I skuggan av Trakorien

Steinar hade precis burit ner den sista druidkroppen till Perrima när han kände marken skälva. Sin vanliga lathet till trots rusade han ner i rummet nedanför gravkammaren där den heliga källan löpte ut och möttes av en andfådd och panikslagen Dyrgil. ”Morgain - Fällan - Helvete!” lyckades han få ur sig vilket var mer än tillräckligt för att den smått kvicktänkte ynglingen skulle förstå innebörden. När han lugnat sig och mer grundligt förklarat vad som hänt nere i grottkammaren där Morgains liv slocknat var första tanken att snarast möjligt försöka återvända ner men Dyrgil förklarade att det kokande vattnet följt honom när han klättrade upp och av schaktet att döma fanns det för tillfället inget sätt att för tillfället ta sig ner i kammaren.

Man hämtade Perrima för att höra sig för om hon visste något om den förrädiska fällan men hon förklarade sorgset att hon aldrig fått lära sig något om varken kammaren eller ens själv satt sin fot där. Eftersom det snart gick upp för alla att chansen till att Morgain lyckats överleva var minimal, samtidigt som Dyrgil kunde bekräfta blod och andra mänskliga substanser blandat med det kokande vattnet ur drakens käftar, så bestämde man sig för att ge upp. Efter en matpaus utan någon sånär matlust begav man sig åter ner till den heliga källans utflöde och fann nu att vattennivån gått tillbaka till den ursprungliga.

Steinar som inte litade på sin förmåga att klättra hissades ner av Dyrgil som strax klättrade efter och man grävde gemensamt fram det första solkorset ur den svarta vulkansanden. Dyrgil lade märke till en skeletthand som hängde ut genom drakhuvudets käftar där även slingor av ånga sipprade fram. Han hittade också sin helrustning kvarglömd sedan det förra besöket men lät den ligga tills dess att man var på väg upp igen. Steinar vred nu det första solkorset och när drakens käftar öppnats kunde man konstatera att skelettkroppen var den stackars Morgain som blivit kokad levande. Kombinationen av tankarna kring Morgains grymma öde och det faktiska liket blev för mycket för den ovane Steinar som kastade upp den senaste måltiden i rummets hörn. Efter att han hämtat sig tillfälligt gick de tillsammans igenom den dödes tillhörigheter och fortsatte sedan in igenom gången till den förrädiska skattkammaren.

Steinar som genast förstod sammanhangen mellan solkorsen grävde nu fram det andra bronshjulet ur sanden men blev panikslagen när han vridit hjulet och drakens käftar på nytt började slutas. Livrädd för att själv sluta på samma kokta sätt som sin tidigare kollega slängde han sig ut genom käftarna som sekunderna senare slog igen. Dyrgil hade undertiden funnit det sökta vaxljuset men istället för att söka igenom rummet efter fler skatter tände han det direkt. Först hände ingenting mer än att den klara lågan kastade ljus på salens väggar men just som han började tveka på ljusets övernaturliga krafter började världen omkring honom att sakta falla sönder och han befann sig plötsligt i ett tomt mörker där en dammhöljd stig lät honom singla ner likt ett höstlöv, ner till riket där allt har sitt slut.

Vid sidorna av honom såg Dyrgil skuggor av de som troligtvis var förbrukade själar som förpassats hit utan chans till återvändo. I ett hastigt ögonblick tyckte han sig se Morgains ansiktsform på en av de förbipasserande men ingen av dem fann längre något att säga. På avgrundens yttersta botten befann han sig på stranden till en mörk flod där bleka varelser förvirrat vandrade omkring som i sömngång. Han vandrade långsamt nedför stranden, ledd av det märkliga ljuset och fann till sin förvåning druiderna sitta där. Likgiltigt stirrade de på honom när han ropade efter Perrimas syster Girinda och med en blick lika tom som hennes enformiga och känslolösa röst frågade hon varför han kommit till henne.

Istället för att presentera sig började Dyrgil genast fråga ut den döda kvinnan om vem som bragt henne och de andra i klostret om livet. ”Mörkret förrådde oss druider i vår sömn” svarade hon. ”Blott min älskade Melobin saknas här på stranden. Kanske lyckades han undkomma det mörka?”.

Dyrgil funderade och började fråga kvinnan om vem Melobin var men fick inga klara besked men när han nämnde Perrima vid namn svarade kvinnan ”Min syster, Perrima måste kalla på jättarna innan allt är förlorat. Jättarna skyddar oss alla från evigt mörker”.  ”Finn Melobin! Kanske lever han än och kan förtälja om vårt grymma öde”.

Dyrgils ljus fladdrade plötsligt till och han märkte en man komma gående längs strandkanten. Han utstrålade inte samma meningslöshet som de döda och trots att hans ansikte doldes av en kappa med fördragen huva skymtades ett roat flin i hans ansikte.

”Druidernas dagar var ändå räknade” avbröt han. ”Varför kan man undra? Varför dräptes den försvarslösa sekten vars enda plikt var att vakta isen? Vad kan de möjligen åstadkommit för att dra sådan olycka över sig? Kanske som skorpionen stack grodan halvvägs över den blåsiga sjön så de båda gick död till mötes? Kanske var det bara en del i naturens gång…”

Dyrgil uppfattade mannen som obehaglig, flera gånger värre än själva platsen där han hamnat och frågade vem mannen var. Plötsligt utan att röra sig befann sig mannen precis vid Dyrgils öra och viskade ”Nu är det hög tid att du vänder hem! Farväl och på återseende!” innan han blåste ut det magiska ljuset. Dyrgil föll genom tomheten i något som kändes som en evighet  tills han slutligen landade med ett stort plask. Han tackade sin mor för att han trots sin ovilja till vatten tvingats lära sig simma som liten och simmade upp till ytan. Han befann sig tillbaka i den heliga källan inne i kmordaklostret. Omtumlad möttes han av Perrima och förstod att tiden som för honom känts som en evighet bara berört sekunder i den levande världen.

Steinar hade undertiden försökt klättra tillbaka uppför schaktet men utan Dyrgils hjälp hade han halkat och rasat ner mot den underjordiska sjön nedanför. I sista sekunden hade han lyckats slita tag i en del av ett gammalt nät som satt precis ovanför vattenbrynet och höll sig skrikande kvar där tills Perrima och Dyrgil kom för att hjälpa honom upp. Förvånad över att återse Dyrgil började han ifrågasätta händelseförloppet från det att han blev instängd i skattkammaren.  Dyrgil berättade ingående vad som hänt och om resan till dödsriket Dimhall, Girindas ord och den otäcke mannen som faktiskt lyckats skrämma upp hans annars rofulla lugn.

Bestämda över att på nytt försöka återvända till skattkammaren bakom drakhuvudet började man åter bearbeta solkorset men förstod snart att mekanismen gått i baklås och att rummet bakom för all framtid var förseglat. När man återvände till den väntande Perrima reagerade hon genast på att det magiska ljuset var använt. Dyrgil började glatt förklara om hur han tänt ljuset varpå Perrima blir helt ifrån sig och förbannade den enfaldige dvärgens klåfingrighet. Enligt henne hade hans agerande kastat honom in i mysterier som han varken kunde förstå eller var skapt att beträda. Hon lugnade sig något och blev mer lättad när han fortsatte berättelsen och gav Perrima hälsningen från den döda lillasystern. Utan att ödsla tid begav hon sig därpå upp i utkikstornet där hon blev stående i strikt meditation. De andra hann precis upp ur gravkryptan när de häpna fick höra hennes locksång, närmast jämförbar med jojk.

Efter att begravningsceremonin med de döda var avklarad avslutade man dagen med en sen middag innan alla slog sig till ro under sovfällarna. Både Dyrgil och Steinar vaknade till kring midnatt av ljudet från tunga kliv på utsidan. Kanske var det jättarna som hört sången och anlänt? Mycket riktigt fann man en enorm isjätte i ljuset av en enorm fackla, talandes med Perrima. Efter att han förstått att alla klostrets tidigare invånare nu var döda gick han ner på knä och håvade fram en färggrann ask ur sin ränsel som han överlämnade till Perrima. ”Min plikt är nu uppfylld” dånade hans avgrundsdjupa stämma och just som han pulsade bort igen vände han sig om och betraktade den lilla människoskaran innan han i några korta fraser lovade att komma till deras undsättning om de åter lockade på honom.

Konturerna av jätten försvann i den hårda snöblåsten och Perrima kikade ner på asken han överlämnat. Inuti fann hon en medaljong formad som ett ansikte i vit sten. Hon berättade för de övriga att hon endast  hört talas om denna relik i kmordadruidernas gamla sagor och hur dess kraft kunde vrida alla dess osanning ur världen. Hon trädde andaktigt halslänken över huvudet och i en tystlåten bön svor hon att beskydda amuletten.

När morgonen åter grydde gjorde man sig redo för avfärd mot Gusters gård där man hoppades finna honom och genom övertalning lämna av det efterlysta smuggelgodset. Perrima som sedan barnsben vandrat fjället kunde utan problem leda vägen från kuskbocken på släden. Dyrgil och Steinar var båda glada att äntligen vara på väg från det ensliga klostret som både kostat kmordasekten och deras kumpan livet. Efter en dagsfärd över gnistrande glaciäris och oväntad medvind slog man läger och efter en händelselös natt styrde man kursen mot gården dit man förväntades anlända sent på natten. Utan förvarning slog de lömska väderkrafterna åter om och ett snöoväder drog fram över landskapet. Som att detta inte var nog skar djävulska ylanden genom natten och oroligt lät man dragdjuret öka takten samtidigt som man såg sig omkring efter den flock vargmän som tidigare jagat släden ur kurs. Istället för vargmännen galopperade fem vitpälsade varelser på ulvar fram genom den djupa snön. Steinar träffades lindrigt av en vinande skur pilar men Perrima skrek högt efter att ha blivit träffad i ryggen.

Dyrgil hade snabbt fångat upp sin yxa och svingade iväg den mot en av vitpläsarna. Hugget träffar varelsen och klöv dess ryggrad vilket bidrog till att fienden föll förlamad från den rasande ulven. Steinar försökte undertiden lyfta en lår med vapen för att dels kasta på fienden men samtidigt för att öka hastigheten. Tyvärr lyckades hans klena kropp inte lyfta den tunga lådan och missnöjd med livet gav han upp försöket. Perrima besvarade beskjutningen och vävde en kraftfull köldvåg med händerna som splittrade närmsta anfallarens bröstkorg varpå väsentliga kroppsvätskor frös till is. Didra skulle precis hugga efter en av de kvarvarande vitpälsarna när några snabba vingslag hördes från natthimlen och i nästa sekund ett gastkramande skri varpå en stor och otydlig varelse slog ner i vagnen och grep tag i henne. Dyrgil hann trots överaskningsmomentet att skicka ett kraftigt hugg mot den suddiga besten och slet upp ett djupt sår i dess buk. Till svar fick han ett ilsket vrålande och en dusch frätande syra som sakta åt sig in i hans frusna ansikte. Han ryggade tillbaka samtidigt som varelsen i släden lyfte med Didra och lämnade en blodpöl på slädens golv. Perrima som sett djuret bära iväg med danserskan skrek högt och drog i tyglarna för att få stopp på släden. ”Neeej!” ropade Dyrgil och Steinar i kör och hänvisade till de tre kvarvarande pälsvarelserna som nu angrep med träklubbor. Lyckligtvis lyckades Steinar kasta sig undan sin angripare medan Dyrgil och Perrima fick motta varsitt slag. Dyrgil svarade genom att med yxan hugga sin fiende i halsen så djupt att dess nacke bröts. De sista varelserna ansåg sig nu underlägsna och tog till flykten från ekipaget. I facklornas sken undersökte man Didras öde men fann bara kraftiga blodspår som förmodligen betydde att den flygande besten gjort slut på henne.

Skadade men ännu vid liv fortsatte sällskapet den sista biten genom snö och blåst och kom efter knappt en timmes färd äntligen fram till Gusters gård. Glädjen förbyttes snabbt till en måttlig uppgivenhet när det visade sig att ingen var hemma på gården. Frusen och trött tog sig Dyrgil in genom ett fönster och fann snart en nyckel att släppa in de övriga med. Dragdjuret med släden lämnades förtöjd på utsidan och efter att ha värmt upp huset med en varm brasa tog man sig för av husets sköna sängbäddar. Perrima grät sig till sömns över den försvunna Didra trots att Steinar gjorde sitt bästa för att trösta henne. Dyrgil funderade på om det varit så genomtänkt att sova på gården. Visserligen hade man i kylan och blåsten inget större val än att stanna kvar men Gusters frånvaro kunde mycket väl bero på att han gripits av snapphanarna. Snart tog sömnen överhanden och den fundersamme dvärgen somnade in.

Kommande morgon sökte Dyrgil och Steinar igenom gården i ljuset från morgonsolen. Under halmen i ladugården fann man i ett hörn en gömd lucka som ledde ner i ett dolt källarutrymme. Man bestämde nu att en gång för alla lasta av smuggellasten i källaren och efter några timmars slit var släden äntligen tom. Den första tanken var nu att återvända till platsen där man under gårkvällen blivit anfallna för att leta spår efter den försvunna Didra. Planen kom dock av sig när man insåg att nattens snöfall raderat ut alla möjligheter att finna spår och istället gav man sig av mot Arhem för att finna Radagast och samtidigt söka vård åt Perrima i shagulitkyrkans sjukstuga. Perrima förklarade under redan till staden att hon helst ville att man höll tyst om de döda druiderna och händelserna i klostret. "Kmorda brukar i regel inte hämnd som ett verktyg men på kontinenten fick jag lära mig talesättet, hämnd utspisas bäst när den lagts på is, vilket känns passande för min sak" avslutade hon.

Vid dagens mitt anlände man åter till Arhem som man lämnat bakom sig för över en vecka sedan. Efter att ha stannat vid sjukstugan med den skadade isdruiden kunde man konstatera att Radagast inte längre befann sig där. Svavelkonvojen som man färdats med till ön hade sedan gårdagen återvänt söderut och på värdshuset igenbommade port satt ett spikat pergament som förkunnade ”härbärget Junker Hildur - stängt på anmodan av prokurator Gottard da Melse i väntan på utredning för riksfientlig verksamhet.