I skuggan av Trakorien

En dyster och uppgiven stämning hade lagt sig över det lilla sällskapet i gravkammaren och alla verkade på egen hand fundera på vad som skulle ske härnäst. Hæjmir och Radagast beslutade sig för att hjälpas åt för att få den slumrande Dyrgil ut ur graven. Att flytta den metallrustade dvärgen var dock inget som gjordes i en handvändning så Krilljon passade undertiden på att besöka den sista outforskade platsen i graven – den ruttnade gamla dörren till höger. Redan från utsidan kunde urskiljas ett rött sken genom dörrens nyckelhål som, när han väl lät dörren glida upp, visade sig komma från ett eldflammande dike som delade rummet. Mitt över diket gick en smal stenbro mot den bortre delen av rummet som sluttade svagt upp mot en gudabild med tjurhuvud. I tjurmannens utsträckta händer låg en döskalle och en urna, båda av guld. Vid den bortre väggen satt även tre fastkedjade benrangel vilka kunde antas var kungens familj som med tanke på kedjan blivit begravda mot sin vilja.

Krilljons intuition sade honom att rummet förmodligen gömde både en och annan fälla men till sin förvåning kunde han med största säkerhet konstatera att så inte var fallet. Utan att röra något av föremålen i kammaren vände han tillbaka till den mittersta hallen där Radagast och Hæjmir precis återvänt från sin tröttsamma bärgning av den ännu sovande dvärgen. Man begav sig nu tillbaka till kung Ottars kammare där Hæjmir lade beslag på kungens välsmidda tvåhandssvärd. I samma sekund som han greppade svärdet syntes hur en kraftsamling lösgjordes ur svärdet och Hæjmirs annars lätt vardagliga person kom plötsligt att uppfattas med nyvunnen respekt och värdighet. För att ytterligare förstärka intrycket lyfte han Ottars krona för att placera den på sin egen hjässa vilket försatte övriga i gruppen i en nästan skrämmande vördnad.

Krilljon hade undertiden plockat upp sabeln och bredsvärdet från kungens väpnare, ett till synes dyrbart mantelspänne och var därefter på väg att lyfta den mystiska spegeln ur den gamla gummans knä när Radagast förtvivlat utbrast att man borde akta sig för att skända de döda genom denna respektlösa gravplundring. Hæjmir som emellertid fått höra talas om gruppens tidigare besök i familjen da Fontras grav kastade till honom ett vasst svar om hur hans folk, till skillnad från de döda, hade stor användning för både gravguld och kraftiga kungavapen. ”Hur skulle förresten de döda kunna hindra mig?”, flinade han och måttade ett hugg mot den döda gamla gummans huvud så det skiljdes från sin balsamerade kropp och blev liggande på golvet.

Illamående av Hæjmirs kallblodiga respektlöshet skyndade Radagast iväg för att se till Dyrgil, mumlande diverse svordomar över sina giriga medmänniskor.  Krilljon berättar för Hæjmir om rummet med elddiket och tillsammans återvände de dit och lyfte försiktigt och samtidigt ner varsitt guldföremål ur gudabildens händer. Det sprakar till lätt i elddiket vilket räckte för att de båda männen i nästa sekund skulle fly hals över huvud ur kammaren och upp ur graven.

Uppe på den snöklädda gravplatsen satt Radagast och pratade med Demens utan att ta notis om de båda männen som återvänt med sina nyvunna gravföremål.  Han blev strax avbruten av den uppspelte Krilljon som bad honom tyda älvfolkets runor på den mystiska spegeln. Radagast studerade symbolerna och förklarade innebörden varpå Krilljon högröstat läste upp trollramsan samtidigt som han blickar in i spegeln och märkte till sin förtjusning hur spegelns yta började skimra. Spegeln visade nu, likt en kikare, föremål på avstånd som om de låg på nära håll och Krilljon lät spegeln svepa över området och skrattade lyckligt över den magiska spegeln som förmodligen skulle inbringa många guldslantar hos en fanatisk samlare.

En olustig känsla av hur hans livskraft strömmade in i spegeln fick honom att känna sig lite snurrig men när han bestämde sig för att lägga bort spegeln märkte han hur den fastnat i hans händer. Förgäves kämpade han för att komma loss och ropade på hjälp från de övriga, men varken Radagast eller Hæjmir lyckades bryta spegelns svartkonst. Förfärade såg de hur Krilljon förlorade medvetandet och föll livlös till marken samtidigt som spegeln lossnade ut hans händer och blev liggande en bit bort.

Efter att ha undersökt den livlöse Krilljon utan att finna varken puls eller andning skakade Radagast på huvudet. ”Vad var det jag sa? De dödas förbannelse är redan över oss!”. Den praktiske Hæjmir lät sig hejdas av den hysteriske Kafrilerprästen och började se över Krilljons tillhörigheter. Han skulle precis lossa det mantelspänne som Krilljon funnit hos kung Ottar när han märker hur den livlöse började röra på sig.

Hæjmir ryggade förskrämt tillbaka och ropade i en blandning av glädje och förundran ”Han lever!”.  Radagast som stått med ryggen mot Krilljon svängde hastigt runt. Hur kunde det vara möjligt? Krilljon förklarade att han mådde bra och försäkrade att han bara kände sig lite slö och virrig. Efter en kort kontroll kunde Radagast även konstatera att hans andning och puls var tillbaka varpå man bestämde sig för att slå läger i gången ner till stenportarna precis som natten före. Mitt i natten vaknade även Dyrgil helt oväntat från sin mystiska sömn. Endast en lättare huvudvärk har dröjt sig kvar hos honom och han envisades med att fortsätta vakthållningen natten ut vilket de övriga bara var tacksamma för.

Tidigt följande morgon gjorde man sig redo att återvända till kvuverbyn. Innan avfärd återvände Hæjmir en sista gång till jordblodskällan i graven och fyllde en behållare med det röda jordblodet. Demens förklarade att den trögflytande vätskan var essens från den levande jorden som en gång i tiden skänkt stor kraft år folket i Cruri. På vilket sätt jordblodet givit kraft hade han sedan länge glömt.

Vandringen tillbaka till byn skedde utan några nämnvärda komplikationer. Vid brofästet fann man kvuverjägarna som väntat kvar trots att de flytt vid portarnas öppning. När de fick syn på Hæjmir iförd krona och med Ottars svärd lade de sig bedjande på knä framför honom i total underkastelse. De övriga såg förvånat hur Hæjmir inte gjorde någon notis utan fortsatte att arrogant stövla förbi dem.

Väl tillbaka i kvuverbyn mottogs Hæjmir med stor vördnad. Ingen i byn tycktes känna till jordblodet man funnit i graven och Hæjmir beslutade sig därför för att själv dricka av drycken varpå han föll i sömn för att åter vakna kommande morgon med blixtrande huvudvärk. Redan på morgonen deklarerade han högröstat för övriga i sällskapet om hur det nu var dags att återta fädernas land genom ett väpnat uppror och kort efter frukost gav man sig iväg tillbaka till Arhem för att prata med värdshusvärden Hildur.

Hæjmir bestämde sig genast för att hålla låg profil och gömde undan kungakronan i sin ryggsäck innan sällskapet inledde den flera dagars långa vandringen till staden. Väl tillbaka på det igenbommade värdshuset satt man och värmde sina frusna händer vid öppna spisen. Hæjmir förklarade för den bistre Hildur om hur man förgäves sökt hans försvunne son och att man nu fick förmoda att trakorierna bragt honom om livet eller höll honom fängslad i hemlighet. Hæjmir flög upp från sin plats vid elden och började kungöra om hur man tillsammans skulle hämnas Rurik och samtidigt kämpa vidare för hans sak – ett fritt Marjura. Hildur nickade, mörk i blicken, och muttrade att hans son inte skulle ha dött förgäves varpå han dukade upp en festmåltid i Hæjmirs ära eftersom det klargjorts att han tänkte föra befäl i det stundande upproret.

Natten och följande dag förflöt lugnt. Dyrgil och Krilljon gav sig iväg på varsitt håll i staden medan Radagast passade på att studera sina böcker och pergament. Hæjmir satt under dagen tillsammans med Hildur försjunken i planen hur man lättast skulle överrumpla prokuratorns män vilket skulle inledas med att man samlade öns marjuriska rådherrar till storting för att rekrytera stridsvilliga trupper. Kvällsmaten åts under tystnad och Radagast kunde inte sluta oroa sig över Hæjmirs plötsliga förändring. Från att ha varit lugn och tillmötesgående hade han blivit hård och kommenderande mot alla i sin närhet. När Radagast vid ett tillfälle bett om att få undersöka Ottars gamla svärd hade han vägrat släppa det ifrån sig och blivit på gränsen till hotfull vilket kändes mycket olycksbådande och som ett tydligt tecken på att något var fel. Radagast försökte efter maten att fortsätta sina studier men kunde inte fokusera och beslöt sig istället för att sova för kvällen vilket även de andra gjorde.

Krilljon låg länge vaken i sin säng. Han hade de senaste dygnen känt klåda på flera ställen på kroppen men varit likgiltig inför anledningen. När han nu kliade sig märkte han hur huden börjat ruttna på sina ställen och färgats grön och även bitvis flagnat. Hans dunkla sinnen insåg nu hastigt att han varit död alltsedan han använt häxans förrädiska gamla spegel. Den trolldom som de senaste dagarna gett honom kraft att hålla igång de normala kroppsfunktionerna var nu fulländad. Hans kropp hann dra en sista suck innan själen förpassades ner i dödsriket samtidigt som den förruttnade och vandöda kroppen tog mekaniska kliv ut ur sovkammaren för att med sin ihåliga blick leta efter färskt människokött.

Krilljon som ville tacka för gästfriheten föll snart ut i sång och kort därefter började en nyfiken kvuver pilla på Hæjmirs medaljong och försökte ta den från honom. Förvånad över att den högreste motståndsmannen inte gjorde honom till viljes utan istället knuffade honom åt sidan slutade med att han lommade iväg en erfarenhet rikare vilken delades av Hæjmir som hädanefter höll smycket gömt.

När det åter blev natt visades männen i gruppen in till varsin snögrotta där alla snart somnade. Den under natten tungt sovande Dyrgil vaknade nästkommande morgon av att han inte längre var ensam under sovfällen och kunde konstatera att sällskapet bestod av två håriga kvuverkvinnor som under natten valt att uppvakta honom. Öm i diverse kroppsdelar rusade han ut till de övriga i gruppen som skrattade gott åt hans missöde eftersom de till skillnad från honom vaknat och vänligt men bestämt lyckats avfärda sina nattsällskap.

Efter en oaptitlig frukost, där man slutligen valde att förbruka sin medhavda mat, följde Radagast med Umma till trollkvinnan Uxu´s snögrotta där oxjärnsmyntet och Demens visades upp. Uxu tittade länge på de båda föremålen innan hon kraxade något till Umma. Stamäldsten bad nu Radagast vänta medan han försvann ut och kom efter ett tiotal långsamma minuter tillbaka med en yngre kvuver som nickade oroligt när han fick se myntet. Umma förklarade att ynglingen, som hette Kyxi hade funnit myntet när han gjorde sitt mandomsprov ute i vildmarken. Radagast förklarade att det var att största vikt att man snarast färdades till platsen där ynglingen hittat myntet men Kyxi skakade oroat på huvudet och höll händerna framför ansiktet som att det skulle gjort honom osynlig.

Efter en lång och hetsig diskussion med handtecken, grymtningar och strupljud blev det slutligen bestämt att Kyxi och fyra av stammens jägare skulle vägleda sällskapet till fyndplatsen och samma förmiddag gav de sig av. Följande dagar bestod av mer tröttsam vandring i djup snö samtidigt som solen mestadels doldes bakom en tjock ridå av snö. Den ständiga vita glansen blev snart påfrestande för ögonen och redan efter första dagens vandring såg man suddigt. Demens satt muttrande och såg sig misstänksamt omkring eftersom hans dunkla minne hade svårt att minnas rikets riktmärken under all snö.

På eftermiddagen under den andra dagens vandring färdades sällskapet ner genom en djup dalgång där kylan från fjället avtog. Dyrgil upptäckte snart att underlaget inte längre var vanlig planmark och när han borstade bort lite av snön avslöjades en stenlagd väg som fick Demens att utropa att man äntligen med säkerhet var på rätt spår. Under den följande timmen hjälptes Demens och kvuverna åt med vägvisandet vilket ledde fram till en bastant stenbro där kvuverna stannade. Trots hetsiga försök fanns det inget som kunde få dem att lämna brofästet och istället kröp de ihop och glömde förskrämt sina ansikten i händerna.

Hæjmir som tröttnat på de hariga stamfolket suckade och tillsammans med Radagast, Dyrgil och Krilljon fortsatte han över bron under högljudd vägledning av det levande knivskaftet. En kort stund senare slutar vägen vid en bergsvägg. Demens utropar ”Beskåda Fari-Nathas allsmäktiga portar!” och bugade sin elfenbenskropp så det knastrar i dolken. Övriga tittade frågande på berget och förklarade för Demens hur de portar som han gastade om inte existerade. Demens upprepade sina ord och Hæjmir fick nu för sig att stiga med huvudet före rätt in i berget och fick då förutom en bula och huvudvärk en belöning i fnissande från de övriga. Dyrgil hade undertiden funnit en stor bronsring i bergväggen och när han tillsammans med de övriga grävt fram kanterna märkte de ännu en bronsring som bildade den port som Demens talat om.

Trots upprepade försök att med ett knutet rep, rycka upp portarna lyckades sällskapet inte ens rubba dem. Man bestämmer sig istället för att återvända till kvuverna som fortfarande befann sig darrande vid brofästet men trots mer övertalning vägrade de fortsätta framåt. Inte förrän Radagast plockade fram Demens blev de medgörliga och halvsprang över bron samtidigt som Demens skrek ursinnigt efter dem på det främmande språket. Snart var man åter vid porten i bergväggen och med en gemensam kraftansträngning lyckades man långsamt, långsamt bända upp stenporten tills den plötsligt gav vika och gled upp. I samma sekund startade ett jordskred som fick Hæjmir att tappa balansen. Ur portarna blåste en kraftig, tjutande vind i ett ljusspel som efter en stund övergick i ett lätt klingande glitter varpå både ljuset och ljudet försvann lika plötsligt som det uppkommit. Häpna försöker sällskapet intala sig att de inte drömt och märkte inte ens hur kvuverna flytt platsen. Hæjmir tände en fackla och man vandrade in i den mörka tunneln.

Efter bara några dussin steg öppnade sig tunneln och man kom ut i en gömd dalgång där dimslöjorna låg så täta att de dolde det mesta av månskenet. Hela dalen var täckt av snö och i fjärran kunde man skymta vulkanden Kislaks rökpelare men det som närmast fångade gruppens uppmärksamhet var den samling stenblock som stod resta på en stor kulle längre in i dalgången.

Demens som varit tyst sedan portarna öppnades bröt nu tystnaden så plötsligt att alla hoppade till. ”Se vänner! Se Fari-Nathas storhet i all sin prakt! Låt oss genast vandra till jordblodstemplet och möta konungen. Hoppas det ännu finns tid!”. Hæjmir påtalade för Demens hur platsen var en gammal gravplats och inget annat men fick till svar att stadens mäktiga magi gjorde den svår att urskilja för det ovana ögat.

Radagast frågade vart detta tempel låg och fick en pekning till svar. Där, vid kullens mitt fanns en plats där snön smält undan och en blodröd sörja bubblade från marken. Den blodröda marken var mjuk och enkel att gräva i och snart hade man funnit en kant av ett större stenblock. Eftersom alla var trötta efter dagens utmaningar sökte man skydd för natten i tunneln som ledde till stenportarna.

Följande morgon grävde man fram stenblockets alla sidor och med en gemensam ansträngning tryckte man in blocket i en stenlagd gång som ledde in i kullen. I ljuset från en fackla kunde man urskilja ett rovdjursskellett i närheten av en jordhög som rasat in i den mörka gången. Dyrgil, som gick först, kunde till skillnad från övriga i sällskapet gå raklång i gången och kom fram till en murknad dörr som utan problem gick att forcera. Bakom dörren fann han ett kvadratisk rum där höga block ställts till väggar. Flata stenar hade staplats korsvis till ett spetsigt valv, mitt i rummet stöttat av en grov pelare bestående av tre klippblock. I varje hörn sköt en hörnsten ut i ansiktshöjd och ett ärgat bronstag vilade på varje hörnsten. Dessutom fanns ännu en dörr i var och en av kammarens sidoväggar samt en korridor som ledde rakt fram. Rummets golv såg ut att vara av grönt glas men gav ifrån sig en så pass frän doft att det tårades i ögonen. Dyrgil märkte direkt hur något var fel och beordrade övriga att vända uppåt för att få luft. När alla återvänt till ytan ovanför och lugnat nerverna gick Dyrgil tillbaka ner i gången och gjorde ett försök att gå på det gröna golvet. Ytan visade sig vara flytande av frätande syra och Dyrgil föll raklång men räddades tack vare Hæjmir som följt efter honom och nu slitit tag i den omkullfallne. Innan syran hunnit göra alltför grova skador på dvärgens rustning sköljde Radagast bort de gröna resterna med heligt vatten från kmordas källa varpå man åter befann sig tillbaka i utgångsläget.

Radagast fick plötsligt en idée och gick för att plocka stenar bland gravarna. Han återvände och släppte ner den första stenen i syran varpå man kunde konstatera att syran inte bet på sten. Snart hade alla hjälpts åt med att hitta stenar och inom kort hade man byggt en stig av stenar genom den gröna golvfällan. Man bestämde sig för att följa korridorern rätt fram och fann efter att man vandrat några stenlagda trappsteg neråt en blodröd dubbelport i murket trä. Innanför portarna möttes man av en varmfuktig ångande grotta där en koppartjur i naturlig storlek fanns uppställd. Ur ett snitt i tjurens hals flöt en trög, blodliknande vätska ut över golvet och ner genom ett hål. Framför tjuren stod ett enkelt stenaltare.

Den alltid lika klåfingrige Dyrgil lät lite av vätskan rinna i hans kupade hand varpå han drack och konstaterade att det smakade järn innan han sekunden därpå föll i djup sömn. Alla försök från övriga i gruppen var lönlösa och man bestämde sig för att låta dvärgen sova medan man utforskade övriga utrymmen i graven.

Man enades om att nu öppna den maskätna ekdörren till höger och blickade in i en stenkammare som liknade hallen utanför. På en upphöjd tron i rummets bortre del satt en högrest mumifierad man. Ansiktet hade i döden behållit ett hårt och föraktfullt uttryck. Mannen bar förmultnad konungaklädsel och ovanpå det grönstripiga långa håret satt en juvelbesatt guldkrona. Över knät låg ett smäckert silverglittrande tvåhandssvärd.

 

Dyrgil och Steinar vandrade planlöst runt i den kyliga staden Arhem. Varför var värdshuset igenbommat och vart hade Radagast tagit vägen? Hade han kanske gett upp hoppet på dem och i desperation återvänt med svavelkonvojen söderut? Nere vid hamnkontoret kunde man dock konstatera att ingen med Radagasts namn eller utseende hade gått ombord på de avresta skeppen och man bestämde sig istället för att återvända till värdshuset för att finna ledtrådar till vart värdshusvärden befann sig, ifall han nu kände till något.

Redan tvärs över marknadsplatsen kunde man urskilja två figurer som stod och betraktade det stängda värdshuset och när man kom närmare gränden kände man till sin glädje igen Radagast. Mer förbluffad blev Dyrgil över att se den gripne Krilljon i prästens sällskap men just som man skulle göra de eftersökta uppmärksamma fick man syn på tre storvuxna män som innan någon hunnit reagera hade dragit huvor över ansiktena på de intet ont anande Radagast och Krilljon. I nästa sekund hade man slängt upp de kidnappade på en övertäckt vagn och började hastigt färdas bort genom staden. Dyrgil som inte räknade med mycket hjälp från den klene och oerfarne Steinar bestämde sig att istället för blodsspillan, förfölja släden för att se vad som var i görningen. Färden gick norrut och i utkanten av staden stannade man vid en gammal förfallen väderkvarn som verkade övergiven.

När förövarna släpat in de två fångarna och stängt dörren bakom sig vågade sig Dyrgil och Steinar upp på den snötäckta kulle där väderkvarnen låg. Genom en fönsterlucka som lämnats på glänt kunde man höra röster och när man kikade in såg man hur Radagast och Krilljon satt bakbundna på varsin pall. En man med ryggen mot fönstret ställde med skarp röst frågor till dem: ”Vilka är ni?”, ”Var är smuggellasten?”, ”Vart har ni gömt Rurik och varför mördade ni Guster?”. Ingen av männen på stolarna gjorde en min och Steinar skulle precis föreslå att man trots allt kanske borde lämna de båda fångarna åt sitt öde när han kände en skarp kniv mot strupen.

Efter att ha blivit infångade och därefter gjort Radagast och Krilljon sällskap i väderkvarnens nyblivna förhörskammare satte man Dyrgil, Radagast och Krilljon i ett mindre rum medan man fokuserade sin energi på den darrige yngligen. Trots de rådande omständigheterna var de tre vännerna glada att återförenas och man började berätta för varandra vad som hänt sedan man senast sågs.

Krilljon berättade om hur han efter gripandet i Mynd Mazuldre fördes med fångtransporten till svavellägret där man menade att det hela var ett misstag och att han inte var den som man först trott. Som ursäkt hade han förts till prokurator Gottard da Melse som lät honom övernatta till dess att man kunnat ordna upp situationen. Krilljon hade därefter sänt på Radagast som ett vittne på sin oskuld och denne hämtades in, under viss motvilja och protest innan han slutligen insåg att han fick eskort och själv inte var föremål för brottsutredning. Det kändes lite som allt börjat ordna upp sig fram tills man hade återvänt till värdshuset och förutom faktumet att det var reglat även blivit påhoppade bakifrån av de män som nu höll dem fångna.

Dyrgil var just i färd med att berätta om de mördade kmordamunkarna och varför Morgain inte längre fanns bland dem då han avbröts av kidnapparna. Tydligen hade Steinar brutit ihop redan vid hotet om att tvinga in hans händer mellan kvarnstenarna varpå han i gråtfylld panik hade redogjort för allt han kände till om vapenlasten, Rurik, Guster och därutöver fyllt på med berättelsen om isdruidernas öde.

När de bundna åter var samlade i kvarnhuset blev Radagast otålig och undrade vad som skulle ske härnäst och om deras herre prokuratorn beslutat om hur deras straff skulle utmätas. ”Prokuratorn? Herre? Den förbannade pestråttan! Den dagen han och hans män är döda är en stor dag!” förkunnade mannen utan att kunna hejda sin våldsamma ilska gentemot det Trakoriska riket. Dyrgil som suttit tyst sedan man återvänt fick nu en stark känsla av att mannen framför dem trots sin hårda framtoning inte var fientligt lagd och efter att han presenterat sig som Hæjmir – son av Ollach, förstod man snart att kidnapparna tillhörde motståndsrörelsen.

Efter att äventyrarna gemensamt, och utan hot om kvarnstenskrossade lemmar, redogjort för sin berättelse om smuggelvapnen och ännu en gång berättat att dessa nu fanns gömda på Gusters gård ansågs gruppen inte längre utgöra något hot och repen lossades. Hæjmir upprepade Ruriks tidigare berättelse om frihetsrörelsens kamp och de vapen som man väntat på men även att kampen nu var lönlös eftersom rörelsen nu mist alla sina ledarfigurer. Krilljon menade försiktigt att man gärna anslöt sig till Hæjmirs sak om man i gentjänst kunde vänta sig motsvarande hjälp i det ärende som först fört dem till ön.

Hæjmirs såg oförstående på honom innan Radagast plockade fram dolken Demens ur sin ränsel och höll upp den framför sig. ”Se här! Detta föremål är enligt legenden nyckeln till fornriket Cruri och det som genom ödets nyck fört oss hit”. Hæjmir tog dolken i sin hand och tittade frågande på den men när Demens vaknade till och började gestikulera blev han så förvånad att han släppte dolken i golvet så bladet satte sig i en golvbräda. Han försäkrade samtidigt att han aldrig hört talas om några fornriken på ön.

Efter noga övervägande bestämde man sig tillslut för att hjälpas åt att flytta smuggellasten från Gusters gård till ett bättre gömställe som Hæjmir sade sig känna till. Steinar som menade att han fått nog av äventyr för en livstid begav sig till shagulitkyrkan för att återförenas med den fagra Perrima och de övriga tog farväl och önskade honom all lycka i framtiden. Övriga begav sig tillbaka till Junkern Hildur och Hæjmir knackade på bakdörren på värdshusets innergård. Hildur själv var inte speciellt glad över att återse äventyrarna och började istället skälla ut dem för allt han ansåg att de ställt till med och som verkar vara anledningen att prokuratorn nu tagit hans levebröd. Efter att Hæjmir i korta drag förklarat läget för honom lugnade han sig något och lovade (hans skarpa ogillade av männen och hela smuggelhistorien till trots) att hjälpa dem med proviant och varma pälsar om de lovade att göra sitt bästa för att finna Rurik.

Kvällsmörkret hade åter lagt sig över staden och endast husens lyktor kastade fladdrande ljus när männen som ingått det nya förbundet gav sig iväg sydost mot Gusters gård, samma väg där Dyrgil, Steinar och den nu döde Morgain någon vecka tidigare mött snapphanarna. Ett kraftigt snöoväder skymde sikten men dragdjuret som färdats så många gånger förr mellan Arhem och gården drog släden rätt väg utan instruktioner från kusken. Några timmar efter midnatt siktade man slutligen den nedsläckta gården men allteftersom man kom närmare kände Dyrgil och Krilljon känslan av att vara iakttagna. Utan att kunna härleda varifrån eller från vem blickarna kom körde man in släden på gårdsplanen, öppnade dörrarna till ladugården och motade in släden och karsonoxen. Ett vaktschema gjordes upp och medan Krilljon tog första vakten lade sig övriga för att sova i det frusna höet.

Följande morgon hade det ostadiga vädret åter slagit om och ett stilla snöfall kom från den gråmulna himlen. Efter att Krilljon tagit en morgonrunda runt gården och konstaterat att allt verkade vara i sin ordning lastade man snabbt på smuggelgodset från lönnrummet under ladugården och gav sig sedan iväg. Någon timmes färd senare kunde man återigen känna känslan av att vara iakttagna och utan att rådfråga de övriga beslutade Hæjmir sig för att styra dragdjuret mot glaciären och genom att låta den klättra uppför glaciären, skaka av sig de eventuella förföljarna. Efter att karsonoxen avslutat den väldiga klättringen hoppade Krilljon av släden och kröp försiktigt tillbaka till glaciärens kant. Nedanför skymtade hans skarpsyn rörelser i ett snötäckt buskage varpå han gjorde tecken åt Hæjmir och pekade ut platsen där förföljaren befann sig.

Förargad över faktumet att någon faktiskt följt deras slädfärd reste sig Hæjmir instinktivt och med pilbågen riktad beordrade han med skarp röst varelsen i busken att ge sig tillkänna. Kokande av ilska över att gensvaret uteblev släppte han bågsträngen varpå pilen blixtsnabbt skar luften och borrade sig djupt in i huvudet på den vargman som strax föll död ur sitt gömställe.

Oron över att nu ha startat ett vendetta mot rikets snapphanar stegrade sig och eftersom man anade att fler vargmän kunde vara i antågande gav man sig snabbt vidare. Hæjmir ledde slädturen ner genom ett bergspass och efter ytterligare någon timmes färd stannade han ekipaget. Där mellan klipporna i ett buskage täckt av vitmossa visade han grottan som tidigare varit gömställe för honom själv och hans älskade Selisia under tiden innan kriget. Efter att lasten snart var undangömd och ansågs i tryggt förvar tog man den tomma släden ner till den närliggande marjuriska byn Bethra Zur där Hæjmir genom sin far var godvän med byäldsten. Man blev vänligt mottagna och bjöds både mat och husrum vilket man tacksamt accepterade eftersom dagsljuset snart försvunnit. Efter en välsmakande middag med senaste byskvallret som tillbehör lämnades man, som den marjuriska seden förespråkar, ensamma vid elden.

Hæjmir som nu börjat lita mer på sällskapet berättade att han av Hildur fått höra om några försupna soldater på värdshuset som berättat om hur man funnit blodiga kvarlevor av en människa i skogsbrynet där Guster och Rurik lämnat släden. Kvarlevorna visade sig efter en noggrann undersökning av rikets fältskär - Sulidon Rumperlak, tillhöra Guster medan det fortfarande inte fanns ett spår efter Rurik. Hæjmir hade nu svurit inför Ruriks far Hildur att göra allt i sin makt för att finna sonen men han insåg samtidigt att man inte hade minsta ledtråd. Radagast som under dagen suttit för sig själv ifrågasatte nu Krilljons situation och hans förklaring om hur han undsluppit fånglägret. Var han rentav i maskopi med trakorierna och hade köpt sin frihet genom att förråda gruppen? Hæjmir biföll Radagast i dennes anklagelser och först efter att Radagast råkat nämna shagulitkyrkan tystnade han och vände sig mot Radagast. ”Var snäll och nämn aldrig mörkermännen igen” sade han, mer som en varning än en önskan. Radagast som efter flera dagars gemenskap med prästinnan Listeria i sjukstugan inte kunde motstå frestelsen att påpeka sina nyblivna vänskapsband inom shagulitkyrkan resulterade i att ett kraftigt gräl utbröt. Inte ens Dyrgils byte av samtalsämne till hur Didra fördes bort och antagligen dödats av draken Blatifagus lyckades stilla osämjan. Radagast försvann ursinnig ut för att svalka bort irritationen i vinterkylan. Han tittade på Demens som oberörd låg och snarkade i hans bälte. ”Imorgon är dags att avsluta det vi påbörjat – dags att finna Cruri!” tänkte han för sig själv innan han gick in till den väntande sängen.

Steinar hade precis burit ner den sista druidkroppen till Perrima när han kände marken skälva. Sin vanliga lathet till trots rusade han ner i rummet nedanför gravkammaren där den heliga källan löpte ut och möttes av en andfådd och panikslagen Dyrgil. ”Morgain - Fällan - Helvete!” lyckades han få ur sig vilket var mer än tillräckligt för att den smått kvicktänkte ynglingen skulle förstå innebörden. När han lugnat sig och mer grundligt förklarat vad som hänt nere i grottkammaren där Morgains liv slocknat var första tanken att snarast möjligt försöka återvända ner men Dyrgil förklarade att det kokande vattnet följt honom när han klättrade upp och av schaktet att döma fanns det för tillfället inget sätt att för tillfället ta sig ner i kammaren.

Man hämtade Perrima för att höra sig för om hon visste något om den förrädiska fällan men hon förklarade sorgset att hon aldrig fått lära sig något om varken kammaren eller ens själv satt sin fot där. Eftersom det snart gick upp för alla att chansen till att Morgain lyckats överleva var minimal, samtidigt som Dyrgil kunde bekräfta blod och andra mänskliga substanser blandat med det kokande vattnet ur drakens käftar, så bestämde man sig för att ge upp. Efter en matpaus utan någon sånär matlust begav man sig åter ner till den heliga källans utflöde och fann nu att vattennivån gått tillbaka till den ursprungliga.

Steinar som inte litade på sin förmåga att klättra hissades ner av Dyrgil som strax klättrade efter och man grävde gemensamt fram det första solkorset ur den svarta vulkansanden. Dyrgil lade märke till en skeletthand som hängde ut genom drakhuvudets käftar där även slingor av ånga sipprade fram. Han hittade också sin helrustning kvarglömd sedan det förra besöket men lät den ligga tills dess att man var på väg upp igen. Steinar vred nu det första solkorset och när drakens käftar öppnats kunde man konstatera att skelettkroppen var den stackars Morgain som blivit kokad levande. Kombinationen av tankarna kring Morgains grymma öde och det faktiska liket blev för mycket för den ovane Steinar som kastade upp den senaste måltiden i rummets hörn. Efter att han hämtat sig tillfälligt gick de tillsammans igenom den dödes tillhörigheter och fortsatte sedan in igenom gången till den förrädiska skattkammaren.

Steinar som genast förstod sammanhangen mellan solkorsen grävde nu fram det andra bronshjulet ur sanden men blev panikslagen när han vridit hjulet och drakens käftar på nytt började slutas. Livrädd för att själv sluta på samma kokta sätt som sin tidigare kollega slängde han sig ut genom käftarna som sekunderna senare slog igen. Dyrgil hade undertiden funnit det sökta vaxljuset men istället för att söka igenom rummet efter fler skatter tände han det direkt. Först hände ingenting mer än att den klara lågan kastade ljus på salens väggar men just som han började tveka på ljusets övernaturliga krafter började världen omkring honom att sakta falla sönder och han befann sig plötsligt i ett tomt mörker där en dammhöljd stig lät honom singla ner likt ett höstlöv, ner till riket där allt har sitt slut.

Vid sidorna av honom såg Dyrgil skuggor av de som troligtvis var förbrukade själar som förpassats hit utan chans till återvändo. I ett hastigt ögonblick tyckte han sig se Morgains ansiktsform på en av de förbipasserande men ingen av dem fann längre något att säga. På avgrundens yttersta botten befann han sig på stranden till en mörk flod där bleka varelser förvirrat vandrade omkring som i sömngång. Han vandrade långsamt nedför stranden, ledd av det märkliga ljuset och fann till sin förvåning druiderna sitta där. Likgiltigt stirrade de på honom när han ropade efter Perrimas syster Girinda och med en blick lika tom som hennes enformiga och känslolösa röst frågade hon varför han kommit till henne.

Istället för att presentera sig började Dyrgil genast fråga ut den döda kvinnan om vem som bragt henne och de andra i klostret om livet. ”Mörkret förrådde oss druider i vår sömn” svarade hon. ”Blott min älskade Melobin saknas här på stranden. Kanske lyckades han undkomma det mörka?”.

Dyrgil funderade och började fråga kvinnan om vem Melobin var men fick inga klara besked men när han nämnde Perrima vid namn svarade kvinnan ”Min syster, Perrima måste kalla på jättarna innan allt är förlorat. Jättarna skyddar oss alla från evigt mörker”.  ”Finn Melobin! Kanske lever han än och kan förtälja om vårt grymma öde”.

Dyrgils ljus fladdrade plötsligt till och han märkte en man komma gående längs strandkanten. Han utstrålade inte samma meningslöshet som de döda och trots att hans ansikte doldes av en kappa med fördragen huva skymtades ett roat flin i hans ansikte.

”Druidernas dagar var ändå räknade” avbröt han. ”Varför kan man undra? Varför dräptes den försvarslösa sekten vars enda plikt var att vakta isen? Vad kan de möjligen åstadkommit för att dra sådan olycka över sig? Kanske som skorpionen stack grodan halvvägs över den blåsiga sjön så de båda gick död till mötes? Kanske var det bara en del i naturens gång…”

Dyrgil uppfattade mannen som obehaglig, flera gånger värre än själva platsen där han hamnat och frågade vem mannen var. Plötsligt utan att röra sig befann sig mannen precis vid Dyrgils öra och viskade ”Nu är det hög tid att du vänder hem! Farväl och på återseende!” innan han blåste ut det magiska ljuset. Dyrgil föll genom tomheten i något som kändes som en evighet  tills han slutligen landade med ett stort plask. Han tackade sin mor för att han trots sin ovilja till vatten tvingats lära sig simma som liten och simmade upp till ytan. Han befann sig tillbaka i den heliga källan inne i kmordaklostret. Omtumlad möttes han av Perrima och förstod att tiden som för honom känts som en evighet bara berört sekunder i den levande världen.

Steinar hade undertiden försökt klättra tillbaka uppför schaktet men utan Dyrgils hjälp hade han halkat och rasat ner mot den underjordiska sjön nedanför. I sista sekunden hade han lyckats slita tag i en del av ett gammalt nät som satt precis ovanför vattenbrynet och höll sig skrikande kvar där tills Perrima och Dyrgil kom för att hjälpa honom upp. Förvånad över att återse Dyrgil började han ifrågasätta händelseförloppet från det att han blev instängd i skattkammaren.  Dyrgil berättade ingående vad som hänt och om resan till dödsriket Dimhall, Girindas ord och den otäcke mannen som faktiskt lyckats skrämma upp hans annars rofulla lugn.

Bestämda över att på nytt försöka återvända till skattkammaren bakom drakhuvudet började man åter bearbeta solkorset men förstod snart att mekanismen gått i baklås och att rummet bakom för all framtid var förseglat. När man återvände till den väntande Perrima reagerade hon genast på att det magiska ljuset var använt. Dyrgil började glatt förklara om hur han tänt ljuset varpå Perrima blir helt ifrån sig och förbannade den enfaldige dvärgens klåfingrighet. Enligt henne hade hans agerande kastat honom in i mysterier som han varken kunde förstå eller var skapt att beträda. Hon lugnade sig något och blev mer lättad när han fortsatte berättelsen och gav Perrima hälsningen från den döda lillasystern. Utan att ödsla tid begav hon sig därpå upp i utkikstornet där hon blev stående i strikt meditation. De andra hann precis upp ur gravkryptan när de häpna fick höra hennes locksång, närmast jämförbar med jojk.

Efter att begravningsceremonin med de döda var avklarad avslutade man dagen med en sen middag innan alla slog sig till ro under sovfällarna. Både Dyrgil och Steinar vaknade till kring midnatt av ljudet från tunga kliv på utsidan. Kanske var det jättarna som hört sången och anlänt? Mycket riktigt fann man en enorm isjätte i ljuset av en enorm fackla, talandes med Perrima. Efter att han förstått att alla klostrets tidigare invånare nu var döda gick han ner på knä och håvade fram en färggrann ask ur sin ränsel som han överlämnade till Perrima. ”Min plikt är nu uppfylld” dånade hans avgrundsdjupa stämma och just som han pulsade bort igen vände han sig om och betraktade den lilla människoskaran innan han i några korta fraser lovade att komma till deras undsättning om de åter lockade på honom.

Konturerna av jätten försvann i den hårda snöblåsten och Perrima kikade ner på asken han överlämnat. Inuti fann hon en medaljong formad som ett ansikte i vit sten. Hon berättade för de övriga att hon endast  hört talas om denna relik i kmordadruidernas gamla sagor och hur dess kraft kunde vrida alla dess osanning ur världen. Hon trädde andaktigt halslänken över huvudet och i en tystlåten bön svor hon att beskydda amuletten.

När morgonen åter grydde gjorde man sig redo för avfärd mot Gusters gård där man hoppades finna honom och genom övertalning lämna av det efterlysta smuggelgodset. Perrima som sedan barnsben vandrat fjället kunde utan problem leda vägen från kuskbocken på släden. Dyrgil och Steinar var båda glada att äntligen vara på väg från det ensliga klostret som både kostat kmordasekten och deras kumpan livet. Efter en dagsfärd över gnistrande glaciäris och oväntad medvind slog man läger och efter en händelselös natt styrde man kursen mot gården dit man förväntades anlända sent på natten. Utan förvarning slog de lömska väderkrafterna åter om och ett snöoväder drog fram över landskapet. Som att detta inte var nog skar djävulska ylanden genom natten och oroligt lät man dragdjuret öka takten samtidigt som man såg sig omkring efter den flock vargmän som tidigare jagat släden ur kurs. Istället för vargmännen galopperade fem vitpälsade varelser på ulvar fram genom den djupa snön. Steinar träffades lindrigt av en vinande skur pilar men Perrima skrek högt efter att ha blivit träffad i ryggen.

Dyrgil hade snabbt fångat upp sin yxa och svingade iväg den mot en av vitpläsarna. Hugget träffar varelsen och klöv dess ryggrad vilket bidrog till att fienden föll förlamad från den rasande ulven. Steinar försökte undertiden lyfta en lår med vapen för att dels kasta på fienden men samtidigt för att öka hastigheten. Tyvärr lyckades hans klena kropp inte lyfta den tunga lådan och missnöjd med livet gav han upp försöket. Perrima besvarade beskjutningen och vävde en kraftfull köldvåg med händerna som splittrade närmsta anfallarens bröstkorg varpå väsentliga kroppsvätskor frös till is. Didra skulle precis hugga efter en av de kvarvarande vitpälsarna när några snabba vingslag hördes från natthimlen och i nästa sekund ett gastkramande skri varpå en stor och otydlig varelse slog ner i vagnen och grep tag i henne. Dyrgil hann trots överaskningsmomentet att skicka ett kraftigt hugg mot den suddiga besten och slet upp ett djupt sår i dess buk. Till svar fick han ett ilsket vrålande och en dusch frätande syra som sakta åt sig in i hans frusna ansikte. Han ryggade tillbaka samtidigt som varelsen i släden lyfte med Didra och lämnade en blodpöl på slädens golv. Perrima som sett djuret bära iväg med danserskan skrek högt och drog i tyglarna för att få stopp på släden. ”Neeej!” ropade Dyrgil och Steinar i kör och hänvisade till de tre kvarvarande pälsvarelserna som nu angrep med träklubbor. Lyckligtvis lyckades Steinar kasta sig undan sin angripare medan Dyrgil och Perrima fick motta varsitt slag. Dyrgil svarade genom att med yxan hugga sin fiende i halsen så djupt att dess nacke bröts. De sista varelserna ansåg sig nu underlägsna och tog till flykten från ekipaget. I facklornas sken undersökte man Didras öde men fann bara kraftiga blodspår som förmodligen betydde att den flygande besten gjort slut på henne.

Skadade men ännu vid liv fortsatte sällskapet den sista biten genom snö och blåst och kom efter knappt en timmes färd äntligen fram till Gusters gård. Glädjen förbyttes snabbt till en måttlig uppgivenhet när det visade sig att ingen var hemma på gården. Frusen och trött tog sig Dyrgil in genom ett fönster och fann snart en nyckel att släppa in de övriga med. Dragdjuret med släden lämnades förtöjd på utsidan och efter att ha värmt upp huset med en varm brasa tog man sig för av husets sköna sängbäddar. Perrima grät sig till sömns över den försvunna Didra trots att Steinar gjorde sitt bästa för att trösta henne. Dyrgil funderade på om det varit så genomtänkt att sova på gården. Visserligen hade man i kylan och blåsten inget större val än att stanna kvar men Gusters frånvaro kunde mycket väl bero på att han gripits av snapphanarna. Snart tog sömnen överhanden och den fundersamme dvärgen somnade in.

Kommande morgon sökte Dyrgil och Steinar igenom gården i ljuset från morgonsolen. Under halmen i ladugården fann man i ett hörn en gömd lucka som ledde ner i ett dolt källarutrymme. Man bestämde nu att en gång för alla lasta av smuggellasten i källaren och efter några timmars slit var släden äntligen tom. Den första tanken var nu att återvända till platsen där man under gårkvällen blivit anfallna för att leta spår efter den försvunna Didra. Planen kom dock av sig när man insåg att nattens snöfall raderat ut alla möjligheter att finna spår och istället gav man sig av mot Arhem för att finna Radagast och samtidigt söka vård åt Perrima i shagulitkyrkans sjukstuga. Perrima förklarade under redan till staden att hon helst ville att man höll tyst om de döda druiderna och händelserna i klostret. "Kmorda brukar i regel inte hämnd som ett verktyg men på kontinenten fick jag lära mig talesättet, hämnd utspisas bäst när den lagts på is, vilket känns passande för min sak" avslutade hon.

Vid dagens mitt anlände man åter till Arhem som man lämnat bakom sig för över en vecka sedan. Efter att ha stannat vid sjukstugan med den skadade isdruiden kunde man konstatera att Radagast inte längre befann sig där. Svavelkonvojen som man färdats med till ön hade sedan gårdagen återvänt söderut och på värdshuset igenbommade port satt ett spikat pergament som förkunnade ”härbärget Junker Hildur - stängt på anmodan av prokurator Gottard da Melse i väntan på utredning för riksfientlig verksamhet.

Morgonen grydde på den förste i nusin, årets näst sista månad. Den klarblå skyn som välkomnat äventyrsskaran under deras första dag i den kylslagna kustbyn Arhem låg lugnt kvar över himlavalvet. Efter ett tidigt morgonmål på Junkern Hildur kom Rurik som avtalat för att möta upp. I släptåg hade han sin morbror Guster som ägde gården dit smuggellasten nu skulle fraktas. Utanför värdshuset hade de båda männen ställt ifrån sig en stor släde som drogs av ett långhårigt djur som mest liknade en slags buffel men som istället för klövar hade kraftiga klor under alla fyra benen. Rurik förklarade att detta märkliga djur kallades karsonoxe och att vagnen man tidigare använt skulle vara till föga hjälp i vildmarkens snömassor.

På värdshuset innegård lastade männen om lårarna från vagn till släde samtidigt som Steinar och Dyrgil ursäktade sig med att de behövde inhandla lämpliga kläder för utflykten. Efter att ha insett att inga handelshus ännu hade öppnat för dagen kom de smått bedrövade tillbaka men fick av Guster låna en rejäl isbjörnspäls att värma sig under.  Han kastade också över en illaluktande flaska till Morgain. ”Bäst att ni sydlänningar smörjer er med det här så ni inte fryser ihjäl” manade han och förklarade sedan att oljan kom från samma typ av djur som drog släden och var trots sin vidriga stank det bästa medlet mot kölden.

Steinar var inte speciellt förtjust varken i smörjmedlet eller i tanken på att färdas i vildmark och klagade hela tiden högt och tydligt på hur han inte var ämnad att röra sig utanför civiliserad terräng. Släden med det omaka sällskapet gled österut genom några kvarter välbyggda och snötäckta bostäder och vid Shagulitkyrkans sjukstuga som låg längsmed floden Loberans stannade man tillfälligt för att släppa av Radagast som denna morgon bestämt sig för att byta dagens smuggelfärd mot ett besök hos sin nya bekantskap, prästinnan Listeria.

Halvvägs ur staden möttes de morgonpigga äventyrarna av en begravningsprocession. ”Änkan Mogger” suckade Guster med visst medlidande. ”Hennes man från södern gick under med ett av skeppen från er konvoj. Tragiskt med tanke på att hon sitt utseende till trots ändå lyckades finna någon”. Samtidigt hade Steinars klagan tystnat tvärt och han kröp försiktigt ner under isbjörnspälsen för att om möjligt dölja sin skuld till änkan Moggers stora sorg. Morgain som kände av Steinars plötsliga ängslan tog tillfället i akt att skrämma upp honom ytterligare och började högt och tydligt ifrågasätta ynglingens beteende så till den höga grad att änkan Mogger tittade upp på honom, kanske för att än en gång få höra honom utropa ”Steinar” som även var namnet på den man som nu försatt henne i denna gränslösa sorgestund. Morgain och änkan tittade fundersamt på varandra en sekund innan blickarna skiljdes åt och färden längs vägen fortsatte.

Så snart man lämnat Arhem bakom sig fortsatte färden österut mot Gusters gård som låg halvvägs till den marjuriska grannbyn Bethra Zur. Guster spände sitt armborst och förklarade att vildmarken på Marjura var till bredden fylld med faror där pälsödla, ulv och istroll bara var en del av vad en ouppmärksam besökare kunde råka ut för.

Strax före lunchtid bröts lugnet i släden av kraftiga vingslag från ovan och en mörk skugga täckte det högt stigna solklotet. Morgain blickade upp men hade aldrig tidigare sett en drake och blev därför fullständigt mållös. Dyrgil drog blixtsnabbt sin yxa, redo för strid medan Steinar låg och darrade under pälsen. Man följde ormens färd genom luften men utan att fästa någon uppmärksamhet till släden och dess passagerare fortsatte den sin morgonflygning över vinterlandskapet.

Efter ytterligare någon timme bestämde man sig för att stanna och äta. Just som man tagit sin första tugga på den medhavda måltiden, och efter att Morgain gång på gång hetsat Steinar att följa med honom på jakt, hördes ett dovt ylande. Från en kulle på andra sidan den snötäckta slätten kunde man urskilja en figur som snabbt blev till ett tiotal. ”Förbannat! Snapphanar!” fräste Guster. ”Någon måste ha tipsat dem!”.  I nästa sekund galopperade de ylande vargmännen mot ekipaget. Morgain, Dyrgil och Steinar kastade sig alla upp på släden men istället för att följa deras exempel sade Guster med bestämd röst ”Tyvärr blir vi trots allt tvungna att tacka nej till varorna” och innan någon hann reagera hade han smällt till karsonoxen så att den i rask takt gett sig iväg med sina olyckliga resenärer.

”Det var ju hyggligt – vad gör vi nu?” lyckades den nu bittre Morgain få fram utan att egentligen vänta sig något svar. Han grep efter de frusna tyglarna och tittade bakåt men man såg inte längre skymten av Guster och Rurik som antagligen kamouflerat sig i snön. Istället hördes rasande skall och uppmaningar från snapphanarna att ”stanna i det Trakoriska rikets namn”.  Morgain som lyckats få kontroll över dragdjuret styrde nu släden mot en brant sluttning och precis som han hoppats på lyckades oxen få grepp med sina klor och släpade, trots halka, släden uppför branten. Väl uppe hörde man snapphanarnas ilskna morranden eftersom de saknade möjlighet att fortsätta jakten uppför den hala klipphällen. Alla skrattade i en blandning av upprymdhet och frigjord ängslan över att man gjort sig av med förföljarna men insåg i nästa sekund att man nu befann sig uppe på glaciären, vilsna utan vare sig karta eller riktmärken.

Man lät djuret dra släden i långsam takt samtidigt som det funderades på vad man skulle ta sig till härnäst. Utan att först märka det hade vädret börjat slå om och innan man visste ordet av befann man sig i en rasande snöstorm. Den klent byggde Steinar somnade snabbt in under pälsen medan Dyrgil lyckades hålla stånd några minuter innan han svimmade i ovädret. Morgain klättrade upp på dragdjurets rygg och tryckte ner kroppen i djurets långa päls där även han till sist somnade in.

Morgain vaknade till av att han låg på marken i en snårig och snöklädd glänta där dimman låg tät. Han såg ingenstans de andra i sällskapet eller dragdjuret med släden. Plötsligt kände han känslan av hur något befann sig bakom honom och när han snurrade runt gled tre figurer fram ur dimman med långa kåpor som dolde deras ansikten. Alla tre bar knivar som blixtrade i månskenet och innan Morgain har hunnit på fötter märkte han sig själv vara obeväpnad. Just som han skall börja fly nerför stigen träffas han av ett hugg i armen från den närmaste kniven och skadad flydde han med de mystiska figurerna hack i häl. Skogen tog slut och han stannade till. Framför sig såg han nu en bro som ledde ut i dimman och långt borta skymtades ett torn varifrån plågade och ångestfyllda skrik  hördes då och då. Han kastade sig ut på bron och sprang tills bron plötsligt gav vika och han föll handlöst tills han plötsligt vaknade med ett ryck.

Han befann sig inte längre i drömmen utan såg istället en suddig men bekant figur som ropade ”Didra, de vaknar nu”. Tillsammans med Dyrgil och Steinar låg han nedstoppad under tjocka björnskinnsfällar. När synen kommit tillbaka såg alla att figuren som ropat var den vackra Perrima som Morgain tidigare mött på resan till ön. Hon berättade att hon tillsammans med Didra var på vandring till Kmordas isolerade klostergård  uppe på berget Biletand. Morgain tittade sig omkring och såg snabbt att oxen och släden fanns välbehålla i närheten. Dyrgil klagade på smärtor i sin ena fot och Perrima konstaterade snabbt att den hade förfrusit under snöstormen men att ett bad i klostrets heliga källa skulle läka den utan problem.

Så bestämde man sig för att följa kvinnornas färd till Kmordas kloster som låg beläget på bergets nordsluttning. Hela sällskapet trängdes på släden som gled fram över de frusna vidderna samtidigt som det vita skenet avtog vid horisonten. Morgain kämpade med Steinar både länge och väl om kvinnfolkets uppmärksamhet vilket mest slutade upp i barnsligt småkiv men inte utan att Perrima fått upp ögonen för den stilige Steinar och hans högtravande nonsens-prat.  Dyrgil och Steinar hade båda dragit på sig rejäla förkylningar men var trots rinnande näsor och torra hostningar glada för att nu slippa stanken från karsonoljan. Perrima berättade under färden om sin iver att få återse sin lillasyster Girinda som bodde i klostret men var samtidigt förvånad över att varken systern eller någon annan från klostret kommit till Arhem för att möta henne.

Framåt kvällen slog man läger längsmed en stig som ledde uppför det vindlande berget och vid det sena kvällsmålet fortsatte Perrima att berätta om sitt liv och hur hon och hennes syster redan som små blev omhändertagna av klostrets druider. Flickorna hade från början levt ensamma med sin far, en marjurisk bonde, eftersom deras mor dog i barnsäng när Girinda föddes. När han flera år senare själv låg för döden bad han druidernas äldste att fostra flickorna vilket också skedde. Perrima tröttnade snart på det strikta klosterlivet och gav sig i tonåren av efter att ha läst om tron på sanningsguden Shamash och själv velat pröva lärans heliga eldprov, att vandrar världens lockelser utan tanke på varken dygd eller renlevnad. Efter att systern uppenbarat sig i hennes drömmar hade hon slutligen bestämt sig för att återvända till klostret för att svära in sin eviga trohet till Kmorda.

Kvällen blev natt och sällskapet gick och lade sig var och en för sig. Steinar låg och halvslumrade när han plötsligt hörde någon komma. Genom det lätta snöfallet såg han Perrima med sitt röda böljande hår och utan en tråd på sin välformade kvinnokropp skrida fram som en hägring mot honom. Hon berördes uppenbarligen inte av kylan men kröp ändå ner under hans fäll och efter en intensiv kärleksstund föll de båda i djup sömn.

Steinar satte sig plötsligt upp. Han befann sig inte längre under fällen med den vackra kvinnan utan på ett kallt stengolv i en mörk kammare. Svagt ljus lyste upp rummet i ett halvdunkel och på ett podium stod en figur i mörk kappa och skrattade hånfullt. En vandöd krigarklädd varelse blåste plötsligt i ett horn från ett hörn i kammaren och ur skuggorna hasade sig levande döda mot honom samtidigt som skrattet från den mörka figuren tilltog. Steinar sparkade undan de odödas armar som grep efter honom men slutligen ryckte de ändå i honom från alla håll. I nästa sekund vaknade han med andan i halsen och såg åter den fagra Perrima som oroat ryckt i honom. Hans kropp hade flera rispor och rivmärken men Perrima försäkrade att hon trots deras vilda lyckostund inte var skyldig till hans märken utan istället nyss såg dem uppkomma ur tomma intet.

Följande morgon hade vädret försämrats och himlen var nu täckt av gråa moln samtidigt som vinden tilltagit. De närmaste timmarna förflöt utan någon speciell händelse och framåt eftermiddagen siktade man klostrets utkikstorn vid horisonten. Det hade börjat mörkna när släden med sällskapet stannade till utanför muren som omgav klostret . Man steg av och konstaterade snabbt att man varken såg eller hörde något liv på platsen sånär som ljudet av virvlande pudersnö. Morgain anade oråd och drog en pil över bågsträngen samtidigt som alla i gruppen följde honom mot öppningen i muren. Han spanade ut över den öde gårdsplanen där inte ett fotspår syntes i den djupa snön. Från klostergården på andra sidan skymtades inte heller något ljus men däremot hördes nu ett gnisslande ljud från en trasig fönsterlucka som slog i vinden.

Dyrgil gjorde tecken och pekade mot en dörr i gårdens vänstra del. ”Se, det kommer rök från dörren” viskade han men Perrima förklarade snabbt att röken var en naturlig del av den heta källa som gjorde rummet bakom dörren till bastu. Steinar tröttnade lite på de övrigas försiktighet och pulsade iväg över gårdsplanen fram till klostrets trädörr. Morgain bestämde sig samtidigt för att ta sig bort för att inspektera den trasiga fönsterluckan. Under tiden stod den förfrusne dvärgen och de båda kvinnorna kvar vid öppningen i muren och undrade vad som nu skulle ske.

Steinar smög försiktigt upp den gamla trädörren och kikade in i en hall som slutade i en korsning med ännu en dörr rätt fram. På högra sidan fanns en låg dörr och dessutom såg han ett litet föremål som stod på en bänk en bit in i hallen. Han smög närmare och märkte snart den lilla stengrodan som stirrade ihåligt mot honom, närmast malplacerad, från sin plats på bänken. Steinar som inte kände till något varken om stengrodan eller dess betydelse stoppade den i fickan och återvände sedan ut till Morgain som undertiden konstaterat att rummet bakom fönsterluckan såg ut att vara ett kök där snön nu rasat in.

När Morgain fick se Steinars fynd från hallen muttrade han ”då är nog allt redan försent” och gav tecken åt Dyrgil att ta med släden och de båda kvinnorna in på gårdsplanen. Steinar beväpnade sig med ett svärd från smuggelgodset och tillsammans med Morgain gav han sig åter in i hallen för att undersöka resten av gården. Via matförrådet bakom den lilla dörren till höger kom man in i det snöfyllda köket och märkte konturerna av en kropp i snön. Morgain vände kroppen och konstaterade direkt att druidens hals var avskuren. De båda äventyrarna lyssnade invid nästa dörr och Morgain tyckte sig höra ett ljud från andra sidan varpå han på nytt spände bågen. Steinar slet upp dörren och de såg in i en matsal där en figur satt med ryggen mot dem vid ett bord. Efter att figuren suttit orörlig en stund kunde man konstatera att även denne klosterdruid delade ödet med den avskurna halsen. Man mötte nu Perrima och Dyrgil i korridoren eftersom Perrima vid det här laget var mycket upprörd och vill veta vart hennes syster var. Morgain passade på att sparka in dörren till den heliga källan vilket gjorde Perrima rasande och hon förbannade hans respektlöshet och talade om hur Kmorda skulle straffa hans hädelser. Efter att ilskan lagt sig fortsatte man in i ett cermonirum där ett jättelikt kopparträd försåg huset med värme. När man slutligen öppnade dörren till sovsalen blev man stående i öppningen. I fem av de åtta sovlådorna låg ytterligare druider, däribland Perrimas syster Girinda, alla mördade på samma sätt som de tidigare.

Perrima drog efter andan men fick ingen luft. Hon föll gapande till marken i fullständig maktlöshet och när hon väl fått luften tillbaka galltjöt hon hysteriskt likt ett barn. Steinar gjorde sitt bästa för att lugna henne men gråten och skriken var hejdlösa samtidigt som hon öppet klandrade sig själv för det som hänt och menar att det var Kmordas straff för hennes avvikelse från läran. Morgain kände hur hela situationen blivit minst sagt olustig och sade åt Dyrgil att man snarast skulle ge sig av men övertalades av Didra att stanna eftersom man inte kunde lämna den stackars hysteriska Perrima själv i det skövlade klostret. Dessutom vore det en svår synd att inte ge de olycksaliga druiderna en värdig begravning. Efter att man bestämt sig för att trots allt spendera natten i klostret knöt Morgain karsonoxen vid bastun så den skulle hålla sig någorlunda varm över natten. Dyrgil tog ett bad i den heliga källan och blev därigenom frisk i sin förfrusna fot. Även Steinar lyckades, efter att han lagt Perrima till sängs, ta ett bad i den heliga källan och blev av med de ärr han ådragit sig kvällen före. Undertiden hade Morgain gett sig upp i klostrets utkikstorn som låg på en klippa framför huvudbyggnaden men eftersom himlen var mörk och inget syntes bestämde han sig istället för att gå och lägga sig. Dyrgil låg redan och sov när Morgain och Steinar började käfta högljutt om vem som skulle ta första vakten.

Dyrgil vaknade plötsligt av ett ljud utifrån gården. Han såg inte till några av de andra och smög sig därför ensam till klostergårdens dörr för att kika ut. Med sitt dvärgiska mörkerseende kunde han urskilja fem förruttnade kroppar klädda i trasiga röda särkar som stod och stirrar tomt på honom med sina bleka ansikten. Långsamt började de segla fram mot klostret och efter att ha reglat dörren skyndade Dyrgil tillbaka till sovkammaren där han hittade de andra ligga och sova. Han försökte förgäves väcka dem och märkte istället hur de vandöda tänkt eld på klostret. Elden förvandlade snart kammaren till ett brinnande inferno och just som elden fått tag på hans skägg och kläder så vaknade han kallsvettig. Det svedda skägget hade han dock fått behålla.

Morgain som hade vakten såg plötsligt Dyrgil sätta sig upp och vakna ur mardrömmen. Efter att Dyrgil lugnat sig berättade han om drömmen varpå Morgain suckade över de förbannade drömspelen men påpekade ändå att det nu var Dyrgils tur att hålla vakt.

Följande morgon intogs en enklare frukost innan dagens sysslor fördelas. Perrima hade under natten lugnat sig och berättade med gråt i halsen om druidernas begravningskrypta som skulle finnas ute på gårdsplanen. Tydligen kunde platsen anas uppe från utkikstornet. Hon bad också om att man skulle hämta de dödas ljus som var en av druidernas heliga reliker. Ljuset hade tidigare använts för att söka upp de nyligen avlidna i skuggriket Dimhall för att lyssna till deras sista önskning och hälsningar.

Steinar gav sig upp i tornet och lade i dagsljuset märke till inskriptioner i glasrutorna där rutan mot gården visade en lucka och invid den löd texten ”följ den heliga strömmen till drakens käftar. Två vridna solkors banar väg”.  Samtidigt hade Morgain och Dyrgil varit inne och fyllt vatten från källan i några vattenskinn. Dyrgil fann en bok med kodade anteckningar som Perrima lyckades tyda som klosteräldsten Gjalfs skrift. I bokens sista anteckning berättade Gjalf hur han känt närvaron av urminnes ondska djupt nere i isen och hur trolldom inom kort skulle förråda druiderna.

När Morgain och Dyrgil kom ut ur klostergården fann de Steinar grävandes med händerna i den djupa snön och verkade precis ha funnit något. Man hjälptes åt och fann två ringar i en järnbeslagen lucka som man tillsammans lyckades dra åt sidan. Under luckan ledde en trappa ner till en vitkalkad krypta där kmordas tidigare avlidna fanns mumifierade. I bortre delen av kryptan såg man ännu en dörr som kunde öppnas efter att Dyrgil hittat nyckeln i den mördade Gjalfs ficka. Eftersom Steinar ogillade att vistas i de underjordiska gångarna, som dessutom var till bredden fyllda med balsamerade kroppar, bestämde han sig istället för att vara Perrima till hands med att bära de döda från klostergården till kryptan.

Dyrgil och Morgain hade undertiden följt ännu en trappa neråt och kommit fram till en underjordisk gång där blå stenar gav ifrån sig ett behagligt sken. Från en ränna i golvet strömmade vatten som troligtvis kom från den heliga källan strax ovanför och försvann ner i ett stengaller längre bort i gången. Med sina samlade krafter lyckades man dra undan gallret och kikade ner i ett djupt schakt där klättersteg fanns uthuggna i bergväggarna. Dyrgil klättrade först och fann halvvägs ner i schaktet en öppning. När han kikade in fick han en svår chock eftersom han möttes av ett konstgjort drakhuvud i sten men lyckades hålla sig fast utan att släppa taget. När både Dyrgil och Morgain klättrat in i rummet märkte de plötsligt hur rummet vibrerade svagt och gav ifrån sig ett väsande läte. Efter att ha grävt en stund i den svarta sanden som prydde rummets golv fann man ett horisontellt bronshjul och efter att ha vridit detta hjul öppnades drakens käftar.

En efter en kröp man in i det öppna gapet genom en smal gång och snart stod de båda äventyrarna inne i en vit hall. Två statyer föreställande kvinnor läsande varsin bok stod på var sida om ingången och på vardera väggen bortom dem fanns två ansikten som såg ut att sjunga. Även detta rum hade ett golv fyllt av den svarta sanden men det som fångade männens uppmärksamhet var den vackra marmorkistan som stod upphöjd på ett podium. Utan eftertanke tryckte Morgain kistans hasp åt sidan varpå locket med egen kraft gled upp och som en illavarslande tanke mindes Morgain plötsligt Steinars ord i sitt huvud, ”TVÅ vridna solkors banar väg”. Han skulle precis till att varna Dyrgil - men det var redan försent. Ur ett av de två ansiktena sköts en stor stenkula och Morgain kastade sig instinktivt åt sidan. Dyrgil kände vinddraget när klotet missar hans huvud med en hårsmån och slog in i väggen bakom dem samtidigt som hålet där klotet suttit sprutade av kokhett vatten. Brända av det kokande vattnet skrek de båda av smärta men Morgain lyckas ändå stålsätta sig och rycka tag i några av kistans skatter, däribland det sökta ljuset. Dyrgil har undertiden kastat sig mot den trånga passagen som mynnade i drakens stenkäftar eftersom han hört ljudet av deras rörelse. Väl framme var käftarna nästan helt slutna men instinktivt slängde sig Dyrgil den sista biten ut genom dem just som de slog ihop med en smäll bakom honom.

Morgain förstod nu att han var instängd och hans första reaktion var att försöka pressa tillbaka klotet i hålet den kom ut ifrån för att stoppa vattenflödet. Detta visade sig omöjligt och ledde istället till fler brännskador av det kokande vattnet. Planlöst började han istället gräva i sanden och hittade snart det andra solkorset men trots varje kraftsamling var hjulet omöjligt att forcera (även då han lyckades samordna vridmomentet med den andfådde Dyrgil som samtidigt vred solkorset på andra sidan drakkäftarna). Efter ytterligare brännskador förstod Morgain att kampen med solkorsen var lönlös och försökte istället läka sina skador med det heliga vatten han funnit i källan. Tyvärr visade sig inte heller detta fungera eftersom den helande förmågan var knuten till själva källan. I frustration kastade han ifrån sig vattenskinnet och i panik över att det ångande vattnet nu både brändes och steg försöker han återigen fly mot drakfigurens enorma stenkäftar för att försöka hacka sig igenom. Hans försök visade inte ens ett märke på stenen vilket till sist gav honom den bittra insikten om att hans liv var bestämt att sluta här. Det sista Morgain kände var den brutala smärtan som översköljde hans snart genomkokta kropp och undrade om detta kanske trots allt var straffet som Perrima talat om. Hans tanke spelade kvar i fragmentet av en sekund innan anden lämnade kroppen och minnesbilder av hans tidigare hem i skogen och magikern som han växt upp hos blixtrade förbi innan allt bleknade bort för alltid.

Östanvinden hade fört med sig byrdo månad och sällskapet kunde beräkna att det nu var lite över en månad sedan man lämnat händelserna i HOXOH. Seglatsen över det norra ishavet brukade i regel pågå kring en månad över öppet vatten. Därtill fick man lägga till eller dra ifrån beroende på väder och vind

Alla njöt av den behagliga höstsolen på en molnfri blå himmel som dessutom bjöd friska vindar under lite över en veckas tid. Man började långsamt släppa tankarna på Krilljon och oron över det krigsskepp som sedan Mynd Mazuldre följt konvojen.

En av de första kvällarna på öppet vatten satt Radagast och Morgain tillsammans med Brior. Han hade just behandlat sin resa genom skuggornas träsk på Paratorna när Morgain fick syn på en främlig som satt avsides med huvan uppfälld. I sitt knä hade mannen en säck där han gång på gång stack en kniv genom väven och muttrade ont. Radagast gjorde ett försök att tala med mannen men ryggade tillbaka något när främligen blottade sitt sönderbrända ansikte. Han tog åter mod till sig och förstod att det här var krigaren han tidigare räddat i det gamla övergivna jaktslottet några månader tidigare. Utan att lyckas utväxla något givande lämnade han åter mannen till sitt.

Undertiden hade Brior och Morgain fått sällskap av en påfallande vacker kvinna vid namn Perrima. Kvinnan föreföll nästan overklig där hon satt barfota, klädd i lätta, röda plagg av algsiden och med ett svart pannband kring det rödhåriga huvudet. Perrima förklarade att hon var på återresa till Kmordas kloster på berget Biletand och efter att Brior i sin frågvisa natur börjat förhöra henne om öns historia berättade hon för sällskapet om marjuernas uråldriga tro på ”Landekennings lagoband”. Landakenning menar att allt land som ej skiljs av havet har en och samma själ och en mottaglig kan däri komma nära ett helt land bara genom att vistas på en enda plats.

Dagarna gick och en eftermiddag fick Morgain i uppdrag att hjälpa till med fiskrensning på akterdäck. Efter att ha lämnat sina hånflinande vänner återkom han några timmar senare med en liten porslinsfisk som han hade hittat inne i en av fiskarna. Figuren var vackert arbetad och efter att ingen i sällskapet känt igen porslinsfiguren stoppade han den i sin ränsel.

Radagast börjar samma kväll att samtala med en kvinna på båten som han inte träffat tidigare under resan. Kvinnan, vars namn var Listeria berättade att hon var prästinna i Shagulitkyrkan och att hon reste för att besöka kyrkans sjukstuga och fattighus i Arhem. Radagast som själv tjänat i den Mereldiska Kafrilersektens sjukstugor på Paratorna förde under de kommande dagarna flera långa resonemang med prästinnan om läkekonst och växter som visade sig vara deras delade intresse. Detta avslutas med att han blev inbjuden att vid tillfälle besöka Shaguliternas inrättningar i Arhem.

Följande vecka gjorde vädret om tvärt och väldiga vindar slog upp ett kaotiskt vågspel över det vinande havet. Under perioden som följde tilltog vinden så att den slutligen uppnådde full styrka i en rasande snöstorm. Mitt i natten väcktes sällskapet för att hjälpa till att hålla vattenmassorna från däck och några av skeppets mer oförsiktiga passagerare slogs överbord och återfanns aldrig. Samma natt slog en väldig kastvind en av karackerna över kant och inom loppet av någon minut hade fartyget slukats av vågorna. Endast ett fåtal överlevande lyckades som genom ett under ta sin tillflykt till andra båtar i konvojen och sällskapet fick på det sättet stifta bekantskap med Steinar Björkesjö, en arrogant yngling med förkärlek till vin, kvinnor och sång.

Lika plötsligt som ovädret slagit till, försvann stormen kommande morgon och ett tjockt dimhölje lade sig över havet där båten sakta flöt fram i ett vindstillat snöfall. Ytterligare dagar gick utan någon märkbar händelse men varje dag sjönk temperaturen och ett islager växte sig fast på skeppets däck. Lugnet bröts en tidig morgon av en oväntad gungning som om man korsat en undervattensström. Innan någon hunnit reagera skjöts något enormt upp ur havet men dimman låg för tät för att man skulle kunna se vad som utspelade sig. Ångestfyllda skrik hördes från den närmaste båten och därefter ljudet av knakande trä som följdes av ett högt brak, mer skrik, plaskande och fullständig kaos. Snart upphörde skriken och en spöklik tystnad infann sig. När dimman väl börjat lätta något märkte man att en av karavellerna saknades sånär som på spridda vrakdelar som fortfarande dröjt sig kvar i vattnet. ”Offer åt det förrädiska havet” muttrade mannen med vanställt ansikte för sig själv just som han passerade Morgain.

Samma kväll märkte Radagast till sin förtjusning hur Demens vaknat ur sin djupa sömn. Lika snurrig som tidigare men med imponerande förbättrat språkbruk berättade han inlevelsefullt om hur han i sin ungdoms dagar var en av de första att försöka knyta magi till föremål och att hans grova misslyckande sög in hans själ i det dolkskaft där han sedan dess befunnit sig. Eftersom han i förtrollningen verkade fått evigt liv så hade han under oräknelig tid tjänat som rådgivare åt den cruriska konungaätten. Han berättade också om gudarnas vrede som föll över det cruriska folkets övermod och som förbannade dem till barnlöshet. Häxmästarinnan Månvind kom till konungens räddning och vann hans förtroende i den grad att man på hennes inrådan lät begrava folket levande. Kort efter att Demens avslutat berättelsen föll han åter in i pipiga små snarkningar.

En sen kväll i slutet av taragan månad skymtade man till sist en ljuspunkt i den dimmiga snöyran och när konvojen kommit närmare kunde man konstatera att ljuset var en fyrbåk vars sken avslöjade de karga klipporna på den snöhöljda ön. Färden fortsatte på säkert avstånd från öns klippformationer och några nätter senare seglade man in i en djup fjord som öppnade sig som ett djupt sår i kustlinjen. Dimman låg åter tung och gav ifrån sig en vidrig stank som i gryningen visade sig vara från det gulgrumlade vattnet man färdades på. Snart sprack dimman upp igen varpå man skymtade den snötäckta staden längst in i viken.

En galbalon låg strategiskt placerad i hamninloppet, antagligen till försvar mot eventuella sjöanfall. Männens blickar vandrade nu över landets stigning kring staden mot de hisnande glaciärer som gnistrade vackert i fjärran. Stanken från de illaluktande vattnet hade vid det här laget blivit outhärdlig för passagerarnas känsliga näsor vilket ledde till att en och annan kastade upp den nyligen intagna frukosten.

Den livliga myllret på kajen skvallrade om att morgonhandeln redan var i full gång. Fiskmåsar skriade över kvarblivna fiskrester, köpmännen såg i väntan på varor oroat på den avkortade konvojen, en gycklare spelade pipa, en glädjeflicka kråmade sig i den starka morgonsolen samtigit som några pälsjägare flinade upphetsat med sina tandlösa munnar.

Radagast lade plötsligt märket till rader av tysta ljudhyade människorna på stadens norrsida framför en mängd fiskebodar som låg planlöst uppförda längs strandkanten. Hans blick mötte inte ett enda leende, inte ens bland barnen.

Skeppen flöt in till kajen och förtöjningarnas säkrades samtidigt som en trupp soldater kommer marscherande mot de nyanlända båtarna. Morgain fick syn på Praanz da Kaelve, den man som grep Krilljon i Mynd Mazuldre och som nu med en nöjd min övervakade fångarnas landstigning från det krigsskepp både han och fångarna transporterats med. Alla lade nu märket till den stackars Krilljon som fanns bland de fastkedjade i ett av leden.

Innan man hann kommentera Krilljons öde bröt några skärande trumpetstötar luften och en härold började högröstat förkunna de lagar och förordningar som kunde vara till nytta för de nyanlända:

”Prokurator och kejserlig fogde av Arhem, Gottard da Melse, låter hälsa er resande folket gott komna till den trakoriska nyhamnen. De trakoriska lagskrifterna gäller i Arhem som i övriga riket samt därtill vad regelbruk fogdens ämbete finner förnuftigt. Således skall den som rikets svaveltrad stör för detta undfå straffdom i hårdspö eller rep. Drakormen – Blatifagus dess namn – till fridlevnad sökt sig och ej störas må! Draken kräver näring och för eder som medfört häst undfås dess vikt i silver. Marker runt svavelträskets slavaboning år öst må ej beträdas – härför är straffet väl utmätt. Det ska vidare vara känt att av utkomst skördad ur sjö och mark äga fogden rätt till tioende å rikets vägnar. Sammarlunda gäller trennedel av fynd i malm, källa eller annan markfrukt

Så hälsar eder prokurator Gottard da Melse och bjuder frid bland goda män.”

Efter att Radagast och Morgain blivit nekade hjälp från den ohjälpsamme Steinar lastade de av de otympliga packlårarna till en kärra vid kajen. Demens vaknade till liv igen precis som Radagast tog första stegen på fast mark och såg sig förvirrat omkring. Han kände varken igen staden eller namnet Arhem och menade att man måste anlänt till fel ö eftersom han kände rikets alla städer väl. Radagast blev fundersam men gav trots allt Demens en tillsägelse om att hålla sig tyst och lugn för att inte väcka någon uppmärksamhet.

Den torftiga inspektionen av vakthavande tullman gick smärtfritt och utan vidare komplikation. Tuppen som hela tiden hållit ett öga på gruppen vinkade åt sig Radagast och tipsade honom att Guzier Da Ollach brukade gå att finna på Junkern Hildurs värdshus vid stadstorget. För säkerhets skull hade man även ordnat med ett lösen där Da Ollach skulle säga ”Vi väntar en kall vinter” varpå svaret löd ”kall nog att låta svavlet frysa”. Med detta i minnet pulsade man iväg längsmed gatan där snön lagt sig i drivor mot husvägg och tak. Trots att det var en vacker morgon med värmande solsken så bet kylan fast i ansiktet och det bildades rökmoln av andningen.

Steinar Björkesjö hade trots sitt arroganta och trista uppträdande slutit sig till gruppen. Man hade låtit honom hållas antagligen mest utav medlidande för den skeppsbrutne men tålamodet hade redan börjat tryta för Morgain. Eftersom Krilljons häst blivit kvarlämnad efter hans gripande var den något av herrelös vilket kom väl till pass för den girige Steinar eftersom ingen annan i sällskapet ville göra anspråk på hästen och på det viset dra åt sig uppmärksamhet från fogdens män. Steinar fick genom detta en kvittens att lösa ut på stadens garnison som fanns beläget på klippkrönet av det södra stadsbergets. Han gav sig genast av och man bestämde sig, trots ovilja från Morgain, för att mötas upp senare på värdshuset.

Staden Arhem delades av floden Loberan i de södra och nybyggda respektive norra och äldre kvarteren vilka förenades av en stenbro som låg i anslutning till hamnen. De södra delarna innehöll välgjorda och organiserade husbyggen dit trakoriska nybyggare sökt sig medan norra stadens trånga och planlösa byggnationer var hem åt den ursprungliga befolkningen. Steinars vandring upp längs det södra berget gjorde honom trött och irriterad. Så fort han lagt vantarna på lite penningar skulle han genast skaffa sig en springschas för att slippa gå ansträngande ärenden. Väl på garnisonen utkvitterade han en säck med silverdecaurer och började därefter genast se sig om efter ett tjänstehjon.

Undertiden hade Radagast, Dyrgil och Morgain nått fram med kärran till Junker Hildur och medan Dyrgil och Morgain vaktande ekipaget steg Radagast in på värdshuset där en träskylt med en flinande galt hängde över ingången. Utan att hänga av sig något i vapenstugan kom han in i stora salen där en öppen eld brann klar mitt i rummet. Från taket nära rökhålet hängde några fårskankar på rökning och hela rummet gav ifrån sig en speciell men hemtrevlig doft. Vid ett av de avlånga borden satt ett sällskap som Radagast uppfattade som bönder medan ett annat var fyllt av ett skrålande sällskap där en storväxt och lätt grönhudad varelse, närmast lik en orch, gjorde narr av en stackars gycklare som försökte underhålla gästerna med sång och musik. ”Träskfösare på frigång” viskade en ung kvinna informativt där hon satt ensam vid ett runt bord närmast Radagast. ”Vad sägs föresten om en liten glädjestund för några slantar?” fortsatte hon med ett mjukare tonläge, men Radagast svarade inte eftersom han nu fått syn på värdshusvärden som kommit till slavfösarnas räddning med färsk mjöd. Värden var en bastant karl med tjuraktig massiv kropp klädd i solkigt förkläde och blekta ylleplagg. Efter att han serverat dryckerna såg han med stadig blick på den nyanlände och Radagast lade märket till ett långt ärr i värdens panna. ”Måltid för en?” frågade han och spottade lite av sin tuggtobak på det hårdtrampade lergolvet som var strött med vitträflis. ”Tack men jag har ärende med Guzier da Ollach, när kan man vänta honom?”. ”Då kan du gott vänta” skrattade värden. ”Den gamle token blev satt i fånglägret nere i svavelträsket för några månader sedan och lär nog inte dyka upp inom det närmaste. Hur är ni förresten bekant med gubben?”. Radagast blev så överraskad att han inte visste vad han skulle säga och började svamla om hur han träffat Da Ollach på Paratorna men fick en misstänksam blick till svar och förklaringen att gubben aldrig lämnat Marjura i hela sitt liv. Lätt panikslagen tackade Radagast för informationen och försvann hastigt ut till sina väntande vänner.

Ute på gatan hade Steinar återvänt (utan lycka i jakten på tjänstefolk) och höll som bäst på att munhuggas med den utledsne Morgain. Stämningen blev inte bättre när han berättade det han just fått veta av värden och av Steinars frågvisa intresse för sällskapets vagnslast. Dyrgil och Steinar bestämde sig för att utan dröjesmål inta matsalen för att släcka törst och hunger från den vidriga sjöresan och försvann in genom dörren. Morgain och Radagast stod kvar en stund och diskuterade vad som fanns att göra härnäst. Skulle man bara strunta i smuggellasten och lämna den åt sitt öde? Morgain beslöt sig till sist för att göra ett nytt försök med att fråga ut värden och Radagast blev ensam kvar ute vid vagnen. Efter några minuter kom Morgain tillbaka och förklarade att Hildur Ornetand, som värdshusvärden hette, berättat att hans son Rurik tydligen kände Da Ollach väl och kanske kunde hjälpa dem. Rurik arbetade dagtid på sin morbrors gård utanför staden men skulle dyka upp sent samma kväll. Man bestämde sig nu för att ta in på värdshuset och vänta in Ruriks ankomst och körde samtidigt in vagnen med de smugglade varorna på värdshusets innergård.

Inne i stora salen hade Steinar och Dyrgil dukat upp med festmåltid och bjudit in den ensamma glädjeflickan till sitt sällskap. I dryckesdimman lyckades Steinar dra igång en dispyt med slavfösarna på andra sidan salen. Stämningen lugnade sig efter att han istället vänt uppmärksamheten mot flickan och efter ett köpslag lämnat ansvaret för silversäcken till Dyrgil varpå de båda smet iväg mot den väntande sänghalmen. Morgain hade undertiden finansierat sällskapets platser i sovstugan trots husets hutlösa priser.

Steinar kom slutligen tillbaka, lycklig i blicken och festen vid bordet fortsatte. Framåt kvällen stärktes underhållningen då gycklaren fick sällskap av en danserska. Radagast, Morgain och Dyrgil kände genast igen den vackra Didra som de räddat ur fångenskapen i Jhildarints bergstempel. Efter ett känslosvallande uppträdande där hennes klädesdräkt endast bestått av ett höftskynke och bjällerremmar kring hand- och fotleder försvann hon men återvände något mer påklädd till sällskapets bord och kramade om sina befriare. Hon berättade hur hon nyligen kommit till Arhem med ett handelsskepp från Kargom därifrån hon flytt undan sin familj. Nu hade hon sökt sig till Marjura för att finna sin mormor furstessan Elmesum som en gång i tiden flytt hit med sin älskade utan att återvända. Didra menade att hon inom sig kunde känna hur hennes mormor fortfarande var i livet. För att bättra på reskassan hade hon nu tagit arbete som danserska på Junkern vilket förenade nytta med nöje. Samtalet avbröts av en livlig diskussion vid grannbordet där en smal figur med råttliknande ansikte och en storväxt man klädd i sjaskiga yllekläder börjat bråka med Hildur över betalningen varpå Hildur kastade ur sig diverse förolämpningar mot männen och slängde deras mynt i golvet så det hamnade vid sällskapets bord. Radagast plockade upp järnbiten som var stämplad med ett tjurhuvud utan att känna igen trycket varpå Demens som tystlåten suttit i hans bälte började pipa så pass att Radagast tog sin tillflykt till innegården. Demens förklarar upphetsat hur myntet var ett oxjärnsmynt som användes av Cruris folk i byteshandeln. Radagast förstod nu att man trots allt var på rätt spår och befallde återigen gubben på dolkskaftet att inte föra något väsen samtidigt som han återvänd in i matsalen.

Männen vid grannbordet hade vid det här laget gjort upp i godo med Hildur som ilsken försvunnit ut i köket. Radagast tog tillfället i akt att tala med männen som med en handfull silvermynts hjälp ville minnas att de fått "falskmyntet" när de handlat karsonfett av en kvuverjägare i deras handelsläger utanför Arhem.

Efter att Didra gett sig av berättade Radagast för de övriga vid bordet om fyndet och att man borde söka ledtrådar om Cruri hos kvuverstammen. Steinar blev illa till mods och sade att han helst inte färdas ut ur staden vilket gladde Morgain som tröttnat rejält på den uppkäftiga pojkspolingen.  Radagast bestämde sig för att inte blanda in Steinar i smuggelaffären utan bjöd i hemlighet en dryck med sömnmedel åt den ovetande Steinar som snart lades medvetslös i sovstugan.

Omkring stängning klev Hildur fram till sällskapet och presenterade sin son Rurik som precis anlänt. Han synade gruppen misstänksamt och frågade, precis som sin far, i vilket ärende de sökte Guzier da Ollach. När Radagast berättade att man kommit för att lämna handelsvaror började Rurik fundera och sade sedan ”Vi väntar en kall vinter” varpå Morgain svarade, trött på de löjliga ordlekarna ” kall nog att låta svavlet frysa?”. Rurik sken upp som en sol och började förtjust berätta om sitt möte med den likasinnade (och för sällskapet fullständigt okände) Herr Molbrock som i all givmildhet sänt Marjura verktyg för dess befrielse. Han förklarade också hur Guzier da Ollach blivit arresterad efter att han hållit ett brandtal på torget till avsky av det trakoriska styret och då dömdes för uppvigling och sattes i fånglägret på obestämd tid. Morgain förklarade att sällskapet agerade sändebud och alls inte brydde sig om frihetsrörelsens sak varpå Rurik tystnade förvånat varpå han började väga allt han sade på guldvåg. En packlår från vagnen bars in i värdshusets kök och man beskådade de ankomna varorna. Hildur blev plötsligt oroad över hela smuggelaffären och började vanka av och an samtidigt som han argsint förklarade hur han en gång i tiden själv var trakorisk frihetskämpe men nu inte ville bli indragen i några statsfientliga handlingar eftersom krig mest innebar elände och att det mesta faktiskt blivit bättre sen trakorierna tog makten.

Rurik avfärdade sin fars prat med att friheten är ovärderlig och att kampen för rättvisa måste fortsätta varpå ett livligt gräl bröt ut och väckte frun i huset. Rurik och hans far tystnade och lådan med smuggelgods stuvades snabbt undan samtidigt som Rurik förklarade för Radagast och de övriga att han behövde deras hjälp att frakta vapnen till sin morbrors gård. Man bestämde sig för att avvakta med resan till nästkommande morgon för att inte dra åt sig någon onödig uppmärksamhet och lade sig i sovstugan där Steinars fyllesnarkningar höll de övriga vakna länge och väl.

Radagast låg och vred på sig medan han funderade på det gamla myntet från Cruri, sammanträffandet med den fagra Didra och även på den stackars Krilljon som antagligen spenderade natten i det frusna svavelträsket.

Natten på värdshuset ”Svarta Musslans Pärla” förflöt och redan i ottan gav sig sällskapet med Radagast i spetsen tillbaka till biblioteket för att, om möjligt, släcka törsten efter mer information.  Förmiddagen spenderades bland bibliotekets många hyllrader när man kring lunchtid ansåg att man trots noggrann efterforskning inte fann något mer av värde för det fortsatta äventyret.

Något senare och lagom med högvattnet begav man sig med roddbåt över viken till Okruzande och den väntande Krilljon som spenderat natten på värdshuset ”Salta Gasten” där han mot ett bejublat gästspel med sång och spel fått logi. Övriga i sällskapet valde att inkvartera på samma härbärge och berättade sedan för Krilljon om fynden i biblioteket över en välsmakande måltid. Krilljon medgav att han tidigare hört talas om RhabdoRana men menade att det lät osannolikt att den gamla sekten plötsligt skulle vaknat till liv efter att inte ha hörts av på många år. Man bestämde sig för att det var hög tid att söka transport till Marjura och blev av värdshusvärden rekommenderad att ta kontakt med handelshuset Shakello som hade en filial i kustbyn Arhem på den avlägsna ön.

På gatan som gick längsmed Okruzandes kaj låg Shakello´s lagerlokal där varor staplades för lagring mellan handelsfartygens transporter samt fanns placerad till fördel för huvudkontoret i Tricilve på andra sidan sundet. För tillfället höll några män på att bära ut avgående gods till den livligt trafikerade kajen. Radagast gick fram till den av dem som såg ut att föra befälet och talade med honom.

Den unge mannen var välklädd av senaste mode och presenterade sig som Isimund Shakello, yngste son till husets överhuvud.  Isimund var en gladlynt och hjälpsam man som förklarade att enda vägen till Marjura som han kände till var med den såkallade ”Svaveltraden” som endast avseglade mot Marjura en gång varje vår och höst, vilket för tillfället betydde om två dagar. Han menade också att resan var ett svårt företag eftersom det dels var ont om platser på konvojens båtar men också att riket var väldigt rädd om sin koloni och som försiktighetsåtgärd infört krav på färdebrev för få bättre kontroll på vem som reste till och från ön. Ett sådant färdbrev utfärdades endast av prokuratorn i Tricilve som brukade kräva en vidsträckt och detaljerad anledning till vistelse på den isolerade och ogästvänliga ön.

Sällskapet tvekade en sekund och tittade på varandra innan Morgain frågade om det eventuellt fanns arbete för dem hos Shakello och att man t.ex. kunde övervaka handelshusets transport till ön. Isimund studerade dem långsamt innan han sade med lågmäld röst: ”Nå, jag har eventuellt ett erbjudande åt er om ni återkommer ikväll”. Morgain nickade och man tog farväl av köpmannen.

Timmarna fram till kvällen spenderades genom att göra inköp av diverse utrustning. Dessutom inhandlades varma kläder för att klara det kalla polarklimatet uppe i norr. Lagom till mörkrets inbrott mötte man upp Isimund utanför lagerlokalen och följde honom genom stadens gränder tills man kom fram till hans bostad där man satte sig ned på hans nyligen inredda vindskontor. Han förklarade i korta drag hur han skulle kunna ordna med underlag till färdebrev samt kostnadsfri transport  upp till Marjura om sällskapet kunde tänka sig att sköta transporten av några trälårar med ytterst känsligt innehåll. När ingen i sällskapet protesterade förklarade han att smugglingen gällde ett parti vapen som beställts till Guzier Ollach som var frihetsrörelsens självutnämnde ledare i Arhem. Själva uppdraget var givetvis ytterst hemligt eftersom minsta felsteg skulle väcka onda aningar hos Trakoriska Riket och bestraffningarna för samröret värre än döden själv.

Sällskapet som på olika sätt mer eller mindre missgynnats av rikets framfart såg inget större moraliskt problem med att utföra uppdraget och efter att man i samförstånd tackat ja fortsatte köpmannen att förklara hur smuggelgodset fanns gömt i lönnutrymmen på botten av varje packlår. Godset skulle tas ombord vid ett kort besök i staden Mynd Mazuldre nära Paratornas nordspets och skeppets kapten som kallades Tuppen var förutom dem själva den ende på resan som var införstådd i planerna. Därefter satte sig Isimund ned vid sin skrivbänk och skrev ett utförligt intyg att visa för prokuratorn i Tricilve nästa dag.

Efter ett långdraget besök hos Fingal da Primera, Tricilves nytillsatte prokurator inspekterades medhavt dokument efter ett sakligt förhör med sällskapets resenärer. Dyrgil som på något underligt sätt hittills varit lyckligt ovetande om resans omfattning började på vägen ut från prokuratorn att livligt protestera mot företaget. Morgain lyckades (trots den allmänt kända skräcken för vatten hos dvärgfolk) att genom ett under göra dvärgen onaturligt sansad igen.

Resten av dagen spenderades i stillhet och alla utom Dyrgil gladde sig åt den spännande resan.  Svaveltraden hade anlänt till Okruzande redan för några dagar sedan och låg sedan dess vid kajen för av och pålastning. Krilljon spenderade de sista timmarna i hamn med att för tredje kvällen i rad göra en insats som trubadur på värdshuset vilket ledde till att kvällen avslutades med en vacker flicka i sänghalmen. Detta uppskattades inte fullt lika mycket av Dyrgil som i tandgnisslande väcktes av den högljuda älskogen.

Tidigt nästkommande morgon befann sig sällskapet på karavellen ”Vågdansaren” som tillsammans med övriga skepp i konvojen just lättat ankar. Höstens version av svaveltraden bestod av fyra karaveller som var ett lite mindre och smidigare handelskepp samt tre karacker som var en större och långsammare fartygsmodell vilket totalt sett saktade ner hastigheten. Eftersom Dyrgil börjat bli sjösjuk redan vid rodden ut till ”Vågdansaren” låg han utslagen i sin hytt av det gränslösa illamåendet. Radagast passade istället på att bekanta sig med kaptenen som istället för med namn presenterade sig som just Tuppen. Han berättade att skeppet just kommit från en handelsresa i Thimassergapet där förrädiska pirater plundrade farvattnen.  När Radagast började prata om uppdraget de fått från Isimund stelnade kaptenen till och avslutade snabbt konversationen, märkbart nervös att någon annan lyckats lyssna till samtalet.

Flertalet dagar förflöt medan Dyrgil dåsade i sin sjösjuka och de övriga studerade böcker de funnit under sina strapatser i Fontra Cilor och Kargom. Eftersom man misstänkte att Dyrgil skulle göra sitt yttersta för att lämna karavellen när man nått kajen i Mynd Mazuldre bestämmde man sig för att droga den stackars sjösjuke dvärgen med ett starkt sömnmedel. Utslagen av preparatet märkte han inte hur Vågdansaren anlände till kajen och de rörelser på däck som antydde lastning av handelsvaror.

Det var sent på kvällen när Radagast stod på däck och fick tecken från Tuppen att möta en gammal man som satt och rökte pipa på en tunna vid kajen. Tillsammans med Krilljon och Morgain gick han fram till gubben och fick reda på att smuggelgodset fanns redo att tas ombord i skjulet bakom dem.  Man bestämde sig för att lyfta ombord lårarna tillsammans med övrig last och inte försöka smyga ombord godset vid ett senare tillfälle. En hjälpsam sjöman gav dem ett handtag med de sista lådorna men precis när sista lådan ställts av nere i lastrummet hörde man en myndig röst bakom sig. ”Krilljon af Hämnd!” ropade mannen som om det vore en millitär order och när Krilljon sneglade bakom sig såg han sig stå öga mot öga med den reslige Praanz da Kaelve. Da Kaelve var inte bara känd som en av de Trakoriska öarnas främsta fäktare utan även den man som tidigare varit honom på spåren under hans kriminella framfart i Ilibaurien. De övriga i sällskapet började protestera men inom kort var da Kaelves soldater framme och satte fängsel på den förvånade Krilljon varefter de förde iväg honom till stadens häkte. Undertiden stod da Kaelve själv och skröt om hur han fått bud om Krilljons musikaliska utsvävning på värdshuset i Okruzande och sedan dess inväntat hans ankomst till Mynd Mazuldre.

Kvar på kajen stod Radagast och Morgain och var uppenbart villrådiga. De bestämde sig för att konfrontera Tuppen med problemet men fick av honom en nervös utskällning att han minsann inte ville ha fler problem än nödvändigt. Praanz da Kaelve var dessutom en av rikets bästa kämpar och skulle utan problem kunna göra livet surt för den som trilskades.

Radagast och Morgain som inte ville lämna Krilljon åt sitt ödesmöte med lagens långa arm lyckades övertala Tuppen om att få låna en roddbåt och när Vågdansaren lagt sig för ankar i hamnbassängen rodde man tillbaka till kajen för att undersöka vad som hänt deras fängslade kumpan. Inom loppet av några timmar konstaterar man att häktets posteringar, bestående i en blandning av stadsvakt och trakoriska soldater, var alltför många till antalet för att man skulle ha en ärlig chans att frita fången.  Underläget var helt enkelt så målande att man blev tvungna att avstå räddningsförsöket och istället återvända till båten där Dyrgil undertiden vaknat upp ur sin påtvingade sömn. Morgain lyckades på nytt lugna den hysteriske dvärgen och trots att oron växt sig stark över vad Krilljon kan ha tvingats ur vid ett brutalt korsförhör bestämde man sig för att försöka få några timmars sömn.

Dagen hade nästan nått sin mitt när sällskapet vaknade. Man hade sedan länge lämnat hamnen och såg konturerna av Mynd Mazuldre vid horisonten. Radagast skulle precis till att pusta ut över att ha undkommit ytterligare konfrontation när Morgain uppmärksammade att ett trakoriskt krigsskepp anslutit sig till konvojen. Uppe på däck stod den nu livrädde Tuppen och darrade samtidigt som han förbannade både Radagast och Morgain för att ha dragit ner honom i fördärvet.  Utan att kunna få ur honom något vettigt bestämde sig Morgain för att titta till smuggelgodset och passade på att stuva om lårarna så de stod längst in mot skrovsidan. Han lade nu märket till en märkning på lådorna som han inte uppmärksammat tidigare. ”Svavelvinter” stod ristat på kortsidan på var och en av smuggelgodsets lårar.

Dagarna gick och som sista anhalt gick konvojen in i staden Isakra på Trinsmyra för att fylla på vatten och proviant för den väldiga seglatsen över norra ishavet. Här gick även en munk vid namn Brior Brådfot ombord. Radagast började inom kort att samtala med den sällskaplige vandraren som snart började redogöra för sina tidigare resor i den trakoriska övärlden. Morgain stod ensam och såg ut över det blågröna havet där vågorna bildade ojämna mönster som klövs under fartygets fördäck. Han undrade vad som hänt Krilljon och om han skulle kunna förlåta deras svek, om han nu fortfarande var vid liv.

Frostmånes gamla husfru Myrva kom sömndrucken in i rummet. Hon var en stadig kvinna i övre 50-års åldern och hade vaknat av tumulten i kammaren. När hon såg Frostmånes kropp var hon nära att svimma men Morgain fångade upp henne. Efter att sällskapet förklarat  för husfrun vad som hänt lugnade hon sig så när som på upprepade snyftningar. Radagast plockade åt sig dolken och man lade Frostmånes kropp i sin säng och tvingade till sig ytterligare några timmars sömn innan solen åter gick upp.

När man kom ner i köket på morgonen hade Myrva redan gjort frukost. Stämningen var av förståliga skäl tryckt men man bestämde sig för att husfrun skulle kontakta HOXOH´s rådäldste som fick ordna med präst och dödgrävare. Hon bad också männen att bära hemligheten om Frostmånes självmord eftersom en sådan handling var allmänt förkastad av stadens invånare och skulle kunna leda till att man vägrade honom en värdig begravning. Hon bjöd också sällskapet att stanna i huset och att delta i begravningen eftersom hon antog att det var den dödes vilja. Alla beslöt sig för att göra henne till viljes.

Medan Myrva var borta passade Radagast och Morgain på att snoka igenom Frostmånes kammare. Förutom sängen och arbetsbänken var rummet fyllt av hyllor med skrifter av skiftande karaktär. Dyrgil lyckades finna ett lönnfack bakom en av hyllorna och fann där en påse med silverdecaurer. Påsen beslöt man att lämna över till husfrun så fort hon återvänt. Bland hyllornas skrifter fann man också personliga anteckningar troligtvis skrivna av Frostmåne själv. Tyvärr var dessa skrivna i okända runor men Radagast stoppade ändå på sig skrifterna i sin packning.

Sent på eftermiddagen kom Myrva tillbaka och berättade att begravningen skulle ske nästnästa förmiddag på en begravningsplats strax söder om staden. Under kvällsmåltiden hade stämningen lättat lite och man började fråga ut husfrun om Mäster Frostmånes arbete. Hon förklarade snabbt att trots hennes långa tjänstgöring i huset hade hon inget intresse i varken hans privatliv eller sysslor. Hon kunde inte påminna sig om att han hade några släktingar hon kände till men han hade däremot en stor bekantskapskrets bland stadens främre invånare genom sitt arbete vid akademin. I nästa sekund drog hon en djup suck och sade att hon inte förstod någonting av det här avskedsbrevet och att Frostmåne varit som besatt av något gammalt fornrike ända sedan han återvänd från en utgrävning på en avlägsen kontinent för några år sedan.

Efter att Myrva lagt sig för kvällen satt gruppen uppe och diskuterade. Man anade att något med dolken hade lett till Frostmånes reaktion. Man var också mycket undrande över att han i sitt brev plötsligt vänt till att man skulle gömma dolken och glömma allt man hört. Om någon annan var ute efter dolken var det bäst att vara på sin vakt så man bestämde sig för att sova i skift. Morgain tog första passet och kunde inte släppa tankarna kring dolken. Frostmåne hade ju bett dem att gömma dolken. Kanske vore det bäst att smyga med dolken i begravningskistan? Under nästa pass sjönk Radagast ner i en magisk skrift medan Krilljon utnyttjade sitt pass till att öva sång och musik på sin lyra. Detta väckte övriga i sällskapet men efter diverse dispyter förflöt sedan natten utan händelser.

Nästa dag gav man sig iväg till stadens akademi. Efter en stunds språkande med en av skolans assistenter visades man in till Radagast gamle läromästare som efter diverse artigheter hänvisade dem till akademins historie- och arkeologlärare Isodorr. Denne Isodorr blev chockad av budet om Frostmånes bortgång men förklarade att han inte kände honom så väl samt att de som arbetat med honom på tidigare expeditioner antingen hade avslutat sin tjänst eller var ute på nya uppdrag för akademins räkning. Radagast beslutade sig även för att lämna Frostmånes anteckningar hos Isodorr så han tillsammans med akademins språkexpert kunde försöka tolka skrifterna.

Resten av dagen var utan större händelser och efter kvällens middag bestämde man sig för att sova tidigt. Morgain lånade den gamla dolken av Radagast och satt en stund och fingrade på den innan han gav den tillbaka och gick till sängs utan en tanke på att fortsätta den vakthållning som man haft natten innan.

Mitt i natten vaknade Radagast av ett knarrande ljud. Han låg blixtstilla och lyssnade. I ögonvrån såg han hur en mörk skepnad befann sig i rummet. Just som figuren smög sig vidare ut i korridoren gav prästen ifrån sig en hög vissling som med ens gjorde övriga sällskapet klarvakna i sina rum. Med draget svärd steg Morgain ut ur sitt rum och såg just figuren försvinna längre bort i korridoren. Både Radagast och Morgain förföljde nu inkräktaren. I en hastig rörelse vände sig nu den förföljde och kastade ifrån sig några frön som i nästa sekund flammade upp med sådant ljus att varken Radagast eller Morgain såg någonting. I kaoset hör de båda hur inkräktaren skriker till och släpper något i golvet. Radagast som fick tillbaka synen någon sekund innan Morgain såg något som fick honom att knappt tro sina egna ögon. Dolken hade bitit förövaren.

Morgain rusade ut på gatan men inkräktaren var som bortblåst. Kvar inne i huset stod Radagast och plockade häpen upp dolken. Han märkte nu (än mer förvånad) hur den snidade gubben likt en skorpion rörde sig i hans hand. I delad förskräckelse och förtjusning kastade han den ifrån sig varpå gubben på dolkskaftet gav ifrån sig ett pipigt pladdrande på ett okänt språk och gestikulerande livligt från sin plats på golvet. När Radagast började tala till dolken tystnade den plötsligt till och plirade tyst på honom en sekund innan den sade på knagglig västjori. ”Tack Tack! Måste skynda, Rädda kung familj, genast! Månvind förtrollat, Begrav levande! Måste skynda!”. ” Vem är du?”, lyckades Radagast få fram varpå dolken som undertiden upprepat fraserna tystnade och tänkte innan den svarade ”Jag. Demens. Cruris Kung. Ge råd!”.  Vid det här laget hade övriga i sällskapet samlats kring Radagast och tittade med stora ögon på den talande dolken. Morgain ställde några ytterligare frågor till Demens (som uppenbarligen var dolkens namn på sig själv) och lyckades med hjälp av dennes beskrivning av rikets läge få fram att Cruri måste finnas norr om trakoriska öarna och sannolikt på den avlägsna ön Marjura längst upp i det norra ishavet. Strax därefter gäspade Demens till och somnade bort, ljudande små små snarkningar.
Samtidigt hade Radagast kännt ett obehag över att Myrva ännu inte synts till. Nog för att husfrun hade dålig hörsel men härom natten hade hon trots allt hört uppståndelsen när man fann Mäster Frostmåne. Han skyndade ner till hennes rum som låg i husets källarplan och fick till sin förskräckelse se att hennes säng var blodfärgad efter att inkräktaren skurit hennes hals. Vad som dessutom fångade hans uppmärksamhet var den lilla stengroda som stod utplacerad precis bredvid hennes kropp utan att passa in i rummets övriga möblering. De andra kom nu till undsättning och man blev oroliga att stadsvakten skulle se med misstänksamma ögon på sällskapet efter att två närliggande och onormala dödsfall kommit från deras håll.

I smärre panik gjorde man sin packning redo och sadlade hästarna för att lämna staden i all hast. Vid HOXOH´s stadsport blev det dock tvärstopp eftersom bron från och till staden vid ojämna tillfällen har för avsikt att försvinna från sin plats vid brofästet. Just som Radagast förklarade detta för de övriga sken solen genom morgonmolnen och dagsljuset förde med sig den försvunna bron varpå man utan dröjesmål red fram till värdshuset ”Packåsnan” som man bott på någon vecka tidigare. Efter att ha kommit i ordning och sovit någon timme gav man sig iväg på Frostmånes stundande begravning. Direkt därefter tog man, trots allt, kontakt med stadsvakten och förklarade situationen som de mot alla odds godtog (kanske just pågrund av den godhjärtade Radagast ärliga uppsyn). Man lyckades inte heller få någon hjälp av Isodorr på HOXOH´s akademi som kunnat konstatera att skrifterna från Frostmåne troligtvis var skrivna i ett personligt chiffer som vanligtvis användes för att lärda män skulle kunna dokumentera sina iaktagelser utan att det för den sakens skull ge nytta åt någon annan.

Samma kväll satt man vid ett bord på värdshuset och diskuterade över några sejdlar av traktens hemlagade rusdryck ”käftsmäll” som eventuellt fått sitt namn av den grava alkoholhalten. Demens hade inte gått att väcka sedan nattens händelser och om det inte varit för de svaga snarkningarna kunde samtalet med dolken lika gärna varit ett drömspel. Det var iaf säkert att andra än de själva hade våldsamt intresse i att lägga beslag på föremålet och man gjorde därför antagligen klokast i att snarast försvinna från platsen innan fler föll offer för mördaren med stengrodan. Såhär långt var alla på samma linje men det var nu åsikterna delade sig så i den grad att männen vid bordet slutligen blev högljudda. Radagast menade att Frostmånes vilja var att hålla dolken säker och att snarast lägga den tragiska historien bakom sig. Morgain och Krilljon var av uppfattningen att man skulle resa till Tricilve, det Trakoriska rikets huvudstad, eftersom Tricilves akademi var känd för sitt gigantiska biblioteksområde. Väl där skulle man kunna söka information om både Marjura och Cruri för att sedan ge sig ut på något som av förespråkarna antyddes som en ”ärofylld utgrävning av rent arkeologiskt syfte” men alla i sällskapet begrep var en synonym till gravplundring.  Dyrgil satt tyst i sitt hörn och mumlade sedan något om att kasta den förhäxade dolken i havet.

Eftersom Radagast trots sin lugna och sakliga argumentation inte kunde redogöra för exakt hur man på bästa sätt skulle kunna skydda Demens samt att varken Radagast, Morgain eller Krilljon hade hjärta att slänga det snarkande dolkskaftet till vågorna så föll det sig slutligen att man bestämde sig för att resa till biblioteket i Tricilve.

De närmaste dagarna förflöt genom att på hästrygg bege sig genom Nastrol och hertigdömena i Moskorien tillbaka till, sanningsguden Shamashs starkaste geografiska fäste, Det Heliga Kishatets och dess huvudstad Albarunzia. Från Kishatets huvudstad färdades man sedan med ett handelsskepp lastat med virke tvärs över den Trakoriska sjön för att fem regniga dagar senare sikta Paratornas kustband vid horisonten. Båtresan hade förflutit utan några märkvärdiga incidenter men trots detta kunde sällskapet känna sig iaktagna utan att direkt veta vem på fartyget som noggrant studerade deras förehavanden.

Strax efter lunchtid lade handelsskeppet ankar i hamnbassängen vid kuststaden Okruzande som var förlagd på en ö i Kruzanderviken. Morgain påpekade raskt att man inte ankommit till Tricilve som förväntat men fick snart förklarat för sig att Tricilve inte var nåbar med djupgående skepp eftersom havsbotten i viken utanför staden var fylld av sörja från floden Coimatri. Väl iland på Okruzandes myllrande lastkaj möttes man av varelser och föremål från både kända och okända platser på världskartan. Dyrgil blev svart i blicken av raseri när han såg slavar av sin egen ras till försäljning men eftersom han var vimmelkantig efter sömnmedlet han fått av Radagast för att överhuvudtaget klara båtfärden så ställde han trots allt inte till med någon scen.


Krilljon hade undertiden märkt hur högvattnet fört med sig en kaskad av roddbåtar från fastlandet. Radagast köpslog med en av de först anländande och därtill ohyfsade roddarna för transport av både sällskap och hästar. Krilljon hade redan tidigare förklarat att han själv inte tänkte följa med på rodden över sundet och trots att de övriga nu försökte övertala honom vägrade han utan att egentligen ge någon konkret anledning . Slutligen beslöt man om att mötas upp i Okruzande under nästkommande kväll. Inte heller Dyrgil var pigg på att åter befinna sig på vatten men lyckades fokusera på att inom kort vara framme på fastlandet.

Under eftermiddagen fann Dyrgil, Radagast och Morgain värdshuset ”Svarta musslans pärla” som de fått tips om av Krilljon innan de lämnade Okruzande. Man förbannade sin egen klantighet i att föra med sig hästarna på denna tillfälliga visit eftersom man inte hade någon större nytta av dem i stadens trängsel. Folket i staden var i högsta grad oartiga vilket Radagast förklarade som ett udda men typiskt drag hos dessa stadsbor. Han förklarade vidare att den religiösa delen av vardagen nästan uteslutande ägnades åt gudinnan Kastyke. Gudinnans motto gick hand i hand med de ofina anhängarna eftersom ”Gudinnan Kastyke älskar den som älskar sig själv” vilket i praktiken betydde att den som dragits med fattigdom och olycka förmodligen förtjänade det .

Utan att ödsla tid åt stadens nöjen och sevärdheter gjorde man vandringen till akademin och biblioteksparken där den väldiga Kronolaaben – en slags mekanisk staty, låg belägen. Vid bibliotekets portar möttes man av en vaktstyrka samt en av områdets assistenter, Feifei som förklarade att biblioteket var stängt för allmänheten sedan en assistent hittats mördad i en läsesal för ungefär en vecka sedan. Situationen hade nu varit hopplös om det inte varit för att Feifeis familj vid ett tillfälle varit tvungna att söka hjälp hos Kafrilersektens fattigstuga och då mött Radagast . Radagast gick således i god för Morgain och Dyrgil samt svor för Feifei att de skulle göra sitt yttersta för att finna den mördade assistentens baneman. Feifei nickade sorgset och visade sällskapet in i bibliotekskamrarna och den plats där man hittat den döde. Den skarpsynte Dyrgil såg genast det både hans vänner och stadsvakten missat och plockade upp en blodstänkt stengroda som fallit i skuggan av en hylla med skrifter om forntida lämningar. ”Ännu en groda! Hur kan det vara möjligt!” sade Morgain. Mördaren från HOXOH kan ju omöjligt färdats mellan de båda städerna inom loppet av några timmar.

Radagast började söka i hyllradernas enorma samlingar och fann tillslut en lunta som skulle innehålla en avhandling om Cruri. Här fann han istället att någon slitit ut de sökta skrifterna och endast lämnat små spår av de försvunna pergamenten. Radagast meddelade genast Feifei och förklarade att detta med största sannolikhet var vad mördaren var ute efter. Feifei skakade misstroende på huvudet. ”Varför skulle någon ha ett sådant intresse i skrifterna att det fick kosta liv”. Radagast bemötte inte frågan eftersom han själv ännu inte visste svaret.

Man började nu söka efter texter om expeditioner eftersom man hoppades träffa på något som kunde ha med Frostmånes utgrävningar att göra men fann istället pergament som avhandlade expeditioner från Lasemos till det som senare blev det Klavykiska riket, Klavykiska expeditioner till Paratorna som efter kolonisering ledde till utropandet av det Trakoriska riket. Slutligen fångades uppmärksamheten av en trakorisk upptäcksresa till den avlägsna ishavsön Marjura – den ö som Demens beskrivit.

Man fann att ön höll ett kyligt polarklimat och var till stor del täckt av en glaciär. Öns trakoriska utpost Arhem var från början självständig men föll under trakoriskt styre efter att riket funnit värdefulla svaveltillgångar i ett träsk strax utanför byn. Arhems befolkning var från början en urbefolkning fiskare och en samling fritänkare, nästan uteslutande från de trakoriska öarna som sedan ockupationen blandats upp med trakoriska soldater och nybyggare. Skriften berättade även att ön var huvudsäte för Shagulitkyrkan, en vetenskaplig order (tillägnad sin sedan länge döde grundare Shagul) som ägnar sig åt att finna värdefulla kopplingar mellan människa och växtrike och med sjukstugor och fattighus åt nödställda på ön vilket gladde Radagast som själv var i ett snarlikt gille.

Radagast kom plötsligt på att han skulle undersöka vad som fanns att läsa om stengrodor och just som Feifei kom för att hämta sällskapet för kvällen hittade han vad han sökte. Bland alla skrifter som rörde stengrodor var det en text som fångade hans intresse och han läste högt i ren upphetsning: ”Stengrodor används som ett signum för den ökända mördarsekten RhabdoRana även kallad ”Den strimmiga grodans syskonskap” från ön Trinsmyra. Sekten tillber sitt skyddshelgon, demonen Ghumgakk även känd som hämnaren med de svarta läpparna”.