Svavelsvindeln

Det hade gått många veckor sedan svavelkonvojen lämnat den mystiska ishavsön Marjura bakom sig. Man kunde ännu vakna kallsvettiga mitt i natten och som om svavelstanken från mardrömmarna dröjt sig kvar spelades också de fasansfulla minnesbilderna. Den brinnande staden Arhem, ansatt av de förruttnade och skoningslösa crurerna, skräck och vanmaktskänslor från källaren med den svarta sanden i shaguliternas Järntorn och ljudet av Shagul´s ondskefulla hånskratt efter mötet i hans gravkamrar.

Melobin hade även drömt mer harmoniska drömmar om en stad vars gator och byggnader syntes infrusna under gnistrande is. Var detta ett alldagligt drömspel eller försökte kanske Kmorda säga honom något?

Konvojen innehöll något fler båtar än den som Radagast och hans vänner färdats med på ditresan. Därtill följde galbalonen Karramak, den flytande fästningen som nu tjänstgjorde som flyktingtransport. Melobin hade under resan stiftat bekantskap med de två trakoriska soldaterna Corvin Betz och Elmrick Jæger. De bägge hade färdats med sällskapet alltsedan de deltagit i evakueringen av Arhem och därpå slagit följe med svaveltransporten mot Clusta Noba. Melobin hade lagt välsignande ord över männens frostskador som genast läkt och Elmrick, som var en ärrad sjöbjörn, hade visat tacksamhet genom att dela sin sprattlande fiskefångst med isdruiden.

En kylig kväll satt männen och huttrade under några filtar på båtdäck när Hæjmir dök upp och berättade att han talat med Gistacki och Ormtunga som han lärt känna i svavelträsket. De berättade bedrövat hur den gemensamme vännen Robur försvunnit efter ankomsten till Clusta Noba och hur de sökt runt hela holmen efter honom utan att för den sakens skull funnit några spår. Hade den klåfingrige Robur råkat i knipa och i så fall med vem? Hæjmir kunde också berätta att han mött fältskären Sulidon Rumperlak. Denne led sedan konfrontationen med Malek Mangus av en illgrön och pulserande varböld, troligen orsakad av den loska som shaguliten givit honom. Det hade gått att urskilja i Rumperlaks urgröpta ansikte hur han försökt avlägsna svulsten utan märkbar framgång. Kort därefter kunde en besättningsman meddela hur han sett fältskären göra slut på sitt lidande genom att ge sig själv åt vågorna.

En annan som reste med samma båt var den missbelåtne Steinar Björkesjö. Hans förälskelse i isdruiden Perrima hade tagit en oväntad vändning strax innan avfärden från Clusta Noba och efter att ha blivit avspisad satt han mest och tjurade i ett hörn. Av en ren händelse råkade Findigan Mogger, farbror till den kvinna han äktat mot sin vilja, befinna sig på samma skepp och efter ett av Steinar lysande skådespel kring hur han räddats från en säker död men lidit minnesförlust alltefter händelsen kunde Mogger berätta hur både hans brorsdotter Vidrica och hans andre bror saknades efter Arhems fall. Han menade dock att gudinnan Kastyke nu åter log mot honom eftersom hon inte bara tagit ifrån honom hans familj men även låtit honom återfå den, vilket den girige Steinar genast gav honom medhåll för. Under resten av sjöfärden smorde Steinar den gamle svavelmagnaten och denne svalde hans snyfthistoria med hull och hår.

Väderguden Marduk var på konvojens sida och efter ytterligare några veckors gynnsam vind rundade skeppen ormlöpan utanför Trinsmyras östkust och anlände i början av misiska månad till Paratorna och Tricilve´s anslutningshamn i Okruzande. Trots kyliga vårvindar värmde eftermiddagssolen behagligt i den myllrande hamnen. Uppståndelsen över konvojens oväntade återkomst var kaotisk och nyfikna stadsbor såg frågande på den flytande fästningen som beskyddat Arhem men som nu istället låg på släp. En roddbåt med Trakoriska Rikets flagg närmade sig snart skeppen och en handfull tullmästare kunde förargat konstatera att den inkomna konvojen mest bestod av flyktingar från Clusta Noba. Långt om länge lyckades man lägga till vid en kajplats och det var en trygg känsla att åter få fast mark under fötterna.

Melobin blickade ut över sundet och beskådade den pråliga huvudstaden Tricilve som han sedan barnsben drömt om att få besöka. Staden var förlagd på Paratornas fastland och bortom den låga stadsmuren gick att skymta kullar med storslagen bebyggelse. Isdruiden stod gapande när han plötsligt kände en hand på sin axel. Det var Perrima som bad att få tala med honom. Hon räckte över amuletten hon fått av isjättarna och sade ”Isgudinnan har valt dig att vaka över hennes amulett. Den väg jag själv skall vandra börjar här och nu. Jag kommer fortsätta med båt söderut. Må Kmordas köld vara med dig”.

Hæjmir hade undertiden mottagit ett bud från Praanz da Kaelve att denne fått ett brådskande ärende till Tricilve men att han ordnat lagerplats för svaveltunnorna och inbjöd sällskapet till sitt hem, Villa Parenzi i Tricilve, samma afton för att fördela vinsten från svavellasten. Radagast viftar bort inbjudan och förklarar att han snarast måste uppsöka sina prästbröder vid Kafrilerkyrkan i Tricilve.

Så fort ebben skiftat till flod begav sig Melobin, Corvin och Elmric med en roddbåt över sundet mot den vidsträckta men lågbyggda huvudstaden. Elmric som var uppväxt i Tricilve kunde berätta för medpassagerarna att den låga byggnationen berodde på den leriga marken där staden var uppbyggd. Kort därefter anlände man till pråmhamnen där Elmric visade vägen till det välberyktade värdshuset Aftonkråkan som låg i Fiskgränd, inte långt därifrån.

Trots stadens storlek visade sig de flesta gator vara överfyllda av folk. Ljudet från folkmyllret blandades upp av musik från gatumusikanter, påflugna gatuförsäljare och andra kvacksalvare. En nyhetsarksförsäljare ropade ut nyheten om konvojens mysiska återkomst, en slavhandlare pryglade två nyinköpta objekt och en råttfångare var i vilt slagsmål med en dyngplockare. Kort sagt en vanlig eftermiddag i staden.

Det började bli kväll när sällskapet färdades genom stadsdelen Stenstaden som låg i anslutning till de anrika kvarteren på Bitterkull och Villa Parenzi. Väl framme vid den magnifika trävillan välkomnades man av Da Kaelves tjänstefolk som visade in i en vacker salong där Praanz da Kaelve och Steinar redan satt och diskuterade. Snart dök även Hæjmir upp varpå alla inblandade var samlade. Da Kaelve förklarade kortfattat hur han avtalat en affär med Steinar som representerade Moggers handelshus och löst in svavlet mot skuldsedlar som gick i god för pengarna. Melobin och Hæjmir fick motta varsin skuldsedel på 3600 guldtrakiner samt 50 guldtrakiner kontant medan en större del gick till Praanz för att ha ombesörjt affären. Melobin som med detta blev en förmögen man bjöd in alla i sällskapet till att fira affären nere på värdshuset. Alla tackade ja utom Da Kaelve som ursäktade sig med viktigare ärenden.

Många timmars ätande och drickande följde i ett av Aftonkråkans privata bås, Förutom Hæjmir, Melobin och Steinar fanns där även Melobins nya vänner Corvin och Elmrick samt Hæjmir´s trolovade Selisia och sonen Ulvric, den mystiska danserskan Didra och Radagast. Den förklädde Rhabdo Rana-mördaren Abenazer hade man inte sett till sedan landstigningen i Okruzande och trots att han räddat sällskapet från en säker död i Järntornet så var man lättade över att mannen inte dykt upp. Hæjmir och Selisia förkunnade under festen att de beslutat att ingå giftermål vilket gladde alla kring bordet som därmed ansåg sig inbjudna.

Många festliga timmar senare gick man välmående till sängs i några av husets mer påkostade rum och efter en god natts sömn vaknade man utvilade. Melobin möttes av ett bud från Didra att hon blivit tvungen att lämna staden eftersom hennes farbror tydligen befann sig där vilket kunde vara förståeligt efter hennes tidigare berättelser om sina vildsinta släktingar.

Dagen spenderades på stadens gator och torg eftersom Melobin ville se så mycket som möjligt av stadens sevärdheter såsom den omtalade Amifteatern ”Vallimans strålglans”, Kejsarpalatset i Coro Campina, Kastykertemplet på paradgatan Paramyrgiet och sist men inte minst den märkliga Kronolaaben i Septaviet efter vilken trakorisk tideräkning var utmätt. Allteftersom nykterheten efter gårdagens dryckesbatalj återfann sig insåg isdruiden att han med sina nyvunna tillgångar var i behov av skydd varpå han erbjöd Corvin och Elmrick arbete som hans personliga livgarde och tillsammans begav sig de tre ut för att se staden.

Efter några dagars kringvandring, där Melobin förutom besök på ovan nämnda platser även hunnit med att inhandla stärkande föremål för sina böner, var man en eftermiddag på återfärd till värdshuset. Plötsligt såg Melobin hur handelsmannen Findigan Mogger stod vid ett närliggande brofäste, märkbart bedrövad. Innan Melobin har hunnit fram till handelsmannen så har han kastat sig ut från bron och försvunnit under vattenytan.

Elmrick, som tidigare arbetat som valfångare dök instinktivt ner i det grumliga kanalvattnet och hade snart fiskat upp den medvetslöse mannen på en avsats där även Melobin och Corvin nu befann sig. Melobin gjorde ett lyckat upplivningsförsök och strax hostade Mogger upp några klunkar kanalvatten och såg upp på sina livräddare.

”Tack för att ni räddat mig men mitt liv är ändå över" suckade Mogger. "Gudinnan har åter vänt mig ryggen och handelshuset är bankrutt.”

När Melobin bad honom förklara närmare berättade han hur Moggers handelshus efter de stora förlusterna på Marjura hade tänkt göra en god affär på det svavel som man inhandlat. Svavellasten hade stuvats på en av handelshuset Skoffares väpnade eskorter för vidare transport landvägen då karavanen försvunnit ute i skogarna. Lasten var som vanligt försäkrad hos säkerhetsmannen Casimo Hruckert men när han besökte honom var denne helt oförstående och påstod att han inte kunde minnas något om försäkringspengar för lasten och därefter fick Mogger själv titta igenom senaste månadens dokument utan att finna avtalet. När han återvänt till sitt kontor för att hämta sin egen kopia fick han se hur handelshuset stod i lågor och när branden väl släckts kunde konstateras att alla eventuella dokument brunnit inne. Därtill blev han tvungen att betala ett saftigt skadestånd till köparen för utebliven leverans.

Steinar som misstänkt att Skoffare blåst dem hade gett sig iväg för att undersöka saken närmare men alldeles nyligen hade Mogger mottagit ett avskedsbrev från Steinar där han förklarade hur rikedomar inte längre intresserade honom och att han lämnat staden för att söka det enkla livet.

Hela ärendet kändes mycket misstänksamt och Melobin försäkrade Mogger om att man skulle undersöka saken närmare. Om inte annat för att återfå ett värde i den just nu värdelösa skuldsedeln.

På vägen till Casimo Hruckerts kontor fortsatte Mogger att berätta hur han även varit i kontakt med Bodvil Skoffare som ägde Skoffares Handelshus. Denne ville först inte tala med honom alls men efter lite påtryckning informerades han om att karavanen kapats av rövare och att de flesta av karavanens vakter hade dödats eller tillfångatagits.

Väl framme vid Hruckerts kontor möttes man av den medelålders säkerhetsmannen som, efter att ha bjudit in sällskapet, vänligen men bestämt menade att han brukade teckna försäkringar åt Mogger men att han denna gång ej kunde minnas något om den berörda transporten. Melobin ifrågasatte även om Hruckert gjorde affärer med Skoffare men fick till svar att så ej var fallet.

Sällskapet tackade för sig och begav sig vidare till Skoffares handelshus där en trevlig ung kvinna vid namn Alma visade in i ett väntrum. Melobin lade till sin religiösa utstrålning och fick snart veta att ersättning betalts ut till de försvunna och dödade vakternas anhöriga eftersom de var försäkrade hos Hruckert. Melobin blev misstänksam eftersom Hruckert nekat till inblandning i Skoffares affärer men hann inte ställa någon följdfråga när en sträng äldre dam klargjorde att Skoffare själv satt upptagen och tog först emot besök nästkommande dag. Hon blängde därefter ilsket på Alma och snäste åt henne att göra sig själv nyttig. Sällskapet blev därefter verbalt utkörda på gatan.

Melobin kände hur man nu var något märkligt på spåren och tillsammans med Corvin och Elmrick begav han sig ut för att köpa rep och änterhake. Följande natt bröt man sig in i Casimo Hruckerts kontor utan att finna något av värde. Man tog även vägen förbi Skoffares värdshus men avvaktade med inbrott eftersom det lyste på övre våningen. Nedstämda över att inte ha funnit några fler ledtrådar begav man sig åter till värdshuset för att sova på saken och fann där en dolk inhuggen i Melobins sovrumsdörr med meddelandet ”Lämna Tricilve om livet är dig kärt!”. Skakad av att nu blivit hotad sökte Melobin istället sömnen i Elmricks rum samtidigt som de båda livvakterna gillrade en fälla i Melobins rum där det såg ut som någon låg och sov i sängen. Följande morgon kunde det dock konstateras att ingen gjort verklighet av hotet.

Solen hade nyss gått upp när männen ännu en gång knackade på i Skoffares handelshus och blev nu visade in på Bodvil Skoffares kontor. Innan Melobin hunnit fråga ut handelsmannen beklagade han det inträffade men tillade genast att det var upp till Mogger att försäkra sin last. ”Det är en riskabel bransch med mycket pengar på spel men jag kan inte göra något för honom – han har sig själv att skylla”.

Melobin skulle just följa upp Skoffares förklaring med fler frågor när handelsmannen bestämt ursäktade sig och bad sällskapet att gå. Melobin blev här lite motstridig men övertalades snabbt att lämna rummet av en grupp antågande livvakter. Just som man motades ut hördes mystiska ljud från en dörr till ett angränsade rum men Skoffare beklagade åter sitt fullspäckade schema och snart stod männen ute på gatan igen.

Melobin, Corvin och Elmrick vandrade nu upp till Moggers residens på Bitterkull där den utblottade handelsmannen tog emot. På Melobins frågor gällande svavlets destination så kunde Mogger berätta att varorna var tänka att anlända till staden Kamest längre inåt land. Tyvärr fanns inga hästar att tillgå för att undersöka saken närmare och efter ett besök i Praanz da Kaelves hem kunde konstateras att denne var ute och att man inte kunde låna ut hästar utan Da Kaelves personliga godkännande.

Det hade hunnit bli eftermiddag då sällskapet åter vandrade ner mot värdshuset. På väg genom hamnkvarteret hördes rop från stadsvakten och när man kom närmare kunde man se hur en kvinnokropp just draggats ur hamnbassängen Lak Mundri. Melobin kände genast igen kvinnan som Skoffares skrivare Alma och noterade även att den döda hade en dolk i ryggen.

Melobin ilsknade till rejält och drog slutsatsen att kvinnans prat gällande Skoffare bjudit henne en allt för tidig död.  Samma kväll begav man sig mot Skoffares handelshus och vid ett obevakat ögonblick betvingade Melobin portens lås. Corvin lämnades kvar att hålla utkik på gatan medan Melobin och Elmrick smög sig uppför trapporna mot Skoffares kontor. Med sina flinka fingrar lyckades Melobin där besegra även låset till rummet där de mystiska ljuden kommit ifrån. Förvånade fann man en figur med munkavel bunden vid en stol i halvmörkret. När Melobin kom närmare kände han genast igen Steinar och skulle just börja ta loss honom då han avbröts av vapenskrammel nere på gatan. Han vände sig om mot Elmrick och välsignade honom med kraft från Kmorda varpå denne rusade ner till Corvins undsättning.

Väl ute på gatan verkade ljudet komma från en gränd strax bortom handelshuset. Med draget vapen rusade han in och fick se en bastant man svinga sitt svärd mot Corvin. Till sin hjälp hade skurken en senig kumpan som högg efter Corvin med sin kniv men innan Elmrick har hunnit utdela några hugg har Corvin slitit armen av den större skurken med sin hillebard. Elmrick sänkte därpå sitt svärd i den andre skurkens skalle och knäade omkull honom. Utan nåd svepte Corvin än en gång sin pålitliga gamla hillebard över den större skurken och trasade sönder hans ben varpå denne strax förblödde. Den klene skurken insåg sig nu besegrad och bad för sitt liv. Corvin och Elmrick tittade på varandra men bestämde sig för att släpa in honom i handelshuset för att låta Melobin avgöra hans öde. Man plockade även med sig den döde skurken från gränden.

Inne i Skoffares handelshus hade Melobin undertiden frigjort Steinar som kunde berätta hur han blivit kidnappad av de båda skurkarna som Corvin och Elmrick just burit in. Efter diverse hot om tortyr erkände den överlevande skurken, vars namn var Lannos att han och hans kumpan Erwin blivit anställda av Skoffare för att förfölja och skrämma sällskapet. Melobin noterade hur Lannos hade synliga klösmärken i ansiktet men kopplade för tillfället inte detta till Almas död. Istället började han välsigna Corvins skador efter striden i gränden medan Elmrick och Steinar band fast Lannos på den stol där man hittat Steinar innan övriga lämnade lokalen.

Återigen var man osäkra på hur allt skulle fortskrida. Melobin hade först en idée om att bryta sig in i Skoffares residens men efter att man tittat igenom omgivningen insåg man att huset var alldeles för hårdbevakat. Istället begav man sig hemåt för att vila och besökte följande morgon stadsvaktens garnison där man berättade sin historia om den försvunna svavellasten, hotbrevet och den kidnappade Steinar. Den ärrade vaktchefen synade männen noga innan han förklarade för dem att de bevis som framburits inte var speciellt trovärdiga. Därtill påpekade han att Bodvil Skoffare var en högt aktad medborgare i Tricilve och att det bästa råd han kunde ge dem var att glömma hela historien så fort som möjligt. ”Det kan till och med hända att jag inte heller hört något…” grinade han och fick strax en handfull mynt för sin tystnad.

Uppgivna över den korrumperade stadsvakten besökte man nu på nytt Mogger och det blev ett kärt återseende mellan honom och Steinar. Mogger berättade att han just varit nere i frihetsparken och sett en man klädd i munkkåpa som såg alldeles för storväxt ut för att vara munk. Plötsligt stötte munken ihop med en annan man som jobbade åt Skoffare. En ilsken diskussion uppstod mellan männen om varför munken inte höll sig undan och när denne tittade upp såg Mogger att det var kommendanten från den försvunna karavanen.

Melobin rusade med Corvin och Elmrick i släptåg ner mot parken och lyckades få en skymt av den försvunne kommendanten som nu begav sig mot hamnkvarteren och försvann in i en lagerlokal. Utanför lagret höll några hamnarbetare på att lasta ut en mängd tunnor som de tre kände igen som svaveltunnorna från Marjura. För att vara på den säkra sidan steg Corvin och Elmrick fram till förmannen och frågade efter arbete. Corvin lyckades konstigt nog hota sig till ett jobb och snart hade han smugit sig undan och konstaterat att tunnan han bar innehöll det försvunna svavlet.

Undertiden har Melobin sprungit uppför Bitterkull till Villa Parenzi där Praanz da Kaelve nu var hemkommen och med Da Kaelves nätverk inom Digeta Longa tog det inte lång tid innan lagerlokalen är omringad och varorna konfiskerade.

Den slemme Skoffare lyckades olyckligt nog göra upp i godo med Mogger efter att ha pungat ut med ett okänt skadeståndsanspråk och följande natt på Aftonkråkan hade Melobin svårt att släppa tankarna på hur Skoffare nu skulle utkräva sin hämnd på honom.

Flykten från Marjura

Det var en vilsen skara som hade lytt Shaguls råd och förfärat backat ut ur gravkomplexet i Dymrabergen. Radagast som för första gången på flera veckor vaknat upp ur zombinets dåsighet hade lyckats greppa den uppståndnes berättelse samtidigt som han ännu var i svår chock över det faktum att den gamle vännen Frostmåne från HOXOH bara varit en ovetande dubblett av mannen i graven. Hans grubbel avbröts inte ens av det faktum att shagulitnoviserna utanför graven sett händelserna som utspelats och i panik flytt med sällskapets släde. De fritagna fångarna hade de lämnat vid gravöppningen och dessa såg nu förtvivlat på sina befriare. Hæjmir och Abenazer funderade först på att försöka hinna ikapp släden men insåg snart att detta var lönlöst då tjuvarna redan hunnit halvvägs till Gethornspasset och ens inte tycktes bekymra sig över Hæjmirs ilskna vrål över deras tilltag.

Steinar hade undertiden konstaterat att nästan all mat man fört med sig fanns i den nu stulna släden och att man snarast behövde finna ett sätt att återvända till Arhem. De fritagna från Järntornet hade redan börjat ta sin tillflykt till stenladan där det fanns halm att lägga de sjuka på. Steinar ansträngde sig för allt vad han var värd. Någonstans kände han att det fanns en lösning för hur de skulle bli räddade. Han tittade ner på amuletten som han fått av Perrima i shaguliternas sjukstuga precis innan hon försvunnit och plötsligt stod allt klart för honom. Perrima! Isjättarna!

Han såg sig hastigt om och fann Perrima liggande på en halmbädd, yrande och fortfarande med otäcka skador trots att de värsta blödningarna hade stoppats. Han vände sig om till den frånvarande Radagast och skakade liv i honom. ”Radagast – ni måste hjälpa Perrima! Hon är vår räddning härifrån!”. Kafrilerprästen såg plötsligt ut att vakna upp ur sitt slummer och utan att ge Steinar något svar gick han bort till den sårade isdruiden och började besvärja hennes sår. Det dröjde inte länge förrän hon återfick medvetandet och strax fick Steinar runt sin hals som gav henne tillbaka amuletten från isjättarna. Han förklarade hur hennes sång vid Kmordas kloster som lockat till sig isjättarna borde kunna rädda sällskapet från att frysa ihjäl och efter en kort förberedelse vandrade Perrima ut ur byggnaden och åkallade på nytt isjättarna med sin sång.

Några timmar förflöt och Hæjmir skulle just svära över den opålitliga locksången då kraftiga steg skakade marken. Två väldiga jättar kom strax strövlande genom Gethornspasset och Perrima presenterade dem som Thule och Basimor. Med jättarnas medhavda slädar tändes nytt hopp om att återvända till det krigshärjade Arhem och Hæjmirs trolovade Selisia i Bethra Zur. Så snart alla hade klättrat i slädarna och smort sig med den sista karsonoljan gav man sig iväg söderut och lämnade kratern med sin spruckna skorpa där klippan med Järntornet funnits några timmar tidigare.

Jättarna följde först spåren från släden med shaguliterna men när dessa vek av åt sydost bestämde man sig för att istället fortsätta sydväst, i riktning mot Arhem. Två nätter senare hade jättarna lyckats föra sällskapet till glaciärisens kant och satte ner slädarna nedanför den väldiga isryggen. Man tackade Thule och Basimor för att de båda hade räddat deras liv och begav sig sedan utsvultna i riktning mot staden.

Längs stigen möttes man av både soldater och civila på flykt undan övermakten. Dessa berättade hur Arhem fallit och hur de döda genom trolldom ställt sig upp ur sina gravar och spridit skräck omkring sig. Det verkade som hela den förbannad ön blivit förhäxad. När man någon timme senare närmade sig den brinnande staden såg man hur de döda, likt en mur av lump besatt av lemmar av surt gammalt virke hade omringat staden och hur ytterligare tusental kom marscherande över bergssluttningarna. Deras bleka ögon stirrade livlöst framför sig och deras vapen högg urskiljningslöst mot allt som kom i deras väg varpå man valde att hålla sig på säkert avstånd från förödelsen.

Hæjmir kunde urskilja hur en trupp av ännu levande kom springande från garnisonen på stadsberget. När dessa kom närmare såg man att det var Praanz da Kaelve, Nin Hallaska och några trakoriska officerer. Praanz informerade om hur Arhem gått förlorat och att man försökt evakuera så många av invånarna som möjligt till byn Bethra Zur. Praanz berättade också hur hans uppdrag nu var att säkra fånglägrets svaveltillgångar eftersom lasten såg ut att bli den sista inom överskådlig framtid. Hæjmir skakade direkt på huvudet och förklarade att hans son och de övriga måste sättas i säkerhet men efter att Praanz deklarerat svavellastens värde och köpslagit om sällskapets andel av vinsten, samt menat att han hade en plan för att kunna fly Marjura, så skickade man Steinar och Radagast att leda de övriga i säkerhet medan Hæjmir själv tillsammans med Melobin och Abenazer följde Praanz da Kaelve och hans män mot fånglägret.

Da Kaelve ville först lämna fångarna åt sitt öde men Melobin lyckades övertyga honom om att även dessa våldsverkare kunde vara till nytta för att lasta de tunga svaveltunnorna. När tunnorna till slut var lastade satte man kurs mot Bethra Zur dit man anlände följande morgon. Steinar, Radagast och övriga som sänts i förväg låg och sov men väcktes av Selisias glädjeskri som inte visste några gränser. Hon slängde sig handlöst i famnen på Hæjmir och kramade honom och deras son Ulvric som fortfarande inte sagt ett ljud sen han blivit befriad i Järntornet.

Skatterna från Blatifagus boning som man gömt undan i byn lastades på ytterligare en släde och medan trakorier och marjurer tog plats i ytterligare slädar förklarade Da Kaelve hur man skulle färdas mot bansikanmunkarnas koloni på holmen Clusta Nova vid ostkusten. Rapporter om hur de vandöda crurerna undvikit att korsa vattendrag gav honom hopp om att munkkolonin skulle bistå med tillfällig säkerhet och vårkonvojen mot Arhem brukade dessutom göra en anhalt på ön vilket öppnade möjligheten för en vidare passage söderut.

Under ledning av Da Kaelve och Bethra Zurs rådherre Jölnir Isegård begav sig så småningom slädarna över den blåsiga glaciärisen och knappt en vecka senare anlände man utan missöden vid det vatten som delade Clusta Noba från resten av Marjura. Här möttes man av fler flyktingar från Marjuras övriga byar och gårdar som alla kunde förtälja sin beskärda del av crurernas förödelse. Ett större antal fiskebåtar från Clusta Noba transporterade de flyende över sundet från fastlandet och väl på andra sidan hyllades både Hæjmir och Steinar som hjältar såfort de fritagna fångarna i Järntornet spridit sina berättelser. Radagast däremot fick många hatiska blickar eftersom Arhems bybor ansåg att han hade haft samröre med shaguliterna i sjukstugan. Hæjmir lyckades lugna situationen genom att berätta hur Radagast blivit förd bakom ljuset och själv fallit offer för sektens experiment vilket gjorde byborna mer vänligt inställda och snart var prästen igång med att läka skadade från Arhem.

Clusta Noba tog under de närmaste dagarna emot fler flyktingar och sammanlagt rörde det sig om uppemot 800 personer som tagit tillflykten till ön. Flesta saknade var det efter slaget vid Arhem där endast några hundra av de sammanlagt över tusen byborna och soldaterna påträffats vid liv. Man befarade att de flesta mött en säker död vid crurernas anfall samt vid flykten över den kyliga glaciären.

Flera veckor senare, i början av våren och fateska månad rapporterade vaktposten hur en kolonn av skepp med trakorisk flagg siktats i riktning mot holmen. Vid konvojens ankomst förklarade Da Kaelve det dystra läget och beordrade att alla flyktingar på Clusta Noba skulle tas ombord. Efter en för det Trakoriska riket typisk förhandling gällande ekonomisk ersättning för att rädda de nödställda tröttnade Da Kaelve på sina giriga landsmän och slängde fram lejdebrev som gav honom rätt att ta kontroll över samtliga skepp i konvojen. Alla erbjöds plats på återresan över Norra Ishavet men bansikanmunkarna valde trots allt att stanna kvar på holmen. Detsamma gällde Rurik och ett antal sammanbitna marjurer som svor att aldrig sätta sin fot på ockupationsmaktens marker i söder.

Följande eftermiddag stod skeppen redo för den långa återresan och även om matförrådet inte var välfyllt så räknade man med att klara resan genom ransonering. Radagast stod länge och blickade ut över den mulna horisonten där den taggiga ishavsön sakta försvann bortom vågorna. Han drog sig till minnes den morgon då de anlänt till ön. Sedan dess hade Morgain, Krilljon och även Dyrgil gått död till mötes och han var nu den ende överlevande. Hans tankar fortsatte sväva kring Shagul som visat sig vara vid liv, den återväckte Ottar och dennes demonsvärd Ebharing. Radagast insåg att det här var inte slutet på historien - äventyret hade bara börjat.

Döds ände

På andra sidan bron satt Hæjmir och väntade otåligt. Steinar hade lagt sig till rätta i släden medan han själv inte kunnat släppa Järntornet med blicken sedan han sett Abenazer och Melobin försvinna in genom de stora portarna på byggnadens framsida. Skymningen hade sedan länge blivit kväll och Hæjmir såg i mörkret inte längre horndemonerna som tidigare kretsat runt Järntornet utan bara templets siluett som lystes upp av det eldflammande skenet från lavaskorpan nedanför.

Nu satt han som bäst och funderade på om Abenazer och Melobin redan från start blivit påkomna och nu spenderade sina sista timmar i tornets fängelsehålor när Steinar vaknade till. Den nyvakne såg sig omkring och undrade först vart han befann sig innan han mindes och drog en tung suck.

Hæjmir som aldrig varit speciellt förtjust i den pladdrande ynglingen kände sig mer och mer pressad i situationen. Skulle han sitta här i stenladan och lyssna på Steinars gnäll om farorna med uppdraget medans hans son fanns några hundra meter bort och behövde räddas?

”Jag går in!” sade han med bestämd röst varpå Steinar såg oroligt på honom. ”In? Är ni galen? Jag skulle snarare föreslå att vi insåg våra begränsningar och genast flydde fältet! ”. ”Du gör som du vill” svarade Hæjmir samtidigt som han inspekterade sina vapen och utrustning. ”Jag tror det går att ta sig fram under gångbron som tillsammans med mörkret ger skapligt skydd. Dessutom borde skorpans yta vara tillräckligt tjock där för att inte rasa igenom”.

Steinar skakade på huvudet men insåg sig samtidigt ha ont om valmöjligheter för att slippa vara ensam. Han följde motvilligt efter Hæjmir nerför slänten mot den stelnade vulkanskorpan. Precis som Hæjmir anat så var ytan tillräckligt tjock under bron och man smög därmed från pelare till pelare ända tills man slutligen nådde fram till klippan med Järntornet.

Efter en ansträngande klättring hade Hæjmir lyckats nå klipphyllan där den katedralliknande byggnaden var uppförd. Steinar som aldrig sett anledning till att lära sig klättra i sitt tidigare bekymmerslösa liv fick istället hissas upp med rep och de båda kikade nu ut över gårdsplanen. Plötsligt slog ett litet bylte ner i marken precis bredvid den uppskrämde Steinar som oroat kikade upp. Till sin glädje såg man att föremålet kommit från husets vänstra balkong där Melobin och den förklädde Abenazer såg ner på dem. Abenazer gjorde tecken åt männen på gårdsplanen att hålla sig lugna innan han åter försvann in i byggnaden men Steinar pekade istället på en smal gång vid sidan av byggnaden som de båda bestämde sig för att utforska.

Inne i Järntornet hade Abenazer och Melobin precis lämnat balkongen. De hade i sista sekunden bestämt sig för att signalera åt sina vänner på andra sidan bron innan de begav sig djupare in i templets inre och kände nu lugn över att Hæjmir och Steinar klarat sig från att bli upptäckta. Man återvände nerför trappan till avsatsen med de beväpnade noviserna och gick med bestämda steg in genom dubbeldörren för vilken de båda verkade hålla vakt. Bakom dörren fann man en osmyckad korridor som gjorde en böj och slutade vid en mörk metallglänsande dörr.

Melobin öppnade dörren och lät Abenazer träda in i rummet som var till formen åttakantigt. På ett upphöjt podium stod ett massivt bord med femton stolar där shaguliternas prior Grafficanus Majus - en figur i violett dräkt och svampformad hatt just vänt sig om mot dem. Shagulitens ansiktsdrag hade flutit ut till en grotesk mossgrön mask och huden var sprucken som åldrig bark. Han pekade hotfullt mot Melobin med sin kloförsedda metallstav och med telepati frågade han varför en avhoppare som honom själv hade återvänt till shaguliternas tempel. Melobin förklarade kort hur han blivit övertalad av Malek Mangus och syftade till den förklädde Abenazer som samtidigt gjorde en lätt bugande hälsning till priorn.

Priorn vände blicken mot Malek Mangus och sade helt oväntat: ”Men ni är ju inte Malek Mangus” varpå en annan grönhudad shagulit strax dök upp genom en sidodörr. Abenazer gjorde ett hastigt utfall mot priorn och lyckades med ett obeväpnat stridskast slita staven hur händerna på honom. Han skulle precis backa undan när han till sin fasa märkte hur stavens klo rörde på sig. I panik kastade han ifrån sig staven på golvet varpå Melobin kastade sig ner för att plocka upp den. Priorn gjorde en gest och plötsligt märkte Melobin hur allting runt omkring honom rörde sig väldigt hastigt och i nästa sekund gav golvet under honom vika och han föll ner i mörkret. Abenazer har undertiden gjort sig redo att anfalla Priorn igen men backade istället ur rummet då hur denne hade upplösts i en grön slemmig pöl på golvet. Den kvarvarande shaguliten följde med ett otäckt lugn den flyende Abenazer i riktning mot den stora hallen.

Undertiden hade Hæjmir och Steinar nått fram till en järnbeslagen sidoport i slutet på den sluttande gången. Hæjmir beslutade sig för att knacka på och några sekunder senare öppnades dörren av shagulitprästinnan Listeria från sjukstugan i Arhem. Hon såg chockad ut över att se männen och när Hæjmir frågade efter sin son så släpptes de in. ”Försök att vara tysta, jag ska hjälpa er att finna pojken” viskade hon och öppnade en tjock trädörr längre ner i korridoren innanför. Man befann sig nu i Järntornets fängelsehålor och bakom gallret i den närmsta cellen hördes barngråt i mörkret.

”Ulvric!” ropade Hæjmir och slet tag i shagulitprästinnans nycklar för att snabbare öppna celldörren. På golvet i cellen satt fem förskräckta barn hopkurade utan att våga möta Hæjmir med blicken. ”Var är Ulvric?” vrålade han varpå Listeria blev mörk i blicken och väste ”Jag sa ju åt er att vara tyst!” samtidigt som hon besvärjde bort Hæjmirs syn. ”Steinar! Jag är blind! Hugg ner häxan!” skrek Hæjmir varpå den annars klenmodige ynglingen fick något hysteriskt i blicken och rusade med dragen kroksabel till undsättning. Listeria hann knappt uppfatta Steinars häftiga angrepp innan sabeln borrade sig så djupt i hennes rygg att den närapå delade kroppen. Strax återfick Hæjmir synen och kunde till sin förvåning se hur Steinar dräpt kvinnan även om han verkade påtagligt omtumlad efter attacken. Hæjmir vände sig mot barnen på cellgolvet. ”Är någon av er Ulvric?” frågade han dem med ett lugnare tonläge varpå en av ungarna snyftade fram ”De gröna tog honom för en stund sedan”.

Steinar sökte igenom övriga fängelsehålor och fann en större cell med fem av de bortförda männen och kvinnor från sjukstugan i Arhem. I tre mindre celler fann han den trakoriske officeren Hons Lejfholt, Hildurs försvunne son Rurik Ornetand samt den vimmelkantige Melobin som fallit ner från våningen ovanför.

Hæjmir gav Hons ett kortsvärd och tillsammans genomsökte de dörrarna i korridoren som förutom ett förvaringsrum för döda kroppar var en trappa uppåt samt en trappa till ett nedre källarplan. Det bestämdes snabbt att man skulle dela på sig medan fångarna tryggast fick stannar kvar i den olåsta fängelsehålan.

Steinar och Hons följde trappan uppåt och kom ut genom en lönndörr i den korridor från vilken Abenazer just flytt undan den hånleende shaguliten från det åttakantiga rummet. I korridorens ena ände såg de ryggen på shaguliten stående vänd mot Abenazer som nu kommit ut i den stora hallen.

Utan förvarning stormade Steinar och Hons fram mot shaguliten som nedgjordes med några kraftiga hugg i ryggtavlan. Abenazer hade fullt upp med de två noviserna uppe på avsatsen och kastade vassa projektiler mot dem vilket gjorde det lätt för Steinar och Hons att även göra processen kort med dessa. I sitt sista kraftfulla hugg förlorade Steinar plötsligt medvetandet och föll handlöst till marken. Hons försökte få liv i honom utan att lyckas och bar då ner honom genom lönndörren medan Abenazer smög sig ner till källarplanet där Radagast hölls fången. Efter att ha smugit sig på novisen som bevakat Radagast och skurit av honom halsen ledde han även med sig den likgiltige Radagast ner i lönngången.

Hæjmir och Melobin har samtidigt kommit ner för trappan som slutar i ett källarplan. Planet utgjorde av ett oregelbundet system låga bågformade källarvalv med många pelare nedstuckna i golvet som var täckt av svart sand. När Hæjmir tänt en fackla kunde man förutom sju dörrar även se ett stort järngaller i ett av de bortre hörnen där barngråt hördes. Hæjmir kikade ner i hopp om att finna sin son men blev istället paralyserad av skräck över den fasansfulla varelse som där satt instängd. Efter att Melobin lyckats dra honom därifrån började man genomsöka salens dörrar. Bakom den första dubbeldörren fann man en smal golvhylla där en shagulit reglerade kedjorna för tre fångar som hängde delvis nedsänkta i vattnet med grodliknande djur fastsugna i klungor på offrens kroppar. Hæjmir högg skoningslöst ner den förvånade shaguliten medan Melobin lyckades rädda de kedjade fångarna och sände dem upp till de övriga som fortfarande hölls gömda i fångcellen.

I nästa rum fann man ett mindre klipputrymme fyllt med halmknippen. Melobin tyckte sig se hur det glittrade svagt av silver i halmen och efter att ha grävt sig fram fann man vid bortre väggen ett lågt altare med ett silverstäd på. Melobin som var fylld av hat mot shaguliterna ville genast starta mekanismen och förstöra Järntornet men hejdades av Hæjmir som påminde om att man först måste finna Ulvric och fortsatte därför sökandet vid nästa dörr. Dörren var låst men genom en lucka i dörren kunde man ändå konstatera att rummet var tomt.

Man fortsatte nu till en celldörr där en vitskimrande gestalt framträdde och befallde monotont männen att ”ge honom den gröne” vad de än frågade honom.  Med oro över att inte hinna fram till Ulvric i tid begav man sig in genom nästa dörr som spärrades av en olåst gallergrind mot ett rum som förutom ett kvarglömt benrangel inte innehöll någonting. Innanför den näst sista dörren fann man ett gallerförsett mörkt rum där levande varelser rörde sig i dunklet. När Hæjmir förde sin fackla närmare gallret hördes klagande röster som bedjande att man skulle släcka ljuset. Chockade kunde man nu urskilja fem nakna och utmärglade människor vars kroppar täcktes av gröna svulster. I vredesmod lämnade Hæjmir och Melobin rummet efter att de arma fångarna förklarat att deras räddning var förbi men att man önskade hämnd på shaguliterna.

Just som man stängt dörren bakom sig hördes steg i trappan varpå Abenazer och Hons kom ner. Hæjmir, Melobin och Hons öppnade den sista dörren och fann där en korridor med ytterligare tre dörrar. Ilsknare än någonsin slet Hæjmir upp den högra dörren och fann ett rum med kväljande stank av lik och kemikalier. I ett stenkar fyllt med brun grumlig vätska låg ett lik nedtryckt under ett bronsgaller och på en mörkfläckad arbetsbänk låg något som kunde gissas vara likets inälvor. Hæjmir rusade vidare till nästa dörr utan att invänta de övriga eftersom han kände hur tiden började rinna ut. I ett trattformat rum med rader av träbänkar stod glasburkar med konserverade och anatomiskt avvikande likdelar.

Utan att genomsöka rummet ytterligare återvände han till Melobin och Hons som just var beredda att gå in i den sista av korridorens dörrar därifrån man just hört ångestfyllda kvinnoskrik. I ljuset av några upptända fyrfat kunde skymtas en stenbänk på vilken isdruiden Perrima låg livlös och fastkedjad. Över hennes nakna och svårt sargade kropp lutade sig tre figurer som fascinerat fortsatte bearbeta kroppen med otrevliga redskap och blodiga knivar.Hæjmir greps av obeskrivligt raseri och stormade fram mot shaguliterna som helt överrumplades. När Hons och Melobin väl hann fram hade redan den förste shaguliten mist livet. En annan lyckades med sina klor riva upp ett djupt sår i magen på Melobin men fick till svar en dödlig svärdsving och snart hade man även lyckats dräpa den siste shaguliten i rummet. Melobin undersökte Perrima och märkte att hon fortfarande levde. Han förband hennes värst blödande sår och efter att ha lossat kedjorna svepte han in henne i ett skynke samtidigt som Hæjmir fick syn på dörren till en fångcell bakom stenbordet. Han slet upp dörren och fann en liten pojke vänd med ansiktet in mot väggen. ”Ulvric min son! Det är över nu!” sade han försiktigt samtidigt som han lyfte upp den apatiske och skälvande pojken.

Plötsligt skälvde hela rummet till och när man rusade bort mot silverstädet så mötte man Abenazer som just dragit igång förstörelsemekanismen. Hæjmir blev åter ursinnig men eftersom tiden nu var knapp lät man ilskan förgås och begav sig istället uppför trappan samtidigt som källarvalven bakom dem började falla samman. Vid trappans krön mötte man Rurik och de övriga fångarna som också känt skalvet. Man hjälptes åt att bära Steinar och leda Radagast samtidigt som alla flydde mot vagnen på gårdsplanen. Hela vulkankratern hade fyllts av ett mullrande ljud från den skakande mittklippan och just som man lyft upp vagnen på bron slogs Järntornets väldiga portar upp på vid gavel och ett tjugotal shaguliter stormade ut ledda av patriarken Gobrugda som Abenazer och Melobin mött när de först anlände.

Vagnen rullade i hög fart över bron med fritagna fångar och shaguliter hack i häl. Några av fångarna klarade inte att hålla balansen och störtade skoningslöst ner i avgrunden medan Hæjmir spände bågen för att reducera antalet shaguliter. Ett ilsket skri hördes plötsligt från luften och innan man hann reagera hade en av horndemonerna slitit tag i ett av barnen som satt på vagnen. Till sin förfäran såg man hur odjuret malde ner det vilt tjutande offret med sina vassa tänder så blodet regnade över folket på bron.

Bakom sig såg man nu hur klippan med Järntornet rämnade ner i vulkanens innanmäte samtidigt som skakningarna gjorde att bron från klippan började falla sönder. Väl i säkerhet vid det motsatta brofästet sprang Melobin och hämtade fram oxen och släden. Man lastar ombord barn och vuxna samtidigt som Hæjmir och Hons sköt tillbaka vagnen på bron som hinder för shaguliterna. Släden gav sig iväg med alla överlevande ombord och bakom sig såg man hur många av shaguliterna gick en säker död till mötes på den rasande bron även om ett mindre antal envetet fortsatte förfölja släden.

På säkert avstånd från förföljarna började man äntligen pusta ut och skulle precis korsa Gethornspasset när man såg en välbekant man med kloförsedd stav stå mitt i slädspåret. Vid sidorna om honom stod ytterligare några grönhudade män och deras horndemoner. Priorn gjorde en gest som genast fick oxen att stanna släden och paralyserat stirra framför sig. Melobin steg genast ur släden och rådde de övriga att göra samma sak efter att på telepatisk väg blivit hotad att annars få sitt hjärta utslitet ur kroppen. Hæjmir och Abenazer följde inte Melobins goda råd utan anföll priorn med projektiler vilka inte tycktes ha någon märkbar effekt. Istället blev de paralyserade av priorns anhängare samtidigt som Gobrugda och hans män kom ikapp släden.

Sällskapet bands och fördes åter tillbaka till brofästet och Shaguls grav där den ursinnige priorn menade att de skulle gå en plågsam död till mötes som straff för att de ödelagt sektens tempel. Hæjmir försökte tala med priorn och få honom att åtminstone släppa hans son och de andra barnen men istället hånlog priorn och lovade att låta Hæjmir bevittna hur sonen skulle offras på plågsamt möjligaste sätt av priorn själv.

Väl tillbaka vid stenladan och Shaguls grav uppstod förvirring. De väldiga portarna som slöt frid kring graven stod på glänt. Melobin började genast predika om att detta var shaguliternas straff för att de letts bort från den sanna läran. ”Tystnad!” vrålade den uppretade priorn och gick undan för att samtala privat med sin andreman Gobrugda.

Efter några minuters rådslag beordrade priorn att offerriten skulle bli desto mer stämningsfull inne i sektmästarens öppnade grav. Han pekade med den kloförsedda staven på Hæjmir, Ulvric, Melobin, Radagast, Abenazer och den vakna men omtumlade Steinar medans övriga fångar skulle vaktas av noviserna på gravens utsida.

Sällskapet fördes in i den väldiga gravkryptan som Steinar berättade att han sett i sin mardröm på väg till kmordaklostret några månader tidigare. I det skumma ljuset från de gläntande portarna såg man hur kammarens golv var strött med sönderrivna böcker, trasiga smycken, tygtrasor, krukskärvor och annan bråte. I en sidosal stod ett långt stenbord och i en annan stod en vackert snidad bädd där kroppen av en uråldrig kvinna låg i famnen på den försvunna Didra. Didra reagerade inte ens på sällskapets ankomst utan snyftade bara och strök sin hand över den döda kvinnans huvud.

Plötsligt märkte man hur en gestalt, klädd i kåpa, rörde sig i kammarens mörka skuggor och priorn riktade instinktivt sin stav mot inkräktaren och beskyllde denne för gravskändning. När gestalten strax därpå trädde fram och sänkte huvan för att tillkännage sig, föll priorn gråtande på knä och bad om förlåtelse medan Gobrugda tog tillfället i akt att proklamera frälsaren Shaguls återuppståndelse från de döda. Alla shaguliter föll genast på knä samtidigt som Hæjmir och Melobin kunde urskilja hur den drogade Radagast trots sitt dunkla sinne såg märkbart chockad ut som om han sett något ofattbart.

När högaktningsbevisen var över försökte den darrige priorn återta sin vacklande ställning och visade upp de blodsoffer man medtagit som gåva. Shagul såg ointresserat på fångarna och klippte av priorns hyllningstal  genom att sammanfatta framtidsutsikterna. ”Tiden är nu kommen för er upplysta att precis som mig själv nå Döds Ände och för oss gemensamt att skapa herravälde över alla folk”. Han bjöd därpå in shaguliterna till stenbordet där bägare snabbt ställdes i ordning för att med en skål hylla Shagul och i hans ära dricka det livselixir som skulle göra dem alla odödliga.

När siste shaguliten tömt sin bägare såg alla lite förvånat på varandra. Förväntningarna om att känna flödande energi och svallande kraft förbyttes mot en uttryckt besvikelse varpå man kunde skymta ett hånfullt flin över Shaguls läppar samtidigt som några av shaguliterna kring bordet började hosta kraftigt. Strax började samtliga hosta och Shagul själv fnissade hysteriskt åt det blod han fått upp innan han föll till marken i kraftiga spasmer. De förgiftade lärljungarna gjorde honom snart sällskap och snart låg de alla döda på golvet och det blev stilla i graven.

Det fängslade sällskapet stod storögda kvar och försökte smälta vad de just bevittnat. Vad hade egentligen hänt och varför hade den galne Shagul låtit både sig själv och sin sekt gå hädan? Abenazer lyckades tillslut ta sig loss från repet och hjälpte till att frigöra övriga. Man bestämde sig för att släpa ut de döda sektmedlemmarna och sänka deras kroppar i vulkanen just som porten slog igen och innan man hunnit vänja sig vid kammarens svaga sken hördes återigen rösten av Shagul från skuggorna samtidigt som en identisk kopia av honom gjorde sig synlig.


Inte så fort kära vänner. Er har jag ännu något att säga…

Först vill jag tacka er för att ni hjälpt mig att säkra min makt. Genom att föra med er den Cruriska dolken till Marjura, väcka deras konung och ge honom Ebharing har ni alla spelat mig i händerna. Speciellt du Abenazer, eller skall jag säga "Tobik" av strimmiga grodans dunkla syskon som genom ditt gästspel undanröjde både kmordas druider och den misstänksamme gamle fogden i Arhem för att kunna skylla detta på min överflödiga sekt som vi nu tillsammans hjälpts åt att utplåna.

Nåja, de förtjänade nog trots allt sitt öde efter alla dessa år av fasansfulla experiment utan att för den sakens skull komma närmare gåtan om livet och döden.

Till skillnad från mig själv – Shagul – den man som slutligen besegrade döden.

Jag lyckades till skillnad från mina onyttiga lärljungar här på golvet välja en stig bortom livets och naturens veka skola, en stig så kraftfull att de tragiska gamla åldermännen vid Sfärernas centrum skulle bli nattsvarta från avund över de krafter jag nu besitter.

Ni förstår, i gamla tider var magi en ny och obeprövad konst som lockade många i fördärvet med drömmar om makt och evigt liv. Då utforskade hemligthetsfulla män tillvarons dolda krafter och sökte allt djupare så att mörkermakter ofta väcktes och kunde ödelägga hela städer över en natt. På Marjuras nordvästra kustland, i den trakt som på den tiden hette Cruri bodde ett grymt och stolt folk med gränslös makthunger. Deras största skapelse var kungasvärdet Ebharing. Ritualerna vid svärdets tillkomst krävde enorma ansträngningar av det primitiva folket och man offrade tre häxmästare och vapensmeden för att genomdriva skapelsen. Först då den allra sista besvärjelsen förklingade insåg man att Ebharing till stor del skapat sig själv, att människorna bra bistått som barnmorskor vid en svår förlossning.

En kort tid därfefter avrättade den dåvarande konungen personligen alla som haft del i processen och det ryktades i lönndom att varelsen i svärdet sedan den dagen var landets härskare.

Konungen och hans folk stod mindre än andra ut med tanken på sin bortgång och började frenetiskt söka vägen till evigt liv. Med sin skapelse jordblodskällan lyckades de slutligen hitta lösningen men drog samtidigt gudarnas förbannelse över sig så inga barn längre föddes i Cruri. Sakta men säkert dog Crurernas släkte ut efter att även jordblodskällan sinat.

Då rikets vise män kände slutet nalkas sökte de upp sin kung vars namn var Ottar och häxmästarinnan Månvind siade hur man måste övervintra medan förbannelsens onda vind drog förbi. Spådomen förutsade att med hjälp av magiska ritualer så skulle kungadömet Cruri en gång återuppstå. Allt med hjälp av en dolk - den dolk ni nu bär med er.

Min avbild, den sköre Mäster Frostmåne, fann profetian om Cruri i skrifter hämtade ur profeten Golabagas grav. Jag begav mig då tillsammans med mina lärljungar till Marjura för att finna jordblodskällan och Ebharing men förbannelsen hindrade mitt sökande. Döm om min förargelse då jag från stjärnkartorna kunde beräkna att min egen levnad lagts femtio år för tidigt. Jag beslutade därför att vänta och stängde in mig i min grav tillsammans med kvinnan ni mött - furstessan Elmesus Damagi av Krimbydh.

Att den eländige Frostmåne i feghet avslutade sitt liv och på så vis flydde undan vårt gemensamt ämnade öde gjorde mig först ursinnig men eftersom ni tack o lov inte följde den gamle dårens råd att glömma historien så löste sig allt ändå. Är det inte underbart ironiskt att en grupp enkla män som er själva visade mig större trohet än min egen avbild…

Snart anländer Ottar så ge er nu genast av härifrån och berätta för världen om Cruris grymhet. Se även till att folk lämnar Marjura. Den här ön tillhör nu Kung Ottar och mig, hans rådgivare Shagul! Det vi har att uträtta angår ingen levande.


Färden mot ondskan

Redan samma dag avreste Hæjmir, Abenazer och Melobin med släden mot Arhem. Melobin, som var den ende utom shaguliterna själva som kände vägen till shaguliternas högborg - Järntornet, förklarade att han endast visste vägen och dess riktmärken med utgångspunkt från Arhem och trots att man inte var förtjusta i tanken på att återvända så var man även tvungna att proviantera inför färden mot shagulitfästet i norr. Under slädfärden nedför bergsstigen från Bethra Zur berättade Melobin mer om shaguliterna som i grunden var en vetenskaplig rörelse som avancerat inom kroppskontroll och symbiotiska experiment. Med tiden hade man fallit bort från den i grunden goda läran och i sin förödande hunger på odödlighet tillfört mörka anatomiska studier, ondskefulla psykiska experiment och dimensionsvandring där man i jakten på mäktiga bundsförvanter funnit horndemonerna som blivit sektens fruktade husdjur.

På beskrivningen av varelsen insåg Hæjmir och Abenazer att det var en horndemon som slukat och fört Radagast till Järntornet samt att shaguliterna och deras husdjur troligtvis även låg bakom Didras och många andras försvinnanden.

Melobin fortsatte genomgången av sekten och förklarade att medlemmarna graderades enligt en inbördes rangordning. Han hade själv varit novis som var den lägsta nivån och som följdes av huligan, mogul, columna och patriarken - sektens högsta ämbete. Patriarktiteln delades av shaguliternas prior - Grafficanus Majus och dennes andreman Gobrugda som var de enda två medlemmarna som mött sektens grundare Shagul. Totalt hade Melobin uppfattat ett trettiotal medlemmar av sekten på Marjura och utöver dem ett antal celler spridda över de trakoriska öarna. Mest uppmärksammad av dessa var sektens filial i Tricilve där man, enligt Malek Mangus, nyttjat politisk infiltration och snärjt självaste drottningen som sin beskyddare.

Mörkret hade åter sänkt sig över ön när släden nådde utkanten av Arhem. Eftersom både Moggers och Shakellos handelshus stängt för kvällen bestämde man sig för att uppsöka de nyblivna änkan Ornetand och berätta hur Hildur mött döden i kvicksilvergruvan. Morgonen därpå begav sig Melobin och Abenazer till Moggers och inhandlade färdkost, ved, karsonolja och annan nödvändig utrustning för resan.  Hæjmir sökte undertiden upp Steinar som övertalades att följa med, kanske mest eftersom Hæjmir valt att undanhålla väl valda delar om shaguliternas antal och blodtörstighet för den lite godtrogne medresenären.

Som sista anhalt innan färden hade man bestämt sig för att besöka Malek Mangus residens i Arhem för att försöka finna shagulitklädnader och med dessa eventuellt kunna bluffa sig in i Järntornet. En trakorisk soldat höll vakt utanför den uppbrutna husporten och gjorde en hälsning åt Hæjmir eftersom de mötts under Malek Mangus gripande några dagar tidigare. Soldaten förklarade att Praanz da Kaelve sökt Hæjmir och bad honom därför uppsöka storhirden efter besöket i villan. Efter att ha försett sig med kläddräkter från shagulitens klädkammare begav sig Hæjmir och Steinar till Praanz da Kaelve som tog emot dem på garnisonen. Da Kaelve, som såg bekymrad ut, berättade att staden för några dagar sedan fått en varning från kvicksilvergruvan om att draken var på krigsstigen men att anfall mot staden tack o lov hittills uteblivit. Hæjmir bet sig i läppen och gjorde sitt bästa för att se förvånad ut medan Da Kaelve fortsatte.

Transporten av Malek Mangus ut till Galbalonen i fjorden gick on intet eftersom den fängslade shaguliten lyckats tippa roddbåten över kant. Vakter från de närliggande båtarna hade snabbt kommit till undsättning men trots att man lyckats rädda övriga besättningen fanns Malek Mangus ej att finna trots att man bevakade vattenytan under knappt en timmes tid. Da Kaelve menade att den tungt kedjade fången antagligen drunknat och förts ut i havet med undervattensströmmar vilket den misstänksamme Hæjmir ställde sig ytterst tveksam till.

Strax knackade det på dörren och officeren Miglod Hamre steg in för att avlägga rapport. Det visade sig att några marjuriska fiskare funnit ett föremål av intresse i vattenbrynet alldeles nära den plats där Malek Mangus försvann. Migold kastade fram den vita benmasken som tidigare tillhört Malek Mangus på skrivbänken varpå Da Kaelve bestämde sig för att avskriva fången som död eftersom ingen människa enligt honom kunde överleva utan luft så länge och med tanke på sitt skräckinjagande anlete knappast frivilligt lämnat ifrån sig sitt ansiktsskydd. På Hæjmirs begäran att behålla benmasken svarade Da Kaelve att han inte såg vad ett sådant föremål kunde ge honom för glädje men att han för all del kunde behålla den som ett olustigt minne.

När Hæjmir och Steinar återvände till värdshuset hade Abenazer och Melobin nästan stuvat klart släden. Utan fler dröjesmål satte sig alla tillrätta i vagnen och Hæjmir grep tyglarna samtidigt som Melobin visade vägen genom det öppna snölandskapet i nordost där en svag bris letade sig fram och lät pudersnön virvla upp mot den halvklara himlen. Hæjmir lyckades få syn på ett närgånget vildfår som han med lätthet fällde med sin båge. ”Alltid bra med lite reserver” ursäktade han sig även om de andra förstod att det var till lika del av jaktnöjet som vildfåret nu blivit en del av provianten.

Efter att Karsonoxen med sina kraftiga klor släpat släden uppför glaciärkanten kunde resenärerna blicka ut över svaveldalen där ett hundratal figurer sakta kom marscherande över de västra bergssluttningarna i riktning mot Arhem. Detta var med all säkerhet den framryckande hären av döda vars höga skrin ekade mellan bergen och sände kalla kårar genom sällskapet. Hæjmir beordrade att man genast skulle fortsätta mot Kmordaklostret som var färdens första hållpunkt och dit man beräknades anlända under morgondagen. Färden fortsatte resten av dagen över det gigantiska och sammanhängande istäcket och solen hade nästan gått ner när Steinar plötsligt stelnade till och pekade mot två avlånga snöhögar en bit framför dem. Hæjmir drog instinktivt sin båge och bad Abenazer undersöka högarna som visade sig innehålla två gamla från sjukstugan som troligtvis lämnats kvar på isen av shaguliterna när de svimmat från den ansträngande färden.

Efter en kylig natt på glaciären fortsatte man nästa morgon mot klostret på berget Biletand. Molnen från gårdagen hade försvunnit och resan kändes nästan behaglig i solskenet när man färdades uppför bergsstigen som sent på eftermiddagen ledde fram till klostret.

I klosterbyggnaden fann man att shaguliterna och deras fångar måste lämnat platsen samma morgon eftersom det fortfarande fanns glöd kvar i eldstaden. En kvinna med en kniv i ryggen och med ett stelfruset spädbarn i famnen vittnade återigen om sektmedlemmarnas känslokyla och Hæjmir bestämde sig för att låta begrava de båda på platsen efter att offren tvättats av i klostrets heliga källa. Det soliga vädret bestod kommande morgon och strax innan avfärd kom Melobin med vitmossa han funnit i druidernas förråd. Denna mossa skulle fungera utmärkt att elda med förklarade han och visade även upp en flaska karsonolja som han hittat. Abenazer och Hæjmir hade undertiden varit uppe i klostrets utkikstorn och med hjälp av en kikare observerat shaguliternas vandringståg långt borta på glaciären nedanför. Man hade även sett konturerna av Arhem i sydväst men man kunde inte urskilja vad som utspelade sig där, bara att staden tillsvidare stod kvar.

Efter många timmars vandring i solskenet över den vindlande glaciären fann man ännu ett offer för shaguliternas grymhet. En barnkropp av en flicka som med största säkerhet frusit ihjäl under färden låg genomfrusen och stirrande upp i den klarblå himlen. Hæjmir greps av raseri och svor att hämnas på shaguliterna samtidigt som han tackade gudarna för att barnet inte var Ulvric. Framåt kvällen övernattade man återigen ute på den kyliga glaciärslätten och märkte då hur man börjat se suddigt eftersom ögonen tagit stryk av det starka och reflekterande solskenet.

Det hade hunnit bli den förste i gyrsag, årets andra månad, när man under eftermiddagen nästföljande dag nådde fram till Dymramassivet vars bergstoppar stack upp som en ilsken rovdjurskäft från glaciärkanten. Alldeles bakom sällskapet hade vädret slagit om och en enorm snöstorm var snart över dem. Den skarpsynte Abenazer lyckades urskilja en grottöppning i en närliggande bergskam och efter att man skyndat sig i skydd såg shamash-prästen över de blåmärken och rivsår han fått när han slitit med sig dragdjuret fram till grottan. Det dåliga vädret höll i sig resten av dagen och Hæjmir kunde inte låta bli att undra om shaguliterna och deras fångar strukit med i ovädret. Samma kväll bestämde man även planen för själva intrånget. Abenazer skulle klä ut sig till Malek Mangus och Melobin skulle följa med som hans följeslagare medan Hæjmir och Steinar skulle hålla sig gömda i släden.

Utvilade och någorlunda varma efter elden och grottans skydd färdades man vidare mellan bergspassen med den utklädde Abenazer vid tyglarna. Dagen hade sedan länge nått sin mitt när Melobin till sist pekade på två spetsiga klippor som lutade in mot varandra i toppen. ”Gethornspasset! Vi har anlänt!” viskade han. Släden fortsatte uppför den branta stigen och genom passets smala passage. Innanför passet öppnade sig en cirkelrund dalsänka vars plana yta låg ett hundratal meter nedanför passet. Kratern var över en halv kilometer bred och i dess mitt reste sig en hög, mörk klippa med en katedralliknande byggnad på toppen där bevingade varelser cirklade runt byggnadens torn och som Morgain kunnat intyga var den plats som han drömt mardrömmar om dagarna före sin död. ”Horndemoner” sade Melobin tyst med fruktan i rösten.

I kraterns norra del glimmade flammor till med jämna mellanrum vilket varnade för att kratern på ingalunda sätt var ofarlig. Från klippan med byggnaden spände en lång bro med smäckra valv högt ovanför kraterytan. Vid brons ände kunde man skymta en övergiven stenbyggnad dit man nu styrde släden. Sällskapet kunde nu höra ljudet av vanvettiga skrik eka svagt över slätten och väl framme vid byggnaden nära brofästet, som visade sig vara en stenlada, motade man in karsonoxen och släden. Vid sidan av byggnaden såg man nu två stora portar i bergssidan och Melobin förklarade att graven tydligen var tillägnad sektens grundare Shagul som varit död sedan många år.

Man gick tystlåtna igenom planen för fritagningen. Prioritet var att finna Radagast och Hæjmirs son och frita dessa om de fortfarande var vid liv. Kunde man dessutom sänka Järntornet och shaguliterna i vulkanen med hjälp av dvärgarnas ritningar samt rädda de sjuka från Arhem så var även detta önskvärt. Efter avslutad diskussion och diverse lyckönskningar från Hæjmir och Steinar begav sig Abenazer och Melobin ut på den smala gångbron som trots sina 30 meter ovanför ytan saknade räcken. Efter ett mindre antal stopp där Melobin fått svindel kom man slutligen fram till en hög olåst gallergrind som stängde passagen mellan två klippstoder. De båda männen vandrade in på gårdsplanen där en kärra, utformad för att passa på gångbron stod närmaste grindarna. Breda trappor ledde upp mot kortändan på katedralen och vid trappornas övre ände fanns en stor dubbelport med en jättelik dörrkläpp. Utan att tveka stegade Abenazer upp till portarna och knackade högt och ljudligt med dörrkläppen.

Sekunderna kändes som en evighet och den förklädde Abenazer skulle just knacka igen när dörren öppnades med ett dovt knarrande och en man iklädd kåpa gjorde en enkel hälsning åt Abenazer innan de båda släpptes in i en mäktig mörk hall med två våningsplan i takhöjd. På vardera sidan i hallen fanns tre dörrar och längst bort skymtades trappor upp till en avsats. Abenazer kunde känna hur någonting iaktog dem uppe bland de dunkla takvalven men valde att hålla sig lugn och följa efter shaguliten som visade in dem i ett vackert rum med påkostade möbler och öppen spis. Han stängde därefter dörren från utsidan och man kunde höra hur en nyckel vreds om i låset.

Abenazer och Melobin såg oroat på varandra. Hade de redan blivit upptäckta? Kanske Malek Mangus levde och hade förvarnat shaguliterna i Järntornet? Tankarna avbröts plötsligt av att nyckeln i dörren åter vreds om och en barrskogsgrön man med skarpt skimmer i huden gjorde en ståtlig entré. Mannen var klädd i en guldkantad kimono som skänkte honom en närmast gudalik uppenbarelse där han stod och synade de nyanlända innan han sade med allvarlig ton. ”Broder Malek! Vi trodde att ni gått förlorad. Gick allt som planerat? Verkade fogden upprörd över de försvunna försöksobjekten från våra inrättningar?”. Abenazer svarade att det inte uppstått några komplikationer och att det heller inte fanns något att frukta från staden som fått större problem på halsen. Den gröne mannen vände blicken mot Melobin. ”Nå unge Melobin. Det sades mig att ni valt bort shaguliternas strävan för att vandra er egen väg. Vad gör ni här?” frågade han med en ofelbar skärpa i tonen.

Melobin som blivit en van lögnare sedan tiden hos den verklige Malek Mangus lyckades med några välputsade fraser förklara bort ryktet om hans avhopp varpå shaguliten godtog detta och förde istället samtalet vidare genom att sammanfatta de senaste veckornas framsteg mot ”Döds ände”. Abenazer frågade om det fanns möjlighet att nyttja husets meditationskammare på vilket han fick en enkel nick till svar varpå den gröne mannen hastade iväg genom korridoren och försvann uppför trappan.

Abenazer och Melobin stod kvar i hallen och funderade. Hur skulle man hitta bland templets alla dörrar? Man valde tillslut att vandra efter shaguliten uppför trappan där två beväpnade noviser stod på vakt. På frågan vart man kunde finna den infångade Kafrilerprästen från Arhem så pekade männen tillbaka nerför trappan och menade att han höll till i källaren. Med lite tur lyckades Melobin öppna rätt dörr som tog de båda männen ner till en undervåning där en mumlande röst hördes från den högra dörren. Abenazer stövlade in i rummet med Melobin i släptåg och fann en ångande kammare fylld med bubblande kärl, arbetsbänkar och behållare. Vid en av bänkarna satt en man och sorterade växter samtidigt som han likgiltigt mumlade växternas namn. En annan man, troligen shagulitnovis stod och rörde i en gryta vid öppna spisen.

Melobin märkte genast hur mannen vid bänken stämde in på beskrivningen av den bortrövade Radagast och lyckades även få Abenazer att inse detta utan att shagulitnovisen vid öppna spisen hann fatta några misstankar. Man bestämde sig först för att föra Radagast med sig men insåg att detta skulle väcka misstankar bland shaguliterna eftersom man fortfarande inte funnit Ulvric och förstod att det därför var säkrast att lämna honom kvar. Istället återvände man ut i korridoren efter att Abenazer beordrat novisen att dra ner på zombinet till Radagast eftersom man behövde kunna fråga ut honom vid fullt medvetande. Den vänstra kvarvarande dörren ledde in på en varmfuktig balkong med äcklig stank av förruttnelse och jäsningar. Via några stegar kunde man nå golvet nedanför där en novis stod och rörde med en sträslev i en damm med grönflytande innehåll. I ett hörn låg en död, fastkedjad man med stora blåsor och skråmor på kroppen.

Innan novisen lade märke till besökarna återvände Abenazer och Melobin ut i korridoren och tillbaka uppför trappan till den stora hallen.

Abenazer valde nu dörren tvärsöver hallen från källartrappan och fann där ännu en trappa ner. Här fann man dels ett meditationsrum som för närvarande användes av en grönhudad shagulit i djup trans. Källarens sista rum var en ritualkammare med ett stort pentagram och svarta stearinljus vid varje spets. Rummet innehöll även en järnbur formad att exakt kunna omsluta en människa. Oroliga över att inte finna fångarna i något av källarrummen återvände man till hallen ovanför och gick hastigt igenom övriga rum som var en matsal, ett bibliotek med studerande noviser och en kammare där en novis fördelade mynt i påsar.

Man såg på varandra och förstod utan att säga något. Man skulle bli tvungna att lura sig förbi de beväpnade shaguliterna vid trappans krön för att fortsätta sökandet i templets hjärta där man hoppades att Ulvric fortfarande skulle finnas vid liv.

Drakormens smickelbräde

Efter några timmars sömn i den illaluktande grottan väcktes sällskapet av den orolige Melobin som gång på gång förespråkade att man snarast möjligt skulle fly gruvan. Både han och Abenazer hade under sömnen återfått en bråkdel av sin synförmåga och kunde nu urskilja konturerna av sina vänner.  Hæjmir lyssnade inte alls till Melobins gnäll utan gjorde genast gällande att man skulle undersöka gruvans nedre nivå.

Sällskapet vandrade i samlad trupp nedför gruvschaktets trappor som plötsligt vidgades i ett stort underjordisk bergrum. Hela grottan var fylld med grumligt illaluktande vatten där trappsatsen fortsatte ner under ytan. Vattnet strilade också längs väggarna och droppade från taket. I facklornas sken kunde man skymta tunnlar som ledde bort från grottsalen. Dyrgil förklarade att grundvattnet i grottan stigit eftersom ingen, efter dvärgarnas död, längre dränerade gruvan.

Hæjmir tog några steg ner i det iskalla stinkande vattnet varpå han ryggade tillbaka. Hans härdade läderstövlar hade under sin korta kontakt med vattnet blivit angripna av någon syra som bitit sig in i skyddet. Just som han skulle beklaga sig över detta sköt några slemmiga trådar ut ur vattenbrynet men fick inget grepp på Hæjmirs brynja. Skrämda backade sällskapet tillbaka uppför trappan samtidigt som man funderade på om hela den vattenfyllda grottan var besudlad med något giftigt.

Hæjmir gav sig av till grottan med de dräpta svartalferna och kom snart släpande på en som han slängde ner från trappsatsen i den vattenfyllda salen. Till sin fasa såg han hur kroppen löstes upp i det smetiga vattenbrynet. Efter en noggrann genomsökning av grottplanets alla hålrum utan att finna några mer lönnpassager beslutade man sig för att försöka återvända samma väg som man kom. Även om ingen var direkt förtjust i att möta Trodax och dennes män så kändes detta trots allt mindre livsfarligt än att ta sig förbi den väldiga besten som troligtvis befann sig på gruvans övre plan. Förhoppningarna om denna utväg krossades när Dyrgil kunde konstatera hur lönngången man kom in genom inte hade någon öppningsmekanisk från detta håll.

Det började sakta gå upp för sällskapet att den enda utvägen nu fanns förbi draken Blatifagus och Dyrgil anmälde sig frivillig att spana på våningen ovanför. Trots att dvärgen var iklädd full metallrustning gjorde han ett till synes obemärkt besök i grottan ovanför innan han återvände och förklarade att draken låg och lapade smältvatten efter nattfrosten. Grottans mynning och sällskapets tilltänkta flyktväg låg nästan hundra meter från schaktet och man insåg att även om man mot all förmodan skulle lyckas ta sig ut den vägen så gav det karga landskapet utanför knappast något fortsatt skydd utifall den lömska drakormen skulle ta upp jakten. Han hade också kunnat urskilja ett grovklöst rutnät i golvet som verkade föreställa ett parti smickelbräde men med skillnaden att pjäserna bestod av sönderbrända kadaver, klippblock, resterna från en gammal fiskebåt och annan bråte.

Hæjmir funderade en stund och bad sedan Dyrgil plocka fram den talande dolken. Eftersom ingen i sällskapet spelade smickelbräde frågade man nu Demens om han eventuellt råkade känna till spelet. Demens sken genast upp och utbrast: ”Ursäkta men sa herrn smickelbräde? Så trevligt att ni frågar om en sådan fin gammal tradition. Konungen gav mig mycket beröm när jag uppfann spelet även om jag finner det en smula elementärt om inte motspelare får tillräckligt handikapp”.

Hæjmir flinade och vände sig till de övriga. ”Låt oss spela med draken om fri lejd” sade han och försvann ensam uppför trappan till drakens hemvist.

Grottan ovanför var fylld med rester från den tidigare gruvdriften. I det svaga morgonljuset som föll in genom ett ventilationsschakt såg man några sotiga ugnar ligga omkullslagna i ett hörn och klädda i sitt eget slagg. Strött som hackat granris över grottgolvet låg benrester sammanskräpade med verktyg, stövlar och stinkande drakspillning.

Hæjmir skulle just ge sig till känna när luften fylldes av en dov, ekande stämma. ”En morgonpigg gäst! Så trevligt!” morrade Blatifagus och synade den nyanlände med sina enorma svavelgula ögon. ”Din veke kungakopia! Tror du verkligen att du har gnistan av en chans att besegra den allvetande Blatifagus i smickelbräde? För det är väl det du tror och därför du kommit, inte sant?” Hæjmir försökte förklara sig men draken fortsatte: ”Lyssna nu noga lilla löshuding! Jag känner mycket väl dina avsikter och hur du sorgligt nog slavar för dina fiender trakorierna trots att de berövat dig både föräldrar och syskon. Är familj inget du bryr dig om? Se bara hur din egen son runnit dig ur händerna!”. Hæjmir blev helt ställd av drakens vetskap och verbala anfall men fann sig ändå och förklarade hur han och hans vänner ville köpa sin frihet över ett parti smickelbräde. Blatifagus hånflinade och bad resten av sällskapet att ansluta sig så han fick se på dem. Sakta vågade sig de övriga uppför trappan i schaktet och fick möta drakens genomträngande förolämpningar. Han kallade Abenazer för falskpräst och påpekade för Melobin hur det verkligen var hans fel att kmordadruiderna blev mördade samtidigt som han i nästa sekund lovade att gnaga märgen ur Hildurs gamla padda till fru så snart han bränt hans ynkliga råtthål till värdshus invid grunden.

När alla väl var samlade och Blatifagus tröttnat på att förolämpa gästerna förklarade han hur han nu lika gärna kunde döda dem allihop men att det skulle förta den spänning som fanns i det föreslagna spelet som skulle ske på hans regler. Han riktade en sylvass klo mot skelettet av en huvudlös häst på spelplanen och förklarade hur trollpacket i gruvan lyckats stjäla kraniet på springaren. Medan en i gruppen skulle bege sig ner och hämta hästskallen skulle de övriga stanna kvar och spela mot honom. Om han undertiden lyckades vinna skulle någon i sällskapet bli en tidig frukost och i annat fall hade man lyckats köpa tid i jakten på kraniet.

Hæjmir tog plats på spelbrädet och smög fram Demens för att vägleda honom till en säker seger. Undertiden begav sig Dyrgil nedför trapporna igen och mot den grotta där man mött den urgamla svartalfshonan med hästkraniet. Till sin förvåning märkte han hur någon lyft bort kraniet och just som han såg sig om efter förövaren lade han märke till en smal skugga som försvann bort genom en av tunnlarna. Dyrgil tog genast upp jakten på den kvicka svartalfshonan som dök nedför trappan i schaktet och skvalpade livrädd bort genom det grumliga vattnet. Dyrgil som fortfarande bar sin helrustning märkte hur vattnet stod honom över hakan utan att han bottnade och valde istället att återvända med de dåliga nyheterna till smickelbrädsspelarna i den övre nivån.

Dyrgil tog de sista pustande stegen uppför trappan och konstaterade att stämningen mellan draken och Hæjmir var hatisk. Hæjmir hade med Demens hjälp pulviriserat Blatifagus spel trots att denne fått göra om flera av sina drag som enligt dolkens mening förolämpade spelets idée. Draken hade blivit rasande och anklagat Hæjmir för fusk varpå han som straff hade knipsat huvudet av rådherre Gilfred da Pastula i ett oförberett ögonblick, helt enkelt för att denne stått närmast till hands.

Eftersom Hæjmir inte hade backat utan istället anklagat draken för att inte hålla sitt ord blev denne än mer rasande och hade snart även slitit värdshusvärden Hildur i blodiga stycken varpå Melobin talat Hæjmir till rätta för att själv slippa bli nästa tilltänkta munsbit.

Alla hade nu vänt sig frågande till Dyrgil och Blatifagus uttryckte sitt missnöje över att dvärgen återvänt utan det avtalade objektet. Man lyssnade till berättelsen om den tjuvaktiga svartalfshonan som kommit undan och Abenazer erbjöd sig att ta upp jakten eftersom hans syn nu var någorlunda återställd samtidigt som han var bland de längsta i det avkortade sällskapet.

Shamashprästen skyndade ner för trapporna samtidigt som han hörde hur ett nytt parti smickelbräde hade sin början ovanför honom. Utan någon längre fundering begav han sig ut i det iskalla vattnet på schaktets nedersta plan och vadade åt det håll dit Dyrgil förklarat att svartalfshonan försvunnit. Snart fann han att tunneln sluttade uppåt varpå han kom ur vattnet. Med raska steg fortsatte han till en kraftig trädörr bakom vilken han fann ett förråd med stora förseglade trätunnor. Hans känsliga sinnen varnade honom genast för svartalfen som satt skakande intryckt bakom två av tunnorna. Med en simpel avledningsmanöver lyckades den stridskonstlärde Abenazer fälla varelsen i ett grepp och därefter slita med sig både svartalfshonan och hästkraniet tillbaka genom vattnet.

Halvvägs ute i det djupa vattnet kände Abenazer plötsligt hur stanken blev värre och strax därpå sköts två slemmiga trådar ut från vattnet som borrade sig fast i den skrikande svartalfshonan. Abenazer tog tillfället i akt och släppte ifrån sig det levande och vilt plaskande bytet som håvades in av ondskan i vattnet. Utan något större samvetskval över svartalfshonans hemska öde fortsatte han uppför trapporna med skallen som skulle ge frihet åt alla de överlevande.

Samtidigt på den övre nivån hade Hæjmir försökt dra ut på spelet vilket hade gjort draken fullkomligt rasande och han hade just givit Hæjmir ett ultimatum genom att låta honom välja vem av Melobin och Dyrgil han kunde tänka sig att offra som straff för att spelomgången förstörts. Hæjmir hade tillslut tappat tålamodet och vrålat att ingen av hans vänner minsann skulle bli någon drakmat när draken inte längre svarade honom utan stirrade med svart blick bort mot en figur som just anlänt vid grottans mynning. ”DU!” vrålade Blatifagus genom de sylvassa käftarna och började flaxa ilsket med vingarna. Främligen hade som svar dragit sitt svärd och stegat framåt samtidigt som han gapat ”Fly era dårar!” åt männen i grottan. Melobin lydde genast främlingens råd och lade benen på ryggen ut genom grottöppningen tätt följd av Hæjmir. Dyrgil valde istället att bege sig nedför trappan i schaktet för att leta rätt på Abenazer. Knappt hade han hunnit ner för de första steget då han såg Abenazer komma springande uppåt. I korta drag förklarade han hur främlingen flyttat drakens uppmärksamhet från gruppen och Abenazer slängde därmed ifrån sig skallen vid trappans krön och flydde, precis som Hæjmir och Melobin före honom, ut ur grottan. Bakom sig hörde han draken vråla ”Ge dig av ditt människokräk innan ditt liv är dig förrunnet!”.

Dyrgil skulle just följa shamashprästens exempel  när draken plötsligt fick syn på honom och för en sekund valde att provocera honom istället för att ägna sig åt främlingen. ” Din vidriga halvfolksträl. Det var mig ett sant nöje att få bränna livet ur ditt folk här i gruvan” väste han varpå Dyrgil inte längre kunde hejda sig utan vrålade till svar ”Här anländer den hämnd som mina frände aldrig fick chans att dela ut. Dö drakusling!”.

Blatifagus hade blivit förvånad över den lille dvärgens tapperhet och var därför oförberedd på Dyrgil, som för sista gången svingade sin yxa och lät den bita sig fast under drakens kraftiga ryggpansar. I plötsligt smärta greps draken av fullständig raseri och lät Dyrgil omfamnas av ett för hans del dödligt eldbad. Det sista Dyrgil hann uppfatta var främlingens förstörda ansikte som han nu kände igen. Arn Dunkelbrink tänkte han innan hans kvarlevor förkolnade i hettan.

På utsidan hade männen just vant sig vid morgonsolens ljusa strålar då Trodax och hans trakoriska soldater anlände. Utan att lyssna till Hæjmirs svepskäl till varför man råkade befinna sig på detta uttryckligen förbjudna område så hastade magikern uppför berget och satte eld på en fyrbåk som skulle varna Arhems befolkning om att draken kunde vara på antågande. Soldaterna som stannat kvar hos sällskapet blängde beskyllande utan att våga sig närmare gruvans mynning och den tumult som hörbart utspelade sig där.

Helt plötsligt blev det knäpptyst inne i gruvan och när Trodax en stund senare återvänt från fyrbåken beslutade han sig för att undersöka vad som hänt. Kanske hade främligen trots allt haft ihjäl odjuret? Med sina soldater hack i häl begav han sig in i gruvans mörker .

Hæjmir, Abenazer och Melobin stod kvar och tittade undrande mot grottmynningen. Melobin skulle just ge sig på en gissning till vad som hade hänt när skriket från Trodax skar genom luften och kort därpå kom han springande klädd i eldflammor, föll handlöst nedför slänten och blev liggande. Magikerns soldater gick honom snart samma öde till mötes och strax därpå trädde Blatifagus ut genom gruvöppningen. Sällskapet ryggade tillbaka och gjorde sig redo för att fly när de plötsligt såg hur främligen red på drakens rygg. Besten vrålade till och kastade sig därpå utför stupet för att i nästa sekund fånga luft under sina enorma vingar och styra söderut över ishavets tidiga morgondimma.

Synen fick den halverade gruppen att stå gapande men i nästa stund skyndade man sig in för att sorgligt nog finna resterna av den modige Dyrgil. Hæjmir gick och hämtade oxen och släden som ännu stod och väntade bakom några klippblock. Man lastade på den döde tillsammans med det mesta från drakskatten. Melobin påminde om det dyrbara kvicksilvret som fortfarande fanns kvar i gruvan men man bestämde sig ändå för att det var dags att bege sig.

Under slädfärden som nu gick mot dem gamla dvärgstaden Bethra Zur tittade Hæjmir igenom ritningarna över järntornets självförstörelsemekanisk. Tydligen fanns det någonstans ett silverstäd utplacerat i templet som genom vissa vridmoment skulle sänka byggnaden i vulkanens innandöme inom loppet av en halvtimme.

Utan några större händelser anlände man på eftermiddagen till Bethra Zur där Selisia välkomna dem. Hæjmir förklarade att deras son hade blivit tagen av de onda shaguliterna och att man nu planerade att bege sig till deras undangömda högborg för att frita honom och de andra bortförda.

Efter att ha tröstat den hejdlöst gråtande Selisia och lovat att vara försiktig begav sig Hæjmir tillbaka till de andra som undertiden gömt undan drakskatten i en av byns övergivna förrådsbyggnader. Dyrgil begravdes under enklare ceremoni under en sten som fick skriften ristad ”Här vilar den djärve Dyrgil Klyvsäter – en liten man med stora bestyr”.

Den försvunne sonen

Persil månad i sjätte året efter Kronolaabens invigelse var snart till ända och den kyliga ishavsön bjöd ännu på bittra vindar med ett tilltagande snötäcke när de marjuriska soldaterna någon dagsmarsch senare marscherade upp till det trakoriska rikets garnison i Arhem. Vandringen hade inte varit några problem för trupperna eftersom man var van vid både kyla och dagligt kroppsarbete. Hæjmir, Dyrgil, Steinar och Abenazer begav sig tillsammans upp till storhirdens kontor där de fann Da Kaelve i ett pågående samtal med en senig gestalt med knotigt ansikte klädd i svart pälskappa.

Da Kaelve presenterade mannen som Trodax Drakvaktaren och förklarade att dennes uppgift var att hålla draken under uppsikt. Trodax, som glodde smått ogillande på den brokiga skaran tillade kort att området belagts med tillträdesförbud eftersom det sista man önskade i dessa kristider var en ilsken och hämndlysten drake på halsen. Kort därpå ursäktade sig mannen men istället för att hasta iväg förvandlade han sig till en sprakande ljuskula som satte iväg över hustaken i riktning söderut.

Da Kaelve vände sig åter till gruppen och gratulerade Hæjmir till ihopsamlandet av de marjuriska stridsmännen. Han beordrade genast att männen skulle sättas i träning hos de trakoriska yrkessoldaterna för att på bästa sätt kunna möta de odödas anfall.

Hæjmir hade precis hunnit fråga efter sin son Ulvric och fått svaret att Da Kaelve skulle sätta en soldat på att leta upp pojken när Miglod Hamre - en av garnisonens officerer steg in och meddelade att kmordadruiden som man funnit i vildmarken nu hade återfått medvetandet. Da Kaelve förklarade att han själv var tvungen att ge sig av till Nin Hallaska i fånglägret men att de övriga gärna fick stanna och förhöra druiden om vad som hänt hans klostersyskon.

I ett gallerförsett sovrum fann man den omtalade druiden från Kmordas kloster. Ynglingen hade ett vackert och förtroendegivande ansikte med blå ögon och lockligt blont hår. Den senaste tidens sömnlöshet hade dock fårat hans ansikte och skäggstubb hade börjat växa på de smilgropade kinderna.

”Vad vill ni mig?” frågade den darrige druiden med märkbart oro i rösten. ”Här är det jag som ställer frågorna” svarade Hæjmir barskt. ”Vem är du och vad har hänt de andra kmordadruiderna? Mannen som fortfarande satt i sovlådan snyftade till som om Hæjmir just påmint honom om något fruktansvärt och föll strax därpå i hejdlös gråt. Hæjmir och de andra i sällskapet var just på väg att lämna den nedbrutne druiden när han plötsligt utbrast ”det var shaguliterna! de djävulska männen dödade mina syskon i klostret! ”. Hæjmir stannade upp och vände sig om. ”Shaguliterna säger du? Är detta ett faktum eller bara en dåres svammel?”. Druiden slutade tillfälligt gråta och tittade upp med sina godhjärtade ögon ”Ni måste tro mig! Shaguliterna är onda och de vill se mig död! Allt är mitt fel och mina klostersyskon fick ta straffet för mina missgärningar”.

Hæjmir försökte lugna den hysteriske druiden men denne vägrade dricka av den spritplunta som bjöds. Dyrgil provade även att ge honom vatten från Kmorda´s heliga källa men inte heller detta ville han använda. Dyrgil öppnade slutligen behållaren med jordblod men fann till sin förvåning hur den tidigare röda vätskan hade förvandlats till gråsten.

Det knackade på dörren och en soldat meddelade att garnisonens smed sökte Hæjmir. Sällskapet lämnade därmed den neurotiske druiden och förflyttade sig till vapensmedjan där smeden berättade hur han hört att man letat efter Ulvric och att pojken under gårdagen varit hos honom i smedjan och lekt men hade av en olyckshändelse bränt sig på några halvfärdiga vapen. Smeden hade lämnat ner pojken till sjukstugan i Arhem för omplåstring men inte sett till honom sedan dess.

Hæjmir fick något galet i blicken. ”Sa du sjukstugan? Shaguliternas sjukstuga?” upprepade han. Utan att tacka smeden för informationen försvann Hæjmir iväg och kom strax tillbaka med en trupp på tiotalet soldater som i rask marsch tågade ner till sjukstugan, tätt följda av övriga i sällskapet utom Steinar som valt att vila upp sig i ett rum på garnisonen.

Efter hårt bultande på sjukstugans dörr utan några tecken på liv inifrån lät Hæjmir några soldater avlägsna stugans lås med en slägga. Dörren fotades därpå in och man möttes egendomligt nog av en igenbommad stugan där varken läkemän eller patienter syntes till. Hæjmir svor i högan sky över att shaguliterna lyckats fly fältet, hur de fört med sig hans egen son och hur deras blod skulle flyta. Dyrgil och Abenazer hade undertiden börjat genomsöka byggnaden och fann, förutom det faktum att shaguliterna packat sina tillhörigheter i all hast, kvarglömda föremål i Malek Mangus arbetsbänk.

Dyrgil kunde med stort obehag bekräfta att detta var De dödas ljus från kmordaklostret som han själv använt för att stiga ner i dödsriket Dimhall. Det andra föremålet var Dolken Demens som den försvunne Radagast burit med sig sedan de återfunnit föremålet på Mäster Frostmånes skrivbord i HOXOH. Dyrgil drog den slumrande Demens ur sin skida varpå skaftet vaknade till liv och började fäkta i luften och pipa om hur Radagast blivit bortförd. Tydligen hade Malek Mangus lurat med sig Radagast till utkanten av staden. Radagast hade då blivit misstänksam och släppt ner Demens i en snödriva och hoppades att hans vänner på så sätt skulle finna dolken och hans budskap. Malek Mangus hade observerat Radagasts försök att lämna ifrån sig dolken och i nästa stund beordrat sina män att tvinga ner Radagast på knä och hälla i honom en segflytande vätska som då gjort honom viljelös. Minuterna senare hade en mörk suddig skugga fallit över prästen och slukat honom varpå varelsen flugit norrut.

Demens hade legat blixtstilla när Malek Mangus lyft upp honom som därmed inte märkt att kniven levde men fascinerades av skaftets detaljrikedom och behöll därför Demens i en låda på sin arbetsbänk fram till dess att sällskapet nu befriat honom.

Hæjmir fick pånytt ett vansinnesutbrott över att Shaguliterna nu gjort sig skyldiga till både bortförandet av Ulvric och Radagast. Rasande gav han order om att återvända till garnisonen. Den vilsne druiden hade precis somnat igen när dörren for upp med en smäll och Hæjmir dundrade in, slet upp den yrvakne och tryckte upp honom mot väggen. ”NU BERÄTTAR DU ALLT DU VET OCH VART SHAGULITERNA HÅLLER TILL!” skrek han varpå det lilla lugn som druiden hunnit bygga upp pånytt rasade samman. Stortjutande förklarade ynglingen återigen hur shaguliterna skulle mörda honom eftersom han visste för mycket. Hæjmir tvingade i honom några klunkar starksprit varpå druiden tillfälligt lugnade sig och lyckades under den tiden berätta att hans namn var Melobin och hur shaguliten Malek Mangus en gång i tiden lurat honom att ansluta sig till sekten. Vid ett tillfälle hade Malek Mangus tagit honom med sig till ondskans boning - sektens högkvarter Järntornet som var uppfört i en vulkankrater i de nordliga Dymramassivet. Där hade han tvingats närvara vid vedervärdiga mänskliga experiment, vivisektion av försvarslösa män och kvinnor och utstuderade lemlästningar av de sjukaste slag.

Hæjmir kände vanmakten falla över honom när han insåg att dessa ondskans hantlangare högst troligt var på väg till Järntornet för att fortsätta experimenten på hans son och de andra sjuka samt att det inte fanns något sätt att hinna ikapp dem eftersom de redan hade minst en halvdags försprång. Melobin menade att det då knappast fanns något hopp för de sjuka men pekade ändå ut platsen på en detaljerad karta över ön som man fann i ett av garnisonens arbetsrum. Därefter slet Hæjmir med sig Melobin och tillsammans med de Dyrgil och Abenazer begav man sig till Praanz da Kaelve i fånglägret för att även låta honom lyssna till Melobins berättelse.

Sällskapet knackade på och steg in i Da Kaelve´s barack. Förvånade såg de hur spelemannen Moska från Junker Hildurs var på besök och just avslutade en hetsig diskussion med da Kaelve. De båda såg smått påkomna ut och Da Kaelve förklarade kortfattat hur Moska var den spion som han bl.a. använt sig av för att hålla ett öga på Malek Mangus sedan han släpptes från förhöret. Hæjmir tvingade Melobin att upprepa sin berättelse om shaguliterna och deras gärningar för de till synes chockade Da Kaelve varpå denne fyllde i med att Moska spårat Malek Mangus till en bostad på södra stadsberget som han i största hemlighet arrenderat av handelshuset Shakello. Hæjmir rekryterade genast en ny trupp soldater och begav sig mot Villa Solstunden som Malek Mangus hemliga bostad tydligen brukade kallades av ortsbefolkningen. Da Kaelve lovade att undertiden se över möjligheterna att avvara trupper till ett väpnat uppdrag mot shaguliterna i Järntornet.

Efter att ha konstaterat porten på Villa Solstunden som låst lät Hæjmir några soldater bearbeta dörrens låsanordning på liknande sätt som skett i sjukstugan. Några soldater ur den medhavda truppen posterades för säkerhets skull ut på husets baksida i hopp om att förhindra eventuell flykt. Övriga soldater lät man storma in i den till synes övergivna bottenvåningen medan Melobin hade blivit lovad att vänta ute på gatan eftersom han var vettskrämd för att behöva konfrontera shaguliten. När övre planet säkrats, av samma soldater med Hæjmir och Dyrgil i täten, fann man i ett rum en stinkande, grön och hårlös gestalt sittandes på en bönematta i det klara solljuset som sken in genom en öppning i taket. Varelsens ansikte var fritt från mänsliga drag och med hål istället för mun, öron och näsa. Det såg nästan ut som om den gröna kroppen drog näring direkt ur solljuset likt en växt. På ett litet bord närmast dörren låg ett noggrant vikt klädbylte krönt av en vit benmask som talade för att varelsen på mattan var den eftersökte Malek Mangus.

Med långsamma (nästan graciösa om situationen varit annorlunda) rörelser vände sig varelsen mot dem och återfick långsamt talförmågan och påpekade att han hoppades att de hade mer att komma med än förra gången eftersom deras intrång annars skulle stå dem dyrt.

Hela situationen kändes högst otrevlig och Hæjmir beordrade därför en soldat att överlämna klädbyltet till Malek Mangus varpå en rörstump föll ur byltet och landade på trägolvet. Hæjmir tog upp rörstumpen som var av valbrosk och konstaterade att instrumentet ofta brukades i fånglägret för att pressa zombinet ner i stupen på bråkiga fångar. Rörstumpen stank dessutom fränt från just preparatet vilket fick Hæjmir att genast vända sig till Malek Mangus.

”Vart är de bortförda? I Järntornet? Ta oss genast dit” röt han, men shaguliten stod bara stilla och betraktade honom innan han spydigt sade ”Jag svarar inte inför er och fruktar inte heller ert förhör. Jag är framtiden och det är NI som kommer svara inför mig, inte tvärtom. Detta spel är bara något jag tillfälligt har valt att acceptera.”

Hæjmir blev svart i blicken och flög fram mot shaguliten som om han mist sin tidigare rädsla för dem. Hans knytnäve träffade benmasken med sådan kraft att den flög i golvet och blottade Malek Mangus vidriga gröna anlete ännu en gång. Utan att visa minsta smärta svarade shaguliten ”Ni kan döda mig om ni vill men jag har inget att säga och har heller inga förhoppningar om att en enkel man som er själv skall kunna dela shaguliternas vision”.

”Vision!” Skrek Hæjmir. Ni mördar ju oskyldiga människor från sjukstugan i ert Järntorn. Jag och mina män kommer inom kort att bege oss dit för att jämna byggnaden med marken. Shaguliten tystnade en sekund och begrundade situationen. ”Lyssna nu på mig! Det hela är ett enkelt missförstånd! Kanske har vi shaguliter offrat några sjuka till förmån för mänskligheten men ni är ju själv svärdsman. Är inte krig samma upoffring för att vinna något högre?”

Dyrgil som lyssnat till parternas konversation tappade nu tålamodet och lät yxan tala. Med ett välriktat hugg i buken sänkte han shaguliten vars gröna blod nu strömmade över golvet. Det fortsatta anfallet stoppades retsamt nog av den trakoriske underofficeren Culpa som var en del av truppen och menade att fången måste föras till storhirden och låta honom besluta om en eventuell avrättning. Dyrgil stoppade morrande undan sin yxa samtidigt som Culpa beordrade några soldater att eskortera ut den ännu blödande men oberörde Malek Mangus efter det att denne återfått och tillrättalagt sin benmask.

Dagen hade nästan nått sin mitt när sällskapet återvände ut på gatan. Malek Mangus kände genast igen den ängslige Melobin och insåg genast att denne hade med avslöjandet gällande shaguliterna att göra. ”Så ni lyssnar till en förrädare” väste Malek Mangus åt Hæjmir. ”Den gode Melobin har ju själv varit delaktig i våra experiment”. 

Shagulitens beskyllning påkallade ytterligare rädsla hos Kmordadruiden som i fullständig panik gjorde ett försök att fly. Abenazer som snabbast läste av situationen tog tag i Melobin och när denne försökte slita sig loss golvades han av munkens obeväpnade stridskonst. Fastlåst i ett av munkens stadigare grepp kom nu ännu en bekännelse där Melobin berättade hur han tidigt blev föräldralös och lurades in i shaguliternas ondska av Malek Mangus. Melobin berättade också hur han genom besöket i Järntornet för första gången fått lära shaguliternas sanna syften och därefter valt att fly från dem. Eftersom han inte hade några ägodelar eller andra medel för att lämna ön valde han istället att fly ut i vildmarken där han av en händelse råkat på två kmordadruider som tog honom med sig till sitt kloster på berget Biletand.

Så fort Malek Mangus kommit utom synhåll för Melobin lugnade han ner sig något men när Hæjmir sade åt honom att man behövde honom som guide till Järntornet så skakade han bara på huvudet. ”Nej! Nej! Aldrig dit igen. Vi kommer alla få ångra ett sådant besök”.  De bortförda har med högsta säkerhet redan fallit offer för plågsamma experiment och risken är överhängande att samma öde isåfall kommer drabba oss. Hæjmir hade sedan länge slutat lyssna och var fast bestämd om planen på att frita de bortförda och slakta shaguliterna.

Tillbaka med Malek Mangus i fånglägret beordrade Praanz da Kaelve att fången skulle sättas under hård bevakning ute på rikets galbalon som låg förtöjd i viken. Kanske hade storhirden insett riskerna med att ha en så pass farlig fånge i staden vid ett stundande anfall och ansåg det bättre att sätta honom i säkert förvar. På Hæjmirs begäran om att avvara en trupp till Järntornet hade da Kaelve bestämt att inga soldater gick att undvara. Hæjmir menade att han isåfall ville ta med de män som han skänkt staden men Da Kaelve påminde honom genast om den bindande ed han svurit för Shamash-prästen Abenazer. Han accepterade dock att Hæjmir och hans närmaste män Dyrgil, Hildur samt frihetskämpen Gilfred gav sig av tillsammans med Melobin som vägvisare och självklart sanningsprästen Abenazer.

Förgrymmad över Da Kaelves beslut begav sig Hæjmir med de övriga i släptåg till Hildur för att berätta nyheterna. När värdshusvärden fått höra talas om att shaguliterna försvunnit med de sjuka till Järntornet så minns han plötsligt hur en onykter dvärg en gång berättade hur dennes far och faderns kamrater blivit lejda av shaguliterna för något slags arbete uppe i norr. Redan innan byggnaden var klar hade dvärgarna ångrat sitt arbete och hade därför byggt en mekanism som kunde förstöra byggnaden. Ritningen hade man i säkert förvar på sitt kontor vid kvicksilvergruvan. En våldsam diskussion uppstod mellan Hæjmir som ville hämta ritningarna och övriga som menade att Da Kaelve och Trodax båda förklarat att det var strängt förbjudet att närma sig gruvan. Som så många gånger förr vann Hæjmir tillslut gehör för sin plan och sällskapet begav sig med släde och karsonoxe söderut mot den förbjudna kvicksilvergruvan.

Efter många timmars slädfärd söderut hade det hunnit bli mörkt. Den stjärnklara natthimlen gav nästan ett harmoniskt intryck när fjorden till sist nådde ut till havet. Isande kalla vindar slog emot släden precis när man rundade en bergskam där månskenet avslöjade konturerna av den ödelagda gamla kvicksilvergruvan längre fram på vägen. Nedanför färdvägen såg man vågorna slå ilsket mot klipporna men också en liten brygga där en segelbåt låg förtöjd. Ett hundratal meter från gruvmynningen stod en murad halvcylinder direkt mot klippan. En smal trappa ledde upp till en järnbeslagen dörr som hade sällskap av ett gallerförsett fönster. När man kom närmare såg man även hur byggnaden var svart av sot och att dörren var bestyckad med ett massivt dvärglås.

Ännu en gång hamnade Hæjmir i dispyt med Abenazer som var ytterst kluven över om uppdraget att följa Hæjmir på Da Kaelves order innefattade att bryta mot samma mans förbud gällande gruvan. Han menade dessutom att man inte hade en aning om vart nyckeln till byggnaden fanns om den överhuvudtaget fanns att få tag på.

Hæjmir skulle just svara honom när han på håll fick syn på den ljuskula som Trodax använde för att förflytta sig. Kulan var just i färd med att lämna ett utkikstorn några hundra meter längre ner på vägen förbi gruvöppningen. Inom kort kom Hæjmir fram med en plan där man med hjälp av karsonoxen skulle klättra förbi grottöppningen och ner till vakttornet som Trodax just lämnat. Eftersom man redan låtit sig övertalas av Hæjmir till att följa med till gruvan så kändes det rätt meningslöst att stoppa planerna nu och med Hæjmir själv vid tyglarna lät man oxen dra släden över klippkanten och i skydd av mörkret bort mot vakttornet där man i sista sekunden lyckades undvika uppmärksamhet från vakten på tornets krön.

Melobin som menade att han från sin tid som tiggare plockat upp en del användbara färdigheter begav sig smygande in i vakttornet för att leta efter en nyckel som kunde passa i dvärglåset. Efter några minuter återkom han och berättade hur han funnit en möjlig nyckel i den bortreste Trodax sovgemak. Han kunde också meddela att tornet beboddes av fem vakter men att alla utom vaktposten på krönet låg och sov.

Efter att med oxens hjälp återvänt till byggnaden med dvärglåset och oljat dörren noga låste man slutligen upp dörren. Innanför fann man ett rum fyllt av förkolnade trämöbler och pappersaska över golvet. I askan hittade man tre brända dvärgskelett och en mängd spridda mynt som Hæjmir snabbt lade beslag på. Genom en dörr tog man sig vidare ner för en trappa som slutade i en korridor med två dörrar. Innanför den första dörren fann man en gravkammare med krematorium. Två statyer i rummets centrum stöttade taket med sina händer och på en stenlucka kunde Dyrgil läsa texten ”lågan leder vägen” varpå han tände upp eldstaden som var placerad under statyerna. Melobin hade undertiden bestämt sig för att utforska den andra dörren och fann där ett arkiv där han dels fann de eftersökta ritningarna över Järntornet men också en bok med lagerhållning som talade för att 12 tunnor renat kvicksilver fanns nere i gruvan och att försäljningspriset för dessa var 50 guldtrakiner litern.

Melobin skulle just återvända till resten av gruppen som fortfarande befann sig i gravkammaren när han hörde stöveltramp på övervåningen. ”I trakoriska rikets namn: Tillkännage er!” ljöd Trodax skarpa stämma och av ljudet att döma så var männen på övervåningen snart halvvägs nerför trappan. Melobin rusade tillbaka in i gravkammaren
och meddelade att Trodax och hans soldater var på väg. Hæjmir slet sitt svärd och gjorde sig redo för strid samtidigt som männen på utsidan började slita i handtaget. Till sin förvåning märkte nu alla att rummet, pågrund av eldens effekt på statyerna, hade börjat luta och att dörren in i gravkammaren därmed inte längre gick att öppna. Istället kunde man skymta en lönnpassage under det lutande golvet som enligt Dyrgil antagligen var tänkt som en flyktväg för gruvans dvärgar vid eventuella faror. Just denna natt utnyttjades flyktvägen istället av sällskapet som med Dyrgil i spetsen tätt följd av Hildur med fackla lämnade gravkammaren med den gapande Trodax på andra sidan av den blockerade dörren.

Melobin berättade under vandringen i klippgången om ritningarna han funnit och om de dyrbara tunnorna som tydligen skulle finnas i gruvan just som man nådde fram till en stendörr på vilken det stod ristat ”gå i jordens mörker”. Dörren var olåst och i rummet bakom möttes man av ett underbart blåviolett sken från kristaller i väggarna. Hæjmir märkte snabbt hur ljuset stack otäckt i ögonen och alla utom Melobin och Abenazer valde därför att blunda när de passerade genom rummet. Redan i nästa rum märkte de båda hur synen gradvis försvann och en stund senare var männen fullständigt blinda. Rummet man trätt in i var ännu en gravkammare där målningar på väggarna beskrev vad som hänt de avlidna. En öppning ledde ut i en större grottsal där en svartalfshona låg på knä och tillbad en tillyxad drakskulptur. När hon fick syn på männen rusade hon bort i mörkret varpå Dyrgil slet fram sin yxa och tog upp jakten. En stund senare återvände Dyrgil och förklarade hur han tagit kol på både svartalfshonan och en annan svartalf som han stött på längs vägen. Tillsammans med Hæjmir begav han sig iväg ut i mörkret med förmaningar från Abenazer och Melobin som fortfarande var blinda men som ändå bevakades av Hildur och Gilfred.

I en av gångarna märkte Hæjmir och Dyrgil avv någon hängt ett smutsigt säckvävsdraperi. I stanken bakom draperiet fann man en urgammal svartalfshona med ett hästkranium över huvudet. Honan gav ett patetiskt och malätet intryck men detta stoppade inte den våldsamme Dyrgil som ansåg allt svartfolk ondskefullt och i nästa stund låg den gamla svartalfshonan dräpt i sitt eget blod.

Hæjmir som var på ett retfullt humör smög fram och andades den blinde Melobin tungt i örat vilket ledde till att den kniv den blinde hittat i Trodax vakttorn skar luften när han högg i blindo för att försvara sig mot det okända. Efter en stunds skratt och ilska lämnades de blinda ensamma då de övriga med dragna vapen begav sig till den sista outforskade grottan där fem oförberedda svartalfer slaktades brutalt utan chans till försvar och man återvände därefter till de blinda vännerna i grottsalen där det bestämdes att slå läger över natten.

En oväntad allians

Det hade hunnit bli mörkt när Hæjmir återvände till fångbaracken på den lilla holmen i svavelträsket. Ormtunga kunde berätta att Dyrgil blivit hämtad av några fångvaktare ungefär samtidigt som Hæjmir själv gått för att möta Selisia. Man anade att den stackars dvärgen just nu befann sig i en värld av smärta eftersom lägrets förhörsman visste mycket väl hur man fick de tystlåtna att sjunga ut i både smärta och sanningar. Ormtunga kunde också stärka misstankarna om att galningen som muckat gräl kvällen innan varit ett trick från Abrelax för att komma åt Hæjmir eftersom det ryktades att slavdrivaren tillfälligt hade benådat dåren från isoleringen i just detta syfte.

Det fanns för tillfället inte mycket att göra, så Hæjmir satte sig i ett hörn och knaprade på kvällens portion av torr brödbit. Robur kom och satte sig bredvid och frågade vad som hänt inne hos ”doktorn” eftersom Hæjmir fortfarande såg relativt välmående ut. Han berättade också att han och Gistacki fått misstankar om att någon av fångarna i hemlighet övervakade de övriga på order av lägrets fångvaktare.

Hæjmir hann inte fundera mer över detta då dörren vräktes upp och några män i vaktstyrkan stövlade in och i nästa sekund släpades han över till en barack på den större holmen där en uniformsklädd man stod och väntade tillsammans med en väderbiten äldre man i grå ylledräkt.

Mannen i uniform tog till orda: ”Jag vet inte om vi träffats tidigare. Mitt namn är Praanz da Kaelve, Arhems tillförordnade storhird i det trakoriska rikets tjänst. Ni behöver inte göra er besvär med en presentation eftersom jag redan vet vem ni är. Hæjmir da Ollach, son till den marjuriske rådherren Guzier da Ollach och den man som mina källor uppger är ledare av de marjuriska rebellerna”.

Hæjmir gjorde sitt bästa för att låta oförstående men Da Kaelve visade sig säker på sin sak och fortsatte: ”Mina källor är högst tillförlitliga samt består både i iakttagelser från mina spioner och i uppgifter från er vän som nyss givit vika för era gemensamma förehavanden. Jag kanske förresten skall tillägga att er vän Selisia da Melse tydligen riskerat sin säkerhet för ert välbefinnande vilket för mig ses egendomligt om än chockerande för en trakorisk adelskvinna i hennes ställning. Ni bör vara medveten om att hon för sin olovliga vistelse i kolonins fångläger satts i husarrest på garnisonen”.

”Låt mig nu komma till saken. Vi har hamnat i en situation där ett annalkande hot gjort att båda sidors intressen gällande öns styre måste tvingas åt sidan. Medan vi talar tågar från sumpmarkerna i nordväst en ansenlig trupp odöda i riktning mot Arhem. Denna fiende bör ses som gemensam och mångfaldigt viktigare än det groll som upplevs mellan trakorier och marjurer. Jag tror vi båda är överens om att staden måste räddas till varje pris och jag är därför beredd att hitta en diplomatisk kompromiss på våra inbördes stridigheter. Detta innebär också att hela ärendet gällande frihetsrörelsen fallit i ett annat ljus och att de straff som utdömts för er riksfientliga verksamhet genast benådas mot villkoret att er rörelse stödjer stadens försvar. Detsamma gäller alla anklagelser mot er vän Selisia da Melse”.

Hæjmir funderade en stund och lät därefter försiktigt en halvsanning göra gällande att han själv inte var den ledare som Da Kaelve talade om men att han med sitt kontaktnät kunde nå fram med budskapet och förhoppningsvis få frihetsrörelsen att lyssna till erbjudandet. Gällande Da Kaelves kompromiss bestämde man tillsammans att ett dokument skulle utformas där marjurerna tillskrevs samma rättigheter som trakorierna och att de båda folken skulle betraktas lika inför lagen. Svaveltillgångarna skulle dock fortsätta att tillfalla ockupationsmakten.

Samtalet avbröts plötsligt av en blek Nin Hallaska som stormade in för att meddela att de odöda hade siktats nära fånglägret. Da Kaelve vände sig om till Hæjmir och räckte honom ett svärd. ”Kan jag räkna med Er?” frågade han allvarsamt och fick en nick till svar samtidigt som Hæjmir greppade svärdet och alla utom den äldre mannen begav sig ut ur baracken till den plats där de odöda siktats.

Nere vid träskpråmarna hade en klunga fångvaktare samlats och såg skräckslagna hur kroppen från den ihjälskjutne fången på dagarna före nu hade rest sig ur träsket och sakta rörde sig mot dem. Utan att lägga märke till fler odöda gav Praanz order till några vakter som motvilligt gav sig ut och nedgjorde den återväckta kroppen. Hæjmir anade direkt att den odöde inte var kopplad till de trupper som tågade mot staden men avslöjade inget om denna tanke för någon.

De båda männen återvände nu till baracken och Da Kaelve förklarade de senaste veckornas händelser som börjat med att man jagat en vagnslast smuggelvapen ute i vildmarken men hur dessa kom undan. Vidare hade man stött på kvarlevorna från den döde Guster Svartskäkta inte långt från platsen och konstaterad att han bokstavligen blivit sliten i stycken av något okänd rovdjur. Man hade därpå sänt ett förband av rikets elitsoldater ”snapphanarna” till Kmordadruidernas kloster på berget Biletand för att se om smugglarna synts till där och fann då klostret öde och fyllt av blodspår. Något fruktansvärt måste hänt dessa druider och eventuellt kanske smugglarna hade något med saken att göra. På återvägen till Arhem hade snapphanarna funnit en av kmordas druider,  irrandes omkring i den frusna vildmarken, svårt nedkyld och med blodiga kläder. Druiden var så illa medtagen att han ej gick att höra om de övriga druidernas öde och placerades därför i ett rum på garnisonen under sträng bevakning i väntan på att han återvände till fullt medvetande.

Därtill berättade Da Kaelve hur primus prokuratorn Gottard da Melse blivit offer för vad som antogs vara medlemmar ur den fruktade mördarsekten Rhabdo Rana – den strimmiga grodans syskonskap. Bevis för detta var det signum som mördarna brukade lämna hos sina måltavlor, en liten stengroda och som man också funnit vid kroppen. Hæjmir minns plötsligt hur han som liten hört talas om Rhabdo Rana i gamla sagor från ön Trinsmyra som både hans ätt och den ökända sekten härstammade ifrån. Dessa listiga mördare lyckades så gott som alltid nå sina tilltänkta offer vare sig de var enkla och omedvetna eller förvarnade, mäktiga män som skyddades av både murar och enorma vaktstyrkor.

Avslutningsvis redogjorde Da Kaelve för det brölande ljudet som kommit från samma område från vilket den odöda hären nu kom tågande, Arhems begravningsplats som man blivit tvungna att spärra av sedan benen från de döda fått liv och sist men inte minst den odöde konungens entré på värdshuset i staden som trots alla försök att behålla lugnet, nu skapat tumult bland invånarna.

Som ytterligare ett tecken på Hæjmirs ställningstagande presenterade nu Da Kaelve den äldre mannen som hela tiden stått tyst och betraktat männen. Abenazer, som mannen hette, var en kringvandrande präst i sanningsguden Shamashs tjänst och genom att svära en ed hos denne så skulle eventuella svek få drastiska konsekvenser. Hæjmir hade ryktesvägen hört talas om ön Stegos i söder som svek gudens löfte och sedan dess förmörkats. Ingen hade heller hört något från befolkningen eftersom farvattnet kring ön inte längre bar några farkoster. Tveksam lät sig Hæjmir slutligen övertalas varpå Abenazer fullgjorde ritualen och nickade åt Da Kaelve. Ett bud gick genast iväg till garnisonen om att frige Selisia samtidigt som några vakter hämtade den förvirrade Dyrgil och försåg både honom och Hæjmir med deras fråntagna utrustning.

Precis innan man skulle bege sig avbröt Praanz da Kaelve ännu en gång och ville höra berättas om de oegentligheter vid fånglägret som Selisia da Melse givit honom uppgifter om.  Hæjmir förklarade i korta drag vad han sett utspela sig mellan den förklädde shaguliten och lägrets egen Rumperlak. Da Kaelve såg bekymrade ut och frågade om han verkligen var säker på att det var shaguliternas språkrör - Malek Mangus, som han iaktagit. ”Det kommer bli liv om vi ger oss på shaguliterna” grinade Da Kaelve och förklarade hur dessa fritänkare lyckats nästla sig in vid det trakoriska hovet vilket gjorde ärendet än mer besvärande. ”Låt mig undersöka saken närmare” sade han innan de tog farväl.

Lyckliga över att äntligen vara fria begav sig Hæjmir och Dyrgil med Abernazer i släptåg ut genom porten på fånglägret men inte förrän Hæjmir ropat ett hånfullt avsked till den snopne Abrelax. Da Kaelve hade propsat på att Abenazer skulle göra dem sällskap, om inte annat för att påminna Hæjmir om hans förplitelser, vilket också skedde trots visst missnöje från de båda frigivna. Just som den tidiga morgonsolen steg över glaciärisen stannade de tre männen utanför sjukstugan och insåg samtidigt att man varit vakna hela natten. Dyrgil knackade på för att få sina sår omplåstrade medan Hæjmir och Abenazer begav sig tillbaka till Junker Hildur i hopp om att stöta på de övriga i sällskapet.

Trots den tidiga morgonen var det full fart på värdshusets gäster. Hæjmir fick snabbt tag på Steinar och fick veta att Radagast hämtats upp för några dagar sedan av en shagulit i benmask som tydligen kallades Malek Mangus. Sedan dess hade han inte sett röken av honom men antog att han som vanligt spenderade sin tid i sjukstugan hos behövande. Dessutom hade patienterna som Radagast tagit om hand på värdshuset tillfrisknat och begett sig hemåt. Eftersom man lämnat Dyrgil på sjukstugan var Hæjmir säker på att han mött Radagast och redan meddelat honom om deras frigivning. Undertiden gick han för att leta upp Hildur och när de båda männen tillfälligt lyckats skaka av sig Abenazer och satt sig i ett avskiljt rum förklarade Hæjmir hur läget förändrats och hur konflikten nu stod mot odöda och inte trakorierna som man istället blivit tvungna att alliera sig med. Hildur tyckte hela historien lät befängd men efter att ha fått förklarat hur trakorierna inte verkade ligga bakom Ruriks försvinnande samt blivit påmind om den odöde kung Ottar som tidigare raserat hans värdshus i jakt på sina kungaklenoder så insåg han, precis som Hæjmir att detta kanske trots allt var den enda utvägen. Hæjmir hade just bett Hildur ordna med en transport till Bethra Zur när Selisia gjorde entré på värdshuset. Efter diverse ömhetsbetygelser förklarade Hæjmir kortfattat att hon skulle färdas med honom till den gamla dvärgstaden snarast varpå hon begav sig tillbaka till sitt hem på garnisonen för att packa det för en trakorisk adelskvinna mest nödvändiga.

Den trötte Hæjmir hann bara vila några timmar innan en grupp trakoriska soldater dök upp och meddelade att Praanz da Kaelve önskade tala med honom igen. Misstänksam över att åter eskorteras till fånglägret gav han Hildur i uppdrag att fortskrida med ursprungsplanen om han själv skulle bli uppbunden i tråkigheter.  Han gav också Steinar i uppdrag att bege sig till sjukstugan för att hämta Dyrgil och Radagast.

Väl tillbaka i fånglägret hos Da Kaelve förklarade denne hur han nu hunnit undersöka ärendet närmare gällande Rumperlak och Malek Mangus. Rikets utsända i staden hade bekräftat att något skumt var i görningen mellan de två herrarna och han hade därför bestämt sig för att plocka in Rumperlak på förhör. Innan dess behövde han emellertid vara säker på att man verkligen talade om samme person och hade därför kallat på Hæjmir för att peka ut den misstänkte. Ute på gårdsplanen hade Nin Hallaska undertiden samlat lägrets anställda. Hæjmir hade inte sett Rumperlak den natt mötet med Malek Mangus ägde rum men kunde trots det koppla rösten till ansiktet på den man som Selisia kallat Rumperlak när de två träffats i fånglägret under gårdagen. Utan minsta tvekan pekade han på den kortväxte och bleke mannen med slappa köttiga kinder. Da Kaelve gjorde genast tecken till några soldater och röt: ”Grip Rumperlak! Det är en order!”.

Da Kaelve förde Rumperlak tillbaka till baracken där han tillsammans med Hæjmir och den passive och iakttagande Abenazer genomförde ett kort och skarpt förhör på den darrige och påkomne drogmakaren. Denne erkände nästan ögonblickligen hela affären och hur han sålt några tunnor Zombin till shaguliten. Han förklarade även kortfattat hur drogen, som även gick under namnet gallsörpa, användes för att göra fångarna i lägret viljelösa och likgiltiga.

Da Kaelve insåg att man nu var tvungna att handla och sände Hæjmir och Abenazer med en grupp soldater till sjukstugan för att leta rätt på shaguliten. Halvvägs till inrättningen möttes de av den småspringande Steinar som förde med sig budet att han träffat Dyrgil i sjukstugan men att Radagast inte gick att finna någonstans. Oroliga över vad som hänt deras vän begav man sig åter dit och informerades om att Malek Mangus tog emot besöket på sitt kontor. Hæjmir kände sig högst olustig att behöva vistas i sektfolkets lokaler men höll sig ändå lugn då man klev in för att möta den maskerade shaguliten som satt vid ett välstädat skrivbord.

På frågan vart deras försvunne vän Radagast tagit vägen fick de svaret att Malek Mangus tyvärr inte kände igen namnet eller beskrivningen av denne man och trots att man förklarade hur Radagast många gånger besökt och tjänstgjort i sjukstugan så kunde shaguliten inte dra sig till minnes att han mött honom. Hæjmir menade att man hade vittne på att Radagast blivit hämtad nere på värdshuset men även detta förnekade shaguliten. ”Om ni inte hade något mer på hjärtat så måste jag nog be er att gå nu” ursäktade sig Malek Mangus utan ett spår av medkänsla för besökarnas ärende.

Hæjmir blev förundrad över shagulitens kyliga attityd men fann sig snabbt och började istället förhöra sig om de tunnor zombin som olagligen inhandlats hos Rumperlak. Malek Mangus svarade inte på frågan utan hänvisade till att han endast diskuterade detta ärende med storhirden vilket ledde till att Hæjmir kom att utnyttja sin arresteringsorder på shaguliten.

Shaguliten reste sig från skrivbordet och förklarade att han skulle följa med frivilligt men påpekade också att det skulle straffa sig att motarbeta hans viktiga sysslor eftersom han i egenskap av sin roll som shaguliternas språkrör i Arhem stod under den trakoriska Kejsarinnan Heneguyas beskydd.

Efter att ha återvänt med Malek Mangus till baracken i fånglägret där även Praanz da Kaelve gjorde dem sällskap började man återigen förhöra shaguliten. Gällande den illegala handeln med Rumperlak förklarade Malek Mangus att han förutsatt att Herr Rumperlak, en man med förtroendepost inom rikets fångläger hade bättre moral än att sälja sådant som inte tillhörde honom och att han givetvis förutsatt att godset varit del av hans privata egendom.  På frågan om vad shaguliten hade för användning av zombinet  svarade han skarpt att shaguliterna använde preparatet i sin forskning men att han inte ville tråka ut någon med detaljer eftersom det varken  var något som utomstående hade att göra med eller skulle förstå sig på.

När frågorna ännu en gång berörde den försvunne Radagast ilsknade shaguliten till och gjorde gällande att han redan besvarat dessa frågor. Han påpekade pånytt hur han varken kände igen namnet eller beskrivningen av Kafrilerprästen och ifrågasatte hur man kunde vara så säkra på att Radagast inte försvunnit av egen fri vilja. Förhöret avslutades kort därefter och eftersom man inte hade tillräckligt med bevis för att fängsla Malek Mangus släpptes han iväg. Utanför uppstod ett mindre gräl just som shaguliten lämnat baracken och när Hæjmir rusade ut fick han se hur Malek Mangus träffat på Rumperlak och spottat en grönaktig loska i ansiktet på den skvallrande drogmakaren. Han återvände därefter in igen och bestämde sig tillsammans med den bekymrade Da Kaelve för att sätta Malek Mangus under bevakning.

Hæjmir och Abenazer återvände därefter till värdshuset dit Dyrgil och Steinar nu återvänt. Snart dök även Selisia upp med sin packning och tillsammans med Hildur gav sig sällskapet iväg mot grottan där man gömt vapenlasten flera veckor tidigare. Efter att man lastat ombord det gömda godset på den numera trånga släden begav man sig till den närliggande byn Bethra Zur där de övriga rådherrarna hade samlats med sina stridsdugliga män. Samtidigt som vapnen delades ut till männen så samlade Hæjmir och Hildur de andra rådherrarna i en stuga där de förklarade det förändrade läget och hur Praanz da Kaelve lovat öns marjurer samma rättigheter som trakorierna mot deras stöd i det stundande angreppet mot Arhem. Förvånad märkte Hæjmir hur rådherrarna anslöt sig till saken utan någon ansträngande övertalning och han kunde inte inte låta bli att undra om det var i rädslan för att gå samma öde till mötes som den halshuggne rådherren från Muur.

Hæjmir  gick därefter för att ta farväl av sin älskade Selisia som nu krävde en förklaring på vad som egentligen var i görningen. När han förklarade att Arhem väntade ett anfall från en armé av vandöda soldater greps hon av fasa och berättade hur hon inte insett att staden var i fara och hur hon tills vidare lämnat sin son hos tjänstefolket på garnisonen. Hæjmir bedrövades av nyheterna att hans Selisia fått barn med en annan man men blev i nästa stund lycklig av att höra hur barnet var hans eget och hade fötts något halvår efter att de skiljts åt men att hennes man Gottard låtit henne behålla barnet och för att undvika några pinsamheter gjort gällande att sonen som döptes till Ulvric var deras.

Hæjmir  lovade att föra pojken i säkerhet och begav sig kort därefter iväg. I sällskap av den brokiga skaran av yrkeskrigare och bönder som tillsammans tidigare kallats för frihetskämpar tågade man nu mot Arhem och det ödestigna mötet med den odöda krigshären från Cruri.

Träskets fångar

Hæjmir kände bitterheten komma krypande just som han inkvarterades i en av slavbarackerna på lägrets yttre holme. Dyrgil som sedan gripandet varit medvetslös vaknade snart upp för att förvånat begrunda deras nya hemvist. Barackens invånare var av skiftande karaktär. Här satt allt ifrån vanliga återfallstjuvar till oliktänkande ordningsstörare och våldsmän. Även fångarnas kondition varierade från de mer friska och nyligen anlända till mer psykotiska och halvdöda galningar med utmärglade kroppar vars hud lätt kunde liknas vid gulskiftande pergament och vars uppmaning till de övriga var att snarast ta sina liv och avsluta lidandet. Gemensamt för alla var att ingen verkar varit här mycket längre än ett halvår vilket inte gjorde situationen mer optimistisk för Hæjmir som hoppades kunna finna sin far vid liv bland de fängslade i lägret.

Följande morgon väcktes männen av en brysk slavfösare som med hårda ord och en vinande piska gjorde livet än sämre för de som inte hade ork eller förstånd nog att snabbt vara på benen. Det skarpa dagsljuset och den kyliga morgonvinden blåste tröttheten ur fångarna så fort de lämnat den fönsterlösa byggnaden för att vallas över till den större holmen av ytterliga några slavdrivare med märkbart dåligt morgonhumör. Hæjmir letade med blicken igenom folkmassan efter någon fånge som kunde påminna om hans far men fann ingen framgång. Uppställda på led framför en av lägrets träbyggnader inväntade man en kvinna i trakorisk uniform som efter att en av fångarna busvisslat och för detta blivit bestraffad med brutala slag och sparkar tog till orda.

”Mitt namn är Nin Hallaska, tillförordnad föreståndare och övervakare av detta fångläger på order av Arhems storhird Praanz da Kaelve. Som många av er redan vet älskar gudinnan Kastyke den som älskar sig själv. För er lägerfångar betyder detta att gott arbete uppskattas medan den som gör ett dåligt arbete för detta kommer bestraffas.”

Det låg något religiöst och nästintill charmigt över kvinnans tonläge och efter ytterligare några meningar om lägrets bestämmelser fördelades fångarna i mindre grupper som på slavfösarnas kommando begav sig ut på lägrets träskpråmar för att vaska svavel ur det gulgrumlade träsket. På båten där Hæjmir och Dyrgil befann sig fanns förutom en gormande vakt även fyra andra figurer. Den som satt närmast Hæjmir var en senig liten man med smalt råttliknande ansikte och knäck på näsbenet. Mannen nickade en hälsning till Hæjmir som svarade med att presentera sig vilket ledde till att den gormande vakten lät piskan vina över hans rygg samtidigt som han befallde Hæjmir att arbeta och inte småprata.

När det gått en stund vågade den senige mannen fram ett svar på den hastigt avbrutna konversationen. ”Robur. Robur Rödvad” viskade han försiktigt när vakten vänt sig om för att låta piskan hagla över en annan fånge i pråmens besättning som utmattad tappat sin vaskpanna överbord. Till sist tappade den bestraffade fången besinningen och lyckades i ett utfall mot vakten slå denne överbord.

”Ta skydd!” väste den kvicktänkte Robur åt Hæjmir och de övriga fångarna som oförstående men strax tacksamma hukade sig i båten just som en skur dödliga armborstlod slog ner och genomborrade bråkmakarens kropp medans övriga passagerare klarade sig oskadda tack vare förvarningen. ”Måste varit svavelångorna som gjorde honom galen” viskade en större och bastant fånge som hann presentera sig som Gistacki innan en ny vaktstyrka anlände till pråmen och halade upp den hysteriske slavdrivaren ur träsket. Resten av dagen hölls båten under hårdare uppsikt och man fick inga fler möjligheter till samtal.

När mörkret började falla tidigt på eftermiddagen begav sig svavelvaskarna åter till fånglägret med dagens fångst. Hæjmir märkte lite besvärat hur den orchliknande förmannen Abrelax som han hoppats varit död tydligen tillfrisknat. Förmannen gav honom en mördande blick innan denne försvann in i ett större trähus på andra sidan gårdsplanen.

Väl tillbaka i baracken fick Hæjmir och Dyrgil möjlighet att prata ostört med Robur och Gistacki. De berättade att de varit bekanta sedan många år och rest till ön från trakoriska riket för att anordna en brottarshow för Arhems invånare. Eftersom affärerna inte hade gått riktigt som förväntat hade männen beslutat sig för att dryga ut inkomsterna genom ett tips de fått om en orörd last kvicksilver som enligt ryktet ännu låg kvar i dvärgarnas gamla gruva utanför staden. Tyvärr hade planerna gått i stöpet efter att drakvaktaren Magister Trodax Draconicus da Tricilve upptäckt inkräktarna och eftersom platsen varit fridlyst sedan draken Blatifagus bosatt sig i gruvan dömdes de båda lycksökarna till sitt nuvarande straffarbete. Han varnade också för någon som kallades ”doktorn” som tydligen skulle vara den mest ondskefulla personen på området. Han förklarade även anledningen till att vissa fångar var i sämre skick än andra berodde på att de gjort så pass mycket motstånd under sin tid i lägret att fångvaktarna tvingat i dem gallsörpa som var en segflytande dryck med effekten att göra folk medgörliga och likgiltiga.

Hæjmir berättade lågmält om det misslyckade fritagningsförsöket och frågade om Robur eller Gistacki hört talas om hans far men fick till svar att han borde prata med Ormtunga som hade bra koll på vilka de olika fångarna var. Ormtunga var likt Robur en liten senig figur med kvicka, uppmärksamma ögon som satt i ett hörn och samtalade med några av de andra fångarna. Hæjmir kom efter ett kortare samtal med honom fram till att hans far dött bara några veckor efter att han hamnat i lägret. Bedrövad över de dåliga nyheterna satte han sig för att äta det tveksamma försök till kvällsmat som utspisats innan slavfösarna låst baracken för natten.

Just som Hæjmir tagit första tuggan på den stenhårda brödbiten föll en stor skugga över honom. När han glodde upp möttes han av en reslig och muskelös man vars galna ansiktsuttryck bara kunde kommit av det faktum att han spenderat tid i isoleringen. ”Jag har hört att du ville ge mig din mat” sade galningen mer som en befallning än en fråga. ”Knappast!” muttrade Hæjmir och lät blicken falla ner på den omdiskuterade matbiten. ”Men jag hörde det!” provocerade mannen. ”Säger du att jag ljuger?” sade han med uppenbart hot i rösten. ”Det är min förbannade brödbit!” röt Hæjmir samtidigt som han insåg att galningens motiv inte var brödbiten utan att hetsa honom slagsmål. I nästa sekund hade mannen gett Hæjmir en rejäl käftsmäll varpå tumult utbröt bland medfångarna. Dyrgil skulle just assistera sin vän när dörren slogs upp och några slavfösarna med Abrelax i täten gjorde entré. Innan Hæjmir hann förklara pekade den grönhudade förmannen med sitt knotiga finger på honom. ”Det var han som började! Släpa bort honom till pålen så får vi se vad han tål” morrade orchtrollet gillande.

Det hade mörknat ute på gårdsplanen när slavfösarna band den motstridige Hæjmir vid spöpålen. Efter tjugo piskrapp hade den tålige fången ännu inte gett ifrån sig ett ljud trots att snön kring pålen färgats av det blod som slitits från hans uppfläkta rygg. Abrelax hade blivit trött men var fortfarande ursinnig över att inte höra fången be om nåd vilket gav honom ytterligare kraft till den fortsatta prygeln. Efter ytterligare tio rapp brast det slutligen för Hæjmir som med ett knappt hörbart gnäll förlorade medvetandet . Detta gladde Abrelax som ansåg sig vunnit över sitt offer och efter att man utdelat gapskratt och loskor befallde förmannen att fången skulle hänga kvar över natten.

Det måste varit flera timmar senare när Hæjmir till sist återfick sansen. Den bitande kylan hade nästan fått de blödande såren på ryggen att frysa och trots att hans darrande kropp var täckt av frost och värkte oerhört av smärta såg det ut som att skyddsgudinnan Inashtar hittills beslutat skona hans liv. Gårdsplanen var tyst och öde så när som på det lätt sprakande ljudet från de brinnande facklorna som lyste upp området.

Plötsligt hörde Hæjmir ljudet av röster en bit bort och såg snart skuggor från två gestalter som närmade sig  genom det lätta snöfallet. Han koncentrerade sig på rösterna och lyckades urskilja ”Nå Rumperlak, låt mig nu granska varorna!”, ”Schh! Inte så högt!, ”Seså! 50 mynt per tunna gör 200 trakiner. Brådska med dem till västra stranden så väntar mitt folk där”, ”Nåväl! Men snälla ni! Inte ett ord till någon! Adjö då!”.

De båda försvann därefter åt varsitt håll och Hæjmir hann i fackelskenet bara få en skymt av den vita benmask som täckte figurens ansikte när denne passerade. Eftersom han kände igen mannen som shagulit och hyste både rädsla och stort förakt till detta sektfolk så låtsades Hæjmir vara medvetslös om än inte ihjälfrusen. Mannen i benmasken stannade upp och såg sig hastigt omkring som om han hört fångens tanke eller kanske känt den smala livslåga som ännu rann ur hans söndrade kropp. Efter att ha dröjt sig kvar några sekunder skyndade shaguliten, till Hæjmir lättnad, vidare som för att ej bli påkommen med sitt besök.

Någon halvtimme senare bestämmde sig slavfösarna slutligen för att bestraffningen var avslutad och släpade tillbaka den svårt nedkylde Hæjmir till baracken där de övriga fångarna sov. Dyrgil vaknade till och berättade hur galningen som startat bråket med Hæjmir åter placerats i isoleringscellen.

Endast ett fåtal timmar senare väcktes fångarna och den yrvakne och skadade Hæjmir tvingades åter ut på arbete i svavelträsket. Ormtunga berättade om det rykte han snappat upp hos en av slavfösarna och att storhird Da Kaelve gett order om att ”doktorn” skulle göra sitt yttersta för få frihetskämparna att tala och att det inte var så noga om de överlevde. Farhågorna besannades för Hæjmir när han samma eftermiddag blev beordrad att följa med några vakter till ”doktorn”. Efter en högljudd protest mot att göra vakterna till viljes utbröt fullskaligt slagsmål som slutade med att Hæjmir slog en vakt medvetslös innan övriga tvingade med sig den ofrivillige till mötet med den ökände ”doktorn”.

Väl innanför dörren i trästugan där ”doktorn” huserade blev Hæjmir förvånad. Förutom den man som förmodligen var ”doktorn” fanns i rummet även den framlidne primus prokuratorns fru Selisia da Melse. Selisia och Hæjmir som en gång i tiden innan trakoriska riket ockuperade ön varit ett par slets isär pga konflikten eftersom hennes föräldrar var trakorier och Hæjmirs egen släkt var marjurer. När trakorierna slutligen vunnit kriget visade den tillsatte trakoriske prokuratorn Gottard da Melse stort intresse i den synnerligen yngre Selisia. Detta blev dock inte vara något problem för hennes föräldrar som utan dröjesmål accepterade prokuratorns frieri. Nu var hon iaf här men innan varken hon eller Hæjmir hann säga något ursäktade sig ”doktorn” för Selisia och förklarade att han hade arbete att uträtta åt storhirden.  ”Tack Rumperlak! Jag skall minnas att du gjort mig denna tjänst” svarade Selisia just som den man som visade sig kallas både ”doktor” och Rumperlak lämnade stugan.

Innan Hæjmir hann reagera var Selisia i hans armar och viskade ömt ”Älskade Hæjmir, så jag saknat dig”. Hon berättade vidare om hur fånglägret egentligen hölls stäng för civilbefolkningen men att hon genom sin tidigare ställning som prokuratorns fru fortfarande hade viss pondus bland de tjänstgörande på ön vilket gjorde att hon ändå brukade få som hon ville. I nästa sekund föll hon i gråt och fortsatte berätta om hur hon fått höra hur han gripits för riksfientlig verksamhet och om detta kunde vara sant. Hæjmir bedyrade sin oskuld och menade att han inte hade något med frihetskrig att göra utan att detta endast var ett enfaldigt försök att frita hans gamle far men som visat sig vara i onödan i och med att denne nu var död.

Selisia frågade honom ännu en gång om han verkligen inte kände till något om frihetsrörelse. Om han hade någon information om dem så fanns det kanske trots allt en chans att hon kunde ge denna information till Praanz da Kaelve i utbyte mot att Hæjmir frigavs. Hæjmir tvekade en sekund och nekade ännu en gång till sin inblandning. Däremot menade han att det eventuellt fanns annan information att förhandla om. Han berättade i korta drag det som hänt under natten och hur han sett Rumperlak och mannen i benmasken göra upp någon slags affär som av allt att döma verkade olaglig.

Selisia lyssnade noggrant på hans berättelse och försäkrade att hon skulle göra vad hon kunde för att få honom fri från fånglägret just som en vakt steg in i stugan och förklarade att besöket var över på order av fånglägrets föreståndare. ”Käre Hæjmir. Låt mig tala med Praanz. Jag skall nog få honom att lyssna” sade hon en sista gång innan vakterna  skiljde dem åt.

De trögtänkta slavfösarna

Dagarna gick och man hjälpte Hildur att reparera skadorna som den vandöde kungen åsamkat värdshuset. Hæjmir hade sedan natten då han blivit bestulen på svärdet Ebharing känt en viss hopplöshet och till skillnad från det ledarskap och den makt han tidigare utstrålat fanns nu bara kvar hans vanliga oro och försiktighet. De övriga såg inte ner på honom för detta utan var mest glada att han tillfrisknat från demonsvärdets förbannelse.

Tiden till nästa fullmåne (och möte med rådherrarna i Bethra Zur) närmade sig men Hæjmirs motivation att leda styrkorna mot de trakoriska ockupanterna var fortfarande obefintlig. En kväll när man satt ensamma nere på Junkern Hildur och precis förkastat ännu en strategi för ett överraskningsanfall kom Hæjmir med en lösning han gått och burit på ett tag. ”Kanske vore det ändå bäst om vi fritog far till att leda trupperna” sade han lite skamset. Radagast invände starkt mot detta förslag och menade att det var rena självmordsuppdraget att bryta sig in i svavellägret. Dyrgil och Steinar var dock inte lika snabba med att förkasta idén och trots Kafrilerprästens motvilja enades man om att detta var väl värt ett försök.

Sällskapet visste att slavfösarna från fånglägret i svavelträsket brukade vistas på värdshuset så fort tillfälle gavs och redan följande kväll dök de oborstade männen från lägret upp i gillestugan. Som vanligt leddes gänget av den otäcka förmannen med mörkgrön hud, närmast liknande en orch. Man skickade fram Hæjmir att tala med de nyanlända men innan männen han sätta sig och lyssna till Hæjmirs förslag flög Hildur, som fått syn på Abrelax, ut ur köket med den glödande spiskroken i högsta hugg. Han hade minsann inte glömt hur spelemannen Moska blivit pryglad av Abrelax som i nästa sekund flydde hals över huvud ut från det välfyllda värdshuset med sina följeslagare i släptåg. Hæjmir hann snart upp de flyende slavfösarna och förklarade att Hildur var en egensinnig man men med lite övertalning skulle situationen kunna lösas till det bättre.

När Hæjmir nu fått männens uppmärksamhet förklarade han sitt ärende och beskrev den fånge i männens fångläger som han menade kunde lösas mot etthundra guldtrakiner. Abrelax utropade i både glädje och förvåning den uttalade lösensumman men blev i nästa sekund misstänksam. Han förklarade att fångarna räknades in varje kväll efter dagsverket och det skulle bli trubbel om någon plötsligt saknades. Hæjmir menade dock att detta inte skulle bli något problem utan lovade att ordna med en ersättare vid överlämnandet. Detta tyckte slavdrivarna lät som en hållbar plan och man bestämde att mötas nästkommande solnedgång vid en given plats på träskets sydöstra rand.

Följande eftermiddag begav sig Steinar själv iväg (Hæjmir hade återfått sin rädsla för shaguliter) till shaguliternas sjukstuga där en läkeman tog emot honom. Han förklarade hur hans vän Radagast, som tidigare hjälpt till på sjukstugan nu valt att hjälpa till genom att även ta emot sjuka i ett rum på värdshuset. Shaguliten blev misstänksam men eftersom sjukstugan sedan en tid varit överbeslastad av sjuka och skadade bestämdes att tre av de sjuka skulle flyttas till den provisoriska anrättningen. Radagast begrundade misstänksamt hur de tre patienterna anlände och förstod snart att planen gick ut på något helt annat än tillfrisknande av de sjuka. I samvetskvalet över vad som höll på att hända valde han till slut att istället göra Steinar sällskap över några bägare för att försöka glömma vad som pågick en bit därifrån.

Undertiden hade Hæjmir och Dyrgil fått tag på en rejäl säck och efter att man matat en av de sjuka med en sövande dryck kläddes den olycklige och knuffades därefter ner i säcken. Säcken lastades därefter på en släde och släpades igenom stadens dunkla gator ner till mötesplatsen vid träsket.

Kort efter att männen med släden anlänt hördes ljudet av åror och ur det dimmiga träsket gled en av fånglägrets gamla träskpråmar. Hæjmir kände genast igen Abrelax som hoppade iland när farkosten stötte mot fasta grästuvor och stegade fram till honom. ”Nå mina vänner, vart är guldet?” sade han med ett falskt grin i det vanställda trynet. Hæjmir menade att han först ville se på den medhavda fången vilket gjorde slavdrivaren irriterad. Efter en kort dispyt kunde man dock konstatera att den trögtänkte Abrelax måste struntat i Hæjmirs beskrivning av fången eller helt enkelt uppfattat allt människofolk som snarlika eftersom fången i båten inte ens påminde om Guzier.

Hæjmir förklarade nu argsint att det inte skulle bli någon affär vilket gjorde Abrelax ursinnig och den fortsatta ordväxlingen ledde slutligen till att slavfösaren slet upp sitt knogjärn för att med våld kräva sina kunder på lösensumman. Hæjmir duckade anfallet och slet upp sitt svärd samtidigt som Dyrgil anföll fienden och sänkte sin yxa i honom. De två slavdrivarna på pråmen hade undertiden kallat på hjälp med ett horn och besköt nu Dyrgil med sina armborst. Dvärgen träffades så illa i armen att han föll medvetslös till marken med svår blödning. Undertiden hade Hæjmir gett Abrelax ett avslutande hugg som för tillfället sänkt slavdrivaren varpå han tog skydd bakom en stenbumling för att undvika projektilerna från träskpråmen.  Som avledande manöver hissade han därpå upp sin tunnhjälm på toppen av sitt svärd för att i nästa sekund få hjälmen bortskjuten av ett armborst. Hæjmir slängde sig därefter upp från stenen för att avfyra en pil som han placerade rätt igenom benet på en av de kvarvarande slavfösarna.

Åter i skydd av stenen lyckades Hæjmir  förbinda Dyrgils blödande sår just som han hörde ljudet av folk i antågande. Hur hade slavfösarnas varning lyckats samla folk såpass snabbt? Tanken hann aldrig komma längre för han insåg med ens att han nu var tvungen att fly. Hæjmir slängde upp den ännu medvetslöse dvärgen på axeln men inom loppet av några sekunder så var fienden över honom. Ett gäng trakoriska soldater brottade ner honom på marken och manade honom att ge upp. Han insåg snart det lönlösa i att kämpa emot och fördes sammanbiten till det norra halvklotets helveteshål – det trakoriska fånglägret i svavelträsket.

Det förhäxade rådmötet

Dyrgil vaknade till men låg kvar väntande. Hans ryggradskänsla varseblev honom om att han inte var ensam i det sovgemak Hildur bjudit honom på värdshuset. I ögonvrån noterade han en skugga som långsamt hasade sig mot honom samt den vidriga stank av ruttet lik som den annalkande förde med sig. När den förruttnade människokroppen vars namn en gång varit Krilljon kom så nära att den nästan nuddade sänghörnet skred han till verket. Som en blixt från klar himmel greppade Dyrgil det dvärgsmidda tvåhandsvapnet som han en gång fått i tacksamhetsgåva av sina fränder i Kopparbergen. Den odöde hann antagligen aldrig inse vad som träffat honom för i samma stund som denne höjde sin dolk möttes handlingen av dvärgens sylvassa yxa som i ett och samma hugg sände det levande liket till den sista vilan.

När Radagast och Hæjmir sekunderna senare kom inspringande genom dörren för att se vad som stod på möttes de av den skoningslösa stanken av förruttnelse. Radagast gjorde en gest i luften som med ens förpassade den otäcka lukten och alla tre såg frågande på varandra. Vad hade egentligen hänt med Krilljon och varför? Alla var överens om att den döde vännens öde på något sätt var kopplat till häxans gamla spegel men mer förklaring än så fanns inte. Värdshusvärden Hildur kom nu in genom dörren. Han hade hört uppståndelsen och tog ett steg tillbaka när han fick se kroppen på golvet. Man bestämde sig för att snarast göra sig av med liket och något senare satt man samlade i gillestugan över några sejdlar gravöl till minnet av den döde, den sena timmen till trots.

Lugnade och smått berusade återvände man till sina sängplatser och vaknade först sent på morgonen dagen därpå. Nere i gillestugan mötte man Hildur som hälsade god morgon och berättade att den jobbige ynglingen som sällskapet först setts tillsammans med satt ensam och tillsynes sorgsen vid ett hörnbord och drack mjöd trots att dagen bara hunnit bli morgon.

Det blev ett kärt återseende och efter att alla skakat hand berättade den bedrövade Steinar hur han, efter att de sågs senast, hade återvänt till shaguliternas sjukstuga för att återse sin kära Perrima. Kmordadruiden var ännu mycket svag efter skadorna från överfallet under den tidigare slädturen och svamlade mest fortfarande om sin mördade syster och den försvunne druiden Melobin. Dagarna gick och för varje besök som Steinar gjorde verkade Perrima bli friskare och klarare i sinnet. För bara några dagar sedan hade han besökt henne. Hon hade då givit honom amuletten hon fått av isjättarna uppe på berget Biletand, som hon hållit gömd under sin klädedräkt. Strax därpå hade anrättningens läkemän kört iväg Steinar och menat att den sjuka flickan var tvungen att vila. Så långt var allt väl men när han dagen därpå återvände blev han avvisad av en läkeman som endast kunde hänvisa till stränga order från sjukstugans överstepräst. Sedan dess hade den stackars Steinar irrat runt i staden och slutligen hamnat på Junkern där han nu dränkte sina sorger i en djup träsejdel.

Radagast menade att han minsann hunnit bekanta sig med shaguliterna i sjukstugan varpå Steinar hoppade upp i sån hast och glädje att han blev yr och fick sätta sig igen. Hæjmir mumlar något om viktigare bestyr och försvann tillsammans med Hildur ut från gillestugan. Även Dyrgil ursäktade sig och menade att han hade ärende till smeden för att se hur hans beställda rustning artade sig. Kvar stod den vänlige prästen med en smått försupen Steinar som högljutt tjafsade om hur man snarast skulle bege sig till sjukstugan.

Efter att slutligen lyckats övertala Steinar om att vänta kvar på värdshuset tog Radagast den korta promenaden bort mot shaguliternas sjukstuga. Några snabba knackningar senare blev även han avvisad av den jourhavande läkemannen men lyckades ändå få tala med sin vän, prästinnan Listeria. Hon beklagade att man blivit tvungna att sätta anrättningen i karantän eftersom en mängd patienter nyligen dött i den förrädiska åkomman ”Klavynsk buksot”.  Bland de avlidna fanns sorgligt nog kmordadruiden och pga smittorisken hade man dessutom blivit tvungen att bränna de dödas kroppar. Listeria bad även Radagast att inte sprida ordet om farsoten  till någon utomstående för att undvika panik hos stadsborna. Kafrilerprästen nickade och skulle just tacka för sig när shagulitprästinnan tvärt bytte samtalsämne och inbjöd honom att bli hennes sällskap till den årliga festeveckan som enligt trakorisk tradition inföll under årets fem sista dagar. Radagast bockade sig artigt och accepterade denna generösa invit varpå han återvände till värdshuset.

Halvvägs tillbaka lade Radagast märke till ömliga rop från den närliggande gränden. Godhjärtad och hjälpande som han var skapt kikade han in för att få syn på den nödställde och fann så spelemannen Moska från värdshuset halvliggandes och illa tilltyglad i en snödriva. Stöttad av prästen begav sig de båda tillbaka till värdshuset medan Moska berättade hur slavdrivaren Abrelax hade lurat in honom i gränden och där misshandlat honom.

På värdshuset var stämningen lugnare än vanligt men vreden kokade över när Moska fick berättat för värdshusvärden vad som hänt honom. ”Den där trolluslingen har satt sin sista fot hos oss vrålade Hildur och slog näven i ett träbord så två halvslumrande bönder vaknade upp ur sin middagsfylla och flydde värdshuset. Inget blev direkt bättre när Radagast förmedlade sorgebudet till Steinar men efter klagosång och sprutande tårar lyckades man stilla honom med alkohol och lugnande trollkonst.

Senare samma kväll var alla i sällskapet samlade för gemensam middag. Hæjmir och Hildur hade under dagen diskuterat strategi inför det väpnade upproret och berättade nu för de övriga hur man kommande morgon skulle färdas till den gamla rådplatsen, en knapp dagsmarsch från Arhem för att där samla rådherrar från alla de härskande ätterna på ön. Att alla i sällskapet skulle följa honom dit kändes mer som en befallning än en önskan.

Efter en händelselös natt gav man sig av i gryningen och utan några nämnvärda händelser nådde man samma eftermiddag det gamla stenbordet uppe på rådplatsen. Ett väldigt blåsinstrument som en gång utgjort en mammutbete låg placerat strax intill och efter mycket övervägande blåste slutligen Hæjmir i hornet. En mycket djup tilltagande ton fick omgivningen att skaka och Radagast oroade sig nu över att man dragit till sig oönskad uppmärksamhet från både trakorier och draken Blatifagus. ”Vad gör vi nu?” suckade Steinar och fick ett omedelbart och skarpt svar från Hæjmir: ”Vi väntar!”.

Efter flera nätter i den vindskyddade grottan (som låg i nära anslutning till rådplatsen) anlände det första följet som leddes av rådherre Bjorn Hornegrip från väst. Ätten Hornegrip hade innan kriget mot trakorierna varit herrar över Arhem men blivit fördrivna från staden vid krigsslutet och sedan dess hållit till i de västra skogarna och byn Amygdala. Senare samma dag dök Hæjmirs vän Jölnir Isegård och hans män upp från den övergivna dvärgstaden Bethra Zur uppe i bergen. Dvärgarna hade något halvår tidigare bestämt sig för att driva iväg draken Blatifagus som slagit sig ner i deras gruva men striden hade snabbt blivit ojämn och slutat med att draken lurat dvärgkrigarna i döden och strax därefter hämnats genom att ödelägga deras familjer och hem i Bethra Zur. Jölnir hade då tagit tillfället i akt och tillsammans med ett trettiotal familjer utvandrat från förtrycket i Arhem.

Följande morgon anlände Gilfred da Pastula från ättens ägor i det sydliga Pik Pastula som tillsammans med Hæjmirs far var de mäktigaste rådherrarna på ön. Samma dag skymtades Axelia Ulfsdottirs följe från byn Visimet i sydost och slutligen infann sig även Wilgur da Muur från Pik Muur på östkusten med sina rådgivare, shamaner och väpnare. Ätten da Muur var något färre i antal men väl tränade i strid vilket Hæjmirs släkt bittert fått erfara eftersom ätterna legat i fejd alltsedan Hæjmirs farfar vägrat äkta Muur-ättens dotter för snart hundra år sedan. När alla väl samlats runt stenbordet klev Hæjmir, iklädd den cruriska kungakronan, upp och höjde rösten:

”Lystring ärade rådfolk! Jag har kallat er hit för ett rådslag som kommer sätta sina spår i historien. Tiden är kommen för oss att krossa ockupanterna. Jag ämnar samla er alla under gemensam flagg för att slänga ut de trakoriska hundarna en gång för alla! Tillsammans skall vi kämpa och tillsammans skall vi segra!”

Tystnaden lade sig kring bordet. Tveksamt ställde någon en fråga om hur man skulle få fram vapen men Hæjmir förklarade att detta inte längre var något problem. En annan åhörare undrade om Da Ollach inte var oroad över straffet från trakorierna om man misslyckades men läxades snabbt upp om hur de marjuriska kämparna inte kunde förlora mot de veka utlänningarna.

Plötsligt avbröts frågorna av den hatfulle rådherren Wilgur da Muur som förkunnade att hans ätt minsann aldrig skulle följa ett kräk från ynkryggarna i ätten Ollach. ”Till oss får du tala med svärdet i holmgång om du vill få de våra att lyssna” utmanade han Hæjmir som genast drog sitt svärd och hoppade ner från bordet för att möta sin motståndare. I sin upphetsning över att få möta den oborstade Wilgur i strid halkade han på en sten och var en hårsmån från att ramla rätt in i fiendens svärdshugg men lyckades kasta sig undan och lät sitt svarta bredsvärd, som han funnit i den cruriska graven, slita upp en ovanligt djupt reva i da Muurs metallrustning. Wilgur gav ifrån sig ett illvrål och svingade sitt kraftiga bredsvärd mot Hæjmir som parerade hugget med sin sköld. I nästa sekund möttes de båda klingorna igen och Hæjmir fick åter skydda sig med skölden innan han ännu en gång högg in i motståndarens pansar och slutligen sänkte honom.  Folkmassan som uppskattade en god strid jublade över triumfen men just som Hæjmir var på väg från den slagne kämpen ändrade han sig och snurrade runt för att i ett vrål av fullkomligt ursinne skilja Wilgur da Muurs huvud från kroppen. Jublet lade sig genast i förskräckelse. Den marjuriska lagen bjöd visserligen holmgång på liv och död men oftast var detta mest ett spel för galleriet där dödsstraffet nästintill aldrig tillämpades. Vad hade flugit i ättlingen av familjen da Ollach och hur skulle man förhålla sig till dennes kallblodighet?

Svaret lät inte vänta på sig när Hildur förkunnade ”Länge leve Hæjmir! Det fria Marjuras konung och befriare!” just som Hæjmir lyfte Wilgur da Muurs avhuggna hjässa i hårfästet och höll upp det i en segergest samtidigt som han återvände till de jublande åhörarna kring stenbordet. Just som han skulle börja sitt kröningstal hände något oväntat. Ögonen på det avhuggna huvudet öppnades och da Muurs döda skalle började hugga efter Hæjmir samtidigt som resten av hans odöda kropp började famla efter det svärd han tappat under holmgången. Kontrollerat och utan märkbar rädsla slängde Hæjmir ifrån sig det levande huvudet mot den stackars Steinar som blev stående paralyserad och skrikande i kör med det huvud han höll i sina händer.

Dyrgil som hela tiden stått tyst och begrundat händelserna ryckte nu fram och placerade ett kraftigt yxhugg i da Muurs kropp så den slutligen återgick till livlöshet. I samma sekund slocknade även livet i det avhuggna huvudet men för säkerhetsskull klöv dvärgen skallen såfort Steinar kommit ur sin dvala och kunnat släppa den ifrån sig.

Ett mummel utbröt bland de chockade åhörarna men Hæjmir tystade dem snart med ett utfall om hur Wilgur varit en ondskans hantlangare i förbund med häxkraft och att ätten nu skulle infalla under da Ollachs nåd. Hæjmir höjde nu sitt svärd i ett stridstjut som blandades av glädjeropen och de höjda vapnen från åhörarna.  Efter en kort ceremoni beslutades mötet vara avslutat och det bestämdes att varje ätt skulle samla sitt stridskunniga manfolk i dvärgstaden Bethra Zur vid nästa fullmåne då vapen skulle finnas redo.

Radagast som blivit märkbart skrämd av Hæjmirs kallblodiga utspel och den levande döde smög undan för att rådfråga Dolken Demens. Gamle Demens var vid tillfället rätt virrig men förklarade att det alls inte var något konstigt med Hæjmirs uppträdande eftersom demonsvärdet Ebharing har sådant inflytande på sin bärare. Att den döde krigaren reste sig beror förmodlingen på lagobandet gäspade Demens innan han åter föll in i sitt pipiga snarkande. Radagast insåg nu att man måste ta ifrån Hæjmir det förbannade svärdet.

På vägen tillbaka till Arhem var alla tystlåtna förutom Steinar som klagade högljutt på hur han varit tvungen att vandra hela den kyliga vägen i onödan och sedan blivit anfallen av ett levande huvud. Samma  kväll skymtade man åter fackelskenet från Arhems gator och alla var glada över att åter få lagad mat och tak över huvudet.

Den kommande aftonen hade det blivit dags för festeveckans maskeradbankett som anordnades av självaste Selisia da Melse, prokuratorns fru. Radagast införskaffade under dagen en lämplig kostym för att timmarna senare möta upp prästinnan Listeria utanför sjukstugan och eskortera henne på vägen längsmed södra stadsberget eftersom banketten skulle äga rum på rikets garnison som var förlagd där. Radagast hade av Hæjmir uppmanats att undersöka garnisonen och dess svagheter så i detalj att man skulle kunna dra nytta av uppgifterna i ett eventuellt smyganfall.

Garnisonen bestod av några rejäla och stenmurade byggnader som omgavs av en hög jordvall krönt av spetsiga pålar. Ovanpå taken fanns några nyligen monterade ballistor som var tänkta att skydda mot eventuella anfall från den, sedan en tid huserande, drakormen Blatifagus.

Inne i bankettsalen ljöd ett muntert sorl uppblandat med glada skratt och klirrande dryckeskärl. Det tisslades och tasslades om den stackars änkan Mogger som verkade ha drabbats av inbillningssjuka och hur hon härom kvällen kommit springande uppför gatan och flämtat ”Hjälp! Hjälp! De döda har vaknat! De har kommit för att hämta oss! Fly för era liv!”. Exakt vad som åsyftats är det dock ingen som hittills brytt sig om att ta reda på.

Radagast följde Listeria mellan de utklädda gästerna fram till en parfymerad figur, helt dold under sin långsärk av dyrbar mörklila sammet med tillhörande pärlemoskimrande benmask. ”Det här är Malek Mangus, shagulitkyrkans ambassadör här i Arhem”, presenterade hon.  De båda hälsade artigt och börjar samtala om de gemensamma intressen de hade eftersom shaguliternas anrättningar i Arhem påminde mycket om de Radagast tjänat hos Kafrilermunkarna på Paratorna. Malek Mangus berätta målande om shagulitkyrkans storhet och deras underbara bergstempel på den sjungande klippan, uppe vid profeten Shaguls grav i norr.


Han nämnde även lite om deras banbrytande forskning och visade Radagast hur den blandning mineralsalter som han bar med sig var ett stort steg i planen de själva kallade ”Döds Ände”.  Mineralerna var nämligen all den föda som shaguliten sade sig behöva. Radagast var som i eld och lågor över upptäckten och samtalet avslutas med att han blev inbjuden att tillsammans med Malek Mangus besöka bergstemplet för att hjälpa kyrkan i dess forskning.

Undertiden hade Listeria hunnit försvinna och när Radagast stod som bäst och sökte henne i det myllrande folkhavet hörde han en röst bakom sig. ”Letar ni efter någon?”. Radagast vände sig om och stod öga mot öga med Praanz da Kaelve som han mindes mycket väl sedan mannen arresterat Krilljon i Mynd Mazuldre.  Kaelve fortsatte att fråga hur prästen kände Malek Mangus och om han själv funderat på att döpas in i Shagulitkyrkan. ”Jag råder er att vara försiktig med de där nytänkarna” avslutade Praanz varnande just som Listeria kom till prästens räddning.

Man satte sig slutligen till bords och Radagast hamnade med bl.a. den lagkunnige Grubertin Gråhud och komiskt nog även den olyckliga och ytterst osköna änkan Vidrica Mogger. Änkan beklagade sig oavbrutet över sin framlidne man Steinar Björkesjö som följt sitt skepp i djupet. Radagast förstod nu plötsligt mer av Steinars bakgrund men utan paus fortsatte kvinnans berättelse om hur hon under en kvällspromenad för några dagar sedan sett sin döde man på avstånd. Hon hade skyndat från platsen och passerat begravningsplatsen där hon i fasa skådat hur benen från de döda vinkat åt henne. De övriga åhörarna dränkte nu den arma änkans berättelse i skrattsalvor och menade att kvinnan nog tappat förståndet i sin tillsynes obotliga sorg.

Radagast som inte brydde sig om de skrattande människorna fortsatte fråga änkan om hennes familj och hon förklarade genast att Moggers handelshus hade av riket tilldelats ensamrätt på svavelhandeln. Därefter pekade hon mot honnörsbordet där hennes båda farbröder satt tillsammans med bl.a. prokuratorn själv, hans fru Selisia och den äldre man änkan kallade drakvaktaren.

Kvällen fortlöpte med mat och dryck när det plötsligt uppkom ett främmande brölande utifrån. Radagast skyndade till en fönsterglugg och konstaterade snabbt att ljudet kom ekande mellan bergen och var ett läte som gav både honom och de övriga maskeradgästerna en krypande kyla över nackkotorna. Det forntida lätet verkade härstamma från de sanka markerna nordväst om Arhem, just där Radagast och hans vänner tidigare funnit det begravda Cruri-folket. ”Kusligt… i de där trakterna bor väl ingen levande” utbrast någon förvånat. Lika plötsligt som ljudet kommit försvann det och de druckna besökarna funderade inte mer över saken.

Samtidigt nere på värdshuset satt Steinar tillsammans med Hæjmir och Dyrgil. Steinar hade tjatat om att få ta Radagasts plats på banketten men i största vänlighet blivit avspisad. Nu satt han och surade som bäst just när det brölande ljudet fick luften att darra så att de tillsammans med övriga gäster på värdshuset gav man sig ut i den snöiga gränden för att se vad som stod på. Ute på gatan var det fullt med människor som i olika grad av oro konstaterade samma som gästerna på banketten.  Ljudet ljöd från området där äventyrarna funnit Cruri.

Radagast hade undertiden återfunnit sin plats och på vägen dit observerat hur en hätsk dialog tagit form mellan Gottard da Melse och Praanz da Kaelve. Samtalet hade slutat med att Praanz vänt på klacken med prokuratorn rytande efter sig  ”Ni skall lyda mig, mitt ord är LAG!”. Radagast fortsatte sin måltid och småpratade med de närmaste gästerna under något som kändes som en evighet när han helt oväntat märkte hur en liten stengroda, helt malplacerat, stirrade tomt på prokuratorn från sin plats på honnörsbordet. Fogden, som fått syn på stengrodan samtidigt skrattade till och utbrast ”vem har ställd den här löjliga grodan hos mig? Vad ska det bety…” innan han hostade till. Gottard försöker hejda nästa hostning med en tygduk vilket resulterar i att duken färgades röd samtidigt som hann föll handlöst till marken.

Uppståndelsen var tumultartad och Radagast försökte ta sig fram till den omringade prokuratorn för att förklara hur denne antagligen blivit förgiftad. Detta resulterar istället i att vakterna drog öronen åt sig och ifrågasatte vad denne främling visste om förgiftningar. Radagast greps därefter och placerades i ett rum tillsammans med två soldater som lyssnade halvhjärtat till allt han har att säga om mördarsekter, gifter och stengrodor.

Slutligen lyckades Listeria ta sig fram till vakterna och genom hennes alibi släpptes Kafrilerprästen fri med uppmaningen att inte lämna Arhem om några frågor skulle dyka upp. Skamsen följde Radagast Listeria som berättade att banketten nu var avblåst och att prokuratorn var död. Prästen tyckte sig vagt minnas en liten pojke som var framme vid prokuratorns plats just innan grodan upptäcktes men kunde inte sätta fingret på hur pojken såg ut. På vägen hem från garnisonen möttes han av gråtande och chockade maskeradbesökare som vid det här laget valt att frångå sina kostymer. Alla utom shaguliten Malek Mangus som oberörd försvann nedför gatan.

Åter samlade på värdshuset berättade Radagast för de andra vad han bevittnat under maskeraden. Hæjmir jublade över att tyrannen Gottard nu går hädan och firade med att bjuda de anländande gästerna på öl samtidigt som Dyrgil, Radagast och Steinar drog sig undan för att diskutera ett allvarligt bekymmer.

Radagast förklarade vad Demens sagt angående demonsvärdet och man bestämde sig för att redan samma natt göra ett försök att stjäla vapnet från Hæjmir och föra det till en hög klippa vid kusten där man skulle kasta det i havet. Radagast lyckades under kvällen smyga i sömnbrygd i hans bägare och efter att han några minuter senare gäspat och avvikit från gillestugan så smög sig de övriga efter honom. Radagast lyckades lirka klingan ur den sovande och intet ont anande Hæjmirs grepp men på väg ur sovgemaket satte han sig plötsligt upp yrvaken och kunde snabbt konstatera att hans käraste ägodel nu var på väg att lämna rummet.

Endast iförd nattsärken tog Hæjmir upp jakten på förövarna men hamnade trots sin kondition på efterkälken. Saken förenklades inte av att Dyrgil lurpassat på honom runt ett hörn och gjorde sitt bästa för att hålla fast honom och på så sätt öka avståndet till de flyende svärdstjuvarna.

Halvvägs till klippan passerade man ett dimmigt skogsområde och märkte plötsligt hur marken darrade. Ur dimman trädde utan förvarning den vaknade cruriske kungen och genom den spruckna strupen mullrade han fram ”Eeeebhraaariiing”. Radagast som höll svärdet föll på knä och räckte fram vapnet till den vandöde kungen, böjde sitt huvud och hoppas på det bästa.  I nästa sekund var både Ebharing och Ottar försvunna i dimman och det enda som ännu vittnde om händelsen var de beniga fotspåren och skälvningarna i marken som han lämnat efter sig. Steinar tittade fram från sitt gömställe i ett buskage och ryckte tag i den skakade Radagast. ”Du lever! Prisad vare Gudinnan!” viskar han, i rädsla för att den vandöde skulle återvända.

Strax därpå hade den frusne Hæjmir hunnit ifatt de båda och tog handgripligen tag i dem för att få veta vart de gjort av det svärd de bestulit honom på. Han köpte först inte deras historia om hur den döde kungen kommit vandrande i dimman men när han sett fotspåren och för tredje gången fick händelsen berättad för sig så lugnade han ner sig. Den kraft som tidigare omgivit Hæjmir var nu försvunnen och man kunde märka en positiv förändring på hans sätt bara under den kyliga vägen tillbaka till Arhem. Det var som att han sakta vaknade upp ur en lång dagdröm för att åter bli sitt gamla jag. Radagast kunde redan på förhand gissa att detta skulle få en mindre önskvärd effekt när det gällde att styra motståndstrupperna men sade inget om saken.

Redan på avstånd kunde man höra tumult i staden och på sprickbildningarna i marken började man nu ana det värsta. Ottar hade kommit för att hämta tillbaka sin kungakrona och mycket riktigt såg man den väckte konungen lämna Junkern med kronan i näven samtidigt som stadsborna som vaknat av oväsendet flydde från platsen i panik. Några tappra soldater ur stadsvakten gjorde ett dumdristigt försök att stoppa den framryckande kungen och fick som straff sina huvuden åtskilda från kropparna varpå Ottar tågade ut ur staden i riktning mot Cruri.

”Nåja. Nog för att jag förlorat svärdet, men nu när han fått sina ägodelar återvänder väl den gamle kungen i alla fall till sin vila i graven” sade Hæjmir lugnt.

RSS 2.0