I skuggan av Trakorien

Redan vid soluppgången höll Serego och hans män en kort morgoncermoni i byns Kastyke-tempel innan man gav sig iväg mot drakens boning. Sällskapet på träskbåten bestod av Radagast, Melobin, Ulvric, Molte, skeckerkvinnan och den bundna tempelvakten från Luvenatemplet. Därtill fanns Seregos träskbåt som innehöll både Serego och hans mannar som man nu följde efter. Båtarna hade inte hunnit långt innan rop på hjälp hördes ute i gryningsdimman. Till sällskapets förtjusning visade det sig vara prästen från Luvenatemplet som flytt från sammandrabbningen i handelsstationen dagen innan. Den otursamme mannen hade i flykten fastnat i en otrevlig klängväxt som slitit hans båt i bitar och nu gjorde sitt yttersta för att krama livet ur sitt byte. Radagast tvekade inte, trots tidigare incidenter, på att komma till månprästens räddning och besvärjde fram en eldflamma som fick växten att omedelbart släppa honom. Panikslagen kravlade han sig upp i vännernas båt där han möttes av fördömande blickar. Ulvric som ansåg att en sektdyrkare i båten var mer än nog gjorde ett kallblodigt utfall mot den bundne tempelvakten och lämpade av kroppen i träskdyn.

Något senare hade man landstigit på en ö som Serego menade var resans höjdpunkt. Från stranden kunden man genom den täta vegetationen se en brant kulle vars krön pryddes av en svartbränd ruin. Efter en mindre dispyt angående Radagast och de övrigas delaktighet i vansinnesuppdraget så stannade Molte och Ulvric kvar för att hålla uppsikt över både skeckerkvinnan, Luvenaprästen och båtarna. Serego och hans män tog täten mot kullen med Radagast och Melobin motvilligt i släptåg. Snart fann man en väldig öppning i kullens borte sida där man försiktigt tog sig in. Vandringen fortsatte långsamt in i kullens mörker och man kunde känna hur den svala luften då och då ersattes av varma pustar från något otrevligt längre in i mörkret. Slutligen öppnade sig gången i en större grottsal där en väldig best låg och betraktade inkräktarna med sina väldiga drakögon. "Jasså ni löshudingar! Har ni kommit för att dö?" dånade draken samtidigt som han försökte dölja sin utmattning och sina haltande steg. Radagast insåg med ens det ofattbara. Drakormen var svårt skadad. Serego log hånfullt mot sin tilltänkta jakttrofé och skulle just sänka sitt hjälmgaller då Radagast och Melobin  hejdade honom. "Ser ni inte att draken är skadad? Lämna den stackars besten ifred!" försökte Radagast övertala. Serego såg missbelåtet på honom och vrålade exalterat "Undan med dig ditt menlösa snedansikte" och trängde sig förbi med sådan kraft att både Melobin och Radagast ramlade omkull. Strax därefter hade han gett sina vapenbröder en vink varpå angreppet inleddes mot den morrande besten. Striden blev förödande. Efter att ha mottagit en eldkaskad vars syfte mer varit att skrämma än att döda så nådde männen fram och utdelade kraftfulla svärdssvingar mot draken, men till deras förskräckelse bet inte vapnen på ormens pansar. Istället ilsknade besten till och dränkte drakjägarna i ännu ett eldbad som den här gången trängde innanför rustningarna.  Under förvånade vrål av obeskrivlig smärta började männen fly från draken som nu ställt sig på bakbenen och slog ilsket med vingarna samtidigt som den spydde ur sig ännu en eldkaskad som lämnade de rykande resterna från drakjägarna i en förkolnad hög på grottgolvet.

Melobin och Radagast som under den patetiska striden funnit både skydd och ett stycke ömsat drakskinn bakom några lösa stenblock kikade nu fram. Radagast bestämde sig för att konfrontera draken. Med modiga steg tog han sig fram till besten där han åkallade Tigwalvans helande krafter varpå hans händer genast läkte drakens samtliga skador. Draken glodde förvånat på den lille animisten. "Ahhh! Den tappre trollkarlen har hittat hit. Mitt namn är Nemisyx och jag har något att säga dig". "Men du skall ge dig av!" morrade han hotfullt åt Melobin som genast rusade ut från drakgrottan. "Det viskas för mig att din magi har skapat oreda i multiversums grå hallar. Retat upp den hämndlystna mångudinnan - det har du! Jag har hört henne viska om att döda det barn som du håller kärt. Men jag har något att föreslå dig. En uråldrig varelse som mig själv skulle kunna hejda barnets öde, men för det så kräver jag något i utbyte..." Draken smackade ljudligt befallde: "Ge mig ett människooffer!".

Radagast stod förstummad. Låta lille Krilljon dö och svika hans far ännu en gång? Nej, det fanns inget alternativ, och hur ogärna han än ville acceptera drakens erbjudande så insåg han att han inte hade något annat val. Animisten tittade upp mot den väntande draken och nickade godkännande. "Jag återkommer snart med det du krävt" sade han och vände ut ur grottan. Snart återvände han med månprästen som Ulvric utan resultat hade försökt förhöra nere vid båtarna. Skräcken vidtog i prästens ansikte när han insåg vad som höll på att hända och på vägen ur grottan hörde Radagast de plågsamma vrålen från den snart konsumerade Luvena-dyrkaren. Precis innan grottöppningen snavade han till på något och fick syn på en kvarlämnad amulett som utstrålade stark magi. Nöjd plockade han upp talismanen och hängde den på sig innan han återvände till sina vänner. Efter att ha samlat sig igen, så insågs plötsligt att man inte längre hade någon hjälp från Serego och hans män för det planerade återbesöket på Luvenatemplet. Man enades ändå om att trots allt återvända för att ta tillbaka sina förlorade ägodelar.

I skydd av skymningsmörkret nådde man slutligen fram till tempelön. Ulvric hade med sin skarpsynthet lyckats navigera båten rätt och dessutom mött några jägare ur träskfolket under färden som kunde berätta att syntalden vid en magiakademi i träsket hade stor kunskap om skeckernas språk och kultur. Molte stannade med skeckerkvinnan i båten medan Radagast, Ulvric och Melobin smög genom ett skogsparti som ledde upp mot templets baksida. I mörkret kunde urskiljas sken från templets fönster och en kvinna som satt och ammade ett spädbarn alldeles bredvid bakdörren. Radagast och Melobin tvekade och började viska om hur de skulle lyckas ta sig in utan att skada kvinnan och barnet. Viskandet avbröts av Ulvrics avlossade båge som blixtsnabbt dödade kvinnan varpå den hämndlystne ynglingen även skyndade fram och tystade barnet. Radagast och Melobin såg med misstro på sin kallblodiga färdkamrat men smög sig ändå in genom den olåsta dörren vilken dolde en korridor med flera sidodörrar. Melobin öppnade försiktigt den högra dörren och kikade in i ett kök där två ynglingar låg och sov fridfullt. Isdruiden smög fram sin dolk och lät döden smyga sig på de sovande som snart låg stilla med avskurna halsar. Melobin smög tillbaka ut i korridoren och märkte att den motsatta dörren i korridoren var låst. Han dyrkade snabbt upp låset och såg ett sovrum där en man låg och sov. Med sin kniv lät han mannen gå samma öde till mötes som ynglingarna i köket och efter en hastig genomsökning av bänkar och skåp fann alla sina förlorade ägodelar. Melobin höll lyckligt upp amuletten Ezers huvud och tackade i tysthet Kmorda då det hördes en nyckel i låset utanför. Utan att tveka flydde de tre vännerna hals över huvud ut genom bakdörren och försvann innan tempelfolket hunnit inse vad som hänt. Snart var de tillbaka vid båten och rodde tyst ut i den skyddande dimman.

Efter att ha spenderat natten på båten rodde man nästa dag mot magiakademin som träskfolket tipsat om. Sent på eftermiddagen skymtades till sist en vassfri vik där en träskpråm låg förtöjd vid en brygga och en annan båt låg uppdragen på land. Ulvric skymtade ett stenhus mellan trädtopparna bakom skogen. På andra sidan möttes man av en gårdsplan där barn i olika åldrar lekte, skrattade och rusade runt stenhuset. När de fick syn på sällskapet kom de fram och samlades kring dem, hälsade livligt och pratade i munnen på varandra. I nästa stund dök en ung kvinna upp från en närliggande örtträdgård och ropade förmanande åt barnen: "Elever! Uppför er ordentligt!"

Melobin föll genast för kvinnans vackra gestalt och presenterade sig med ett varmt leende. Kvinnan log tillbaka och ursäktade sina elever, som hon menade tog hårt på krafterna. Hon presenterade sig därefter som Fatika da Balgumel, akademins syntald och läromästare.

Radagast förde fram skeckerkvinnan och förklarade att man behövde hjälp att tyda kvinnans språk varpå en främmande dialog utspelade sig mellan Fatika och skeckerkvinnan. Fatika förklarade därefter att kvinnan trodde att hon blivit kidnappad av måndyrkare då och skulle offras  vilket genast avfärdades av Radagast och snart hade kvinnan förstått situationen och lovade att visa vägen till skeckerfolkets by.

Radagast tackade Fatika, som erbjöd sällskapet sin gästfrihet med både mat och husrum vilket man tacksamt accepterade. Några timmar senare satt man samlade i husets matsal kring ett bord av väldoftande maträtter och nygräddade bakverk. Fatika bjöd gästerna på vin och berättade att drycken hade sitt ursprung i hennes hemby Balgumel i det fjärran Nastrôl. Radagast sken upp och berättade om sina resor i trakten och om Hyphererpriorn Calafus i Faa som han besökt vid flera tillfällen. Fatika svarade med att berätta om sin akademi och hur man dels sökt sig till Sumbra för att få studera ostört men också för att eleverna skulle få chans att studera mareskunk och kråkbroms vars sinnesförmågor påminde till viss del om besvärjande. Hon tystnade tvärt och frågade oroligt "Ni har möjligtvis inte rest förbi ett högt torn i närheten?". När svaret blev att man varken sett eller hört talas om något torn såg kvinnan lättad ut men uppmanade ändå gästerna att för allt i världen inte ge sig dit. Hon berättade hur akademin tidigare huserat i tornet men att man tvingats fly då ilskna vättar angripit platsen. "Lova mig att ni låter den platsen vara!"

Middagen fortskred och Melobin som druckit flera glas vin blev allt mer attraherad av en vackra kvinnan. Hon själv såg ut att stormtrivas med uppmärksamheten men tackade ändå för sig och gick till sängs. Radagast hade undertiden börjat prata med en flicka som satt bredvid honom och som bar en vacker amulett med ett signum som hon stolt visade upp för animisten. "Det här är staden HOXOH, där min familj bor" sade hon glatt. "Har ni någon gång besökt HOXOH? Det är den vackraste staden i världen", tillade hon. Radagast nickade snällt och snart hade han berättat den spännande berättelsen om HOXOH, Eniaken och deras äventyrliga resa till Marjura. Nyfikna samlades snart fler barn runt honom och lyssnade fascinerat.

Samma natt bröt ett oväder ut. Melobin och Ulvric hjälptes åt att dra upp båtarna medan Radagast hade gått för att lägga sig. Han njöt av en mjuka sängen då han plötsligt kände hur något stack honom. Förvånat snodde han runt i sängen men fann varken spår av orsak eller något märke efter sticket.

Följande dag spenderade Melobin och Fatika med att promenera runt ön och se på omgivningen. Syntalden hade vänligt bett dem stanna kvar ytterligare en dag för att vila ut och Radagast gav som tack eleverna på skolan en undervisning i animisternas lära och berättade om ljusguden Tigwalvan. Dagen förflöt och efter ännu en välsmakande middag med tillhörande viner berättade Fatika om hur akademin ursprungligen varit trakoriska rikets befästning som anfölls av trupper från arvsfienden Ransard i "Slaget om Sumbra" för längesedan. Kombinationen av den svårintagliga borgen och träskmarken gjorde att angriparna med lätt rustning föll offer för borgens bågskyttar medan de tungt rustade gick under när de jagades på flykt ut i träsket.

Vid soluppgången kommande morgon samlades akademins elever och Fatika för att ta farväl av gästerna. Melobin fick en kyss och erbjudande om att återvända men till Fatikas besvikelse lovade han henne inget. Någon timme senare passerade man plötsligt det gamla tornet som reste sig ödsligt och vakande över omgivningen. Radagast kände med ens hur det vilade en olustig känsla över platsen som inte riktigt gick att sätta fingret på och han beordrade att man genast skulle fortsätta färden mot skeckernas boplats.

Samma kväll ropade skeckerkvinnan till och pekade framför sig mot en större ö. Båten roddes in i en liten vik och snart följde man en stig in bland träden. I en glänta brann en lägereld som omgavs av en större mängd hyddor där skecker åt, sjöng och spelade instrument. Allt tystnade när sällskapet dök upp och en man sprang fram och omfamnade skeckerkvinnan. Några andra män höjde sina spjut mot de övriga men talades snabbt tillrätta av skeckerkvinnan varpå byns hövding välkomnade dem knaggligt på deras modersmål och bjöd dem att sitta ner och äta. Han förklarade att den som hjälpte skecker i fara var skeckers vän och såg genast till att ordna fram en korg med den eftersökta örten åt den lycklige Radagast.

Nöjda med sin vistelse tog sällskapet farväl av skeckerfolket följande morgon och styrde årtagen mot Peatro Patrlba och berget Ranz som enligt skeckerstammen borde ligga många dagars återfärd söderut. I skymningen passerade man åter förbi det höga tornet just som vinden förde med sig barngråt från tornets inre. Radagast suckade men insåg att man inte kunde fortsätta innan man försäkrat sig om att ingen var i knipa och Ulvric kastade upp en änterhake i tornets bröstvärn då man inte fann någon ingång längs sidorna.

Efter att ha hävt sig upp med hjälp av repet stod Radagast, Ulvric och Melobin på taket där snyftningar tycktes komma en skorsten. Runt skorstenen gick en trappa ner till en bronsbeslagen dörr som Melobin snabbt dyrkade upp efter att ha undersökt den för eventuella fällor. En instängd och unken lukt slog emot vännerna och man kunde snabbt konstatera att ingen verkade ha varit här på mycket länge då spindelväv och damm låg tjockt i samtliga utrymmen. Bakom ett rum där golvet rasat in fann man ett litet bibliotek med förmultnade böcker och skriftrullar. Radagast hittade en uppslagen bok om föryngringsritualer med en diktstrof instucken mellan sidorna.

"På ålderns höst är livet på flykt"
"Ungdomen från oss våra gudar ryckt"
"Låt mig ej dö som alla de andra"
"När de multnar i myllan, jag ska fortsätta vandra"

Melobin fick panik och rusade i ångest ut i det angränsande rummet där han föll ner genom golvet. Isdruiden var säker på att här fanns en koppling till den obehaglige Shagul på Marjura och ville snarast fly fältet. Efter att ha lugnat sig så lyckades de övriga att få upp honom igen och man fortsatte utforska tornet. I ett matsalsrum fann man sönderslagna speglar och ett porträtt som tycktes nedrivet och kastat i ett hörn. Alla fick ytterligare en chock när de såg den gamla kvinnan på målningen som trots sin ålder var mycket lik Fatika. Melobin släppte målningen i golvet så att ramen sprack och där gick att uttyda att porträttet mycket riktigt föreställde Fatika da Balgumel.
Melobin var nu i upplösningstillstånd men lyckades ändå bli övertalade att fortsätta och snart fann man en trappa som ledde ner till tornets bottenplan där man fann både kök och sovsal. Ytterligare en trappa ledde ner mot en källarvåning där en korridor innehöll flera låsta dörrar. Bakom den första dörren fann man en fångcell där någon glömt kvar en docka. I nästa rum fanns ett pelarrum med rituella symboler nedklottrade på både golv och väggar. I mitten av rummet fanns en cirkel med utbrända ljus och på ett altare kunde man ana mörkröda fläckar. Vad hade Fatika egentligen sysslat med?

Man stängde dörren till ritualrummet bakom sig då man hörde en snyftning från den sista dörren. På insidan fanns en gammal smedja där den kyliga ugnen innehöll två säckar. Melobin hällde ut innehåller på golvet och fick ännu en chock. I den grå askan låg brända skelettdelar från flera barn och halssmycket från HOXOH.

Sorgsna och oförstående bestämde man sig för att trots allt inte ödsla mer tid i Sumbra och dystra nådde de många dagar senare fram till byn Ranz. Uppståndelsen över återkomsten var stor och Radagast hyllades under en ståtlig cermoni inne i orderns tempel  där han svors in av Peatro Patralba som Radagast da Ranz - orderns beskyddare. Man var just i färd med att lämna cermonin då Radagast för en sekund såg skymten av en figur, höljd i kåpa, som stod i dunklet bakom Peatro på ballustraden. Figuren försvann genast in i skuggorna på ett sätt som fick animisten att undra om det hela varit inbillning. Han kunde omöjligt skaka av sig händelsen och kände oro över hur figurens blick väckt en påminnelse om någon ur det förgångna som han inte längre kunde placera.

Radagast strövade genom ett kargt stenlandskap. Fullmånen kastade obehagliga skuggor mot de kantiga klipporna, som trots stillheten såg levande ut. Animisten började springa. Han kände hur månskenet brände mot hans hud och hur den olycksbådande månen förföljde honom. Plötsligt fanns ingenstans att fly. Han kände hur han fattade eld och hur hela världen brann. Han vaknade med ett ryck.

Han befann sig åter på träskpråmen där Melobin, Ulvric och Molte redan var vakna, då de påfrestande kråkbromsarna hade fört oljud hela natten. Morgonljuset hade sakta börjat tränga fram genom den tunga dimman och man visste inte längre åt vilket håll man färdades. Ulvric märkte nöjd hur han glömt kvar en pilbåge och ett rep i båten och lyckades efter ett tag fånga en stor fisk. Radagast, som undertiden besvärjt Melobins skador lät fisken stekas över en frambefalld flamma  och snart åt man en rejäl frukost. Mellan tuggorna passade Molte på att berätta hur hans sällskap från början haft två träskbåtar men hur de kommit ifrån varandra i dimman strax innan incidenten i Luvena-templet. Vilket öde hade egentligen drabbat den andra båten?

På förmiddagen skingrades dimman en aning och framför båten öppnade sig en lagun omgärdad av tät vass. En bit längre fram kunde man se en liten holme och på håll hördes tjattrande tillrop från några varelser som simmade runt i det klara vattnet. Strax dök en äldre kvinnovarelse upp vid båtens långsida och presenterade sig som Grindeskinn - träskfolkets äldste. Hon log vänligt och nickade när Melobin frågade om den blåtandade sumpulken åt Perrima. Häxkarln Sardimon var rätt person att fråga om fisken och efter lite köpslående där Melobin lämnat ifrån sig en kedja från Luvenatemplets fångcell kunde hon berätta att Sardimon brukade hålla till borta på holmen. Melobin sken upp och sällskapet rodde snabbt fram för att tala med mannen. Det visade sig dock att holmen var övergiven så när som på ett litet träd. Melobin vände sig om mot Grindskinn som simmat efter båten. På träskkvinnans tjatter förstod han att han var tvungen att erbjuda mer handel för att få veta när mannen skulle dyka upp. Lyckligtvis var träskfolket i behov av en läkeman då en av byborna blivit skadad vid en jakt och efter att Melobin gjort sitt bästa för att hela träskmannen så fick han veta att Sardimon brukade dyka upp nattetid och att han inte var intresserad av materiella ting, men att den som för honom skildrade en intressant berättelse kunde vänta sig en gentjänst.

Samma kväll hade sällskapet ätit ännu en måltid som denna gång inhandlats av Molte som bytt till sig fisk mot sin oljelampa.  Melobin valde till skillnad från de övriga att spendera tiden på holmen och kände nästan att stämningen blivit lite behaglig sen det visat sig att kråkbromsarna skydde lagunen. Från den stjärnklara nattskyn dök det plötsligt ner en ljuspälsad rovfågel som landade på holmen och strax förvandlade sig till en gammal man som slog sig ner och såg upp emot stjärnorna. Han brydde sig varken om Melobins hälsningsfraser eller hans förklaring till varför han behövde den blåtandade sumpulken, utan fortsatte bara blicka upp mot de skimrande himlastenarna. Melobin mindes då plötsligt vad Grindeskinn sagt om häxkarlens sinnelag och började istället förtälja sin och sina vänners resa i Hymbergonds avgrundsdjup där man jagats av både vättar och okända odjur men med Kmordas hjälp till sist lyckats undkomma och fly via den heliga källan i guden Enkis kapell. Den gamla häxkarlen hade för en stund gripits av isdruidens berättelse och när denne avrundade sin skildring log han och lovade att han skulle uppfylla Melobins önskan. Strax därefter förvandlade han sig åter till rovfågel och försvann ut i mörkret för att snart återvända med ett exemplar av den sökta sumpulken. Rovfågeln släppte av den sprattlande fisken på holmen innan den gav till ett gällt läte som avsked och försvann.

Den natten drömde Radagast att han såg fullmånen igen. Han vandrade ner för ödsliga gator i en stad då hans väg korsades av ett begravningståg. Han vände sig hastigt om, som om någon rört vid hans axel och befann sig plötsligt på en begravningsplats där han såg sig själv stå gråtande vid en grav. På avstånd såg han gudinnan Luvena dansa hånskrattande mellan gravstenarna. Han vaknade med ett ryck. Vad försökte drömspelet säga honom och hade innehållet med hans snedsteg i Luvenatemplet att göra?

Följande morgon fortsatte den vilsna färden och vid dagens mitt nådde man fram till en större ö med en synlig brygga mellan vassruggarna där några barn stod och vinkade. Bortom bryggan syntes en jordvall med palissad av spetsat pålverk och bakom den skymtades ett vakttorn med den trakoriska fanan hissad. Ulvric gick iland och förtöjde båten samtidigt som man kunde noterade ytterligare några båtar.



Molte presenterade sig för barnen som mest flamsade runt men sprang iväg så fort en ståtlig man med två följeslagare kom ut genom en bastant port i vallen. Utan att presentera sig närmare glodde han buttert på sällskapet och sade med brysk röst åt dem att genast ge sig av. "Rövare och skurkar klarar vi oss utan!" muttrade han. Melobin gick genast till mothugg och efter ett kort meningsutbyte gick det upp för honom att prästerna från templet varit här och förvarnat om några rövare som skövlat deras tempel och som stämde med sällskapets beskrivning. Melobin ilsknade till inombords. De usla måndyrkarna hade alltså inte gett upp jakten trots allt. Isdruiden samlade sig och berättade sedan hur det i själva verket var månprästerna som berövat sällskapet sin utrustning och hur de fängslats för att bli offrade till den blodtörstiga mångudinnan. Byäldsten lyssnade förvånat på redogörelsen och insåg därefter sitt misstag då han konstaterade att de resande faktiskt var klent utrustade och relativt obeväpnade. Han ursäktade sig och menade att man givetvis skulle tillåta främlingarna att handla i byn men att de måste ha lämnat byn innan kvällen då ingen utomstående fick vistas innanför vallen nattetid. Molte nickade och presenterade sig vilket fick byäldsten att häpna, då släkten Da Melse var lika omtalad för sin rikedom som för den mördade prokuratorn Gottard i den förlorade nyhamnen Arhem. Byäldsten som hette Jalgus berättade att tempelfolket dykt upp tidigare samma morgon och bestod av en präst med dresserad mustelon och tre tempelvakter. Radagast förklarade att man under omständigheterna inte hade något att handla med men erbjöd istället att hjälpa till om byborna led av sjukdomar eller skador. Jalgus sken upp och slet med sig Radagast mot en större byggnad mitt i byn där han förklarade att hans obotligt sjuke son låg för döden. Animisten synade den unge mannen vars kropp var täckt av frätande och pulserande brännskador. Jalgus berättade sorgset hur sonen i sin ungdomliga nyfikenhet blivit bränd av draken Nemisyx flammor och hur de skador som från början inte såg så allvarliga ut nu spridit sig över större delen av kroppen. Radagast bad samtliga i rummet att träda åt sidan samtidigt som han välsignade Tigwalvans läkande krafter och lät heligt ljus strömma ut genom hans händer och genom den sönderbrända kroppen som genom ett under tillfrisknade och återställdes. Den chockade byäldsten föll på knä vid animisten och tackade honom så tårarna sprutade. Animisten fick då syn på en fängslad kvinna som satt skärrad i ett hörn och undrade vem hon var. Jalgus berättade skamsen att han beordrat sina män att söka rätt på skeckerfolket som hade ett rykte om sig att vara duktiga läkemän. Något hade gått snett under uppdraget för när männen fann en ensam skeckerkvinna började hon skrika. De fick då panik och rövade istället bort henne. Radagast undrade om han kunde få föra med sig kvinnan, vilket Jalgus accepterade tacksamt istället för att se det som en gentjänst. Han förklarade dock att kvinnan inte behärskade språket och hade svårt att göra sig förstådd i största allmänhet. Radagast log mot kvinnan som svarade med en dyster och likgiltig blick. Han hoppades att hon trots allt skulle vara lösningen till att finna den eftersökta växten. Animisten skulle just föra med sig kvinnan tillbaka till de övriga när vaktposten rapporterade om en ankommande båt. Precis som Radagast befarat var det måndyrkarna från Luvena som återvänt i sin jakt på sällskapet. Radagast vände sig till Jalgus och frågade om man kunde räkna med bybornas stöd men denne förklarade att byn bestod av handelsmän och inga riktiga krigare. Han lovade dock att hans son skulle bistå om det blev strid. Ulvric fick låna ett svärt i smedjan och störtade ut genom porten tillsammans med Jalgus son Jovynos. Därute hade Luvenaprästen, tempelvakterna och den dresserade mustelonen just kommit upp på bryggan. Månprästen synade byn och ropade åt byns vaktpost om denne sett rövarna som skändat deras tempel men fick i nästa sekund se Melobin dyka upp i porten och svara att de enda rövarna som fanns i sikte var de själva och att han krävde att man skulle få sina tillhörigheter tillbaka. Månprästen log ett kyligt leende och ignorerade Melobins påhopp. Han tog istället ett steg framåt och förkunnade att ingen skulle komma till skada och att Luvena skulle förlåta deras hädelser, om de överlämnade sig frivilligt. Till svar fick måndyrkarna en eldstråle som kom stormande ner från jordvallen där Radagast stod. En av tempelvakterna träffades och smälte skrikande samman till en oigenkännlig hög av aska, ben och metall. Månprästen insåg att man tackat nej till Luvenas generösa anbud och släppte genast lös mustelonen samtidigt som de två kvarvarande tempelvakterna drog sina svärd. Melobin och Molte som stod i porten rusade panikslagna in och slog igen den bakom sig vilket lämnade Ulvric och Jovynos kvar på utsidan. Striden blev våldsam men efter att ha mottagit flera våldsamma hugg lyckades Ulvric och Jovynos ändå döda den ene vakten medan Radagast från murkrönet svepte in mustelonen i eld så att den gnyende föll ihop. Den siste tempelvakten flydde men hanns upp av den tappre Ulvric som slog honom till marken. Månprästen som såg hur striden gått förlorad hoppade fegt ner i sin träskbåt och rodde iväg utan att så mycket som se sig om efter sin övermannade väpnare. Striden var vunnen. Ulvric och Jovynos släpade med den tillfångatagne tempelvakten in i byn där han omgående slogs i bojor. Undertiden vågade sig Molte fram och plockade åt sig den döde tempelvaktens pilbåge. Ulvric förbannade morrande sin girige vapenbroders feghet men nöjde sig med den dödes svärd. Melobin var så snabbt framme och läkte den skadade tempelvakten att han glömde hjälpa sina egna sårade vänner. Radagast besvärjde istället de båda vännerna och ursäktade Melobins beteende med att tempelvakten var viktig om man skulle hitta vägen tillbaka till templet. Man skulle just släpa undan de döda kropparna då vaktposten på nytt ropade om en ankommande båt. Var det månprästen som redan hämtat förstärkning? Ulvric och Molte drog åter sina svärd och såg en båt med fyra män nå fram till bryggan. Till allas förvåning skrattade Molte till och rusade fram till männen där han omfamnade en av dem. Det visade sig vara Serego da Moherra och dennes följeslagare som Molte tappat bort i dimman. Ulvric sänkte misstänksamt sitt svärd igen. Var det här sällskapet verkligen några att lita på?

Efter att alla hälsat och man slagit sig ner vid ett bord på byns taverna berättade Serego hur han fått höra att det skulle finnas en drake någonstans i träsket. Att få med sig ett drakhuvud hem som trofé att hänga på Moherras släktgård var det enda han kunde tänka på. Molte berättade att han själv skulle återvända med de övriga för att hämnas på måndyrkarna i Luvenas tempel som både stulit hans utrustning och offrat de män han haft med sig på färden. Serego sken upp och menade att man gärna slog följe för att utkräva hämnden på de blodtörstiga månprästerna om man först hjälptes åt med drakjakten. Molte nickade men blev genast avklippt av Melobin som minsann hade mött draken Blatifagus på Marjura och visste vad en sådan best kunde ställa till med. Serego viftade genast bort varningen och menade att "det som blöda kan, kan ock dö!".  Melobin förklarade då att byäldstens son Jovynos varit nära döden då drakeldens spyor spred sitt gift över den brände, men Serego ryckte mest på axlarna och menade att den brände minsann såg ovanligt frisk ut för att ha råkat ut för något sådant. Melobin suckade tungt. Hur skulle han få den dumstridige adelsynglingen att förstå den totala livsfaran i att jaga drake? Han insåg samtidigt att han själv endast behövde medverka som läkekunnig och att man skulle må bättre av att komma många till måntemplet. Amuletten ville han ju för allt i världen inte lämna bakom sig. Slutligen nickade Melobin instämmande. "Jag följer med!". Radagast som tyst suttit och lyssnat till den befängda diskussionen skakade bara på huvudet och gick sin väg. Aldrig trodde han att Melobin skulle acceptera ett så dåraktigt erbjudande. Han kunde ju på nära håll vittna om Jovynos fruktansvärda brännskador och hade till skillnad från isdruiden även sett vad Blatifagus gjort med Arn Dunkelbrinks anlete. Animistens känslor slet honom åt alla håll. Skulle han neka sina vänner hjälp bara för att det betydde livsfara? Var deras vänskap inte mer värd än så? Skulle han orka hålla fast vid sin tro på att alltid stå på de svagas sida? Han muttrade för sig själv. Jo, så fick det bli även den här gången.  

Några timmar senare hade alla lagt sig efter att Jalgus bjudit på middag för att fira sin sons överlevnad. Radagast drömde återigen om fullmånen. Han gick genom väldiga grå hallar och följde ljudet av ett spädbarn som grät. Han skyndade sig in i en barnkammare där lille Krilljon låg och grät i sin vagga. En av prästinnorna från hans sjukstuga skyndade fram och tog upp barnet för att trösta honom. Men när hon vände sig om emot Radagast så såg han hur det istället var mångudinnan. Hon log ondskefullt mot honom och höjde hånskrattade Krilljon i luften samtidigt som hon dansade runt Radagast innan både hon och barnet smälte bort i skuggorna.