I drömdräparnas stad
Efter återkomsten från Sumbra hade Radagast spenderat sommarmånaderna i ranzinernas dammiga gamla studiesal där han med Demens stöd studerat olika fornspråk. Kafrilerprästens omtalade visdom och Peatro Patralbas rekommendationer hade lett till att kafrilerorden på Mereld fått upp ögonen för honom och under sommaren upphöjt honom till ordensprior för Paratorna. Höstmörkret hade åter infunnit sig när Peatro Patralba kallade honom till audiens. Patralba tillkännagav i sakta mak att man i största hemlighet fullbordat bergsprofetian Vox Ranzina och att dess innehåll skulle bringa betydande inverkan på omvärlden. Utvalda ranziner hade sänts till sektens allierade i både Mereld och på de trakoriska öarna men till skillnad från övriga hade budbäraren till den andlige ledaren Shar Kishanti i Det Heliga Kishatet inte återvänt. Patralba var nu orolig att något hänt det försvunna sändebudet och att profetian kanske kommit i orätta händer, även om budbärarna fått strikta order om att förstöra sina skriftrullar i en sådan situation. Radagast insåg med ens hur viktigt uppdraget var och erbjöd sig att själv färdas till Shar Kishanti för att överlämna profetian. Patralba förklarade att det riskabla uppdraget måste ske både skyndsamt och i största hemlighet varpå Radagast sade med bestämda ord: "Jag reser vid solnedgången".
Efter att ha packat sina närmaste tillhörigheter och proviant lämnade Radagast Ranz samma kväll. Eskorterad av en båt med en av sekten betrodd roddare nådde han Tricilve på kvällen två dagsresor senare. Han sökte genast upp sin sjukstuga och spenderade kvällen med att se om lille Krilljon men även för att studera den gamla magiska spegeln som Krilljons far fallit offer för vid Cruris lömska gravfält. Spegeln hade han burit med sig sedan dess men det var först nu han förenades med den magiska kraft som besatt föremålet. Han besvärjde dess yta med en öppningsritual vilket fick spegeln att spela upp bilder för honom. Han såg en skenande vagn rusa fram och hur ett vagnshjul plötsligt bröt samman och välte säckar med grödor över gatstenarna.
Följande morgon tog Radagast en pråm till Okruzande där han införskaffade hytt på ett handelsskepp mot Albarunzia som skulle avgå samma afton. Några timmar efter att han återvänt till sjukstugan fick han ett bud om att Findigan Mogger önskade träffa honom. Väl vid Moggers anrika villa på Bitterkull möttes han av den gamla handelsmannen och Steinar Björkesjö som både var på väg ut. Radagast följde dem på deras väg mot kontoret medan Findigan förklarade att han fått höra hur Radagast var på väg med en av Moggers handelsskepp till Albarunzia och hur han vore tacksam om Radagast kunde undersöka hans uteblivna saltleveranser från gruvorna i Fokale. Radagast lovade att höra sig för om detta vilket fick den gamle köpmannen att le. Plötsligt såg Radagast hur leendet förbyttes till fasa och då han snurrade runt såg han den skenande vagnen som han tidigare sett i spegeln komma rusandes mot dem. Instinktivt föste han Findigan och Steinar åt sidan just som ena vagnshjulet gav vika och slog ner just på den plats där de tidigare stått så att grödorna spreds över gatstenarna. Steinar kom snabbt på fötter igen och skällde högljutt ut Radagast för att hans vackra höstskrud nu blivit smutsig. Findigan däremot insåg stundens allvar och fick tyst på sin ilskne svärson samtidigt som han tacksamt kramade om kafrilerprästen som just räddat livet på dem. Radagast skulle just ge sig av då han såg den. En liten randig stengroda kikade fram från en plats alldeles nära den kullvälta vagnen. Radagast kände kylan sprida sig i kroppen. Vem var det egentligen RhabdoRana hade varit ute efter? Han stoppade snabbt på sig grodan och tog farväl.
Båtfärden till Albarunzia på ön Palamux blev en behaglig andhämtning. Radagast kände genast igen kaptenen, kallad Tuppen, som även varit deras kapten under resan med svavelkonvojen mot Marjura två år tidigare. Precis som den gången verkade Tuppen nervös men denna gång visade det sig bero på att alla hans bekanta från svaveltraden hade dött eller försvunnit under mystiska omständigheter. Förutom att en vän blivit rånmördad så hade en annan hittats drunknad i kanalen och en tredje försvunnit tillsammans med hela sin besättning medan skeppet hittats drivande herrelöst i viken utanför Rakma. Radagast kände hur tuppens oro smittade av sig men visade det inte. Istället försäkrade han kaptenen om att det hela säkert bara var en olycklig tillfällighet. Resan utan vidare händelser och vid seglatsens femte soluppgång siktades äntligen Albarunzia. Ankomsten till staden var dessvärre inte vad Radagast hade hoppats på. Vid avstigning från fartyget fick han höra hur kaptenen hittats mördad. Väl iland ledde en nitisk shamasherpräst tulltjänstemännens arbete med att genomsöka de ankommandes packning efter förbjudna föremål. Radagast fick först sina örter ifrågasatta då prästen menade att medel för smärtlindring skulle konfiskeras eftersom verkligheten aldrig skulle förvanskas genom lindring. Även den magiska spegeln togs omhand eftersom speglar förbjudits av krystalokraterna, rikets ledande prästråd. Radagast suckade men blev lugnare när tulltjänstemannen lovade att återlämna spegeln vid utresa. Tulltjänstemannen förklarade slutligen hur krystalokraterna infört utegångsförbud nattetid eftersom den med ärliga avsikter inte behövde dölja dessa i mörkret.
Efter att ha fått en knapphändig beskrivning om vägen till Shar Kishantis sanningspalats vandrade Radagast genom stadens paradgator och torg där tystlåtna stadsbor försynt smög omkring, ständigt övervakade av de mörkklädda drömdräparna. Dessa moralväktare slog ner mot glädje i alla dess former och kafrilerprästen blev tvungen att undvika en konfrontation då en fnittrande man blev brutalt påhoppad av de skoningslösa övervakarna. Väl framme vid Sanningspalatset mottogs Radagast av allvarsamma tjänare som meddelade att Shar Kishanti satt upptagen i sträng bön och visade honom istället till ett kalt gästrum. En balkong gav en vacker vy över stadskärnan och skuggades av en större balkong ovanför som enligt tjänarna tillhörde Shar Kishantis sovgemak.
Efter någon timmes obekväm vila på en tunn filt som utgjorde sovplats på det hårda stengolvet fördes Radagast slutligen till en osmyckad audienssal där Shar Kishanti tog emot. Kafrilerprästen förklarade sitt ärende och bröt på Sharens önskan Vox Ranzinas sigill för att högtidligt läsa upp dess innehåll.
Lång väg gångar den vise
i ottan vandrar med ro hans fot
Den sent vakne får städse hasta
ränner otänkt till råds och blodhugg
Stjärnorna ser jag samman skrida
det femte skeppet strävar mot strand
Bogarna badar, sköljes i manblod
före detta fyra är farna
Stjärnornas såplats skall sökas av många,
få skall finna en fägrande framtid
Törstiga härar som tårar hopas
där havets stenar på solstrand smälter.
Gudarnas bann är gånget till ända,
mörker föder forntida manhär.
Ruttnade riken ömkligen rasar,
falska gudafäder faller.
Blommor vissnar, bladverk vittrar,
ur detta spirar späda skotten.
Den gamla blir gyttja, gångar i graven,
gräsligt ruttnad göder hon ungroten.
Vargarna flockas vid rosens vimplar,
ofärd brygges av flytande jorden.
Marken blöder blodig makt,
men vätskor grånar i händer röda.
Konung ser jag komma för segel,
hans anlete må ej någon skåda.
Dunklets söner rider på skummet,
åldrig ådring beslingrar åran.
Sönderslitna navet, svart som natten
fogar till enfald ekrarna fyra
Vitt är det vordet att vända hjulet,
rullar tungt över dagar som randas.
Mörkerman ser jag mäktig stånda
gräsligt fram ur gravens grotterum.
Ve den stad där vaggan stod,
djupen må dess murar sluka.
Anletet känner den bane som kommer,
svärdet bidar i svaga fingrar.
Lik lansetten glider ljudlös
spetsig ramm mot hjärterum.
Radagast tystnade och blickade upp mot den oförstående Shar Kishanti som undrade vad detta skulle betyda. När Radagast stakade sig utan att för stunden kunna dra några muntliga slutsatser kring profetians innebörd muttrade Sharen lite irriterat att det var högst beklagligt men att han givetvis ville bjuda den långväga gästen på en måltid. Den något slokörade kafrilerprästen bjöds på en spartansk portion kött vars smaklöshet endast överträffades av dess seghet. Han sköljde ner med en klunk utspätt vin varpå Shar Kishanti bröt tystnaden. "Mättnad är en flyktig och oren känsla" sade han utan att titta upp från sin måltid. "Jag förstår om ni är förvånad, men segt kött ger munnen syssla, men mindre njutning och pladder bland ätande". I den obekväma stämning som uppstått gjorde Radagast nu ett tappter försöka att byta samtalsämne och ledde in Shar Kishanti på de gudafientliga händelserna på ishavsön Marjura. Han svarade kort att omvärlden tycks fylld av oro i alla dess former, men tillade att han ansåg det förkastligt att Milackes folk fallit under trakorisk bestraffning. "Att Det Heliga Kishatet däremot skulle stödja ett uppror är bara olyckliga rykten utan sanning. Vi skall inte blanda oss i grannrikens tvister utan ser viktigast i att hålla rent i vårt eget rike och det egna folket fritt från synd". Dessutom menade han att det Trakoriska riket trots allt verkade ha insett sitt misstag att sätta kondottiär Cymba da Skugre vid makten på Trinsmyra. "Att dräpa bybor och bränna deras vinterförråd i jakten på upprorsmännen i Hymbergond var knappast förnuftigt. Rykten talar om att Kakralgus Piknäsa har återinsatts och Da Skugre avskedats för att hindra ett fullskaligt krig".
