I skuggan av Trakorien

Radagast strövade genom ett kargt stenlandskap. Fullmånen kastade obehagliga skuggor mot de kantiga klipporna, som trots stillheten såg levande ut. Animisten började springa. Han kände hur månskenet brände mot hans hud och hur den olycksbådande månen förföljde honom. Plötsligt fanns ingenstans att fly. Han kände hur han fattade eld och hur hela världen brann. Han vaknade med ett ryck.

Han befann sig åter på träskpråmen där Melobin, Ulvric och Molte redan var vakna, då de påfrestande kråkbromsarna hade fört oljud hela natten. Morgonljuset hade sakta börjat tränga fram genom den tunga dimman och man visste inte längre åt vilket håll man färdades. Ulvric märkte nöjd hur han glömt kvar en pilbåge och ett rep i båten och lyckades efter ett tag fånga en stor fisk. Radagast, som undertiden besvärjt Melobins skador lät fisken stekas över en frambefalld flamma  och snart åt man en rejäl frukost. Mellan tuggorna passade Molte på att berätta hur hans sällskap från början haft två träskbåtar men hur de kommit ifrån varandra i dimman strax innan incidenten i Luvena-templet. Vilket öde hade egentligen drabbat den andra båten?

På förmiddagen skingrades dimman en aning och framför båten öppnade sig en lagun omgärdad av tät vass. En bit längre fram kunde man se en liten holme och på håll hördes tjattrande tillrop från några varelser som simmade runt i det klara vattnet. Strax dök en äldre kvinnovarelse upp vid båtens långsida och presenterade sig som Grindeskinn - träskfolkets äldste. Hon log vänligt och nickade när Melobin frågade om den blåtandade sumpulken åt Perrima. Häxkarln Sardimon var rätt person att fråga om fisken och efter lite köpslående där Melobin lämnat ifrån sig en kedja från Luvenatemplets fångcell kunde hon berätta att Sardimon brukade hålla till borta på holmen. Melobin sken upp och sällskapet rodde snabbt fram för att tala med mannen. Det visade sig dock att holmen var övergiven så när som på ett litet träd. Melobin vände sig om mot Grindskinn som simmat efter båten. På träskkvinnans tjatter förstod han att han var tvungen att erbjuda mer handel för att få veta när mannen skulle dyka upp. Lyckligtvis var träskfolket i behov av en läkeman då en av byborna blivit skadad vid en jakt och efter att Melobin gjort sitt bästa för att hela träskmannen så fick han veta att Sardimon brukade dyka upp nattetid och att han inte var intresserad av materiella ting, men att den som för honom skildrade en intressant berättelse kunde vänta sig en gentjänst.

Samma kväll hade sällskapet ätit ännu en måltid som denna gång inhandlats av Molte som bytt till sig fisk mot sin oljelampa.  Melobin valde till skillnad från de övriga att spendera tiden på holmen och kände nästan att stämningen blivit lite behaglig sen det visat sig att kråkbromsarna skydde lagunen. Från den stjärnklara nattskyn dök det plötsligt ner en ljuspälsad rovfågel som landade på holmen och strax förvandlade sig till en gammal man som slog sig ner och såg upp emot stjärnorna. Han brydde sig varken om Melobins hälsningsfraser eller hans förklaring till varför han behövde den blåtandade sumpulken, utan fortsatte bara blicka upp mot de skimrande himlastenarna. Melobin mindes då plötsligt vad Grindeskinn sagt om häxkarlens sinnelag och började istället förtälja sin och sina vänners resa i Hymbergonds avgrundsdjup där man jagats av både vättar och okända odjur men med Kmordas hjälp till sist lyckats undkomma och fly via den heliga källan i guden Enkis kapell. Den gamla häxkarlen hade för en stund gripits av isdruidens berättelse och när denne avrundade sin skildring log han och lovade att han skulle uppfylla Melobins önskan. Strax därefter förvandlade han sig åter till rovfågel och försvann ut i mörkret för att snart återvända med ett exemplar av den sökta sumpulken. Rovfågeln släppte av den sprattlande fisken på holmen innan den gav till ett gällt läte som avsked och försvann.

Den natten drömde Radagast att han såg fullmånen igen. Han vandrade ner för ödsliga gator i en stad då hans väg korsades av ett begravningståg. Han vände sig hastigt om, som om någon rört vid hans axel och befann sig plötsligt på en begravningsplats där han såg sig själv stå gråtande vid en grav. På avstånd såg han gudinnan Luvena dansa hånskrattande mellan gravstenarna. Han vaknade med ett ryck. Vad försökte drömspelet säga honom och hade innehållet med hans snedsteg i Luvenatemplet att göra?

Följande morgon fortsatte den vilsna färden och vid dagens mitt nådde man fram till en större ö med en synlig brygga mellan vassruggarna där några barn stod och vinkade. Bortom bryggan syntes en jordvall med palissad av spetsat pålverk och bakom den skymtades ett vakttorn med den trakoriska fanan hissad. Ulvric gick iland och förtöjde båten samtidigt som man kunde noterade ytterligare några båtar.



Molte presenterade sig för barnen som mest flamsade runt men sprang iväg så fort en ståtlig man med två följeslagare kom ut genom en bastant port i vallen. Utan att presentera sig närmare glodde han buttert på sällskapet och sade med brysk röst åt dem att genast ge sig av. "Rövare och skurkar klarar vi oss utan!" muttrade han. Melobin gick genast till mothugg och efter ett kort meningsutbyte gick det upp för honom att prästerna från templet varit här och förvarnat om några rövare som skövlat deras tempel och som stämde med sällskapets beskrivning. Melobin ilsknade till inombords. De usla måndyrkarna hade alltså inte gett upp jakten trots allt. Isdruiden samlade sig och berättade sedan hur det i själva verket var månprästerna som berövat sällskapet sin utrustning och hur de fängslats för att bli offrade till den blodtörstiga mångudinnan. Byäldsten lyssnade förvånat på redogörelsen och insåg därefter sitt misstag då han konstaterade att de resande faktiskt var klent utrustade och relativt obeväpnade. Han ursäktade sig och menade att man givetvis skulle tillåta främlingarna att handla i byn men att de måste ha lämnat byn innan kvällen då ingen utomstående fick vistas innanför vallen nattetid. Molte nickade och presenterade sig vilket fick byäldsten att häpna, då släkten Da Melse var lika omtalad för sin rikedom som för den mördade prokuratorn Gottard i den förlorade nyhamnen Arhem. Byäldsten som hette Jalgus berättade att tempelfolket dykt upp tidigare samma morgon och bestod av en präst med dresserad mustelon och tre tempelvakter. Radagast förklarade att man under omständigheterna inte hade något att handla med men erbjöd istället att hjälpa till om byborna led av sjukdomar eller skador. Jalgus sken upp och slet med sig Radagast mot en större byggnad mitt i byn där han förklarade att hans obotligt sjuke son låg för döden. Animisten synade den unge mannen vars kropp var täckt av frätande och pulserande brännskador. Jalgus berättade sorgset hur sonen i sin ungdomliga nyfikenhet blivit bränd av draken Nemisyx flammor och hur de skador som från början inte såg så allvarliga ut nu spridit sig över större delen av kroppen. Radagast bad samtliga i rummet att träda åt sidan samtidigt som han välsignade Tigwalvans läkande krafter och lät heligt ljus strömma ut genom hans händer och genom den sönderbrända kroppen som genom ett under tillfrisknade och återställdes. Den chockade byäldsten föll på knä vid animisten och tackade honom så tårarna sprutade. Animisten fick då syn på en fängslad kvinna som satt skärrad i ett hörn och undrade vem hon var. Jalgus berättade skamsen att han beordrat sina män att söka rätt på skeckerfolket som hade ett rykte om sig att vara duktiga läkemän. Något hade gått snett under uppdraget för när männen fann en ensam skeckerkvinna började hon skrika. De fick då panik och rövade istället bort henne. Radagast undrade om han kunde få föra med sig kvinnan, vilket Jalgus accepterade tacksamt istället för att se det som en gentjänst. Han förklarade dock att kvinnan inte behärskade språket och hade svårt att göra sig förstådd i största allmänhet. Radagast log mot kvinnan som svarade med en dyster och likgiltig blick. Han hoppades att hon trots allt skulle vara lösningen till att finna den eftersökta växten. Animisten skulle just föra med sig kvinnan tillbaka till de övriga när vaktposten rapporterade om en ankommande båt. Precis som Radagast befarat var det måndyrkarna från Luvena som återvänt i sin jakt på sällskapet. Radagast vände sig till Jalgus och frågade om man kunde räkna med bybornas stöd men denne förklarade att byn bestod av handelsmän och inga riktiga krigare. Han lovade dock att hans son skulle bistå om det blev strid. Ulvric fick låna ett svärt i smedjan och störtade ut genom porten tillsammans med Jalgus son Jovynos. Därute hade Luvenaprästen, tempelvakterna och den dresserade mustelonen just kommit upp på bryggan. Månprästen synade byn och ropade åt byns vaktpost om denne sett rövarna som skändat deras tempel men fick i nästa sekund se Melobin dyka upp i porten och svara att de enda rövarna som fanns i sikte var de själva och att han krävde att man skulle få sina tillhörigheter tillbaka. Månprästen log ett kyligt leende och ignorerade Melobins påhopp. Han tog istället ett steg framåt och förkunnade att ingen skulle komma till skada och att Luvena skulle förlåta deras hädelser, om de överlämnade sig frivilligt. Till svar fick måndyrkarna en eldstråle som kom stormande ner från jordvallen där Radagast stod. En av tempelvakterna träffades och smälte skrikande samman till en oigenkännlig hög av aska, ben och metall. Månprästen insåg att man tackat nej till Luvenas generösa anbud och släppte genast lös mustelonen samtidigt som de två kvarvarande tempelvakterna drog sina svärd. Melobin och Molte som stod i porten rusade panikslagna in och slog igen den bakom sig vilket lämnade Ulvric och Jovynos kvar på utsidan. Striden blev våldsam men efter att ha mottagit flera våldsamma hugg lyckades Ulvric och Jovynos ändå döda den ene vakten medan Radagast från murkrönet svepte in mustelonen i eld så att den gnyende föll ihop. Den siste tempelvakten flydde men hanns upp av den tappre Ulvric som slog honom till marken. Månprästen som såg hur striden gått förlorad hoppade fegt ner i sin träskbåt och rodde iväg utan att så mycket som se sig om efter sin övermannade väpnare. Striden var vunnen. Ulvric och Jovynos släpade med den tillfångatagne tempelvakten in i byn där han omgående slogs i bojor. Undertiden vågade sig Molte fram och plockade åt sig den döde tempelvaktens pilbåge. Ulvric förbannade morrande sin girige vapenbroders feghet men nöjde sig med den dödes svärd. Melobin var så snabbt framme och läkte den skadade tempelvakten att han glömde hjälpa sina egna sårade vänner. Radagast besvärjde istället de båda vännerna och ursäktade Melobins beteende med att tempelvakten var viktig om man skulle hitta vägen tillbaka till templet. Man skulle just släpa undan de döda kropparna då vaktposten på nytt ropade om en ankommande båt. Var det månprästen som redan hämtat förstärkning? Ulvric och Molte drog åter sina svärd och såg en båt med fyra män nå fram till bryggan. Till allas förvåning skrattade Molte till och rusade fram till männen där han omfamnade en av dem. Det visade sig vara Serego da Moherra och dennes följeslagare som Molte tappat bort i dimman. Ulvric sänkte misstänksamt sitt svärd igen. Var det här sällskapet verkligen några att lita på?

Efter att alla hälsat och man slagit sig ner vid ett bord på byns taverna berättade Serego hur han fått höra att det skulle finnas en drake någonstans i träsket. Att få med sig ett drakhuvud hem som trofé att hänga på Moherras släktgård var det enda han kunde tänka på. Molte berättade att han själv skulle återvända med de övriga för att hämnas på måndyrkarna i Luvenas tempel som både stulit hans utrustning och offrat de män han haft med sig på färden. Serego sken upp och menade att man gärna slog följe för att utkräva hämnden på de blodtörstiga månprästerna om man först hjälptes åt med drakjakten. Molte nickade men blev genast avklippt av Melobin som minsann hade mött draken Blatifagus på Marjura och visste vad en sådan best kunde ställa till med. Serego viftade genast bort varningen och menade att "det som blöda kan, kan ock dö!".  Melobin förklarade då att byäldstens son Jovynos varit nära döden då drakeldens spyor spred sitt gift över den brände, men Serego ryckte mest på axlarna och menade att den brände minsann såg ovanligt frisk ut för att ha råkat ut för något sådant. Melobin suckade tungt. Hur skulle han få den dumstridige adelsynglingen att förstå den totala livsfaran i att jaga drake? Han insåg samtidigt att han själv endast behövde medverka som läkekunnig och att man skulle må bättre av att komma många till måntemplet. Amuletten ville han ju för allt i världen inte lämna bakom sig. Slutligen nickade Melobin instämmande. "Jag följer med!". Radagast som tyst suttit och lyssnat till den befängda diskussionen skakade bara på huvudet och gick sin väg. Aldrig trodde han att Melobin skulle acceptera ett så dåraktigt erbjudande. Han kunde ju på nära håll vittna om Jovynos fruktansvärda brännskador och hade till skillnad från isdruiden även sett vad Blatifagus gjort med Arn Dunkelbrinks anlete. Animistens känslor slet honom åt alla håll. Skulle han neka sina vänner hjälp bara för att det betydde livsfara? Var deras vänskap inte mer värd än så? Skulle han orka hålla fast vid sin tro på att alltid stå på de svagas sida? Han muttrade för sig själv. Jo, så fick det bli även den här gången.  

Några timmar senare hade alla lagt sig efter att Jalgus bjudit på middag för att fira sin sons överlevnad. Radagast drömde återigen om fullmånen. Han gick genom väldiga grå hallar och följde ljudet av ett spädbarn som grät. Han skyndade sig in i en barnkammare där lille Krilljon låg och grät i sin vagga. En av prästinnorna från hans sjukstuga skyndade fram och tog upp barnet för att trösta honom. Men när hon vände sig om emot Radagast så såg han hur det istället var mångudinnan. Hon log ondskefullt mot honom och höjde hånskrattade Krilljon i luften samtidigt som hon dansade runt Radagast innan både hon och barnet smälte bort i skuggorna.