I skuggan av Trakorien

Morgonen grydde på den förste i nusin, årets näst sista månad. Den klarblå skyn som välkomnat äventyrsskaran under deras första dag i den kylslagna kustbyn Arhem låg lugnt kvar över himlavalvet. Efter ett tidigt morgonmål på Junkern Hildur kom Rurik som avtalat för att möta upp. I släptåg hade han sin morbror Guster som ägde gården dit smuggellasten nu skulle fraktas. Utanför värdshuset hade de båda männen ställt ifrån sig en stor släde som drogs av ett långhårigt djur som mest liknade en slags buffel men som istället för klövar hade kraftiga klor under alla fyra benen. Rurik förklarade att detta märkliga djur kallades karsonoxe och att vagnen man tidigare använt skulle vara till föga hjälp i vildmarkens snömassor.

På värdshuset innegård lastade männen om lårarna från vagn till släde samtidigt som Steinar och Dyrgil ursäktade sig med att de behövde inhandla lämpliga kläder för utflykten. Efter att ha insett att inga handelshus ännu hade öppnat för dagen kom de smått bedrövade tillbaka men fick av Guster låna en rejäl isbjörnspäls att värma sig under.  Han kastade också över en illaluktande flaska till Morgain. ”Bäst att ni sydlänningar smörjer er med det här så ni inte fryser ihjäl” manade han och förklarade sedan att oljan kom från samma typ av djur som drog släden och var trots sin vidriga stank det bästa medlet mot kölden.

Steinar var inte speciellt förtjust varken i smörjmedlet eller i tanken på att färdas i vildmark och klagade hela tiden högt och tydligt på hur han inte var ämnad att röra sig utanför civiliserad terräng. Släden med det omaka sällskapet gled österut genom några kvarter välbyggda och snötäckta bostäder och vid Shagulitkyrkans sjukstuga som låg längsmed floden Loberans stannade man tillfälligt för att släppa av Radagast som denna morgon bestämt sig för att byta dagens smuggelfärd mot ett besök hos sin nya bekantskap, prästinnan Listeria.

Halvvägs ur staden möttes de morgonpigga äventyrarna av en begravningsprocession. ”Änkan Mogger” suckade Guster med visst medlidande. ”Hennes man från södern gick under med ett av skeppen från er konvoj. Tragiskt med tanke på att hon sitt utseende till trots ändå lyckades finna någon”. Samtidigt hade Steinars klagan tystnat tvärt och han kröp försiktigt ner under isbjörnspälsen för att om möjligt dölja sin skuld till änkan Moggers stora sorg. Morgain som kände av Steinars plötsliga ängslan tog tillfället i akt att skrämma upp honom ytterligare och började högt och tydligt ifrågasätta ynglingens beteende så till den höga grad att änkan Mogger tittade upp på honom, kanske för att än en gång få höra honom utropa ”Steinar” som även var namnet på den man som nu försatt henne i denna gränslösa sorgestund. Morgain och änkan tittade fundersamt på varandra en sekund innan blickarna skiljdes åt och färden längs vägen fortsatte.

Så snart man lämnat Arhem bakom sig fortsatte färden österut mot Gusters gård som låg halvvägs till den marjuriska grannbyn Bethra Zur. Guster spände sitt armborst och förklarade att vildmarken på Marjura var till bredden fylld med faror där pälsödla, ulv och istroll bara var en del av vad en ouppmärksam besökare kunde råka ut för.

Strax före lunchtid bröts lugnet i släden av kraftiga vingslag från ovan och en mörk skugga täckte det högt stigna solklotet. Morgain blickade upp men hade aldrig tidigare sett en drake och blev därför fullständigt mållös. Dyrgil drog blixtsnabbt sin yxa, redo för strid medan Steinar låg och darrade under pälsen. Man följde ormens färd genom luften men utan att fästa någon uppmärksamhet till släden och dess passagerare fortsatte den sin morgonflygning över vinterlandskapet.

Efter ytterligare någon timme bestämde man sig för att stanna och äta. Just som man tagit sin första tugga på den medhavda måltiden, och efter att Morgain gång på gång hetsat Steinar att följa med honom på jakt, hördes ett dovt ylande. Från en kulle på andra sidan den snötäckta slätten kunde man urskilja en figur som snabbt blev till ett tiotal. ”Förbannat! Snapphanar!” fräste Guster. ”Någon måste ha tipsat dem!”.  I nästa sekund galopperade de ylande vargmännen mot ekipaget. Morgain, Dyrgil och Steinar kastade sig alla upp på släden men istället för att följa deras exempel sade Guster med bestämd röst ”Tyvärr blir vi trots allt tvungna att tacka nej till varorna” och innan någon hann reagera hade han smällt till karsonoxen så att den i rask takt gett sig iväg med sina olyckliga resenärer.

”Det var ju hyggligt – vad gör vi nu?” lyckades den nu bittre Morgain få fram utan att egentligen vänta sig något svar. Han grep efter de frusna tyglarna och tittade bakåt men man såg inte längre skymten av Guster och Rurik som antagligen kamouflerat sig i snön. Istället hördes rasande skall och uppmaningar från snapphanarna att ”stanna i det Trakoriska rikets namn”.  Morgain som lyckats få kontroll över dragdjuret styrde nu släden mot en brant sluttning och precis som han hoppats på lyckades oxen få grepp med sina klor och släpade, trots halka, släden uppför branten. Väl uppe hörde man snapphanarnas ilskna morranden eftersom de saknade möjlighet att fortsätta jakten uppför den hala klipphällen. Alla skrattade i en blandning av upprymdhet och frigjord ängslan över att man gjort sig av med förföljarna men insåg i nästa sekund att man nu befann sig uppe på glaciären, vilsna utan vare sig karta eller riktmärken.

Man lät djuret dra släden i långsam takt samtidigt som det funderades på vad man skulle ta sig till härnäst. Utan att först märka det hade vädret börjat slå om och innan man visste ordet av befann man sig i en rasande snöstorm. Den klent byggde Steinar somnade snabbt in under pälsen medan Dyrgil lyckades hålla stånd några minuter innan han svimmade i ovädret. Morgain klättrade upp på dragdjurets rygg och tryckte ner kroppen i djurets långa päls där även han till sist somnade in.

Morgain vaknade till av att han låg på marken i en snårig och snöklädd glänta där dimman låg tät. Han såg ingenstans de andra i sällskapet eller dragdjuret med släden. Plötsligt kände han känslan av hur något befann sig bakom honom och när han snurrade runt gled tre figurer fram ur dimman med långa kåpor som dolde deras ansikten. Alla tre bar knivar som blixtrade i månskenet och innan Morgain har hunnit på fötter märkte han sig själv vara obeväpnad. Just som han skall börja fly nerför stigen träffas han av ett hugg i armen från den närmaste kniven och skadad flydde han med de mystiska figurerna hack i häl. Skogen tog slut och han stannade till. Framför sig såg han nu en bro som ledde ut i dimman och långt borta skymtades ett torn varifrån plågade och ångestfyllda skrik  hördes då och då. Han kastade sig ut på bron och sprang tills bron plötsligt gav vika och han föll handlöst tills han plötsligt vaknade med ett ryck.

Han befann sig inte längre i drömmen utan såg istället en suddig men bekant figur som ropade ”Didra, de vaknar nu”. Tillsammans med Dyrgil och Steinar låg han nedstoppad under tjocka björnskinnsfällar. När synen kommit tillbaka såg alla att figuren som ropat var den vackra Perrima som Morgain tidigare mött på resan till ön. Hon berättade att hon tillsammans med Didra var på vandring till Kmordas isolerade klostergård  uppe på berget Biletand. Morgain tittade sig omkring och såg snabbt att oxen och släden fanns välbehålla i närheten. Dyrgil klagade på smärtor i sin ena fot och Perrima konstaterade snabbt att den hade förfrusit under snöstormen men att ett bad i klostrets heliga källa skulle läka den utan problem.

Så bestämde man sig för att följa kvinnornas färd till Kmordas kloster som låg beläget på bergets nordsluttning. Hela sällskapet trängdes på släden som gled fram över de frusna vidderna samtidigt som det vita skenet avtog vid horisonten. Morgain kämpade med Steinar både länge och väl om kvinnfolkets uppmärksamhet vilket mest slutade upp i barnsligt småkiv men inte utan att Perrima fått upp ögonen för den stilige Steinar och hans högtravande nonsens-prat.  Dyrgil och Steinar hade båda dragit på sig rejäla förkylningar men var trots rinnande näsor och torra hostningar glada för att nu slippa stanken från karsonoljan. Perrima berättade under färden om sin iver att få återse sin lillasyster Girinda som bodde i klostret men var samtidigt förvånad över att varken systern eller någon annan från klostret kommit till Arhem för att möta henne.

Framåt kvällen slog man läger längsmed en stig som ledde uppför det vindlande berget och vid det sena kvällsmålet fortsatte Perrima att berätta om sitt liv och hur hon och hennes syster redan som små blev omhändertagna av klostrets druider. Flickorna hade från början levt ensamma med sin far, en marjurisk bonde, eftersom deras mor dog i barnsäng när Girinda föddes. När han flera år senare själv låg för döden bad han druidernas äldste att fostra flickorna vilket också skedde. Perrima tröttnade snart på det strikta klosterlivet och gav sig i tonåren av efter att ha läst om tron på sanningsguden Shamash och själv velat pröva lärans heliga eldprov, att vandrar världens lockelser utan tanke på varken dygd eller renlevnad. Efter att systern uppenbarat sig i hennes drömmar hade hon slutligen bestämt sig för att återvända till klostret för att svära in sin eviga trohet till Kmorda.

Kvällen blev natt och sällskapet gick och lade sig var och en för sig. Steinar låg och halvslumrade när han plötsligt hörde någon komma. Genom det lätta snöfallet såg han Perrima med sitt röda böljande hår och utan en tråd på sin välformade kvinnokropp skrida fram som en hägring mot honom. Hon berördes uppenbarligen inte av kylan men kröp ändå ner under hans fäll och efter en intensiv kärleksstund föll de båda i djup sömn.

Steinar satte sig plötsligt upp. Han befann sig inte längre under fällen med den vackra kvinnan utan på ett kallt stengolv i en mörk kammare. Svagt ljus lyste upp rummet i ett halvdunkel och på ett podium stod en figur i mörk kappa och skrattade hånfullt. En vandöd krigarklädd varelse blåste plötsligt i ett horn från ett hörn i kammaren och ur skuggorna hasade sig levande döda mot honom samtidigt som skrattet från den mörka figuren tilltog. Steinar sparkade undan de odödas armar som grep efter honom men slutligen ryckte de ändå i honom från alla håll. I nästa sekund vaknade han med andan i halsen och såg åter den fagra Perrima som oroat ryckt i honom. Hans kropp hade flera rispor och rivmärken men Perrima försäkrade att hon trots deras vilda lyckostund inte var skyldig till hans märken utan istället nyss såg dem uppkomma ur tomma intet.

Följande morgon hade vädret försämrats och himlen var nu täckt av gråa moln samtidigt som vinden tilltagit. De närmaste timmarna förflöt utan någon speciell händelse och framåt eftermiddagen siktade man klostrets utkikstorn vid horisonten. Det hade börjat mörkna när släden med sällskapet stannade till utanför muren som omgav klostret . Man steg av och konstaterade snabbt att man varken såg eller hörde något liv på platsen sånär som ljudet av virvlande pudersnö. Morgain anade oråd och drog en pil över bågsträngen samtidigt som alla i gruppen följde honom mot öppningen i muren. Han spanade ut över den öde gårdsplanen där inte ett fotspår syntes i den djupa snön. Från klostergården på andra sidan skymtades inte heller något ljus men däremot hördes nu ett gnisslande ljud från en trasig fönsterlucka som slog i vinden.

Dyrgil gjorde tecken och pekade mot en dörr i gårdens vänstra del. ”Se, det kommer rök från dörren” viskade han men Perrima förklarade snabbt att röken var en naturlig del av den heta källa som gjorde rummet bakom dörren till bastu. Steinar tröttnade lite på de övrigas försiktighet och pulsade iväg över gårdsplanen fram till klostrets trädörr. Morgain bestämde sig samtidigt för att ta sig bort för att inspektera den trasiga fönsterluckan. Under tiden stod den förfrusne dvärgen och de båda kvinnorna kvar vid öppningen i muren och undrade vad som nu skulle ske.

Steinar smög försiktigt upp den gamla trädörren och kikade in i en hall som slutade i en korsning med ännu en dörr rätt fram. På högra sidan fanns en låg dörr och dessutom såg han ett litet föremål som stod på en bänk en bit in i hallen. Han smög närmare och märkte snart den lilla stengrodan som stirrade ihåligt mot honom, närmast malplacerad, från sin plats på bänken. Steinar som inte kände till något varken om stengrodan eller dess betydelse stoppade den i fickan och återvände sedan ut till Morgain som undertiden konstaterat att rummet bakom fönsterluckan såg ut att vara ett kök där snön nu rasat in.

När Morgain fick se Steinars fynd från hallen muttrade han ”då är nog allt redan försent” och gav tecken åt Dyrgil att ta med släden och de båda kvinnorna in på gårdsplanen. Steinar beväpnade sig med ett svärd från smuggelgodset och tillsammans med Morgain gav han sig åter in i hallen för att undersöka resten av gården. Via matförrådet bakom den lilla dörren till höger kom man in i det snöfyllda köket och märkte konturerna av en kropp i snön. Morgain vände kroppen och konstaterade direkt att druidens hals var avskuren. De båda äventyrarna lyssnade invid nästa dörr och Morgain tyckte sig höra ett ljud från andra sidan varpå han på nytt spände bågen. Steinar slet upp dörren och de såg in i en matsal där en figur satt med ryggen mot dem vid ett bord. Efter att figuren suttit orörlig en stund kunde man konstatera att även denne klosterdruid delade ödet med den avskurna halsen. Man mötte nu Perrima och Dyrgil i korridoren eftersom Perrima vid det här laget var mycket upprörd och vill veta vart hennes syster var. Morgain passade på att sparka in dörren till den heliga källan vilket gjorde Perrima rasande och hon förbannade hans respektlöshet och talade om hur Kmorda skulle straffa hans hädelser. Efter att ilskan lagt sig fortsatte man in i ett cermonirum där ett jättelikt kopparträd försåg huset med värme. När man slutligen öppnade dörren till sovsalen blev man stående i öppningen. I fem av de åtta sovlådorna låg ytterligare druider, däribland Perrimas syster Girinda, alla mördade på samma sätt som de tidigare.

Perrima drog efter andan men fick ingen luft. Hon föll gapande till marken i fullständig maktlöshet och när hon väl fått luften tillbaka galltjöt hon hysteriskt likt ett barn. Steinar gjorde sitt bästa för att lugna henne men gråten och skriken var hejdlösa samtidigt som hon öppet klandrade sig själv för det som hänt och menar att det var Kmordas straff för hennes avvikelse från läran. Morgain kände hur hela situationen blivit minst sagt olustig och sade åt Dyrgil att man snarast skulle ge sig av men övertalades av Didra att stanna eftersom man inte kunde lämna den stackars hysteriska Perrima själv i det skövlade klostret. Dessutom vore det en svår synd att inte ge de olycksaliga druiderna en värdig begravning. Efter att man bestämt sig för att trots allt spendera natten i klostret knöt Morgain karsonoxen vid bastun så den skulle hålla sig någorlunda varm över natten. Dyrgil tog ett bad i den heliga källan och blev därigenom frisk i sin förfrusna fot. Även Steinar lyckades, efter att han lagt Perrima till sängs, ta ett bad i den heliga källan och blev av med de ärr han ådragit sig kvällen före. Undertiden hade Morgain gett sig upp i klostrets utkikstorn som låg på en klippa framför huvudbyggnaden men eftersom himlen var mörk och inget syntes bestämde han sig istället för att gå och lägga sig. Dyrgil låg redan och sov när Morgain och Steinar började käfta högljutt om vem som skulle ta första vakten.

Dyrgil vaknade plötsligt av ett ljud utifrån gården. Han såg inte till några av de andra och smög sig därför ensam till klostergårdens dörr för att kika ut. Med sitt dvärgiska mörkerseende kunde han urskilja fem förruttnade kroppar klädda i trasiga röda särkar som stod och stirrar tomt på honom med sina bleka ansikten. Långsamt började de segla fram mot klostret och efter att ha reglat dörren skyndade Dyrgil tillbaka till sovkammaren där han hittade de andra ligga och sova. Han försökte förgäves väcka dem och märkte istället hur de vandöda tänkt eld på klostret. Elden förvandlade snart kammaren till ett brinnande inferno och just som elden fått tag på hans skägg och kläder så vaknade han kallsvettig. Det svedda skägget hade han dock fått behålla.

Morgain som hade vakten såg plötsligt Dyrgil sätta sig upp och vakna ur mardrömmen. Efter att Dyrgil lugnat sig berättade han om drömmen varpå Morgain suckade över de förbannade drömspelen men påpekade ändå att det nu var Dyrgils tur att hålla vakt.

Följande morgon intogs en enklare frukost innan dagens sysslor fördelas. Perrima hade under natten lugnat sig och berättade med gråt i halsen om druidernas begravningskrypta som skulle finnas ute på gårdsplanen. Tydligen kunde platsen anas uppe från utkikstornet. Hon bad också om att man skulle hämta de dödas ljus som var en av druidernas heliga reliker. Ljuset hade tidigare använts för att söka upp de nyligen avlidna i skuggriket Dimhall för att lyssna till deras sista önskning och hälsningar.

Steinar gav sig upp i tornet och lade i dagsljuset märke till inskriptioner i glasrutorna där rutan mot gården visade en lucka och invid den löd texten ”följ den heliga strömmen till drakens käftar. Två vridna solkors banar väg”.  Samtidigt hade Morgain och Dyrgil varit inne och fyllt vatten från källan i några vattenskinn. Dyrgil fann en bok med kodade anteckningar som Perrima lyckades tyda som klosteräldsten Gjalfs skrift. I bokens sista anteckning berättade Gjalf hur han känt närvaron av urminnes ondska djupt nere i isen och hur trolldom inom kort skulle förråda druiderna.

När Morgain och Dyrgil kom ut ur klostergården fann de Steinar grävandes med händerna i den djupa snön och verkade precis ha funnit något. Man hjälptes åt och fann två ringar i en järnbeslagen lucka som man tillsammans lyckades dra åt sidan. Under luckan ledde en trappa ner till en vitkalkad krypta där kmordas tidigare avlidna fanns mumifierade. I bortre delen av kryptan såg man ännu en dörr som kunde öppnas efter att Dyrgil hittat nyckeln i den mördade Gjalfs ficka. Eftersom Steinar ogillade att vistas i de underjordiska gångarna, som dessutom var till bredden fyllda med balsamerade kroppar, bestämde han sig istället för att vara Perrima till hands med att bära de döda från klostergården till kryptan.

Dyrgil och Morgain hade undertiden följt ännu en trappa neråt och kommit fram till en underjordisk gång där blå stenar gav ifrån sig ett behagligt sken. Från en ränna i golvet strömmade vatten som troligtvis kom från den heliga källan strax ovanför och försvann ner i ett stengaller längre bort i gången. Med sina samlade krafter lyckades man dra undan gallret och kikade ner i ett djupt schakt där klättersteg fanns uthuggna i bergväggarna. Dyrgil klättrade först och fann halvvägs ner i schaktet en öppning. När han kikade in fick han en svår chock eftersom han möttes av ett konstgjort drakhuvud i sten men lyckades hålla sig fast utan att släppa taget. När både Dyrgil och Morgain klättrat in i rummet märkte de plötsligt hur rummet vibrerade svagt och gav ifrån sig ett väsande läte. Efter att ha grävt en stund i den svarta sanden som prydde rummets golv fann man ett horisontellt bronshjul och efter att ha vridit detta hjul öppnades drakens käftar.

En efter en kröp man in i det öppna gapet genom en smal gång och snart stod de båda äventyrarna inne i en vit hall. Två statyer föreställande kvinnor läsande varsin bok stod på var sida om ingången och på vardera väggen bortom dem fanns två ansikten som såg ut att sjunga. Även detta rum hade ett golv fyllt av den svarta sanden men det som fångade männens uppmärksamhet var den vackra marmorkistan som stod upphöjd på ett podium. Utan eftertanke tryckte Morgain kistans hasp åt sidan varpå locket med egen kraft gled upp och som en illavarslande tanke mindes Morgain plötsligt Steinars ord i sitt huvud, ”TVÅ vridna solkors banar väg”. Han skulle precis till att varna Dyrgil - men det var redan försent. Ur ett av de två ansiktena sköts en stor stenkula och Morgain kastade sig instinktivt åt sidan. Dyrgil kände vinddraget när klotet missar hans huvud med en hårsmån och slog in i väggen bakom dem samtidigt som hålet där klotet suttit sprutade av kokhett vatten. Brända av det kokande vattnet skrek de båda av smärta men Morgain lyckas ändå stålsätta sig och rycka tag i några av kistans skatter, däribland det sökta ljuset. Dyrgil har undertiden kastat sig mot den trånga passagen som mynnade i drakens stenkäftar eftersom han hört ljudet av deras rörelse. Väl framme var käftarna nästan helt slutna men instinktivt slängde sig Dyrgil den sista biten ut genom dem just som de slog ihop med en smäll bakom honom.

Morgain förstod nu att han var instängd och hans första reaktion var att försöka pressa tillbaka klotet i hålet den kom ut ifrån för att stoppa vattenflödet. Detta visade sig omöjligt och ledde istället till fler brännskador av det kokande vattnet. Planlöst började han istället gräva i sanden och hittade snart det andra solkorset men trots varje kraftsamling var hjulet omöjligt att forcera (även då han lyckades samordna vridmomentet med den andfådde Dyrgil som samtidigt vred solkorset på andra sidan drakkäftarna). Efter ytterligare brännskador förstod Morgain att kampen med solkorsen var lönlös och försökte istället läka sina skador med det heliga vatten han funnit i källan. Tyvärr visade sig inte heller detta fungera eftersom den helande förmågan var knuten till själva källan. I frustration kastade han ifrån sig vattenskinnet och i panik över att det ångande vattnet nu både brändes och steg försöker han återigen fly mot drakfigurens enorma stenkäftar för att försöka hacka sig igenom. Hans försök visade inte ens ett märke på stenen vilket till sist gav honom den bittra insikten om att hans liv var bestämt att sluta här. Det sista Morgain kände var den brutala smärtan som översköljde hans snart genomkokta kropp och undrade om detta kanske trots allt var straffet som Perrima talat om. Hans tanke spelade kvar i fragmentet av en sekund innan anden lämnade kroppen och minnesbilder av hans tidigare hem i skogen och magikern som han växt upp hos blixtrade förbi innan allt bleknade bort för alltid.