I skuggan av Trakorien

Nästan två veckor hade gått sedan zepelonden med äventyrarna hade lämnat Sfärernas Centrum bakom sig. Sydanvinden hade under färden varit ostadig och det var en befrielse för alla när man åter såg den Paratornska kustlinjen breda ut sig framför luftskeppet.

Lättnaden över att vara tillbaka i hemtrakten förbyttes snart till oro när farkosten svävade in över Bralorge och man i skymningsmörkret närmade sig de rykande ruinerna efter vad som tidigare varit familjen da Ollachs gård. Hæjmir  vrålade ursinnigt och efter att man nödlandat på ett av den förstörda gårdens tillhörande sädesfält rusade han mot husgrunden tätt följd av sina medresenärer. I askan efter byggnaderna fann man flera svårt brända kroppar men efter en genomgång kunde man konstatera att inga av dem verkade tillhöra Selisia och Ulvric. Corvin drog till sig de övrigas uppmärksamhet och pekade mot resterna efter huvudbyggnadens öppna spis där någon målat ”Död åt landsförrädare” med blodröd färg.

”Den som gjort det här skall dö!” predikade Hæjmir och började genast planera för vilka granngårdar som skulle besökas och förhöras. Radagast påminde honom om att man saknade riddjur vilket gjorde saken onödigt trög. Han föreslog istället att man skulle återvända med zepelonden till Tricilve och där skaffa hästar och utrustning för att ta upp jakten på förövarna.

Sagt och gjort gick man åter ombord på luftskeppet och några timmar senare styrde man i skydd av mörkret in mot huvudstaden och landade på en äng där man möttes upp av en andfådd och skakad Findigan Mogger.  ”Tack och lov att ni äntligen är tillbaka! Mina tjänare har hållit er återkomst under bevakning eftersom jag genast måste tala med er. Något fruktansvärt har hänt! För några dagar sedan blev Steinar arresterad och bortförd av Digeta Longa, åtalad för riksfientlighet vid domstolen i Fam Kvalvi. Hæjmir! Jag hörde vad som hänt gården. Din fru och barn är i säkerhet och jag håller dem gömda hemma i villan”.

”Ta mig genast till dem” svarade Hæjmir förtröstansfullt och medan besättningsmännen började montera ner zepelonden för att med vagnar frakta delarna till en lagerlokal begav man sig obemärkt in i Tricilve genom en sämre bevakad stadsport.

”Jag förstår inte vad det är som pågår” fortsatte Mogger medan man åter vandrade upp mot trävillan på Bitterkull. ”Härom natten fick jag ett oväntat besök hemma i villan av Praanz da Kaelves underordnade Nin Hallaska som förklarade att ni var i fara och att hon behövde träffas omgående. Jag förklarade för henne att jag inte visste vart ni befann er men hon räckte ändå över en pergamentbit och sade att hon skulle befinna sig där de närmaste dagarna”. Mogger räckte över en lappen till Radagast just som man kom in genom träportarna i Moggers hem. Radagast läste medan Hæjmir rusade i famnen på sin hustru och son. Glädjen över att trots allt få återse dem var enorm och det tog flera minuter innan Radagast åter fick komma till tals.

”Nin Hallaska skall tydligen befinna sig på tavernan Gamle Mås nere i hamnkvarteren” konstaterade kafrilerprästen och visade lappen för de övriga. "Kan det vara en fälla?" undrade Hæjmir misstänksamt men efter att ha diskuterat saken ytterligare så insåg alla att man var tvungna att höra vad Nin Hallaska hade att säga.

En promenad senare genom stadens trängre farleder klev man in på den snuskkantade tavernan Gamle mås som låg ett stenkast från pråmkajerna ut mot Okruzande. Trots att klockan sedan länge passerat midnatt var storsalen välfylld av allt från nattvandrande glädjeflickor till berusade bönder och sjömän från både när och fjärran. De nyanlända lyckades trots folkmyllret skaffa sig ett bord och slog sig ner med en runda stärkande drycker. Man skulle just skåla för Herr Mogger som räddat Hæjmirs familj undan våldsmännen på familjens gård då en figur med uppfälld kåpa steg in genom ytterdörren. Hæjmir kände, trots munderingen, genast igen Nin Hallaska som han först blivit bekant med på Marjura. Hon såg sig nervöst omkring och steg sedan fram till bordet, satte sig ner och sade lågmält:

"Mina herrar! Praanz har sänt mig. Våra liv är i fara!"

Hon började berätta hur hon och Praanz da Kaleve fortsatt undersökningen kring vapensmugglingen på Marjura och att det varit av stor vikt att lokalisera vem rikets fiende var som försökt förse upprorsmännen på ön med vapen. Kort därefter hade de oväntat och utan anledning blivit bortkopplade från fallet och en hemlig rapport, där skulden lades på adelsmän från Milacke, dök upp från ingenstans och offentliggjordes vilket sedan dess lett till svåra motsättningar mellan milacker och trakorisk milis på grannön.

"Redan från första stund misstrodde vi den officiella linjen om kopplingen till Milacke och ansåg det vara en uppdiktad historia för att dölja en verklig fiende. Trots att vi var bortkopplade från fallet fortsatte vi därför undersökningen i största hemlighet".

Hon vände sig därpå mot Hæjmir och Radagast och förklarade hur förhören med dem inte lett någonstans samt att man inte kunnat tvinga till sig mer information genom att gripa dem eftersom uppdraget inte längre varit officiellt för Digeta Longa.

"Istället lyckades vi pumpa Steinar Björkesjö på information. Denne erkände utan större tvekan hur han sett Radagast och två numera avlidna män vid namn Morgain och Dyrgil, frakta smuggellasten från Arhems hamn till värdshuset Junker Hildurs där man i samråd med värdshusvärdens son Rurik och svågern Guster Svartskäkta fört lasten mot Svartskäktas gård när man ertappats av rikets snapphanar. Steinar svor dyrt och heligt att han vidare inte kände till lastens ursprung vilket bekräftades av färdlistor från hamnkontoret i Okruzande. Björkesjö hade nämligen börjat resan mot Arhem på ett fartyg som förliste under resans gång och ensam räddats till det skepp med vilket ni gemensamt anlände till Arhem. Eftersom hans tillhörigheter därmed gått förlorade i djupet vore det högst osannolikt att han ursprungligen varit inblandad i smugglingen vilket lämnar er som utpekad Radagast. Jag måste säga att jag är mäkta förvånad över hur en av Kafrilernas präster far med såpass unken vanheder".

"Nåväl, gör inget försök att förneka er skuld. Jag och Lugal Da Kaelve har redan listat ut vem ni jobbat för. Vid ett besök hos Tricilves prokurator Fingal da Primera stod sambandet snart klart då både ni själv och de män som Herr Björkesjö pekat ut, fått färdbevisen till Marjura utfärdade genom handelshuset Shakello."

"Med dessa uppgifter hade vi enats om att lägga fram bevisningen för vår överordnade inom Digeta Longa och Da Kaelve var som bäst i färd med sin skriftliga utläggning för att styrka begäran om husrannsakan hos Shakello då hans hem stormades av soldater från lagberättarnas ministerium Mana Friga. Da Kaelve lyckades undkomma i sista stund och håller sig sedan dess gömd i Okruzande."

"Genom sökningar i mitt kontaktnät har jag lyckats få fram att det utlysts arresteringsorder på Praanz da Kaelve och mig själv med medbrottslingarna Hæjmir da Ollach, Steinar Björkesjö och Melobin den Vackre för planlagda riksfientligheter och krigsförbrytelser i samband med Marjurakrisen som gav upphov till Arhems fall och sålunda rikets frysta svaveltillgångar. Detta är ytterst allvarliga anklagelser som dessutom verkar ha läckt till diverse uppviglare i Tricilve vilket troligtvis är orsaken till den lynchmob med uppretade trakorier som tidigare i veckan angrep Da Ollach´s familjegård i Bralorge och brände ner den till grunden."

"Vi måste ha kommit en obekväm sanning på spåren och nu vill någon se oss undanröjda. Jag vill att ni följer med mig till värdshuset Salta Gasten i Okruzande där jag skall möta Herr Da Kaelve. Vi måste finna svaren på Shakello´s inblandning för som läget är nu går ingen av oss säk..."

Hallaska tystnade och såg bort mot ingången där en lång och senig man just kommit in genom dörren. "Cymba da Skugre" viskade hon med darrande röst. "Vi måste genast härifrån. När jag reser mig upp och springer måste ni följa efter". Sekunden senare flög Nin Hallaska upp med sådan fart att bordet välte. Ett enormt brak och ljudet av dryckeskärl som slog i golvplankorna ljöd samtidigt som hon trängde sig förbi den senige mannen i dörren.

Hæjmir, Radagast, Melobin, Elmrick och Corvin kom alla hastigt på fötter och följde Nin Hallaska ut genom dörren förbi den oförberedde Da Skugre som Hallaska fått omkull i flykten. Hæjmir som fick en skymt av Da Skugre kände, trots att åren gått, igen honom.

Utanför tavernan väntade en trupp med ett tjugotal soldater tillhörande Mana Friga. Oförberedda på tumulten tog de upp jakten på de flyende och beordrade dem förgäves att stanna på Mana Friga order. Da Skugre som ilsken kommit på fötter höjde istället sitt armborst. Projektilen for ljudlöst genom sommarnatten och träffade Nin Hallaska som sårad föll till marken.

”Svik mig inte!” hördes Nin Hallaska röst eka långt bakom dem innan Da Skugre nådde fram till henne och med sin dolk kallblodigt tystade henne för gott. Panikslagna sprang sällskapet så fort benen bar och snart hade man lyckats skaka av sig förföljarna i hamnkvarterens snåriga gränder.

Efter några minuters andhämtning begav man sig ner mot pråmkajerna och efter en kort förhandling om resekostnaden roddes pråmen taktfast över mot anslutningshamnen i Okruzande.

Hæjmir satt under överfarten försjunken i tankar. Cymba da Skugre hade tjänstgjort i ett trakoriskt elitförband under invasionen av Marjura för cirka femton år sedan där han bar ansvar för de snapphanar som mördade Hæjmirs mor och syskon när hans far varit ute i kriget och han själv var på hemväg från skogen där han plockat ved. Han minns fortfarande hur han i gläntan nära gården hade fått syn på Da Skugre och dennes män just som de genomförde massakern och Da Skugres känslokalla flin hade sedan dess härbärgat i hans mardrömmar.

Tankarna avbröts med att pråmen gjorde en lätt duns in i en av Okruzandes bryggor och snart hade man hittat fram till Värdshuset Salta Gasten där Praanz da Kaelve skulle befinna sig. Värdshuset var svagt upplyst och av värden fick man höra att en man med Da Kaelves utseende brukade hålla till där på dagarna men att han inte var gäst i något av rummen. Eftersom ingen i sällskapet hade sovit sedan gårdagen beslöt man sig för att ta in i ett av husets sovgemak och efter en på förhand uppgjord vakthållning vaknade alla utvilade. Man skickade ner Radagast i storsalen där Da Kaelve snart dök upp och tillsammans gick man tillbaka till det hyrda rummet. När alla samlats berättade Hæjmir de dystra nyheterna om Nin Hallaskas öde varpå Da Kaelve såg märkbart bekymrad ut.

”Jag antar att Fröken Hallaska hann informera er om det senaste skeendet? Genom att dra i diverse trådar hade hon lyckats få kontakt med en ämbetsman inom Mana Friga som mot lämplig ersättning skulle bistå oss med information om vem som ligger bakom arresteringsordern mot oss. Själv är jag alltför välkänd i trakten kring Tricilve så det vore nog bäst om ni gick till mötet med ämbetsmannen i mitt ställe”.

Sällskapet tvekade. Skulle man verkligen sätta sig själva på spel för att hjälpa Da Kaelve? Hæjmir skakade på huvudet och sade till Da Kaelve: ”Jag är lika efterlyst som er själv och tänker därför ej heller riskera mer än er och detsamma gäller Melobin här” konstaterade han. Radagast var som vanligt mycket tveksam till uppdraget men efter att ha blivit lovad att följa efter Elmrick och Corvin på avstånd så gick han tillslut med på planen.

Nästkommande natt gav man sig iväg mot den gamla skeppsdockan utanför Okruzande till vilken mötet med ämbetsmannen hade bestämts. Med sig hade Corvin och Elmrick en liten säck med guldmynt som Da Kaelve försett dem med för att lösa själva affären. Radagast som höll sig några hundra meter bakom stannade vid sista husknuten i Okruzandes hamnkvarter och såg de två andra försvinna bort i den glesa växtligheten som skiljde staden från skeppsdockan. Corvin och Elmrick konstaterade snabbt att platsen var öde trots att endast ljuset från natthimlen lyste upp området som innehöll rester från gamla handelsfartyg och fiskebåtar som tagits iland för underhåll och reparation. Tiden gick och männen märkte sig smått frusna av den kyliga havsbrisen samtidigt som de hörde stadsvakten borta i bebyggelsen gå sin rond på bryggorna.

När klockan närmade sig midnatt hade männen just beslutat sig för att ge upp då de hörde ljudet av en hästdragen vagn som närmade sig i gruset. Kusken såg gammal och sliten ut och verkade först ha kört fel men när han fick syn på Corvin och Elmrick lät han vagnen närma sig sävligt och väl framme vid dem väste han ”Är ni här för informationen?” varpå Corvin svarade ja.

Helt utan förvarning gjorde kusken ett tecken bakåt i vagnen och fyra grovbarkade män hoppade fram och gjorde kusken sällskap genom att anfalla Corvin och Elmrick med sina dolkar. Radagast som på håll uppfattade vapenskramlet begav sig i rask takt till undsättning. Elmrick hade just sänkt sin första motståndare när en kraftig ljusstråle slog in i huvudet på en av de övriga och snart hade man med hjälp av Radagasts distansattacker dräpt de fyra skurkarna. Kvar stod den darrande kusken som Corvin slet tag i. ”Vem har sänt er!” skrek han och fick till darrande svar ”jag vet inte, det var mannen utan ansikte”. Hur Corvin än skrämde upp kusken så var detta all information han fick samt att den ansiktslöse hade betalt tjugo guldtrakiner för att få jobbet gjort. Corvin greps av vrede över den ynka informationen och lät sitt vansinne gå ut över kusken med hjälp av sin Hillebard. När Elmrick och Radagast slutligen lugnat honom släpade man ner kropparna av de döda till havsbrynet och lät dem flyta iväg med havsströmmarna varpå man tog med sig häst och vagn till värdshuset där Da Kaelve, Hæjmir och Melobin väntade otåligt.

Efter att Corvin, Elmrick och Radagast redogjort för händelseförloppet nere vid skeppsdockan var de övriga mycket fundersamma. Vem var denne man utan ansikte som kusken talat om och vad hade man för otalt med honom? Hæjmir anade misstanke om att shaguliten Malek Mangus lyckats ta sig till Tricilve för att hämnas men Da Kaelve lade inte så mycket vikt vid kuskens ord utan menade istället att detta var ännu ett försök att tysta sanningen gällande smuggelaffären. Han lovade ändå att via underrättelsekällor undersöka vem mannen utan ansikte kunde tänkas vara och föreslog undertiden att övriga skulle försöka bryta sig in i Shakellos handelspalats i Tricilve för att leta bevis på vem som var rikets fiende och nu ville få dem undanröjda med alla medel.

Samma natt begav man sig tillbaka över sundet till Tricilve och mot Shakellos handelspalats i Stenstaden. Radagast som tyckte sig haft nog spänning för en kväll begav sig istället till sina prästbröder i stadens Kafrilertempel. Övriga befann sig snart utanför staketet som omslöt den pompösa byggnaden där Shakello skötte sina affärer. Två muskelösa vakter stod vid sidorna om den järnbeslagna porten, bepansrade och beväpnade med varsin Hillebard. Att slå sig förbi dem kändes som ett högst osäkert kort, speciellt med tanke på att fler vakter troligtvis fanns som förstärkning innanför husets portar. Istället tog man sig runt till fastighetens baksida som också var inhägnad med ett högt staket men som till skillnad från framsidan saknade vakter. Ett rep och änterhake senare hade alla utom Elmrick lyckats ta sig in på tomten. Elmrick hade istället försökt sig på en, enligt honom själv, perfekt avledningsmanöver genom att börja kasta stenar i närheten av vakterna på framsidan. Detta geniala drag gjorde istället vakterna misstänksamma och en av dem tog en runda kring huset för att se om något stod på. Samtidigt på byggnadens baksida hade Corvin lyckats klättra upp på en balkong på husets övre plan. Melobin och Hæjmir skulle just följa efter då de hörde fotsteg och gjorde sig stridsberedda. Striden var segdragen och snart hade även den andre vakten kommit springande för att hjälpa sin kollega med inkräktarna. Detta passade Elmrick perfekt som nu lyckades klättra över grinden och anföll de stridande vakterna i ryggen. Samtidigt på husets andra våning hade Corvin tagit sig in i en matsal. Eftersom det var mitt i natten var salen släkt vilket försvårade undersökningen och utan att finna något intressant smög han sig vidare in i ett, för stunden, övergivet kök.

Nere på gårdsplanen hade nu Hæjmir, Melobin och Elmrick lyckats dräpa vakterna och med hjälp av en nyckelknippa som den ene av dem bar i bältet låste man upp både grinden och byggnadens port . Innanför låg en magnifik hall med två dörrar i varje sida och en dubbeldörr rakt fram. Vid sidorna om dubbeldörren ledde två trappor upp till en övervåning. Melobin lyssnade och tyckte sig höra snarkningar från dörren närmast till vänster. Med dolken i högsta hugg smög han in för att tysta de sovande. I det mörka rummet låg två vakter och sov. Melobin smög fram till den första men slant med kniven så vakten istället vaknade och väckte sin kollega. Hæjmir var snabbt framme och snart var tumulten igång. Elmrick som tyckte de övriga hade läget under kontroll stod och tittade på medan Melobin fick motta flera hugg som skadade honom så allvarligt att han sökte skydd under en av sängarna. Elmrick såg upp mot trappan där Corvin, som hört vapenskramlet, var på väg ner för att hjälpa till. De båda skulle just ge sig in i striden då en annan av sidodörrarna i hallen sköts upp och ytterligare fyra vakter anslöt sig med dragna svärd. Corvin gjorde sig redo att hålla de fyra nyanlända tillbaka medan Elmrick kastade sig in i striden inne i sovrummet. Corvin lyckades i början bra med sin uppgift ute i hallen men slogs snart medvetslös varpå vakterna fortsatte in mot Elmrick, Hæjmir och Melobin. Striden blev långdragen men långt om länge gav den siste vakten upp och tvingades berätta, innan han gick samma öde till mötes som sina vapenbröder, att inga fler befann sig i huset.

Byggnaden söktes igenom grundligt och i ett arkiv fann Melobin dokument som var märkta ”Svavelvinter” som han överlämnade till Hæjmir. Corvin och Elmrick hade undertiden funnit ett kapell tillägnat gudinnan Kastyke och ett lönnrum med guldtrakiner och ädelstenar. Man packade på sig så mycke stöldgods man kunde och låste sedan huset och grinden innan man försvann från platsen och återvände till Okruzande och värdshuset ”Kungen och Svinet” där Da Kaelve förklarat att han bodde. Man fick inget svar när man knackade på Da Kaelves dörr och beslöt sig att ta in i ett eget rum och vila medan man väntade in både Da Kaelve och Radagast. Hæjmir passade nu på att titta igenom dokumenten märkta ”Svavelvinter” och kunde konstatera att vapenlasten som Radagast och hans framlidna vänner fraktat till Arhem var beställd av en man vid namn Ialsop da Kamesti.

Dagen hade nått sin mitt när Radagast dök in på värdshuset och snart var man samlade. Da Kaelve hade dock ännu inte dykt upp och man frågade nu värdshusvärden om han sett till honom. Värden berättade att Da Kaelve hade haft besök under natten av en otäck och illaluktande typ som bar uppfälld kåpa och säckväv med hål istället för ansikte. Figuren och hans två följeslagare hade gått upp till Da Kaelves rum och senare återvänd med en kista som de försvann med. ”de har alltså kidnappat honom” morrade Hæjmir och krävde att få se Da Kaelves rum. Värden gick med för att låsa upp men konstaterade snabbt att dörren var olåst. Rummet som mötte sällskapet var i oordning och bar en frän odör som gjorde Melobin uppskakad.

Efter en genomsökning lyckades Hæjmir  finna en pergamentbit dold i en tom vinflaska. På lappen hade Da Kaelve skrivit att om något skulle hända honom så skulle man söka upp Moska som höll till i Tricilve. Alla i gruppen kände till Moska från dennes tid som gycklare på värdshuset Junker Hildur i Arhem. Vad dock bara Hæjmir, Radagast och Melobin kände till var att Moska i hemlighet arbetat åt Da Kaelve och Nin Hallaska och nu var på nytt uppdrag åt dem.

Efter ännu en båtfärd över sundet som delade Okruzande och Tricilve var man på väg till Kyrkgränd som var den adress i slumkvarteren där Moska höll till. Halvvägs genom staden började Corvin och Elmrick envisas med att komplettera sina rustningar och efter ett besök hos en vapensmed var man redo att fortsätta hem till Moska. Redan från vindsvåningens utsida anade man oråd eftersom dörren stod på glänt. Mycket riktigt fann man rummet i oordning med stolar bord omkullvälta som efter en strid. På plankgolvet låg den döde Moska med en kniv i ryggen och i sitt blod hade han lyckats skriva ”Malek” vilket besannade Hæjmirs tidigare misstankar om att shaguliten var tillbaka. Vid en snabb genomsökning av rummet fann man ett lönnfack med en karta över Tricilve där Shaguliternas hus fanns markerat.

Det hade blivit kväll när sällskapet stannade framför den gamla trävillan i den förmögna stadsdelen Lexarion. Villan såg igenbommad ut med plankor spikade framför fönstergluggarna och den vildvuxna trädgården gav ett intryck av att huset var obebott. Melobin kände på grinden och konstaterade att den var låst men efter att ha håvat upp en dyrk och bearbetat låsmekanismen under någon minut gled den upp med ett dovt gnissel. Melobin gjorde tecken åt de övriga att avvakta medan han själv hastade fram genom trädgården mot villans veranda. Inget ljussken syntes mellan springorna i de igenspikade fönstergluggarna och efter att ha misslyckats att forcera låset på husets ytterdörr bestämde han sig för att söka alternativa ingångar kring byggnadens stensatta grund. Mycket riktigt fann han snart en lös sten i husgrunden och med ett vridmoment öppnades en springa till en dold entré.

Efter att ha återvänt till de övriga kunde Melobin meddela sin upptäckt och efter en dispyt kring Corvin och Elmricks ovilja att följa enkla order begav man sig i samlad trupp till lönndörren. Melobin valde att själv undersöka insidan och efter att ha varit borta en stund återkom han med besked om att korridoren innanför ledde till en stentrappa upp i huset som mynnade ut vid en lucka i golvet på ett rum.

Tillsammans smög man sig genom lönngången och upp genom luckan till rummet som visade sig vara ett vackert möblerat sovrum med en stor dunbolstrad säng som verkade oanvänd. På ett intilliggande skrivbord fann Radagast skrifter och arbetsböcker där en särskild bok fångade hans intresse. Luntan visade sig vara daganteckningar gjorda av broder Harkaton som var shaguliternas ambassadör och drottning Heneguyas rådgivare. Radagast stoppade ner luntan i sin ränsel just som Melobin och de övriga kikat ut genom sovrumsdörren som ledde ut i en svagt upplyst korridor som längre bort vek av mot vänster men innan dess innehöll två dörrar till höger och en direkt till vänster.

Melobin lyssnade på den vänstra dörren och öppnade den försiktigt efter att inget ljud hörts inifrån. En skarp stank slog emot honom lik den han känt på Da Kaelves övergivna rum på värdshuset och i trädgården hos Mogger innan dess. Radagast uppfattade med ens hur Melobin blivit likblek och lade en av Tigiwalvans lugnande välsignelser över honom som för tillfället återgav honom sansen. Corvin och Elmrick hade undertiden konstaterat att rummet var tomt sånär som på en säng och ett tomt skåp. Man smög sig därför vidare mot de högra dörrarna och efter att Radagast lyssnat insåg man att ljudet tydde på att någon befann sig där.  Plötsligt hörde man hjärtskärande skrik tillhörande Da Kaelve som kom från någonstans inne i huset. Man insåg nu att tiden var knapp om man skulle lyckas finna Da Kaelve i livet.

Hæjmir gjorde tecken åt Elmrick och menade att de båda skulle öppna dörren. Han gjorde även tecken till övriga att vänta längre fram i korridoren. Melobin gick framåt i korridoren och märkte att en trappa ledde upp mot en övervåning precis som korridoren vek av åt vänster. Här fanns också en dubbeldörr och ytterligare en dörr bredvid det som troligtvis var insidan av ytterdörren. Melobin fick fram ett rep och med sina kunskaper i fällor riggade han snabbt upp en enkel anordning för att rycka undan fötterna på eventuella fiender i trappan.

Radagast hade samtidigt gått in i rummet efter Elmrick och Hæjmir som just hade huggit ner en shagulitpräst som suttit och studerat vid en skrivpulpet i vad som verkade vara ett bibliotek. Från biblioteket ledde en dubbeldörr in i ytterligare ett rum varifrån snarkningar hördes. Elmrick reglade dörren med sitt spjut och man återvände till det övriga sällskapet ute i korridoren som inte längre befann sig där man lämnat dem. Corvin hade nämligen begett sig upp för trappan för att utforska övervåningen just som en shagulit kommit ut genom en av dörrarna och ovetande följt efter Corvin. Melobin hade lyckats gömma sig vid sidan av trappsatsen utan att kunna nyttja sin repfälla och smög därför efter shaguliten som just mött Corvin vid trappans krön. Blixtsnabbt hade Melobin fattat sin dolk och drivit den in i shaguliten som fallit handlöst baklänges nedför trappan och avlidit av tillika fallskador som de dödande huggen. När Hæjmir och Elmrick kom fram till den döda kroppen vid trappans fot såg man därför Corvin med Hillebard i tvåhandsfattning titta ner från andra våningen och Melobin bredvid med sin blodiga dolk i handen.

Hæjmir gav åter tecken åt Corvin och Elmrick som beordrades att söka igenom resten av villans nedervåning vilket visade sig vara en smakfull matsal med långbord och ljuskrona, ett tillhörande kök samt ett vackert rum bakom korridorens dubbeldörrar vars påkostade möbler och öppna spis troligtvis användes som audienssal för shaguliternas gäster.

Samtidigt fortsatte Hæjmir, Radagast och Melobin att genomsöka övervåningen vars korridor ledde till ett förråd, en blodstänkt ritualkammare och ett dissektionsrum där två shaguliter karvade i ett nyligen uppgrävt kvinnolik. Corvin och Elmrick anslöt sig just som Hæjmir satt det avslutande hugget genom en av shaguliternas söndertrasade kroppar och bakom en dörr till höger fann man en shagulit som satt och sorterade mynt i olika påsar. Shaguliten fick något mörkt i ögonen och gjorde en hastig gest i luften. Corvin och Melobin greps omedelbart av skräck och flydde ut ur huset varpå Elmrick, Radagast och Hæjmir dräpte shaguliten med en mängd hugg och kaskader av gudomliga strålar. Radagast skyndade sig därefter ut för att lugna Corvin och Melobin som efter böner och övertalning slutligen återvände med honom upp på övervåningen. Hæjmir och Elmrick hade undertiden stött på ännu en shagulit i korridoren och fortsatt in i en drogverkstad där man nedgjort en shagulit som tillverkade olika extrakt. Hæjmir genomsökte rummet och fann ett timglas med svart sand på en av de röriga arbetsbänkarna. Tankarna förde honom omedelbart till källaren med den svarta sanden i det numera skövlade järntornet och han ryggade tillbaka från denna otäcka påminnelse.

Bakom ytterligare en dörr fann man ett svartmålat rum där två shaguliter satt i sträng meditation. Efter några snabba hugg från Hæjmir  och Elmrick stod klart att de båda aldrig skulle återvända ur meditationen och man hade just stängt dörren till den svartmålade kammaren när man åter hörde vrål från en av de kvarvarande dörrarna. Hæjmir trängde in genom metalldörren tätt följd av övriga och fick se en bänk där en utmärglad Da Kaelve låg fastbältad samtidigt som två shaguliter karvade i honom med blodiga knivar och andra verktyg. En trejde man med huva och säckväv istället för ansikte betraktade de båda medarbetarna och blängde ilsket på inkräktarna genom klädnadens ögonhål. Hela sällskapet stormade fram mot Malek Mangus som knappt hann försvara sig och efter en kort strid låg de tre shaguliterna döda på golvet och Hæjmir hade skiljt huvudet från Malek Mangus kropp.

Medan Radagast lossade den hålögde Da Kaelve från arbetsbänken genomsökte Melobin, Corvin och Elmrick de sista tre rummen där de fann ett bårhus och två fångceller varav en beboddes av en pojke som shaguliterna fångat in när han försökt göra inbrott i den till synes övergivna trävillan.

Tillsammans hjälpte man pojken och Da Kaelve ut i husets trädgård innan man återvände in en sista gång för att göra slut på de sovande shaguliterna i bottenvåningen som efter all tumult hade vaknat och gjort sig stridsberedda. Slakten var skoningslös men trots att äventyrarna ådrog sig otäcka skador av de ondskefulla männens besvärjelser så stod alla vid liv när den siste shaguliten föll för Corvins hillebard. Man genomsökte villan en sista gång i jakt på lampolja och efter att ha dränkt Malek Mangus kvarlevor i denna satte man eld på både honom och de övriga shaguliterna.

I siluetten av den kraftigt brinnande shagulitboningen hjälptes man nu åt att föra Praanz da Kaelve i säkerhet hem till Findigan Mogger och redan nästa dag var både han och sällskapet återställda tack vare Radagasts läkande böner. Radagast hade under natten gått igenom dagboken som berättade om Malek Mangus ankomst och hur denne predikat hur deras mästare Shagul var återuppstånden och ännu en gång vandrare bland de levande samt hur Praanz Da Kaelve, Hæjmir, Melobin, Steinar och Nin Hallaska skulle bestraffas för att de ödelagt Järntornet och utplånat sektens rörelse på Marjura. Harkaton själv hade därpå skrivit samman mer officiella anklagelser för att svartmåla de skyldiga och med hjälp av drottning Heneguya da Trastamaras dirigerades ärendet till ämbetsmän inom Mana Friga som genast ställde ut en arresteringsorder.

Efter att ha berättat för Da Kaelve om både Harkatons dagbok och de stulna dokumenten från Shakellos vilka pekade ut Ialsop da Kamesti som ansvarig tittade Da Kaelve storögt på männen och förklarade att Da Kamesti var en högst inflytelserik person och ordensmästare i Nya Sfären sedan Kastykelärans högste uttolkare Pelarfadern Dombaticus Silmilon da Gorgema strax innan sin död instiftat detta kontrollorgan under själva Kronolaabens invigelse. Dagboken skulle bli ett utmärkt utpressningsmedel för att få anklagelserna mot gruppen ogiltigförklarade och efter att Da Kaelve samma natt återvänt från ett hemligt möte med Ialsop da Kamesti kunde han meddela att Da Kamesti själv blivit ovanligt hjälpsam så fort dokumenten från Shakellos kommit på tal och efter ett hårt samtal med regerande ämbetsmän inom Mana Friga ogiltigförklarades åtalet mot sällskapet samt att man garanterade kompensation för familjen Da Ollachs nedbrunna gård.

Han kunde även konstatera att det kungliga hovet enligt uppgift varit mycket förteget över shagulitskandalen och hennes kungliga höghet drottningen hade lyckats undkomma med blotta förskräckelsen genom att omgående ha förskjutit shaguliterna samt krävt att deras sekt skulle förklaras laglös. Det ryktades dock att de trakoriska trupper som tidigare under kvällen skulle gripa sekten och föra dem inför rätta fann trävillan nedbrunnen till grunden och broder Harkaton själv uppfläkt och hängande på grindarna med en stengroda fastkrokad i underläppen.