtat upp hans kruka med giftkryp. Efter att ha lämnat krukan i Radagasts gästrum inväntade man natten. Melobin hängde krukan med en rem över axeln och i skydd av mörkret smög han ut på balkongen och kastade fast sin änterhake i Shar Kishantis balkong strax ovanför. Väl uppe på den övre balkongen smög han upp dörren och spanade in i mörkret där Shar Kishanti ovetande låg och snarkade. Försiktigt öppnade Melobin krukan och lät en giftspindel klättra iväg i riktning mot det sovande offret. Han håvade därefter fram den randiga stengrodan som Radagast funnit vid attentatet med den herrelösa vagnen i Tricilve och placerade den synligt på en pedestal innan han återvände ut på balkongen. Efter att ha klättrade tillbaka ner till Radagast och därefter lösgjort änterhaken gick de båda och lade sig i väntan på att giftspindeln skulle utföra dådet. Tidigt följande morgon vaknade man av fullt pådrag och upprörda röster som förmedlade att Shar Kishanti mördats och att man funnit en symbol från mördarsekten RhabdoRana i rummet. Den påtagligt chockade Krystalokrat Manzola steg blygsamt fram och bekände sin kandidatur till att snabbt utropa en ny ledare. Med knapp marginal vann han samma förmiddag en omröstning i det avkortade prästrådet och efter att den nyblivne Shar Kishantis personliga garde av drömdräpare intagit Sanningspalatset så höll Manzola tal till folket.

Hör upp mina sanningsdyrkare!
Idag är en viktig dag i vårt heliga rike. Den älskade Shar Kishanti har idag lämnat oss i stor sorg och Shamash har genom krystalokraternas heliga råd utsett mig, Manzola - den högste drömdödaren till hans efterträdare.

Det gör mig stolt att stå här inför er idag med goda nyheter. Berget Ranz har slutligen fullbordat sin profetia och talar klarspråk om de usla hundarna i öst! "Ruttnade riken ömkligen rasar - Falska gudafäder faller!" Så säger Vox Ranzina! Med mig här idag har jag ombud från våra bröder i såväl Ransard och Magilre som på Trinsmyra och Marjura. De har alla kommit för att kämpa vid vår sida.


Profetians klarspråk är likt en rak och stenlagd väg inför våra fötter. Den trakoriska hyndan ska störtas från sin rödklippa och hennes påtvingade styre i våra grannriken måste undanskaffas! Vi måste också sätta punkt för de verklighetshatande häxfolket i HOXOH. Detta skall ske med krigets redskap snarare än med ord eftersom de avskyvärda hycklarna vägrar lyssna!


Detta är Shamashs yttersta vilja! - Låt sanningen segra!


Shamashprästinnans sorti

Samtidigt på andra sidan den Trakoriska sjön satt Melobin på Tricilves akademiska bibliotek, djupt försjunken i skrifter om Kmorda. Tron på isens väsen hade åter blivit hans fasta punkt i tillvaron men trots detta hade han sedan återkomsten från Sumbra dövat sina psykiska smärtor med starkdryck och spel. Den blåtandade sumpulken som han burit med sig åt Perrima hade han med Kmordas kraft frusit ner i väntan på att få tag på tillräckligt med kapital för att resa till Albarunzia och överlämna den vilket antagligen skulle dröja då han åter blivit fattig som en kyrkråtta. En sen kväll när han som vanligt var påväg tillbaka till fattigstugan efter att ha spelat bort sina sista slantar sprang han av en tillfällighet in i Molte da Melse. Adelsyngligen blev motvilligt omfamnad av den spritluktande isdruiden som var både glad och förvånad över att träffa ett välbekant ansikte. Melobin såg hur Molte såg märkbart bekymrad ut och fick snart reda på att han satt sig själv i knipa. Moltes far Baltaron da Melse var en välkänd kondottiär och god vän med Digeta Longas anförare Mashmashu Goba da Grummi. Molte hade vid en sammankomst råkat skryta om sin färd i Sumbraträsken och hur han lyckats undkomma fångenskapen i måndyrkarnas tempel. Da Grummi hade blivit imponerad och erbjudit Molte att bistå riket i en ljusskygg affär vilket han tvångsmässigt accepterat. Uppdraget gällde ett kodat meddelande som kejserliga kapare hade funnit på ett handelsfartyg från Albarunzia. Burbäraren själv hade trots bearbetning av Fam Kvalvis egen Mäster Gillem inte kunnat bistå utredningen med annat än avsändaren, den albarunzi handelsmogulen Rigaldo Da Pigafeta. Da Grummi ville inte använda sig av de befintliga agenterna i staden då det vore olyckligt att hamna i ytterligare trångmål med det uppretade Kishatet. Att däremot sända en fristående inbrottstjuv skulle lättare kunna förnekas vid ett avslöjade. Planen var enligt Da Grummi enkel. Molte skulle resa ensam till Albarunzia, bryta sig in i Da Pigafetas handelspalats och stjäla chiffertavlan. Bytet skulle sedan lämpas av på tavernan Det Rena Samvetet varpå Molte kunde återvända till Trakoriska riket. Isdruiden hade undertiden nyktrat till en aning och kände medlidande med den ängslige Molte. Melobin hade själv råkat ut för diverse otrevligheter som barn och ville inte att samma sak skulle hända honom. Snart stod det klart att Molte skulle ordna med båtfärden åt Melobin som lovade att utföra inbrottet i hans ställe. Då fick Melobin samtidigt möjlighet att uppsöka Perrima och lämna över den sökta fisken.

Flera dagar senare hade handelsfartyget med Melobin ombord korsat havet mellan öarna. Den femte morgonen hade isdruiden stigit upp tidigt och stod och blickade ut över det skummande havet när han plötsligt skymtade ett underligt fenomen vid horisonten. Ön på styrbord sida såg ut som vilken som helst, om det inte varit för det dunkel som skar av soluppgången och ändå lämnade ön i fullständig skugga. Skeppets kapten såg hur Melobin häpet studerade ön och förklarade för honom att den mörklagda ön, vars namn var Stegos, hade gått ett öde till mötes som var fruktat i hela den kända världen. Nästan tvåhundra år tidigare hade öborna brutit sitt löfte till Shamash om att skydda Det Heliga Kishatet som var sanningsgudens domäner på fastlandet. Istället hade man förekommit den trinsmyriska invasionsflottan och själva seglat ut mot Kishatet för att på så sätt hinna först till kvarn. På den dåvarande Shar Kishantis bedjan hade Shamash då låtit solen förmörkas, men när den åter trädde fram låg mörkret kvar över Stegos. Samtidigt försvann vattnets bärkraft kring ön och krigsflottan från edsbrytarna på Stegos gick till botten med man och allt.

Samma förmiddag lade man ankar i Albarunzias hamnbassäng. Melobin kunde redan från båten se hur den pampiga staden var fylld av monument och katedraler i sanningsgudens ära. Han övertalade en sjöman att hålla ett öga på hans lerkruka men delgav aldrig mannen något om giftkrypen på insidan. Väl iland mötte han samma tulltjänstemän som Radagast mött före honom och blev av med sin kortlek med ursäkten att spel är ett flyktigt och orent nöje. Dessutom tvingade man av honom hans röda särk och tilldelade honom istället en enklare mörkfärgad klädnad som enligt krystalokraterna inte störde ögonen med muntra färgskiftningar. Efter att även isdruiden informerats om nattligt utegångsförbud begav han sig genom staden till Perrimas residens. Tjänstekvinnan kunde dock meddela att shamashprästinnan var utgången. Istället började Melobin nu leta efter Da Pigafetas handelspalats och kunde se byggnaden på avstånd när han hörde en bekant röst tilltala honom. Förvånad såg han Rurik Ornetand komma emot honom med utsträckta armar men tillrättavisades genast av en patrullerande drömdräpare. Efter att drömdräparen vandrat vidare gjorde Rurik tecken åt Melobin att följa med dit de kunde tala ostört. På värdshuset Gamla Sanningen slog de sig ner med varsin mugg utspätt vin med värdens förmaning om hur ruset är trons träskfly. Rurik berättade att han kommit till Palamux efter sin mors död för att börja ett nytt liv i ett land där trakorierna inte hade någon makt. Dessutom hade han funnit stycken i sin mors dagbok som handlade om Melobin. Isdruiden såg konfunderad ut. Varför hade Osora Ornetand skrivit om honom? Rurik lovade att söka upp Melobin, och isdruiden som just skaffat en plats i husets sovsal svarade att Rurik lättast skulle finna honom där de närmaste dagarna.

Samma natt trotsade Melobin utegångsförbudet och smög sig upp via värdshusets tak och vidare genom den öde staden mot Da Pigafetas handelspalats. Spänstigt firade han ner sig utanför handelsmannens arbetsrum och efter en snabb genomsökning fann han den sökta chiffertavlan. Han noterade en symbol i tavlans hörn när han lindade in i ett skynke. Symbolen föreställde en nyckel med tre öglor och inget han kunde minnas att han sett tidigare. Han återvände upp på taket och försvann spårlöst ut i natten. Eftersom sovsalen på Gamla Sanningen bevakades av drömdräpare som kunde väcka gästerna ur livliga drömmar, valde Melobin att istället spendera natten i en närliggande gränd. Han hade just lagt sig till rätta när han plötsligt hörde kvidande läten längre in i gränden. I månskenet kunde han urskilja konturerna av en shamasherprästinna vars kropp låg badande i blod vid rännstenen.  Melobin tappade besinningen och skrek till då han av någon anledning kopplade kvinnan till Perrima men insåg snart att kvinnan var någon annan. Skriket hade uppenbarligen skrämt upp en mörkklädd figur som nu lösgjorde sig ur skuggorna och försvann springande ur gränden. Melobin skulle just ta upp jakten då han hörde drömdräparnas nattpatrull bakom sig. "Stå still i sanningens namn".

Efter ett våldsamt förhör i Albarunzias häkte slängdes den blåslagne Melobin in i en fångcell. Eftersom han inte visste något om mordet hade den ilskne förhörsledaren inte lyckats få ur honom något. Han själv hade däremot förstått att den mördade prästinnan varit medlem i rikets höga prästråd - krystalokraterna. Förhörsledaren hade också hotat med lögndräperskan vars förhörsmetoder sades vara omöjliga att undkomma. Melobin blev dock lyckligt överraskad då lögndräperskan i själva verket visade sig vara Perrima. Han lyckades nätt och jämt hejda ett leende och berättade därefter hela historien för Perrima om hur han lejts att utföra ett inbrott men var skuldfri gällande mordet på prästinnan. Prästinnan studerade honom allvarsamt och beordrade därefter vakterna att släppa fången samt att överlämna chiffertavlan. Morgonsolen stod redan högt på himlen när de båda vännerna vandrade upp till Sanningspalatset där de mottogs av Perrimas överordnade, krystalokrat Manzola som redan nåtts av dödsbudet. "Shar Kishanti har kallat till krismöte med anledning av det inträffade" konstaterade han. Plötsligt fick Melobin syn på Radagast vars välbekanta figur kom gående i riktning mot audienssalen. Det blev ett kärt återseende även fast den stela omgivningen inte tillät mer än enkla hälsningsfraser. Med Manzola i spetsen vandrade man därefter in i audienssalen vars portar därpå slöts av utposterade drömdräpare.


I drömdräparnas stad

Efter återkomsten från Sumbra hade Radagast spenderat sommarmånaderna i ranzinernas dammiga gamla studiesal där han med Demens stöd studerat olika fornspråk. Kafrilerprästens omtalade visdom och Peatro Patralbas rekommendationer hade lett till att kafrilerorden på Mereld fått upp ögonen för honom och under sommaren upphöjt honom till ordensprior för Paratorna. Höstmörkret hade åter infunnit sig när Peatro Patralba kallade honom till audiens. Patralba tillkännagav i sakta mak att man i största hemlighet fullbordat bergsprofetian Vox Ranzina och att dess innehåll skulle bringa betydande inverkan på omvärlden. Utvalda ranziner hade sänts till sektens allierade i både Mereld och på de trakoriska öarna men till skillnad från övriga hade budbäraren till den andlige ledaren Shar Kishanti i Det Heliga Kishatet inte återvänt. Patralba var nu orolig att något hänt det försvunna sändebudet och att profetian kanske kommit i orätta händer, även om budbärarna fått strikta order om att förstöra sina skriftrullar i en sådan situation. Radagast insåg med ens hur viktigt uppdraget var och erbjöd sig att själv färdas till Shar Kishanti för att överlämna profetian. Patralba förklarade att det riskabla uppdraget måste ske både skyndsamt och i största hemlighet varpå Radagast sade med bestämda ord: "Jag reser vid solnedgången".

Efter att ha packat sina närmaste tillhörigheter och proviant lämnade Radagast Ranz samma kväll. Eskorterad av en båt med en av sekten betrodd roddare nådde han Tricilve på kvällen två dagsresor senare. Han sökte genast upp sin sjukstuga och spenderade kvällen med att se om lille Krilljon men även för att studera den gamla magiska spegeln som Krilljons far fallit offer för vid Cruris lömska gravfält. Spegeln hade han burit med sig sedan dess men det var först nu han förenades med den magiska kraft som besatt föremålet. Han besvärjde dess yta med en öppningsritual vilket fick spegeln att spela upp bilder för honom. Han såg en skenande vagn rusa fram och hur ett vagnshjul plötsligt bröt samman och välte säckar med grödor över gatstenarna.

Följande morgon tog Radagast en pråm till Okruzande där han införskaffade hytt på ett handelsskepp mot Albarunzia som skulle avgå samma afton. Några timmar efter att han återvänt till sjukstugan fick han ett bud om att Findigan Mogger önskade träffa honom. Väl vid Moggers anrika villa på Bitterkull möttes han av den gamla handelsmannen och Steinar Björkesjö som både var på väg ut. Radagast följde dem på deras väg mot kontoret medan Findigan förklarade att han fått höra hur Radagast var på väg med en av Moggers handelsskepp till Albarunzia och hur han vore tacksam om Radagast kunde undersöka hans uteblivna saltleveranser från gruvorna i Fokale. Radagast lovade att höra sig för om detta vilket fick den gamle köpmannen att le. Plötsligt såg Radagast hur leendet förbyttes till fasa och då han snurrade runt såg han den skenande vagnen som han tidigare sett i spegeln komma rusandes mot dem. Instinktivt föste han Findigan och Steinar åt sidan just som ena vagnshjulet gav vika och slog ner just på den plats där de tidigare stått så att grödorna spreds över gatstenarna. Steinar kom snabbt på fötter igen och skällde högljutt ut Radagast för att hans vackra höstskrud nu blivit smutsig. Findigan däremot insåg stundens allvar och fick tyst på sin ilskne svärson samtidigt som han tacksamt kramade om kafrilerprästen som just räddat livet på dem. Radagast skulle just ge sig av då han såg den. En liten randig stengroda kikade fram från en plats alldeles nära den kullvälta vagnen. Radagast kände kylan sprida sig i kroppen. Vem var det egentligen RhabdoRana hade varit ute efter? Han stoppade snabbt på sig grodan och tog farväl.

Båtfärden till Albarunzia på ön Palamux blev en behaglig andhämtning. Radagast kände genast igen kaptenen, kallad Tuppen, som även varit deras kapten under resan med svavelkonvojen mot Marjura två år tidigare. Precis som den gången verkade Tuppen nervös men denna gång visade det sig bero på att alla hans bekanta från svaveltraden hade dött eller försvunnit under mystiska omständigheter. Förutom att en vän blivit rånmördad så hade en annan hittats drunknad i kanalen och en tredje försvunnit tillsammans med hela sin besättning medan skeppet hittats drivande herrelöst i viken utanför Rakma. Radagast kände hur tuppens oro smittade av sig men visade det inte. Istället försäkrade han kaptenen om att det hela säkert bara var en olycklig tillfällighet. Resan utan vidare händelser och vid seglatsens femte soluppgång siktades äntligen Albarunzia. Ankomsten till staden var dessvärre inte vad Radagast hade hoppats på. Vid avstigning från fartyget fick han höra hur kaptenen hittats mördad. Väl iland ledde en nitisk shamasherpräst tulltjänstemännens arbete med att genomsöka de ankommandes packning efter förbjudna föremål. Radagast fick först sina örter ifrågasatta då prästen menade att medel för smärtlindring skulle konfiskeras eftersom verkligheten aldrig skulle förvanskas genom lindring. Även den magiska spegeln togs omhand eftersom speglar förbjudits av krystalokraterna, rikets ledande prästråd. Radagast suckade men blev lugnare när tulltjänstemannen lovade att återlämna spegeln vid utresa. Tulltjänstemannen förklarade slutligen hur krystalokraterna infört utegångsförbud nattetid eftersom den med ärliga avsikter inte behövde dölja dessa i mörkret.

Efter att ha fått en knapphändig beskrivning om vägen till Shar Kishantis sanningspalats vandrade Radagast genom stadens paradgator och torg där tystlåtna stadsbor försynt smög omkring, ständigt övervakade av de mörkklädda drömdräparna. Dessa moralväktare slog ner mot glädje i alla dess former och kafrilerprästen blev tvungen att undvika en konfrontation då en fnittrande man blev brutalt påhoppad av de skoningslösa övervakarna. Väl framme vid Sanningspalatset mottogs Radagast av allvarsamma tjänare som meddelade att Shar Kishanti satt upptagen i sträng bön och visade honom istället till ett kalt gästrum. En balkong gav en vacker vy över stadskärnan och skuggades av en större balkong ovanför som enligt tjänarna tillhörde Shar Kishantis sovgemak.


Efter någon timmes obekväm vila på en tunn filt som utgjorde sovplats på det hårda stengolvet fördes Radagast slutligen till en osmyckad audienssal där Shar Kishanti tog emot. Kafrilerprästen förklarade sitt ärende och bröt på Sharens önskan Vox Ranzinas sigill för att högtidligt läsa upp dess innehåll.

Lång väg gångar den vise
i ottan vandrar med ro hans fot
Den sent vakne får städse hasta
ränner otänkt till råds och blodhugg

Stjärnorna ser jag samman skrida
det femte skeppet strävar mot strand
Bogarna badar, sköljes i manblod
före detta fyra är farna

Stjärnornas såplats skall sökas av många,
få skall finna en fägrande framtid
Törstiga härar som tårar hopas
där havets stenar på solstrand smälter.

Gudarnas bann är gånget till ända,
mörker föder forntida manhär.
Ruttnade riken ömkligen rasar,
falska gudafäder faller.

Blommor vissnar, bladverk vittrar,
ur detta spirar späda skotten.
Den gamla blir gyttja, gångar i graven,
gräsligt ruttnad göder hon ungroten.

Vargarna flockas vid rosens vimplar,
ofärd brygges av flytande jorden.
Marken blöder blodig makt,
men vätskor grånar i händer röda.

Konung ser jag komma för segel,
hans anlete må ej någon skåda.
Dunklets söner rider på skummet,
åldrig ådring beslingrar åran.

Sönderslitna navet, svart som natten
fogar till enfald ekrarna fyra
Vitt är det vordet att vända hjulet,
rullar tungt över dagar som randas.

Mörkerman ser jag mäktig stånda
gräsligt fram ur gravens grotterum.
Ve den stad där vaggan stod,
djupen må dess murar sluka.

Anletet känner den bane som kommer,
svärdet bidar i svaga fingrar.
Lik lansetten glider ljudlös
spetsig ramm mot hjärterum.

Radagast tystnade och blickade upp mot den oförstående Shar Kishanti som undrade vad detta skulle betyda. När Radagast stakade sig utan att för stunden kunna dra några muntliga slutsatser kring profetians innebörd muttrade Sharen lite irriterat att det var högst beklagligt men att han givetvis ville bjuda den långväga gästen på en måltid. Den något slokörade kafrilerprästen bjöds på en spartansk  portion kött vars smaklöshet endast överträffades av dess seghet. Han sköljde ner med en klunk utspätt vin varpå Shar Kishanti bröt tystnaden. "Mättnad är en flyktig och oren känsla" sade han utan att titta upp från sin måltid. "Jag förstår om ni är förvånad, men segt kött ger munnen syssla, men mindre njutning och pladder bland ätande". I den obekväma stämning som uppstått gjorde Radagast nu ett tappter försöka att byta samtalsämne och ledde in Shar Kishanti på de gudafientliga händelserna på ishavsön Marjura. Han svarade kort att omvärlden tycks fylld av oro i alla dess former, men tillade att han ansåg det förkastligt att Milackes folk fallit under trakorisk bestraffning. "Att Det Heliga Kishatet däremot skulle stödja ett uppror är bara olyckliga rykten utan sanning. Vi skall inte blanda oss i grannrikens tvister utan ser viktigast i att hålla rent i vårt eget rike och det egna folket fritt från synd". Dessutom menade han att det Trakoriska riket trots allt verkade ha insett sitt misstag att sätta kondottiär Cymba da Skugre vid makten på Trinsmyra. "Att dräpa bybor och bränna deras vinterförråd i jakten på upprorsmännen i Hymbergond var knappast förnuftigt. Rykten talar om att Kakralgus Piknäsa har återinsatts och Da Skugre avskedats för att hindra ett fullskaligt krig".


Skönheten och odjuret

Redan vid soluppgången höll Serego och hans män en kort morgoncermoni i byns Kastyke-tempel innan man gav sig iväg mot drakens boning. Sällskapet på träskbåten bestod av Radagast, Melobin, Ulvric, Molte, skeckerkvinnan och den bundna tempelvakten från Luvenatemplet. Därtill fanns Seregos träskbåt som innehöll både Serego och hans mannar som man nu följde efter. Båtarna hade inte hunnit långt innan rop på hjälp hördes ute i gryningsdimman. Till sällskapets förtjusning visade det sig vara prästen från Luvenatemplet som flytt från sammandrabbningen i handelsstationen dagen innan. Den otursamme mannen hade i flykten fastnat i en otrevlig klängväxt som slitit hans båt i bitar och nu gjorde sitt yttersta för att krama livet ur sitt byte. Radagast tvekade inte, trots tidigare incidenter, på att komma till månprästens räddning och besvärjde fram en eldflamma som fick växten att omedelbart släppa honom. Panikslagen kravlade han sig upp i vännernas båt där han möttes av fördömande blickar. Ulvric som ansåg att en sektdyrkare i båten var mer än nog gjorde ett kallblodigt utfall mot den bundne tempelvakten och lämpade av kroppen i träskdyn.

Något senare hade man landstigit på en ö som Serego menade var resans höjdpunkt. Från stranden kunden man genom den täta vegetationen se en brant kulle vars krön pryddes av en svartbränd ruin. Efter en mindre dispyt angående Radagast och de övrigas delaktighet i vansinnesuppdraget så stannade Molte och Ulvric kvar för att hålla uppsikt över både skeckerkvinnan, Luvenaprästen och båtarna. Serego och hans män tog täten mot kullen med Radagast och Melobin motvilligt i släptåg. Snart fann man en väldig öppning i kullens borte sida där man försiktigt tog sig in. Vandringen fortsatte långsamt in i kullens mörker och man kunde känna hur den svala luften då och då ersattes av varma pustar från något otrevligt längre in i mörkret. Slutligen öppnade sig gången i en större grottsal där en väldig best låg och betraktade inkräktarna med sina väldiga drakögon. "Jasså ni löshudingar! Har ni kommit för att dö?" dånade draken samtidigt som han försökte dölja sin utmattning och sina haltande steg. Radagast insåg med ens det ofattbara. Drakormen var svårt skadad. Serego log hånfullt mot sin tilltänkta jakttrofé och skulle just sänka sitt hjälmgaller då Radagast och Melobin  hejdade honom. "Ser ni inte att draken är skadad? Lämna den stackars besten ifred!" försökte Radagast övertala. Serego såg missbelåtet på honom och vrålade exalterat "Undan med dig ditt menlösa snedansikte" och trängde sig förbi med sådan kraft att både Melobin och Radagast ramlade omkull. Strax därefter hade han gett sina vapenbröder en vink varpå angreppet inleddes mot den morrande besten. Striden blev förödande. Efter att ha mottagit en eldkaskad vars syfte mer varit att skrämma än att döda så nådde männen fram och utdelade kraftfulla svärdssvingar mot draken, men till deras förskräckelse bet inte vapnen på ormens pansar. Istället ilsknade besten till och dränkte drakjägarna i ännu ett eldbad som den här gången trängde innanför rustningarna.  Under förvånade vrål av obeskrivlig smärta började männen fly från draken som nu ställt sig på bakbenen och slog ilsket med vingarna samtidigt som den spydde ur sig ännu en eldkaskad som lämnade de rykande resterna från drakjägarna i en förkolnad hög på grottgolvet.

Melobin och Radagast som under den patetiska striden funnit både skydd och ett stycke ömsat drakskinn bakom några lösa stenblock kikade nu fram. Radagast bestämde sig för att konfrontera draken. Med modiga steg tog han sig fram till besten där han åkallade Tigwalvans helande krafter varpå hans händer genast läkte drakens samtliga skador. Draken glodde förvånat på den lille animisten. "Ahhh! Den tappre trollkarlen har hittat hit. Mitt namn är Nemisyx och jag har något att säga dig". "Men du skall ge dig av!" morrade han hotfullt åt Melobin som genast rusade ut från drakgrottan. "Det viskas för mig att din magi har skapat oreda i multiversums grå hallar. Retat upp den hämndlystna mångudinnan - det har du! Jag har hört henne viska om att döda det barn som du håller kärt. Men jag har något att föreslå dig. En uråldrig varelse som mig själv skulle kunna hejda barnets öde, men för det så kräver jag något i utbyte..." Draken smackade ljudligt befallde: "Ge mig ett människooffer!".

Radagast stod förstummad. Låta lille Krilljon dö och svika hans far ännu en gång? Nej, det fanns inget alternativ, och hur ogärna han än ville acceptera drakens erbjudande så insåg han att han inte hade något annat val. Animisten tittade upp mot den väntande draken och nickade godkännande. "Jag återkommer snart med det du krävt" sade han och vände ut ur grottan. Snart återvände han med månprästen som Ulvric utan resultat hade försökt förhöra nere vid båtarna. Skräcken vidtog i prästens ansikte när han insåg vad som höll på att hända och på vägen ur grottan hörde Radagast de plågsamma vrålen från den snart konsumerade Luvena-dyrkaren. Precis innan grottöppningen snavade han till på något och fick syn på en kvarlämnad amulett som utstrålade stark magi. Nöjd plockade han upp talismanen och hängde den på sig innan han återvände till sina vänner. Efter att ha samlat sig igen, så insågs plötsligt att man inte längre hade någon hjälp från Serego och hans män för det planerade återbesöket på Luvenatemplet. Man enades ändå om att trots allt återvända för att ta tillbaka sina förlorade ägodelar.

I skydd av skymningsmörkret nådde man slutligen fram till tempelön. Ulvric hade med sin skarpsynthet lyckats navigera båten rätt och dessutom mött några jägare ur träskfolket under färden som kunde berätta att syntalden vid en magiakademi i träsket hade stor kunskap om skeckernas språk och kultur. Molte stannade med skeckerkvinnan i båten medan Radagast, Ulvric och Melobin smög genom ett skogsparti som ledde upp mot templets baksida. I mörkret kunde urskiljas sken från templets fönster och en kvinna som satt och ammade ett spädbarn alldeles bredvid bakdörren. Radagast och Melobin tvekade och började viska om hur de skulle lyckas ta sig in utan att skada kvinnan och barnet. Viskandet avbröts av Ulvrics avlossade båge som blixtsnabbt dödade kvinnan varpå den hämndlystne ynglingen även skyndade fram och tystade barnet. Radagast och Melobin såg med misstro på sin kallblodiga färdkamrat men smög sig ändå in genom den olåsta dörren vilken dolde en korridor med flera sidodörrar. Melobin öppnade försiktigt den högra dörren och kikade in i ett kök där två ynglingar låg och sov fridfullt. Isdruiden smög fram sin dolk och lät döden smyga sig på de sovande som snart låg stilla med avskurna halsar. Melobin smög tillbaka ut i korridoren och märkte att den motsatta dörren i korridoren var låst. Han dyrkade snabbt upp låset och såg ett sovrum där en man låg och sov. Med sin kniv lät han mannen gå samma öde till mötes som ynglingarna i köket och efter en hastig genomsökning av bänkar och skåp fann alla sina förlorade ägodelar. Melobin höll lyckligt upp amuletten Ezers huvud och tackade i tysthet Kmorda då det hördes en nyckel i låset utanför. Utan att tveka flydde de tre vännerna hals över huvud ut genom bakdörren och försvann innan tempelfolket hunnit inse vad som hänt. Snart var de tillbaka vid båten och rodde tyst ut i den skyddande dimman.

Efter att ha spenderat natten på båten rodde man nästa dag mot magiakademin som träskfolket tipsat om. Sent på eftermiddagen skymtades till sist en vassfri vik där en träskpråm låg förtöjd vid en brygga och en annan båt låg uppdragen på land. Ulvric skymtade ett stenhus mellan trädtopparna bakom skogen. På andra sidan möttes man av en gårdsplan där barn i olika åldrar lekte, skrattade och rusade runt stenhuset. När de fick syn på sällskapet kom de fram och samlades kring dem, hälsade livligt och pratade i munnen på varandra. I nästa stund dök en ung kvinna upp från en närliggande örtträdgård och ropade förmanande åt barnen: "Elever! Uppför er ordentligt!"

Melobin föll genast för kvinnans vackra gestalt och presenterade sig med ett varmt leende. Kvinnan log tillbaka och ursäktade sina elever, som hon menade tog hårt på krafterna. Hon presenterade sig därefter som Fatika da Balgumel, akademins syntald och läromästare.

Radagast förde fram skeckerkvinnan och förklarade att man behövde hjälp att tyda kvinnans språk varpå en främmande dialog utspelade sig mellan Fatika och skeckerkvinnan. Fatika förklarade därefter att kvinnan trodde att hon blivit kidnappad av måndyrkare då och skulle offras  vilket genast avfärdades av Radagast och snart hade kvinnan förstått situationen och lovade att visa vägen till skeckerfolkets by.

Radagast tackade Fatika, som erbjöd sällskapet sin gästfrihet med både mat och husrum vilket man tacksamt accepterade. Några timmar senare satt man samlade i husets matsal kring ett bord av väldoftande maträtter och nygräddade bakverk. Fatika bjöd gästerna på vin och berättade att drycken hade sitt ursprung i hennes hemby Balgumel i det fjärran Nastrôl. Radagast sken upp och berättade om sina resor i trakten och om Hyphererpriorn Calafus i Faa som han besökt vid flera tillfällen. Fatika svarade med att berätta om sin akademi och hur man dels sökt sig till Sumbra för att få studera ostört men också för att eleverna skulle få chans att studera mareskunk och kråkbroms vars sinnesförmågor påminde till viss del om besvärjande. Hon tystnade tvärt och frågade oroligt "Ni har möjligtvis inte rest förbi ett högt torn i närheten?". När svaret blev att man varken sett eller hört talas om något torn såg kvinnan lättad ut men uppmanade ändå gästerna att för allt i världen inte ge sig dit. Hon berättade hur akademin tidigare huserat i tornet men att man tvingats fly då ilskna vättar angripit platsen. "Lova mig att ni låter den platsen vara!"

Middagen fortskred och Melobin som druckit flera glas vin blev allt mer attraherad av en vackra kvinnan. Hon själv såg ut att stormtrivas med uppmärksamheten men tackade ändå för sig och gick till sängs. Radagast hade undertiden börjat prata med en flicka som satt bredvid honom och som bar en vacker amulett med ett signum som hon stolt visade upp för animisten. "Det här är staden HOXOH, där min familj bor" sade hon glatt. "Har ni någon gång besökt HOXOH? Det är den vackraste staden i världen", tillade hon. Radagast nickade snällt och snart hade han berättat den spännande berättelsen om HOXOH, Eniaken och deras äventyrliga resa till Marjura. Nyfikna samlades snart fler barn runt honom och lyssnade fascinerat.

Samma natt bröt ett oväder ut. Melobin och Ulvric hjälptes åt att dra upp båtarna medan Radagast hade gått för att lägga sig. Han njöt av en mjuka sängen då han plötsligt kände hur något stack honom. Förvånat snodde han runt i sängen men fann varken spår av orsak eller något märke efter sticket.

Följande dag spenderade Melobin och Fatika med att promenera runt ön och se på omgivningen. Syntalden hade vänligt bett dem stanna kvar ytterligare en dag för att vila ut och Radagast gav som tack eleverna på skolan en undervisning i animisternas lära och berättade om ljusguden Tigwalvan. Dagen förflöt och efter ännu en välsmakande middag med tillhörande viner berättade Fatika om hur akademin ursprungligen varit trakoriska rikets befästning som anfölls av trupper från arvsfienden Ransard i "Slaget om Sumbra" för längesedan. Kombinationen av den svårintagliga borgen och träskmarken gjorde att angriparna med lätt rustning föll offer för borgens bågskyttar medan de tungt rustade gick under när de jagades på flykt ut i träsket.

Vid soluppgången kommande morgon samlades akademins elever och Fatika för att ta farväl av gästerna. Melobin fick en kyss och erbjudande om att återvända men till Fatikas besvikelse lovade han henne inget. Någon timme senare passerade man plötsligt det gamla tornet som reste sig ödsligt och vakande över omgivningen. Radagast kände med ens hur det vilade en olustig känsla över platsen som inte riktigt gick att sätta fingret på och han beordrade att man genast skulle fortsätta färden mot skeckernas boplats.

Samma kväll ropade skeckerkvinnan till och pekade framför sig mot en större ö. Båten roddes in i en liten vik och snart följde man en stig in bland träden. I en glänta brann en lägereld som omgavs av en större mängd hyddor där skecker åt, sjöng och spelade instrument. Allt tystnade när sällskapet dök upp och en man sprang fram och omfamnade skeckerkvinnan. Några andra män höjde sina spjut mot de övriga men talades snabbt tillrätta av skeckerkvinnan varpå byns hövding välkomnade dem knaggligt på deras modersmål och bjöd dem att sitta ner och äta. Han förklarade att den som hjälpte skecker i fara var skeckers vän och såg genast till att ordna fram en korg med den eftersökta örten åt den lycklige Radagast.

Nöjda med sin vistelse tog sällskapet farväl av skeckerfolket följande morgon och styrde årtagen mot Peatro Patrlba och berget Ranz som enligt skeckerstammen borde ligga många dagars återfärd söderut. I skymningen passerade man åter förbi det höga tornet just som vinden förde med sig barngråt från tornets inre. Radagast suckade men insåg att man inte kunde fortsätta innan man försäkrat sig om att ingen var i knipa och Ulvric kastade upp en änterhake i tornets bröstvärn då man inte fann någon ingång längs sidorna.

Efter att ha hävt sig upp med hjälp av repet stod Radagast, Ulvric och Melobin på taket där snyftningar tycktes komma en skorsten. Runt skorstenen gick en trappa ner till en bronsbeslagen dörr som Melobin snabbt dyrkade upp efter att ha undersökt den för eventuella fällor. En instängd och unken lukt slog emot vännerna och man kunde snabbt konstatera att ingen verkade ha varit här på mycket länge då spindelväv och damm låg tjockt i samtliga utrymmen. Bakom ett rum där golvet rasat in fann man ett litet bibliotek med förmultnade böcker och skriftrullar. Radagast hittade en uppslagen bok om föryngringsritualer med en diktstrof instucken mellan sidorna.

"På ålderns höst är livet på flykt"
"Ungdomen från oss våra gudar ryckt"
"Låt mig ej dö som alla de andra"
"När de multnar i myllan, jag ska fortsätta vandra"

Melobin fick panik och rusade i ångest ut i det angränsande rummet där han föll ner genom golvet. Isdruiden var säker på att här fanns en koppling till den obehaglige Shagul på Marjura och ville snarast fly fältet. Efter att ha lugnat sig så lyckades de övriga att få upp honom igen och man fortsatte utforska tornet. I ett matsalsrum fann man sönderslagna speglar och ett porträtt som tycktes nedrivet och kastat i ett hörn. Alla fick ytterligare en chock när de såg den gamla kvinnan på målningen som trots sin ålder var mycket lik Fatika. Melobin släppte målningen i golvet så att ramen sprack och där gick att uttyda att porträttet mycket riktigt föreställde Fatika da Balgumel.
Melobin var nu i upplösningstillstånd men lyckades ändå bli övertalade att fortsätta och snart fann man en trappa som ledde ner till tornets bottenplan där man fann både kök och sovsal. Ytterligare en trappa ledde ner mot en källarvåning där en korridor innehöll flera låsta dörrar. Bakom den första dörren fann man en fångcell där någon glömt kvar en docka. I nästa rum fanns ett pelarrum med rituella symboler nedklottrade på både golv och väggar. I mitten av rummet fanns en cirkel med utbrända ljus och på ett altare kunde man ana mörkröda fläckar. Vad hade Fatika egentligen sysslat med?

Man stängde dörren till ritualrummet bakom sig då man hörde en snyftning från den sista dörren. På insidan fanns en gammal smedja där den kyliga ugnen innehöll två säckar. Melobin hällde ut innehåller på golvet och fick ännu en chock. I den grå askan låg brända skelettdelar från flera barn och halssmycket från HOXOH.

Sorgsna och oförstående bestämde man sig för att trots allt inte ödsla mer tid i Sumbra och dystra nådde de många dagar senare fram till byn Ranz. Uppståndelsen över återkomsten var stor och Radagast hyllades under en ståtlig cermoni inne i orderns tempel  där han svors in av Peatro Patralba som Radagast da Ranz - orderns beskyddare. Man var just i färd med att lämna cermonin då Radagast för en sekund såg skymten av en figur, höljd i kåpa, som stod i dunklet bakom Peatro på ballustraden. Figuren försvann genast in i skuggorna på ett sätt som fick animisten att undra om det hela varit inbillning. Han kunde omöjligt skaka av sig händelsen och kände oro över hur figurens blick väckt en påminnelse om någon ur det förgångna som han inte längre kunde placera.


Den trakoriska handelsstationen

Radagast strövade genom ett kargt stenlandskap. Fullmånen kastade obehagliga skuggor mot de kantiga klipporna, som trots stillheten såg levande ut. Animisten började springa. Han kände hur månskenet brände mot hans hud och hur den olycksbådande månen förföljde honom. Plötsligt fanns ingenstans att fly. Han kände hur han fattade eld och hur hela världen brann. Han vaknade med ett ryck.

Han befann sig åter på träskpråmen där Melobin, Ulvric och Molte redan var vakna, då de påfrestande kråkbromsarna hade fört oljud hela natten. Morgonljuset hade sakta börjat tränga fram genom den tunga dimman och man visste inte längre åt vilket håll man färdades. Ulvric märkte nöjd hur han glömt kvar en pilbåge och ett rep i båten och lyckades efter ett tag fånga en stor fisk. Radagast, som undertiden besvärjt Melobins skador lät fisken stekas över en frambefalld flamma  och snart åt man en rejäl frukost. Mellan tuggorna passade Molte på att berätta hur hans sällskap från början haft två träskbåtar men hur de kommit ifrån varandra i dimman strax innan incidenten i Luvena-templet. Vilket öde hade egentligen drabbat den andra båten?

På förmiddagen skingrades dimman en aning och framför båten öppnade sig en lagun omgärdad av tät vass. En bit längre fram kunde man se en liten holme och på håll hördes tjattrande tillrop från några varelser som simmade runt i det klara vattnet. Strax dök en äldre kvinnovarelse upp vid båtens långsida och presenterade sig som Grindeskinn - träskfolkets äldste. Hon log vänligt och nickade när Melobin frågade om den blåtandade sumpulken åt Perrima. Häxkarln Sardimon var rätt person att fråga om fisken och efter lite köpslående där Melobin lämnat ifrån sig en kedja från Luvenatemplets fångcell kunde hon berätta att Sardimon brukade hålla till borta på holmen. Melobin sken upp och sällskapet rodde snabbt fram för att tala med mannen. Det visade sig dock att holmen var övergiven så när som på ett litet träd. Melobin vände sig om mot Grindskinn som simmat efter båten. På träskkvinnans tjatter förstod han att han var tvungen att erbjuda mer handel för att få veta när mannen skulle dyka upp. Lyckligtvis var träskfolket i behov av en läkeman då en av byborna blivit skadad vid en jakt och efter att Melobin gjort sitt bästa för att hela träskmannen så fick han veta att Sardimon brukade dyka upp nattetid och att han inte var intresserad av materiella ting, men att den som för honom skildrade en intressant berättelse kunde vänta sig en gentjänst.

Samma kväll hade sällskapet ätit ännu en måltid som denna gång inhandlats av Molte som bytt till sig fisk mot sin oljelampa.  Melobin valde till skillnad från de övriga att spendera tiden på holmen och kände nästan att stämningen blivit lite behaglig sen det visat sig att kråkbromsarna skydde lagunen. Från den stjärnklara nattskyn dök det plötsligt ner en ljuspälsad rovfågel som landade på holmen och strax förvandlade sig till en gammal man som slog sig ner och såg upp emot stjärnorna. Han brydde sig varken om Melobins hälsningsfraser eller hans förklaring till varför han behövde den blåtandade sumpulken, utan fortsatte bara blicka upp mot de skimrande himlastenarna. Melobin mindes då plötsligt vad Grindeskinn sagt om häxkarlens sinnelag och började istället förtälja sin och sina vänners resa i Hymbergonds avgrundsdjup där man jagats av både vättar och okända odjur men med Kmordas hjälp till sist lyckats undkomma och fly via den heliga källan i guden Enkis kapell. Den gamla häxkarlen hade för en stund gripits av isdruidens berättelse och när denne avrundade sin skildring log han och lovade att han skulle uppfylla Melobins önskan. Strax därefter förvandlade han sig åter till rovfågel och försvann ut i mörkret för att snart återvända med ett exemplar av den sökta sumpulken. Rovfågeln släppte av den sprattlande fisken på holmen innan den gav till ett gällt läte som avsked och försvann.

Den natten drömde Radagast att han såg fullmånen igen. Han vandrade ner för ödsliga gator i en stad då hans väg korsades av ett begravningståg. Han vände sig hastigt om, som om någon rört vid hans axel och befann sig plötsligt på en begravningsplats där han såg sig själv stå gråtande vid en grav. På avstånd såg han gudinnan Luvena dansa hånskrattande mellan gravstenarna. Han vaknade med ett ryck. Vad försökte drömspelet säga honom och hade innehållet med hans snedsteg i Luvenatemplet att göra?

Följande morgon fortsatte den vilsna färden och vid dagens mitt nådde man fram till en större ö med en synlig brygga mellan vassruggarna där några barn stod och vinkade. Bortom bryggan syntes en jordvall med palissad av spetsat pålverk och bakom den skymtades ett vakttorn med den trakoriska fanan hissad. Ulvric gick iland och förtöjde båten samtidigt som man kunde noterade ytterligare några båtar.



Molte presenterade sig för barnen som mest flamsade runt men sprang iväg så fort en ståtlig man med två följeslagare kom ut genom en bastant port i vallen. Utan att presentera sig närmare glodde han buttert på sällskapet och sade med brysk röst åt dem att genast ge sig av. "Rövare och skurkar klarar vi oss utan!" muttrade han. Melobin gick genast till mothugg och efter ett kort meningsutbyte gick det upp för honom att prästerna från templet varit här och förvarnat om några rövare som skövlat deras tempel och som stämde med sällskapets beskrivning. Melobin ilsknade till inombords. De usla måndyrkarna hade alltså inte gett upp jakten trots allt. Isdruiden samlade sig och berättade sedan hur det i själva verket var månprästerna som berövat sällskapet sin utrustning och hur de fängslats för att bli offrade till den blodtörstiga mångudinnan. Byäldsten lyssnade förvånat på redogörelsen och insåg därefter sitt misstag då han konstaterade att de resande faktiskt var klent utrustade och relativt obeväpnade. Han ursäktade sig och menade att man givetvis skulle tillåta främlingarna att handla i byn men att de måste ha lämnat byn innan kvällen då ingen utomstående fick vistas innanför vallen nattetid. Molte nickade och presenterade sig vilket fick byäldsten att häpna, då släkten Da Melse var lika omtalad för sin rikedom som för den mördade prokuratorn Gottard i den förlorade nyhamnen Arhem. Byäldsten som hette Jalgus berättade att tempelfolket dykt upp tidigare samma morgon och bestod av en präst med dresserad mustelon och tre tempelvakter. Radagast förklarade att man under omständigheterna inte hade något att handla med men erbjöd istället att hjälpa till om byborna led av sjukdomar eller skador. Jalgus sken upp och slet med sig Radagast mot en större byggnad mitt i byn där han förklarade att hans obotligt sjuke son låg för döden. Animisten synade den unge mannen vars kropp var täckt av frätande och pulserande brännskador. Jalgus berättade sorgset hur sonen i sin ungdomliga nyfikenhet blivit bränd av draken Nemisyx flammor och hur de skador som från början inte såg så allvarliga ut nu spridit sig över större delen av kroppen. Radagast bad samtliga i rummet att träda åt sidan samtidigt som han välsignade Tigwalvans läkande krafter och lät heligt ljus strömma ut genom hans händer och genom den sönderbrända kroppen som genom ett under tillfrisknade och återställdes. Den chockade byäldsten föll på knä vid animisten och tackade honom så tårarna sprutade. Animisten fick då syn på en fängslad kvinna som satt skärrad i ett hörn och undrade vem hon var. Jalgus berättade skamsen att han beordrat sina män att söka rätt på skeckerfolket som hade ett rykte om sig att vara duktiga läkemän. Något hade gått snett under uppdraget för när männen fann en ensam skeckerkvinna började hon skrika. De fick då panik och rövade istället bort henne. Radagast undrade om han kunde få föra med sig kvinnan, vilket Jalgus accepterade tacksamt istället för att se det som en gentjänst. Han förklarade dock att kvinnan inte behärskade språket och hade svårt att göra sig förstådd i största allmänhet. Radagast log mot kvinnan som svarade med en dyster och likgiltig blick. Han hoppades att hon trots allt skulle vara lösningen till att finna den eftersökta växten. Animisten skulle just föra med sig kvinnan tillbaka till de övriga när vaktposten rapporterade om en ankommande båt. Precis som Radagast befarat var det måndyrkarna från Luvena som återvänt i sin jakt på sällskapet. Radagast vände sig till Jalgus och frågade om man kunde räkna med bybornas stöd men denne förklarade att byn bestod av handelsmän och inga riktiga krigare. Han lovade dock att hans son skulle bistå om det blev strid. Ulvric fick låna ett svärt i smedjan och störtade ut genom porten tillsammans med Jalgus son Jovynos. Därute hade Luvenaprästen, tempelvakterna och den dresserade mustelonen just kommit upp på bryggan. Månprästen synade byn och ropade åt byns vaktpost om denne sett rövarna som skändat deras tempel men fick i nästa sekund se Melobin dyka upp i porten och svara att de enda rövarna som fanns i sikte var de själva och att han krävde att man skulle få sina tillhörigheter tillbaka. Månprästen log ett kyligt leende och ignorerade Melobins påhopp. Han tog istället ett steg framåt och förkunnade att ingen skulle komma till skada och att Luvena skulle förlåta deras hädelser, om de överlämnade sig frivilligt. Till svar fick måndyrkarna en eldstråle som kom stormande ner från jordvallen där Radagast stod. En av tempelvakterna träffades och smälte skrikande samman till en oigenkännlig hög av aska, ben och metall. Månprästen insåg att man tackat nej till Luvenas generösa anbud och släppte genast lös mustelonen samtidigt som de två kvarvarande tempelvakterna drog sina svärd. Melobin och Molte som stod i porten rusade panikslagna in och slog igen den bakom sig vilket lämnade Ulvric och Jovynos kvar på utsidan. Striden blev våldsam men efter att ha mottagit flera våldsamma hugg lyckades Ulvric och Jovynos ändå döda den ene vakten medan Radagast från murkrönet svepte in mustelonen i eld så att den gnyende föll ihop. Den siste tempelvakten flydde men hanns upp av den tappre Ulvric som slog honom till marken. Månprästen som såg hur striden gått förlorad hoppade fegt ner i sin träskbåt och rodde iväg utan att så mycket som se sig om efter sin övermannade väpnare. Striden var vunnen. Ulvric och Jovynos släpade med den tillfångatagne tempelvakten in i byn där han omgående slogs i bojor. Undertiden vågade sig Molte fram och plockade åt sig den döde tempelvaktens pilbåge. Ulvric förbannade morrande sin girige vapenbroders feghet men nöjde sig med den dödes svärd. Melobin var så snabbt framme och läkte den skadade tempelvakten att han glömde hjälpa sina egna sårade vänner. Radagast besvärjde istället de båda vännerna och ursäktade Melobins beteende med att tempelvakten var viktig om man skulle hitta vägen tillbaka till templet. Man skulle just släpa undan de döda kropparna då vaktposten på nytt ropade om en ankommande båt. Var det månprästen som redan hämtat förstärkning? Ulvric och Molte drog åter sina svärd och såg en båt med fyra män nå fram till bryggan. Till allas förvåning skrattade Molte till och rusade fram till männen där han omfamnade en av dem. Det visade sig vara Serego da Moherra och dennes följeslagare som Molte tappat bort i dimman. Ulvric sänkte misstänksamt sitt svärd igen. Var det här sällskapet verkligen några att lita på?

Efter att alla hälsat och man slagit sig ner vid ett bord på byns taverna berättade Serego hur han fått höra att det skulle finnas en drake någonstans i träsket. Att få med sig ett drakhuvud hem som trofé att hänga på Moherras släktgård var det enda han kunde tänka på. Molte berättade att han själv skulle återvända med de övriga för att hämnas på måndyrkarna i Luvenas tempel som både stulit hans utrustning och offrat de män han haft med sig på färden. Serego sken upp och menade att man gärna slog följe för att utkräva hämnden på de blodtörstiga månprästerna om man först hjälptes åt med drakjakten. Molte nickade men blev genast avklippt av Melobin som minsann hade mött draken Blatifagus på Marjura och visste vad en sådan best kunde ställa till med. Serego viftade genast bort varningen och menade att "det som blöda kan, kan ock dö!".  Melobin förklarade då att byäldstens son Jovynos varit nära döden då drakeldens spyor spred sitt gift över den brände, men Serego ryckte mest på axlarna och menade att den brände minsann såg ovanligt frisk ut för att ha råkat ut för något sådant. Melobin suckade tungt. Hur skulle han få den dumstridige adelsynglingen att förstå den totala livsfaran i att jaga drake? Han insåg samtidigt att han själv endast behövde medverka som läkekunnig och att man skulle må bättre av att komma många till måntemplet. Amuletten ville han ju för allt i världen inte lämna bakom sig. Slutligen nickade Melobin instämmande. "Jag följer med!". Radagast som tyst suttit och lyssnat till den befängda diskussionen skakade bara på huvudet och gick sin väg. Aldrig trodde han att Melobin skulle acceptera ett så dåraktigt erbjudande. Han kunde ju på nära håll vittna om Jovynos fruktansvärda brännskador och hade till skillnad från isdruiden även sett vad Blatifagus gjort med Arn Dunkelbrinks anlete. Animistens känslor slet honom åt alla håll. Skulle han neka sina vänner hjälp bara för att det betydde livsfara? Var deras vänskap inte mer värd än så? Skulle han orka hålla fast vid sin tro på att alltid stå på de svagas sida? Han muttrade för sig själv. Jo, så fick det bli även den här gången.  

Några timmar senare hade alla lagt sig efter att Jalgus bjudit på middag för att fira sin sons överlevnad. Radagast drömde återigen om fullmånen. Han gick genom väldiga grå hallar och följde ljudet av ett spädbarn som grät. Han skyndade sig in i en barnkammare där lille Krilljon låg och grät i sin vagga. En av prästinnorna från hans sjukstuga skyndade fram och tog upp barnet för att trösta honom. Men när hon vände sig om emot Radagast så såg han hur det istället var mångudinnan. Hon log ondskefullt mot honom och höjde hånskrattade Krilljon i luften samtidigt som hon dansade runt Radagast innan både hon och barnet smälte bort i skuggorna.


RSS 2.0