I skuggan av Trakorien

Färden till Skuger var bedrövlig. Sällskapet hade med tanke på de tidigare händelserna i Ranz, valt att inte resa tillbaka den vägen utan färdades istället österut mot Joodak. Redan efter första dagsfärden kunde man konstatera att matransonerna ruttnat vilket gjorde att Hæjmir och Ulvric fick ge sig ut på jakt. Ulvric lyckades fånga en torftig fisk som knappt räckte till honom själv medan Hæjmir själv blev jagad av en mustelon. Den vane jägaren gjorde dock processen kort med mustelonen, som i brist på annat fick tjäna som färdmat. Radagast som börjat oroa sig för vad som hänt ranzinerordern, men också hans skyddsling Krilljon, sände iväg den örn som han befallit som spiritus familaris. Örnen fick i uppdrag att uppsöka kafrilernas sjukstuga i Tricilve och se till att de hämtade hem barnet.

Utsvultna och trötta anlände man efter många dagsmarscher till byn Joodak på östkusten. Ulvric lyckades ordna plats på en handelskaravell som skulle norrut mot Skuger och följande morgon lättade man ankar. Melobin sökte sig till Radagast och bad honom undersöka det smycke som han funnit i det ensliga tornet i Sumbraträsken. Smycket hade från börjat varit en ärgat bronsbit men hade sakta förvandlats till ett vackert silverarbete. Radagast luktade på det men fann inget spår av magi. Förvånad kände han istället en kraft från skaparfientlig magi utstråla från Didras halssmycke. Bekymrad bestämde han sig för att inte skapa någon konflikt och sade tillsvidare inget om saken. Några dagars segel senare återvände Radagasts örn med omstörtande nyheter. Radagast var efterlyst för uppvigling sedan han och de övriga undkommit de knektarna vid Ranz. Da Grummi hade blivit rasande och beordrat sina trupper att rensa upp huvudstaden från allt som ansågs riksfientligt. Kafrilernas sjukstugor hade stängts igen och både kafrilerpräster och ranzinermunkar arresterats för delaktighet i den av Vox Ranzina uttalade komplotten mot riket.  Prästinnan som skickat meddelandet hade själv lyckats fly ut på den Bralorgi landsbygden där stödet för kafriler och ranziner växt sig allt starkare. Da Grummi hade i sin triumf deltagit i en högtidlig parad genom staden och där fallit offer för ransardiska attentatsmän som lyckats infiltrera de trakoriska leden. I ett obevakat ögonblick hade hon överrumplats och genomborrats av flera välriktade armborstlod. Digeta Longas anförare Mashmashu Goba da Grummi var död.

Ulvric hade samtidigt fått höra rykten om hur folket på norra Paratorna drabbats av en dödlig farsot. Byfolket på östkusten hade än så länge lyckats bota många sjuka genom att tillbe sina husgudar men på den smitthärjade västkusten hade skapargudarna istället beskyllts för smittans många offer och omfattande folkuppbåd hade bränt tempel och dräpt dess präster.

Under natten drömde Melobin hur han sjöng för sin sjuka mor och hur Shagul plötsligt steg in i drömmen. Magikern hade hånat isdruiden för att så krampaktigt hålla kvar vid gudarnas fängsel och menat att det var deras fel att modern var död. Om han istället anslöt sig till de som gjorde uppror mot skapelsen så skulle han själv kunna välja sin verklighet och inte längre behöva plågas av alla de smärtorna som gudarna tyngde honom med. Melobin tvekade men valde slutligen skapelsen före erbjudandet. Shagul drog en suck och försvann ur drömmen.

Utan nämnvärda incidenter anlände fartyget flera dagar senare till den Ilibauriska staden Skuger. Redan på håll blev man varnade för stadens vansinne och fysiska skenbilder som kommit ur befolkningens ödestigna missbruk av beroendeframkallande opiander. Det som dock stal all uppmärksamhet var den jättelika klippa som svävade fritt hög ovanför tempelområdet. Väl i den nedgångna staden visste bedrövelsen inga gränser. Längs gatorna låg utslagna tiggare och vrålande drogare sprang runt, jagade av de skräckinjagande sinnesfoster som deras missbruk frammanat.



Radagast fick med lite tur kontakt med en av de mer sansade stadsborna som kände igen kafrilerprästen och varnade honom för trakoriska knektar som var förlagda i staden. Melobin som inte missat uppmaningen ropade högt på Radagast för att få dennes uppmärksamhet vilket istället gjorde att knektarna som mannen varnat för kom rusande. Radagast och mannen flydde och lyckades undkomma då Melobin, som nu insett sin skuld till situationen, låtsades snubbla in i de framrusande knektarna.

Hæjmir , Radagast, Melobin, Ulvric, Steinar och Didra inkvarterade sig i stadens provisoriska sjukstuga vars kafrilerpräster lyckats övertala knektarna om att de helt saknade samröre med den egna ordern. Följande morgon begav man sig till Gozcana da Skugre´s residens där ålderspagyrikern tog emot. Mannen var gulblek i hyn och tuggade oavbrutet på örter från sitt bälte samtidigt som han hostade tungt och spottade blodfyllda loskor. Efter att ha lyssnat till Radagast och läst igenom ett medhavt pergament från Gobrugda förklarade han att himlamakaren Nastigast, som klonen kallades, inte kunde lämna sin plats i Skuger. Dels hade Nastigast utsatts för attentat från mördarsekten RhabdoRana men främst skulle stadens styrande aldrig tillåta att man lämnade honom ifrån sig. Himlamakaren hade ingett hopp i den förlorade befolkningen och för att skyddas från ytterligare attentat hade han flyttats till den svävande klippan ovanför tempelområdet. Plötsligt knackade det på dörren och Cymba steg in följd av en skara tempelvakter. Gozcana presenterade sin son som nonchalant hälsade på främlingarna. Han stannade upp vid Hæjmir och synade honom. "Har inte vi mötts tidigare?" utbrast han, samtidigt som mörkret sänkte sig i den tilltalades ögon.

Efter att slokörat återvänt ut på gatan fylldes Melobin av hat när han fick syn på en man vars yttre påminde om Malek Mangus. Tillsammans med Ulvric förföljde han mannen som dessvärre försvann i  vimlet. De skulle just återvända när en av Gozcanas tjänare skyndade fram och meddelade att Gozcana ville träffa Ulvric ensam. Melobin återvände till Radagast och de övriga vid sjukstugan medan Ulvric ensam gick för att träffa Gozcana. Väl tillbaka i släktresidensen förklarade den gamle mannen att han hade för avsikt att omedelbart gifta bort Selmira till Ulvric. Selmira var mannens barnbarn och Ulvrics trolovade sedan de möttes för många år sedan på Marjura dit Gozcana fört med sig Selmira på ett besök hos Gottard da Melse och Malek Mangus. Ulvric tvekade inför de stundande konsekvenserna. Hur skulle Hæjmir kunna tillåta giftermålet som innebar att han skulle bli släkt med Cymba da Skuger? Han bad därefter Gozcana om betänketid och återvände till sina vänner.

Efter en högljudd och bitvis hotfull diskussion mellan Hæjmir och Ulvric gick slutligen Hæjmir med på sonens gifemål. Kravet var att han innan vigseln skulle få möta Cymba i holmgång för att en gång för alla lösa blodsfejden. Ulvric gick med detta bud till Gozcana och återvände snart för att meddela att tvekampen skulle äga rum följande soluppgång.

I gryningen samlades en större skara människor i stadens amfiteater där det gjordes förberedelser inför kampen. När väl blåsinstrumentet ljöd som början för striden så rusade den ursinnige Hæjmir i vrålande raseri mot sin fiende. Då Cymba inte kände till bakgrunden till Hæjmirs hämndbegär blev han förvånad av mannens bärsärkutbrott och kampen blev snabbt ojämn. Hæjmir tog ett språng och med all sin kraft drev sin kolsvarta klinga genom Cymbas kropp. Strax därpå förkunnade en chockad Gozcana att hans son, tillika den skicklige svärdskonstnären Cymba var död och att blodfejden därmed ansågs utagerad för att nu följas av giftermål mellan Ulvric och Selmira.
Efter en sprudlande bröllopsfest vandrade Hæjmir, Melobin, Radagast, Steinar och Didra hem genom natten. Kvällen hade bjudit på fantastisk mat och gott om drycker. Plötsligt kände Radagast igen en förbipasserande. Det var hans vän Calafus från Hyphererfästet i Faa. Till hans förvåning svarade dock inte hyphererpriorn på hans glada tillrop utan stirrade bara konstigt på honom. Förbryllade gick man till sängs i sjukstugan men vaknade innan gryningen av gap och kraftigt bultande på ytterdörren. Radagast kikade ut men trodde inte sina ögon. På utsidan stod den döde Cymba och vrålade att han skulle hämnas på Hæjmir. Radagast blev osäker på hur han skulle hantera situationen men beslutade sig ändå för att vräka en eldkaskad över mannen varpå illusionen av Cymba genast upplöstes.

Dagen hade nästan nått sin mitt när sällskapet vaknade. Melobin och Ulvric, som just återvänt från da Skugre´s residens, bestämde sig för att undersöka tempelområdet medan de övriga stannade i sjukstugan där Radagast började hjälpa till med skötseln av sjuka och behövande. På vägen till tempelområdet fick Melobin åter syn på en person i benmask som påminde om Malek Mangus. Han sade åt Ulvric att möta honom vid templet och smög själv efter mannen. I skydd av den brokiga folkmassan på gatan lyckades Melobin göra en dödlig attack mot mannen som sjönk samman bland de apatiska tiggarna. Med en snabb rörelse förde han undan masken som avslöjade en helt vanlig man, allt annat än grönfärgad shagulit. Melobin kände ångesten komma krypande och skyndade snabbt vidare. Varför hade han agerat på sin impuls och varför hade mannen burit benmask om han inte tillhörde shagulitsekten? Melobin mötte upp den smått skärrade Ulvric vid tempelområdet. Denne kunde berätta att han sett Järntornet ligga längst ut vid piren i hamnen. De både insåg att man snarast måste lämna staden för att inte råka illa ut av alla illusioner men att man först måste få med sig det röda ögat på klippan. De steg in genom portarna till tempelgården där full kommers rådde. Bakom dessa passerade man ytterligare en port med vakter och där låg den väldiga trappstegspyramiden inramad av två stora bassänger där folk tvättade sig innan de gick bort mot pyramiden. På trappan vid pyramiden låg det döda och sjuka i en och just som man skulle vänta tillbaka mot en paviljong som delade av området från tempelgården så dök det upp en procession med präster som utförde en slags ritual framför pyramiden. Följet fortsatte därefter tillbaka in i paviljongen där en utvald präst smordes in i en rödkletig substans för att sedan vandra upp för en trappa på paviljongens tak. Ulvric och Melobin tog sig ut ur byggnaden eftersom de inte var välkomna på taket och hörde då hur en gonggong ljöd samtidigt som prästen utropade "Basenanji! Basenanji! Jag är Kaanderahd!"  varpå han strax lyfte från marken och försvann upp till den svävande klippan i skyn. Förbluffade stod Melobin och Ulvric och gapade.

Efter att ha återvänt till Radagast och de övriga samt berättat om prästens luftfärd vid tempelområdet så bestämde sig Radagast för att gå och undersöka templet. Det hade blivit kväll och det regnade blod från den röda himlen när han steg in på tempelgården och när ingen såg smög han sig undan och lyckades klättra upp på paviljonens tak från utsidan. På taket var det tomt med undantag av ett podie och en gonggong. Han knackade tyst på gonggongen och mumlade frasen som prästen uttalat varpå han lyftes upp i luften men sattes genast ner igen utan att nå den svävande klippan. Han hade dock anat hemligheten bakom prästens luftfärd. Under den svävande klippan fanns en av Marduks etervarelser. Eftersom han själv inte var bevandrad i vindarnas magi så plockade han istället fram Dolken Demens som visade sig besitta denna kunskap. Han förklarade att luftanden hette Basenanji och fångats in av de skaparfientliga DiFolterna för att tjäna stadens tempel i tusen år. För att bli fri måste den magiska kedjan kapas och den satt fast i trappstegspyramiden. Radagast betraktade den svävande klippan. Hur skulle han lyckas rädda oraklet utan att difolterna anade oråd och hur skulle den skapelsetrogna etervarelsen slippa undan sin fångenskap?

Shar Kishanti såg bistert på de anlända deltagarna och Perrima presenterade Melobin. Sharen förklarade att det självfallet var av högsta vikt att man fann mördaren. Melobin som trots allt ville rentvå sitt rykte erbjöd sig genast att hjälpa till och då även Radagast ville visa sig nyttig för den allvarsamme ledaren så var saken avgjord. Efter mötets slut ledsagades de båda vännerna av Perrima till den övervakade läkestuga där shamashprästinnans lik förvarades. Melobin kunde av egen erfarenhet konstatera att mordet begåtts av en yrkesman. Man genomsökte offrets särk och fann en blodstänkt lapp skriven på ett språk som Radagast kunde tyda som klavykisk fornskrift. "Möt mig på värdshuset Stillheten vid tiotiden ikväll. Jag har information om sammansvärjningen" löd budskapet.

Radagast överlämnade lappen till inrättningens liksynare varpå Melobin begav sig iväg på egen hand för att undersöka rykten i Albarunzias undre värld. Efter att ha träffat på en till synes pålitlig rännstenskontakt återvände han till Radagast och kunde dels meddela att den mördade shamashprästinnan var mycket strikt och fruktad av folket men också att mordet inte verkade vara kopplat till något mördarskrå. Folk ansåg snarare det hela som Trakoriska rikets brutala svar på den senaste tidens uttalanden om stöd för Trinsmyra. Radagast hade undertiden undersökt den döde Tuppen som också fanns i sjukstugan men hittade inga ledtrådar på honom. Däremot kunde liksynaren meddela att en randig stengroda påträffats inte långt från liket. RhabdoRana hade alltså varit i farten igen!

Dagen började sakteliga gå mot kväll och Radagast återvände till Sanningspalatset. Melobin och Perrima slog följe till hennes hem och isdruiden överlämnade sumpulken som han hämtat på Gamla Sanningen tidigare på dagen. Perrima hejdade ett leende och tog farväl för kvällen. När Melobin en stund senare kom tillbaka till värdshuset låg ett meddelande från Rurik med Osoras dagbok som han genast började läsa.

Tolfte dagen i andre höstemånad, Långräkningens år 1187.

Äntligen har höstkonvojen från söder anlänt till byn!
Många nybyggare och mycket att göra på värdshuset. Hildur och jag får slita från morgon till kväll. Hade ett längre samtal med Galonica da Ribonso, en sällsynt vacker kvinna från Tricilve som kommit för att söka upp sin fästman, den Ilbaurieske alkemikern Ulgimo da Mazuldre som kommit för att forska i stillhet här i obygden. Fick hjälpa den stackars kvinnan med husrum då hon var fattig efter att ha blivit förkastad från sin familj i Tricilve som inte godkände giftemål med en ilbaurier.Därtill väntade hon fästmannens barn.

Nittonde dagen i andre höstemånad, Långräkningens år 1187.

Inashtar, ge oss din visdom!
Veckan som gått har varit fylld av både glädje och sorg. Galonica har blivit kvar hos oss sedan hon födde ett friskt gossebarn, sin mor upp i dagen. Dessvärre kom det också fram att Ulgimo gett sig i kast med den maskprydde shagulitambassadören som nu lovat att sända bud till Ulgimo vid deras norra utpost Järntornet. Hela historien känns mycket olustig då Hildur sagt att shagulitfolk inte är att lita på.

Femte dagen i tredje höstmånad, Långräkningens år 1187.

Jämmer och olycka!
Efter några lugna veckor kom shaguliten med svar från Järntornet. Ulgimo da Mazuldre, eller broder Gobrugda som han numera lyssnade till...

Melobin sköt våldsamt ifrån sig dagboken och kände tårarna komma. Hans far var den gröne shaguliten som han flera gånger mött i Järntornet. Denna sekt som han hatade över allt annat. Inte ens det faktum att fadern förgiftades till döds av sektens grundare tycktes tygla hans ursinne och i helig vrede välte han bord och stolar så att drömdräparna snart stormade in och förde bort honom.

Följande morgon fick Radagast ta hjälp av Perrima för att sätta den fängslade Melobin på fri fot. Radagast och Melobin återvände därefter till sjukstugan för att ta en ny titt på lappen som offret burit på. Till sin besvikelse kunde man konstatera att någon lyckats stjäla lappen under natten och att vakthavande drömdräpare låtit sjukstugan stå obevakad. Eftersom Radagast tack och lov var en skarpsinnad man kunde han trots detta återge informationen på lappen och snart klev man in på värdshuset Stillheten. Värdshusvärden mindes väl den aktuella kvällen då shamashprästinnan dök upp och hur hon efter en längre väntan reste sig och försvann. På Melobins fråga om något annat inträffade i samband med detta kunde värden också berätta att en mörkhårig man med skägg hade gett sig av strax efter henne trots det nattliga utegångsförbudet. "Jo just det!" utropade krögaren. "Han hade en tatuering också". Värdens beskrivning av den utfällda sax som tatueringen föreställde fick genast Melobin att minnas något från barndomen på Marjura. Tatueringen tillhörde en medlem av brottsgillet perukmakarna. Organisationen var mest känd i Trakoriska riket och Melobin blev därför förvånad över att höra talas om en medlem här i Kishatet.

På vägen tillbaka till Sanningspalatset möttes man av uppståndelse. Ännu en krystalokrat hade hittats mördad. Melobin och Radagast trängde sig genom folkmassorna och hörde röster mumla om hur trakorierna låtit mörda rikets styrande. Väl framme vid palatset såg man hur drömdräparna slagit en mur runt byggnaden och vägrade släppa in varken Melobin eller Radagast. Man lyckades långt om länge få tag på Manzola som förklarade att mordet skett inne i sanningspalatset och att byggnaden just nu genomsöktes i jakten på mördaren. Shar Kishanti kallade nu till möte där han förkunnade att rikets prästråd var under attack från okända förövare och att ett utegångsförbud numera gällde dygnet runt för samtliga krystalokrater tills dess att mördaren var gripen. Flera i församligen protesterade men Shar Kishanti var orubblig.

Efter ett privat samtal med Shar Kishanti där man förklarade att utredningen ännu inte gett någon klarhet och att bevismaterial dessutom försvunnit från sjukstugan blev Sharen ursinnig och krävde omgående att den vakthavande drömdräparen skulle gripas för tjänstefel. Chockade över Sharens utbrott begav man sig åter till sjukstugan där en ny drömdräpare redan stod utposterad och nitiskt vägrade släppa in besökarna. Efter att ha hämtat dit Perrima lyckades man slutligen komma in och undersöka det nya offret som var en äldre man med samma typ av dödliga skador. Melobin observerade plötsligt en tatuering på insidan av mannens överarm. Symbolen var den samma som på chiffertavlan han stulit hos Rigaldo da Pigafeta. Upphetsat visade han symbolen för Radagast som genast kände igen den som den klavykiska nyckeln, en symbol som hade starka band till det klavyiska fornspråk som stått på lappen till den mördade shamasherprästinnan. Radagast kunde också berätta att klavykerna regerat Albarunzia innan prästrådet tog makten för över trehundra år sedan och hade hemliga katakomber som de lyckades fly genom. Det hade blivit eftermiddag och Radagast tog en paus från undersökningen för att höra sig för om kafrilersekten hade någon verksamhet i staden. Melobin återvände undertiden till slumkvarteret där han hörde sig för om perukmakaren med tatueringen. Snart fick han reda på att mannen brukade hålla till på tavernan Verkligheten i hamnen. Efter att ha mött upp Radagast igen begav de sig tillsammans till tavernan och spenderade många timmar på mat och dryck innan man slutligen fick napp. Strax före midnatt dök den tatuerade mannen in genom dörren trots att utegångsförbudet sedan länge gällde. Han slog sig ner vid ett hörnbord och beställde kvällsmat. Melobin försökte gå fram och få kontakt med mannen men blev barskt avhyst från dennes bord vilket slutade med att perukmakaren reste sig upp och försvann ut genom dörren. Radagast och Melobin hängde försiktigt efter och förföljde honom till ett närliggande Shamashtempel. Han såg sig försiktigt om och öppnade ett galler i tempelmuren. Knackade på en dörr som snart gnisslade upp och försvann in i byggnaden. Melobin smög raskt efter och hörde snart röster från ett av templets källarfönster. Han kunde höra hur en påse mynt bytte ägare och hur den tatuerade mannen ombads att snarast lämna staden varpå denne strax kom ut igen och försvann ut i stadens mörker. Av de två kvarvarande i källaren kunde Melobin uppfatta något om en flyttad mötesplats till grav 718 på de fattigast gravplats. Melobin försökte få en skymt av männen och kände igen en av dem från Tricilve utan att kunna placera honom. Därefter smög han tillbaka till Radagast som höll sig gömd i en närliggande gränd. Tiden gick men trots att man bevakade källardörren noga så verkade ingen lämna byggnaden. Plötsligt ertappades de båda vännerna av en förbispatserande drömdräparpatrull som genast grep Radagast. Melobin däremot hann smita undan upp på ett närliggande tak och såg hjälplöst på när vaktstyrkan släpade bort Radagast till häktet. Isdruiden bestämde sig för att smyga tillbaka till tempelbyggnaden och efter att ha dyrkat upp låset så genomsökte han byggnadens alla utrymmen utan att finna ett spår efter de två männen.

Följande morgon begav sig Melobin snarast till Perrima och bad henne om hjälp att frige Radagast. Perrima lovade att hjälpa till men hon gjorde också klart att hon helst såg dem båda lämna staden för att slippa rädda dem ur diverse knipor eftersom undersökningen ändå inte verkade leda någon vart. Melobin berättade då om nattens händelser och om grav 718 varpå Perrima menade att hon ville följa med och undersöka saken. Efter att hon ordnat med Radagasts frigivning begav sig de tre ner till de fattigas kyrkogård. Grav 718 var byggd som en större krypta och trots att låset var synnerligen välkonstruerat lyckades Melobin öppna det utan problem. Innanför dörren kunde man istället för gravkammare se en lång trappa leda ner i underjorden. Radagast tände en magisk ljuslåga i sin hand och tillsammans vandrade man ner i katakomberna. Efter att ha följt inskriptioner i väggarna som liknade den klavykiska nyckeln såg man till sist ljuset från facklor vid sidorna av en bronsport som stod på glänt. Inifrån hördes ett livligt samtal och Melobin kunde genast känna igen rösterna från källarfönstret natten innan. Diskussionen gällde någon plan som hade misslyckats och att man nu var tvungen att hitta en ny tanke kring hur Shar Kishanti skulle undanröjas. Plötsligt steg Perrima fram och öppnade bronsporten på vid gavel innan Radagast och Melobin hann reagera. De mörkklädda männen i rummet tystnade och såg förvånat på Perrima som tog till orda "Mina vänner, vi har gäster!"

Radagast och Melobin stod handfallna. Var Perrima en av förrädarna?  Hon vände sig till dem och förklarade. Shar Kishanti är en fundamental ledare som struntat i att folket lider. Hans förtryckande styre måste upphöra genom revolt. Jag ber om ursäkt för att jag inte berättat min ståndpunkt tidigare men den hemliga alliansen skulle med all säkerhet innebära dödsstraff för oss alla. Varken Melobin eller Radagast kunde hålla tillbaka sina leenden och av lättnad över Perrimas visade medmänsklighet kramade de om henne. Stämningen blev med ens mer vänlig och plötsligt såg Melobin att även Rurik fanns bland deltagarna, vilket gladda honom ytterligare. Männen som Melobin hört samtala i tempelkällaren presenterade sig som Rigaldo da Pigafeta och Maglo da Munzga, den man Melobin känt igen men inte kunnat placera. Radagast kunde dock berätta att Da Munzga var Magilres ambassadör i Tricilve. En annan man presenterades som Monduron da Riakme, den som förde de hetsiga milackernas talan. Här fanns också ransardernas sändebud och sist men inte minst krystalokrat Manzola, alliansens grundare.

Manzola förklarade att man i största hemlighet knutit kontakter med sina grannländer för att hjälpas åt mot Trakoriska riket men när den mördade shamasherprästinnan, tillika krystalokrat, fick information av rikets agenter om kodade meddelanden som beslagtagits av Digeta Longa fick hon genast misstankar om en sammansvärjning. Alliansen fick snart reda på hennes upptäckt och bestämde sig för att slå två flugor i en smäll. Manglo Munzga etablerade en kontakt med perukmakarna i Tricilves undre värld som anlitades för att göra sig av med krystalokraten. Ett meddelande skrevs för att lura iväg henne till värdshuset Stillheten där hyrmördaren väntade. Mordet skulle sedan skyllas på Trakoriska riket för att tvinga Shar Kishanti att agera mot dem men då perukmakaren upptäcktes av Melobin hann denne aldrig plantera bevismaterialet. Perrima såg till att meddelandet försvann från sjukstugan men då hade Radagast redan hunnit läsa den. Ytterligare en krystalokrat var först delaktig i alliansen men hotade med att hoppa av när planen nu inte gått som planerat. Man blev helt enkelt tvungen att tysta även honom genom att släppa in perukmakaren genom en dold lönngång från katakomberna in i Sanningspalatset. Shar Kishanti svarade nu med att införa ett fullständigt utegångsförbud för samtliga krystalokrater. Om detta var för att skydda sina undersåtar eller av misstänksamhet för att någon av dem var inblandad var svårt att säga. Manzola fick därmed svårt att närvara vid de hemliga mötena vilket gjorde att man flyttade ned mötesplatsen i de gamla katakomberna. Da Munzga och Da Pigafeta bestämde sig samtidigt för att klippa banden med perukmakaren, men inte utan att Melobin hann snappa upp information om den yttre ingången från de fattigas gravplats. Läget var nu kritiskt då man plötsligt stod utan lönnmördare och Shar Kishanti hårdbevakades inne i Sanningspalatset utan att någonsin lämna byggnaden. Melobin insåg att han själv kunde bistå som den saknade pusselbiten och beskrev i korta ordalag hur han förmodligen var rätt person att utföra dådet och Manzola förklarade att han förmodligen hade tillräckligt stöd från övriga krystalokrater för att kunna axla ämbetet som ny Shar Kishanti och därigenom skapa ett friare och välmående rike.

Några timmar senare hade Radagast och Melobin gjort upp sin plan och återvänt till sanningspalatset. Perrima hade undertiden gjort ett besök på skeppet Melobin anlände i och hämtat upp hans kruka med giftkryp. Efter att ha lämnat krukan i Radagasts gästrum inväntade man natten. Melobin hängde krukan med en rem över axeln och i skydd av mörkret smög han ut på balkongen och kastade fast sin änterhake i Shar Kishantis balkong strax ovanför. Väl uppe på den övre balkongen smög han upp dörren och spanade in i mörkret där Shar Kishanti ovetande låg och snarkade. Försiktigt öppnade Melobin krukan och lät en giftspindel klättra iväg i riktning mot det sovande offret. Han håvade därefter fram den randiga stengrodan som Radagast funnit vid attentatet med den herrelösa vagnen i Tricilve och placerade den synligt på en pedestal innan han återvände ut på balkongen. Efter att ha klättrade tillbaka ner till Radagast och därefter lösgjort änterhaken gick de båda och lade sig i väntan på att giftspindeln skulle utföra dådet. Tidigt följande morgon vaknade man av fullt pådrag och upprörda röster som förmedlade att Shar Kishanti mördats och att man funnit en symbol från mördarsekten RhabdoRana i rummet. Den påtagligt chockade Krystalokrat Manzola steg blygsamt fram och bekände sin kandidatur till att snabbt utropa en ny ledare. Med knapp marginal vann han samma förmiddag en omröstning i det avkortade prästrådet och efter att den nyblivne Shar Kishantis personliga garde av drömdräpare intagit Sanningspalatset så höll Manzola tal till folket.

Hör upp mina sanningsdyrkare!
Idag är en viktig dag i vårt heliga rike. Den älskade Shar Kishanti har idag lämnat oss i stor sorg och Shamash har genom krystalokraternas heliga råd utsett mig, Manzola - den högste drömdödaren till hans efterträdare.

Det gör mig stolt att stå här inför er idag med goda nyheter. Berget Ranz har slutligen fullbordat sin profetia och talar klarspråk om de usla hundarna i öst! "Ruttnade riken ömkligen rasar - Falska gudafäder faller!" Så säger Vox Ranzina! Med mig här idag har jag ombud från våra bröder i såväl Ransard och Magilre som på Trinsmyra och Marjura. De har alla kommit för att kämpa vid vår sida.

Profetians klarspråk är likt en rak och stenlagd väg inför våra fötter. Den trakoriska hyndan ska störtas från sin rödklippa och hennes påtvingade styre i våra grannriken måste undanskaffas! Vi måste också sätta punkt för de verklighetshatande häxfolket i HOXOH. Detta skall ske med krigets redskap snarare än med ord eftersom de avskyvärda hycklarna vägrar lyssna!

Detta är Shamashs yttersta vilja! - Låt sanningen segra!

Samtidigt på andra sidan den Trakoriska sjön satt Melobin på Tricilves akademiska bibliotek, djupt försjunken i skrifter om Kmorda. Tron på isens väsen hade åter blivit hans fasta punkt i tillvaron men trots detta hade han sedan återkomsten från Sumbra dövat sina psykiska smärtor med starkdryck och spel. Den blåtandade sumpulken som han burit med sig åt Perrima hade han med Kmordas kraft frusit ner i väntan på att få tag på tillräckligt med kapital för att resa till Albarunzia och överlämna den vilket antagligen skulle dröja då han åter blivit fattig som en kyrkråtta. En sen kväll när han som vanligt var påväg tillbaka till fattigstugan efter att ha spelat bort sina sista slantar sprang han av en tillfällighet in i Molte da Melse. Adelsyngligen blev motvilligt omfamnad av den spritluktande isdruiden som var både glad och förvånad över att träffa ett välbekant ansikte. Melobin såg hur Molte såg märkbart bekymrad ut och fick snart reda på att han satt sig själv i knipa. Moltes far Baltaron da Melse var en välkänd kondottiär och god vän med Digeta Longas anförare Mashmashu Goba da Grummi. Molte hade vid en sammankomst råkat skryta om sin färd i Sumbraträsken och hur han lyckats undkomma fångenskapen i måndyrkarnas tempel. Da Grummi hade blivit imponerad och erbjudit Molte att bistå riket i en ljusskygg affär vilket han tvångsmässigt accepterat. Uppdraget gällde ett kodat meddelande som kejserliga kapare hade funnit på ett handelsfartyg från Albarunzia. Burbäraren själv hade trots bearbetning av Fam Kvalvis egen Mäster Gillem inte kunnat bistå utredningen med annat än avsändaren, den albarunzi handelsmogulen Rigaldo Da Pigafeta. Da Grummi ville inte använda sig av de befintliga agenterna i staden då det vore olyckligt att hamna i ytterligare trångmål med det uppretade Kishatet. Att däremot sända en fristående inbrottstjuv skulle lättare kunna förnekas vid ett avslöjade. Planen var enligt Da Grummi enkel. Molte skulle resa ensam till Albarunzia, bryta sig in i Da Pigafetas handelspalats och stjäla chiffertavlan. Bytet skulle sedan lämpas av på tavernan Det Rena Samvetet varpå Molte kunde återvända till Trakoriska riket. Isdruiden hade undertiden nyktrat till en aning och kände medlidande med den ängslige Molte. Melobin hade själv råkat ut för diverse otrevligheter som barn och ville inte att samma sak skulle hända honom. Snart stod det klart att Molte skulle ordna med båtfärden åt Melobin som lovade att utföra inbrottet i hans ställe. Då fick Melobin samtidigt möjlighet att uppsöka Perrima och lämna över den sökta fisken.

Flera dagar senare hade handelsfartyget med Melobin ombord korsat havet mellan öarna. Den femte morgonen hade isdruiden stigit upp tidigt och stod och blickade ut över det skummande havet när han plötsligt skymtade ett underligt fenomen vid horisonten. Ön på styrbord sida såg ut som vilken som helst, om det inte varit för det dunkel som skar av soluppgången och ändå lämnade ön i fullständig skugga. Skeppets kapten såg hur Melobin häpet studerade ön och förklarade för honom att den mörklagda ön, vars namn var Stegos, hade gått ett öde till mötes som var fruktat i hela den kända världen. Nästan tvåhundra år tidigare hade öborna brutit sitt löfte till Shamash om att skydda Det Heliga Kishatet som var sanningsgudens domäner på fastlandet. Istället hade man förekommit den trinsmyriska invasionsflottan och själva seglat ut mot Kishatet för att på så sätt hinna först till kvarn. På den dåvarande Shar Kishantis bedjan hade Shamash då låtit solen förmörkas, men när den åter trädde fram låg mörkret kvar över Stegos. Samtidigt försvann vattnets bärkraft kring ön och krigsflottan från edsbrytarna på Stegos gick till botten med man och allt.

Samma förmiddag lade man ankar i Albarunzias hamnbassäng. Melobin kunde redan från båten se hur den pampiga staden var fylld av monument och katedraler i sanningsgudens ära. Han övertalade en sjöman att hålla ett öga på hans lerkruka men delgav aldrig mannen något om giftkrypen på insidan. Väl iland mötte han samma tulltjänstemän som Radagast mött före honom och blev av med sin kortlek med ursäkten att spel är ett flyktigt och orent nöje. Dessutom tvingade man av honom hans röda särk och tilldelade honom istället en enklare mörkfärgad klädnad som enligt krystalokraterna inte störde ögonen med muntra färgskiftningar. Efter att även isdruiden informerats om nattligt utegångsförbud begav han sig genom staden till Perrimas residens. Tjänstekvinnan kunde dock meddela att shamashprästinnan var utgången. Istället började Melobin nu leta efter Da Pigafetas handelspalats och kunde se byggnaden på avstånd när han hörde en bekant röst tilltala honom. Förvånad såg han Rurik Ornetand komma emot honom med utsträckta armar men tillrättavisades genast av en patrullerande drömdräpare. Efter att drömdräparen vandrat vidare gjorde Rurik tecken åt Melobin att följa med dit de kunde tala ostört. På värdshuset Gamla Sanningen slog de sig ner med varsin mugg utspätt vin med värdens förmaning om hur ruset är trons träskfly. Rurik berättade att han kommit till Palamux efter sin mors död för att börja ett nytt liv i ett land där trakorierna inte hade någon makt. Dessutom hade han funnit stycken i sin mors dagbok som handlade om Melobin. Isdruiden såg konfunderad ut. Varför hade Osora Ornetand skrivit om honom? Rurik lovade att söka upp Melobin, och isdruiden som just skaffat en plats i husets sovsal svarade att Rurik lättast skulle finna honom där de närmaste dagarna.

Samma natt trotsade Melobin utegångsförbudet och smög sig upp via värdshusets tak och vidare genom den öde staden mot Da Pigafetas handelspalats. Spänstigt firade han ner sig utanför handelsmannens arbetsrum och efter en snabb genomsökning fann han den sökta chiffertavlan. Han noterade en symbol i tavlans hörn när han lindade in i ett skynke. Symbolen föreställde en nyckel med tre öglor och inget han kunde minnas att han sett tidigare. Han återvände upp på taket och försvann spårlöst ut i natten. Eftersom sovsalen på Gamla Sanningen bevakades av drömdräpare som kunde väcka gästerna ur livliga drömmar, valde Melobin att istället spendera natten i en närliggande gränd. Han hade just lagt sig till rätta när han plötsligt hörde kvidande läten längre in i gränden. I månskenet kunde han urskilja konturerna av en shamasherprästinna vars kropp låg badande i blod vid rännstenen.  Melobin tappade besinningen och skrek till då han av någon anledning kopplade kvinnan till Perrima men insåg snart att kvinnan var någon annan. Skriket hade uppenbarligen skrämt upp en mörkklädd figur som nu lösgjorde sig ur skuggorna och försvann springande ur gränden. Melobin skulle just ta upp jakten då han hörde drömdräparnas nattpatrull bakom sig. "Stå still i sanningens namn".

Efter ett våldsamt förhör i Albarunzias häkte slängdes den blåslagne Melobin in i en fångcell. Eftersom han inte visste något om mordet hade den ilskne förhörsledaren inte lyckats få ur honom något. Han själv hade däremot förstått att den mördade prästinnan varit medlem i rikets höga prästråd - krystalokraterna. Förhörsledaren hade också hotat med lögndräperskan vars förhörsmetoder sades vara omöjliga att undkomma. Melobin blev dock lyckligt överraskad då lögndräperskan i själva verket visade sig vara Perrima. Han lyckades nätt och jämt hejda ett leende och berättade därefter hela historien för Perrima om hur han lejts att utföra ett inbrott men var skuldfri gällande mordet på prästinnan. Prästinnan studerade honom allvarsamt och beordrade därefter vakterna att släppa fången samt att överlämna chiffertavlan. Morgonsolen stod redan högt på himlen när de båda vännerna vandrade upp till Sanningspalatset där de mottogs av Perrimas överordnade, krystalokrat Manzola som redan nåtts av dödsbudet. "Shar Kishanti har kallat till krismöte med anledning av det inträffade" konstaterade han. Plötsligt fick Melobin syn på Radagast vars välbekanta figur kom gående i riktning mot audienssalen. Det blev ett kärt återseende även fast den stela omgivningen inte tillät mer än enkla hälsningsfraser. Med Manzola i spetsen vandrade man därefter in i audienssalen vars portar därpå slöts av utposterade drömdräpare.

Efter återkomsten från Sumbra hade Radagast spenderat sommarmånaderna i ranzinernas dammiga gamla studiesal där han med Demens stöd studerat olika fornspråk. Kafrilerprästens omtalade visdom och Peatro Patralbas rekommendationer hade lett till att kafrilerorden på Mereld fått upp ögonen för honom och under sommaren upphöjt honom till ordensprior för Paratorna. Höstmörkret hade åter infunnit sig när Peatro Patralba kallade honom till audiens. Patralba tillkännagav i sakta mak att man i största hemlighet fullbordat bergsprofetian Vox Ranzina och att dess innehåll skulle bringa betydande inverkan på omvärlden. Utvalda ranziner hade sänts till sektens allierade i både Mereld och på de trakoriska öarna men till skillnad från övriga hade budbäraren till den andlige ledaren Shar Kishanti i Det Heliga Kishatet inte återvänt. Patralba var nu orolig att något hänt det försvunna sändebudet och att profetian kanske kommit i orätta händer, även om budbärarna fått strikta order om att förstöra sina skriftrullar i en sådan situation. Radagast insåg med ens hur viktigt uppdraget var och erbjöd sig att själv färdas till Shar Kishanti för att överlämna profetian. Patralba förklarade att det riskabla uppdraget måste ske både skyndsamt och i största hemlighet varpå Radagast sade med bestämda ord: "Jag reser vid solnedgången".

Efter att ha packat sina närmaste tillhörigheter och proviant lämnade Radagast Ranz samma kväll. Eskorterad av en båt med en av sekten betrodd roddare nådde han Tricilve på kvällen två dagsresor senare. Han sökte genast upp sin sjukstuga och spenderade kvällen med att se om lille Krilljon men även för att studera den gamla magiska spegeln som Krilljons far fallit offer för vid Cruris lömska gravfält. Spegeln hade han burit med sig sedan dess men det var först nu han förenades med den magiska kraft som besatt föremålet. Han besvärjde dess yta med en öppningsritual vilket fick spegeln att spela upp bilder för honom. Han såg en skenande vagn rusa fram och hur ett vagnshjul plötsligt bröt samman och välte säckar med grödor över gatstenarna.

Följande morgon tog Radagast en pråm till Okruzande där han införskaffade hytt på ett handelsskepp mot Albarunzia som skulle avgå samma afton. Några timmar efter att han återvänt till sjukstugan fick han ett bud om att Findigan Mogger önskade träffa honom. Väl vid Moggers anrika villa på Bitterkull möttes han av den gamla handelsmannen och Steinar Björkesjö som både var på väg ut. Radagast följde dem på deras väg mot kontoret medan Findigan förklarade att han fått höra hur Radagast var på väg med en av Moggers handelsskepp till Albarunzia och hur han vore tacksam om Radagast kunde undersöka hans uteblivna saltleveranser från gruvorna i Fokale. Radagast lovade att höra sig för om detta vilket fick den gamle köpmannen att le. Plötsligt såg Radagast hur leendet förbyttes till fasa och då han snurrade runt såg han den skenande vagnen som han tidigare sett i spegeln komma rusandes mot dem. Instinktivt föste han Findigan och Steinar åt sidan just som ena vagnshjulet gav vika och slog ner just på den plats där de tidigare stått så att grödorna spreds över gatstenarna. Steinar kom snabbt på fötter igen och skällde högljutt ut Radagast för att hans vackra höstskrud nu blivit smutsig. Findigan däremot insåg stundens allvar och fick tyst på sin ilskne svärson samtidigt som han tacksamt kramade om kafrilerprästen som just räddat livet på dem. Radagast skulle just ge sig av då han såg den. En liten randig stengroda kikade fram från en plats alldeles nära den kullvälta vagnen. Radagast kände kylan sprida sig i kroppen. Vem var det egentligen RhabdoRana hade varit ute efter? Han stoppade snabbt på sig grodan och tog farväl.

Båtfärden till Albarunzia på ön Palamux blev en behaglig andhämtning. Radagast kände genast igen kaptenen, kallad Tuppen, som även varit deras kapten under resan med svavelkonvojen mot Marjura två år tidigare. Precis som den gången verkade Tuppen nervös men denna gång visade det sig bero på att alla hans bekanta från svaveltraden hade dött eller försvunnit under mystiska omständigheter. Förutom att en vän blivit rånmördad så hade en annan hittats drunknad i kanalen och en tredje försvunnit tillsammans med hela sin besättning medan skeppet hittats drivande herrelöst i viken utanför Rakma. Radagast kände hur tuppens oro smittade av sig men visade det inte. Istället försäkrade han kaptenen om att det hela säkert bara var en olycklig tillfällighet. Resan utan vidare händelser och vid seglatsens femte soluppgång siktades äntligen Albarunzia. Ankomsten till staden var dessvärre inte vad Radagast hade hoppats på. Vid avstigning från fartyget fick han höra hur kaptenen hittats mördad. Väl iland ledde en nitisk shamasherpräst tulltjänstemännens arbete med att genomsöka de ankommandes packning efter förbjudna föremål. Radagast fick först sina örter ifrågasatta då prästen menade att medel för smärtlindring skulle konfiskeras eftersom verkligheten aldrig skulle förvanskas genom lindring. Även den magiska spegeln togs omhand eftersom speglar förbjudits av krystalokraterna, rikets ledande prästråd. Radagast suckade men blev lugnare när tulltjänstemannen lovade att återlämna spegeln vid utresa. Tulltjänstemannen förklarade slutligen hur krystalokraterna infört utegångsförbud nattetid eftersom den med ärliga avsikter inte behövde dölja dessa i mörkret.

Efter att ha fått en knapphändig beskrivning om vägen till Shar Kishantis sanningspalats vandrade Radagast genom stadens paradgator och torg där tystlåtna stadsbor försynt smög omkring, ständigt övervakade av de mörkklädda drömdräparna. Dessa moralväktare slog ner mot glädje i alla dess former och kafrilerprästen blev tvungen att undvika en konfrontation då en fnittrande man blev brutalt påhoppad av de skoningslösa övervakarna. Väl framme vid Sanningspalatset mottogs Radagast av allvarsamma tjänare som meddelade att Shar Kishanti satt upptagen i sträng bön och visade honom istället till ett kalt gästrum. En balkong gav en vacker vy över stadskärnan och skuggades av en större balkong ovanför som enligt tjänarna tillhörde Shar Kishantis sovgemak.

Efter någon timmes obekväm vila på en tunn filt som utgjorde sovplats på det hårda stengolvet fördes Radagast slutligen till en osmyckad audienssal där Shar Kishanti tog emot. Kafrilerprästen förklarade sitt ärende och bröt på Sharens önskan Vox Ranzinas sigill för att högtidligt läsa upp dess innehåll.

Lång väg gångar den vise
i ottan vandrar med ro hans fot
Den sent vakne får städse hasta
ränner otänkt till råds och blodhugg

Stjärnorna ser jag samman skrida
det femte skeppet strävar mot strand
Bogarna badar, sköljes i manblod
före detta fyra är farna

Stjärnornas såplats skall sökas av många,
få skall finna en fägrande framtid
Törstiga härar som tårar hopas
där havets stenar på solstrand smälter.

Gudarnas bann är gånget till ända,
mörker föder forntida manhär.
Ruttnade riken ömkligen rasar,
falska gudafäder faller.

Blommor vissnar, bladverk vittrar,
ur detta spirar späda skotten.
Den gamla blir gyttja, gångar i graven,
gräsligt ruttnad göder hon ungroten.

Vargarna flockas vid rosens vimplar,
ofärd brygges av flytande jorden.
Marken blöder blodig makt,
men vätskor grånar i händer röda.

Konung ser jag komma för segel,
hans anlete må ej någon skåda.
Dunklets söner rider på skummet,
åldrig ådring beslingrar åran.

Sönderslitna navet, svart som natten
fogar till enfald ekrarna fyra
Vitt är det vordet att vända hjulet,
rullar tungt över dagar som randas.

Mörkerman ser jag mäktig stånda
gräsligt fram ur gravens grotterum.
Ve den stad där vaggan stod,
djupen må dess murar sluka.

Anletet känner den bane som kommer,
svärdet bidar i svaga fingrar.
Lik lansetten glider ljudlös
spetsig ramm mot hjärterum.

Radagast tystnade och blickade upp mot den oförstående Shar Kishanti som undrade vad detta skulle betyda. När Radagast stakade sig utan att för stunden kunna dra några muntliga slutsatser kring profetians innebörd muttrade Sharen lite irriterat att det var högst beklagligt men att han givetvis ville bjuda den långväga gästen på en måltid. Den något slokörade kafrilerprästen bjöds på en spartansk  portion kött vars smaklöshet endast överträffades av dess seghet. Han sköljde ner med en klunk utspätt vin varpå Shar Kishanti bröt tystnaden. "Mättnad är en flyktig och oren känsla" sade han utan att titta upp från sin måltid. "Jag förstår om ni är förvånad, men segt kött ger munnen syssla, men mindre njutning och pladder bland ätande". I den obekväma stämning som uppstått gjorde Radagast nu ett tappter försöka att byta samtalsämne och ledde in Shar Kishanti på de gudafientliga händelserna på ishavsön Marjura. Han svarade kort att omvärlden tycks fylld av oro i alla dess former, men tillade att han ansåg det förkastligt att Milackes folk fallit under trakorisk bestraffning. "Att Det Heliga Kishatet däremot skulle stödja ett uppror är bara olyckliga rykten utan sanning. Vi skall inte blanda oss i grannrikens tvister utan ser viktigast i att hålla rent i vårt eget rike och det egna folket fritt från synd". Dessutom menade han att det Trakoriska riket trots allt verkade ha insett sitt misstag att sätta kondottiär Cymba da Skugre vid makten på Trinsmyra. "Att dräpa bybor och bränna deras vinterförråd i jakten på upprorsmännen i Hymbergond var knappast förnuftigt. Rykten talar om att Kakralgus Piknäsa har återinsatts och Da Skugre avskedats för att hindra ett fullskaligt krig".

Redan vid soluppgången höll Serego och hans män en kort morgoncermoni i byns Kastyke-tempel innan man gav sig iväg mot drakens boning. Sällskapet på träskbåten bestod av Radagast, Melobin, Ulvric, Molte, skeckerkvinnan och den bundna tempelvakten från Luvenatemplet. Därtill fanns Seregos träskbåt som innehöll både Serego och hans mannar som man nu följde efter. Båtarna hade inte hunnit långt innan rop på hjälp hördes ute i gryningsdimman. Till sällskapets förtjusning visade det sig vara prästen från Luvenatemplet som flytt från sammandrabbningen i handelsstationen dagen innan. Den otursamme mannen hade i flykten fastnat i en otrevlig klängväxt som slitit hans båt i bitar och nu gjorde sitt yttersta för att krama livet ur sitt byte. Radagast tvekade inte, trots tidigare incidenter, på att komma till månprästens räddning och besvärjde fram en eldflamma som fick växten att omedelbart släppa honom. Panikslagen kravlade han sig upp i vännernas båt där han möttes av fördömande blickar. Ulvric som ansåg att en sektdyrkare i båten var mer än nog gjorde ett kallblodigt utfall mot den bundne tempelvakten och lämpade av kroppen i träskdyn.

Något senare hade man landstigit på en ö som Serego menade var resans höjdpunkt. Från stranden kunden man genom den täta vegetationen se en brant kulle vars krön pryddes av en svartbränd ruin. Efter en mindre dispyt angående Radagast och de övrigas delaktighet i vansinnesuppdraget så stannade Molte och Ulvric kvar för att hålla uppsikt över både skeckerkvinnan, Luvenaprästen och båtarna. Serego och hans män tog täten mot kullen med Radagast och Melobin motvilligt i släptåg. Snart fann man en väldig öppning i kullens borte sida där man försiktigt tog sig in. Vandringen fortsatte långsamt in i kullens mörker och man kunde känna hur den svala luften då och då ersattes av varma pustar från något otrevligt längre in i mörkret. Slutligen öppnade sig gången i en större grottsal där en väldig best låg och betraktade inkräktarna med sina väldiga drakögon. "Jasså ni löshudingar! Har ni kommit för att dö?" dånade draken samtidigt som han försökte dölja sin utmattning och sina haltande steg. Radagast insåg med ens det ofattbara. Drakormen var svårt skadad. Serego log hånfullt mot sin tilltänkta jakttrofé och skulle just sänka sitt hjälmgaller då Radagast och Melobin  hejdade honom. "Ser ni inte att draken är skadad? Lämna den stackars besten ifred!" försökte Radagast övertala. Serego såg missbelåtet på honom och vrålade exalterat "Undan med dig ditt menlösa snedansikte" och trängde sig förbi med sådan kraft att både Melobin och Radagast ramlade omkull. Strax därefter hade han gett sina vapenbröder en vink varpå angreppet inleddes mot den morrande besten. Striden blev förödande. Efter att ha mottagit en eldkaskad vars syfte mer varit att skrämma än att döda så nådde männen fram och utdelade kraftfulla svärdssvingar mot draken, men till deras förskräckelse bet inte vapnen på ormens pansar. Istället ilsknade besten till och dränkte drakjägarna i ännu ett eldbad som den här gången trängde innanför rustningarna.  Under förvånade vrål av obeskrivlig smärta började männen fly från draken som nu ställt sig på bakbenen och slog ilsket med vingarna samtidigt som den spydde ur sig ännu en eldkaskad som lämnade de rykande resterna från drakjägarna i en förkolnad hög på grottgolvet.

Melobin och Radagast som under den patetiska striden funnit både skydd och ett stycke ömsat drakskinn bakom några lösa stenblock kikade nu fram. Radagast bestämde sig för att konfrontera draken. Med modiga steg tog han sig fram till besten där han åkallade Tigwalvans helande krafter varpå hans händer genast läkte drakens samtliga skador. Draken glodde förvånat på den lille animisten. "Ahhh! Den tappre trollkarlen har hittat hit. Mitt namn är Nemisyx och jag har något att säga dig". "Men du skall ge dig av!" morrade han hotfullt åt Melobin som genast rusade ut från drakgrottan. "Det viskas för mig att din magi har skapat oreda i multiversums grå hallar. Retat upp den hämndlystna mångudinnan - det har du! Jag har hört henne viska om att döda det barn som du håller kärt. Men jag har något att föreslå dig. En uråldrig varelse som mig själv skulle kunna hejda barnets öde, men för det så kräver jag något i utbyte..." Draken smackade ljudligt befallde: "Ge mig ett människooffer!".

Radagast stod förstummad. Låta lille Krilljon dö och svika hans far ännu en gång? Nej, det fanns inget alternativ, och hur ogärna han än ville acceptera drakens erbjudande så insåg han att han inte hade något annat val. Animisten tittade upp mot den väntande draken och nickade godkännande. "Jag återkommer snart med det du krävt" sade han och vände ut ur grottan. Snart återvände han med månprästen som Ulvric utan resultat hade försökt förhöra nere vid båtarna. Skräcken vidtog i prästens ansikte när han insåg vad som höll på att hända och på vägen ur grottan hörde Radagast de plågsamma vrålen från den snart konsumerade Luvena-dyrkaren. Precis innan grottöppningen snavade han till på något och fick syn på en kvarlämnad amulett som utstrålade stark magi. Nöjd plockade han upp talismanen och hängde den på sig innan han återvände till sina vänner. Efter att ha samlat sig igen, så insågs plötsligt att man inte längre hade någon hjälp från Serego och hans män för det planerade återbesöket på Luvenatemplet. Man enades ändå om att trots allt återvända för att ta tillbaka sina förlorade ägodelar.

I skydd av skymningsmörkret nådde man slutligen fram till tempelön. Ulvric hade med sin skarpsynthet lyckats navigera båten rätt och dessutom mött några jägare ur träskfolket under färden som kunde berätta att syntalden vid en magiakademi i träsket hade stor kunskap om skeckernas språk och kultur. Molte stannade med skeckerkvinnan i båten medan Radagast, Ulvric och Melobin smög genom ett skogsparti som ledde upp mot templets baksida. I mörkret kunde urskiljas sken från templets fönster och en kvinna som satt och ammade ett spädbarn alldeles bredvid bakdörren. Radagast och Melobin tvekade och började viska om hur de skulle lyckas ta sig in utan att skada kvinnan och barnet. Viskandet avbröts av Ulvrics avlossade båge som blixtsnabbt dödade kvinnan varpå den hämndlystne ynglingen även skyndade fram och tystade barnet. Radagast och Melobin såg med misstro på sin kallblodiga färdkamrat men smög sig ändå in genom den olåsta dörren vilken dolde en korridor med flera sidodörrar. Melobin öppnade försiktigt den högra dörren och kikade in i ett kök där två ynglingar låg och sov fridfullt. Isdruiden smög fram sin dolk och lät döden smyga sig på de sovande som snart låg stilla med avskurna halsar. Melobin smög tillbaka ut i korridoren och märkte att den motsatta dörren i korridoren var låst. Han dyrkade snabbt upp låset och såg ett sovrum där en man låg och sov. Med sin kniv lät han mannen gå samma öde till mötes som ynglingarna i köket och efter en hastig genomsökning av bänkar och skåp fann alla sina förlorade ägodelar. Melobin höll lyckligt upp amuletten Ezers huvud och tackade i tysthet Kmorda då det hördes en nyckel i låset utanför. Utan att tveka flydde de tre vännerna hals över huvud ut genom bakdörren och försvann innan tempelfolket hunnit inse vad som hänt. Snart var de tillbaka vid båten och rodde tyst ut i den skyddande dimman.

Efter att ha spenderat natten på båten rodde man nästa dag mot magiakademin som träskfolket tipsat om. Sent på eftermiddagen skymtades till sist en vassfri vik där en träskpråm låg förtöjd vid en brygga och en annan båt låg uppdragen på land. Ulvric skymtade ett stenhus mellan trädtopparna bakom skogen. På andra sidan möttes man av en gårdsplan där barn i olika åldrar lekte, skrattade och rusade runt stenhuset. När de fick syn på sällskapet kom de fram och samlades kring dem, hälsade livligt och pratade i munnen på varandra. I nästa stund dök en ung kvinna upp från en närliggande örtträdgård och ropade förmanande åt barnen: "Elever! Uppför er ordentligt!"

Melobin föll genast för kvinnans vackra gestalt och presenterade sig med ett varmt leende. Kvinnan log tillbaka och ursäktade sina elever, som hon menade tog hårt på krafterna. Hon presenterade sig därefter som Fatika da Balgumel, akademins syntald och läromästare.

Radagast förde fram skeckerkvinnan och förklarade att man behövde hjälp att tyda kvinnans språk varpå en främmande dialog utspelade sig mellan Fatika och skeckerkvinnan. Fatika förklarade därefter att kvinnan trodde att hon blivit kidnappad av måndyrkare då och skulle offras  vilket genast avfärdades av Radagast och snart hade kvinnan förstått situationen och lovade att visa vägen till skeckerfolkets by.

Radagast tackade Fatika, som erbjöd sällskapet sin gästfrihet med både mat och husrum vilket man tacksamt accepterade. Några timmar senare satt man samlade i husets matsal kring ett bord av väldoftande maträtter och nygräddade bakverk. Fatika bjöd gästerna på vin och berättade att drycken hade sitt ursprung i hennes hemby Balgumel i det fjärran Nastrôl. Radagast sken upp och berättade om sina resor i trakten och om Hyphererpriorn Calafus i Faa som han besökt vid flera tillfällen. Fatika svarade med att berätta om sin akademi och hur man dels sökt sig till Sumbra för att få studera ostört men också för att eleverna skulle få chans att studera mareskunk och kråkbroms vars sinnesförmågor påminde till viss del om besvärjande. Hon tystnade tvärt och frågade oroligt "Ni har möjligtvis inte rest förbi ett högt torn i närheten?". När svaret blev att man varken sett eller hört talas om något torn såg kvinnan lättad ut men uppmanade ändå gästerna att för allt i världen inte ge sig dit. Hon berättade hur akademin tidigare huserat i tornet men att man tvingats fly då ilskna vättar angripit platsen. "Lova mig att ni låter den platsen vara!"

Middagen fortskred och Melobin som druckit flera glas vin blev allt mer attraherad av en vackra kvinnan. Hon själv såg ut att stormtrivas med uppmärksamheten men tackade ändå för sig och gick till sängs. Radagast hade undertiden börjat prata med en flicka som satt bredvid honom och som bar en vacker amulett med ett signum som hon stolt visade upp för animisten. "Det här är staden HOXOH, där min familj bor" sade hon glatt. "Har ni någon gång besökt HOXOH? Det är den vackraste staden i världen", tillade hon. Radagast nickade snällt och snart hade han berättat den spännande berättelsen om HOXOH, Eniaken och deras äventyrliga resa till Marjura. Nyfikna samlades snart fler barn runt honom och lyssnade fascinerat.

Samma natt bröt ett oväder ut. Melobin och Ulvric hjälptes åt att dra upp båtarna medan Radagast hade gått för att lägga sig. Han njöt av en mjuka sängen då han plötsligt kände hur något stack honom. Förvånat snodde han runt i sängen men fann varken spår av orsak eller något märke efter sticket.

Följande dag spenderade Melobin och Fatika med att promenera runt ön och se på omgivningen. Syntalden hade vänligt bett dem stanna kvar ytterligare en dag för att vila ut och Radagast gav som tack eleverna på skolan en undervisning i animisternas lära och berättade om ljusguden Tigwalvan. Dagen förflöt och efter ännu en välsmakande middag med tillhörande viner berättade Fatika om hur akademin ursprungligen varit trakoriska rikets befästning som anfölls av trupper från arvsfienden Ransard i "Slaget om Sumbra" för längesedan. Kombinationen av den svårintagliga borgen och träskmarken gjorde att angriparna med lätt rustning föll offer för borgens bågskyttar medan de tungt rustade gick under när de jagades på flykt ut i träsket.

Vid soluppgången kommande morgon samlades akademins elever och Fatika för att ta farväl av gästerna. Melobin fick en kyss och erbjudande om att återvända men till Fatikas besvikelse lovade han henne inget. Någon timme senare passerade man plötsligt det gamla tornet som reste sig ödsligt och vakande över omgivningen. Radagast kände med ens hur det vilade en olustig känsla över platsen som inte riktigt gick att sätta fingret på och han beordrade att man genast skulle fortsätta färden mot skeckernas boplats.

Samma kväll ropade skeckerkvinnan till och pekade framför sig mot en större ö. Båten roddes in i en liten vik och snart följde man en stig in bland träden. I en glänta brann en lägereld som omgavs av en större mängd hyddor där skecker åt, sjöng och spelade instrument. Allt tystnade när sällskapet dök upp och en man sprang fram och omfamnade skeckerkvinnan. Några andra män höjde sina spjut mot de övriga men talades snabbt tillrätta av skeckerkvinnan varpå byns hövding välkomnade dem knaggligt på deras modersmål och bjöd dem att sitta ner och äta. Han förklarade att den som hjälpte skecker i fara var skeckers vän och såg genast till att ordna fram en korg med den eftersökta örten åt den lycklige Radagast.

Nöjda med sin vistelse tog sällskapet farväl av skeckerfolket följande morgon och styrde årtagen mot Peatro Patrlba och berget Ranz som enligt skeckerstammen borde ligga många dagars återfärd söderut. I skymningen passerade man åter förbi det höga tornet just som vinden förde med sig barngråt från tornets inre. Radagast suckade men insåg att man inte kunde fortsätta innan man försäkrat sig om att ingen var i knipa och Ulvric kastade upp en änterhake i tornets bröstvärn då man inte fann någon ingång längs sidorna.

Efter att ha hävt sig upp med hjälp av repet stod Radagast, Ulvric och Melobin på taket där snyftningar tycktes komma en skorsten. Runt skorstenen gick en trappa ner till en bronsbeslagen dörr som Melobin snabbt dyrkade upp efter att ha undersökt den för eventuella fällor. En instängd och unken lukt slog emot vännerna och man kunde snabbt konstatera att ingen verkade ha varit här på mycket länge då spindelväv och damm låg tjockt i samtliga utrymmen. Bakom ett rum där golvet rasat in fann man ett litet bibliotek med förmultnade böcker och skriftrullar. Radagast hittade en uppslagen bok om föryngringsritualer med en diktstrof instucken mellan sidorna.

"På ålderns höst är livet på flykt"
"Ungdomen från oss våra gudar ryckt"
"Låt mig ej dö som alla de andra"
"När de multnar i myllan, jag ska fortsätta vandra"

Melobin fick panik och rusade i ångest ut i det angränsande rummet där han föll ner genom golvet. Isdruiden var säker på att här fanns en koppling till den obehaglige Shagul på Marjura och ville snarast fly fältet. Efter att ha lugnat sig så lyckades de övriga att få upp honom igen och man fortsatte utforska tornet. I ett matsalsrum fann man sönderslagna speglar och ett porträtt som tycktes nedrivet och kastat i ett hörn. Alla fick ytterligare en chock när de såg den gamla kvinnan på målningen som trots sin ålder var mycket lik Fatika. Melobin släppte målningen i golvet så att ramen sprack och där gick att uttyda att porträttet mycket riktigt föreställde Fatika da Balgumel.
Melobin var nu i upplösningstillstånd men lyckades ändå bli övertalade att fortsätta och snart fann man en trappa som ledde ner till tornets bottenplan där man fann både kök och sovsal. Ytterligare en trappa ledde ner mot en källarvåning där en korridor innehöll flera låsta dörrar. Bakom den första dörren fann man en fångcell där någon glömt kvar en docka. I nästa rum fanns ett pelarrum med rituella symboler nedklottrade på både golv och väggar. I mitten av rummet fanns en cirkel med utbrända ljus och på ett altare kunde man ana mörkröda fläckar. Vad hade Fatika egentligen sysslat med?

Man stängde dörren till ritualrummet bakom sig då man hörde en snyftning från den sista dörren. På insidan fanns en gammal smedja där den kyliga ugnen innehöll två säckar. Melobin hällde ut innehåller på golvet och fick ännu en chock. I den grå askan låg brända skelettdelar från flera barn och halssmycket från HOXOH.

Sorgsna och oförstående bestämde man sig för att trots allt inte ödsla mer tid i Sumbra och dystra nådde de många dagar senare fram till byn Ranz. Uppståndelsen över återkomsten var stor och Radagast hyllades under en ståtlig cermoni inne i orderns tempel  där han svors in av Peatro Patralba som Radagast da Ranz - orderns beskyddare. Man var just i färd med att lämna cermonin då Radagast för en sekund såg skymten av en figur, höljd i kåpa, som stod i dunklet bakom Peatro på ballustraden. Figuren försvann genast in i skuggorna på ett sätt som fick animisten att undra om det hela varit inbillning. Han kunde omöjligt skaka av sig händelsen och kände oro över hur figurens blick väckt en påminnelse om någon ur det förgångna som han inte längre kunde placera.

Radagast strövade genom ett kargt stenlandskap. Fullmånen kastade obehagliga skuggor mot de kantiga klipporna, som trots stillheten såg levande ut. Animisten började springa. Han kände hur månskenet brände mot hans hud och hur den olycksbådande månen förföljde honom. Plötsligt fanns ingenstans att fly. Han kände hur han fattade eld och hur hela världen brann. Han vaknade med ett ryck.

Han befann sig åter på träskpråmen där Melobin, Ulvric och Molte redan var vakna, då de påfrestande kråkbromsarna hade fört oljud hela natten. Morgonljuset hade sakta börjat tränga fram genom den tunga dimman och man visste inte längre åt vilket håll man färdades. Ulvric märkte nöjd hur han glömt kvar en pilbåge och ett rep i båten och lyckades efter ett tag fånga en stor fisk. Radagast, som undertiden besvärjt Melobins skador lät fisken stekas över en frambefalld flamma  och snart åt man en rejäl frukost. Mellan tuggorna passade Molte på att berätta hur hans sällskap från början haft två träskbåtar men hur de kommit ifrån varandra i dimman strax innan incidenten i Luvena-templet. Vilket öde hade egentligen drabbat den andra båten?

På förmiddagen skingrades dimman en aning och framför båten öppnade sig en lagun omgärdad av tät vass. En bit längre fram kunde man se en liten holme och på håll hördes tjattrande tillrop från några varelser som simmade runt i det klara vattnet. Strax dök en äldre kvinnovarelse upp vid båtens långsida och presenterade sig som Grindeskinn - träskfolkets äldste. Hon log vänligt och nickade när Melobin frågade om den blåtandade sumpulken åt Perrima. Häxkarln Sardimon var rätt person att fråga om fisken och efter lite köpslående där Melobin lämnat ifrån sig en kedja från Luvenatemplets fångcell kunde hon berätta att Sardimon brukade hålla till borta på holmen. Melobin sken upp och sällskapet rodde snabbt fram för att tala med mannen. Det visade sig dock att holmen var övergiven så när som på ett litet träd. Melobin vände sig om mot Grindskinn som simmat efter båten. På träskkvinnans tjatter förstod han att han var tvungen att erbjuda mer handel för att få veta när mannen skulle dyka upp. Lyckligtvis var träskfolket i behov av en läkeman då en av byborna blivit skadad vid en jakt och efter att Melobin gjort sitt bästa för att hela träskmannen så fick han veta att Sardimon brukade dyka upp nattetid och att han inte var intresserad av materiella ting, men att den som för honom skildrade en intressant berättelse kunde vänta sig en gentjänst.

Samma kväll hade sällskapet ätit ännu en måltid som denna gång inhandlats av Molte som bytt till sig fisk mot sin oljelampa.  Melobin valde till skillnad från de övriga att spendera tiden på holmen och kände nästan att stämningen blivit lite behaglig sen det visat sig att kråkbromsarna skydde lagunen. Från den stjärnklara nattskyn dök det plötsligt ner en ljuspälsad rovfågel som landade på holmen och strax förvandlade sig till en gammal man som slog sig ner och såg upp emot stjärnorna. Han brydde sig varken om Melobins hälsningsfraser eller hans förklaring till varför han behövde den blåtandade sumpulken, utan fortsatte bara blicka upp mot de skimrande himlastenarna. Melobin mindes då plötsligt vad Grindeskinn sagt om häxkarlens sinnelag och började istället förtälja sin och sina vänners resa i Hymbergonds avgrundsdjup där man jagats av både vättar och okända odjur men med Kmordas hjälp till sist lyckats undkomma och fly via den heliga källan i guden Enkis kapell. Den gamla häxkarlen hade för en stund gripits av isdruidens berättelse och när denne avrundade sin skildring log han och lovade att han skulle uppfylla Melobins önskan. Strax därefter förvandlade han sig åter till rovfågel och försvann ut i mörkret för att snart återvända med ett exemplar av den sökta sumpulken. Rovfågeln släppte av den sprattlande fisken på holmen innan den gav till ett gällt läte som avsked och försvann.

Den natten drömde Radagast att han såg fullmånen igen. Han vandrade ner för ödsliga gator i en stad då hans väg korsades av ett begravningståg. Han vände sig hastigt om, som om någon rört vid hans axel och befann sig plötsligt på en begravningsplats där han såg sig själv stå gråtande vid en grav. På avstånd såg han gudinnan Luvena dansa hånskrattande mellan gravstenarna. Han vaknade med ett ryck. Vad försökte drömspelet säga honom och hade innehållet med hans snedsteg i Luvenatemplet att göra?

Följande morgon fortsatte den vilsna färden och vid dagens mitt nådde man fram till en större ö med en synlig brygga mellan vassruggarna där några barn stod och vinkade. Bortom bryggan syntes en jordvall med palissad av spetsat pålverk och bakom den skymtades ett vakttorn med den trakoriska fanan hissad. Ulvric gick iland och förtöjde båten samtidigt som man kunde noterade ytterligare några båtar.



Molte presenterade sig för barnen som mest flamsade runt men sprang iväg så fort en ståtlig man med två följeslagare kom ut genom en bastant port i vallen. Utan att presentera sig närmare glodde han buttert på sällskapet och sade med brysk röst åt dem att genast ge sig av. "Rövare och skurkar klarar vi oss utan!" muttrade han. Melobin gick genast till mothugg och efter ett kort meningsutbyte gick det upp för honom att prästerna från templet varit här och förvarnat om några rövare som skövlat deras tempel och som stämde med sällskapets beskrivning. Melobin ilsknade till inombords. De usla måndyrkarna hade alltså inte gett upp jakten trots allt. Isdruiden samlade sig och berättade sedan hur det i själva verket var månprästerna som berövat sällskapet sin utrustning och hur de fängslats för att bli offrade till den blodtörstiga mångudinnan. Byäldsten lyssnade förvånat på redogörelsen och insåg därefter sitt misstag då han konstaterade att de resande faktiskt var klent utrustade och relativt obeväpnade. Han ursäktade sig och menade att man givetvis skulle tillåta främlingarna att handla i byn men att de måste ha lämnat byn innan kvällen då ingen utomstående fick vistas innanför vallen nattetid. Molte nickade och presenterade sig vilket fick byäldsten att häpna, då släkten Da Melse var lika omtalad för sin rikedom som för den mördade prokuratorn Gottard i den förlorade nyhamnen Arhem. Byäldsten som hette Jalgus berättade att tempelfolket dykt upp tidigare samma morgon och bestod av en präst med dresserad mustelon och tre tempelvakter. Radagast förklarade att man under omständigheterna inte hade något att handla med men erbjöd istället att hjälpa till om byborna led av sjukdomar eller skador. Jalgus sken upp och slet med sig Radagast mot en större byggnad mitt i byn där han förklarade att hans obotligt sjuke son låg för döden. Animisten synade den unge mannen vars kropp var täckt av frätande och pulserande brännskador. Jalgus berättade sorgset hur sonen i sin ungdomliga nyfikenhet blivit bränd av draken Nemisyx flammor och hur de skador som från början inte såg så allvarliga ut nu spridit sig över större delen av kroppen. Radagast bad samtliga i rummet att träda åt sidan samtidigt som han välsignade Tigwalvans läkande krafter och lät heligt ljus strömma ut genom hans händer och genom den sönderbrända kroppen som genom ett under tillfrisknade och återställdes. Den chockade byäldsten föll på knä vid animisten och tackade honom så tårarna sprutade. Animisten fick då syn på en fängslad kvinna som satt skärrad i ett hörn och undrade vem hon var. Jalgus berättade skamsen att han beordrat sina män att söka rätt på skeckerfolket som hade ett rykte om sig att vara duktiga läkemän. Något hade gått snett under uppdraget för när männen fann en ensam skeckerkvinna började hon skrika. De fick då panik och rövade istället bort henne. Radagast undrade om han kunde få föra med sig kvinnan, vilket Jalgus accepterade tacksamt istället för att se det som en gentjänst. Han förklarade dock att kvinnan inte behärskade språket och hade svårt att göra sig förstådd i största allmänhet. Radagast log mot kvinnan som svarade med en dyster och likgiltig blick. Han hoppades att hon trots allt skulle vara lösningen till att finna den eftersökta växten. Animisten skulle just föra med sig kvinnan tillbaka till de övriga när vaktposten rapporterade om en ankommande båt. Precis som Radagast befarat var det måndyrkarna från Luvena som återvänt i sin jakt på sällskapet. Radagast vände sig till Jalgus och frågade om man kunde räkna med bybornas stöd men denne förklarade att byn bestod av handelsmän och inga riktiga krigare. Han lovade dock att hans son skulle bistå om det blev strid. Ulvric fick låna ett svärt i smedjan och störtade ut genom porten tillsammans med Jalgus son Jovynos. Därute hade Luvenaprästen, tempelvakterna och den dresserade mustelonen just kommit upp på bryggan. Månprästen synade byn och ropade åt byns vaktpost om denne sett rövarna som skändat deras tempel men fick i nästa sekund se Melobin dyka upp i porten och svara att de enda rövarna som fanns i sikte var de själva och att han krävde att man skulle få sina tillhörigheter tillbaka. Månprästen log ett kyligt leende och ignorerade Melobins påhopp. Han tog istället ett steg framåt och förkunnade att ingen skulle komma till skada och att Luvena skulle förlåta deras hädelser, om de överlämnade sig frivilligt. Till svar fick måndyrkarna en eldstråle som kom stormande ner från jordvallen där Radagast stod. En av tempelvakterna träffades och smälte skrikande samman till en oigenkännlig hög av aska, ben och metall. Månprästen insåg att man tackat nej till Luvenas generösa anbud och släppte genast lös mustelonen samtidigt som de två kvarvarande tempelvakterna drog sina svärd. Melobin och Molte som stod i porten rusade panikslagna in och slog igen den bakom sig vilket lämnade Ulvric och Jovynos kvar på utsidan. Striden blev våldsam men efter att ha mottagit flera våldsamma hugg lyckades Ulvric och Jovynos ändå döda den ene vakten medan Radagast från murkrönet svepte in mustelonen i eld så att den gnyende föll ihop. Den siste tempelvakten flydde men hanns upp av den tappre Ulvric som slog honom till marken. Månprästen som såg hur striden gått förlorad hoppade fegt ner i sin träskbåt och rodde iväg utan att så mycket som se sig om efter sin övermannade väpnare. Striden var vunnen. Ulvric och Jovynos släpade med den tillfångatagne tempelvakten in i byn där han omgående slogs i bojor. Undertiden vågade sig Molte fram och plockade åt sig den döde tempelvaktens pilbåge. Ulvric förbannade morrande sin girige vapenbroders feghet men nöjde sig med den dödes svärd. Melobin var så snabbt framme och läkte den skadade tempelvakten att han glömde hjälpa sina egna sårade vänner. Radagast besvärjde istället de båda vännerna och ursäktade Melobins beteende med att tempelvakten var viktig om man skulle hitta vägen tillbaka till templet. Man skulle just släpa undan de döda kropparna då vaktposten på nytt ropade om en ankommande båt. Var det månprästen som redan hämtat förstärkning? Ulvric och Molte drog åter sina svärd och såg en båt med fyra män nå fram till bryggan. Till allas förvåning skrattade Molte till och rusade fram till männen där han omfamnade en av dem. Det visade sig vara Serego da Moherra och dennes följeslagare som Molte tappat bort i dimman. Ulvric sänkte misstänksamt sitt svärd igen. Var det här sällskapet verkligen några att lita på?

Efter att alla hälsat och man slagit sig ner vid ett bord på byns taverna berättade Serego hur han fått höra att det skulle finnas en drake någonstans i träsket. Att få med sig ett drakhuvud hem som trofé att hänga på Moherras släktgård var det enda han kunde tänka på. Molte berättade att han själv skulle återvända med de övriga för att hämnas på måndyrkarna i Luvenas tempel som både stulit hans utrustning och offrat de män han haft med sig på färden. Serego sken upp och menade att man gärna slog följe för att utkräva hämnden på de blodtörstiga månprästerna om man först hjälptes åt med drakjakten. Molte nickade men blev genast avklippt av Melobin som minsann hade mött draken Blatifagus på Marjura och visste vad en sådan best kunde ställa till med. Serego viftade genast bort varningen och menade att "det som blöda kan, kan ock dö!".  Melobin förklarade då att byäldstens son Jovynos varit nära döden då drakeldens spyor spred sitt gift över den brände, men Serego ryckte mest på axlarna och menade att den brände minsann såg ovanligt frisk ut för att ha råkat ut för något sådant. Melobin suckade tungt. Hur skulle han få den dumstridige adelsynglingen att förstå den totala livsfaran i att jaga drake? Han insåg samtidigt att han själv endast behövde medverka som läkekunnig och att man skulle må bättre av att komma många till måntemplet. Amuletten ville han ju för allt i världen inte lämna bakom sig. Slutligen nickade Melobin instämmande. "Jag följer med!". Radagast som tyst suttit och lyssnat till den befängda diskussionen skakade bara på huvudet och gick sin väg. Aldrig trodde han att Melobin skulle acceptera ett så dåraktigt erbjudande. Han kunde ju på nära håll vittna om Jovynos fruktansvärda brännskador och hade till skillnad från isdruiden även sett vad Blatifagus gjort med Arn Dunkelbrinks anlete. Animistens känslor slet honom åt alla håll. Skulle han neka sina vänner hjälp bara för att det betydde livsfara? Var deras vänskap inte mer värd än så? Skulle han orka hålla fast vid sin tro på att alltid stå på de svagas sida? Han muttrade för sig själv. Jo, så fick det bli även den här gången.  

Några timmar senare hade alla lagt sig efter att Jalgus bjudit på middag för att fira sin sons överlevnad. Radagast drömde återigen om fullmånen. Han gick genom väldiga grå hallar och följde ljudet av ett spädbarn som grät. Han skyndade sig in i en barnkammare där lille Krilljon låg och grät i sin vagga. En av prästinnorna från hans sjukstuga skyndade fram och tog upp barnet för att trösta honom. Men när hon vände sig om emot Radagast så såg han hur det istället var mångudinnan. Hon log ondskefullt mot honom och höjde hånskrattade Krilljon i luften samtidigt som hon dansade runt Radagast innan både hon och barnet smälte bort i skuggorna.

Det plötsliga mötet med Perrima hade tillfälligt gjort att den dåliga stämningen försvunnit i sällskapet, men efter hennes avsked återfann sig snart  det dåliga humöret. Nattens knappa sömn och kråkbromsarna oupphörliga surrande hade bjudit samtliga på långdragna mardrömmar vilket skapat irritation som fördjupades då man kunde konstatera att det fuktiga klimatet inte bara gjort utrustningen och kläderna våta och illaluktande utan också förstört den kvarvarande provianten. Ulvric beslöt sig för att gå på jakt men avråddes då man märkte hur den svårtända lägerelden gav mer rök än värme. Istället fann Radagast en rejäl ranson ätbara örter alldeles bortom lägret som han givmilt delade med sig av.

Efter att ha packat ihop lägret fortsatte båtfärden norrut genom det dimhöljda sumplandskapet. Våtmarkens vidriga sörja verkade vara utan slut och de döda trädskelettens skuggor spelade över de vilsna träskfararna. Färden bjöd dessvärre inte några kobbar eller öar på hela förmiddagen och hungern började sakta göra sig påmind. Plötsligt dök en större ö upp bortom dimslöjorna några hundratal meter framför båten. Försiktigt paddlade man sig fram till en rensad strand med en välskött brygga som på håll ledde upp mot en vackert utformad byggnad på en höjd. Två män insvepta i vackert broderade kaftaner kunde skymtas vid byggnadens ingång och när de iaktog den nyanlända båten så skyndade den ene in för att hämta en äldre herre, klädd i liknande utstyrsel och som snart kom gående mot bryggan. "Var hälsade, välsignade främlingar!" började mannen som snart hade presenterat sig som Xellimogga. Radagast svarade vänligt och presenterade sina medresenärer och hur man var på jakt efter den svårfunna örten Drovalia. Mannen log vänligt och menade att han tyvärr inte kände till den sökta örten men att han gärna bjöd gästerna på mat och dryck då han antog att de var hungriga. Radagast nickade tacksamt för inviten och snart följde man Xellimogga upp mot byggnaden som han förklarade var upprättad som en hyllning i gudinnan Luvenas ära. Radagast hade hört talas om Luvena, trakoriernas mångudinna, men kände i övrigt inte till något om hennes lömska följeslagare. Han fortsatte därför godtroget att berätta hur sällskapet kommit från Tricilve tillsammans med kmordadruiden Melobin från ishavsön Marjura. Xellimogga berättade i sin tur att Luvena-ordern kommit till träsket för att söka avskildheten till sina studier och hur de var mycket ovana vid besökare.


Snart trädde sällskapet in genom stenbyggnadens portar där man fann en vackert smyckad bönesal med färgade glasrutor på vita väggar och mörkfärgat stengolv. Vid den bortre väggen fanns en stor skulptur av gudinnan i relief. Vid sidorna om den fanns två trädörrar som vaktades av väpnare och lite längre fram stod ett altare med brinnande oljelampor och en skål. Vakten vid den vänstra dörren steg raskt åt sidan och öppnade för sällskapet som nu kom in i en sal där ett dukat stenbord innehöll en väldoftande måltid med tillhörande bägare och vinkanna. Vid bordets långsida stod en präst som på Xellimoggas vink hällde upp vinet i bägarna. Luvena prästen höjde sin bägare i en skål till den hemlighetsfulla månens gudinna och Radagast undrade mellan klunkarna om detta inte var för bra för att vara sant då han plötsligt såg hur Melobin föll ihop på golvet samtidigt som han själv kände hur han blev yr och slutligen förlorade medvetandet. Ulvric som vimmelkantig insåg att något var fel lyckades trots allt behålla fattningen och låtsades svimma likt sina vänner. Han hörde nu tempelfolkets uppspelta mummel och märkte hur han länsades på tillhörigheter innan han bars iväg och kedjades fast. När dörren gått igen och tystnaden lagt sig öppnade han försiktigt ögonen. I det dunkelt upplysta rummet såg han de sovande vännerna men också en pojke i sin egen ålder och ännu en muttrande man, vilka alla var fastkedjade. Pojken glodde irriterat på honom och frågade spydigt vilka de var. Ulvric förklarade händelseförloppet varpå pojken suckade och förklarade att han och hans medresenärer varit på nöjesresa men att båtarna kommit ifrån varandra i dimman. Då man slutligen anlänt till ön så hade de påstridiga prästerna envisats att bjuda in till sitt tempel vilket inte slutat alltför väl. Han tillade dock att han  minsann var Molte da Melse och att hans förmögna adelsfamilj lätt skulle betala lösensumma för att få honom fri. Ulvric ryckte till över efternamnet och frågade om han möjligtvis var släkt med prokurator Gottard da Melse i nyhamnen Arhem. Molte svarade lite förvånat att Gottard var hans fars eländige kusin men brydde sig inte tillräckligt för att närmare utveckla samtalet.

Ulvric tittade ner på sina kedjor och lyckades efter upprepade försök att lossa ena handen varpå han nådde ett skrin med nålar som stod på en närliggande hylla. Strax därpå hade Radagast och Melobin vaknat och med helig ilska insåg isdruiden att han inte bara förlorat sina vardagliga ägodelar men också Kmordas heliga amulett som gav honom kraft trots att vinterkölden trängts undan. Molte ryckte på axlarna och skulle just förklara hur otroligt lite han brydde sig om sina medfångar då dörren flög upp och en tempelvakt följd av en präst dök upp. Utan ett ord grep de tag i Moltes muttrande medresenär som skrikande släpades iväg från de övriga. Radagast gjorde sitt bästa för att överrösta och få svar på vart de skulle föra fången men fick bara ett ondskefullt grin till svar innan dörren åter slogs igen med en smäll.

För första gången verkade plötsligt Molte inse allvaret i situationen och ryckte nu hysteriskt i sina egna bojor. Efter att ha lyckats få loss ena handen så hittade han en lös sten i ett hörn och efter att ha bearbetat sina kvarvarande bojor var han tillslut fri. Han såg nedlåtande på sina medfångar men insåg att han troligtvis inte skulle kunna fly ensam, varpå han även hjälpte dem av med sina kroppsfängsel. Melobin fick några nålar av Ulvric och började genast bearbeta celldörrens lås. Dessvärre kunde han snart konstatera att nålarna var alltför klena och bröts av när han försökte dyrka upp låset. Han skulle just förklara läget då han hörde fotsteg i riktning mot dörren. Snabbt gav han tecken till de övriga som genast återgick till sina fängslade positioner. Undantaget var Molte som stod kvar och talade med Radagast när dörren flög upp. In kom prästen och vakten igen som genast slet tag i Molte och började släpa honom tillbaka till sina bojor. Adelsynglingen blev då hysterisk och klippte till prästen rätt över käken så att denne tappade greppet. I nästa sekund hade Melobin hoppat upp på vaktens rygg och lyckats dra kedjan runt halsen på honom. Radagast gjorde ett utfall med händerna för att bistå Melobin med en eldstråle. I sviterna av sömndrogen lyckades han dock inte med sin besvärjelse. Istället  svepte en onaturlig och illavarslande vind genom rummet som om själva verkligheten omkring dem spruckit. Vakten lyckades samtidigt ge Melobin en rejäl smäll med armbågen vilket fick isdruiden att dra kedjan hårdare runt motståndarens hals och slutligen få ner honom på det kalla stengolvet. Prästen vände för att fly ut ur rummet men stoppades av Molte som sänkte honom med en välriktad sten mot bakhuvudet.

Ulvric som under tumulten slumrat till tittade nu upp för att se Molte greppa vaktens svärd och rustning. Efter att Radagast läkt adelspojkens skador vände han sig till Ulvric och krävde att medfången skulle ta täten. Ulvric skakade oförstående på huvudet och menade att Molte fick gå först då han var beväpnad varpå adelspojken sparkade till Ulvric en sten och återupprepade befallningen. Melobin var mer försiktig och menade att han hellre ville invänta fler präster som gick att övermanna varpå Molte fnös åt honom och sade till de andra att man gott kunde lämna den fånige isdruiden åt sitt öde. En ilsken dispyt uppstod men slutligen enades man om att det bästa var att försöka fly. Ulvric fångade upp prästens nycklar och låste upp dörren. Genom dörrspringan såg han en tom T-formad korridor upplyst med oljelampor. Tvärsöver gången fanns två trädörrar och en bit längre bort i korridoren skymtades en trappsats som ledde uppåt. Försiktig smög han längs väggen bort mot trappan där han fann ännu en dubbeldörr vid trappans fot och ytterligare en trädörr bortom trappan.

Efter att ha smugit sig tillbaka och rapporterat till övriga gav sig samtliga iväg mot den första av dörrarna mitt emot fängelsehålan. Ulvric lade örat mot dörren och hörde ett frenetiskt skrivande från någon på insidan. Han tvekade och smög vidare till den andra dörren där inget hördes. Sakta öppnade han den olåsta dörren och kom in i ett sovrum med säng, skrivpulpet, garderob och en kista. Efter en försiktig genomletning fann man två kaftaner som Ulvric och Melobin drog på sig. Molte hittade undertiden en liten behållare med en grumlig vätska som han stoppade i fickan. Samtidigt hade Radagast smugit iväg till den tredje dörren och öppnat den försiktigt med nyckeln. På insidan stod ett större antal bäddar som alla innehöll sovande präster. Radagast drog efter andan och lyckades långsamt och ljudlöst stänga dörren igen. Han mötte upp de övriga som just kommit från det andra rummet och man bestämde sig för att ta sig uppför trappan. Ulvric som gick först hann uppfatta ett mekaniskt ljud och fångade i sista stund en nedfallande bronsklocka vars syfte förmodligen varit att larma templets invånare. Han pustade ut och ställde försiktigt ifrån sig klockan vid det nedersta trappsteget innan han långsamt smög vidare. Öppningen vid trappans topp visade sig vara blockerad av ett stenblock. Han konstaterade snabbt att blocket var omöjligt att rubba och återvände därefter till de övriga. Radagast blickade bort mot den kvarvarande dubbeldörren varpå Ulvric åter tog täten. Allt försent upptäckte han en dold gadd i dörrens handtag och föll medvetslös till marken av det kraftiga sömngiftet. Medan Melobin och Radagast bar tillbaka den slumrande Ulvric till fångcellen medan Molte argumenterade kallsinnigt för att lämna den onyttige slöfocken och själva försöka fly. Detta förslag mottogs dock inte väl från de övriga, trots att ynglingen flikar in en gulddoftande belöning i erbjudandet.

Efter att Ulvric till sist återfått medvetandet återvände man till dubbeldörren som nu öppnades mer försiktigt. Salen där bakom var ljus med trappa till höger som ledde till en större upphöjning. Här fanns en mängd statyer, alla föreställande mångudinnan men även ett altare med rökelseeldar och där Moltes olycklige tjänare nu låg uppskuren och död. Utan att ta någon större notis om den döde började Molte söka igenom väggarna efter dolda mekanismer. Radagast skakade på huvudet åt adelspojkens kallhjärtade beteende, men hjälpte ändå till att leta. Slutligen fann Molte ett vred i väggen som med ett svagt klickande ljud troligen skulle kunna haft effekt på det avspärrande stenblocket i trappan.



Melobin som på grund sina skador hållit sig lite i bakgrunden skulle just vända tillbaka till trappan då hans vältränade sinne observerade en skugga bakom den närmaste statyn. Isdruiden lyckades i sista stund göra en undanmanöver från den gömda Luvena-prästens angrepp men tappade kedjan på golvet. Prästen vrålade av ilska åt inkräktarna men även för att larma sina tempelbröder. Molte stod tillbaka från sitt anfall och tvekade medan Radagast och Ulvric kom springande till isdruidens räddning. Striden blev kort och snart låg den ondskefulle prästen ihjälslagen på golvet. Utan att förlora en sekund skyndade man nu tillbaka till korridoren med trappan där stor tumult rådde bland de nyvakna prästerna. Detta förbyttes strax till hatiska ordalag när de fick se de förrymda fångarna som kom utrusande från offersalen. Ulvric, Melobin, Radagast och Molte skyndade upp för trappan tätt följda av prästerna men lyckades hålla dem på avstånd genom att kasta en medburen oljelampa mot dem. Därpå lyckades man med gemensam kraftansträngning att skjuta stenblocket åt sidan och skyndade upp i den bönesal dit Xellimogga tidigare bjudit in sällskapet. Stenblocket visade sig vara det altare som stått mitt i rummet och som vilade på en hjulanordning. Tillsammans pressade man i sista sekund tillbaka det sidoskjutna altaret för att blockera för de förföljande prästerna och hörde låsmekanismen slå igen. Man såg sig hastigt runt och konstaterade att det hunnit bli natt men hann inte fundera ytterligare innan hastiga steg hördes från en av salens bakre trädörrarna. Utan att tveka rusade man fram till porten, som Ulvric lyckades öppna med nycklarna han tagit i fångcellen. Bakom sig hörde man varningsrop och hotelser från tempelväktarna vilket istället fick sällskapet att rusa fortare ut från templet och i riktning mot bryggan där båten ännu låg förtöjd.  Andfådda gjorde man loss båten och lyckades precis skjuta ut farkosten när templets efterföljande vaktstyrka nådde bryggan. Hungriga, skadade och fortfarande skakiga från sömngiftets rus såg man det förrädiska prästfolket på bryggan försvinna bort i den dimmiga natten. Melobin grät tyst över både sitt tillstånd och den förlorade amuletten, Ulvric kastade morrande ur sig löften om hämnd medan Molte mest beklagade sig i största allmänhet. Radagast stod dyster och stirrade ut i natten. Även om situationen kändes hopplös så kände han en påtaglig lycka över att flyktförsöket lyckats och att man trots allt undkommit med livet i behåll. Oron över att prästerna skulle fortsätta jakten på dem berörde honom inte märkvärt eftersom träskmarken var stor. Han kände däremot olust inför sitt magiska snedsteg nere i fångcellen. Vilka illasinnade krafter hade egentligen sprungit lös och hur skulle det påverka framtiden?

Efter en hård och stormig vinter på Paratorna hade våren äntligen anlänt. Melobin som förlorat den förmögenhet han tidigare erhållit från Arhems sista svavellast, var nu inhyst på familjen Ollachs gård alltsedan vännerna återvänt från Trinsmyra. Trots att isdruiden inte var någon kraftkarl så gjorde han sitt bästa för att dra sitt strå till stacken och vid sina lediga stunder smög han runt och övade på den lönnkonst som han menade var Kmordas vilja med honom.

Med vårens intåg kom även ett bud från Tricilve som utan avsändare bad Melobin komma till tavernan Sumbras Sejdel som huserade i ett av stadens mer tveksamma kvarter. Melobin blev med ens nyfiken och redan följande morgon slog han följe med Hæjmir som hade andra ärenden i staden.

Den värmande vårsolen hade börjat sänka sig bortom staden då ekipaget rullade in genom en av stadsportarna. Vårvärmen hade satt fart på stadsborna och trots att eftermiddag sakta skred mot kväll så var kommersen i full gång. Melobin tackade Hæjmir för sällskapet och skyndade nedför den stenlagda gatan, vilken börjat återfå alla de lukter som under vintern dolts under snö och is.

Mörkret var inte långt borta när han såg gränden med den snedvridna träskylten till Sumbras Sejdel och efter att ha stigit in genom dörren möttes han av det slamrande sorlet från den fullsatta gillestugan. Isdruiden spanade runt i lokalen och fick syn på den mystiske Abenazer vars koppling till mördarsekten RhabdoRana med ens gav honom kalla kårar. Melobin tvekade för en sekund. Var det lönnmördaren som bjudit hit honom och varför? De båda hade inte träffats sedan svavelkonvojen anlände till Okruzande för snart ett år sedan och sedan dess hade han tack o lov inte sett till mannen.  Isdruiden suckade och tog några varsamma kliv genom folkhopen bort till Abenazers bord där densamme just fått in sin måltid. Melobin slog sig ner varpå en obekväm tystnad infann sig mellan de två som fick isdruiden att ångra sitt val och istället vilja resa sig. Utan förvarning kände han Abenazers grepp om sin arm och stirrade in i mannens osammanhängande blick samtidigt som han väste "Jag har hört honom viska till mina syskon. De är vakna nu och Ghumgakks grodor ger ingen nåd!" Förstår ni? Jag...". Abenazer tystnade tvärt och stirrade förvånat på en snidad stenfigur, föreställande en groda, som på något sätt letat sig upp på bordet i folkmyllret. Innan Melobin hade hunnit reagera hostade RhabdoRana-mördaren till och försökte resa sig men föll istället krampaktigt till marken med blod vällande ur huvudets alla öppningar. Isdruidens första tanke var att försöka rädda livet på mannen men den plötsliga vändningen pressade paniken inom honom och han flydde istället förskräckt ut i den myllrande stadsnatten.

Något senare knackade den vilsne och andfådde isdruiden på porten till Kafrilersektens fattigstuga där han hoppades kunna finna Radagast och kanske även Hæjmir som brukade övernatta då han besökte staden. Den nattvakande prästen kunde dock meddela att Hæjmir inte synts till och att Radagast efter en missionsresa till Hyphererordern i Faa, blivit föreståndare för en egen sjukstuga i en annan del av staden. Melobin tackade för informationen och begav sig vidare till den utpekade sjukstugan. Dessvärre kunde härbärgets prästinnor meddela att Hæjmir inte heller synts till där och att Radagast gett sig av för några veckor sedan då en adept från animisttemplet i Kintanarou anlänt och förmedlat Barû Sambarsynd Corias vilja om att Radagast utsetts till Ranzinerorderns beskyddare. Den uppjagade Melobin erbjöds istället sovplats i sjukstugans stall över natten och följande morgon begav han sig tillbaka till familjen Ollachs gård där den oroade Selisia da Ollach berättade att Hæjmir fortfarande inte återvänt från staden. Melobin hade under sin frånvaro på gården fått bud från Radagast där kafrilerprästen berättade om sin resa till Faa på Palamux, om den nya sjukstugan i Tricilve men också om sitt nya kall som beskyddare av ranzinerna. Brevet avslutades med en önskan om att Melobin och Hæjmir skulle bege sig till värdshuset Gyllene Svinet i den östra grannstaden Kamest dit Radagast nu var på väg. Isdruiden blev tveksam till resan då Hæjmir nu var försvunnen men bestämde sig ändå för att göra kafrilerprästen till viljes, och gav sig av till fots nästkommande gryning. Han hade knappt hunnit lämna gårdens ägor då han observerade ett prasslande från några buskage vid vägkanten. Instinktivt sökte han skydd från den eventuella faran men det visade sig istället vara Hæjmirs äventyrslystne son Ulvric som bestämt sig att lämna gården mot sin mors vilja. Melobin försökte först tala ynglingen till rätta men gav snart upp då pojken dels var mycket bestämd men också en stridsduglig medresenär.

Samma afton anlände männen till Kamest och det angivna värdshuset. Radagast hade anlänt tidigare under dagen och det blev ett kärt återseende mellan honom och Melobin även om han synade Ulvric strängt och ifrågasatte Melobins förmåga att skilja far från son. Melobin blev med ens allvarsam och berättade hus Hæjmir varit försvunnen sedan Tricilve vilket även gjorde även Radagast orolig. Stämningen blev än mer bekymrad när Melobin redogjorde för mötet med den framlidne Abenazer och dennes varning. Kunde detta betyda att man svävade i fara och hade det isåfall med Hæjmirs försvinnande att göra?

När oron lagt sig något åt sällskapet en spartansk måltid bestående av vatten och bröd. Ulvric hade först tänkt beställa en smakligare anrättning men insåg bittert att han redan slarvat bort sina pengar och fick vackert tugga i sig det smaklösa brödet. Undertiden berättade Radagast om det vackra berget Ranz, den harmoniske ordernsledaren Peatro Patralba och om dennes gemak inuti fossilet av en jättelikt urvarelse som inneslutits i berget. Radagast förklarar också att Peatro Patralba har gett honom i uppgift att finna en ört vid namn Drovalia åt en av sektens besynnerliga gäster. Radagast som bar på stor kunskap om växtriket visste genast att läkeörten var sällsynt och hade såvitt han själv visste endast påträffats hos Skecker i Sumraträsken, vilka använde den i sina livsuppehållande ritualer. Sumbraträsken var dessvärre ingen hemtrevligt plats utan en vidsträckt och förrädiskt sankmark väster om Hesiphamassivet där faror lurande i dess dunkla dy. Ulvric som med åren blivit en duktig jägare kunde intyga Sumbraträskens usla rykte och tillade att även om bygden mest är öde så har flera oförsiktiga båtar försvunnit i dess inre och därtill sägs hiskeliga styggelser sägs härja nattetid. "Det ryktas till och med att en drakorm skymtats över trakten" tillade han med mer entusiasm än rädsla i rösten, vilket inte möttes av samma munterhet från övriga i sällskapet som båda mött draken Blatifagus på nära håll.

Melobin avbröts i sin fundering över uppdraget då han råkade snappa upp ett fåtal ord om shaguliter och Järntornet bakom honom. Han snurrade runt då rösten inte kändes bekant och fann ett minst lika obekant utseende. Mannen förkunnade för åhörarna hur han var den som rest till Marjura och vandrat ensam till shaguliternas Järntorn där han dräpt samtliga sektmedlemmar och sedan återvänt med deras skatter. Melobin rusade upp och fram till mannen som utfrågades noga om stordådet för att därefter bli utskälld för att ha tagit på sig äran då dådet utförts av Melobin och hans vänner. Mannen som bjudits friskt på dryck för shagulitdråpet  ilsknade till och fräste hotfullt åt Melobin som svarade med att försöka övertyga folkmassan om sanningen. Tragiskt nog fick lögnaren gehör hos folkmassan och isdruiden fick slokörat dra sig undan för att slippa bli fullständigt utskrattad.

Radagast skulle just skänka den stackars Melobin några tröstande ord då han kände en hand på sin axel. Bakom honom stod en ung mörkhårig kvinna i slitna kläder. "Mitt namn är Elsima. Ni är god vän till Krilljon, inte sant? Vart finns han? Han lovade att återvända till min syster Sumella efter sin resa för Shakellos handelshus till Marjura". Radagast såg medlidsamt på kvinnan och förklarade kort hur Krilljon mött döden vid Cruris gravfält vilket fick kvinnan att backa tillbaka och storgråtande rusa ut från värdshuset. Radagast muttrade allvarsamt och tog sista tuggan på sitt bröd innan sällskapet gick och lade sig i sitt sovgemak. Följande morgon väcktes man av barnskrik. Utanför dörren fann Radagast ett bylte med ett barn och en lapp som förklarade att Sumella som var barnets mor, hade dött vid födseln och att Elsima inte hade råd att försörja pojken. Hon hoppades nu att Radagast istället skulle förbarma sig över barnet som döpts till Krilljon da Fateska efter sin far. Radagast log lite bekymmersamt åt barnet men tänkte att detta skulle bli hans chans att gottgöra Krilljons död som han känt skuld över då han inte lyckats rädda honom från den cruriska spegeln som kafrilerprästen sedan dess bar med sig i sin rensel.

Efter att sällskapet genomsökt Kamest fattigare stadsdel utan att finna spår efter Elsima så beslutade man sig för att återvända till Radagasts sjukstuga i Tricilve där barnet togs omhand av prästinnorna. Radagast inhandlade därefter utrustning åt Ulvric och tillsammans skramlade man ihop silverdecaurer till en flatbottnad träskpråm med segel och tält. Färden gick uppför Coimatrafloden till Mallossisjön och längst kusten norrut där man tillslut såg de dystra Sumbraträsken breda ut sig framför båten. Försiktigt rodde Ulvric och Melobin medan Radagast spanade efter torrmark där man skulle kunna finna den sökta örten. Ulvric och Radagast kände den kyliga fukten kom krypande medan Melobin inte besvärades alls. Landskapet man passerade var fullt av små kobbar och öar täckta av snåriga buskage, taggbuskar och döda träd. Snart blandades det ensamma ljudet från årorna av ett oupphörligt surrande vilket med tiden blev allt mer störande. Ulvric såg sig oroligt omkring flera gånger som om han kände sig iakttagen, Melobin fräste irriterar omkring sig och Radagast riktigt hörde träskets onda viskningar som om det hade fått eget liv. Bekymrad och illa till mods vände sig Radagast om för att försöka lugna sina vänner då han såg hur ett flertal grönglänsande jätteflugor slagit sig ner på Melobins rygg. Trots att han mycket väl visste hur lätt Melobin kunde förlora fattningen försökte han vifta bort flugorna som visade sig minst sagt svårskrämda. Melobin vrålade till och slängde av sig sin kläddräkt så han nu stod halvnaken. Genast dök det upp fler grönglänsande flugor som sökte sig till isdruiden som fortsatte vråla för full hals och slå omkring sig så båten gungade kraftigt. Radagast höjde händerna i en besvärjelse som inneslöt Melobin i en skyddande hinna av eld vilken fick de brinnande flugorna att störta pysande och pipande ner i träskdyn. När lugnet åter lagt sig någorlunda förklarade Radagast att de gröna flugorna var Kråkbromsar, ett relativt ofarlig träskfly vars surrande kunde skapa oro hos sina offer. Innerst inne visste Radagast mycket väl om att varelsen var blodsugande och lade ägg på oförsiktiga personer, men valde att inte dela informationen och därmed göra medresenärerna oroade i onödan.



Färden hade börjat dra ut på tiden och Radagast började bränna märkningar i närliggande träd för att inte ro vilse i sankmarken.  Han insåg att man troligtvis inte skulle kunna hitta örten samma dag utan istället bli tvugna att övernatta på båten om man inte fann något torrt landstycke. Samma eftermiddag fann man en större ö där en liten vik låg gömd mellan två vassruggar. Med båten ordentligt fastgjord i en större sten började man jakten på Drovalia. Man hade inte kommit långt då man upptäckte två vildsinta musteloner som slogs om ett byte. Utan att göra för mycket väsen av sig smög man förbi bestarna och kunde snart konstatera att örten inte fanns att finna på ön. Man slog istället läger på båten i viken, åt sparsamt av sina dagsransoner och gjorde slutligen upp ett vaktschema innan man somnade.

Färden fortsatte tidigt nästa morgon. Under förmiddagen sänkte sig en dimma över färdvägen men letandet fortsatte ändå relativt oförhindrat. Radagast var stängt upptagen i sitt sökande och märkte hur det hunnit bli skymmning igen. Surrandet från Kråkbromsarna hade tystnat men istället hördes ett illavarslande klafsande genom sumpens gyttja som tydde på att något okänt dolde sig i dimman. Radagast försökte skärpa sina sinnen och kunde plötsligt urskilja det fasansfulla. Den vandöde Kung Ottar av Cruri kom stövlande med svärdet Ebharing höjt i ett knotigt grepp. Bakom honom framträdde snart vandöda stridsmän med tomma blickar och gapande tandlösa käftar som på kungens order störtade rosslande fram genom dyn i riktning mot båten. "Backa!" skrek Radagast för full hals varpå Ulvric och han själv slet i årorna. Melobin hade undertiden försvunnit in i pråmens tält där han låg och skakade okontrollerat. De framryckande soldatskelletten kom snart ikapp båten och Ulvric fick, trots att han var en skicklig stridsman, motta så många hugg att han strax låg blodig på durken. Radagast besvärjade fram en eldkaskad med vars kraft han skulle hålla de odöda på avstånd men var redan omringad av de förruttnade och illaluktande soldaterna. Svärdsklingor for genom luften och Radagast kände hur klingorna slet sönder hans kropp just som han vaknade med ett ryck. Det visade sig fortfarande förmiddag och i sitt febrila sökande efter örten hade han slumrat in i en mardröm. Han såg sig hastigt omkring för att finna sina medpassagerare oskadda men hörde också kråkbromsarna som var tillbaka. Genom ett buskage inte långt från båten siktade han dessutom en mareskunk. Dessa odjur var ökända för att snappa upp känslor och projicera dem på sina offer i verklighetstrogna illusioner. Han brydde sig inte om att nämna den lömska mareskunken utan lät färden fortgå mot en större ö som kunde skymtas genom den avtagande dimman.

Något senare hade man klivit iland och Melobin gjorde upp ett litet läger för kvällen medan Ulvric gav sig ut och jagade. Radagast sökte undertiden vidare efter sin sällsynta ört utan någon lycka. Melobin skulle just ge sig av för att hjälpa Radagast i sökandet då han hörde årtag komma närmare. På håll skymtade han en lite större båt med sex roddare och en välbekant person i fören. Perrima! Melobin började ropa glatt och snart hade Perrima kommit iland och omfamnat Melobin. Hon berättade att flera av hennes följeslagare var allvarligt skadade efter en sammandrabbning med några musteloner. Melobin lovade att hjälpa männen och bad Kmorda om kraft för att stoppa deras blödningar. Till sin förtvivlan gav Kmorda honom inget svar. Kanske var det som straff för att hjälpa Perrima, en kvinna som vid två tillfällen lämnat Kmorda-dyrkan för ett nytt liv. Bedrövad satte sig Melobin vid elden och förstod att han var tvungen att be om isens förlåtelse. Strax dök både Radagast och Ulvric upp från olika håll. Radagast skyndade genast fram och lyckades med Tigwalvans hjälp läka de värst skadade medan Ulvric stolt visade upp sitt byte som lades över elden. Det hade börjat mörkna och den skamsne Melobin föreslog att man skulle slå gemensamt läget på ön vilket mottogs väl av Perrima och hennes följeslagare. Under måltiden som Ulvric bjöd in samtliga till berättade Perrima att hon återvände till Det Heliga Kishatet efter att sällskapet skiljdes åt i Okruzande. Där förklarade hon sin rundlöpa avslutad och svors in som en fullvärdig prästinna i sanningsguden Shamashs värv. Nu var hon utsänd på heligt uppdrag för att finna den sällsynta och giftiga blåtandade sumpulken som skulle användas i en ritual av Kishatets högsta ämbetsmän, krystalokraterna. Hon menade dock att färden genom träskmarken varit bedrövlig och bragt flera följeslagare om livet. Hade det inte varit för Radagasts hjälp så hade förmodligen fler dött. Hon berättar också hur en ilsken konflikt nyligen blossat upp mellan hennes hemland och Trakoriska riket då Cymba da Skugres härjningar mött hårt motstånd bland folket i Milacke och hur Kishatet öppet fördömt Trakoriska rikets agerande och uttalat öppet stöd för motståndsmännen. Med tanke på detta och övriga missöden var Perrima nu fast besluten om att återvända hem tomhänt men undrade om Melobin kanske skulle kunna hjälpa henne om de ändå skulle bli kvar i träsket. Melobin gav Perrima sitt ord på att göra sitt bästa, vilket dessvärre gjorde ordet bindande till Shamash med fasansfull vedergällning om löftet bröts. Melobin struntade dock i konsekvenserna. Att hjälpa Perrima tänkte han göra oavsett straff eller belöning. Hon lovade dock att ändå belöna honom och förklarade att hon förmodligen kunde ge honom ytterligare kunskap om Kmorda som hon själv lärt sig som ung. Följande morgon tog Perrima och hennes följeslagare farväl och den nyblivna Shamash-prästinnan gav Melobin ett sista råd "Det bör finnas en lagun någonstans i närheten. Träskfolket som bor där skall veta mer om fisken".

Med försiktiga steg fortsatte sällskapet ner i underjorden. Den väldiga stentrappan gick genom enorma underjordiska schakt där djupen runt dem såg oändliga ut. Många hundra meter längre ner slutade trappan vid en ensam klipphylla som reste sig upp ur den svarta tomheten. En gångbro i sten ledde vidare över till stor dubbelport dit man tillsammans förflyttade sig. Ormtunga håvade fram sina dyrkar och lyckades med några snabba manövrar bemästra låsmekanismen varpå han med finess öppnade porten utan ett ljud.

Radagast lät ljusskenet i sin öppna handflata stråla ut över portarnas insida där en välarbetad stenkorridor sträckte sig vidare in i mörkret. De dammiga stenplattorna på korridorens golv skvallrade om en gammal kamp då knäckta benpipor och krossade skallar låg spridda och på sina ställen täckta i tunn spindelväv.

Efter att ha klivit in i korridoren och tyst stängt porten bakom sig så fortsatte vandringen i den till synes ändlösa gången. Långt om länge nådde man fram till en korsning där gruppen stannade till. Melobin satte sig ner i meditation för att rådfråga Kmorda om vägen men fick till sin förargelse inget gensvar. Famlande inför sin övertygelse till köldens gudomlighet pekade han ändå rakt fram. Medan Steinar och fångarna från gruvlägret väntade kvar så följde övriga med isdruiden för att en stund senare träda in i en väldig pelarsal. I hallens bortre ände var golvet upphöjt i ett podium där en storslagen staty av gudinnan Inashtar stod avbildad. Med höjda armar sträckte sig statyn hela vägen upp till salens tak och vid dess fötter kunde urskiljas ofantliga mängder mynt i både silver och guld.

Shulaban störtade genast fram mot podiet för att omhänderta mynten men kom på andra tankar när podiet och statyn plötsligt gav vika för hans vikt och drog med sig ett stenras från salens tak. Springande flydde man rasmassorna tillbaka in i korridoren men Hæjmir träffades av ett nedfarande klippblock. Sårad lyckades han ändå undkomma i sista stund innan salen fullständigt kollapsade och stendammet från raset låg tungt i korridorsluften. Hæjmir såg ilsket på Melobin som till sitt försvar skyllde på Shulabans klåfingrighet. Stämningen lugnade sig dock snart då Radagast med Tigwalvans helande ljus läkt Hæjmirs skador.

Väl tillbaka i korsningen ville Shulaban kompensera sitt tidigare snedsteg och erbjöd sig att själv undersöka den högra korridoren. En stund senare kom han tassande tillbaka och kunde rapportera att korridoren en bit bort övergick i grottgång och slutade vid en hall där några vättar arbetade vid en schaktvinsch och en stor smältugn. Tveksamma till om detta skulle vara vägen ut ur grottorna valde man istället den vänstra korridoren där man ganska snart kom till en annan hall med en mängd dörrar. Shulaban och Melobin gick runt och lyssnade försiktigt på dörrarna. De kunde urskilja snarkningar bakom en och uppspelta röster bakom en annan. Efter en snabb genomsökning kunde konstateras att övriga dörrar ledde in till ett mindre förråd, en nergrisad matsal, ett igendammat kök och ett litet matförråd där stanken av surnat vin och förruttnad mat ficka dem att vända i dörren.

Hæjmir tog med sig tre fångar och smög in i rummet där snarkningarna ljudit. Rummet stank från avföring men trots att det var mörkt kunde man urskilja tre vättar som ovetandes om faran sov djupt på några halmbäddar. Utan varken nåd eller förvarning nedgjordes vättarna genom några kraftiga hugg som förevigade deras vila. Undertiden hade Shulaban sneglat in i det sista rummet och kunde meddela att där satt fyra vättar på vakt, sysselsatta med något underligt spel innehållande silvermynt och benbitar. Hæjmir trängde sig förbi Shulaban och in genom dörren till vaktrummet varifrån det hördes några svärdshugg och kvidande skrik innan han återvände nedsölad i vättarnas svarta blod.

Radagast var fundersam. Skulle friheten ur grottorna finnas i det gruvschakt som Shulaban sett i den högra korridoren eller hade man missat utgången på något av de högre grottplanen. Han förfärades över tanken på att där kanske inte ens fanns någon väg ut och att man nu var bergets fångar.

Något senare hade man bestämt sig för att återvända till gruvschaktet. Skyddade av ljudet från skyfflande, bankande och krasande så blev vättarna vid smältugnen enkla offer för Hæjmirs framfart. Melobin som stod vid sidan observerade plötsligt hur en gömd vätte försökte angripa honom i ryggen. Med en oväntad manöver lyckades han istället driva sin kniv genom vättens hals och samtidigt kasta sig själv i skydd.

Shulaban, Steinar och de övriga fångarna drevs däremot tillbaka av de sista vättarna. En uppretad vätte svingade sitt tillhygge rakt i huvudet på Shulaban som föll medvetslös till marken medan övriga ådrog sig mindre skador. Hæjmir som just slitit sitt svärd ur en av sina fiender såg vännernas underlägsna kamp och kastade sig med vrede in i striden. Strax därpå hade han fällt samtliga vättar och det enda som därefter hördes var smältugnens fräsande.

Man kunde snabbt konstatera att Shulaban var allvarligt skadad men eftersom Radagast redan var utmattad från att läka Hæjmir så fick den medveteslöse mannen istället bäras med. Färden fortsatte nu nedför en trappsats utmed schaktet och med Radagasts heliga ljus kunde man snart se att den väldiga grottan nedanför var lika stor som den där sällskapet funnit Steinar tidigare under uppdraget. Väldiga grottgångar ledde i alla riktningar och efter en längre vandring under iakttagande tystnad såg man plötsligt hur gångarna längre fram fylldes av oräkneliga mängder med skepnader. Pilar for genom luften alldeles nära sällskapet och ilsket morrande kom horden av vättar hasande mot dem. Radagast viskade åt alla att hålla sig undan och svepte fram en ridå av eld som spärrade av grottgången. Med snabba steg vända man nu tillbaka med de vrålande vättarna bakom sig på andra sidan eldverket.  Plötsligt märkte man hur marken skälvde och ett tryckande dån hördes längre fram i gången. Med olusten att springa i armarna på ännu en fara kom man slutligen tillbaka till en större hall där en dunkel skepnad i sotdränkt pansar nu stod redo. I sina händer bar skepnaden en kolsvart slägga vars huvud glödde i mörkret. Hæjmir kände för första gången rädslan komma krypande och fyra fångar flydde hysteriskt tillbaka mot elden och vättarna.

Radagast, Hæjmir, Melobin, Steinar flydde mot en sidotunnel med de tre kvarvarande fångarna släpandes på Shulaban. Bakom sig hörde de dödstjuten från de fyra fångar som säkerligen mött sitt öde, men också de skälvande stegen från skepnaden med släggan. Snart hördes också vättarnas stridstjut från en sidotunnel och man förstod med ens att den gemensamma färden förmodligen skulle få sitt slut här.

Just då kunde Melobin urskilja ett ljussken längre fram i grottgången. Det var samma vålnad som tidigare hjälpt dem i Jyrsind och som nu ledde dem genom grottorna. Han tackade Kmorda och med nytt hopp sprang man anfådda i vålnadens riktning genom mångdelade tunnlar och kunde slutligen skymta ett skimmer från en portöppning. I det lilla kapellet innanför visade sig det skimrande ljuset komma från blålysande stenar på väggarna som, i en för stunden malplacerad harmoni, blandades med kristallklart vatten som porlade ur en fontän i den bortre väggen. Vid sidorna av fontänen stod skulpturer och vid sidan av porten låg en bastant metallregel. Hæjmir fick snabbt upp regeln på porten just som den första skocken vättar slog in i utsidan. Hysteriska vrålande och fortsatt skälvande från den antågande skepnaden gjorde samtliga utom Radagast nervösa. Kafrilerprästen hade istället funnit en vacker inskription i porten som förkunnade att ”genom visdom kommer frihet”. Radagast tyckte sig känna igen skulpturerna som avbilder av Enki som var sötvattnets och visdomens gud. Kunde detta betyda att visdomen om att skulpturerna var Enki betydde frihet om även friheten kom genom vatten? Hæjmir lät inte tankarna vänta på sig utan klöv fontänen itu med sin svarta klinga. Med ens rämnade fundamentet och tunneln där vattnet forsade ut blev synligt. Bakom sig såg man nu porten knaka från förföljarnas åverkan men Melobin som återfått sin starka tro på Kmorda bönföll köldens väsen att förvandla tunnelns vatten till is. Gnistrande kyla strömmade med ens ut från isdruidens händer och snart hade den vilda strömmen stannat upp så man kunde fly vidare på isen genom tunneln. Långt bakom sig hörde man snart porten ge vika men Melobin hade redan omformat isen igen och gjort flyktvägen säker från förföljarna. Snart fick tunneln en brant lutning nerför och efter en kort klättring kanade man ut ur tunneln och fram på en frusen sjö i en glänta. Bakom sig såg man Hymbergonds svindlande klippmassiv skjuta upp och man förstod att man äntligen kommit ner från bergen.

Glada och lättade över att ha överlevt djupens fasor slog man för säkerhets skull läger först en timmes vandring från den frusna sjön. Hæjmir lyckades fälla en vild karsonoxe vars kött skulle räcka som proviant för vandringen mot Vumbra. Melobin läkte undertiden Shulaban efter att ha återfunnit sin stulna börs på den lömske medresenären. Shulaban ursäktade givetvis missförståndet och snarat hade han pratat bort stölden.

Några dagar senare har Hæjmir lyckats leda sällskapet österut mot Vumbra över snöklädda skogar och slätter. Slutligen såg man den brokiga staden på håll vars snötäckta tak bar rykande skorstenar. Vid en av stadsportarna stoppades man av trakoriska soldater som ville se färdbevis men Melobin lyckas kvickt få ur sig en tårdrypande historia om hur gruppen, som var i handelshuset Moggers tjänst, blivit bestulna av rövare. Den aningen dumdristige Shulaban passar undertiden på att fingra åt sig en av soldaternas eget färdbevis. Kort därpå satt samtliga på ett av Vumbras värdshus där man skålade tystlåtet för att åter vara i säkerhet men också för den tappre vägvisaren Herdil vars offer blev deras räddning.

Följande morgon ordnade Steinar med transport på ett av Moggers handelsskepp  och strax därpå tog man farväl av de tre överlevande och tacksamma fångarna från Hymbergond och lämnade därefter Trinsmyras kust bakom sig. På färden fick man höra rykten om angreppet på Hymbergonds gruvläger och hur Bodaken avsatt Kakralgus Piknäsa och istället satt den kallblodige Cymba da Skugre som kondottiär i Rakma där våldet nu eskalerade i jakten på de skyldiga. Melobin mindes plötsligt den vandrande spågumman Urguls ord. ”Det blodspill ni fört med er, skall också färga Milackes slätter”.

Efter en händelselös seglats anlände handelskaravellen till Okruzande flera dagar senare. Det blev ett kärt återseende när man eskorterade den alltid lika gnällige Steinar den sista biten upp till Moggers anrika trävilla på Bitterkull. Steinar glodde lite vresigt och fick trots allt ur sig ett tack vilket var mer än vad man borde förväntat sig av denne spydige Kastyke-anhängare. Därpå sprang han rakt i famnen på den överlycklige Findigan Mogger som tacksamt bjöd in samtliga för att fira Steinars återkomst.

Morgonen därpå vaknade man av snöblåst och bitande kyla. Vintern hade på allvar svept in över Hymbergond och man kunde snabbt konstatera att den skördat livet på tre frigivna fångar som frusit ihjäl under natten. Efter morgonmålet tog gycklarsällskapet farväl för att fortsätta vandringen mot slavgruvorna som de fortfarande trodde låg orörda uppför stigen. Urgul som gick sist vände sig om och såg allvarligt på Radagast en sista gång. ”Det blodspill ni fört med er, skall också färga Milackes slätter” kraxade hon och stapplade iväg på sin vandringsstav.

Något senare fortsatte också  sällskapet sin vandring österut. Morgonens hårda väder fortsatte och höll den stupkantade bergsstigen i sitt isande grepp. Man skulle just runda en bergskam då vinden slet tag i snömassorna högre upp på berget och vräkte sig ner över sluttningen som ett kraftigt snöskred. De två gruvfångarna som gick först slets chanslösa med av den mullrande lavinen och störtade vrålande vidare ner i avgrunden till skriken slutligen tystades av vinden. Shulaban som gått stegen bakom männen begravdes i rasmassorna men grävdes snabbt upp av de övriga. Tillsammans kunde man nu konstatera att färdvägen slitits sönder av skredet och att man skulle bli tvungna att vända. Melobin steg fram mot rasmassorna och åkallade köldens väsen som kunde förtälja att det fortfarande fanns en möjlig passage. I den närliggande bergsbyn Jyrsind anslöt sig djupa gruvhallar mot de sluttningar i öster dit sällskapet var på väg. Melobin underrättade snabbt de övriga och ledde sedan med Kmordas hjälp färden mot gruvbyn som även Herdil sade sig känna till.

Det hade börjat skymma när den snöpiskade gruppen nådde fram till en lång hängbro som förband deras färdväg med byn. Melobin litade blint på Kmorda och vandrade orädd genom den svajande repkonstruktionen över det väldiga klippgapet tätt följd av de övriga. Halvvägs kunde Melobin märka hur något verkade fel då man varken hörde eller såg några livstecken från byinvånarna. Stillheten fick sin förklaring när man väl nådde fram vid brons bortre ände och fann att de byggnader man sett på håll endast var en hop förkolnade ruiner. I snön kring  husgrunderna låg stelfrusna kvarlevor efter byns invånare. Radagast kunde efter en kort undersökning konstatera att samtliga hade dödats med huggvapen för mellan en och två veckor sedan. Shulaban och Melobin hade undertiden sökt efter gruvporten som Herdil påstod skulle finnas i den närmsta bergväggen men fann ingen ingång. Plötsligt skymtades ett kusligt skimmer mitt i ruinerna och vålnaden av en gammal man uppenbarade sig. ”Frände!  Er räddning kom försent. Den obarmhärtige da Skugre krävde oss på gruvans rikedomar och när vi vägrade lät han kallblodet hos sina soldater tala grymhetens språk. Vår gruva hann jag i sista stund försegla i en pakt med bergets väsen. Först då byfolkets aska flytt i vinden och bergahornet ljudit skall portarna åter ge vika.”

Mannen avbröts av skarpa ylanden som skar genom blåsten. ”Snapphanar!” ropade Melobin som tydligt minns lätet från tidigare konfrontationer. På andra sidan den bro de just passerat kunde man urskilja en grupp med ett tjugotal figurer som med sina vältränade rovdjursögon redan fått syn på sällskapet. Med snabba språng rusade vargmännen ut över hängbron samtidigt som Shulaban i panik började kapa repen på den motsatta sidan. Radagast som insåg att snapphanarna skulle hinna fram ställde sig framför brofästet och lät en kaskad av eldflammor svalla över repen vilka strax brast och drog med sig de rasande snapphanarna ner i mörkret nedanför.

Efter att kort ha hämtat andan började man leta skydd och fann en husruin stabil nog att ge skydd mot snöovädret. Dessutom hittade man ett orört matförråd som de hungriga männen släckte sin törst och hunger med innan man gjorde upp ett vaktschema och lade sig. Melobin smög sig undan de övriga och åkallade ännu en gång köldens väsen för att få svar gällande de förseglade gruvhallarna och det bergahorn som skulle frigöra portarnas försegling. Kmorda svarade honom att bergahornet fanns i en dalsänka långt nedanför byn där Marduks vindtempel kunde ge vidare vägledning. Kmorda visade honom också en liten stig som ledde från byn i riktning mot templet.



Följande dag begav sig Melobin, Radagast och Shulaban nedför stigen som efter kraftig sluttning slutade i ett snötäckt skogsområde på sänkans botten. Man fortsatte följa stigen genom den täta skogen där det då och då prasslade till i buskagen och gjorde Melobin illa till mods. Det hela blev inte bättre av att man hittade stora fotspår i snön som korsade stigen. Shulaban bestämde sig för att gå i förväg och kom fram till en glänta där ett podium i sten reste sig med vitkalkade pelare längs sidorna. Han sprang fram för att titta närmare och ramlade baklänges ner i snön efter att ha sprungit rätt in i det genomskinliga glasskikt som utgjorde byggnadens väggar. Snart hade resten av sällskapet kommit ifatt och undertiden hade Shulaban letat sig fram till två handtag i den genomskinliga väggen. Radagast klev in i templet där en etervarelse for fram och tillbaka mellan pelarna samtidigt som otydliga viskningar hördes. Slutligen blir det stilla och varelsen sade ”Allt jag hör, men det mig föga berör. Säg vadefter ni leta och av mig ni ska få veta”. Radagast funderade en stund och frågade sedan vart man kunde finna det sökta hornet. Varelsen svarade med en kryptiskt fras att hornet fanns hos häxan i sjön men att man skulle vara på sin vakt. Man återvände till bergsstigen upp mot byn och kunde snart skymta en sjö mellan trätopparna. Åter på dalsänkans botten pulsade man iväg från stigen i riktning mot sjön och efter en mödosam gångtur öppnade sig skogen. Man lade genast märke till att sjön till skillnad från det vintertäckta landskapet saknade is och vattnet kändes inte fullt så kyligt som omgivningen. Efter att ha hämtat ved och gjort upp en eld bestämde sig Radagast för att undersöka sjön.

Melobin som blivit mer och mer ängslig ju mer det gick mot skymning bestämde sig för att själv återvända till byn och lämnade de båda andra. En bit in i skogen hörde han åter hur det prasslade och släppte sin packning för att hals över huvud fortsätta flykten mot byn. Radagast hade undertiden simmat ner i sjön och fann ett dolt handtag i en urgröpning. Han drog i handtaget och kände hur det gav vika och bildade en strömvirvel i vattnet som en stund senare hade tömt sjön. Till sin förvåning fann man en helt malplacerad port på sjöns botten. Radagast gick fram och knackade varpå en gammal gumma förvånat öppnade dörren på glänt. Radagast presenterade sig och sitt ärende men gumman menade att något horn hade hon dessvärre inte i sin ägo. Hon undrade samtidigt försiktigt vad man skulle kunna tänka sig att byta mot en sådan värdefull tingest. Shulaban sprang och hämtade spegeln man funnit i Cruris gravkamrar och gummans ögon började lysa av upphetsning över föremålet. Hon menade att hon nog trots allt hade det gamla hornet någonstans i sina gömmor och begärde att få ta spegeln medan hon gick in för att leta och efter att Radagast godtroget släppt ifrån sig spegeln for dörren igen med den hånflabbande gumman på insidan. Radagast förstod genast att han blivit lurad och ilsknade till. I vreden formade han ett eldklot som strax därpå sprängde upp dörren. Gumman, som givetvis var den häxa etervarelsen varnat för, svängde genast runt när Radagast kom in genom den rykande dörren och gjorde en hastig gest med handen. Han föll omedelbart till marken samtidigt som han kände hur hans andning blev tung och smärtsam då häxans magi fyllde lungorna med vatten. Shulaban som undertiden hållit sig i bakgrunden rusade nu in och släpade med sig den bleke och medvetslöse Radagast. Sjöhäxan fann sitt överläge lustigt och kastade visdomsord efter dem. ”Sjön ger och sjön tar” skrockade hon.

Några timmars vandring senare hade sällskapet tagit farväl av Jorm och hans runglerska krigare som tillsammans med sina frigivna landsmän begett sig mot bergastaden Ard Gachlaf i norr. Man hade bett Jorm om eskort mot staden Vumbra bortom skogarna i öster men han hade bestämt avfärdat detta med vidskepligheten att ”all mark bortom Rung sägs bringa död bland oss rungler”.

Kvar stod nu Hæjmir, Radagast, Melobin, Shulaban, den fritagne Steinar Björkesjö och ett tiotal slitna lägerfångar. Dessutom hade man återfunnit guiden Herdil  och den tjuvaktige Lamos. Radagast hade från början velat bryta med de frigivna männen men övertygat sig själv, och därefter sina vänner, om att det var otänkbart att lämna de svältande stackarna som villebråd i den ogästvänliga terrängen.

Hungriga och utmattade efter nattens intrång i gruvlägret beslöt man sig för att finna skydd till några timmars vila och bakom en klippskreva några hundra meter längre fram gjorde man upp ett vaktschema innan outtröttlige Melobin tog första passet. Två vaktbyten senare var det Shulabans tur och han hade inte suttit länge när han iaktog Lamos som ogenerat rotat igenom Hæjmirs packning. Shulaban funderade en stund på vad han skulle göra men ryckte sedan på axlarna och fortsatte vakta lägret mot yttre faror. Att skydda en skråfrände var en principsak. Dessutom fick den välskodde Hæjmir skylla sig själv om han bar på såpass rikliga summor silver.

Någon halvtimme senare var det dags för nästa vaktbyte varpå Shulaban putte på Hæjmir som snabbt konstaterade att han blivit bestulen under sömnen. I fullkomligt raseri kunde han konstatera att återfallsförbrytaren Lamos ännu en gång varit framme men denna gång hunnit ge sig av med stöldgodset.

Hæjmirs jaktvana ögon synar spåren efter den försvunne mannen som tycktes leda västerut. Någon minut senare hade han väckt Radagast och efter att ha slitit tag i både båge och svärd satte han iväg efter gärningsmannen. En knapp timmes ilmarsch senare hade han kommit ikapp och skymtade Lamos som just var i färd att klättra över en rejäl bergsknalle täckt i mörk lerjord. ”Nu skall du döden dö din tjuvaktiga råtta” vrålade Hæjmir i vredesmod och fyrade av en välriktad pil som borrade sig genom måltavlans axel och fortsatte djupt in i leran. Blödande och skrikande av smärta släppte Lamos ifrån sig säcken med silverdecaurer samtidigt som Hæjmir hatiskt stegade fram mot honom med sin svarta klinga dragen. Trots både ursäkter och erbjudanden om livslång lojalitet hade Hæjmir tröttnat på den opålitlige skurken och klöv hans huvud i en ursinnig svärdssving.

Några timmar senare återvände Hæjmir till lägret med sina återtagna tillhörigheter. Han hade dessutom fällt en karsonoxe på tillbakavägen vars kött nu blev ett välkommet tillskott till de sinande matransonerna. Efter gemensam måltid fortsatte vandringen österut och framåt skymningen slog man läger ett stenkast från vandringsleden där en klippkam gav bra skydd mot och den annalkande vinterkylan. Lägereldar gjordes upp av mossa och torra kvistar vilka spred värme och ljus allteftersom kvällen blev mörkare.

Plötsligt hördes ljudet av fotsteg och ur skuggorna dök en senig äldre man upp. ”Godafton mina herrar! Mitt namn är Sigul. Jag och mitt harmlösa gycklarfölje undrar om det möjligen finns lite mat och sovplats i ert läger? Själva är vi ej så lämpade för dessa ogästvänliga trakter”.

Radagast nickade och mannen steg framåt så man nu såg hans medresenärer. Sigul presenterade jonglören Tob, eldslukaren Misko, spågumman Urgul och slutligen den vackra danserskan Sira som alla kom från trakten kring Vumbra men nu var på väg för att underhålla soldaterna i det trakoriska fånglägret. Utan att ta synlig notis om sällskapets destination bjöd Radagast frikostigt gycklarna på mat vilket möttes av tacksamma ord och efter maten bestämde sig Sigul för att bjuda på underhållning i form av en sång. Med fingrarna smekandes över ett trinsmyriskt stränginstrument sjöng han om de stolta trakorierna som intog den barbariska ishavsön Marjura uppe i norr.  Hæjmir knöt förmodligen näven i fickan medan Melobin tårögd lämnade föreställningen för att i ensamhet grubbla över Kmorda och meningen med livet. Strax fick han sällskap av den gamla spågumman som erbjöd honom själslig vägledning eftersom hon kände hur hans sinnen verkade förpestade. Melobin schasade ilsket iväg gumman men fick då istället sällskap av Radagast som ville förvisa sig om att allt stod rätt till. Något senare hade övriga lagt sig för kvällen och Shulaban, med sitt sjukliga begär av att stjäla, smög fram till gycklarnas jonglör för att norpa värdesaker. Försöket upptäcktes dock men Shulaban som kände igen jonglören som en gammal ficktjuv från barndomen påminde Tob om detta faktum och de båda beslutade därmed att låta udda vara jämt.

Plötsligt hördes gap och skrik från lägrets ytterkant och väl framme möttes Radagast, Ormtunga och Hæjmir av den hysteriska Urgul och den gråtande Sira som förbannade spågumman. Det visade sig att den påpasslige Steinar blivit påkommen med Sira och att denne av allt att döma var Urguls dotter. I ilskan över det hon uppfattat som Steinars antastande av dottern hade hon besvurit honom med en förbannelse som på ett ögonblick förvandlat honom till en buske som nu stod malplacerad bland stenblocken. Ett storgräl utbröt där Hæjmir först tänkte meddela kärringen att hennes sista stund var kommen men ångrade sig kvickt med tanke på hur ogärna han själv ville sluta upp bredvid den buske som tidigare hetat Steinar Björkesjö.

Radagast klev allvarsamt fram till Urgul och talade tyst med henne. Kvinnan suckade tungt och menade att kafrilerprästens bedjan var allt för svår att neka och en stund senare satt den omtumlade Steinar åter bland dem.

Natten förflöt utan vidare incidenter och vid morgonmålet tog Radagast åter kontakt med spågumman som menade att Melobins onda andar drog olycka över hela lägret. Radagast förklarade Melobins beteende ingående och snart hade man bestämt sig för att bota kmordadruiden. Detta var dock lättare sagt än gjort men efter att Hæjmir med hjälp av Ormtunga och Radagast lyckats brotta ner Melobin samt att Urgul tvingat i honom en näve stinkande fiskinälvor som Melobin gång på gång kräktes upp så föll han slutligen i sömn. Förtvivlad över sina vänners tillgrepp mot honom vaknade han upp någon timme senare men kände samtidigt ett inre lugn som han inte känt sedan dagen då shagulitvillan i Tricilve brann till grunden. Hans ohälsa var äntligen botad.

Det hade åter börjat ljusna i gruvlägret när Hæjmir, Radagast, Shulaban och Melobin samlats vid den gigantiska porten som blockerade gruvans ingång. Jorm hade beordrat sina män att få porten öppnad och med hjälp av lägrets arbetshästar kunde man snart blicka in i gruvgångens bäckmörker. Jorm drog åter sitt svärd och gjorde tecken åt några runglerska soldater att följa efter just som höga rop hördes från andra sidan lägret. Några trakoriska soldater hade kommit undan nattens massaker och lyckats sätta eld på lägrets fyrbåk som ett nödrop till närliggande vaktpatruller.

Jorm vände sig hastigt mot Hæjmir och förklarade: ”Elden måste släckas och lägret utrymmas innan trakoriska förstärkningar anländer! Genomsök gruvorna och rädda så många ni kan! Må Inashtar vara er nådig!”.  Han gjorde därefter tecken åt soldaterna att följa honom mot släckningsarbetet och lämnade Hæjmir och de övriga som långsamt började vandringen in i berget. Radagast skapade med Tigwalvans hjälp ett ljussken ur sin handflata som lyste upp den breda grottgången och man hade bara kommit några hundra meter när gången delade sig i ett flertal tunnlar. Shulaban som själv lyckats fly kunde berätta att den västra gången ledde till de färskaste gruvhålen där även lägrets fångar hölls inlåsta.

Man hade vandrat ytterligare en stund då stöveltramp hördes och man såg sig om efter ett gömställe. Ormtunga pekade in mot en klippskreva där alla fyra smet in. Radagast hade just släckt sitt ljussken då fyra män marscherade förbi och i fackelskenet gick att urskilja dem som trakoriska soldater. Melobins första tanke var att angripa dem i ett bakhåll men lät dem istället löpa. De skulle ju trots allt med största sannolikhet få ett varmt mottagande uppe i lägret. Så fort vakterna var utom synhåll lät Radagast åter sitt gudomliga ljussken lysa upp gången, som nu sluttade svagt neråt samtidigt som luften blev allt sämre.

Plötsligt hördes plågat jämmer från en mindre sidogång. Radagast manade gruppen att komma till undsättning och med Hæjmir i täten begav man sig in. I slutet av den korta sidogången roade sig två slavfösare med att prygla en gammal gubbe som försjunken på golvet fick motta både sparkar och okvädningar. När Radagast får syn på männen så greps han av ilska och trängde sig förbi Hæjmir och viskade åt vännerna att blunda. Samtidigt hade de båda slavfösarna förvånat vänt sig om mot kafrilerprästens ljusskimmer just som han avfyrar en skarp ljusblixt. Hæjmir höjde sitt kolsvarta runsvärd och stegade fram mot de förblindade slavfösarna som svärande slog vilt omkring sig.

Med en våldsam svärdssving högg han av den ena slavfösarens huvud varpå svärdet gick vidare in i den andra slavfösarens käkben som slets loss. Innan den överlevande slavfösaren hunnit reagera hade Hæjmir med full kraft drivit sitt svärd i dennes bröstkorg och vridit om. Sekunden senare låg båda slavfösarna i en blodig hög på golvet. Ihopkrupen i ett hörn satt nu den misshandlade gubben och tittade darrande upp mot sina befriare med tacksam blick. Medan Shulaban sökte igenom de dödas kroppar och lyckades fingra åt sig deras silverdecaurer var Radagast fullt upptagen med att förbinda gubbens skador. ”Tack för att ni räddade mitt liv undan en säker död. Mitt namn är Råbald” lyckades gubben hosta fram. ”De vidriga vakterna fann sin glädje i att plåga mig på alla tänkbara sätt. Tvi för dem och tvi för Trakoriska Riket!”.

”Du är trygg nu. Vi har kommit för att frita er alla” förklarade Melobin och fortsatte att fråga om gubben kände till Steinar Björkesjö. ”Steinar” sade Råbald eftertänksamt. ”Jo, den pratkvarnen har suttit här tidigare men ni är för sent ute. Den mannen är redan död”.

Inför de sorgsna männen förklarade Råbald hur Steinar varit svårt sjuk vilket ledde till att förmannen bestämde sig för att slänga honom i döda gruvan. Därifrån hade ingen levande återvänt. Råbald lovade dock att visa männen till döda gruvan eftersom de räddat livet på honom och snart var man på väg mot den plats där den stackars Steinar slutligen verkar ha mött sitt öde.