Ett dystert avsked
Radagast och de andra gjorde en inventering på sin utrustning samtidigt som Dyrgil gick till en av HOXOH´s bättre rustmästare och beställde en helrustning inför det fortsatta äventyret. Efter att ha spenderat några dagar hos Mäster Frostmåne i väntan på att rustningen skulle vara färdigställd var alla utvilade och tog åter farväl av sin givmilde värd och uppdragsgivare.
Resan mot Faa förflöt utan några nämnvärda incidenter och redan på avstånd från byn såg man den väldiga svamphärvan resa sig mot Kargoms gråsvarta berg i väst. Längs vägen hörde man snart hyperermunkar sjunga lovsånger för att hålla Eniaken i schack eftersom det är deras plikt att skydda övriga ön från ondskan i grannlandet. Väl framme vid hyperermunkarnas kloster i byn blev man vänligt mottagna av äldstebroder Calafus, som Radagast och Dyrgil lära känna vid sitt förra besök i Faa. Sällskapet bjöds nu på kvällsvard bestående av handplockad örtsoppa och ett välsmakande bröd som för kvällen stillade deras hunger. Under middagen berättat Calafus att främligen som de för någon vecka sedan lämnade i sjukstugan nyligen tillfrisknat och lämnat klostret. "Han måste sitta på ett gudagott läkeskinn för att ha överlevt så fasansfulla brännsår" tillade Calafus och berättar även att när han frågat främligen, vars namn var Arn, om vart han färdades så sluddrade han fram "åt den fördömda drakuslingen Blatifagus".
Efter avslutad måltid tog Radagast fram kartbiten man funnit i Fontra Cilors palats och förklarade att man sökte den markerade platsen på kartan. Calafus fick genast oro i blicken och förklarar att man för att lyckas med det var tvungna att färdas bortom den väldiga Gremskporten. När man nu började ställa frågor om porten minns Calafus mycket väl en man som för några dagar sedan passerade porten med hjälp av sigill undertecknat hertigen av Fontra Cilor. Gruppen förstod nu att Jhildarint flytt till Kargom och att de måste fortsätta jakten dit för att finna honom och förhoppningvis även den sökta dolken. När Radagast förklarat att den ondskefulle magikern måste stoppas kände sig munkäldsten plötsligt generad över att ha släppt honom genom porten utan någon större ansträngning och han gav därmed sitt godkännande till att porten åter skulle öppnas nästkommande morgon för sällskapets räkning.
Följande morgon samlades man tidigt och Radagast bestämde sig samtidigt för att lämna delar av sina ägodelar i klostrets förvar. Efter att hyperermunkarna intagit diverse försvarsställningar från de okända faror som besatt portens motsatta sida öppnade man slutligen den enorma skyddsanordningen. Ett kompakt mörket väntade i den väldiga gången och Radagast var snabb att tända en fackla när porten sakta gick igen med ett dån bakom dem. Ljudet ekade sedan vidare genom den tunnel de nu färdades genom till fots.
Vandringen gick långsamt genom mörkret (för alla utom Dyrgil som såg perfekt med sin medfödda mörkersyn) och då och då hördes droppande ljud som förstärktes av den ekande gången. Här och var kastade facklorna reflektioner på grottväggen och i skrymslen och vrår sågs små små ögon stirra nyfiket på de förbipasserande. Efter att ha färdats i vad som verkade vara oändliga antal timmar utan att finna ett slut på tunneln förbannade man nu att man aldrig fråga munkarna om vandringens längd. Trötta och hungriga beslutade man sig slutligen för att slå läger (trots tvekande från flera i sällskapet). En efter en turades man om att hålla vakt och när det slutligen blev Dyrgils tur hörde han halvvägs genom sitt pass ett svagt viskande. Utan ett ljud väckte dvärgen de sovande och gjorde tecken mot det klippblock som döljde de viskande. När Dyrgil smög närmare såg han tre små magra varelser med långsmalt huvud och rödaktiga ögon som uppenbarligen förde en hetsig diskussion över något. När Jhildarint plötsligt närmade sig bakom honom med facklan i högsta hugg flydde varelserna med vilda skrik bort i gången. Utan att ödsla mer av sin sömn sov man ytterligare några timmar innan man gav sig iväg på återstoden av vandringen genom tunneln.
Det var eftermiddag när sällskapet slutligen såg dunkelt dagsljus från en öppning i det som antogs vara slutet på tunneln. Känslan över att äntligen komma ut i det fria var befriande för alla utom Dyrgil som trivdes minst lika bra inne i bergets mörker. Nu blickade man istället ut över ett dystert klipplandskap av karga gråbruna berg där solens strålar knappt nådde ner i de djupa dalsänkorna. Med hjälp av kartbiten orienterade sig Morgain utan större problem på den stig som delade sig både en och flera gånger innan man slutligen skymtade en grottöppning i en närliggande bergvägg. Öppningen till grottan skymdes till största del av en nedblodad djurhud som troligtvis användes som vindskydd och för att hålla värmen. I nästa sekund hade Morgain fångat upp spår som dröjt sig kvar i det leriga underlaget. "Ulvar, minst två av dem!" viskade han till de andra och pekar på spår som ledde både till och från grottöppningen. Smygandes förflyttande man sig nu till grottans öppning och i en blixtsnabb manöver ryckte Morgain upp skynket samtidigt som Dyrgil, med yxan i högsta hugg tog några försiktiga steg in i grottan som för tillfället var tom. Lukten från avföring och flera kedjor och rep i grottans väggar skvallrade om att invånarna nog höll sina ulvar kopplade här när de inte var ute på jakt. En bit längre in i grottan överraskades Dyrgil av två figurer, liknande de han mött i tunneln tidigare under natten. En vild strid utbröt där Dyrgil trots sin skyddande rustning fick ett djupt sår i ena armen innan han och Morgain lyckades ta livet av motståndarna. Radagast som nu ville bidra genom att plåstra om Dyrgils arm misslyckades ännu en gång så grovt att hans magi snedtände och han föll således medvetslös till marken.
Efter att ha bäddat ner Radagast i en av sovfällarna som Morgain funnit på golvet såg man sig omkring igen. I grottans bortre vägg skymtades en massiv trädörr med vaktlucka. Dyrgil, Krilljon och Morgain diskuterade en stund utan att komma på någon bra lösning. Dyrgil begav sig istället ut för att hålla utkik vid grottans utgång medan Morgain tröttnat och bestämde sig för att slå in dörren. Med ett lagom språng och en perfekt tackling brakade han därefter genom dörren och in över ett bord där två intet ont anande vakter nyss spelat kort. Vakterna drog sina vapen och strax var striden igång. Några hugg senare hade Krilljon och Morgain lyckats fälla den ene vakten när Dyrgil kom springande och med full kraft satte yxan i den kvarvarande vakten. Morgain har under striden fått ett djupt svärdshugg i bröstkorgen men eftersom Radagast nu vaknat upp lade han snabbt om såret. Vakternas döda kroppar var klädda i mörka kåpor som Krilljon och Morgain klädde sig i och de öppnade sedan dörren från vaktrummet som ledde vidare in i en korridor huggen direkt ur berget med fem nya dörrar. Morgain smög in och avslutade livet för de två som sov i det första av två (i övrigt tomma) rum. Från tredje rummet hörde Morgain snyftningar när han lade örat mot dörren. Att döma av dörrens metallbeslag var detta troligtvis en fångcell och man bestämde sig för att avvakta med att öppna den tills man genomsökt de två sista dörrarna.
Morgain lade örat mot korridorens näst sista dörr och lyssnade längre. "Jag hör bubblande men jag kan inte bestämma mig för ifall det är vatten eller inte" viskade han till sina något förbryllade kumpaner. "hurså?" svarade Radagast och öppnade dörren försiktigt. Rummet de tittade in i innehöll en bänk fylld av rör, burkar, kolvar och kärl. I en bokhylla fann Morgain boken "Berg & Grottor" som han fann intressant nog att plocka med sig. I ett litet kemiförråd som låg i anslutning till rummet fann man också mängder av elixir i olika färger av vilka man plockade med sig ett antal med intressanta etiketter.
När Morgain lade örat mot den sista och kvarvarande dörren öppnades den helt plötsligt och en förvånad Jhildarint mötte dem i öppningen. Hans häpna ansiktsuttryck förbyttes strax i gränslös vrede samtidigt som Morgain försökte slita tag i honom. Radagast började med hjälp av vindpilar att beskjuta fienden som svarade med att kasta blixar på både honom och Morgain. En kraftfull blixt träffade Radagast så allvarligt att hans högra hand fullständigt förkolnade precis innan Morgain gav den onde trollkarlen ett dödande hugg.
Efter att sällskapet gjort vad de kunnat för att läka Radagast förstörda högerhand konstaterade man att skadan behövde mycket kraftigare ritualer än vad man själv bar på. En oroad Radagast manade (trots sitt fysiska nederlag) ändå sällskapet att undersöka rummet bakom den dörr där Jhildarint nyss blivit dräpt. På ett litet altare fann man nu äntligen den dolk man varit på jakt efter den senaste tiden. Ingen i sällskapet var speciellt pigga på att stanna i detta råtthål utan bestämde sig för att snarast återvända till vänligare trakter. På vägen ut öppnade man även celldörren man tidigare valt att vänta med och fann där den vettskrämda och tatuerade kargomitkvinnan Didra som blivit tillfångatagen för några dagar sedan. När man förklarade för Didra att man kommit för att rädda henne blev hon evigt tacksam och kramade om dem alla innan hon tog farväl för att återvända till sin hemby.
Med Morgain i spetsen försökte man nu finna rätt stigar tillbaka till tunneln under Eniaken. Detta visade sig svårare än man trott och efter några osäkra vägval bad Morgain om att få bli lämnad ifred en stund. På avstånd hörde man honom prata för sig själv och en stund senare ropar han plötsligt till och efter det var hans vägvisning på något oförklarligt sätt glasklar.
På samma sätt som på ditvägen blev sällskapet nu tvungna att slå läger i tunneln. Denna gång slutade inte fullt lika fredligt och under Dyrgils vakthållning klövs plötsligt tystnaden av ett skräckinjagande ylande och ur skuggorna galopperade två knotiga varelser med grön hud och smala ögon ridande på varsinn svartpälsad best med glödande röda ögon och blixtrande huggtänder. Sällskapet var inom loppet av några sekunder på fötter och Dyrgil sänkte den förste besten med ett kraftigt yxhugg. Varelsen på ryggen föll av men lyckades ändå dela ut ett hugg mot Dyrgil som gjorde att han tappade sin yxa. Morgain och Krilljon kämpade samtidigt mot den andre ryttaren och lyckades till sist dräpa både honom och riddjuret med pilar och hugg. Den skadade Dyrgil lyckades med en sista ansträngning döda den sista motståndaren med ett välriktat slag som drev varelsens käkben upp i hjärnan och han avled sekunden senare.
Stridens hetta hade gjort alla i gruppen klarvakna och man bestämde sig för att utnyttja situationen till att snarast möjligt lämna detta helveteshål. Många timmar senare och märkbart utslagna av trötthet siktade man äntligen baksidan av den väldiga Gremskporten. En avtalad knacknings-kombination senare öppnades så de båda dörrarna och efter att ha blivit välkomnade tillbaka från hemskheterna i Kargom läkte Calafus under några dagar alla i gruppen inklusive Radagasts förkolnade hand som fortsättningsvis endast visade några påminnande ärr från händelsen.
När dagar gått och man åter kände sig redo fortsatte den triumferande hemvägen till HOXOH där sällskapet togs emot av en överlycklig Frostmåne. Hans ögon formligen strålade när Radagast räckte fram den för uppdraget sökta dolken. Alla i gruppen belönades först med en fantastisk middag där alla skrattade och hade trevligt. Senare under kvällen blev gruppen erbjudna att tillsammans med Frostmåne planera för den arkeologiska expedition som förhoppningsvis dolken skulle kunna leda dem in på. Långt om länge kröp var och en in på sitt rum för en god natts sömn och med lättat sinne över att äntligen ha avslutat detta krävande uppdrag. Dyrgils tankar vandrade kring Thurolf och det faktum att han inte kunde dela segerfesten. I nästa stund somnade han in i en välförtjänt natts vila.
Radagast vaknade panikslagen ur en mardröm som han i nästa sekund inte minns. Efter att ha torkat svettpärlorna och lugnat sig en stund satt ändå känslan kvar. Utan att kunna sätta fingret på det så verkade allt inte stå rätt till. Han klädde sig enkelt och smög uppför trappan till Frostmånes sovkammare där han knackade försiktigt på dörren. Hans magkänsla blev nu starkare och pulsen börjar så hårdare. "Mäster Frostmåne" sade han försiktigt samtidigt som han lät dörren glida upp. Genom rummets fönster lyste månljuset in och träffar den fasansfulla konturen av en manskropp med halsen hängande i en snara från taket. Radagast kunde inte hejda sig utan skrek ut "NEEEJ!" och rusade fram till kroppen. Inom några sekunder var gruppen samlad och fortast möjligt skar man ner den döde Frostmåne från snaran. Förutom den omkullvälta stolen som troligtvis använts för att iscensätta självmordet såg rummet ut att vara i sin ordning. På rummets skrivbänk fann man dolken samt ett avskedsbrev som löd:
Mina kära vänner
Den glädje jag ikväll känt över att tillsammans med Er söka hemligheterna i Cruri´s fornrike förbyttes så plötsligt till kolsvart sorg. Att avsluta mitt liv här visade sig vara min enda utväg eftersom ödet hänsynslöst beslutat sig för att besudla mig med en obeskrivlig ondska.
Jag vill att ni glömmer allt jag berättat för er om fornriket och att ni håller dolken gömd så ni kan fortsätta era liv i ovetskap utan att blicka tillbaka på detta sorgsna minne.
Det var en skärrad grupp som avslutade brevet och nu tittade oförstående på varandra. "Varför?" mumlade gång på gång en märkbart tagen Radagast samtidigt som han slog händerna för sitt sorgsna ansikte. "Varför?"
Resan mot Faa förflöt utan några nämnvärda incidenter och redan på avstånd från byn såg man den väldiga svamphärvan resa sig mot Kargoms gråsvarta berg i väst. Längs vägen hörde man snart hyperermunkar sjunga lovsånger för att hålla Eniaken i schack eftersom det är deras plikt att skydda övriga ön från ondskan i grannlandet. Väl framme vid hyperermunkarnas kloster i byn blev man vänligt mottagna av äldstebroder Calafus, som Radagast och Dyrgil lära känna vid sitt förra besök i Faa. Sällskapet bjöds nu på kvällsvard bestående av handplockad örtsoppa och ett välsmakande bröd som för kvällen stillade deras hunger. Under middagen berättat Calafus att främligen som de för någon vecka sedan lämnade i sjukstugan nyligen tillfrisknat och lämnat klostret. "Han måste sitta på ett gudagott läkeskinn för att ha överlevt så fasansfulla brännsår" tillade Calafus och berättar även att när han frågat främligen, vars namn var Arn, om vart han färdades så sluddrade han fram "åt den fördömda drakuslingen Blatifagus".
Efter avslutad måltid tog Radagast fram kartbiten man funnit i Fontra Cilors palats och förklarade att man sökte den markerade platsen på kartan. Calafus fick genast oro i blicken och förklarar att man för att lyckas med det var tvungna att färdas bortom den väldiga Gremskporten. När man nu började ställa frågor om porten minns Calafus mycket väl en man som för några dagar sedan passerade porten med hjälp av sigill undertecknat hertigen av Fontra Cilor. Gruppen förstod nu att Jhildarint flytt till Kargom och att de måste fortsätta jakten dit för att finna honom och förhoppningvis även den sökta dolken. När Radagast förklarat att den ondskefulle magikern måste stoppas kände sig munkäldsten plötsligt generad över att ha släppt honom genom porten utan någon större ansträngning och han gav därmed sitt godkännande till att porten åter skulle öppnas nästkommande morgon för sällskapets räkning.
Följande morgon samlades man tidigt och Radagast bestämde sig samtidigt för att lämna delar av sina ägodelar i klostrets förvar. Efter att hyperermunkarna intagit diverse försvarsställningar från de okända faror som besatt portens motsatta sida öppnade man slutligen den enorma skyddsanordningen. Ett kompakt mörket väntade i den väldiga gången och Radagast var snabb att tända en fackla när porten sakta gick igen med ett dån bakom dem. Ljudet ekade sedan vidare genom den tunnel de nu färdades genom till fots.
Vandringen gick långsamt genom mörkret (för alla utom Dyrgil som såg perfekt med sin medfödda mörkersyn) och då och då hördes droppande ljud som förstärktes av den ekande gången. Här och var kastade facklorna reflektioner på grottväggen och i skrymslen och vrår sågs små små ögon stirra nyfiket på de förbipasserande. Efter att ha färdats i vad som verkade vara oändliga antal timmar utan att finna ett slut på tunneln förbannade man nu att man aldrig fråga munkarna om vandringens längd. Trötta och hungriga beslutade man sig slutligen för att slå läger (trots tvekande från flera i sällskapet). En efter en turades man om att hålla vakt och när det slutligen blev Dyrgils tur hörde han halvvägs genom sitt pass ett svagt viskande. Utan ett ljud väckte dvärgen de sovande och gjorde tecken mot det klippblock som döljde de viskande. När Dyrgil smög närmare såg han tre små magra varelser med långsmalt huvud och rödaktiga ögon som uppenbarligen förde en hetsig diskussion över något. När Jhildarint plötsligt närmade sig bakom honom med facklan i högsta hugg flydde varelserna med vilda skrik bort i gången. Utan att ödsla mer av sin sömn sov man ytterligare några timmar innan man gav sig iväg på återstoden av vandringen genom tunneln.
Det var eftermiddag när sällskapet slutligen såg dunkelt dagsljus från en öppning i det som antogs vara slutet på tunneln. Känslan över att äntligen komma ut i det fria var befriande för alla utom Dyrgil som trivdes minst lika bra inne i bergets mörker. Nu blickade man istället ut över ett dystert klipplandskap av karga gråbruna berg där solens strålar knappt nådde ner i de djupa dalsänkorna. Med hjälp av kartbiten orienterade sig Morgain utan större problem på den stig som delade sig både en och flera gånger innan man slutligen skymtade en grottöppning i en närliggande bergvägg. Öppningen till grottan skymdes till största del av en nedblodad djurhud som troligtvis användes som vindskydd och för att hålla värmen. I nästa sekund hade Morgain fångat upp spår som dröjt sig kvar i det leriga underlaget. "Ulvar, minst två av dem!" viskade han till de andra och pekar på spår som ledde både till och från grottöppningen. Smygandes förflyttande man sig nu till grottans öppning och i en blixtsnabb manöver ryckte Morgain upp skynket samtidigt som Dyrgil, med yxan i högsta hugg tog några försiktiga steg in i grottan som för tillfället var tom. Lukten från avföring och flera kedjor och rep i grottans väggar skvallrade om att invånarna nog höll sina ulvar kopplade här när de inte var ute på jakt. En bit längre in i grottan överraskades Dyrgil av två figurer, liknande de han mött i tunneln tidigare under natten. En vild strid utbröt där Dyrgil trots sin skyddande rustning fick ett djupt sår i ena armen innan han och Morgain lyckades ta livet av motståndarna. Radagast som nu ville bidra genom att plåstra om Dyrgils arm misslyckades ännu en gång så grovt att hans magi snedtände och han föll således medvetslös till marken.
Efter att ha bäddat ner Radagast i en av sovfällarna som Morgain funnit på golvet såg man sig omkring igen. I grottans bortre vägg skymtades en massiv trädörr med vaktlucka. Dyrgil, Krilljon och Morgain diskuterade en stund utan att komma på någon bra lösning. Dyrgil begav sig istället ut för att hålla utkik vid grottans utgång medan Morgain tröttnat och bestämde sig för att slå in dörren. Med ett lagom språng och en perfekt tackling brakade han därefter genom dörren och in över ett bord där två intet ont anande vakter nyss spelat kort. Vakterna drog sina vapen och strax var striden igång. Några hugg senare hade Krilljon och Morgain lyckats fälla den ene vakten när Dyrgil kom springande och med full kraft satte yxan i den kvarvarande vakten. Morgain har under striden fått ett djupt svärdshugg i bröstkorgen men eftersom Radagast nu vaknat upp lade han snabbt om såret. Vakternas döda kroppar var klädda i mörka kåpor som Krilljon och Morgain klädde sig i och de öppnade sedan dörren från vaktrummet som ledde vidare in i en korridor huggen direkt ur berget med fem nya dörrar. Morgain smög in och avslutade livet för de två som sov i det första av två (i övrigt tomma) rum. Från tredje rummet hörde Morgain snyftningar när han lade örat mot dörren. Att döma av dörrens metallbeslag var detta troligtvis en fångcell och man bestämde sig för att avvakta med att öppna den tills man genomsökt de två sista dörrarna.
Morgain lade örat mot korridorens näst sista dörr och lyssnade längre. "Jag hör bubblande men jag kan inte bestämma mig för ifall det är vatten eller inte" viskade han till sina något förbryllade kumpaner. "hurså?" svarade Radagast och öppnade dörren försiktigt. Rummet de tittade in i innehöll en bänk fylld av rör, burkar, kolvar och kärl. I en bokhylla fann Morgain boken "Berg & Grottor" som han fann intressant nog att plocka med sig. I ett litet kemiförråd som låg i anslutning till rummet fann man också mängder av elixir i olika färger av vilka man plockade med sig ett antal med intressanta etiketter.
När Morgain lade örat mot den sista och kvarvarande dörren öppnades den helt plötsligt och en förvånad Jhildarint mötte dem i öppningen. Hans häpna ansiktsuttryck förbyttes strax i gränslös vrede samtidigt som Morgain försökte slita tag i honom. Radagast började med hjälp av vindpilar att beskjuta fienden som svarade med att kasta blixar på både honom och Morgain. En kraftfull blixt träffade Radagast så allvarligt att hans högra hand fullständigt förkolnade precis innan Morgain gav den onde trollkarlen ett dödande hugg.
Efter att sällskapet gjort vad de kunnat för att läka Radagast förstörda högerhand konstaterade man att skadan behövde mycket kraftigare ritualer än vad man själv bar på. En oroad Radagast manade (trots sitt fysiska nederlag) ändå sällskapet att undersöka rummet bakom den dörr där Jhildarint nyss blivit dräpt. På ett litet altare fann man nu äntligen den dolk man varit på jakt efter den senaste tiden. Ingen i sällskapet var speciellt pigga på att stanna i detta råtthål utan bestämde sig för att snarast återvända till vänligare trakter. På vägen ut öppnade man även celldörren man tidigare valt att vänta med och fann där den vettskrämda och tatuerade kargomitkvinnan Didra som blivit tillfångatagen för några dagar sedan. När man förklarade för Didra att man kommit för att rädda henne blev hon evigt tacksam och kramade om dem alla innan hon tog farväl för att återvända till sin hemby.
Med Morgain i spetsen försökte man nu finna rätt stigar tillbaka till tunneln under Eniaken. Detta visade sig svårare än man trott och efter några osäkra vägval bad Morgain om att få bli lämnad ifred en stund. På avstånd hörde man honom prata för sig själv och en stund senare ropar han plötsligt till och efter det var hans vägvisning på något oförklarligt sätt glasklar.
På samma sätt som på ditvägen blev sällskapet nu tvungna att slå läger i tunneln. Denna gång slutade inte fullt lika fredligt och under Dyrgils vakthållning klövs plötsligt tystnaden av ett skräckinjagande ylande och ur skuggorna galopperade två knotiga varelser med grön hud och smala ögon ridande på varsinn svartpälsad best med glödande röda ögon och blixtrande huggtänder. Sällskapet var inom loppet av några sekunder på fötter och Dyrgil sänkte den förste besten med ett kraftigt yxhugg. Varelsen på ryggen föll av men lyckades ändå dela ut ett hugg mot Dyrgil som gjorde att han tappade sin yxa. Morgain och Krilljon kämpade samtidigt mot den andre ryttaren och lyckades till sist dräpa både honom och riddjuret med pilar och hugg. Den skadade Dyrgil lyckades med en sista ansträngning döda den sista motståndaren med ett välriktat slag som drev varelsens käkben upp i hjärnan och han avled sekunden senare.
Stridens hetta hade gjort alla i gruppen klarvakna och man bestämde sig för att utnyttja situationen till att snarast möjligt lämna detta helveteshål. Många timmar senare och märkbart utslagna av trötthet siktade man äntligen baksidan av den väldiga Gremskporten. En avtalad knacknings-kombination senare öppnades så de båda dörrarna och efter att ha blivit välkomnade tillbaka från hemskheterna i Kargom läkte Calafus under några dagar alla i gruppen inklusive Radagasts förkolnade hand som fortsättningsvis endast visade några påminnande ärr från händelsen.
När dagar gått och man åter kände sig redo fortsatte den triumferande hemvägen till HOXOH där sällskapet togs emot av en överlycklig Frostmåne. Hans ögon formligen strålade när Radagast räckte fram den för uppdraget sökta dolken. Alla i gruppen belönades först med en fantastisk middag där alla skrattade och hade trevligt. Senare under kvällen blev gruppen erbjudna att tillsammans med Frostmåne planera för den arkeologiska expedition som förhoppningsvis dolken skulle kunna leda dem in på. Långt om länge kröp var och en in på sitt rum för en god natts sömn och med lättat sinne över att äntligen ha avslutat detta krävande uppdrag. Dyrgils tankar vandrade kring Thurolf och det faktum att han inte kunde dela segerfesten. I nästa stund somnade han in i en välförtjänt natts vila.
Radagast vaknade panikslagen ur en mardröm som han i nästa sekund inte minns. Efter att ha torkat svettpärlorna och lugnat sig en stund satt ändå känslan kvar. Utan att kunna sätta fingret på det så verkade allt inte stå rätt till. Han klädde sig enkelt och smög uppför trappan till Frostmånes sovkammare där han knackade försiktigt på dörren. Hans magkänsla blev nu starkare och pulsen börjar så hårdare. "Mäster Frostmåne" sade han försiktigt samtidigt som han lät dörren glida upp. Genom rummets fönster lyste månljuset in och träffar den fasansfulla konturen av en manskropp med halsen hängande i en snara från taket. Radagast kunde inte hejda sig utan skrek ut "NEEEJ!" och rusade fram till kroppen. Inom några sekunder var gruppen samlad och fortast möjligt skar man ner den döde Frostmåne från snaran. Förutom den omkullvälta stolen som troligtvis använts för att iscensätta självmordet såg rummet ut att vara i sin ordning. På rummets skrivbänk fann man dolken samt ett avskedsbrev som löd:
Mina kära vänner
Den glädje jag ikväll känt över att tillsammans med Er söka hemligheterna i Cruri´s fornrike förbyttes så plötsligt till kolsvart sorg. Att avsluta mitt liv här visade sig vara min enda utväg eftersom ödet hänsynslöst beslutat sig för att besudla mig med en obeskrivlig ondska.
Jag vill att ni glömmer allt jag berättat för er om fornriket och att ni håller dolken gömd så ni kan fortsätta era liv i ovetskap utan att blicka tillbaka på detta sorgsna minne.
Det var en skärrad grupp som avslutade brevet och nu tittade oförstående på varandra. "Varför?" mumlade gång på gång en märkbart tagen Radagast samtidigt som han slog händerna för sitt sorgsna ansikte. "Varför?"
Främlingen i fångcellen
Radagast vaknade till med ett ryck och såg sig omkring. Den snedtända trollformeln hade lämnat små brännmärken i hans ljusa handflator men detta bekom honom inte utan han reste sig istället smått krampaktigt och kilade utan att klaga på värken bort till sina bekanta i sällskapet och förband deras sår som om han försökte glömma bort vad som just hänt. "Vad händer nu" frågade han den överlevande Ulven (vars namn var Abdon) samtidigt som han förband dennes sår. "Låt oss fullfölja den anledning för vilken vi är här" svarade han tystlåtet men i märkbar vrede, kanske just över att han nu var den siste av sitt slag.
Omplåstrade smög sig det nu avkortade sällskapet in i palatsets tronsal. Det rikt utsmyckade rummet spred en konstlad vördnad i gruppen och glöd från två härdar lös upp salen till ett halvmörker. Någon meter under det azurblå taket satt tre stora fönster med glaset färgat och under det mittersta stod en tom och gyllene tron på en upphöjning. I salens båda sidor fanns varsin dubbeldörr som visade sig leda in i ett tempel samt palatsets anrika gamla bibliotek. Efter en snabb genomsökning hittade den kunskapstörstande Radagast några volymer som fångade hans uppmärksamhet. Böckerna "Forntidsfynd" och "Vår vackra kultur" smög han ned bland sina tillhörigheter. Dyrgil fann boken "Trakorisk Historia" och lämnade över en bok till Krilljon och sa hånleende "Grymkäfts fällor, kanske något för dig?".
Efter att ha gått igenom de folktomma rummen var man tillbaka i den yttre salen. Med Krilljon i spetsen kikade man in genom den västra dubbeldörren och fann en sal utrustad med en ståtlig vattenbassäng med färskt vatten som dessutom kantades av en närliggande bastu. Även denna sal var vid tidpunkten öde och man smög därför fram till salens enda outforskade dörr där man steg in i ett mindre rum med en skrivbänk mot ena väggen och några stora träskåp längs den andra. Dyrgil var snabbt framme och fingrade längs skrivbänkens ena sida. Helt plötsligt lossnar en bit av bänksidan och ett hålrum i bänken blev synligt. Dyrgil sträckte förvånat in näven i hålrummet och fick tag på ett blodigt bylte med någon slags offerkniv (ej att förväxla med den jagade dolken) och en amulett med en olycksbådande runa. Bakom byltet hittades också en kartbit föreställande norra Palamux med en markering vid ett område i östra Kargom. Han stoppade ner fynden i sin packning och gruppen fortsatte (efter diverse diskussioner om vägvalet) nedför en spiraltrappa som ledde till en källare där två soldater sov (troligtvis förgiftade) på sin post. Krilljon placerade två välskurna snitt över de båda sovandes halsar och plockade i nästa sekund upp de olyckliga soldaternas nycklar som passade väl i den närmaste ståldörren.
Rummet innanför var fyllt till bredden med förgyllda föremål, kistor med trakoriska silverdecourer och ädelstenar i hundratal. Sällskapet plockade åt sig så mycket de förmådde och letade sedan igenom fångcellerna där man i den fjärde av dem fann en rejält tilltyglad och smått uppriven man. Mannen hade ett långt gråaktigt hår som skymde större delen av hans ansikte och tittade misstänkt på de nyligen anlända. Radagast förklarade utan dröjesmål att de hade kommit för att befria honom och när han fick till svar att den fängslade mannen ville återfå sin båge och övrig utrustning men i övrigt är ointresserad av de rikedomar man funnit i grannrummet drog han sig till minnes att just dessa föremål låg i ett hörn uppe i vaktrummet.
Tillsammans förflyttade sig sällskapet till just vaktrummet och den tidigare fängslade mannen försåg sig med det som varit hans varpå han lade till med en lätt hälsning. "Skogskänne" presenterade han sig. "För någon vecka sedan blev min skogstuga besökt av en trupp soldater som krävde mig på mynt jag inte ägde. Allt slutade med att jag sattes i bojor och fördes till det mörka källarhål som ni nu räddat mig ur. Som en sista tjänst vill jag be er om att följa mig till min stuga i Fnosselskogen strax utanför staden". Efter att Radagast, Dyrgil och Krilljon inte såg några problem i att göra Skogskänne till viljes harklade sig Abdon, den siste ulven, och antydde att det var dags att "skipa rättvisa".
Sällskapet tog sig upp för trappan till ballistraden där Thurolf någon timme tidigare mött sin alltför tidiga död. Rum efter rum genomsöktes men i de tre första fann man endast tomma sovplatser. I övervåningens fjärde rum låg Hertiginnan da Fontra och drömde när Dyrgil gjorde slut på både hennes dröm och liv med ett kallblodigt hugg i den sovandes rygg (under muttrande protester om överdrivet blodbad från Radagast). I det nästföljande sovrummet fann man hertigen vilande i sin stora himmelssäng. När sällskapet kom indragandes kravlade han i panik upp mot väggen och bad om nåd för sitt liv. Någon sådan nåd fanns dock inte på schemat för den hatfyllde Abdon som med en stämma darrande av upphetsning över att slutligen få sin hämnd utropade "öga för öga, tand för tand" samtidigt som han tryckte eggen av sitt svärd genom hertigens klena kropp varpå denne gav ifrån sig ett plågat stön samtidigt som sängkläderna färgades röda av hans blod. Plötsligt mindes Radagast deras primära uppdrag och börjar fråga ut den döende mannen i sängen om dolken från gravkummeln. Denne tittat förvånat och oförstående på honom "vilken dolk?" varpå han tog sitt sista andetag som hertig. Abdon såg med en viss tillfredställelse ner på den döde och släppte honom inte med blicken samtidigt som han förkunnade för de andra att hans ärende här var slutfört. Därefter tog han ett snabbt farväl av de övriga och innan någon hade hunnit protestera hade han flytt scenen.
Radagast föreslog att man skulle söka igenom övervåningens sista rum som även det visade sig vara ett sovrum men med lukt av rökelse och med väggar fyllda av ritualmasker, torkade örter och magiska symboler. På ett skrivbord fann Radagast "Stora ört- & drogboken" samt pergamentrullar med två trollformler som han inte hade tillgång till tidigare. Han fann även pergament som utstrålade onda besvärjelser men dessa pergament valde han instinktivt att riva sönder som om detta kunde hjälpt världen från ondska.
Just då såg man hur solens första strålar trängde in genom rummets fönster och man skyndade sig ner för trapporna och ut ur palatset. Precis utanför ingången ångrade sig Dyrgil och ville försöka hitta en passande rustning i den rustkammare de tidigare besökt. Plötsligt hördes röster utifrån gårdsplanen och Radagast sköt försiktigt igen den knarrande dörren utan att uppmärksammas. Oron spred sig inne i rustkammaren. Hade en vaktförstärkning kommit? Skulle man ha någon chans i strid utan den högreste Thurolf? Vad skulle straffet bli för att ha bragt en hertig och hans familj om livet för att inte ens gå in på det dussin soldater som därtill mist sina? Tankarna avbröts av marscherande fotsteg utanför dörren och med hjärtat i halsgropen tystnade sällskapet fullständigt under några sekunder och lyssnade. Ett mummel av upprörda röster hördes från andra sidan dörren och snabba fotsteg lämnade sedan platsen både ut mot gårdsplanen och in i palatset. "Nu är hög tid att fly fältet" proklamerade Skogskänne innan han spände en pil över bågsträngen och gav tecken åt Radagast att öppna dörren.
Ute i den dunkla hallen stod en soldat kvarlämnad. Hans ansikte gav ifrån sig en min av förvåning när han i nästa sekund genomborrades i halsen av Skogskännes välriktade pil och föll handlöst till marken i ett dovt dödsrossel. Resten av sällskapet gjorde med dragna vapen Skogskänne sällskap i hallen och man småsprang ut på gårdsplanen som ännu pryddes av de döda kropparna från sällskapets nattliga eskapad. Framför sig såg man två soldater springa, till synes, i smärre panik mot en byggnad på andra sidan gårdsplanen just som man konstaterade att porten i palatsets yttermur fortfarande hölls stängd. Istället följde man Radagast mot lönngången i stallet och halvvägs inne strömmade stridsberedda soldater ut genom byggnaden på andra sidan gårdsplanen mot de objudna gästerna. Utan att fundera fingrade Dyrgil reda på luckan i golvet inför ögonen på den förvånade Skogskänne och en efter en trängde man sig ner i lönngången som stängdes i samma sekund som soldaterna stormade in i stallbyggnaden.
Alla tog sig småspringande vidare genom den smala tunneln och flydde in i en av Fontra Cilors många gränder när man väl kommit ut ur lönngången. Nu skyndade man sig ner till Värdshuset "Sidenrevan" igen där hästarna stod sadlade och klara för att snarast möjligt ta sällskapet ut ur staden. Man lät Thurolfs springare gå i arv till Skogskänne och red i full fart ut genom en av stadsportarna innan någon i staden hunnit inse vad som skett. Det sista som sällskapet hörde av nattens händelser var sirener från palatsvaktens alarmerande instrument ungefär samtidigt som man på säkert avstånd såg siluetten av Fontra Cilor försvinna bakom några trädbeväxta kullar.
Efter någon timmes ritt blev skogen tätare. Skogskänne visade in sina nyvunna vänner på ett virrvarr av igenvuxna stigar och stannade slutligen i en liten glänta där solens strålar bara lämnade behagliga avtryck på den gräsbeklädda marken. Mitt i gläntan låg resterna av en förkolnad stuga och askan från branden hade spridits av vinden så de närliggande träden nu skiftade i askgrått. Med brustet hjärta steg Skogskänne av sin häst och gick skakande på huvudet och med tunga steg fram till bråten vid husgrunden där han föll på knä. "Jag behöver några minuter för mig själv" sade han med sorgsen röst och de andra gjorde honom till viljes genom att vika undan och tystlåtet diskutera den närmaste framtiden. Varför fanns inte längre dolken i palatset? Varför kände inte hertigen till något om den och vart hade den förädiske Jhildarint försvunnit? Radagast mindes plötsligt något från studietiden i HOXOH och att Jhildarint aldrig velat prata om sin härkomst men att han stundtals nämnt landet Kargom i olika sammanhang. Kanske hade den markerade kartbiten något med saken att göra? När Skogskänne slutligen kom tillbaka till de samlade (efter att ha tagit farväl av det enda hem han någonsin känt) verkade han påtagligt lättad. "Först vill jag ta tillfälle att tacka er alla för att ni räddat mitt liv. Näst verkar det vara ödets vilja att mitt liv här i skogen nu ska vara slut. Om det passar er så stannar jag gärna med er en tid och delar era äventyr". "Avgjort!" sade Radagast och sträckte fram sin hand. "Morgain Skogskänne" svarade han och mötte prästens handskakning som sedan fortsatte med händerna från Dyrgil och Krilljon.
Det hade blivit lunchtid och en påtaglig blandning av trötthet och hunger hade för första gången sedan gårkvällen slagit äventyrarna. Morgain förklarade att han kände skogen som sin egen ficka och efter att man lett hästarna bort till en dold bergsreva slog man sig ned för mat varpå Dyrgil och Krilljon genast somnade. Radagast ägnade en stund åt att berätta om uppdraget och vad som tidigare hänt. Innan han och Morgain somnade beslöt de sig dock för att utvilade rida till HOXOH och be Mäster Frostmåne om råd så fort man vaknat.
Solen hade nyss gått ner när man åter vaknade och Radagast började förklara att man gjorde bäst i att snarast återvända till HOXOH. Yrvakna tog man hästarna till skogens utkant och red sedan mot HOXOH för att anlända några timmar efter midnatt. Eftersom bron som vanligtvis ledde in i staden av någon okänd anledning ej stod att finna (och att försvinnandet troligtvis var kopplat till stadens illusionist-akademi) bestämde man sig för att ta in på det närliggande värdshuset "Packåsnan" som låg strax utanför staden och invänta morgonen. Tidigt nästa morgon (efter att nu ha vänt på dygnet rejält) fann man åter den försvunna stadsbron och begav man sig direkt till torget Örnhyllan och Mäster Frostmånes hem.
Den förväntansfulle Frostmåne tog emot redan i dörren och såg undrande ut över vart Thurolf tagit vägen samt över vilka de två okända männen var. Radagast förklarade i korta drag de senaste dagarnas händelser för den gamle mannen som i all sin häpenhet avbröt berättelsen gång på gång med frågor och funderingar. När han avslutat berättelsen lade han offerkniven, amuletten och kartan på bordet framför sig. Frostmåne rynkade på näsan och begrundade sakerna en stund innan han lyfte blicken och förklarade. "Vårt bergiga grannland Kargom är en plats där ondskan bitit sig fast som skabb i skrynkligt skinn. Regionen saknar officiellt styre och har istället gett plats åt horder av svartfolk, kannibaler och blodtörstiga sekter som brukar ond magi. Mot dessa vildar skapade munkarna i hypherer-ordern den levande muren Eniaken som skyddar vår gräns från havet i norr till Kargom-väggen i sydväst. Enda passagen går genom den såkallade Gremskporten vid fästet Faa och denna port vaktas av orderns munkar". "Låt oss då resa till Faa och möta munkarna som rår om porten" sade Radagast bestämt.
Omplåstrade smög sig det nu avkortade sällskapet in i palatsets tronsal. Det rikt utsmyckade rummet spred en konstlad vördnad i gruppen och glöd från två härdar lös upp salen till ett halvmörker. Någon meter under det azurblå taket satt tre stora fönster med glaset färgat och under det mittersta stod en tom och gyllene tron på en upphöjning. I salens båda sidor fanns varsin dubbeldörr som visade sig leda in i ett tempel samt palatsets anrika gamla bibliotek. Efter en snabb genomsökning hittade den kunskapstörstande Radagast några volymer som fångade hans uppmärksamhet. Böckerna "Forntidsfynd" och "Vår vackra kultur" smög han ned bland sina tillhörigheter. Dyrgil fann boken "Trakorisk Historia" och lämnade över en bok till Krilljon och sa hånleende "Grymkäfts fällor, kanske något för dig?".
Efter att ha gått igenom de folktomma rummen var man tillbaka i den yttre salen. Med Krilljon i spetsen kikade man in genom den västra dubbeldörren och fann en sal utrustad med en ståtlig vattenbassäng med färskt vatten som dessutom kantades av en närliggande bastu. Även denna sal var vid tidpunkten öde och man smög därför fram till salens enda outforskade dörr där man steg in i ett mindre rum med en skrivbänk mot ena väggen och några stora träskåp längs den andra. Dyrgil var snabbt framme och fingrade längs skrivbänkens ena sida. Helt plötsligt lossnar en bit av bänksidan och ett hålrum i bänken blev synligt. Dyrgil sträckte förvånat in näven i hålrummet och fick tag på ett blodigt bylte med någon slags offerkniv (ej att förväxla med den jagade dolken) och en amulett med en olycksbådande runa. Bakom byltet hittades också en kartbit föreställande norra Palamux med en markering vid ett område i östra Kargom. Han stoppade ner fynden i sin packning och gruppen fortsatte (efter diverse diskussioner om vägvalet) nedför en spiraltrappa som ledde till en källare där två soldater sov (troligtvis förgiftade) på sin post. Krilljon placerade två välskurna snitt över de båda sovandes halsar och plockade i nästa sekund upp de olyckliga soldaternas nycklar som passade väl i den närmaste ståldörren.
Rummet innanför var fyllt till bredden med förgyllda föremål, kistor med trakoriska silverdecourer och ädelstenar i hundratal. Sällskapet plockade åt sig så mycket de förmådde och letade sedan igenom fångcellerna där man i den fjärde av dem fann en rejält tilltyglad och smått uppriven man. Mannen hade ett långt gråaktigt hår som skymde större delen av hans ansikte och tittade misstänkt på de nyligen anlända. Radagast förklarade utan dröjesmål att de hade kommit för att befria honom och när han fick till svar att den fängslade mannen ville återfå sin båge och övrig utrustning men i övrigt är ointresserad av de rikedomar man funnit i grannrummet drog han sig till minnes att just dessa föremål låg i ett hörn uppe i vaktrummet.
Tillsammans förflyttade sig sällskapet till just vaktrummet och den tidigare fängslade mannen försåg sig med det som varit hans varpå han lade till med en lätt hälsning. "Skogskänne" presenterade han sig. "För någon vecka sedan blev min skogstuga besökt av en trupp soldater som krävde mig på mynt jag inte ägde. Allt slutade med att jag sattes i bojor och fördes till det mörka källarhål som ni nu räddat mig ur. Som en sista tjänst vill jag be er om att följa mig till min stuga i Fnosselskogen strax utanför staden". Efter att Radagast, Dyrgil och Krilljon inte såg några problem i att göra Skogskänne till viljes harklade sig Abdon, den siste ulven, och antydde att det var dags att "skipa rättvisa".
Sällskapet tog sig upp för trappan till ballistraden där Thurolf någon timme tidigare mött sin alltför tidiga död. Rum efter rum genomsöktes men i de tre första fann man endast tomma sovplatser. I övervåningens fjärde rum låg Hertiginnan da Fontra och drömde när Dyrgil gjorde slut på både hennes dröm och liv med ett kallblodigt hugg i den sovandes rygg (under muttrande protester om överdrivet blodbad från Radagast). I det nästföljande sovrummet fann man hertigen vilande i sin stora himmelssäng. När sällskapet kom indragandes kravlade han i panik upp mot väggen och bad om nåd för sitt liv. Någon sådan nåd fanns dock inte på schemat för den hatfyllde Abdon som med en stämma darrande av upphetsning över att slutligen få sin hämnd utropade "öga för öga, tand för tand" samtidigt som han tryckte eggen av sitt svärd genom hertigens klena kropp varpå denne gav ifrån sig ett plågat stön samtidigt som sängkläderna färgades röda av hans blod. Plötsligt mindes Radagast deras primära uppdrag och börjar fråga ut den döende mannen i sängen om dolken från gravkummeln. Denne tittat förvånat och oförstående på honom "vilken dolk?" varpå han tog sitt sista andetag som hertig. Abdon såg med en viss tillfredställelse ner på den döde och släppte honom inte med blicken samtidigt som han förkunnade för de andra att hans ärende här var slutfört. Därefter tog han ett snabbt farväl av de övriga och innan någon hade hunnit protestera hade han flytt scenen.
Radagast föreslog att man skulle söka igenom övervåningens sista rum som även det visade sig vara ett sovrum men med lukt av rökelse och med väggar fyllda av ritualmasker, torkade örter och magiska symboler. På ett skrivbord fann Radagast "Stora ört- & drogboken" samt pergamentrullar med två trollformler som han inte hade tillgång till tidigare. Han fann även pergament som utstrålade onda besvärjelser men dessa pergament valde han instinktivt att riva sönder som om detta kunde hjälpt världen från ondska.
Just då såg man hur solens första strålar trängde in genom rummets fönster och man skyndade sig ner för trapporna och ut ur palatset. Precis utanför ingången ångrade sig Dyrgil och ville försöka hitta en passande rustning i den rustkammare de tidigare besökt. Plötsligt hördes röster utifrån gårdsplanen och Radagast sköt försiktigt igen den knarrande dörren utan att uppmärksammas. Oron spred sig inne i rustkammaren. Hade en vaktförstärkning kommit? Skulle man ha någon chans i strid utan den högreste Thurolf? Vad skulle straffet bli för att ha bragt en hertig och hans familj om livet för att inte ens gå in på det dussin soldater som därtill mist sina? Tankarna avbröts av marscherande fotsteg utanför dörren och med hjärtat i halsgropen tystnade sällskapet fullständigt under några sekunder och lyssnade. Ett mummel av upprörda röster hördes från andra sidan dörren och snabba fotsteg lämnade sedan platsen både ut mot gårdsplanen och in i palatset. "Nu är hög tid att fly fältet" proklamerade Skogskänne innan han spände en pil över bågsträngen och gav tecken åt Radagast att öppna dörren.
Ute i den dunkla hallen stod en soldat kvarlämnad. Hans ansikte gav ifrån sig en min av förvåning när han i nästa sekund genomborrades i halsen av Skogskännes välriktade pil och föll handlöst till marken i ett dovt dödsrossel. Resten av sällskapet gjorde med dragna vapen Skogskänne sällskap i hallen och man småsprang ut på gårdsplanen som ännu pryddes av de döda kropparna från sällskapets nattliga eskapad. Framför sig såg man två soldater springa, till synes, i smärre panik mot en byggnad på andra sidan gårdsplanen just som man konstaterade att porten i palatsets yttermur fortfarande hölls stängd. Istället följde man Radagast mot lönngången i stallet och halvvägs inne strömmade stridsberedda soldater ut genom byggnaden på andra sidan gårdsplanen mot de objudna gästerna. Utan att fundera fingrade Dyrgil reda på luckan i golvet inför ögonen på den förvånade Skogskänne och en efter en trängde man sig ner i lönngången som stängdes i samma sekund som soldaterna stormade in i stallbyggnaden.
Alla tog sig småspringande vidare genom den smala tunneln och flydde in i en av Fontra Cilors många gränder när man väl kommit ut ur lönngången. Nu skyndade man sig ner till Värdshuset "Sidenrevan" igen där hästarna stod sadlade och klara för att snarast möjligt ta sällskapet ut ur staden. Man lät Thurolfs springare gå i arv till Skogskänne och red i full fart ut genom en av stadsportarna innan någon i staden hunnit inse vad som skett. Det sista som sällskapet hörde av nattens händelser var sirener från palatsvaktens alarmerande instrument ungefär samtidigt som man på säkert avstånd såg siluetten av Fontra Cilor försvinna bakom några trädbeväxta kullar.
Efter någon timmes ritt blev skogen tätare. Skogskänne visade in sina nyvunna vänner på ett virrvarr av igenvuxna stigar och stannade slutligen i en liten glänta där solens strålar bara lämnade behagliga avtryck på den gräsbeklädda marken. Mitt i gläntan låg resterna av en förkolnad stuga och askan från branden hade spridits av vinden så de närliggande träden nu skiftade i askgrått. Med brustet hjärta steg Skogskänne av sin häst och gick skakande på huvudet och med tunga steg fram till bråten vid husgrunden där han föll på knä. "Jag behöver några minuter för mig själv" sade han med sorgsen röst och de andra gjorde honom till viljes genom att vika undan och tystlåtet diskutera den närmaste framtiden. Varför fanns inte längre dolken i palatset? Varför kände inte hertigen till något om den och vart hade den förädiske Jhildarint försvunnit? Radagast mindes plötsligt något från studietiden i HOXOH och att Jhildarint aldrig velat prata om sin härkomst men att han stundtals nämnt landet Kargom i olika sammanhang. Kanske hade den markerade kartbiten något med saken att göra? När Skogskänne slutligen kom tillbaka till de samlade (efter att ha tagit farväl av det enda hem han någonsin känt) verkade han påtagligt lättad. "Först vill jag ta tillfälle att tacka er alla för att ni räddat mitt liv. Näst verkar det vara ödets vilja att mitt liv här i skogen nu ska vara slut. Om det passar er så stannar jag gärna med er en tid och delar era äventyr". "Avgjort!" sade Radagast och sträckte fram sin hand. "Morgain Skogskänne" svarade han och mötte prästens handskakning som sedan fortsatte med händerna från Dyrgil och Krilljon.
Det hade blivit lunchtid och en påtaglig blandning av trötthet och hunger hade för första gången sedan gårkvällen slagit äventyrarna. Morgain förklarade att han kände skogen som sin egen ficka och efter att man lett hästarna bort till en dold bergsreva slog man sig ned för mat varpå Dyrgil och Krilljon genast somnade. Radagast ägnade en stund åt att berätta om uppdraget och vad som tidigare hänt. Innan han och Morgain somnade beslöt de sig dock för att utvilade rida till HOXOH och be Mäster Frostmåne om råd så fort man vaknat.
Solen hade nyss gått ner när man åter vaknade och Radagast började förklara att man gjorde bäst i att snarast återvända till HOXOH. Yrvakna tog man hästarna till skogens utkant och red sedan mot HOXOH för att anlända några timmar efter midnatt. Eftersom bron som vanligtvis ledde in i staden av någon okänd anledning ej stod att finna (och att försvinnandet troligtvis var kopplat till stadens illusionist-akademi) bestämde man sig för att ta in på det närliggande värdshuset "Packåsnan" som låg strax utanför staden och invänta morgonen. Tidigt nästa morgon (efter att nu ha vänt på dygnet rejält) fann man åter den försvunna stadsbron och begav man sig direkt till torget Örnhyllan och Mäster Frostmånes hem.
Den förväntansfulle Frostmåne tog emot redan i dörren och såg undrande ut över vart Thurolf tagit vägen samt över vilka de två okända männen var. Radagast förklarade i korta drag de senaste dagarnas händelser för den gamle mannen som i all sin häpenhet avbröt berättelsen gång på gång med frågor och funderingar. När han avslutat berättelsen lade han offerkniven, amuletten och kartan på bordet framför sig. Frostmåne rynkade på näsan och begrundade sakerna en stund innan han lyfte blicken och förklarade. "Vårt bergiga grannland Kargom är en plats där ondskan bitit sig fast som skabb i skrynkligt skinn. Regionen saknar officiellt styre och har istället gett plats åt horder av svartfolk, kannibaler och blodtörstiga sekter som brukar ond magi. Mot dessa vildar skapade munkarna i hypherer-ordern den levande muren Eniaken som skyddar vår gräns från havet i norr till Kargom-väggen i sydväst. Enda passagen går genom den såkallade Gremskporten vid fästet Faa och denna port vaktas av orderns munkar". "Låt oss då resa till Faa och möta munkarna som rår om porten" sade Radagast bestämt.
En hämnd i natten
Thurolf, Radagast, Dyrgil och senaste tillskottet Krilljon mötte Ulvarna i en gränd bakom hertigens palats. "Kärran gick som planerat", antydde Radagast för de undrande männen. "Gott! Då ger vi oss av" svarade den äldre av dem och lätt smygande förflyttade man sig upp mot en av de mer skymda väggarna på berget där palatset vilade. Efter ett kort trevande efter något som visade sig vara ett dolt handtag gled en lönnpassage upp ur den nyligen solida väggen. Sällskapet tände några facklor och gav sig in i mörkret.
Med Ulvarna i spetsen följde man gången som efter en kortare vandring slutade tvärt vid en stege som ledde upp till en bastant trälucka. Sällskapet lyssnade en stund för att försäkra sig om att luckans andra sida vad obefolkad. Man lyfte därefter luckan sakta och spanade in i ett illaluktande stall inne på palatsets borggård. Alla släckte sina facklor och Radagast spanade ut genom en springa i dörren. På gårdsplanen utanför stod ett flertal soldater på post i skenet av väggfasta facklor. Två av dem vaktade porten ut ur palatset medan två andra stod på vakt utanför huvudbyggnaden. Ytterligare två marcherade fram och tillbaka över gården i ett försök att finna inkräktare av den sort som just nu befann sig bakom stalldörren.
"Vad gör vi nu?" viskade Radagast till den äldre Ulven som han antog var deras beslutsfattare. "Låt oss inte giva blodspillan mer än nödvändigt. Det är fähunden Dargomir vi vill åt" svarade han. "Enklare sagt än gjort" svarade Thurolf som ogillade bakhållet och hellre såg ära i en för båda parter förutsedd strid. Radagast hade undertiden funderat ut en passande trollformel och med en lättare handrörelse lyckades han släcka den fackla som lyste upp platsen kring den närmaste vakten. Vakten tittade förundrat på den slocknade facklan och muttrade irriterat samtidigt som han lämnade sin post och försvann in i huvudbyggnaden. "Låt äran komma av striden" fräste den hetlevrade Thurolf som tröttnat på hemlighetsmakeriet och utan att Ulvarna hann stoppa honom stormade han med draget vapen ut ur stallet. "Trångsynta blodigel" förbannade Radagast men följde ändå Thurolf in i stridens hetta och gav laddning åt en pil som han på magisk väg spände och i nästa sekund släppte iväg mot en vakt. Fler pilar föll från Ulvarnas långa bågar samtidigt som Dyrgil gjorde de övriga sällskap i närstrid med de kvarvarande vakterna. Thurolf avslutade striden genom att med sitt tidigare upphittade slagsvärd klyva en soldat på mitten och på mindre än några tiotal sekunder hade man utan problem tystat de oförberedda vakterna för gott.
Radagast gjorde pånytt en handrörelse och släkte övriga facklor så borggården nu låg i ett komplett mörker. Dyrgil hade undertiden lagt märke till ett par soldater som låg utslagna av den spetsade sömndrycken längs andra husväggen och gjorde processen kort med de sovande.
När sällskapet åter samlat sig (och i hårdförda ordalag luftat åsikterna kring Thurolfs ogenomtänkta utfall) begav man sig in i gången vid huvudbyggnaden. Entrén var försedd med bastanta ekdörrar på vardera sida samt en ekport i den främre väggen. Efter en snabbare undersökning av sidorummen fann man två rustkammare med diverse vapen och rustningar av god kvalitet. I den vänstra sidodörren fann man även ett vaktrum där striden blev kort och dödlig för de kortspelande soldaterna.
Smygandes fram till huvudingången konstaterade man snart att porten var låst. Krilljon plockade fram ett bylte med metallföremål ur sin ryggsäck och började bearbeta det välgjorda låset. Mörket underlättade tyvärr inte situationen och istället för att höra ett lyckosamt klickande i låset fick han tillbaka en avbruten del av dyrken från nyckelhålet.
Just som Krilljon skulle förbanna sin olycka hördes ett plötsligt ljud från låset och vakten som letat upp en ny fackla stod i dörröppningen och tittade förvånat på de objudna gästerna. Dyrgil och Thurolf utdelade båda varsitt dödande slag mot vakten som segnade blodig ned på golvet. När sällskapet tagit sig förbi vakten kom de in i en stor sal med vackra utsmyckningar i marmor. Ett stort långbord stod placerat i salens mitt och från den bortre väggen ledde två trapport upp till en ballistrad på salens övervåning. Mellan dessa trappor fanns ännu en port som vaktades av två soldater vilka nu kom springande med dragna vapen. Stål mötte åter stål men innan vakterna hann nedgöras hade en skytt från ballistranden lagt märket till vapenskramlet och börjat dela ut pilar mot sällskapet. Dyrgil träffades i magen och föll allvarligt skadad till marken. Radagast besvarade pilarna från ballistraden samtidigt som Thurolf drog sitt svärd ur den siste vakten och rusade uppför trappan mot skytten men möttes vid krönet av en riddare i full rustning. Mötet blev så plötsligt att Thurolf inte fick chans att parera riddarens kraftiga svärdsving som i nästa stund hade delat äventyrarens huvud från kroppen. Den fallne krigaren sparkades därefter nedför trappsatsen som skydd från två av de framryckande Ulvarna. Dessa lyckades undkomma Thurolfs nedrasande, numera döda kropp och anföll i nästa sekund riddaren vid trappans krön.
Nu öppnades porten mellan trapporna av ytterligare två soldater som hört vapenskramlet och dessa rusade till sina kamraters undsättning. Den kvarvarande Ulven nere i salen gjorde sig redo att möta dem samtidigt som Radagast slutligen satte en välriktad pil i skytten på ballistraden och nu kunde ägna uppmärksamheten åt de två nyanlända soldaterna.
Dyrgil (som ännu var vid medvetande) gjorde från golvet ett försök att stoppa det kraftigt blödande såret men tillfogade sig istället sådan smärta att han svimmade av. Radagast bytte snabbt formeln för projektil mot sin helande förmåga och strax var Dyrgil åter på fötter.
Samtidigt uppe på ballistraden hade riddaren gjort slut på den ene av Ulvarna. Den andre följde strax sin broder i den slutliga vilan just som Dyrgil rusade till undsättning men snubblade och föll handlöst i trappan. Den äldste och siste hittils överlevande Ulven hade samtidigt nedgjort de sista soldaterna och fick nu syn på riddaren och hans döda Ulv-bröder vilket grep honom av obeskrivligt raseri. Radagast vävde besvärjelsen kring ännu en pil mot den siste fienden uppe vid trappans topp men fick en magisk snedtändning varpå han föll medvetslös ned på salens golv.
Den siste Ulven kom i några snabba kliv upp till sina bröders baneman och de båda männens klingor klöv luften i en hatisk duell. Dyrgil hade åter kommit på benen och trots att hans hjälm ramlat av i fallet från trappan så rusade han nu till Ulvens undsättning. Mot de vana krigarna blev riddarens kamp snabbt ojämn och efter flera väl utdelade hugg från Dyrgils tvåhandsyxa bjöd Ulven det dödande hugget med sitt svärd.
Krilljon som hela tiden hållit sig i bakgrunden smög nu försiktigt fram mot trappan och Thurolfs döda kropp där han oberörd rafsade åt sig den huvudlöse krigarens guldtrakiner. "Främlingen är tydligen asätare" sade Dyrgil och tittade motbjudande på Krilljon. "Thurolf var en bra karl och förtjänar inte att skändas av en råtta som dig".
Den tidigare så vackra salen hade, precis som borggården, fyllts med sargade kroppar vars liv sällskapet fortsättningsvis skulle ha på sina samveten.
Med Ulvarna i spetsen följde man gången som efter en kortare vandring slutade tvärt vid en stege som ledde upp till en bastant trälucka. Sällskapet lyssnade en stund för att försäkra sig om att luckans andra sida vad obefolkad. Man lyfte därefter luckan sakta och spanade in i ett illaluktande stall inne på palatsets borggård. Alla släckte sina facklor och Radagast spanade ut genom en springa i dörren. På gårdsplanen utanför stod ett flertal soldater på post i skenet av väggfasta facklor. Två av dem vaktade porten ut ur palatset medan två andra stod på vakt utanför huvudbyggnaden. Ytterligare två marcherade fram och tillbaka över gården i ett försök att finna inkräktare av den sort som just nu befann sig bakom stalldörren.
"Vad gör vi nu?" viskade Radagast till den äldre Ulven som han antog var deras beslutsfattare. "Låt oss inte giva blodspillan mer än nödvändigt. Det är fähunden Dargomir vi vill åt" svarade han. "Enklare sagt än gjort" svarade Thurolf som ogillade bakhållet och hellre såg ära i en för båda parter förutsedd strid. Radagast hade undertiden funderat ut en passande trollformel och med en lättare handrörelse lyckades han släcka den fackla som lyste upp platsen kring den närmaste vakten. Vakten tittade förundrat på den slocknade facklan och muttrade irriterat samtidigt som han lämnade sin post och försvann in i huvudbyggnaden. "Låt äran komma av striden" fräste den hetlevrade Thurolf som tröttnat på hemlighetsmakeriet och utan att Ulvarna hann stoppa honom stormade han med draget vapen ut ur stallet. "Trångsynta blodigel" förbannade Radagast men följde ändå Thurolf in i stridens hetta och gav laddning åt en pil som han på magisk väg spände och i nästa sekund släppte iväg mot en vakt. Fler pilar föll från Ulvarnas långa bågar samtidigt som Dyrgil gjorde de övriga sällskap i närstrid med de kvarvarande vakterna. Thurolf avslutade striden genom att med sitt tidigare upphittade slagsvärd klyva en soldat på mitten och på mindre än några tiotal sekunder hade man utan problem tystat de oförberedda vakterna för gott.
Radagast gjorde pånytt en handrörelse och släkte övriga facklor så borggården nu låg i ett komplett mörker. Dyrgil hade undertiden lagt märke till ett par soldater som låg utslagna av den spetsade sömndrycken längs andra husväggen och gjorde processen kort med de sovande.
När sällskapet åter samlat sig (och i hårdförda ordalag luftat åsikterna kring Thurolfs ogenomtänkta utfall) begav man sig in i gången vid huvudbyggnaden. Entrén var försedd med bastanta ekdörrar på vardera sida samt en ekport i den främre väggen. Efter en snabbare undersökning av sidorummen fann man två rustkammare med diverse vapen och rustningar av god kvalitet. I den vänstra sidodörren fann man även ett vaktrum där striden blev kort och dödlig för de kortspelande soldaterna.
Smygandes fram till huvudingången konstaterade man snart att porten var låst. Krilljon plockade fram ett bylte med metallföremål ur sin ryggsäck och började bearbeta det välgjorda låset. Mörket underlättade tyvärr inte situationen och istället för att höra ett lyckosamt klickande i låset fick han tillbaka en avbruten del av dyrken från nyckelhålet.
Just som Krilljon skulle förbanna sin olycka hördes ett plötsligt ljud från låset och vakten som letat upp en ny fackla stod i dörröppningen och tittade förvånat på de objudna gästerna. Dyrgil och Thurolf utdelade båda varsitt dödande slag mot vakten som segnade blodig ned på golvet. När sällskapet tagit sig förbi vakten kom de in i en stor sal med vackra utsmyckningar i marmor. Ett stort långbord stod placerat i salens mitt och från den bortre väggen ledde två trapport upp till en ballistrad på salens övervåning. Mellan dessa trappor fanns ännu en port som vaktades av två soldater vilka nu kom springande med dragna vapen. Stål mötte åter stål men innan vakterna hann nedgöras hade en skytt från ballistranden lagt märket till vapenskramlet och börjat dela ut pilar mot sällskapet. Dyrgil träffades i magen och föll allvarligt skadad till marken. Radagast besvarade pilarna från ballistraden samtidigt som Thurolf drog sitt svärd ur den siste vakten och rusade uppför trappan mot skytten men möttes vid krönet av en riddare i full rustning. Mötet blev så plötsligt att Thurolf inte fick chans att parera riddarens kraftiga svärdsving som i nästa stund hade delat äventyrarens huvud från kroppen. Den fallne krigaren sparkades därefter nedför trappsatsen som skydd från två av de framryckande Ulvarna. Dessa lyckades undkomma Thurolfs nedrasande, numera döda kropp och anföll i nästa sekund riddaren vid trappans krön.
Nu öppnades porten mellan trapporna av ytterligare två soldater som hört vapenskramlet och dessa rusade till sina kamraters undsättning. Den kvarvarande Ulven nere i salen gjorde sig redo att möta dem samtidigt som Radagast slutligen satte en välriktad pil i skytten på ballistraden och nu kunde ägna uppmärksamheten åt de två nyanlända soldaterna.
Dyrgil (som ännu var vid medvetande) gjorde från golvet ett försök att stoppa det kraftigt blödande såret men tillfogade sig istället sådan smärta att han svimmade av. Radagast bytte snabbt formeln för projektil mot sin helande förmåga och strax var Dyrgil åter på fötter.
Samtidigt uppe på ballistraden hade riddaren gjort slut på den ene av Ulvarna. Den andre följde strax sin broder i den slutliga vilan just som Dyrgil rusade till undsättning men snubblade och föll handlöst i trappan. Den äldste och siste hittils överlevande Ulven hade samtidigt nedgjort de sista soldaterna och fick nu syn på riddaren och hans döda Ulv-bröder vilket grep honom av obeskrivligt raseri. Radagast vävde besvärjelsen kring ännu en pil mot den siste fienden uppe vid trappans topp men fick en magisk snedtändning varpå han föll medvetslös ned på salens golv.
Den siste Ulven kom i några snabba kliv upp till sina bröders baneman och de båda männens klingor klöv luften i en hatisk duell. Dyrgil hade åter kommit på benen och trots att hans hjälm ramlat av i fallet från trappan så rusade han nu till Ulvens undsättning. Mot de vana krigarna blev riddarens kamp snabbt ojämn och efter flera väl utdelade hugg från Dyrgils tvåhandsyxa bjöd Ulven det dödande hugget med sitt svärd.
Krilljon som hela tiden hållit sig i bakgrunden smög nu försiktigt fram mot trappan och Thurolfs döda kropp där han oberörd rafsade åt sig den huvudlöse krigarens guldtrakiner. "Främlingen är tydligen asätare" sade Dyrgil och tittade motbjudande på Krilljon. "Thurolf var en bra karl och förtjänar inte att skändas av en råtta som dig".
Den tidigare så vackra salen hade, precis som borggården, fyllts med sargade kroppar vars liv sällskapet fortsättningsvis skulle ha på sina samveten.
Den brutna gravfriden
Efter ytterligare någon timmes vandring längs den leriga stigen kom Thurolf, Radagast och Dyrgil fram till den sökta gravkummeln som var en hög gräsbeväxt kulle. En stor sten som tidigare höll graven stängd var vräkt åt sidan och en mörk gång ledde in där stenen tidigare stått. Man band sina hästar och tände facklorna innan man, med Dyrgil i spetsen, började sin färd in i kummeln.
I facklornas sken stötte sällskapet på en tidigare utlöst fälla ett tjugotal meter in i gången. Två manskroppar låg på gångens stengolv, slagna av tre svärd som skoningslöst verkar slungats mot dem från ett dolt utrymme i stenväggen vilket för alltid gjort slut på deras gravplundring. "Det här bådar illa", suckade Radagast samtidigt som han kände efter livstecken på de båda men märkte istället att kropparna fortfarande var varma. Trots upptäckten bestämde man sig för att fortsätta längs gången.
Efter att gången vikt av och fortsatt österut i ett femtiotal meter stannade Dyrgil tvärt. Något i gången hade fångat hans uppmärksamhet. "Fälla!" väste han åt de andra och tryckte lätt med dubbelyxans skaft mot stengolvet som genast gav vika i en förrädisk fallucka. Man bestämde sig för att återkomma till fällan efter att man i skogsdungen utanför plockat med sig kraftiga trädgrenar att lägga över luckan. Efter en hel del slit var slutligen luckan täckt så pass att Dyrgil vågade sig över.
När alla väl befann sig på andra sidan vek gången åter av och efter ännu några tiotal meters vandring blev luften påtagligt unken och svår att andas. Dyrgil skulle just till att klaga på detta då två sylvassa pilar trängde in i honom från små hål i stenväggarna. Den ena pilen borrade sig djupt in i hans arm men han lyckades ändå stålsätta sig för att inte skrika ut smärtan. Han fyllde istället ut vreden över pilen med en och annan viskad svordom samtidigt som Radagast gjorde tecken åt honom att använda hans vandringsstav som lockbete för de usla pilarna. Väldigt försiktigt började Dyrgil lirka med Kafrilerprästens vandringsstav över stengolvet men trots hans noggrannhet ven ytterligare två pilar genom luften och träffade honom i sidorna så han föll till marken. Prästen var snabbt framme och lade sina helande händer över dvärgen som strax var på benen igen, fast besluten att vinna över pilfällan. Nu lyckades han bättre och några minuter senare hade man tömt fällan på pilar.
Efter att den smala tunneln vikt av ännu ett par gånger började tålmodigheten sakta rinna ur sällskapet. Kom man någonsin fram till gravkammaren? Skulle dolken finnas bland kvarlevorna? Just som man tänkte detta träffades den otursamme Dyrgil av ett nedrasande järngaller som klämde fast hans bastanta kropp mot stengolvet märkbart krosskadad och kraftigt blödande. Thurolf rusade fram för att lyfta gallret med sin enorma styrka men lyckas trots det inte rubba det. Tillsammans med Radagast lyckades de slutligen bända upp gallret tillräckligt för att Dyrgil skulle kunna släpas i säkerhet. Trollkarlen plockade snabbt fram örter och förband hastigt den medvetslöse dvärgens sår samtidigt som han förbannade uppdraget som tydligt drog honom ner i det säkra fördärvet. Thurolf hade undertiden gett sig iväg för att finna stenar och trän för att palla upp det förrädiska gallret. Läget var fortfarande kritiskt med den medvetslöse Dyrgil men Radagast kunde ändå avläsa att dvärgen skulle överleva. Man bestämde sig för att lämna kvar honom i gången och fortsatte framåt tills man slutligen nådde en stor stenplatta med en inskription som sista varning till eventuella gravskändare. Eftersom ingen av de båda ansåg sig tillhöra denna usla sort valde man att bortse från varningen och trädde in i ett gravrum hugget direkt ur stenen. Förutom utsmyckade väggar med vackra gobelänger fanns här ett antal kistor där mumifierade kroppar fått sista vilan. Thurolf fick plötsligt en konstig känsla av att de var iakttagna och just som han snodde runt lämnade en långsmal figur sitt gömställe bakom en gobeläng. Mannen gjorde en försiktig hälsning till de minst lika försiktiga äventyrarna. "Vem är du?" lyckades Radagast slutligen få fram, märkbart lättad över att mannen inte tillhörde gravens inventarier. "Vem jag är spelar mindre roll, men ni kan kalla mig Krilljon" svarade mannen. "De djävulska fällorna bjöd mina båda kamrater på dödliga gåvor och nu är jag ensam kvar". Krilljon trädde fram och i skenet av facklorna tyckte sig Radagast för en sekund känna igen mannen. Utan att kunna placera honom svarade Radagast "Nåja, vi är själva en man kort", varpå man snabbt kom överens om att dela eventuella byten lika sånär som på den eftersökta dolken.
Efter att den nybundna alliansen knutits sökte sällskapet igenom rummets kistor men fann (i brist på kunskaper i värdering) inget av större värde. Thurolf lyckades iaf få med sig ett guldhalsband (från en mumifierad hund) samt en sadelfilt i siden (från en mumifierad häst) innan man fortsatte genom en passage in i ännu en kammare. Förutom en stor stensarkofag fanns på golvet en mängd kistor och skrin där sällskapet fann fler skatter. Efter att ha konstaterat att sarkofagen innehöll hertiginnan (och inte den sökta hertigen) började man söka efter dolda mekanismer och upptäckte att sarkofagen gick att vrida varpå ett hål med en stentrappa ledde nedåt. Väl inne i i detta gyllenskimrande rum möttes gruppen av ännu en stensarkofag med inskriptionen "Här vilar den ädle hertig Zandor da Fontra". Radagast upptäckte dock att locket utstrålade magi och Thurolf desarmerade fällan från rummet ovanför med hjälp av änterhake och rep. I kistan fann man förutom den mumifierade hertigen även ett diamantbesatt tvåhandssvärd, dyrbara kläder, en tunnhjälm och slutligen den eftersökta bronsdolken med skaft i elfenben format som överkropp och huvud på en långskäggig gubbe. Nöjda med att äntligen vara på hemväg lämnade man nu graven via samma stensatta gång man kom in genom och med Dyrgil på axeln nådde man slutligen kummelns öppning.
Förnöjelsen förbyttes snabbt till förfäran då man möttes av en dånande röst som rabblade en monotom ramsa. Thurolf försökte fly mot hästarna men fastnade helt paralyserad i flykten så plötsligt att den medvetslöse Dyrgil föll från hans axel. Lika paralyserad stod nu Krilljon så endast Radagast med sitt stärkta psyke lyckades övervinna besvärjaren, men innan prästen hann reagera rusade ett tiotal beväpnade soldater fram ur sina gömställen i gläntan och grep både honom och de övriga. Ur gläntan kom strax även ägaren till den dånande rösten. De kände alla igen den tidigare så trevlige Jhildarint som nu såg på dem med iskall blick. "Era Dårar! Trodde ni verkligen att ni kunde träda in i Furste Dargomirs släkte-grav utan att få sota för det? Vakter! För bort gravskändarna!".
Fångcellen var mörk och utan minsta chans till dagsljus. Det fängslade sällskapet som numera saknade ägodelar kunde räkna att de suttit fastkedjade i flera dygn med hjälp av den illaluktande sörja de bjöds som måltid morgon, middag och kväll. Dyrgil vaknade upp ur sin medvetslöshet redan första kvällen och blev märkbart förvånad över vart han nu hamnat. På tredje dagen räknat öppnades cellens dörr och en trupp soldater förde fångarna till palatsets rådsal där de konfronterades av hertig Dargomir själv, en man med alldagligt utseende, iklädd dyrbara kläder och tunn guldkrona. När bevisföremålen fördes fram av hertigens hovmagiker, Jhildarint, och han berättade hur gravskändarna var nära att lägga beslag på alla rikedomar från hertigens döda släktingar greps Dargomir av fullständigt vredesmod och avkunnade dödsstraff genom hängning på samtliga förbrytare. Med dessa ord fördes de fyra olyckliga äventyrarna tillbaka ner i fångcellen för ytterligare matransoner av den illaluktande sörjan. Dagarna gick och slutligen verkade deras sista dag kommen när de åter hörde en nyckel i celldörrens lås. Trötta och utmärglade fördes de fångna till palatsets takvåning där Dargomir ensam mötte dem. Med en mer sansad och lätt skärrad röst förklarade han att de dödsdömda skulle få chans till benådan om de valde att hjälpa honom i ett privat ärende. Tre män omnämnda som de tre ulvarna hade nyligen anlänt till Fonta Cilor för att kräva blodshämnd på hertigen. Eftersom Dargomir själv aldrig varit populär bland folket till skillnad från de tre ulvarna så skulle ett gripande av dem kunna öka folkets missnöje i sådan grad att han befarade ett upplopp. Om istället ett sällskap förrymda brottslingar råkade oskadliggöra ulvarna så kunde han själv inte kopplas till gärningen. Dargomir svor vid sanningsguden Shamash att benåda alla fyra om de valde att hjälpa honom. Radagast kände till berättelser om guden Shamash och att en edsbrytare aldrig gick ostraffad vilket fick sällskapet att lita till hertigens ord.
Åter i frihet med sina ägodelar (exklusive gravfynd) sökte sig äventyrarna efter tips från hertigen tillbaka till värdshuset "Sidenrevan" (där de först övernattade i Fontra Cilor). Här hade man enligt hertigen observerat de tre ulvarna. Man tog in för natten och fann snart ulvarna sittandes i gillestugan över en måltid. Man inväntade rätt tillfälle men blev avbrutna av att de tre männen gick till sitt rum tidigt. Morgonen därpå skuggade man Ulvarna men blev påkomna och efter några hetsiga ordbyten vände situationen till att Ulvarna bad sällskapet hjälpa dem att hämnas sin hemby där deras far som var byäldste hängdes när han vägrade hertigen en skattehöjning samtidigt som Dargomirs soldater brände ner byn till grunden. Man valde nu att gå på Ulvarnas linje och att hjälpa dem med deras blodshämnd.
Ulvarna berättade att de fått vetskap om en hemlig passage som ledde in i hertigens palats och man bestämde sig för att genom sömnmedel försätta palatsets försvar i en ofrivillig dvala. Thurolf tog snabbt reda på att palatsets drycksförråd fylldes på av handelsmannen som ägde "Sidenrevan" och efter diverse påtryckningar lyckades han övertala ägaren att sälja en tunna av den ädla drycken till honom. I ett obevakat ögonblick smög Radagast fram och blandade ett starkt sömnmedel i de övriga tunnorna som Krilljon inhandlat hos en av stadens mer ljusskygga droghandlare.
Tunnorna med den spetsade drycken fördes iväg till leverans samtidigt som det hämndlystna sällskapet gjorde sig redo att angripa det snart sovande palatset.
I facklornas sken stötte sällskapet på en tidigare utlöst fälla ett tjugotal meter in i gången. Två manskroppar låg på gångens stengolv, slagna av tre svärd som skoningslöst verkar slungats mot dem från ett dolt utrymme i stenväggen vilket för alltid gjort slut på deras gravplundring. "Det här bådar illa", suckade Radagast samtidigt som han kände efter livstecken på de båda men märkte istället att kropparna fortfarande var varma. Trots upptäckten bestämde man sig för att fortsätta längs gången.
Efter att gången vikt av och fortsatt österut i ett femtiotal meter stannade Dyrgil tvärt. Något i gången hade fångat hans uppmärksamhet. "Fälla!" väste han åt de andra och tryckte lätt med dubbelyxans skaft mot stengolvet som genast gav vika i en förrädisk fallucka. Man bestämde sig för att återkomma till fällan efter att man i skogsdungen utanför plockat med sig kraftiga trädgrenar att lägga över luckan. Efter en hel del slit var slutligen luckan täckt så pass att Dyrgil vågade sig över.
När alla väl befann sig på andra sidan vek gången åter av och efter ännu några tiotal meters vandring blev luften påtagligt unken och svår att andas. Dyrgil skulle just till att klaga på detta då två sylvassa pilar trängde in i honom från små hål i stenväggarna. Den ena pilen borrade sig djupt in i hans arm men han lyckades ändå stålsätta sig för att inte skrika ut smärtan. Han fyllde istället ut vreden över pilen med en och annan viskad svordom samtidigt som Radagast gjorde tecken åt honom att använda hans vandringsstav som lockbete för de usla pilarna. Väldigt försiktigt började Dyrgil lirka med Kafrilerprästens vandringsstav över stengolvet men trots hans noggrannhet ven ytterligare två pilar genom luften och träffade honom i sidorna så han föll till marken. Prästen var snabbt framme och lade sina helande händer över dvärgen som strax var på benen igen, fast besluten att vinna över pilfällan. Nu lyckades han bättre och några minuter senare hade man tömt fällan på pilar.
Efter att den smala tunneln vikt av ännu ett par gånger började tålmodigheten sakta rinna ur sällskapet. Kom man någonsin fram till gravkammaren? Skulle dolken finnas bland kvarlevorna? Just som man tänkte detta träffades den otursamme Dyrgil av ett nedrasande järngaller som klämde fast hans bastanta kropp mot stengolvet märkbart krosskadad och kraftigt blödande. Thurolf rusade fram för att lyfta gallret med sin enorma styrka men lyckas trots det inte rubba det. Tillsammans med Radagast lyckades de slutligen bända upp gallret tillräckligt för att Dyrgil skulle kunna släpas i säkerhet. Trollkarlen plockade snabbt fram örter och förband hastigt den medvetslöse dvärgens sår samtidigt som han förbannade uppdraget som tydligt drog honom ner i det säkra fördärvet. Thurolf hade undertiden gett sig iväg för att finna stenar och trän för att palla upp det förrädiska gallret. Läget var fortfarande kritiskt med den medvetslöse Dyrgil men Radagast kunde ändå avläsa att dvärgen skulle överleva. Man bestämde sig för att lämna kvar honom i gången och fortsatte framåt tills man slutligen nådde en stor stenplatta med en inskription som sista varning till eventuella gravskändare. Eftersom ingen av de båda ansåg sig tillhöra denna usla sort valde man att bortse från varningen och trädde in i ett gravrum hugget direkt ur stenen. Förutom utsmyckade väggar med vackra gobelänger fanns här ett antal kistor där mumifierade kroppar fått sista vilan. Thurolf fick plötsligt en konstig känsla av att de var iakttagna och just som han snodde runt lämnade en långsmal figur sitt gömställe bakom en gobeläng. Mannen gjorde en försiktig hälsning till de minst lika försiktiga äventyrarna. "Vem är du?" lyckades Radagast slutligen få fram, märkbart lättad över att mannen inte tillhörde gravens inventarier. "Vem jag är spelar mindre roll, men ni kan kalla mig Krilljon" svarade mannen. "De djävulska fällorna bjöd mina båda kamrater på dödliga gåvor och nu är jag ensam kvar". Krilljon trädde fram och i skenet av facklorna tyckte sig Radagast för en sekund känna igen mannen. Utan att kunna placera honom svarade Radagast "Nåja, vi är själva en man kort", varpå man snabbt kom överens om att dela eventuella byten lika sånär som på den eftersökta dolken.
Efter att den nybundna alliansen knutits sökte sällskapet igenom rummets kistor men fann (i brist på kunskaper i värdering) inget av större värde. Thurolf lyckades iaf få med sig ett guldhalsband (från en mumifierad hund) samt en sadelfilt i siden (från en mumifierad häst) innan man fortsatte genom en passage in i ännu en kammare. Förutom en stor stensarkofag fanns på golvet en mängd kistor och skrin där sällskapet fann fler skatter. Efter att ha konstaterat att sarkofagen innehöll hertiginnan (och inte den sökta hertigen) började man söka efter dolda mekanismer och upptäckte att sarkofagen gick att vrida varpå ett hål med en stentrappa ledde nedåt. Väl inne i i detta gyllenskimrande rum möttes gruppen av ännu en stensarkofag med inskriptionen "Här vilar den ädle hertig Zandor da Fontra". Radagast upptäckte dock att locket utstrålade magi och Thurolf desarmerade fällan från rummet ovanför med hjälp av änterhake och rep. I kistan fann man förutom den mumifierade hertigen även ett diamantbesatt tvåhandssvärd, dyrbara kläder, en tunnhjälm och slutligen den eftersökta bronsdolken med skaft i elfenben format som överkropp och huvud på en långskäggig gubbe. Nöjda med att äntligen vara på hemväg lämnade man nu graven via samma stensatta gång man kom in genom och med Dyrgil på axeln nådde man slutligen kummelns öppning.
Förnöjelsen förbyttes snabbt till förfäran då man möttes av en dånande röst som rabblade en monotom ramsa. Thurolf försökte fly mot hästarna men fastnade helt paralyserad i flykten så plötsligt att den medvetslöse Dyrgil föll från hans axel. Lika paralyserad stod nu Krilljon så endast Radagast med sitt stärkta psyke lyckades övervinna besvärjaren, men innan prästen hann reagera rusade ett tiotal beväpnade soldater fram ur sina gömställen i gläntan och grep både honom och de övriga. Ur gläntan kom strax även ägaren till den dånande rösten. De kände alla igen den tidigare så trevlige Jhildarint som nu såg på dem med iskall blick. "Era Dårar! Trodde ni verkligen att ni kunde träda in i Furste Dargomirs släkte-grav utan att få sota för det? Vakter! För bort gravskändarna!".
Fångcellen var mörk och utan minsta chans till dagsljus. Det fängslade sällskapet som numera saknade ägodelar kunde räkna att de suttit fastkedjade i flera dygn med hjälp av den illaluktande sörja de bjöds som måltid morgon, middag och kväll. Dyrgil vaknade upp ur sin medvetslöshet redan första kvällen och blev märkbart förvånad över vart han nu hamnat. På tredje dagen räknat öppnades cellens dörr och en trupp soldater förde fångarna till palatsets rådsal där de konfronterades av hertig Dargomir själv, en man med alldagligt utseende, iklädd dyrbara kläder och tunn guldkrona. När bevisföremålen fördes fram av hertigens hovmagiker, Jhildarint, och han berättade hur gravskändarna var nära att lägga beslag på alla rikedomar från hertigens döda släktingar greps Dargomir av fullständigt vredesmod och avkunnade dödsstraff genom hängning på samtliga förbrytare. Med dessa ord fördes de fyra olyckliga äventyrarna tillbaka ner i fångcellen för ytterligare matransoner av den illaluktande sörjan. Dagarna gick och slutligen verkade deras sista dag kommen när de åter hörde en nyckel i celldörrens lås. Trötta och utmärglade fördes de fångna till palatsets takvåning där Dargomir ensam mötte dem. Med en mer sansad och lätt skärrad röst förklarade han att de dödsdömda skulle få chans till benådan om de valde att hjälpa honom i ett privat ärende. Tre män omnämnda som de tre ulvarna hade nyligen anlänt till Fonta Cilor för att kräva blodshämnd på hertigen. Eftersom Dargomir själv aldrig varit populär bland folket till skillnad från de tre ulvarna så skulle ett gripande av dem kunna öka folkets missnöje i sådan grad att han befarade ett upplopp. Om istället ett sällskap förrymda brottslingar råkade oskadliggöra ulvarna så kunde han själv inte kopplas till gärningen. Dargomir svor vid sanningsguden Shamash att benåda alla fyra om de valde att hjälpa honom. Radagast kände till berättelser om guden Shamash och att en edsbrytare aldrig gick ostraffad vilket fick sällskapet att lita till hertigens ord.
Åter i frihet med sina ägodelar (exklusive gravfynd) sökte sig äventyrarna efter tips från hertigen tillbaka till värdshuset "Sidenrevan" (där de först övernattade i Fontra Cilor). Här hade man enligt hertigen observerat de tre ulvarna. Man tog in för natten och fann snart ulvarna sittandes i gillestugan över en måltid. Man inväntade rätt tillfälle men blev avbrutna av att de tre männen gick till sitt rum tidigt. Morgonen därpå skuggade man Ulvarna men blev påkomna och efter några hetsiga ordbyten vände situationen till att Ulvarna bad sällskapet hjälpa dem att hämnas sin hemby där deras far som var byäldste hängdes när han vägrade hertigen en skattehöjning samtidigt som Dargomirs soldater brände ner byn till grunden. Man valde nu att gå på Ulvarnas linje och att hjälpa dem med deras blodshämnd.
Ulvarna berättade att de fått vetskap om en hemlig passage som ledde in i hertigens palats och man bestämde sig för att genom sömnmedel försätta palatsets försvar i en ofrivillig dvala. Thurolf tog snabbt reda på att palatsets drycksförråd fylldes på av handelsmannen som ägde "Sidenrevan" och efter diverse påtryckningar lyckades han övertala ägaren att sälja en tunna av den ädla drycken till honom. I ett obevakat ögonblick smög Radagast fram och blandade ett starkt sömnmedel i de övriga tunnorna som Krilljon inhandlat hos en av stadens mer ljusskygga droghandlare.
Tunnorna med den spetsade drycken fördes iväg till leverans samtidigt som det hämndlystna sällskapet gjorde sig redo att angripa det snart sovande palatset.
Dolken ur det förgångna
Allt tog sin början under försommaren i den trakoriska tidräkningens år 5 e.Kron (efter Kronolaabens invignad) och efter någon veckas soligt segel med handelskavarellen "vindfångaren" över rosthavets brunsolkiga vatten fann sig Thurolf i Det Heliga Kishatets huvudstad Albarunzia där han hade bestämt träff med Mobodgar, en rundlagd munk från landet Nastrôl på nordöstra Palamux.
Thurolf var en kraftigt byggd och muskelös man med ljusbrunt och kortklippt hår och med blågrå ögon som såg misstänksamt på omgivningen. Han hade dessutom ett kraftigt skägg och en lätt rödsprängd näsa.
Här möttes han också av Kafriler-prästen Radagast samt stridsmannen Dyrgil som alla kallats till ett viktigt möte hos den lärde mannen Mäster Frostmåne i HOXOH dit de nu var påväg. Färden bar genom Det Heliga Kishatet, vidare genom Moskorien för att slutligen nå resans mål, bildernas stad HOXOH. De senaste dagarna hade varit fyllda av sevärdheter men allt de hittills skådat vägde lätt mot den i kvällssolen gudomligt skinande staden som reste sig högaktningsfullt från en klippa vid floden Quafachas mynning.
Något senare innanför stadens vitkalkade murar följde sällskapet Mobodgar som lärt sig genvägarna genom stadens gåtfulla illusioner och överbefolkade platser. Dyrgil märkte plötsligt hur en lömsk figur lagt handen på hans penningbörs men när förövaren såg sig påkommen lämnade denne genast tillbaka börsen och bad artigt om ursäkt. "ficktjuvarnas sed här i HOXOH" flinade Mobodgar samtidigt som man svängde av på en liten tvärgata vid torget Örnhyllan och stannade vid en murad trappsats som ledde upp till en massiv ekport.
Några snabba knackningar ljöd och man togs snart emot av husets tjänare som efter diverse artigheter visade in sällskapet till Herr Frostmånes kammare. Mäster Frostmåne, en man till åren kommen, hälsade sina gamla (och nya) vänner välkomna samt bjöd alla på en välsmakande välkomstmiddag bestående av diverse lokala specialiteter med tillhörande viner från gårdarna utanför grannstaden Balgumél.
Mätta och belåtna satt alla vid öppna spisen och tog igen sig efter middagen över ett parti smickelbräde. Det talades om både det ena och det andra när Herr Frostmåne till sist började förklara sitt ärende.
Sen ett tag tillbaka har jag sammanställt pergamentrullar som påträffats i en mycket spännande utgrävning av profeten Golabags gravkammare i det sydlig Traxilmes violetta öknar. Rullarna har sedan tolkats och handlar om en bronsdolk med skaft av elfenben format som ett huvud. Enligt legenden kan denna dolk vara nyckel till en bortglömd högkultur som i skriften onämns som Cruri. Detta Cruri skulle isåfall ur ett arkeologiskt perspektiv vara fullständigt banbrytande.
Genom forskning bland akademins hyllor och diverse berättelser från kringresande ska en dolk med okänd ursprung och snarlikt utseende ha påträffats av en upptäcksresande och förts av honom till hans hemstad Fontra Cilor här på Palamux. Dolken skall senare ha blivit konfiskerad av den dåvarande hertigen efter att ägaren vägrat sälja dolken till honom. När hertigen några år senare dör i en smittsam och högst plågsam böldpest begravs han i en kummel utanför staden och hans äldste son tar över makten. Denne dräps dock själv något senare när han i vredesmod valt att strida mot en drakorm som terroriserat bygden från ett ödelagt jaktslott uppe i bergen. Styret i Fontra Cilor gick då över till hans yngre bror, den nuvarande hertigen Dargomir da Fontra. Här slutar spåren men man har dragit slutsatsen att feodalherren antingen lät sig begravas med dolken i sin gravkummel, eller att hans äldste son hade den med sig när han dog i striden med lömska ormen. Den sista möjligheten är att den bärs av den nuvarande hertigen eller finns i hans skattkammare på palatset i Fontra Cilor.
Hela uppdraget är som ni förstår av ytterst känslig sort eftersom det lätt skulle kunna uppstå diplomatiska konsekvenser för vår akademi om det framkom att någon försökt retat upp draken eller lurat sig in i palatset. Att dessutom bryta gravfrid för en hertig är något som med lätthet skulle bestraffas med både bödel och yxa. Jag ber er därför att noggrant tänka igenom ert beslut och att för allt i världen vara försiktiga. Självklart kommer jag vara er evigt tacksam om ni väljer att hjälpa mig och givetvis kommer ni bli rikligt belönade. Nå mina vänner? Vad säger ni?
Radagast och Dyrgil som sedan många år känt Herr Frostmåne såg ärendet som ett hedersuppdrag (snarare heder i att hjälpa honom än att utföra de handlingar som till detta krävdes). Thurolf var något mera misstänksam och började ställa en rad frågor gällande både upplägg och ersättningar. Slutligen var dock alla överens och uppdraget accepterades. Man bestämde sig också för att redan nästa morgon börja sökandet i det av drakormen bebodda jaktslottet.
Solen stod högt på det klarblåa himlavalvet och det var en varm högsommardag. Vid vägens sidor böljade sädesfält av olika slag där gårdsfolk arbetade med sin skörd. Buskskrikorna kvittrade i ett skogsbryn och äventyrarna kände sig bra till mods men samtidigt spända över vad som väntade dem på uppdraget. Efter att ha färdats norrut i flera timmar smalnade färdvägen av och slutade upp i en slingrande stig uppför de klippiga och gråmulna bergen.
Halvvägs uppför stigen fann de kvarlevor av en mindre grupp män iförda rustning. De föruttnade kropparna var alla svårt brända men man kunde ändå urskilja obeskrivlig fasa i det som en gång var de dödas ansikten. Thurolf fann (efter att motbjudande nog sökt igenom dessa arma kroppar) en handfull guldtrakiner samt ett fortfarande oförstört slagsvärd av vackert smide. Radagast fick snabbt känslan av att magi vilade över detta svärd vilket ledde till att Thurolf omgående lade sina lovar kring detta byte.
Någon kilometer senare fann sällskapet en platå där det blåste en lätt men kylig bris. Här hade man en fantastisk utsikt över valbukten i norr och låglandet i söder. Av platåns tidigare grönska fanns dock bara resterna av några förkolnade träd kvar. Den ljuvliga havsdoften blandades upp med stank från bränt kött och svedd metall och på en klippa längre bort på platån såg man nu det ensligt belägna jaktslottet. Förutom vindens sus rådde en skrämmande tystnad.
Man band hästarna i ett buskage lite längre ner på stigen och rörde sig i skydd av det stigande bergets skugga mot det övergivna slottet. Plötsligt och helt utan förvarning hördes ett avgrundsvrål som hämtat ur det djupaste helvetesgapet och efter någon sekund ett fasansfullt dån som fick alla att kasta sig handlöst på marken.
Ut genom jaktslottets största och kyrkligt färggranna fönster kastade sig en massiv bronsfjällad drakorm med stor taggig ryggkam och spretande kindsköldar. Med vrålande skrik och i uppenbar smärta flaxade den till med de kopparglänsande vingarna och lyfte genast för att i tydlig panik fly nord-väst ut över valbukten.
Fullständigt skärrade men samtidigt med en viss nyfikenhet borstar man av sig och tog sig vidare runt på jaktslottets baksida där man efter många om och men lyckades hasa sig uppför murkrönet och ner på slottsgården. Thurolf rundade försiktigt hörnet med Radagast hack i häl medan Dyrgil tog sig runt motsatt hörn så de slutligen möttes på varsin sida om slottsporten. Med ett lätt knarrande ljud öppnade de porten och kikade in i en dunkel slottshall där man fann en stor trappa som ledde mot övervåningen samt en dörr på varje sida av hallen.
Efter diverse försök att forcera hallens dörrar lyckades Thurolf slutligen sparka upp dörren till det som en gång användes som kök. Man fann dock inget av större intresse utan fortsatte försiktigt upp för slottstrappan till en stor sal som sett sina bättre dagar. Utsmycknad och tidigare möblering var förbränd och sönderslagen. Hela salen låg i ett spöklikt sken från de igengrodda öppningarna där lite solljus ännu trängde igenom. En kropp iklädd rustning låg livlös ett tiotal meter längre in i salen och i ett hörn bakom denne såg man en liten hög av något som glimmade i det svaga ljuset.
Radagast tog sig snabbt fram till kroppen som helt plötsligt och krampaktigt slet tag i hans ben och yrade i smärtan över de enorma och mycket otäcka brännskador han tilldragit sig (förmodligen genom kamp med den orm de sett lämna platsen i sådan hast). Radagast letade i sina bältespåsar och gav frikostigt mannen i rustningen doser av ett smärtstillande pulver som fick sköljas ned med vätska ur hans vattenskinn vilket medförde att denne snart föll i medvetslöshet från den stålsättning han fått göra mot smärtorna.
Samtidigt hade Dyrgil och Thurolf hunnit fram till den glimmande högen som visade sig vara den lömska ormens knapphändiga drakskatt bestående av blandade valörer trakoriska mynt. De båda plockade åt sig vad som fanns att bära utan att fundera det minsta över om myntens flaxande ägare hade som plan att snart återvända till platsen. Efter att ha försäkrat sig om att den sökta dolken ej fanns i slottssalen släpade man med sig den medvetslöse krigaren till hästarna och förde honom till klostret i Faa där munkarna vänligt tog emot främligarna och förde den brännskadade till sjukstugan. Radagast donerade de få mynt han funnit i jaktslottet till välgörenhet hos munkarna vilket uppskattades stort och de blev alla bjudna att stanna i klostret över natten.
Morgonen därpå for Thurolf, Dyrgil och Radagast vidare tillbaka mot Moskorien och staden Fontra Cilor. Vägen var här förhållandevis händelselös och växlade mellan uppodlade åkermarker och öppna skogspartier där traktens slättapor slogs om dagens föda. Solskenet övergick under färden långsamt från duggregn till hällregn och lagom till att mörkret föll nådde man fram till det som en gång var en blomstrande stad. Nu såg man istället den delvis fallna muren och palats av smutsig marmor. Fontra Cilor som tidigare varit det Klavynska rikets huvudstad hade med rikets fall blivit en nedgången plats.
Eftersom man blivit både genomblöta och hungriga av färdvägen bestämde man sig för att spendera natten på "Sidenrevan" som var ett av stadens många värdshus och efter att ha bytt till torra kläder och gömt sina värdesaker på rummen beställde man varsitt kvällsmål i den väl slitna gäststugan.
När man som bäst satt och åt den något torftiga middagen hörde Radagast plötsligt en välbekant röst bakom sig. "Men titta vad bondkatten har släpat in! Radagast din gamla odåga!" Mannen var en långsmal figur klädd i mörk kappa och med ett brett leende som visade sig vara Radagast gamla vän Jhildarint från hans tid i HOXOH.
Några sedjlar mjöd senare lyckades Dyrgil hamna i gräl med en bondpojk som han av misstag tagit för bondflicka. Jhildarint frågade Radagast lite nyfiket vad som fört honom till denna del av ön och denne svarade undvikande att man endast befann sig på genomresa. Den misstänksamme Thurolf ställde (märkbart misstroende) främlingen mot väggen vilket uppfattades aningen oförskämt varpå Jhildarint tackade för sig och försvann hemåt.
Kommande morgon gav man sig iväg i gryningen även om Dyrgil lätt morrande redan förlorat sitt slaget mot den egna huvudvärken. Gårkvällens regn hade sedan några timmar haft uppehåll vilket hade gjort stigen till gravkummeln svår och lerig. Efter en långsam färd genom den djupa Fnosselskogen kom man fram till en glänta där en munk ropade förfärat åt sällskapet att hjälpa honom och att trollen tagit hans bröder tillfånga.
Den ständigt misstänksamme Thurolf steg av hästen och spände instinktivt en pil över bågsträngen. Samtidigt red de övriga två fram mot gläntan där munken direkt slet fram ett armborst och väste "Hit med mynten och hästarma, ANNARS!"
I samma sekund ven ett armborstlod genom luften och satte sig i ryggen på Thurolf. Radagasts häst stegrar sig och samtidigt som han själv genomborrades av en pil slog hästens hovar ett kraftigt slag mot rövarens huvud så dess nacke knäcktes. Dyrgil blir i samma stund träffad i benet av en tredje pil och föll i smärta till marken.
Samtidigt hade Thurolf snurrat runt. Hans stridstränade ögon fick direkt fokus på den rövare vars pil nu satt i hans ryggtavla och avlossade sin egen välriktade pil vilken träffade så att motståndarens arm blev obrukbar och fick honom att börja fly. En tredje skytt missade Thurolf med en hårsmån och fick strax till svar en välriktad och dödande pil i sin hals.
Samtidigt som Radagast lade en helande besvärjelse över Dyrgils skada slet Thurolf sitt bredsvärd och hann ifatt den flyende rövaren. Svärdet klöv luften precis bakom den flyende men i nästa hugg hade denne ingen chans. Thurolf gav honom det dödande hugget och återvände sedan irriterat till de andra. "Förbannade rövarpack" muttrade han medan Radagast lade magiska ramsor över hans sår.
Det var ännu förmiddag när de tre äventyrarna satt upp på sina hästar och fortsatte färden mot hertigens gravkummel...
Thurolf var en kraftigt byggd och muskelös man med ljusbrunt och kortklippt hår och med blågrå ögon som såg misstänksamt på omgivningen. Han hade dessutom ett kraftigt skägg och en lätt rödsprängd näsa.
Här möttes han också av Kafriler-prästen Radagast samt stridsmannen Dyrgil som alla kallats till ett viktigt möte hos den lärde mannen Mäster Frostmåne i HOXOH dit de nu var påväg. Färden bar genom Det Heliga Kishatet, vidare genom Moskorien för att slutligen nå resans mål, bildernas stad HOXOH. De senaste dagarna hade varit fyllda av sevärdheter men allt de hittills skådat vägde lätt mot den i kvällssolen gudomligt skinande staden som reste sig högaktningsfullt från en klippa vid floden Quafachas mynning.
Något senare innanför stadens vitkalkade murar följde sällskapet Mobodgar som lärt sig genvägarna genom stadens gåtfulla illusioner och överbefolkade platser. Dyrgil märkte plötsligt hur en lömsk figur lagt handen på hans penningbörs men när förövaren såg sig påkommen lämnade denne genast tillbaka börsen och bad artigt om ursäkt. "ficktjuvarnas sed här i HOXOH" flinade Mobodgar samtidigt som man svängde av på en liten tvärgata vid torget Örnhyllan och stannade vid en murad trappsats som ledde upp till en massiv ekport.
Några snabba knackningar ljöd och man togs snart emot av husets tjänare som efter diverse artigheter visade in sällskapet till Herr Frostmånes kammare. Mäster Frostmåne, en man till åren kommen, hälsade sina gamla (och nya) vänner välkomna samt bjöd alla på en välsmakande välkomstmiddag bestående av diverse lokala specialiteter med tillhörande viner från gårdarna utanför grannstaden Balgumél.
Mätta och belåtna satt alla vid öppna spisen och tog igen sig efter middagen över ett parti smickelbräde. Det talades om både det ena och det andra när Herr Frostmåne till sist började förklara sitt ärende.
Sen ett tag tillbaka har jag sammanställt pergamentrullar som påträffats i en mycket spännande utgrävning av profeten Golabags gravkammare i det sydlig Traxilmes violetta öknar. Rullarna har sedan tolkats och handlar om en bronsdolk med skaft av elfenben format som ett huvud. Enligt legenden kan denna dolk vara nyckel till en bortglömd högkultur som i skriften onämns som Cruri. Detta Cruri skulle isåfall ur ett arkeologiskt perspektiv vara fullständigt banbrytande.
Genom forskning bland akademins hyllor och diverse berättelser från kringresande ska en dolk med okänd ursprung och snarlikt utseende ha påträffats av en upptäcksresande och förts av honom till hans hemstad Fontra Cilor här på Palamux. Dolken skall senare ha blivit konfiskerad av den dåvarande hertigen efter att ägaren vägrat sälja dolken till honom. När hertigen några år senare dör i en smittsam och högst plågsam böldpest begravs han i en kummel utanför staden och hans äldste son tar över makten. Denne dräps dock själv något senare när han i vredesmod valt att strida mot en drakorm som terroriserat bygden från ett ödelagt jaktslott uppe i bergen. Styret i Fontra Cilor gick då över till hans yngre bror, den nuvarande hertigen Dargomir da Fontra. Här slutar spåren men man har dragit slutsatsen att feodalherren antingen lät sig begravas med dolken i sin gravkummel, eller att hans äldste son hade den med sig när han dog i striden med lömska ormen. Den sista möjligheten är att den bärs av den nuvarande hertigen eller finns i hans skattkammare på palatset i Fontra Cilor.
Hela uppdraget är som ni förstår av ytterst känslig sort eftersom det lätt skulle kunna uppstå diplomatiska konsekvenser för vår akademi om det framkom att någon försökt retat upp draken eller lurat sig in i palatset. Att dessutom bryta gravfrid för en hertig är något som med lätthet skulle bestraffas med både bödel och yxa. Jag ber er därför att noggrant tänka igenom ert beslut och att för allt i världen vara försiktiga. Självklart kommer jag vara er evigt tacksam om ni väljer att hjälpa mig och givetvis kommer ni bli rikligt belönade. Nå mina vänner? Vad säger ni?
Radagast och Dyrgil som sedan många år känt Herr Frostmåne såg ärendet som ett hedersuppdrag (snarare heder i att hjälpa honom än att utföra de handlingar som till detta krävdes). Thurolf var något mera misstänksam och började ställa en rad frågor gällande både upplägg och ersättningar. Slutligen var dock alla överens och uppdraget accepterades. Man bestämde sig också för att redan nästa morgon börja sökandet i det av drakormen bebodda jaktslottet.
Solen stod högt på det klarblåa himlavalvet och det var en varm högsommardag. Vid vägens sidor böljade sädesfält av olika slag där gårdsfolk arbetade med sin skörd. Buskskrikorna kvittrade i ett skogsbryn och äventyrarna kände sig bra till mods men samtidigt spända över vad som väntade dem på uppdraget. Efter att ha färdats norrut i flera timmar smalnade färdvägen av och slutade upp i en slingrande stig uppför de klippiga och gråmulna bergen.
Halvvägs uppför stigen fann de kvarlevor av en mindre grupp män iförda rustning. De föruttnade kropparna var alla svårt brända men man kunde ändå urskilja obeskrivlig fasa i det som en gång var de dödas ansikten. Thurolf fann (efter att motbjudande nog sökt igenom dessa arma kroppar) en handfull guldtrakiner samt ett fortfarande oförstört slagsvärd av vackert smide. Radagast fick snabbt känslan av att magi vilade över detta svärd vilket ledde till att Thurolf omgående lade sina lovar kring detta byte.
Någon kilometer senare fann sällskapet en platå där det blåste en lätt men kylig bris. Här hade man en fantastisk utsikt över valbukten i norr och låglandet i söder. Av platåns tidigare grönska fanns dock bara resterna av några förkolnade träd kvar. Den ljuvliga havsdoften blandades upp med stank från bränt kött och svedd metall och på en klippa längre bort på platån såg man nu det ensligt belägna jaktslottet. Förutom vindens sus rådde en skrämmande tystnad.
Man band hästarna i ett buskage lite längre ner på stigen och rörde sig i skydd av det stigande bergets skugga mot det övergivna slottet. Plötsligt och helt utan förvarning hördes ett avgrundsvrål som hämtat ur det djupaste helvetesgapet och efter någon sekund ett fasansfullt dån som fick alla att kasta sig handlöst på marken.
Ut genom jaktslottets största och kyrkligt färggranna fönster kastade sig en massiv bronsfjällad drakorm med stor taggig ryggkam och spretande kindsköldar. Med vrålande skrik och i uppenbar smärta flaxade den till med de kopparglänsande vingarna och lyfte genast för att i tydlig panik fly nord-väst ut över valbukten.
Fullständigt skärrade men samtidigt med en viss nyfikenhet borstar man av sig och tog sig vidare runt på jaktslottets baksida där man efter många om och men lyckades hasa sig uppför murkrönet och ner på slottsgården. Thurolf rundade försiktigt hörnet med Radagast hack i häl medan Dyrgil tog sig runt motsatt hörn så de slutligen möttes på varsin sida om slottsporten. Med ett lätt knarrande ljud öppnade de porten och kikade in i en dunkel slottshall där man fann en stor trappa som ledde mot övervåningen samt en dörr på varje sida av hallen.
Efter diverse försök att forcera hallens dörrar lyckades Thurolf slutligen sparka upp dörren till det som en gång användes som kök. Man fann dock inget av större intresse utan fortsatte försiktigt upp för slottstrappan till en stor sal som sett sina bättre dagar. Utsmycknad och tidigare möblering var förbränd och sönderslagen. Hela salen låg i ett spöklikt sken från de igengrodda öppningarna där lite solljus ännu trängde igenom. En kropp iklädd rustning låg livlös ett tiotal meter längre in i salen och i ett hörn bakom denne såg man en liten hög av något som glimmade i det svaga ljuset.
Radagast tog sig snabbt fram till kroppen som helt plötsligt och krampaktigt slet tag i hans ben och yrade i smärtan över de enorma och mycket otäcka brännskador han tilldragit sig (förmodligen genom kamp med den orm de sett lämna platsen i sådan hast). Radagast letade i sina bältespåsar och gav frikostigt mannen i rustningen doser av ett smärtstillande pulver som fick sköljas ned med vätska ur hans vattenskinn vilket medförde att denne snart föll i medvetslöshet från den stålsättning han fått göra mot smärtorna.
Samtidigt hade Dyrgil och Thurolf hunnit fram till den glimmande högen som visade sig vara den lömska ormens knapphändiga drakskatt bestående av blandade valörer trakoriska mynt. De båda plockade åt sig vad som fanns att bära utan att fundera det minsta över om myntens flaxande ägare hade som plan att snart återvända till platsen. Efter att ha försäkrat sig om att den sökta dolken ej fanns i slottssalen släpade man med sig den medvetslöse krigaren till hästarna och förde honom till klostret i Faa där munkarna vänligt tog emot främligarna och förde den brännskadade till sjukstugan. Radagast donerade de få mynt han funnit i jaktslottet till välgörenhet hos munkarna vilket uppskattades stort och de blev alla bjudna att stanna i klostret över natten.
Morgonen därpå for Thurolf, Dyrgil och Radagast vidare tillbaka mot Moskorien och staden Fontra Cilor. Vägen var här förhållandevis händelselös och växlade mellan uppodlade åkermarker och öppna skogspartier där traktens slättapor slogs om dagens föda. Solskenet övergick under färden långsamt från duggregn till hällregn och lagom till att mörkret föll nådde man fram till det som en gång var en blomstrande stad. Nu såg man istället den delvis fallna muren och palats av smutsig marmor. Fontra Cilor som tidigare varit det Klavynska rikets huvudstad hade med rikets fall blivit en nedgången plats.
Eftersom man blivit både genomblöta och hungriga av färdvägen bestämde man sig för att spendera natten på "Sidenrevan" som var ett av stadens många värdshus och efter att ha bytt till torra kläder och gömt sina värdesaker på rummen beställde man varsitt kvällsmål i den väl slitna gäststugan.
När man som bäst satt och åt den något torftiga middagen hörde Radagast plötsligt en välbekant röst bakom sig. "Men titta vad bondkatten har släpat in! Radagast din gamla odåga!" Mannen var en långsmal figur klädd i mörk kappa och med ett brett leende som visade sig vara Radagast gamla vän Jhildarint från hans tid i HOXOH.
Några sedjlar mjöd senare lyckades Dyrgil hamna i gräl med en bondpojk som han av misstag tagit för bondflicka. Jhildarint frågade Radagast lite nyfiket vad som fört honom till denna del av ön och denne svarade undvikande att man endast befann sig på genomresa. Den misstänksamme Thurolf ställde (märkbart misstroende) främlingen mot väggen vilket uppfattades aningen oförskämt varpå Jhildarint tackade för sig och försvann hemåt.
Kommande morgon gav man sig iväg i gryningen även om Dyrgil lätt morrande redan förlorat sitt slaget mot den egna huvudvärken. Gårkvällens regn hade sedan några timmar haft uppehåll vilket hade gjort stigen till gravkummeln svår och lerig. Efter en långsam färd genom den djupa Fnosselskogen kom man fram till en glänta där en munk ropade förfärat åt sällskapet att hjälpa honom och att trollen tagit hans bröder tillfånga.
Den ständigt misstänksamme Thurolf steg av hästen och spände instinktivt en pil över bågsträngen. Samtidigt red de övriga två fram mot gläntan där munken direkt slet fram ett armborst och väste "Hit med mynten och hästarma, ANNARS!"
I samma sekund ven ett armborstlod genom luften och satte sig i ryggen på Thurolf. Radagasts häst stegrar sig och samtidigt som han själv genomborrades av en pil slog hästens hovar ett kraftigt slag mot rövarens huvud så dess nacke knäcktes. Dyrgil blir i samma stund träffad i benet av en tredje pil och föll i smärta till marken.
Samtidigt hade Thurolf snurrat runt. Hans stridstränade ögon fick direkt fokus på den rövare vars pil nu satt i hans ryggtavla och avlossade sin egen välriktade pil vilken träffade så att motståndarens arm blev obrukbar och fick honom att börja fly. En tredje skytt missade Thurolf med en hårsmån och fick strax till svar en välriktad och dödande pil i sin hals.
Samtidigt som Radagast lade en helande besvärjelse över Dyrgils skada slet Thurolf sitt bredsvärd och hann ifatt den flyende rövaren. Svärdet klöv luften precis bakom den flyende men i nästa hugg hade denne ingen chans. Thurolf gav honom det dödande hugget och återvände sedan irriterat till de andra. "Förbannade rövarpack" muttrade han medan Radagast lade magiska ramsor över hans sår.
Det var ännu förmiddag när de tre äventyrarna satt upp på sina hästar och fortsatte färden mot hertigens gravkummel...
