Träskets fångar

Hæjmir kände bitterheten komma krypande just som han inkvarterades i en av slavbarackerna på lägrets yttre holme. Dyrgil som sedan gripandet varit medvetslös vaknade snart upp för att förvånat begrunda deras nya hemvist. Barackens invånare var av skiftande karaktär. Här satt allt ifrån vanliga återfallstjuvar till oliktänkande ordningsstörare och våldsmän. Även fångarnas kondition varierade från de mer friska och nyligen anlända till mer psykotiska och halvdöda galningar med utmärglade kroppar vars hud lätt kunde liknas vid gulskiftande pergament och vars uppmaning till de övriga var att snarast ta sina liv och avsluta lidandet. Gemensamt för alla var att ingen verkar varit här mycket längre än ett halvår vilket inte gjorde situationen mer optimistisk för Hæjmir som hoppades kunna finna sin far vid liv bland de fängslade i lägret.

Följande morgon väcktes männen av en brysk slavfösare som med hårda ord och en vinande piska gjorde livet än sämre för de som inte hade ork eller förstånd nog att snabbt vara på benen. Det skarpa dagsljuset och den kyliga morgonvinden blåste tröttheten ur fångarna så fort de lämnat den fönsterlösa byggnaden för att vallas över till den större holmen av ytterliga några slavdrivare med märkbart dåligt morgonhumör. Hæjmir letade med blicken igenom folkmassan efter någon fånge som kunde påminna om hans far men fann ingen framgång. Uppställda på led framför en av lägrets träbyggnader inväntade man en kvinna i trakorisk uniform som efter att en av fångarna busvisslat och för detta blivit bestraffad med brutala slag och sparkar tog till orda.

”Mitt namn är Nin Hallaska, tillförordnad föreståndare och övervakare av detta fångläger på order av Arhems storhird Praanz da Kaelve. Som många av er redan vet älskar gudinnan Kastyke den som älskar sig själv. För er lägerfångar betyder detta att gott arbete uppskattas medan den som gör ett dåligt arbete för detta kommer bestraffas.”

Det låg något religiöst och nästintill charmigt över kvinnans tonläge och efter ytterligare några meningar om lägrets bestämmelser fördelades fångarna i mindre grupper som på slavfösarnas kommando begav sig ut på lägrets träskpråmar för att vaska svavel ur det gulgrumlade träsket. På båten där Hæjmir och Dyrgil befann sig fanns förutom en gormande vakt även fyra andra figurer. Den som satt närmast Hæjmir var en senig liten man med smalt råttliknande ansikte och knäck på näsbenet. Mannen nickade en hälsning till Hæjmir som svarade med att presentera sig vilket ledde till att den gormande vakten lät piskan vina över hans rygg samtidigt som han befallde Hæjmir att arbeta och inte småprata.

När det gått en stund vågade den senige mannen fram ett svar på den hastigt avbrutna konversationen. ”Robur. Robur Rödvad” viskade han försiktigt när vakten vänt sig om för att låta piskan hagla över en annan fånge i pråmens besättning som utmattad tappat sin vaskpanna överbord. Till sist tappade den bestraffade fången besinningen och lyckades i ett utfall mot vakten slå denne överbord.

”Ta skydd!” väste den kvicktänkte Robur åt Hæjmir och de övriga fångarna som oförstående men strax tacksamma hukade sig i båten just som en skur dödliga armborstlod slog ner och genomborrade bråkmakarens kropp medans övriga passagerare klarade sig oskadda tack vare förvarningen. ”Måste varit svavelångorna som gjorde honom galen” viskade en större och bastant fånge som hann presentera sig som Gistacki innan en ny vaktstyrka anlände till pråmen och halade upp den hysteriske slavdrivaren ur träsket. Resten av dagen hölls båten under hårdare uppsikt och man fick inga fler möjligheter till samtal.

När mörkret började falla tidigt på eftermiddagen begav sig svavelvaskarna åter till fånglägret med dagens fångst. Hæjmir märkte lite besvärat hur den orchliknande förmannen Abrelax som han hoppats varit död tydligen tillfrisknat. Förmannen gav honom en mördande blick innan denne försvann in i ett större trähus på andra sidan gårdsplanen.

Väl tillbaka i baracken fick Hæjmir och Dyrgil möjlighet att prata ostört med Robur och Gistacki. De berättade att de varit bekanta sedan många år och rest till ön från trakoriska riket för att anordna en brottarshow för Arhems invånare. Eftersom affärerna inte hade gått riktigt som förväntat hade männen beslutat sig för att dryga ut inkomsterna genom ett tips de fått om en orörd last kvicksilver som enligt ryktet ännu låg kvar i dvärgarnas gamla gruva utanför staden. Tyvärr hade planerna gått i stöpet efter att drakvaktaren Magister Trodax Draconicus da Tricilve upptäckt inkräktarna och eftersom platsen varit fridlyst sedan draken Blatifagus bosatt sig i gruvan dömdes de båda lycksökarna till sitt nuvarande straffarbete. Han varnade också för någon som kallades ”doktorn” som tydligen skulle vara den mest ondskefulla personen på området. Han förklarade även anledningen till att vissa fångar var i sämre skick än andra berodde på att de gjort så pass mycket motstånd under sin tid i lägret att fångvaktarna tvingat i dem gallsörpa som var en segflytande dryck med effekten att göra folk medgörliga och likgiltiga.

Hæjmir berättade lågmält om det misslyckade fritagningsförsöket och frågade om Robur eller Gistacki hört talas om hans far men fick till svar att han borde prata med Ormtunga som hade bra koll på vilka de olika fångarna var. Ormtunga var likt Robur en liten senig figur med kvicka, uppmärksamma ögon som satt i ett hörn och samtalade med några av de andra fångarna. Hæjmir kom efter ett kortare samtal med honom fram till att hans far dött bara några veckor efter att han hamnat i lägret. Bedrövad över de dåliga nyheterna satte han sig för att äta det tveksamma försök till kvällsmat som utspisats innan slavfösarna låst baracken för natten.

Just som Hæjmir tagit första tuggan på den stenhårda brödbiten föll en stor skugga över honom. När han glodde upp möttes han av en reslig och muskelös man vars galna ansiktsuttryck bara kunde kommit av det faktum att han spenderat tid i isoleringen. ”Jag har hört att du ville ge mig din mat” sade galningen mer som en befallning än en fråga. ”Knappast!” muttrade Hæjmir och lät blicken falla ner på den omdiskuterade matbiten. ”Men jag hörde det!” provocerade mannen. ”Säger du att jag ljuger?” sade han med uppenbart hot i rösten. ”Det är min förbannade brödbit!” röt Hæjmir samtidigt som han insåg att galningens motiv inte var brödbiten utan att hetsa honom slagsmål. I nästa sekund hade mannen gett Hæjmir en rejäl käftsmäll varpå tumult utbröt bland medfångarna. Dyrgil skulle just assistera sin vän när dörren slogs upp och några slavfösarna med Abrelax i täten gjorde entré. Innan Hæjmir hann förklara pekade den grönhudade förmannen med sitt knotiga finger på honom. ”Det var han som började! Släpa bort honom till pålen så får vi se vad han tål” morrade orchtrollet gillande.

Det hade mörknat ute på gårdsplanen när slavfösarna band den motstridige Hæjmir vid spöpålen. Efter tjugo piskrapp hade den tålige fången ännu inte gett ifrån sig ett ljud trots att snön kring pålen färgats av det blod som slitits från hans uppfläkta rygg. Abrelax hade blivit trött men var fortfarande ursinnig över att inte höra fången be om nåd vilket gav honom ytterligare kraft till den fortsatta prygeln. Efter ytterligare tio rapp brast det slutligen för Hæjmir som med ett knappt hörbart gnäll förlorade medvetandet . Detta gladde Abrelax som ansåg sig vunnit över sitt offer och efter att man utdelat gapskratt och loskor befallde förmannen att fången skulle hänga kvar över natten.

Det måste varit flera timmar senare när Hæjmir till sist återfick sansen. Den bitande kylan hade nästan fått de blödande såren på ryggen att frysa och trots att hans darrande kropp var täckt av frost och värkte oerhört av smärta såg det ut som att skyddsgudinnan Inashtar hittills beslutat skona hans liv. Gårdsplanen var tyst och öde så när som på det lätt sprakande ljudet från de brinnande facklorna som lyste upp området.

Plötsligt hörde Hæjmir ljudet av röster en bit bort och såg snart skuggor från två gestalter som närmade sig  genom det lätta snöfallet. Han koncentrerade sig på rösterna och lyckades urskilja ”Nå Rumperlak, låt mig nu granska varorna!”, ”Schh! Inte så högt!, ”Seså! 50 mynt per tunna gör 200 trakiner. Brådska med dem till västra stranden så väntar mitt folk där”, ”Nåväl! Men snälla ni! Inte ett ord till någon! Adjö då!”.

De båda försvann därefter åt varsitt håll och Hæjmir hann i fackelskenet bara få en skymt av den vita benmask som täckte figurens ansikte när denne passerade. Eftersom han kände igen mannen som shagulit och hyste både rädsla och stort förakt till detta sektfolk så låtsades Hæjmir vara medvetslös om än inte ihjälfrusen. Mannen i benmasken stannade upp och såg sig hastigt omkring som om han hört fångens tanke eller kanske känt den smala livslåga som ännu rann ur hans söndrade kropp. Efter att ha dröjt sig kvar några sekunder skyndade shaguliten, till Hæjmir lättnad, vidare som för att ej bli påkommen med sitt besök.

Någon halvtimme senare bestämmde sig slavfösarna slutligen för att bestraffningen var avslutad och släpade tillbaka den svårt nedkylde Hæjmir till baracken där de övriga fångarna sov. Dyrgil vaknade till och berättade hur galningen som startat bråket med Hæjmir åter placerats i isoleringscellen.

Endast ett fåtal timmar senare väcktes fångarna och den yrvakne och skadade Hæjmir tvingades åter ut på arbete i svavelträsket. Ormtunga berättade om det rykte han snappat upp hos en av slavfösarna och att storhird Da Kaelve gett order om att ”doktorn” skulle göra sitt yttersta för få frihetskämparna att tala och att det inte var så noga om de överlevde. Farhågorna besannades för Hæjmir när han samma eftermiddag blev beordrad att följa med några vakter till ”doktorn”. Efter en högljudd protest mot att göra vakterna till viljes utbröt fullskaligt slagsmål som slutade med att Hæjmir slog en vakt medvetslös innan övriga tvingade med sig den ofrivillige till mötet med den ökände ”doktorn”.

Väl innanför dörren i trästugan där ”doktorn” huserade blev Hæjmir förvånad. Förutom den man som förmodligen var ”doktorn” fanns i rummet även den framlidne primus prokuratorns fru Selisia da Melse. Selisia och Hæjmir som en gång i tiden innan trakoriska riket ockuperade ön varit ett par slets isär pga konflikten eftersom hennes föräldrar var trakorier och Hæjmirs egen släkt var marjurer. När trakorierna slutligen vunnit kriget visade den tillsatte trakoriske prokuratorn Gottard da Melse stort intresse i den synnerligen yngre Selisia. Detta blev dock inte vara något problem för hennes föräldrar som utan dröjesmål accepterade prokuratorns frieri. Nu var hon iaf här men innan varken hon eller Hæjmir hann säga något ursäktade sig ”doktorn” för Selisia och förklarade att han hade arbete att uträtta åt storhirden.  ”Tack Rumperlak! Jag skall minnas att du gjort mig denna tjänst” svarade Selisia just som den man som visade sig kallas både ”doktor” och Rumperlak lämnade stugan.

Innan Hæjmir hann reagera var Selisia i hans armar och viskade ömt ”Älskade Hæjmir, så jag saknat dig”. Hon berättade vidare om hur fånglägret egentligen hölls stäng för civilbefolkningen men att hon genom sin tidigare ställning som prokuratorns fru fortfarande hade viss pondus bland de tjänstgörande på ön vilket gjorde att hon ändå brukade få som hon ville. I nästa sekund föll hon i gråt och fortsatte berätta om hur hon fått höra hur han gripits för riksfientlig verksamhet och om detta kunde vara sant. Hæjmir bedyrade sin oskuld och menade att han inte hade något med frihetskrig att göra utan att detta endast var ett enfaldigt försök att frita hans gamle far men som visat sig vara i onödan i och med att denne nu var död.

Selisia frågade honom ännu en gång om han verkligen inte kände till något om frihetsrörelse. Om han hade någon information om dem så fanns det kanske trots allt en chans att hon kunde ge denna information till Praanz da Kaelve i utbyte mot att Hæjmir frigavs. Hæjmir tvekade en sekund och nekade ännu en gång till sin inblandning. Däremot menade han att det eventuellt fanns annan information att förhandla om. Han berättade i korta drag det som hänt under natten och hur han sett Rumperlak och mannen i benmasken göra upp någon slags affär som av allt att döma verkade olaglig.

Selisia lyssnade noggrant på hans berättelse och försäkrade att hon skulle göra vad hon kunde för att få honom fri från fånglägret just som en vakt steg in i stugan och förklarade att besöket var över på order av fånglägrets föreståndare. ”Käre Hæjmir. Låt mig tala med Praanz. Jag skall nog få honom att lyssna” sade hon en sista gång innan vakterna  skiljde dem åt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0