Det förglömda folket

Ännu en morgon grydde på den frusna ön och efter en tidig frukost lyckades Radagast övertala Hæjmir om att följa sällskapet och finna Cruri. Hæjmir hade aldrig hört talas om folket som han ansåg att de övriga svamlade om men om det nu fanns ett okänt folk på ön så var det hursomhelst bättre att undersöka detta omgående. Kanske kunde man alliera sig och tillsammans driva trakorierna på porten? Om de istället skulle visa sig fientligt inställda så visste man iaf vart man hade dem.

Man fick genom Hæjmirs vän, byns rådherre, kontakt med en resande handelsman men pga snöovädret blev man tvungna att avvakta några dygn innan resan tillbaka mot Arhem kunde påbörjas. Efter många timmars slädtur befann man sig strax utanför staden och valde då att lämna släden för att vandra upp på norra stadsberget där Kvuverstammen hade sin lägerplats.  Det mystiska myntet som man funnit på värdshuset (och som Demens menat var ett mynt från Cruri) hade i byteshandel kommit från en kvuver och man hoppades att de kunde ge fler ledtrådar.

Efter några försök till att kommunicera med det illaluktande stamfolket och endast lyckats få kvuvernas grymtningar, strupljud och teckenspråk till svar, förstod man att de saknade ett civiliserat språk. Stamäldsten Umma kom dock till sällskapets räddning och på knagglig västjori lyckades han förklara att han inte kände igen myntet. Han kunde däremot berätta att han i kvuvernas gamla berättelser hört talas om det mäktiga folket i Cruri som en gång i tiden hade varit Kvuvernas herrar.

Radagast plockade upp Demens ur bältet och höll dolken framför sig. Umma stirrade storögd på den levande dolken någon sekund innan han darrande kröp ihop i böneställning på den frusna marken. Övriga kvuver hade strax uppmärksammat stamäldstens reaktion och följde honom genast i den ihopkrupna bönen med ett hummande läte. Hela tillställningen badade i mystik och Radagast kunde inte annat än att känna sig enormt kraftfull där han stod med den levande dolken. Demens förklarade för honom hur dessa varelser var Cruris slavfolk och underlägsenheten var exakt det som förväntades av dem. Demens började därefter tala strängt till Umma på ett okänt språk varpå den darrande stamäldsten nickade till varje befallning.

Demens berättade att han beordrat Umma och hans folk att hjälpa sällskapet att snarast möjligt finna Cruri och efter att gruppen, i brist på annan sovplats, spenderat natten i kvuvernas läger erbjöds man att slå följe med kvuverna på återvandringen till deras by som låg tre dagsmarscher norr om Arhem. Efter en ansträngande vandring möttes de köldbitna männen av feststämning och varma välkomnanden från kvuverstammen i byn. Kvällen kantades av uppträdanden i sång, dans och skådespel samtidigt som man serverades groteska specialiteter av förtuggad tångsallad, fylld sälmage, härsket isvalspäck och jäst bröstmjölk från stammens välbystade kvinnor. Radagast var till skillnad från övriga i sällskapet van vid udda måltider och smått fascinerad stoppade han i sig av det som bjöds. Dyrgil blev, direkt efter att ha provat maten, illamående och utan att kunna hejda sig kastade han upp rätt på bordet vilket triggade reflexerna hos Hæjmir och Krilljon att följa hans exempel. Först tystnade kvuverna och begrundade de illamående innan Umma föll ut i ett retsamt gapskratt som spred sig bland byfolket.

Krilljon som ville tacka för gästfriheten föll snart ut i sång och kort därefter började en nyfiken kvuver pilla på Hæjmirs medaljong och försökte ta den från honom. Förvånad över att den högreste motståndsmannen inte gjorde honom till viljes utan istället knuffade honom åt sidan slutade med att han lommade iväg en erfarenhet rikare vilken delades av Hæjmir som hädanefter höll smycket gömt.

När det åter blev natt visades männen i gruppen in till varsin snögrotta där alla snart somnade. Den under natten tungt sovande Dyrgil vaknade nästkommande morgon av att han inte längre var ensam under sovfällen och kunde konstatera att sällskapet bestod av två håriga kvuverkvinnor som under natten valt att uppvakta honom. Öm i diverse kroppsdelar rusade han ut till de övriga i gruppen som skrattade gott åt hans missöde eftersom de till skillnad från honom vaknat och vänligt men bestämt lyckats avfärda sina nattsällskap.

Efter en oaptitlig frukost, där man slutligen valde att förbruka sin medhavda mat, följde Radagast med Umma till trollkvinnan Uxu´s snögrotta där oxjärnsmyntet och Demens visades upp. Uxu tittade länge på de båda föremålen innan hon kraxade något till Umma. Stamäldsten bad nu Radagast vänta medan han försvann ut och kom efter ett tiotal långsamma minuter tillbaka med en yngre kvuver som nickade oroligt när han fick se myntet. Umma förklarade att ynglingen, som hette Kyxi hade funnit myntet när han gjorde sitt mandomsprov ute i vildmarken. Radagast förklarade att det var att största vikt att man snarast färdades till platsen där ynglingen hittat myntet men Kyxi skakade oroat på huvudet och höll händerna framför ansiktet som att det skulle gjort honom osynlig.

Efter en lång och hetsig diskussion med handtecken, grymtningar och strupljud blev det slutligen bestämt att Kyxi och fyra av stammens jägare skulle vägleda sällskapet till fyndplatsen och samma förmiddag gav de sig av. Följande dagar bestod av mer tröttsam vandring i djup snö samtidigt som solen mestadels doldes bakom en tjock ridå av snö. Den ständiga vita glansen blev snart påfrestande för ögonen och redan efter första dagens vandring såg man suddigt. Demens satt muttrande och såg sig misstänksamt omkring eftersom hans dunkla minne hade svårt att minnas rikets riktmärken under all snö.

På eftermiddagen under den andra dagens vandring färdades sällskapet ner genom en djup dalgång där kylan från fjället avtog. Dyrgil upptäckte snart att underlaget inte längre var vanlig planmark och när han borstade bort lite av snön avslöjades en stenlagd väg som fick Demens att utropa att man äntligen med säkerhet var på rätt spår. Under den följande timmen hjälptes Demens och kvuverna åt med vägvisandet vilket ledde fram till en bastant stenbro där kvuverna stannade. Trots hetsiga försök fanns det inget som kunde få dem att lämna brofästet och istället kröp de ihop och glömde förskrämt sina ansikten i händerna.

Hæjmir som tröttnat på de hariga stamfolket suckade och tillsammans med Radagast, Dyrgil och Krilljon fortsatte han över bron under högljudd vägledning av det levande knivskaftet. En kort stund senare slutar vägen vid en bergsvägg. Demens utropar ”Beskåda Fari-Nathas allsmäktiga portar!” och bugade sin elfenbenskropp så det knastrar i dolken. Övriga tittade frågande på berget och förklarade för Demens hur de portar som han gastade om inte existerade. Demens upprepade sina ord och Hæjmir fick nu för sig att stiga med huvudet före rätt in i berget och fick då förutom en bula och huvudvärk en belöning i fnissande från de övriga. Dyrgil hade undertiden funnit en stor bronsring i bergväggen och när han tillsammans med de övriga grävt fram kanterna märkte de ännu en bronsring som bildade den port som Demens talat om.

Trots upprepade försök att med ett knutet rep, rycka upp portarna lyckades sällskapet inte ens rubba dem. Man bestämmer sig istället för att återvända till kvuverna som fortfarande befann sig darrande vid brofästet men trots mer övertalning vägrade de fortsätta framåt. Inte förrän Radagast plockade fram Demens blev de medgörliga och halvsprang över bron samtidigt som Demens skrek ursinnigt efter dem på det främmande språket. Snart var man åter vid porten i bergväggen och med en gemensam kraftansträngning lyckades man långsamt, långsamt bända upp stenporten tills den plötsligt gav vika och gled upp. I samma sekund startade ett jordskred som fick Hæjmir att tappa balansen. Ur portarna blåste en kraftig, tjutande vind i ett ljusspel som efter en stund övergick i ett lätt klingande glitter varpå både ljuset och ljudet försvann lika plötsligt som det uppkommit. Häpna försöker sällskapet intala sig att de inte drömt och märkte inte ens hur kvuverna flytt platsen. Hæjmir tände en fackla och man vandrade in i den mörka tunneln.

Efter bara några dussin steg öppnade sig tunneln och man kom ut i en gömd dalgång där dimslöjorna låg så täta att de dolde det mesta av månskenet. Hela dalen var täckt av snö och i fjärran kunde man skymta vulkanden Kislaks rökpelare men det som närmast fångade gruppens uppmärksamhet var den samling stenblock som stod resta på en stor kulle längre in i dalgången.

Demens som varit tyst sedan portarna öppnades bröt nu tystnaden så plötsligt att alla hoppade till. ”Se vänner! Se Fari-Nathas storhet i all sin prakt! Låt oss genast vandra till jordblodstemplet och möta konungen. Hoppas det ännu finns tid!”. Hæjmir påtalade för Demens hur platsen var en gammal gravplats och inget annat men fick till svar att stadens mäktiga magi gjorde den svår att urskilja för det ovana ögat.

Radagast frågade vart detta tempel låg och fick en pekning till svar. Där, vid kullens mitt fanns en plats där snön smält undan och en blodröd sörja bubblade från marken. Den blodröda marken var mjuk och enkel att gräva i och snart hade man funnit en kant av ett större stenblock. Eftersom alla var trötta efter dagens utmaningar sökte man skydd för natten i tunneln som ledde till stenportarna.

Följande morgon grävde man fram stenblockets alla sidor och med en gemensam ansträngning tryckte man in blocket i en stenlagd gång som ledde in i kullen. I ljuset från en fackla kunde man urskilja ett rovdjursskellett i närheten av en jordhög som rasat in i den mörka gången. Dyrgil, som gick först, kunde till skillnad från övriga i sällskapet gå raklång i gången och kom fram till en murknad dörr som utan problem gick att forcera. Bakom dörren fann han ett kvadratisk rum där höga block ställts till väggar. Flata stenar hade staplats korsvis till ett spetsigt valv, mitt i rummet stöttat av en grov pelare bestående av tre klippblock. I varje hörn sköt en hörnsten ut i ansiktshöjd och ett ärgat bronstag vilade på varje hörnsten. Dessutom fanns ännu en dörr i var och en av kammarens sidoväggar samt en korridor som ledde rakt fram. Rummets golv såg ut att vara av grönt glas men gav ifrån sig en så pass frän doft att det tårades i ögonen. Dyrgil märkte direkt hur något var fel och beordrade övriga att vända uppåt för att få luft. När alla återvänt till ytan ovanför och lugnat nerverna gick Dyrgil tillbaka ner i gången och gjorde ett försök att gå på det gröna golvet. Ytan visade sig vara flytande av frätande syra och Dyrgil föll raklång men räddades tack vare Hæjmir som följt efter honom och nu slitit tag i den omkullfallne. Innan syran hunnit göra alltför grova skador på dvärgens rustning sköljde Radagast bort de gröna resterna med heligt vatten från kmordas källa varpå man åter befann sig tillbaka i utgångsläget.

Radagast fick plötsligt en idée och gick för att plocka stenar bland gravarna. Han återvände och släppte ner den första stenen i syran varpå man kunde konstatera att syran inte bet på sten. Snart hade alla hjälpts åt med att hitta stenar och inom kort hade man byggt en stig av stenar genom den gröna golvfällan. Man bestämde sig för att följa korridorern rätt fram och fann efter att man vandrat några stenlagda trappsteg neråt en blodröd dubbelport i murket trä. Innanför portarna möttes man av en varmfuktig ångande grotta där en koppartjur i naturlig storlek fanns uppställd. Ur ett snitt i tjurens hals flöt en trög, blodliknande vätska ut över golvet och ner genom ett hål. Framför tjuren stod ett enkelt stenaltare.

Den alltid lika klåfingrige Dyrgil lät lite av vätskan rinna i hans kupade hand varpå han drack och konstaterade att det smakade järn innan han sekunden därpå föll i djup sömn. Alla försök från övriga i gruppen var lönlösa och man bestämde sig för att låta dvärgen sova medan man utforskade övriga utrymmen i graven.

Man enades om att nu öppna den maskätna ekdörren till höger och blickade in i en stenkammare som liknade hallen utanför. På en upphöjd tron i rummets bortre del satt en högrest mumifierad man. Ansiktet hade i döden behållit ett hårt och föraktfullt uttryck. Mannen bar förmultnad konungaklädsel och ovanpå det grönstripiga långa håret satt en juvelbesatt guldkrona. Över knät låg ett smäckert silverglittrande tvåhandssvärd.

Vid kungens fötter satt det förtorkade liket av en hånleende gammal gumma. I hennes knä låg en vacker men bucklig spegel, prydd av pärlemo, i vilken älvfolkets runor fanns ristade. Vid väggarna på vardera sidan om tronen satt två mumifierade män med förnäma men förmultnade kläder på varsin sten. Den ena mannen bar ett kraftigt svart bredsvärd och den andre en silverglittrande kroksabel.

Demens som nu plötsligt insåg att räddningen kommit alltför sent suckade djupt och sade med vemod i sin pipiga röst: ”Er ödmjuke tjänare Demens ber om syndernas förlåtelse för att han inte bistått er i dödens timme. ”Kung Ottar är död! Leve dig - konung av ständig vinter!”.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0