I skuggan av Trakorien

Efter en tröttsam återfärd med den omtumlade Radagast nådde Shulaban till sist tillbaka till den ödelagda bergsbyn där de övriga väntade.  Hæjmir ilsknade först till när han såg att Radagast var skadad men hånflinade när han hört hur de blivit lurade av sjöhäxan. Man bestämde sig för att göra ett återbesök vid häxans boning följande dag och gjorde under kvällsvarden upp om hur man skulle gå tillväga.

Tidigt morgonen därpå begav sig Hæjmir, Radagast, Melobin, Shulaban och Steinar i samlad tropp ner mot sjön i den snöhöljda dalsänkan som åter hade fyllts på med vatten. Melobin lade sin tillit till Kmorda och dök ner i det tempererade vattnet. Till sin förvåning fann han att ingången till häxans hem fortfarande saknade dörr och att vattnet hölls tillbaka av någon underlig kraft vid själva ingången så han kunde kliva direkt in i hallen utan att vattnet från sjön följde med. Rummet var upplyst av ett par facklor på väggarna och hade ännu en dörr i den bortre väggen. Melobins första tanke var att själv undersöka dörren och dess bakomliggande rum men efter Shulabans olustiga berättelse om sjöhäxans angrepp på Radagast så återvände han istället till de andra och snart hade alla simmat ner till den mystiska hallen.

Man gjorde tillsammans en noggrann genomsökning av boningen, som bakom dörren bestod av en hall med anslutning till laboratorium, förråd, kök och en fångcell. I inget av rummen fann man varken häxan, bergahornet eller spegeln från Cruri. Radagast som under färden från Marjura hunnit bekanta sig med spegel, vars inneboende krafter kostat Krilljon livet, och anat att föremålet kunde tyda framtiden. Hade sjöhäxan på förhand sett dem komma och hunnit fly fältet?

Radagast tvekade lite inför sina funderingar då man på en stenpiedestal  fann en bastant formelsamling vars innehåll kunde kopplas till besvärjande av vattnets element. Han hyste ännu agg mot häxan och tänkte först bränna formelboken men hejdade sig och stoppade den istället i sin ränsel. Kanske kunde man tvinga fram en byteshandel om man bara kunde hitta häxan? Han koncentrerade sig och lät eldens kraft inom sig söka häxans livsgnista i omgivningen. Med ens stod det klart för honom att hon befann sig uppe i Jyrsind. Radagast blev med ens blek och tänkte på deras fritagna medresenärer som kanske likt honom själv fått känna på häxans vrede.

Efter en hastig diskussion beslöt man sig för att snarast möjligt återvända till byn och efter att ha simmat upp till sjöns yta begav man sig tillbaka genom skogen samma väg som man kommit. Ännu en gång prasslade det till i ett buskage nära den upptrampade stigen och samtliga slet med ens upp sina vapen. Två grova varelser med gula ögon, stripigt hår och den grå huden täckt av vårtor och utväxter stormade vrålande fram från sitt gömställe med väldiga träklubbor i högsta hugg. Radagast mötte upp ett av de framstormande trollen med en eldkaskad som borrade sig in i den förvånade angriparen. Vrålandes av rädsla och smärta rusade han brinnande bort bland snömassorna och försvann. Det andra trollet svingade sin träklubba mot Melobin. Klubban slog istället in i närmaste träd men fällde ändå Melobin till marken som besvarade attacken med att låta Kmordas köld strömma in i varelsen. Strax därpå hade Radagast fällt trollet till marken med sin trästav genom en välriktad träff och Hæjmir avslutade med att driva sitt svarta svärd genom varelsens buk. Melobin som kommit på fötter igen märkte till sin glädje att trollet bar på hans förlorade packning och kunde snabbt konstatera att innehållet var orört. Utan mer än några skråmor fortsatte färden och i skymningen nådde man åter bergsbyn. Med lättnad kunde man konstatera att samtliga av de kvarlämnade medresenärerna var oskadda men att sjöhäxan hunnit ge sig av igen eftersom Radagast inte varit anträffbar. Uttröttade av vandringen och irriterade av att man missat häxan satte man sig och åt av den kvarvarande provianten som inom loppet av några dagar skulle vara slut.

Tidigt följande morgon kunde den utposterade vakten meddela att en figur kom gåendes uppför berget i riktning mot byn och snart därpå traskade hon in i byn och stannade på håll när hon såg Radagast och de övriga. En ilsken dispyt utbröt då häxan funnit sitt hem genomsökt och formelboken stulen. Den vältalige Melobin lyckades dock med hjälp av några okvädningar från Shulaban kontra med att stölden var en vedergällning för spegeln som häxan stulit. Hans ord borrade sig uppenbarligen djupt i kvinnans sinnen för snart hade hon ursäktat sitt tidigare beteende och efter att ha hastat iväg till ett närliggande gömställe återvände hon med både spegeln och bergahornet som därpå byttes mot den stulna formelboken. Melobin som tog hornet drog genast ett djupt andetag och lät hornet bröl eka mellan de snötäckta bergen. Till sin besvikelse kunde han konstatera att ingenting hände trots upprepade försök.

Tillsammans bestämde man sig för att genast återvända till Marduks vindtempel nere i dalsänkan och efter en händelselös vandring dit steg Radagast in och frågade etervarelsen varför hornet inte fungerade. Varelsen svarade att en av byborna ännu gick ibland dem. Melobin drog sig till minnes att Herdil tidigare vistats i byn och efter en ångestfylld återfärd upp till byn konfronterade man honom angående hans koppling till byn. Herdil berättade då utan omsvep att han var uppväxt i byn varpå Melobin bad honom att blåsa i hornet. När inte heller detta öppnade bergets portar insåg man bedrövade att berget krävde Herdil som sitt offer.

Hæjmir drog sitt svärd under protester från Melobin men druidens förmaningar var förgäves på den stridskunnige marjurerkrigaren som i ett hastigt utfall skiljde Herdils huvud från kroppen. Melobin skrek i en blandning av fasa och ilska varpå han försökte hämnas den oskyldige stigfinnarens död genom att skada Hæjmir. Attacken var dock förgäves och stridigheterna bröts upp av Radagast som menade att detta trots allt var den enda rimliga lösningen för att inte förbli bergets fångar. Shulaban genomsökte ogenerat Herdils kropp och håvade glatt fram en uppsättning dyrkar som han stoppade på sig. Radagast tog strax därpå hornet ur den halshuggne Herdils hand och efter att Hæjmir bränt kroppen och spridit askan så lät kafrilerprästen bergahornet ljuda. Ett dovt muller hördes från bergssidan och de dolda portarna gick långsamt upp. En unken doft slog emot dem och damm från portarnas innanmäte virvlade upp för att avslöja en stor och välarbetad hall med statyprydda nischer längs sidoväggarna.

Radagast frammanade ett ljussken ur sin hand samtidigt som Melobin tände en fackla. Med dragna vapen rörde sig nu sällskapet långsamt inåt i gruvhallen. I dess bortre ände skymtades en bred trappa nedåt samt gångar längsmed sidorna. Samtliga i sällskapet var övertygade om att utgången borde ligga på ett lägre plan och man vandrade vidare nedför trappan där man efter en stund kom ner i en gigantisk grottsal vars väggar inte gick att urskilja i mörkret. Oset av grillat kött kom någonstans bortifrån och där hördes hesa röster på ett okänt och stundtals obehagligt språk. Den orädde Hæjmir vandrade bort tillsammans med Radagast för att möta grottans invånare och hörde direkt hur rösterna höjdes och blandades med aggressivt morrande. Strax kunde man urskilja flertalet svavelgula ögon i mörkret som när de kom närmare kunde ses tillhöra vättar. Hæjmir och Radagast backade tillbaka till de övriga vid trappan och Radagast lät eldflammor slå upp från gruvgolvet mitt ibland de ilskna vättarna som tjutandes tog till flykten. Melobin smög fram och meddelade att man siktat en trappa som fortsatte ner mot ännu en längre nivå. Hæjmir tvekade. Skulle de flyende vättarna återvända och vilka andra faror kunde vättarnas skrik ha väckt ute i mörkret?

Morgonen därpå vaknade man av snöblåst och bitande kyla. Vintern hade på allvar svept in över Hymbergond och man kunde snabbt konstatera att den skördat livet på tre frigivna fångar som frusit ihjäl under natten. Efter morgonmålet tog gycklarsällskapet farväl för att fortsätta vandringen mot slavgruvorna som de fortfarande trodde låg orörda uppför stigen. Urgul som gick sist vände sig om och såg allvarligt på Radagast en sista gång. ”Det blodspill ni fört med er, skall också färga Milackes slätter” kraxade hon och stapplade iväg på sin vandringsstav.

Något senare fortsatte också  sällskapet sin vandring österut. Morgonens hårda väder fortsatte och höll den stupkantade bergsstigen i sitt isande grepp. Man skulle just runda en bergskam då vinden slet tag i snömassorna högre upp på berget och vräkte sig ner över sluttningen som ett kraftigt snöskred. De två gruvfångarna som gick först slets chanslösa med av den mullrande lavinen och störtade vrålande vidare ner i avgrunden till skriken slutligen tystades av vinden. Shulaban som gått stegen bakom männen begravdes i rasmassorna men grävdes snabbt upp av de övriga. Tillsammans kunde man nu konstatera att färdvägen slitits sönder av skredet och att man skulle bli tvungna att vända. Melobin steg fram mot rasmassorna och åkallade köldens väsen som kunde förtälja att det fortfarande fanns en möjlig passage. I den närliggande bergsbyn Jyrsind anslöt sig djupa gruvhallar mot de sluttningar i öster dit sällskapet var på väg. Melobin underrättade snabbt de övriga och ledde sedan med Kmordas hjälp färden mot gruvbyn som även Herdil sade sig känna till.

Det hade börjat skymma när den snöpiskade gruppen nådde fram till en lång hängbro som förband deras färdväg med byn. Melobin litade blint på Kmorda och vandrade orädd genom den svajande repkonstruktionen över det väldiga klippgapet tätt följd av de övriga. Halvvägs kunde Melobin märka hur något verkade fel då man varken hörde eller såg några livstecken från byinvånarna. Stillheten fick sin förklaring när man väl nådde fram vid brons bortre ände och fann att de byggnader man sett på håll endast var en hop förkolnade ruiner. I snön kring  husgrunderna låg stelfrusna kvarlevor efter byns invånare. Radagast kunde efter en kort undersökning konstatera att samtliga hade dödats med huggvapen för mellan en och två veckor sedan. Shulaban och Melobin hade undertiden sökt efter gruvporten som Herdil påstod skulle finnas i den närmsta bergväggen men fann ingen ingång. Plötsligt skymtades ett kusligt skimmer mitt i ruinerna och vålnaden av en gammal man uppenbarade sig. ”Frände!  Er räddning kom försent. Den obarmhärtige da Skugre krävde oss på gruvans rikedomar och när vi vägrade lät han kallblodet hos sina soldater tala grymhetens språk. Vår gruva hann jag i sista stund försegla i en pakt med bergets väsen. Först då byfolkets aska flytt i vinden och bergahornet ljudit skall portarna åter ge vika.”

Mannen avbröts av skarpa ylanden som skar genom blåsten. ”Snapphanar!” ropade Melobin som tydligt minns lätet från tidigare konfrontationer. På andra sidan den bro de just passerat kunde man urskilja en grupp med ett tjugotal figurer som med sina vältränade rovdjursögon redan fått syn på sällskapet. Med snabba språng rusade vargmännen ut över hängbron samtidigt som Shulaban i panik började kapa repen på den motsatta sidan. Radagast som insåg att snapphanarna skulle hinna fram ställde sig framför brofästet och lät en kaskad av eldflammor svalla över repen vilka strax brast och drog med sig de rasande snapphanarna ner i mörkret nedanför.

Efter att kort ha hämtat andan började man leta skydd och fann en husruin stabil nog att ge skydd mot snöovädret. Dessutom hittade man ett orört matförråd som de hungriga männen släckte sin törst och hunger med innan man gjorde upp ett vaktschema och lade sig. Melobin smög sig undan de övriga och åkallade ännu en gång köldens väsen för att få svar gällande de förseglade gruvhallarna och det bergahorn som skulle frigöra portarnas försegling. Kmorda svarade honom att bergahornet fanns i en dalsänka långt nedanför byn där Marduks vindtempel kunde ge vidare vägledning. Kmorda visade honom också en liten stig som ledde från byn i riktning mot templet.



Följande dag begav sig Melobin, Radagast och Shulaban nedför stigen som efter kraftig sluttning slutade i ett snötäckt skogsområde på sänkans botten. Man fortsatte följa stigen genom den täta skogen där det då och då prasslade till i buskagen och gjorde Melobin illa till mods. Det hela blev inte bättre av att man hittade stora fotspår i snön som korsade stigen. Shulaban bestämde sig för att gå i förväg och kom fram till en glänta där ett podium i sten reste sig med vitkalkade pelare längs sidorna. Han sprang fram för att titta närmare och ramlade baklänges ner i snön efter att ha sprungit rätt in i det genomskinliga glasskikt som utgjorde byggnadens väggar. Snart hade resten av sällskapet kommit ifatt och undertiden hade Shulaban letat sig fram till två handtag i den genomskinliga väggen. Radagast klev in i templet där en etervarelse for fram och tillbaka mellan pelarna samtidigt som otydliga viskningar hördes. Slutligen blir det stilla och varelsen sade ”Allt jag hör, men det mig föga berör. Säg vadefter ni leta och av mig ni ska få veta”. Radagast funderade en stund och frågade sedan vart man kunde finna det sökta hornet. Varelsen svarade med en kryptiskt fras att hornet fanns hos häxan i sjön men att man skulle vara på sin vakt. Man återvände till bergsstigen upp mot byn och kunde snart skymta en sjö mellan trätopparna. Åter på dalsänkans botten pulsade man iväg från stigen i riktning mot sjön och efter en mödosam gångtur öppnade sig skogen. Man lade genast märke till att sjön till skillnad från det vintertäckta landskapet saknade is och vattnet kändes inte fullt så kyligt som omgivningen. Efter att ha hämtat ved och gjort upp en eld bestämde sig Radagast för att undersöka sjön.

Melobin som blivit mer och mer ängslig ju mer det gick mot skymning bestämde sig för att själv återvända till byn och lämnade de båda andra. En bit in i skogen hörde han åter hur det prasslade och släppte sin packning för att hals över huvud fortsätta flykten mot byn. Radagast hade undertiden simmat ner i sjön och fann ett dolt handtag i en urgröpning. Han drog i handtaget och kände hur det gav vika och bildade en strömvirvel i vattnet som en stund senare hade tömt sjön. Till sin förvåning fann man en helt malplacerad port på sjöns botten. Radagast gick fram och knackade varpå en gammal gumma förvånat öppnade dörren på glänt. Radagast presenterade sig och sitt ärende men gumman menade att något horn hade hon dessvärre inte i sin ägo. Hon undrade samtidigt försiktigt vad man skulle kunna tänka sig att byta mot en sådan värdefull tingest. Shulaban sprang och hämtade spegeln man funnit i Cruris gravkamrar och gummans ögon började lysa av upphetsning över föremålet. Hon menade att hon nog trots allt hade det gamla hornet någonstans i sina gömmor och begärde att få ta spegeln medan hon gick in för att leta och efter att Radagast godtroget släppt ifrån sig spegeln for dörren igen med den hånflabbande gumman på insidan. Radagast förstod genast att han blivit lurad och ilsknade till. I vreden formade han ett eldklot som strax därpå sprängde upp dörren. Gumman, som givetvis var den häxa etervarelsen varnat för, svängde genast runt när Radagast kom in genom den rykande dörren och gjorde en hastig gest med handen. Han föll omedelbart till marken samtidigt som han kände hur hans andning blev tung och smärtsam då häxans magi fyllde lungorna med vatten. Shulaban som undertiden hållit sig i bakgrunden rusade nu in och släpade med sig den bleke och medvetslöse Radagast. Sjöhäxan fann sitt överläge lustigt och kastade visdomsord efter dem. ”Sjön ger och sjön tar” skrockade hon.

Efter en hastig vandring genom Hymbergonds virvlande grottlabyrinter stannade Råbald och pekade mot en träport som spärrade vägen längre fram i gången. ”Där är den! Döda gruvan!” viskade han som om han varit rädd att berget själv hört honom.

Hæjmir konstaterade förargat att posten var låst men lugnade sig då Melobin håvade fram den nyckelknippa han lagt beslag på i gruvfogdens hus och med ett gnällande gnissel stod porten snart halvöppen. Radagast lät sitt gudomliga ljus falla över portens insida och såg hur gången fortsatte in i det tryckande mörkret. Sakta rörde sig flertalet i gruppen inåt efter att den darrande Råbald bett sina befriare om att få vänta på utsidan. Melobin jämrade sig över det fasansfulla i att Steinar med största sannolikhet låg död i närheten.

Hæjmir kände hur något krasade till under hans stövlar och kunde konstatera att stora delar av golvet var täckt av gulnade skelettdelar.  Melobin som också uppmärksammat de utströdda kvarlevorna utmed golvet fick genast förnimmelser av Järntornets horribla dödskamrar och ropade i panik efter Steinar, men fick endast genljudet till svar. Radagast som stillade honom gjorde sitt bästa för att själv hålla tillbaka vreden över denna fasansfulla plats och hur trakoriernas fångar av allt att döma behandlades.

Efter en vandring i det kompakta tunnelmörkret klen man in i en enorm grotta som likt tunneln var smyckad med diverse skelettfragment. En stor masugn stod kvarlämnad i ett hörn och mitt i grottan öppnade sig ett väldigt schakt där en vinsch med kätting löpte ner.  Längs kanten av schaktet löpte en trappa uthuggen ur berget och vars konstruktion påminde om den i Marjuras kvicksilvergruva. Radagast gick närmare och försökte lysa ner i schaktet men lyckades bara blicka ner i ett tomt mörker.  Han backade ett steg och menade att någon annan i sällskapet säkerligen varit bättre vän med Steinar och hellre skulle åta sig genomsökningen av schaktet.

Hæjmir ilsknade till och påpekade att även om han själv varit den som åtagit sig uppdraget av Mogger så var fortfarande Melobin och Radagast lika delaktiga eftersom de nu var här. Radagast tog mod till sig och tog ett första steg nedför trappan. Hans erfarenhet från skogarnas hala klipphällar där han plockat örter som barn varnade honom dock för den blanka trappan och i sista sekund lyckades han återfå den förlorade balansen. Han vände genast upp igen och förklarade riskerna med trappan varpå man istället beslutade sig för att hissa ner någon olyckligt lottad i vinschens gruvkorg.

Av någon underlig anledning erbjöd sig Melobin utan att någon ens frågat och snart hade man sänkt ner honom till gruvhålets botten där han möttes av en ännu större grottsal, även den prydd av skelettdelar men även hastigt övergivna verktyg och tillhörigheter som om ägarna flytt i panik. Den oförsiktige Melobin kilade bort mot den närmsta grottväggen och ropar efter Steinar för full hals, även denna gång utan äkta gensvar. Han såg nu hur väggen täckts av en trådig väv vars kletiga konsistens oroade honom.  Hans tränade hörsel från tiden som inbrottstjuv i Arhem uppfattade plötsligt ett läte som fick honom att snurra runt för att just hinna få skymten av en gigantiska spindel vars ludna ben rasade till attack mot honom. Instinktivt kastade han sig åt sidan just som spindelns gadd klöv luften där han just stått och där melobins fackla nu fallit till marken. I nästa sekund hade insekten kastat sig över honom men isdruiden hade samtidigt slängt sin dolk och istället greppat  kmordas ismedaljong samtidigt som han vrålar ”Kmordas vrede! Förvisa besten!”. En stråle av rykande köld sköt genast fram ur Melobins andra hand och fyller spindeln med köldens krafter så att den chockat ryggade tillbaka.

Melobin såg sin chans och började fly mot gruvkorgen, jagad av jättespindeln som nu lyckades träffa honom med sin gadd. Förvånad över hur hans klena immunförsvar neutraliserade det paralyserande giftet skrek han åt de övriga att genast hissa upp korgen samtidigt som han kastar sig i skydd inuti. När Melobin åter kikade fram ur den stigande korgen var spindeln försvunnen i mörkret.

Uppe vid vinschen gav Hæjmir de övriga order om att hugga i för allt vad de var värda. Kättingen väsnades och snart har de svettiga vännerna bärgat isdruiden från en säker död. Radagast undrade om Melobin sett Steinar och dyster berättade han då om spindeln som ruvade i grottan nedanför och hur Steinar troligtvis blivit dess offer.

Hæjmir slet upp sitt svärd och fastbunden i ett rep vågade han sig ner för den hala trappan tillsammans med Radagast som lyste upp vägen. Väl vid trappans fot stegade de vidare mot den glödande facklan som Melobin slängt ifrån sig vid mötet med spindeln. Radagast svepte med sitt gudomliga ljus utan att urskilja den ludna fienden men alldeles borta vid facklan kände han plötsligt intuitionen av hur något föll ovanifrån. Med ett kontrollerat kast undvek han den nedfallande spindeln som istället landade på grottgolvet mellan de båda. Hæjmir gav ifrån sig ett stridsvrål och svingar svärdet i en kombination som först klippte insektens framben och sekunden senare hade borrat in svärdet bland djurets många ögon så att den gnällandes föll till marken och blev stilla.

Hæjmir plockade oberört upp den dolk som Melobin så slarvigt lämnat efter sig och tillsammans började männen följa grottans väggar som alla var inbäddade i trådig spindelväv sånär som på en smal klippskreva där man slutligen fann Steinar. Trots att Steinar visade sig illa tilltyglad och gav ett förruttnat intryck så var han fortfarande vid liv och viskade några svaga tacksamhetsbevis medan Radagast predikade läkande kraft över honom. Klagandes om hur han genast vill återvända till Tricilve tystnad han plötsligt när han får syn på svärdet sturmendrag som Hæjmir burit med sig. ”Min värja” utropade han och i nästa sekund så hade han slitit tag i svärdet samtidigt som en förvandling skedde. Inom loppet av några sekunder stod Steinar fullt återställd framför dem och inte ens de smutsiga paltorna som slavdrivarna tvingat på honom kunde dölja den makt som trakoriern nu utstrålade.

”Äntligen är jag hel igen” suckade han lyckligt men blev genast manad av Radagast att lägga ifrån sig vapnet som han menade, utstrålade forntida mörkermagi. Steinar satte skrattet i halsen och såg på Radagast som om denne blivit galen. ”Lämna sturmendrag? Ni måste skämta gamle tok! Ser ni inte hur dess kärlek till mig återgivit mig livsviljan? Kommer aldrig på fråga!”. Ett hetsigt käbbel utbröt innan Hæjmir barskt påminde dem om att det är dags att ge sig av.

Glädjen vid återseendet var stor och Melobin kastade sig om halsen på den mer reserverade handelsmannen så fort sällskapet kommit upp för trappan. Steinar puttade arrogant undan isdruiden och påpekade sakligt att man genast måste ge sig av vilket återigen utlöste ett gräl då Radagast ansåg att övriga fångar måste räddas först. Den här gången fick kafrilerprästen gehör och efter att ha mött upp Råbald utanför Döda Gruvans port, smöt sig sällskapet tillbaka mot den grotta där de kvarvarande slavfösarna höll lägrets fångar inlåsta i burar.

Oturligt nog snavade Melobin på några lösa stenar vilket genast gjorde fyra vaktande snapphanar uppmärksamma. Vargmännen rusade morrande till anfall med dragna svärd men hejdades av Radagast som med Tigwalvans makt bländade dem med en ljusblixt.  Ormtunga såg sin chans och kastade sig mot en antågande vargman som han gav ett djups snitt med dolken.  Steinar slog undan nästa vargmans attack samtidigt som Melobin lät kölden flöda genom den pälsklädda vargkroppen. Hæjmir gick till anfall mot de två sista motståndarna och med sin svärdssving sänkte han den förste genom att skilja vargmannens arm från kroppen och låta klingan fortsätta in i ett dödande hugg medan den andre snart blödde kraftigt efter ett tungt hugg i ryggen. Snapphanarna svarade med ett sämre organiserat anfall som trots allt gav Ormtunga svåra huggskador och även mindre skråmor på den bepansrade Hæjmir. Den tredje vargmannen sänktes dock av Steinars klinga och strax hade även Hæjmirs motståndare fallit för Sturmendrag. Radagast såg hur den svårt sårade Ormtunga behövde hjälp mot den siste vargmannen och klippte oväntat till besten med sin stav vilket avslutar striden.

Jublet steg när sällskapet börjar frige de inburade och illa åtgångna fångarna. Tillsammans flydde man nu ur grottorna för att äntligen mötas av gryningsljuset utanför. Jorm hade undertiden fått full kontroll på situationen i lägret och tackar dem för deras mod. På Hæjmirs förfrågan kunde han också meddela att man inte kunnat finna den vidrige gruvfogden Cymba da Skugre som antogs vara tillfälligt bortrest. ”Då skall vi ge honom ett välkomnande hem” sade Melobin och gav sig iväg för att leta efter brännbar vätska.

En stund senare lämnade sällskapet och dess bundsförvanter det brinnande gruvlägret vars rökmoln sakta spred sig över den tidiga morgonhimlen. Radagast gick lite för sig själv. Trots att blod ännu en gång flutit kände han att resultatet varit för en god sak. Oroad såg han på den klunga lägerfångar man nu slagit följe med. Gick dem att lita på och skulle deras närvaro försvåra återfärden?

Flera timmars flykt senare hade Hæjmir, Radagast, Melobin och Herdil i all försiktighet lyckats nå utkanten av skogen. Dolda bland buskar och snår låg de sedan sömnlösa större delen av natten med insikten om att rövarna sannolikt kunnat koppla dem till Melobins olycksdrabbade livvakter. Tidigt följande morgon gav man sig därför iväg redan innan det ljusnat. Om männen från grottan var dem på spåren så gällde det att skapa ett rejält försprång för att, om möjligt, undvika dem.

Det friska höstvädret bjöd på solsken medan det avkortade sällskapet färdades längs stupande bergskammar men trots den vackra morgonen låg vemodet tungt från gårkvällen och det ångestfyllda beslutet att lämna Corvin och Elmrick åt sitt öde i rövarkulan. Tystnaden bröts då och då av den mumlande Herdil som ilsket kunde konstatera att han blivit indragen i en otäck affär som han ansåg sig själv vara högst oskyldig till. Slutligen kokade det över för den gamle mannen som i ett muntligt utfall anklagade de övriga för att ha satt honom i en otacksam knipa och att deras påstådda levebröd som handelsmän rimmade bedrövligt med intrånget i rövarkulan.

Radagast såg på Hæjmir och Melobin men trots oviljan i deras ögon över att berätta syftet med uppdraget bestämde han sig för att inviga Herdil i planen. ”Vi är på ärende för en god vän i Tricilve vars enda släkting oskyldigt placerats i rikets gruvläger. Gruvfogde da Skugre är som bekant av föga samarbetsvillig art och…”. Han avbröts av Hæjmir. ”…och om du berättar för någon så kommer jag personligen bryta varenda ben i din åldriga gamla kropp. Förstått!”. Stigfinnaren skakade på huvudet. ”Ack nej, inte skall väl jag…”. ”Just det” avslutade Hæjmir och snart var vandringen åter i full gång.

Dagen hade ännu en gång nått sin mitt när man stannade för att äta från den medhavda matransonen. Radagast skulle just ta första tuggan när han hörde kvidande ljud från några stora stenblock en bit från rastplatsen. Hæjmir som också hört lätet drog instinktivt sitt svärd och smög sig sakta upp mot stenblocken där han till sin förvåning fann två sårade trashankar. ”Du!?” utropade Hæjmir förvånat och hjälpte i nästa sekund den ene mannen på fötter. Den senige figuren var Shulaban Ormtunga, en av de män som Hæjmir suttit fängslad med i Arhems svavelträsk. Som den återfallsförbrytare mannen var hade han strax efter återkomsten från Marjura fortsatt brottets bana vilket snart skänkt honom ett straffarbete i Hymbergonds gruvor. Liksom sin följeslagare Lamos hade han lyckats rymma då en grupp fångar skickats ut med alltför slapphänta gruvvakter för att samla ved.

Hæjmir frågade genast ut männen  om gruvornas vaktstyrka samt om någon av dem sett en man med Steinar Björkesjös irriterande beskrivning. Lamos tyckte sig ha mött Steinar och Ormtunga kunde berätta att gruvan var bevakad av ett femtiotal trakoriska soldater. Undertiden hade Melobin och Radagast uppmärksammat rymmarnas sår och snart hade både kafrilerprästen och isdruiden välsignat läkekraft över skadorna och bjudit männen på mat. Ormtunga och Lamos fylldes under måltiden av både föda och tacksamhet, vilket bidrog till beslutet att återvända med sällskapet till gruvlägret och ledsaga dem genom de mörka gruvgångarna som för Herdil var obekanta.

Vandringen fortsatte hela eftermiddagen och förutom ett kortare möte med ett följe oxdragna kärror järnmalm övergick dagen sakta i kväll. Melobin erbjöd sig att ta första vakten men efter att ha missbedömt sin egen förmåga somnade han snart ifrån vakthållningen. Hæjmir som vant sig vid att sova ytligt i vildmarken blev plötsligt klarvaken när han hörde Lamos rota i Melobins packning. Blixtsnabbt fattade han sitt svärd och rev upp ett nytt sår i den ertappade främlingens rygg så denne föll till marken. Övriga vaknade genast av tumulten varpå Lemos bedyrade sin oskuld och att han endast varit hungrig och frestats av Melobins proviant. Alla såg misstänksamt på Lamos men Melobin beslöt, efter några väl valda förmaningar gällande privata tillhörigheter, trots allt att förlåta honom.

Morgonen därpå väcktes man av ett smattrande ösregn men beslutade sig, trots detta, för att fortsätta färden som klätt bergslandskapet i tjock dimma. Sällskapet hade inte hunnit vandra länge när stöveltramp hördes och snart möttes man av en patrull Trakoriska soldater. Den trakoriske kommendanten förklarade att man var på spaning efter två förrymda fångar som betraktades som ytterst farliga men fick till svar av Melobin att några sådana ej synts till. Kommendanten inspekterade gruppen misstänksamt och frågade om deras färdbevis och ärende i trakten men trots att handlingarna saknades lyckades den vältalige isdruiden övertyga honom om att allt var i sin ordning så när som på det slarv som begåtts gällande färdbevisen, varpå färden kunde fortsätta händelselös.

I skymningen passerade den dyblöta skaran ett gruvläger som syntes övergivet. Herdil förklarade att detta ej var de trakoriska gruvorna utan ett trinsmyriska bergsbruk i Gustald Silverhamres ägo och som stängts av Trakoriska Riket när Silverhamre förklarats fredlös. Frusna och hungriga bestämde man sig för att söka skydd i brukets huvudbyggnad undan det annalkande höstmörkret medan Melobin beslöt sig för att utforska det kringliggande området. Inne i boningshuset syntes matverktygen på långbordets  lämnats i all hast och en fönsterlucka slog ännu dystert i vinden. Radagast drog igen luckan och hade just lyckats få fyr i öppna spisen då en främmande röst på utsidan uppmanade dem att komma ut avväpnade om livet på deras nyfikne vän var dem kärt.

Hæjmir hade, efter en kortare dispyt med den främmande rösten, kikat ut genom den igendragna fönsterluckan och i förtret sett hur byggnaden var omringad av stridsmän. Han hade därpå motvilligt fått erkänna sitt underläge och tillsammans med övriga i sällskapet gjort rösten till viljes varpå de alla eskorterats till ett av brukets mindre hus där Melobin vaktades av ytterligare krigare. Männens ledare presenterade sig som Jorm Åålskalle från Rung och efter ytterligare munhugg kom fram att Åålskalle och hans stridsmän, likt dem själva, var på väg till den Trakoriska gruvan, men med uppdraget att sabotera gruvdriften. Ormtunga gjorde sig genast nyttig genom att beskriva gruvlägrets läge och bemanning vilket resulterade i att de båda sällskapen beslutade sig för att samordna sin plan. Jorm Åålskalle berättade under kvällen hur han var ättling till Trinsmyras siste konung Ganfryd Åålskalle som tvingats fly undan den Trakoriska invasionen för snart hundra år sedan och hur man sedan dess varit bosatta i de hisnande bergen i en trakt kallad Rung på nordsidan av ön.

Följande morgon hade regnet upphört och efter att man satt på torra klädedräkter gav sig manskapet vidare.  Dagsmarschen förflöt utan märkvärdiga händelser och den väg som ledde mot gruvlägret kantades framåt eftermiddagen av flera kalhyggen som förmodligen använts både till försvarsverk och bränsle i gruvans ugnar. Samma kväll kunde man på håll urskilja konturerna av slavgruvorna och något senare låg man gömda i några kvarblivna buskage endast några stenkast från de grovhuggna trästockar som utgjorde lägrets mur. Lägret var uppfört på en klipphylla vars annars hissnande bergsrygg stupade brant mot en dalgång nedanför. Två vakttorn reste sig på insidan av träpalissaden vid kanterna av en bastant träport och trots att man i mörkret inte såg några lägervakter så kunde man ana att de ändå stod utposterade.

Efter mycket planerande för huruvida anfallet skulle äga rum beslöt man sig för att sända fram Melobin och Hæjmir för att om möjligt öppna lägerporten från insidan och därigenom låta de runglerska nordmännen överraska lägrets soldater.

I skydd av mörkret smög sig sig de båda utvalda fram till hörnet där träpalissaden mötte bergväggen och efter ett antal misslyckade försök fick Hæjmir slutligen fast repet kring en av pålverkets spetsar och halade sig upp då Melobin plötsligt kom på att han inte hade någon dolk för att utföra smyganfallet. En stund senare halade han sig upp med lånad dolk och spanade ner över det sovande lägret som bestod av ett tiotal byggnader samt en fyrbåk som troligtvis var tänkt att tändas i den aktuella situationen. Ljudlöst hissade sig Melobin ner på gårdsplanen och smög fram mellan trähusen tätt följd av Hæjmir som även hämtat Radagast. Med kvicka rörelser svingade sig Melobin upp i vart och ett av tornen och utdelade dödande hugg mot de oförberedda vakterna.

Hæjmir hade undertiden kikat in genom några fönster i ett av trähusen och fått syn på sin plågoande Abrelax från fånglägret i Arhem. Slavfösaren låg och snarkade i högan sky och insåg på inget sätt den antågande faran.

Han skulle just dra sitt svärd då Melobin hejdade honom. ”Porten är låst med regel. Vi måste skynda oss att hitta nyckeln!”.  Efter en snabb genomgång fann man ett stall, ett kapell, en redskapsbod och drogmakarens stuga innan man slutligen fick syn på huset som tillhörde gruvfogden. Melobin smög sig in och skar med ett kraftigt snitt halsen av den sovande mannen i sängen men märkte till sin förvåning att detta inte var Cymba da Skugre. Utan att hinna fundera mer över saken slet han tag i nyckeln som hängde i en kedja på väggen och snart hade lägrets träport öppnats för Jorm och dennes krigare. Överfallet blev hastigt och blodigt och snart låg alla lägrets invånare dräpta i sina sängar.

Hæjmir som nu återvänt till Abrelax sovkammare stegade långsamt fram mot slavfösaren med draget svärd. Abrelax vaknade till och stirrade förskräckt in i Hæjmirs hatiska ögon. ”Hämndens tid är inne ditt kräk” morrade svärdsmannen innan han i vredesmod drev svärdseggen genom hjärtat i slavfösarens sprattlande kropp.

Den klara men kyliga förmiddagen värmdes av höstsolen då sällskapet sedan tidiga morgonen fortsatt vandringen över Hymbergonds bergsmassiv. Gårdagens duggregn hade försvunnit vilket gjorde färden nära på harmonisk om det inte varit för Melobins rastlösa kackel.

Vid dagens mitt passerade man genom en snäv klippgång där berget reste sig majestätiskt längs vägens båda sidor. Längre fram på bergsstigen, just där stigen åter öppnade sig över landskapet möttes man av tre storväxta män som blockerade vägen. Männen hade vildvuxna skägg och bar svärd och skarpladdade armborst med vilka man gav tyngd åt sitt budskap. ”Vägavgift mitt herrskap! 20 decaurer per resande” gastade en av männen som om han sålt vinteräpplen på torget.

Varken Radagast eller Hæjmir kände sig speciellt manade att punga ut med några mynt till de ohyffsade männen vars yttre skvallrade om att de med största sannolikhet var stråtrövare och inte trakoriska stigtullare. Corvin och Elmrick som hört både tissel och tassel bakom några närliggande klippblock var däremot mer tillmötesgående och pyntade snabbt upp för att inte riskera onödigt vapenskrammel. Morrandes släppte även Hæjmir och de övriga ifrån sig silvermynt efter att Melobin gjort ett misslyckat förhandlingsförsök.

Vandringen fortsatte hela eftermiddagen och Melobin hade till allas lättnad utnämnt sig själv till sällskapets spejare vilket innebar att den tjafsige isdruiden nu höll sig på utkik några hundra meter framför övriga gruppen.  Hæjmir hade under färden samtalat med Herdil som kunnat berätta att trakten redan innan trakoriernas intåg nyttjats som bergsbruk. Flera av milackernas egna gruvor var fortfarande i bruk medans ungefär lika många hade stängts ner när de uppstudsiga gruvherrarna vägrat betala skatt till den trakoriska överheten.

Höstmörkret föll sakta över vandrarna när stigen i skymningen fortsatte genom ett aningen malplacerat skogsparti. Melobin, som med ojämna mellanrum stört med sina meningslösa spaningsrapporter hade just avlagt ännu en rapport då Hæjmir plötsligt skymtade ett underligt buskage vid sidan av den upptrampade stigen. Bladverket kunde för den ovaksamme ses som en del av den övriga naturen men för någon med Hæjmirs skarpa blick och vildmarksvana, syntes det genast hur snåret var handgjort av rötter, mossa och brutna grenar. Försiktigt förde han kamoflaget åt sidan och fick se en dold stig som ledde bort från färdvägen. Melobin blev än mer uppjagad över upptäckten och började följa stigens fotspår som ett hundratal meter längre fram slutade vid en grottöppning, dold på liknande sett som själva stigen. Sällskapet samlades skymda i skogen och Hæjmir föreslog att man skulle invänta natten och i skydd av mörkret undersöka grottans inre.

Något senare var nattmörkret över dem och Melobin hade åter propsat på att få smyga i förväg. Medan övriga spänt väntade kvar i skogen smög han sig in i den nattsvarta grottöppningen som fortsatte ett tiotal meter längre in i berget där den mynnade ut i ett mindre grottrum.  Mitt i rummet stod ett litet träbord med ett krus och några muggar. På en pall vid bordet satt en skabbig man på vakt medan en annan låg snarkande över bordsskivan. Han kunde också skymta ytterligare två öppningar som ledde vidare från grottan.

I skogen på grottans utsida satt Hæjmir och Radagast som bäst och viskade om vilka som kunde tänkas vara grottans invånare då den skojfriske isdruiden smög sig på dem för att skrämmas. Efter en kort redogörelse av grottrummet var gruppen delad kring om man skulle överraska grottvakterna eller om man istället skulle ge sig av. Av outgrundlig anledning beslutades att grottan skulle inspekteras och Melobin smög iväg tillsammans med Corvin och Elmrick för att gillra snaror utanför ingången. Hæjmir, Radagast och Herdil höll undertiden utkik från skogsbrynet. När snarorna var redo gjorde Melobin tecken åt Elmrick som hystade in en sten i grottgången.

Ett mummel hördes inifrån grottan och snart hördes trötta fotsteg. Hæjmir spände sin båge och väntade. Ur grottan kunde skymtas formen av en gestalt som just placerat fötterna i den snara vars knut Melobin misslyckats med. Oförstående såg han den oknutna snaran som med hjälp av Corvins ryck viftade förbi i luften men innan han hunnit reagera fattade Hæjmir sitt beslut och genomborrade gestaltens huvud med en välriktad pil. Skrikandes av smärta brottades den angripne grottvakten omkull av Melobin som tillsammans med Corvin lyckades släpa undan och få tyst på honom.

Tystnaden hade precis återfunnit sig då ljudet av ytterligare fotsteg hördes inifrån grottan. Hæjmir sköt varnande in en pil i grottmörkret och fick ett fundersamt ”vem där?” till svar. Hæjmir besvarade frågan med ännu en pil varpå det blev knäpptyst en lång stund. Radagast skulle precis föreslå att man tände upp grottan med gudomligt ljus då rösten från grottan plötsligt ilsknade till och vrålade ”Ni skall allt få era pissjävlar! Vänta bara! Snart kommer förstärkning!”.

Utan att lägga någon vikt vid rösten välsignade Radagast en sten med Tigiwalvans ljus och gav åt Hæjmir. Med den självlysande stenen i sin hand rusade Hæjmir sedan fram mot grottan och kastade in ljusstenen genom öppningen samtidigt som ett armborstlod träffade honom i bröstet. Svårt sårad vräkte han sig åt sidan samtidigt som Radagast kunde skymta armborstskytten i ljuset från stenen. Gudomligt ljus slog strax därpå ut från kafrilerprästens händer och genomborrade den hjälplöse vakten som inom kort förvandlats till en hög av svart aska. Han sprang sedan fram och välsignade Hæjmirs sår som snabbt läktes ihop.

Samtidigt hade Melobin och Corvin bundit den andre vakten varpå Melobin med Herdils assistans påbörjat ett ingrepp för att avlägsna pilen som borrat sig in genom den fastbundnes numera förstörda öga.

Övriga i sällskapet ansåg nu kusten vara klar och begav sig in genom grottöppningen där de fann vaktgrottan just som Melobin beskrivit den. Hæjmir smög sig före de lite klumpigare i gruppen och fann till höger om vaktgrottan ett större grottrum med ett tiotal halmbäddar varav en ockuperades av en snarkande man, lik de två tidigare. Hæjmir tassade ljudlöst fram till den sovande och skiljde med ett välplacerat hugg huvudet från kroppen. Efter en snabb genomsökning hittade han några futtiga kopparmynt på offret och Corvin fann rep, änterhake, flinta och stål i en säck som stod lutad mot väggen.

I gången till vänster från vaktgrottan gick en tunnel vidare in i berget och ett tiotal meter längre in fann man några öltunnor samt kistor med bröd och torkat kött. Alla stoppade på sig rejält med mat innan man fortsatte in i en lite större grottsal där en spricka i taket släppte in höstkylan från utsidan. I ena hörnet fanns en eldgrop och i grottans mitt stod ett långt träbord med ett tjugotal pallar. Hæjmir och Radagast insåg genast den överhängande faran och vände tvärt tillbaka mot Melobin och Herdil ute i skogen. Skulle ett tjugotal rövare hitta dem här så skulle äventyret få ett snabbt och olustigt slut.

Corvin och Elmrick var inte lika försiktiga utan strosade vidare in i det angränsande rummet som var ännu en grotta med halmbäddar. Efter snabb genomsökning fann man ytterligare kopparmynt som man glatt stoppade på sig innan man skyndade vidare genom ytterligare en tunnel och nerför en trappsats huggen direkt ur berget. Gången ledde slutligen fram till ännu ett rum där två män satt vid ett träbord och spelade tärning. Utan att tveka svingade Corvin sin Hillebard och Elmrick sitt svärd och hade snart sänkt de båda tärningsspelarna till sista vilan.

Utanför grottan hade undertiden Hæjmir och Radagast berättat för Melobin och Herdil om hur grottan antagligen beboddes av mer än tjugo stråtrövare. Man hade just förflyttat sig längre in i skogen bort från grottöppningen när skenet från facklor dök upp längs stigen upp mot grottan. Till sin fasa insåg man att det var försent att varna de giriga livvakterna inne i grottan. Snart kunde man urskilja ansikten från följet som anlänt utanför grottan. Det var ett tjugotal stråtrövare varav vissa kunde kännas igen från tidigare samma dag då de stannat och krävt sällskapet på vägtull. Hæjmir avslutade instinktivt livet på den fångne vakten och så fort rövarbandet försvunnit in i grottan smög man sig fort från platsen även om det betydde att man lämnat Corvin och Elmrick åt sitt bistra öde.

Inne i grottsystemet hade Corvin och Elmrick undertiden letat sig in till den innersta grottsalen där en stentron och en träkista stod utplacerade.  Corvin rusade fram och slet upp locket på kistan vilket resulterade i att en förgiftad pil träffade honom i axeln. Omtöcknad såg han mängder av guld och silvermynt i kistan just som det hördes ilskna röster och mängder av snabba fotsteg. Förgäves försökte Elmrick gömma sig bakom stentronen just som de vansinniga rövarna dök upp med sin hövding i spetsen och med dennes knotigt finger pekandes hotfullt på de objudna gästerna.

Corvin och Elmrick såg på varandra men sade inget. De hade båda precis insett att detta skulle bli det våldsamma slutet på deras liv. För sista gången höjde de sina vapen och gav ifrån sig vilda stridsvrål för att en stund senare ligga ihjälslagna och badande i sitt blod på det kalla grottgolvet.

Solen hade nyligen gått ner när skeppet lade till vid den regniga kajen på Rakmas norra strand och kort därpå begav sig sällskapet in i stenstaden. Gatorna kokade av munter stämning med klotkastande jonglörer, eldsprutande fackelmän och trubadurer på både pipa, lyra och trumma. I gathörnen hade anlagts bränder där unga män visade djärvhet genom att springa över lågorna tills stövlarna glödde i höstmörkret. Hela spektaklet gladde Hæjmir som stolt kunde berätta att detta var traditionella höstfestligheter i gudinnan Inashtars ära.

Glädjen avtog hastigt då de ilskna besättningsmännen från resan påminde om att de fortfarande saknade betalning för resan och trots att Hæjmir försökte lugna männen så insåg han snart att man var tvungen att lösa situationen.

För att slippa dra ögonen åt sig genom att med våld undanröja besättningsmännen eller alternativt lura dem på sin avlöning beslutade man sig för att sälja av fartyget. Genom att höra sig för bland folket fick man snart reda på att bästa förtjänsten skulle göras i trästaden på södra stranden där de trakoriska köpmännen och trakoriska rikets garnison var förlagd. Corvin och Hæjmir tog därpå roddbåten från skeppet och paddlade över vattnet där de snart hade fått tag på en intresserad handelsman. Corvin gjorde ett försök att förhandla om priset men lyckades inte få mer än 1000 guldtrakiner. Hæjmir som kände till skeppets ursprungliga värde tog genast över det misslyckade köpslaget men efter en snabbare inspektion av skutan fick han ändå ge med sig för 5000 trakiner eftersom Corvin högljutt påpekat för både köpare och säljare att detta var ett bra bud med tanke på allt som skeppet varit med om den senaste tiden.

Efter att köpeskillingen utbetalats i form av mynt i en mindre kista begav man sig till det närbelägna värdshuset Daggfrost. Melobin som under dagen återgått till sitt ångesttyngda lynne begärde hastigt ett rum dit han försvann in utan ett ord. Radagast försökte knacka på för att tala med honom men detta resulterade istället i att Melobin blev ursinnig och låste dörren om sig.

Bedrövad anslöt sig Radagast till de övriga och uthungrade efter ransoneringen på resan intog man en stadig middag med tillhörande drycker. Under kvällen fick man höra talas om att den trakoriske kondottiären i Rakma hette Kakralgus Piknäsa och var en rättvis och omtyckt person trots att Trakoriska rikets närvaro varken var önskvärd i staden eller på landsbygden. Det berättades också att Trinsmyra tidigare bestått av ett flertal mindre självstyrande landområden där Rakma med omnejd fortfarande hade visst självstyre medan området Kark i sydost införlivats som trakorisk koloni. Kark hade innan invasionen, som ägt rum för cirka 100 år sedan, regerats av kungaätten Åålskalle men dessa hade blivit tvungna att fly till det nordliga bergsområdet Rung varifrån de än idag ledde envist motstånd mot ockupanterna.

Morgonen därpå begav sig Radagast till stadens sjukstuga där han berättade om Melobins symptom för den bekymrade läkemannen. Efter att ha funderat och bläddrat i några dammiga gamla luntor konstaterade han att Melobin hade drabbats av själsliga smärtor och att det enda botemedel han kunde erbjuda var en operation direkt på hjärnan. Radagast insåg snabbt de livshotande farorna med ingreppet och tackade därefter för sig.

Melobin som denna morgon vägrat visa sig lämnades kvar på värdshuset när övriga hyrde en roddare att föra dem över till den trakoriska trästaden för att söka upp kondottiär Piknäsa. Denne visade sig inte vara anträffbar och man bestämde sig istället för att utföra personliga ärenden. Elmrick, Corvin och Hæjmir uppsökte en handelsbod för att köpa utrustning medan Radagast begav sig till en örthandlare för att försöka hitta botemedel för Melobin. Senare samma eftermiddag gjorde man ytterligare ett försök att komma i kontakt med kondottiären men denne visade sig vara på resande fot och det fanns ingen tid utsatt för när han kunde tänkas återkomma.

Man återvände till värdshuset i stenstaden där Melobin fortfarande vägrade tala med Radagast och efter att Radagast erbjudit honom lite av de lugnande örter han införskaffat under dagen vräkte han örtblandningen i väggen. Hæjmir ilsknade till och trängde sig förbi Radagast och gav den otrevlige isdruiden en så pass rejäl käftsmäll att denne föll handlöst bakåt och slog huvudet i sängkanten. Medvetslös och blödande låg han nu på golvet varpå Radagast  fick be om Tigiwalvans frälsning för att läka honom. Hæjmir hade undertiden gått ner i storsalen på värdshuset där han fått höra att en stigfinnare vid namn Herdil brukade hålla till. Värden pekade med enkelhet ut den gamle mannen som satt i ett ensamt hörn och som snart visade sig vara både skelögd och lomhörd. Hæjmir försökte bluffa den gamle vägvisaren när denne undrade ”i vilket ärende man reste mot så pass ogästvänliga trakter” genom att påstå att han själv var handelsman, men Herdil bara log och skakade på huvudet. ”Mig lurar Ni inte herrn. Ni luktar inte handelsman om ni så var den siste på hela ön”. Efter ett kortare köpslag hade man trots allt gjort upp om en avlöning med en silverdecaur per dags vägvisning med start följande morgon.

Resten av kvällen gick åt till mat och dryck varpå sällskapet lyckades snappa upp ännu ett rykte som gjorde gällande att en viss Fingolf Silverhamre, son till adelsherren Gustald Silverhamre hade hittats mördad efter att nyligen ha återvänt till ön. Både far och son hade var och en för sig varit efterlysta sedan Marjurakrisen. Fadern för konspirationen gällande vapensmugglingen till Marjuras motståndsrörelse och sonen för att i sin ungdoms oförstånd ha anslutit sig till den numera laglösa shagulitrörelsen.

Följande morgon ljöd raska knackningar på Radagasts gästrumsdörr. Utanför stod Melobin med ett brett leende och konstaterade att man fick skynda på om man skulle vara ur stan innan gryningen. Trots en kortare dispyt viftade Melobin åter bort frågorna kring gårdagens ångest och menade att ”igår var igår, men idag gryr en ny dag”. Efter att även Hæjmir, Elmrick och Corvin vaknat begav man sig mot stadens utkant där Herdil redan väntade. De senaste dagarnas regn hade lämpligt nog slutat och istället sprang höstsolen fram på den molniga himlen medan sällskapet vandrade fram längs den branta och karga bergsstigen som ledde mot gruvorna. Vandringen hade Herdil beräknat till fem dagsmarscher och på Hæjmirs fråga om vilka faror som lurade längs vägen så suckade han mest och menade att den ondska som lurade i vildmarken var svår att förutsäga. Under första vandringsdagen fick Herdil höra hur Hæjmir härstammade från Marjura och berättade förtjust hur Hæjmir troligtvis var ättling till de Milacker som en gång i tiden utseglat för att kolonisera nordhavsön och därmed av samma härstamning som han själv. Han berättade också om trakoriska rikets gruvläger där horder av slavar bröt malm ur vattensjuka avgrundssvalg där de arma varelserna tvingades leva sin tid utan att någonsin skåda dagens ljus. Han hade hört ryktas att gruvfogden Cymba da Skugre fann stort nöje i att själv tjäna som lägrets bödel och det sades att få hade sett någon svinga en piska eller hantera glödande tänger med större förtjusning.

Framåt eftermiddagen fick sällskapet syn på en ensam karsonoxe som stod och betade på en närliggande avsats. Hæjmir som inte sett dessa kreatur sedan han lämnat Marjura blev nästan nostalgisk över mötet och han dagdrömde sig bort resten av dagen till sitt bekymmerslösa liv på hemön.

I skymningen slog sällskapet läger i en liten skogsglänta strax bortom stigen. Efter kvällsmaten gjordes upp ett vaktschema varpå alla utom den pratglade Melobin satt uppe och tog första passet. Efter några timmar väckte han Radagast och valde sedan att hålla kafrilerprästen sällskap under dennes vakt istället för att försöka sova. Corvin som var näst i tur att vakta hörde halvvägs genom sitt pass ett ylande på håll. Han gjorde ingen sak av händelsen utan nämnde det bara kort när han väckte Hæjmir för vaktbyte.

Den sömndruckne Hæjmir hade halvsovande tagit plats vid elden och nästan slumrat till igen när han plötsligt hörde morrande i busken bakom sig. Hæjmir snurrade runt just som den första vargen flög på honom. ”VARGAR!” skrek Hæjmir samtidigt som han utvek den rasande besten och slet sitt svärd för att besvara attacken. Elmrick, Radagast och Melobin blev genast klarvakna medan Corvin långsamt vaknade till liv till skillnad från Herdil som i sin lomhördhet ännu inte märkt något.

Radagast, som kände till vargarnas rädsla för eld, nedkallade kvickt Tigiwalvans ljus varpå ljuspunkter strax sköt ut från hans händer vilket skrämde bort hälften av rovdjursflocken. Elmrick blev först biten i armen och senare riven i ansiktet av en ursinnig varghanne men lyckades i nästa stund sänka svärdet genom vilddjuret. Hæjmir lyckades också döda sin motståndare efter diverse klösmärken medan Radagast pulveriserade en varg med en av sina gudomliga ljusstrålar innan besten ens hann fram till honom. Den sista vargen backade några steg men fick strax smaka på två av Hæjmirs dödande svärdshugg och gav ifrån sig ett krampaktigt gnäll innan natten åter blev tyst och fridfull. Hæjmir satte sig åter vid lägerelden medan de andra gjorde ett omöjligt försök att somna om. Klarvaken stirrade han in i elden och tackade där sin gudinnan Inashtar för att hon låtit dem göra upp det vaktschema och den eld som denna natt räddat livet på dem.

Flera månader senare hade hösten kommit till Paratorna där Hæjmir, hans havande hustru Selisia och sonen Ulvric med hjälp av inhyrda hantverkare var i full gång med att anlägga sin nya gård som införskaffats för den kompensation som utbetalats i samband med den ursprungliga gårdens förstörelse i Bralorge. Nybygget hade förlagts på slättlandet mellan Tricilve och grannstaden Kamest med utsikt över Kruzanderviken och dit även Radagast hade färdats samt med sin blotta närvaro skänkte harmoni åt själva byggnationen.

Kmordadruiden Melobin hade däremot inte synts till trots att denne sedan länge lovat att komma för att inspektera bygget men hade istället skickat budbärarna Corvin och Elmrick som förutom sin herres ursäkt även kunde berätta att Melobin den senaste tiden agerat underligt och hållit sig inlåst i sitt rum på värdshuset Salta Gasten i Okruzande. Radagast blev genast orolig för den unge druiden och bestämde sig snarast för att återvända med Corvin och Elmrick till Tricilve kommande morgon.

Framåt kvällen bjöds de resande på middag i det halvfärdiga boningshuset just som en vagn med ridande följde gjorde halt utanför varpå det snart ljöd en knackning på husporten. Den gamle svavelmagnaten Findigan Mogger steg in och hälsade alla kring bordet. Efter att vänligen men bestämt avböjt att delta vid middagsbordet vände han sig mot Hæjmir och bad att få tala med honom i enrum. I det angränsande rummet slog sig Hæjmir ned i en bekväm tygstol medan Mogger vankade av och an samtidigt som han förklarade sitt ärende.

”Min gode Hæjmir! I villrådighet vänder jag mig nu till Er om hjälp i ett personligt trångmål. Som Ni säkert minns så avskrevs Ni från den arresteringsordern gällande Marjurakrisen som lagberättarnas ministerium Mana Friga tidigare utfärdat. Detsamma gällde givetvis min svärson Steinar Björkesjö som dessvärre redan dömts till Straffarbete i Hymbergonds gruvläger på Trinsmyra. Man lovade från ministeriets sida att omgående sända bud till gruvlägret för att frige honom men trots att flera månader hunnit passera har inget hänt. Mana Frigas ämbetsmän avfärdar mina frågor med att man gör allt i sin makt för att ordna upp ärendet men genom envishet lyckades jag via en bekant med insikt i ministeriet få veta att det råder en dispyt mellan Mana Friga och Cymba da Skugre som nyligen utsetts till gruvfogde vid strafflägret. Da Skugre har trots diplomatisk påtryckning från huvudstaden vägrat att släppa Björkesjö och hänvisat till bristen på arbetskraft. Mana Friga vågar samtidigt inte sätta hårt mot hårt eftersom eventuella avbrott i gruvdriften skulle dra på sig ogillande från bl.a.  handelsministeriet Poda Snica och Poda Arux som ansvarar för rikets finanser. Alla har dessutom Marjurakrisens förlorade svavelintäkter i färskt minne. Gissningsvis väntar man från myndigheternas sida på att den tväre gruvfogden på sikt skall ge med sig men om detta gäller veckor, månader eller år är det ingen som vet”.

Mogger tystnade och synade åter Hæjmir allvarsamt. ”När Er egen familj var i knipa så bistod jag med räddning och höll dem säkra”. Min svärson är de sista spillrorna av min familj och jag ber Er nu därför att återgälda tacksamheten genom att resa till Trinsmyra och frita Steinar ur fångenskapen. Uppdraget måste givetvis hållas hemligt med tanke på vad jag precis berättat om rikets pragmatiska statskonst. Det är därför av största vikt att ni kamouflerar uppdraget med ett skenmotiv om varför ni färdas till ön och att ert färdsätt inte väcker uppmärksamhet. Jag står självklart för alla omkostnader kring uppdraget och har förberett en kista guldtrakiner i Tricilve som därmed står till Ert förfogande”.

Hæjmir funderade under tystnad. Steinar Björkesjö hade han aldrig varit speciellt förtjust i eftersom pojkspolingen var en uppstudsig adelsslyngel från Paratorna men eftersom Mogger räddat Selisia och Ulvric undan lynchmobben i Bralorge var det en hederssak att bjuda handelsmannen samma hjälp. Att dessutom få möjlighet att utkräva blodshämnd på Cymba da Skugre, den man som låg bakom avrättningen av Hæjmirs mor och syskon, var säkerligen ingen tillfällighet och även om det var det så mumlade han nästan ljudlöst en tackbön till gudinnan Inashtar för detta tecken.

”Jag kommer göra mitt bästa för att få hem Steinar” sade Hæjmir och skakade handelsmannens guldprydda hand. Mogger nickade tacksamt och tog strax därefter farväl av alla innan han steg in i sin praktfulla vagn och försvann med följet mot sitt hem i huvudstaden. Så fort man kommit innanför dörren igen vände sig Hæjmir mot sina oförstående vänner och förklarade Moggers ärende. ”Detta är en sak mellan mig och Herr Mogger, så jag kräver inte att ni skall följa med mig” avslutade han. Corvin och Elmrick menade att de gärna följde med på uppdraget så länge Herr Melobin tillät det samt att det givetvis fanns pengar att tjäna. Radagast som ändå beslutat sig för att resa till Melobin hade ingen invändning och tidigt morgonen därpå tog man farväl av Hæjmirs hustru och sonen Ulvric som lovade att sköta om faderns sysslor på gården.

Sent samma eftermiddag skymtade man Tricilves stadsmur och efter att ha lämnat hästarna i ett av stadens hyrstall kunde man konstatera att gatorna myllrade av trakoriska soldater mångfaldigt fler än normalt. Detta fick sin förklaring när man under båtfärden över sundet mot Okruzande kunde skåda ut över själva Kruzanderviken där den trakoriska krigsflottan återvänt från Marjura. Av roddaren fick man höra att flottan lidit nederlag redan innan man nått fram till ön då väldiga isberg blockerat farleden vilket var väldigt ovanligt för säsongen. Radagast tackade istället Tigiwalvan för att de arma soldaterna sluppit möta Marjuras ondska och tack vare isbergen kommit undan med livet i behåll.

På värdshuset Salta Gasten var det stor uppståndelse i den överfyllda storsalen där man till sin förvåning fann den upprymde Melobin som gång på gång bjöd husets gäster laget runt. I motsats till den beskrivning Corvin och Elmrick gett strålade han upp ytterligare när han fick syn på sällskapet och stormade fram för att omfamna dem. ”Åh denna lycka att se er alla här” skrattade han fram och hade i nästa stund beställt husrum åt alla och försett dem med skummande dryckesbägare. ”Vi fick höra att Ni inte kände er bra…” försökte Radagast men blev hastigt avklippt av Melobin som dyrt och heligt försäkrade om att han aldrig någonsin mått bättre och att Kmordas ansikte strålade mot honom. Corvin och Elmrick ryckte på axlarna, mest nöjda med att deras uppdragsgivare nu verkade redo att höja deras dagslön medan Hæjmir syntes irriterad över den glädjespridande druiden. Efter att man lyckats släpa Melobin från ett dyrbart parti av kortspelet krita befann man sig på Radagast och Hæjmirs rum. Hæjmir förklarade kort hur man inom de närmaste dagarna ämnade resa till Steinars räddning vilket, om möjligt, fick Melobin att stråla upp ytterligare och prisa Kmorda för denna spännande resa, för möjligheten att få utforska Trinsmyra och ännu en gång för att sällskapet samlats. Hæjmir försökte förgäves lugna den upprymde druiden som högljutt började planera avfärden som enligt honom själv borde infalla inom den närmaste halvtimmen. Efter att Hæjmir ilsknat till och hotat Melobin med att skära av dennes tunga om han själv inte stillade den så kom man slutligen överens om att invänta morgondagen och då söka rätt på farkost, besättning och en lämplig täckmantel.

Klockan var mitt i natten när det plötsligt bankade på dörren till rummet. Utanför stod åter Melobin med ett stort leende på läpparna och började gapa om hur han prutat ner ett handelsskepp och visste vart man kunde finna en bra besättning. Radagast lyckades slita in den ovarsamme druiden på rummet varpå Hæjmir gav honom en redig örfil som slutligen tystade honom men ändå inte kunde slita bort leendet över läpparna. ”Håll käft din idiot!” väste Hæjmir. ”Vill du att hela stan skall få höra om uppdraget?”. Isdruiden lugnade sig något och förklarade att han passat på att leta rätt på ett lämpligt skepp samt fått tips om att bra besättning brukade kunna rekryteras på tavernan Gamle Mås i Tricilve. ”Bra! Men gå nu för allt i världen och lägg Er” sade Radagast och lyckades underligt nog få Melobin att lyssna varpå natten förflöt utan vidare incidenter.

När Hæjmir och Radagast kommande morgon klev ner i storsalen hade Melobin sedan länge börjat dagen med att bjuda förbipasserande på mat och förlorat ytterligare ett antal parti krita. Hæjmir suckade tungt och beställde frukost som Melobin snabbt beordrade skulle sättas på hans nota vilket fick värdshusvärden att fullständigt gå i taket. Det visade sig att druiden inte betalt ett öre på flera veckor och att notan vid det här laget var uppe i ofattbara tvåhundra guldtrakiner. Melobin käftade gladeligen emot och menade att värden givetvis skulle få sina pengar men att han tillsvidare ämnade fortsätta att handla på nota vilket givetvis inte gick för sig. Melobin skrattade lättsamt och försvann kvickt upp på sitt rum och återvände snart med en påse mynt som han kastade upp på bordet. Corvin och Elmrick började fnissa och viska om hur den slösaktige Herr Melobin fullständigt tappat förståndet vilket dock inte gladde varken Radagast eller Hæjmir.

Efter frukosten begav sig sällskapet till skeppet som Melobin under natten lagt ett bud på. Ägaren som var en handelsman från Staden O hälsade männen och visade upp ”havsjungfrun” som låg för ankar en bit ut i hamnbassängen. ”Sextusen är ett riktigt vrakpris” skämtade handelsmannen men fick Hæjmir att tillfälligt tappa andan innan han förstod att Melobin valt att köpa fartyget istället för att hyra det. Han förstod dock att det var en bra affär och avtalade att ha pengarna redo samma eftermiddag.

Efter ännu en resa över sundet mot Tricilve styrde man stegen mot tavernan Gamle Mås där Nin Hallaska blivit kallblodigt avrättad av Cymba da Skugre några månader tidigare. Inne på tavernan låg pipröken tung och efter några korta ordväxlingar med krögaren pekades man bort mot ett bord där tre män drack sin förmiddagsmjöd. Den mittersta var solbränd och petade naglarna med en dolk just som Hæjmir klev fram och presenterade sig med ett påhittat smeknamn. Mannen tittade upp och presenterade sin kortväxte vän till höger som Rossi och den andre som Karesk medan han själv hette Amos. Hæjmir svarade undvikande på männens frågor om själva uppdraget och efter ett lyckat köpslag hade männen gått med på en veckolön på tio trakiner per man för sig själva och ytterligare fyra besättningsmän med avresa följande morgon. Melobin överväldigades åter av lycka över äventyret, föll på knä mitt i folkmassorna på väg från tavernan samt prisade åter Kmorda innan Corvin och Elmrick i sista sekund lyckades rycka undan honom från att bli påkörd av en förbifarande vagnslast langocker.

Nästa anhalt blev Moggers anrika trävilla där Hæjmir mottog en träkista till bredden fylld med tusentals välpolerade guldtrakiner.  Mogger var nyfiken över sällskapets handlingsplan och blev aningen förbryllad när han fick höra hur man endast valt en minimal besättning på sammanlagt tolv personer när handelsskeppet hade plats för kring fyrtio man.  Hæjmir försvarade sig med att en liten grupp skulle väcka mindre uppmärksamhet och dessutom gav mer penningar om man tvingades förhandla med gruvfogden vilket tycktes rimligt för den gamle handelsmannen. För att bättre kamouflera sitt uppdrag undrade Hæjmir om Mogger kunde lasta fartyget med handelsvaror vilket inte var något problem.  Handelsmannen lovade att ha en last spannmål redo att stuvas under eftermiddagen.

Dagen hade nått sin mitt då sällskapet åter korsat sundet till Okruzande och eftermiddagen spenderades med att lasta proviant, spannmål och besättningens tillhörigheter varpå man bestämde sig för att spendera natten ombord för att få en tidig start nästkommande morgon.

Höstsolen värmde den kalla morgonen när handelskaravellen havsjungfrun lättade ankar och nästan obemärkt lämnade Okruzandes hamnbassäng. Den vindstilla förmiddagen blåste upp med ett duggregn just som man lämnat Kruzanderviken och fortsatte långt in på natten vilket givetvis gladde den översympatiske Melobin som dyblöt vankade av och an på fördäcket och välsignade ovädret. Kommande dag fortsatte både regnet, vinden och färden längs regionen Paraltro på Paratornas västkust.  Melobin hade nu blivit mer sansad vilket man enfaldigt nog hoppades berodde på den friska havsluften. Kring lunchtiden den tredje dagen small det plötsligt till och besättningen kastades omkull av att skeppet gått på grund. Hæjmir svor över den klantige styrmannen och hur dennes lön för dagen var indragen. Man kunde tack o lov konstatera att skrovet klarat grundstötningen och efter att många timmar senare omplacerat skeppslasten samt att större delen av besättningen satts i en roddbåt kunde slutligen Elmrick få båten att lyfta från det lömska skäret.

Under färden berättade en av de äldre besättningsmännen om staden Vumbra vid slättlandet på sydöstra Trinsmyra där han var uppväxt. Som liten brukade hans farfar berätta för honom om den ondskefulla Shagulitsekten som hade sitt ursprung i staden samt hur hans farfars far och de övriga i ortsbefolkningen fördrev Shagul och hans lärljungar från staden.

Resan fortsatte längsmed regionen Ilibaurien som utgjorde Paratornas nordspets och halvvägs till kuststaden Mynd Mazuldre dök en handelskaravell med trakorisk flagg upp på farleden. Hæjmir märkte plötsligt hur det mötande skeppet gick ovanligt nära och skulle just varna rorsman då änterhakar och vilda tjut skar genom luften. ”Pirater!” skrek Hæjmir och slet sitt svärd som han högg av repet för en fasthakad änterhake med. Radagast, Melobin och hans båda hantlangare lyckades också kapa rep från piratskeppet men det var redan försent. En hord av smutsiga och illaluktande skurkar bordade skeppet samtidigt som armborstpilar bistod dem från deras skepp.  Hæjmir träffades av en pil och Melobin fick ett knivhugg i armen innan man insåg sig övermannade.

En reslig pirat med vild blick vrålade att han ville tala med kaptenen varpå Hæjmir gjorde honom till viljes och tvingades lämna ifrån sig alla värdeföremål och skeppets last till sina övermän. Skrattande bockade sig pirathövdingen från sin plats på akterdäck samtidigt som det tomhänta sällskapet såg piratskeppet försvinna sydväst ut över den trakoriska sjön. Hæjmir muttrade över den besvärande situationen samtidigt som den inhyrda besättningen började ifrågasätta hur deras lön nu skulle kunna betalas ut. Melobin räddade situationen genom att gå emellan och övertala skaran om att pengar skulle ordnas fram på ett eller annat sätt så fort man nådde staden Rakma på Trinsmyra vilket för tillfället lugnade manskapet. När alla återvänt till sina sysslor såg Radagast, Melobin och Hæjmir på varandra. ”Vad gör vi nu?” undrade Melobin. ”det blir nog snävt förhandlingsutrymme hos gruvfogden gällande Steinar” sade Radagast men Hæjmir hade redan bestämt sig. ”Förutsättningarna har ändrats men uppdraget består” svarade han. ”Jag har trots allt redan en oplockad gås med gruvfogden och det bär mig därför inte emot att lösa ärendet med vapen”. De övriga tystnade och Hæjmir berättade hur Cymba da Skugre bragt hans mor och syskon om livet. ”Då fanns där ingen fredlig lösning i planen från början” konstaterade Melobin men Hæjmir fortsatte: ”Vi har nog med proviant för att klara resten av resan till Rakma. Hur vi löser resten av färden får bli en senare fråga”.

Kommande morgon hade skeppet lämnat Paratornas kust och man förmodade att seglatsen över Nordrammen hade inletts. Melobin hade under morgonen inte lämnat sin hytt och när övriga kom för att leta rätt på honom möttes de av en oväntad syn. Isdruiden låg ihopkrupen i ett hörn i hytten och befallde dem med gråten i halsen att lämna honom i fred. Radagast försökte på nytt tala med honom men fick som svar en utskällning varpå man bestämde sig för att göra Melobin till viljes. Dagen förflöt och efter ännu en lugn natt möttes man morgonen därpå av den åter överenergiske Melobins glada hälsningar. Hæjmir suckade tungt men försökte göra det bästa av situationen. Något land var ännu inte i sikte och man hade nog med problem utan att skapa interna stridigheter. Inte heller den nästkommande dagen såg man land vilket enligt beräkningarna betydde att man misslyckats med navigationen. Hæjmir morrade över att man inte valt att be om Moggers zepelond-navigatör men fick annat att irritera sig över såfort den euforiske Melobin vaknat. Under ytterligare två dagar seglade man i ovisshet då slutligen den Trinsmyriska sydkusten bredde ut sig framför dem. Man tackade havsguden Anxalis för att hon lett dem tillbaka på rätt väg och fortsatte seglingen längs kusten västerut.

Höstregnet fortsätter att smattra över däck även nästa dag då man fick möte med ett trakoriskt krigsskepp. Hæjmir stannade till för att rapportera plundringen vilket kommendanten beklagade och efter en beskrivning av piratskeppet fortsatte färden. På seglatsens fjortonde dag siktade man slutligen stenstaden Rakma på floden Rangindros norra strand. Redan på håll kunde man se hur staden omgavs av flera imponerande ringmurar i vilka slagits upp stora öppningar. På flodens södra strand kunde urskiljas en mer nybyggd trästad. Undertiden stod Hæjmir djupt försjunken i funderingar. Hur skulle man lösa besättningens betalning och hur skulle man finna Steinar och Cymba da Skugre.

Nästan två veckor hade gått sedan zepelonden med äventyrarna hade lämnat Sfärernas Centrum bakom sig. Sydanvinden hade under färden varit ostadig och det var en befrielse för alla när man åter såg den Paratornska kustlinjen breda ut sig framför luftskeppet.

Lättnaden över att vara tillbaka i hemtrakten förbyttes snart till oro när farkosten svävade in över Bralorge och man i skymningsmörkret närmade sig de rykande ruinerna efter vad som tidigare varit familjen da Ollachs gård. Hæjmir  vrålade ursinnigt och efter att man nödlandat på ett av den förstörda gårdens tillhörande sädesfält rusade han mot husgrunden tätt följd av sina medresenärer. I askan efter byggnaderna fann man flera svårt brända kroppar men efter en genomgång kunde man konstatera att inga av dem verkade tillhöra Selisia och Ulvric. Corvin drog till sig de övrigas uppmärksamhet och pekade mot resterna efter huvudbyggnadens öppna spis där någon målat ”Död åt landsförrädare” med blodröd färg.

”Den som gjort det här skall dö!” predikade Hæjmir och började genast planera för vilka granngårdar som skulle besökas och förhöras. Radagast påminde honom om att man saknade riddjur vilket gjorde saken onödigt trög. Han föreslog istället att man skulle återvända med zepelonden till Tricilve och där skaffa hästar och utrustning för att ta upp jakten på förövarna.

Sagt och gjort gick man åter ombord på luftskeppet och några timmar senare styrde man i skydd av mörkret in mot huvudstaden och landade på en äng där man möttes upp av en andfådd och skakad Findigan Mogger.  ”Tack och lov att ni äntligen är tillbaka! Mina tjänare har hållit er återkomst under bevakning eftersom jag genast måste tala med er. Något fruktansvärt har hänt! För några dagar sedan blev Steinar arresterad och bortförd av Digeta Longa, åtalad för riksfientlighet vid domstolen i Fam Kvalvi. Hæjmir! Jag hörde vad som hänt gården. Din fru och barn är i säkerhet och jag håller dem gömda hemma i villan”.

”Ta mig genast till dem” svarade Hæjmir förtröstansfullt och medan besättningsmännen började montera ner zepelonden för att med vagnar frakta delarna till en lagerlokal begav man sig obemärkt in i Tricilve genom en sämre bevakad stadsport.

”Jag förstår inte vad det är som pågår” fortsatte Mogger medan man åter vandrade upp mot trävillan på Bitterkull. ”Härom natten fick jag ett oväntat besök hemma i villan av Praanz da Kaelves underordnade Nin Hallaska som förklarade att ni var i fara och att hon behövde träffas omgående. Jag förklarade för henne att jag inte visste vart ni befann er men hon räckte ändå över en pergamentbit och sade att hon skulle befinna sig där de närmaste dagarna”. Mogger räckte över en lappen till Radagast just som man kom in genom träportarna i Moggers hem. Radagast läste medan Hæjmir rusade i famnen på sin hustru och son. Glädjen över att trots allt få återse dem var enorm och det tog flera minuter innan Radagast åter fick komma till tals.

”Nin Hallaska skall tydligen befinna sig på tavernan Gamle Mås nere i hamnkvarteren” konstaterade kafrilerprästen och visade lappen för de övriga. "Kan det vara en fälla?" undrade Hæjmir misstänksamt men efter att ha diskuterat saken ytterligare så insåg alla att man var tvungna att höra vad Nin Hallaska hade att säga.

En promenad senare genom stadens trängre farleder klev man in på den snuskkantade tavernan Gamle mås som låg ett stenkast från pråmkajerna ut mot Okruzande. Trots att klockan sedan länge passerat midnatt var storsalen välfylld av allt från nattvandrande glädjeflickor till berusade bönder och sjömän från både när och fjärran. De nyanlända lyckades trots folkmyllret skaffa sig ett bord och slog sig ner med en runda stärkande drycker. Man skulle just skåla för Herr Mogger som räddat Hæjmirs familj undan våldsmännen på familjens gård då en figur med uppfälld kåpa steg in genom ytterdörren. Hæjmir kände, trots munderingen, genast igen Nin Hallaska som han först blivit bekant med på Marjura. Hon såg sig nervöst omkring och steg sedan fram till bordet, satte sig ner och sade lågmält:

"Mina herrar! Praanz har sänt mig. Våra liv är i fara!"

Hon började berätta hur hon och Praanz da Kaleve fortsatt undersökningen kring vapensmugglingen på Marjura och att det varit av stor vikt att lokalisera vem rikets fiende var som försökt förse upprorsmännen på ön med vapen. Kort därefter hade de oväntat och utan anledning blivit bortkopplade från fallet och en hemlig rapport, där skulden lades på adelsmän från Milacke, dök upp från ingenstans och offentliggjordes vilket sedan dess lett till svåra motsättningar mellan milacker och trakorisk milis på grannön.

"Redan från första stund misstrodde vi den officiella linjen om kopplingen till Milacke och ansåg det vara en uppdiktad historia för att dölja en verklig fiende. Trots att vi var bortkopplade från fallet fortsatte vi därför undersökningen i största hemlighet".

Hon vände sig därpå mot Hæjmir och Radagast och förklarade hur förhören med dem inte lett någonstans samt att man inte kunnat tvinga till sig mer information genom att gripa dem eftersom uppdraget inte längre varit officiellt för Digeta Longa.

"Istället lyckades vi pumpa Steinar Björkesjö på information. Denne erkände utan större tvekan hur han sett Radagast och två numera avlidna män vid namn Morgain och Dyrgil, frakta smuggellasten från Arhems hamn till värdshuset Junker Hildurs där man i samråd med värdshusvärdens son Rurik och svågern Guster Svartskäkta fört lasten mot Svartskäktas gård när man ertappats av rikets snapphanar. Steinar svor dyrt och heligt att han vidare inte kände till lastens ursprung vilket bekräftades av färdlistor från hamnkontoret i Okruzande. Björkesjö hade nämligen börjat resan mot Arhem på ett fartyg som förliste under resans gång och ensam räddats till det skepp med vilket ni gemensamt anlände till Arhem. Eftersom hans tillhörigheter därmed gått förlorade i djupet vore det högst osannolikt att han ursprungligen varit inblandad i smugglingen vilket lämnar er som utpekad Radagast. Jag måste säga att jag är mäkta förvånad över hur en av Kafrilernas präster far med såpass unken vanheder".

"Nåväl, gör inget försök att förneka er skuld. Jag och Lugal Da Kaelve har redan listat ut vem ni jobbat för. Vid ett besök hos Tricilves prokurator Fingal da Primera stod sambandet snart klart då både ni själv och de män som Herr Björkesjö pekat ut, fått färdbevisen till Marjura utfärdade genom handelshuset Shakello."

"Med dessa uppgifter hade vi enats om att lägga fram bevisningen för vår överordnade inom Digeta Longa och Da Kaelve var som bäst i färd med sin skriftliga utläggning för att styrka begäran om husrannsakan hos Shakello då hans hem stormades av soldater från lagberättarnas ministerium Mana Friga. Da Kaelve lyckades undkomma i sista stund och håller sig sedan dess gömd i Okruzande."

"Genom sökningar i mitt kontaktnät har jag lyckats få fram att det utlysts arresteringsorder på Praanz da Kaelve och mig själv med medbrottslingarna Hæjmir da Ollach, Steinar Björkesjö och Melobin den Vackre för planlagda riksfientligheter och krigsförbrytelser i samband med Marjurakrisen som gav upphov till Arhems fall och sålunda rikets frysta svaveltillgångar. Detta är ytterst allvarliga anklagelser som dessutom verkar ha läckt till diverse uppviglare i Tricilve vilket troligtvis är orsaken till den lynchmob med uppretade trakorier som tidigare i veckan angrep Da Ollach´s familjegård i Bralorge och brände ner den till grunden."

"Vi måste ha kommit en obekväm sanning på spåren och nu vill någon se oss undanröjda. Jag vill att ni följer med mig till värdshuset Salta Gasten i Okruzande där jag skall möta Herr Da Kaelve. Vi måste finna svaren på Shakello´s inblandning för som läget är nu går ingen av oss säk..."

Hallaska tystnade och såg bort mot ingången där en lång och senig man just kommit in genom dörren. "Cymba da Skugre" viskade hon med darrande röst. "Vi måste genast härifrån. När jag reser mig upp och springer måste ni följa efter". Sekunden senare flög Nin Hallaska upp med sådan fart att bordet välte. Ett enormt brak och ljudet av dryckeskärl som slog i golvplankorna ljöd samtidigt som hon trängde sig förbi den senige mannen i dörren.

Hæjmir, Radagast, Melobin, Elmrick och Corvin kom alla hastigt på fötter och följde Nin Hallaska ut genom dörren förbi den oförberedde Da Skugre som Hallaska fått omkull i flykten. Hæjmir som fick en skymt av Da Skugre kände, trots att åren gått, igen honom.

Utanför tavernan väntade en trupp med ett tjugotal soldater tillhörande Mana Friga. Oförberedda på tumulten tog de upp jakten på de flyende och beordrade dem förgäves att stanna på Mana Friga order. Da Skugre som ilsken kommit på fötter höjde istället sitt armborst. Projektilen for ljudlöst genom sommarnatten och träffade Nin Hallaska som sårad föll till marken.

”Svik mig inte!” hördes Nin Hallaska röst eka långt bakom dem innan Da Skugre nådde fram till henne och med sin dolk kallblodigt tystade henne för gott. Panikslagna sprang sällskapet så fort benen bar och snart hade man lyckats skaka av sig förföljarna i hamnkvarterens snåriga gränder.

Efter några minuters andhämtning begav man sig ner mot pråmkajerna och efter en kort förhandling om resekostnaden roddes pråmen taktfast över mot anslutningshamnen i Okruzande.

Hæjmir satt under överfarten försjunken i tankar. Cymba da Skugre hade tjänstgjort i ett trakoriskt elitförband under invasionen av Marjura för cirka femton år sedan där han bar ansvar för de snapphanar som mördade Hæjmirs mor och syskon när hans far varit ute i kriget och han själv var på hemväg från skogen där han plockat ved. Han minns fortfarande hur han i gläntan nära gården hade fått syn på Da Skugre och dennes män just som de genomförde massakern och Da Skugres känslokalla flin hade sedan dess härbärgat i hans mardrömmar.

Tankarna avbröts med att pråmen gjorde en lätt duns in i en av Okruzandes bryggor och snart hade man hittat fram till Värdshuset Salta Gasten där Praanz da Kaelve skulle befinna sig. Värdshuset var svagt upplyst och av värden fick man höra att en man med Da Kaelves utseende brukade hålla till där på dagarna men att han inte var gäst i något av rummen. Eftersom ingen i sällskapet hade sovit sedan gårdagen beslöt man sig för att ta in i ett av husets sovgemak och efter en på förhand uppgjord vakthållning vaknade alla utvilade. Man skickade ner Radagast i storsalen där Da Kaelve snart dök upp och tillsammans gick man tillbaka till det hyrda rummet. När alla samlats berättade Hæjmir de dystra nyheterna om Nin Hallaskas öde varpå Da Kaelve såg märkbart bekymrad ut.

”Jag antar att Fröken Hallaska hann informera er om det senaste skeendet? Genom att dra i diverse trådar hade hon lyckats få kontakt med en ämbetsman inom Mana Friga som mot lämplig ersättning skulle bistå oss med information om vem som ligger bakom arresteringsordern mot oss. Själv är jag alltför välkänd i trakten kring Tricilve så det vore nog bäst om ni gick till mötet med ämbetsmannen i mitt ställe”.

Sällskapet tvekade. Skulle man verkligen sätta sig själva på spel för att hjälpa Da Kaelve? Hæjmir skakade på huvudet och sade till Da Kaelve: ”Jag är lika efterlyst som er själv och tänker därför ej heller riskera mer än er och detsamma gäller Melobin här” konstaterade han. Radagast var som vanligt mycket tveksam till uppdraget men efter att ha blivit lovad att följa efter Elmrick och Corvin på avstånd så gick han tillslut med på planen.

Nästkommande natt gav man sig iväg mot den gamla skeppsdockan utanför Okruzande till vilken mötet med ämbetsmannen hade bestämts. Med sig hade Corvin och Elmrick en liten säck med guldmynt som Da Kaelve försett dem med för att lösa själva affären. Radagast som höll sig några hundra meter bakom stannade vid sista husknuten i Okruzandes hamnkvarter och såg de två andra försvinna bort i den glesa växtligheten som skiljde staden från skeppsdockan. Corvin och Elmrick konstaterade snabbt att platsen var öde trots att endast ljuset från natthimlen lyste upp området som innehöll rester från gamla handelsfartyg och fiskebåtar som tagits iland för underhåll och reparation. Tiden gick och männen märkte sig smått frusna av den kyliga havsbrisen samtidigt som de hörde stadsvakten borta i bebyggelsen gå sin rond på bryggorna.

När klockan närmade sig midnatt hade männen just beslutat sig för att ge upp då de hörde ljudet av en hästdragen vagn som närmade sig i gruset. Kusken såg gammal och sliten ut och verkade först ha kört fel men när han fick syn på Corvin och Elmrick lät han vagnen närma sig sävligt och väl framme vid dem väste han ”Är ni här för informationen?” varpå Corvin svarade ja.

Helt utan förvarning gjorde kusken ett tecken bakåt i vagnen och fyra grovbarkade män hoppade fram och gjorde kusken sällskap genom att anfalla Corvin och Elmrick med sina dolkar. Radagast som på håll uppfattade vapenskramlet begav sig i rask takt till undsättning. Elmrick hade just sänkt sin första motståndare när en kraftig ljusstråle slog in i huvudet på en av de övriga och snart hade man med hjälp av Radagasts distansattacker dräpt de fyra skurkarna. Kvar stod den darrande kusken som Corvin slet tag i. ”Vem har sänt er!” skrek han och fick till darrande svar ”jag vet inte, det var mannen utan ansikte”. Hur Corvin än skrämde upp kusken så var detta all information han fick samt att den ansiktslöse hade betalt tjugo guldtrakiner för att få jobbet gjort. Corvin greps av vrede över den ynka informationen och lät sitt vansinne gå ut över kusken med hjälp av sin Hillebard. När Elmrick och Radagast slutligen lugnat honom släpade man ner kropparna av de döda till havsbrynet och lät dem flyta iväg med havsströmmarna varpå man tog med sig häst och vagn till värdshuset där Da Kaelve, Hæjmir och Melobin väntade otåligt.

Efter att Corvin, Elmrick och Radagast redogjort för händelseförloppet nere vid skeppsdockan var de övriga mycket fundersamma. Vem var denne man utan ansikte som kusken talat om och vad hade man för otalt med honom? Hæjmir anade misstanke om att shaguliten Malek Mangus lyckats ta sig till Tricilve för att hämnas men Da Kaelve lade inte så mycket vikt vid kuskens ord utan menade istället att detta var ännu ett försök att tysta sanningen gällande smuggelaffären. Han lovade ändå att via underrättelsekällor undersöka vem mannen utan ansikte kunde tänkas vara och föreslog undertiden att övriga skulle försöka bryta sig in i Shakellos handelspalats i Tricilve för att leta bevis på vem som var rikets fiende och nu ville få dem undanröjda med alla medel.

Samma natt begav man sig tillbaka över sundet till Tricilve och mot Shakellos handelspalats i Stenstaden. Radagast som tyckte sig haft nog spänning för en kväll begav sig istället till sina prästbröder i stadens Kafrilertempel. Övriga befann sig snart utanför staketet som omslöt den pompösa byggnaden där Shakello skötte sina affärer. Två muskelösa vakter stod vid sidorna om den järnbeslagna porten, bepansrade och beväpnade med varsin Hillebard. Att slå sig förbi dem kändes som ett högst osäkert kort, speciellt med tanke på att fler vakter troligtvis fanns som förstärkning innanför husets portar. Istället tog man sig runt till fastighetens baksida som också var inhägnad med ett högt staket men som till skillnad från framsidan saknade vakter. Ett rep och änterhake senare hade alla utom Elmrick lyckats ta sig in på tomten. Elmrick hade istället försökt sig på en, enligt honom själv, perfekt avledningsmanöver genom att börja kasta stenar i närheten av vakterna på framsidan. Detta geniala drag gjorde istället vakterna misstänksamma och en av dem tog en runda kring huset för att se om något stod på. Samtidigt på byggnadens baksida hade Corvin lyckats klättra upp på en balkong på husets övre plan. Melobin och Hæjmir skulle just följa efter då de hörde fotsteg och gjorde sig stridsberedda. Striden var segdragen och snart hade även den andre vakten kommit springande för att hjälpa sin kollega med inkräktarna. Detta passade Elmrick perfekt som nu lyckades klättra över grinden och anföll de stridande vakterna i ryggen. Samtidigt på husets andra våning hade Corvin tagit sig in i en matsal. Eftersom det var mitt i natten var salen släkt vilket försvårade undersökningen och utan att finna något intressant smög han sig vidare in i ett, för stunden, övergivet kök.

Nere på gårdsplanen hade nu Hæjmir, Melobin och Elmrick lyckats dräpa vakterna och med hjälp av en nyckelknippa som den ene av dem bar i bältet låste man upp både grinden och byggnadens port . Innanför låg en magnifik hall med två dörrar i varje sida och en dubbeldörr rakt fram. Vid sidorna om dubbeldörren ledde två trappor upp till en övervåning. Melobin lyssnade och tyckte sig höra snarkningar från dörren närmast till vänster. Med dolken i högsta hugg smög han in för att tysta de sovande. I det mörka rummet låg två vakter och sov. Melobin smög fram till den första men slant med kniven så vakten istället vaknade och väckte sin kollega. Hæjmir var snabbt framme och snart var tumulten igång. Elmrick som tyckte de övriga hade läget under kontroll stod och tittade på medan Melobin fick motta flera hugg som skadade honom så allvarligt att han sökte skydd under en av sängarna. Elmrick såg upp mot trappan där Corvin, som hört vapenskramlet, var på väg ner för att hjälpa till. De båda skulle just ge sig in i striden då en annan av sidodörrarna i hallen sköts upp och ytterligare fyra vakter anslöt sig med dragna svärd. Corvin gjorde sig redo att hålla de fyra nyanlända tillbaka medan Elmrick kastade sig in i striden inne i sovrummet. Corvin lyckades i början bra med sin uppgift ute i hallen men slogs snart medvetslös varpå vakterna fortsatte in mot Elmrick, Hæjmir och Melobin. Striden blev långdragen men långt om länge gav den siste vakten upp och tvingades berätta, innan han gick samma öde till mötes som sina vapenbröder, att inga fler befann sig i huset.

Byggnaden söktes igenom grundligt och i ett arkiv fann Melobin dokument som var märkta ”Svavelvinter” som han överlämnade till Hæjmir. Corvin och Elmrick hade undertiden funnit ett kapell tillägnat gudinnan Kastyke och ett lönnrum med guldtrakiner och ädelstenar. Man packade på sig så mycke stöldgods man kunde och låste sedan huset och grinden innan man försvann från platsen och återvände till Okruzande och värdshuset ”Kungen och Svinet” där Da Kaelve förklarat att han bodde. Man fick inget svar när man knackade på Da Kaelves dörr och beslöt sig att ta in i ett eget rum och vila medan man väntade in både Da Kaelve och Radagast. Hæjmir passade nu på att titta igenom dokumenten märkta ”Svavelvinter” och kunde konstatera att vapenlasten som Radagast och hans framlidna vänner fraktat till Arhem var beställd av en man vid namn Ialsop da Kamesti.

Dagen hade nått sin mitt när Radagast dök in på värdshuset och snart var man samlade. Da Kaelve hade dock ännu inte dykt upp och man frågade nu värdshusvärden om han sett till honom. Värden berättade att Da Kaelve hade haft besök under natten av en otäck och illaluktande typ som bar uppfälld kåpa och säckväv med hål istället för ansikte. Figuren och hans två följeslagare hade gått upp till Da Kaelves rum och senare återvänd med en kista som de försvann med. ”de har alltså kidnappat honom” morrade Hæjmir och krävde att få se Da Kaelves rum. Värden gick med för att låsa upp men konstaterade snabbt att dörren var olåst. Rummet som mötte sällskapet var i oordning och bar en frän odör som gjorde Melobin uppskakad.

Efter en genomsökning lyckades Hæjmir  finna en pergamentbit dold i en tom vinflaska. På lappen hade Da Kaelve skrivit att om något skulle hända honom så skulle man söka upp Moska som höll till i Tricilve. Alla i gruppen kände till Moska från dennes tid som gycklare på värdshuset Junker Hildur i Arhem. Vad dock bara Hæjmir, Radagast och Melobin kände till var att Moska i hemlighet arbetat åt Da Kaelve och Nin Hallaska och nu var på nytt uppdrag åt dem.

Efter ännu en båtfärd över sundet som delade Okruzande och Tricilve var man på väg till Kyrkgränd som var den adress i slumkvarteren där Moska höll till. Halvvägs genom staden började Corvin och Elmrick envisas med att komplettera sina rustningar och efter ett besök hos en vapensmed var man redo att fortsätta hem till Moska. Redan från vindsvåningens utsida anade man oråd eftersom dörren stod på glänt. Mycket riktigt fann man rummet i oordning med stolar bord omkullvälta som efter en strid. På plankgolvet låg den döde Moska med en kniv i ryggen och i sitt blod hade han lyckats skriva ”Malek” vilket besannade Hæjmirs tidigare misstankar om att shaguliten var tillbaka. Vid en snabb genomsökning av rummet fann man ett lönnfack med en karta över Tricilve där Shaguliternas hus fanns markerat.

Det hade blivit kväll när sällskapet stannade framför den gamla trävillan i den förmögna stadsdelen Lexarion. Villan såg igenbommad ut med plankor spikade framför fönstergluggarna och den vildvuxna trädgården gav ett intryck av att huset var obebott. Melobin kände på grinden och konstaterade att den var låst men efter att ha håvat upp en dyrk och bearbetat låsmekanismen under någon minut gled den upp med ett dovt gnissel. Melobin gjorde tecken åt de övriga att avvakta medan han själv hastade fram genom trädgården mot villans veranda. Inget ljussken syntes mellan springorna i de igenspikade fönstergluggarna och efter att ha misslyckats att forcera låset på husets ytterdörr bestämde han sig för att söka alternativa ingångar kring byggnadens stensatta grund. Mycket riktigt fann han snart en lös sten i husgrunden och med ett vridmoment öppnades en springa till en dold entré.

Efter att ha återvänt till de övriga kunde Melobin meddela sin upptäckt och efter en dispyt kring Corvin och Elmricks ovilja att följa enkla order begav man sig i samlad trupp till lönndörren. Melobin valde att själv undersöka insidan och efter att ha varit borta en stund återkom han med besked om att korridoren innanför ledde till en stentrappa upp i huset som mynnade ut vid en lucka i golvet på ett rum.

Tillsammans smög man sig genom lönngången och upp genom luckan till rummet som visade sig vara ett vackert möblerat sovrum med en stor dunbolstrad säng som verkade oanvänd. På ett intilliggande skrivbord fann Radagast skrifter och arbetsböcker där en särskild bok fångade hans intresse. Luntan visade sig vara daganteckningar gjorda av broder Harkaton som var shaguliternas ambassadör och drottning Heneguyas rådgivare. Radagast stoppade ner luntan i sin ränsel just som Melobin och de övriga kikat ut genom sovrumsdörren som ledde ut i en svagt upplyst korridor som längre bort vek av mot vänster men innan dess innehöll två dörrar till höger och en direkt till vänster.

Melobin lyssnade på den vänstra dörren och öppnade den försiktigt efter att inget ljud hörts inifrån. En skarp stank slog emot honom lik den han känt på Da Kaelves övergivna rum på värdshuset och i trädgården hos Mogger innan dess. Radagast uppfattade med ens hur Melobin blivit likblek och lade en av Tigiwalvans lugnande välsignelser över honom som för tillfället återgav honom sansen. Corvin och Elmrick hade undertiden konstaterat att rummet var tomt sånär som på en säng och ett tomt skåp. Man smög sig därför vidare mot de högra dörrarna och efter att Radagast lyssnat insåg man att ljudet tydde på att någon befann sig där.  Plötsligt hörde man hjärtskärande skrik tillhörande Da Kaelve som kom från någonstans inne i huset. Man insåg nu att tiden var knapp om man skulle lyckas finna Da Kaelve i livet.

Hæjmir gjorde tecken åt Elmrick och menade att de båda skulle öppna dörren. Han gjorde även tecken till övriga att vänta längre fram i korridoren. Melobin gick framåt i korridoren och märkte att en trappa ledde upp mot en övervåning precis som korridoren vek av åt vänster. Här fanns också en dubbeldörr och ytterligare en dörr bredvid det som troligtvis var insidan av ytterdörren. Melobin fick fram ett rep och med sina kunskaper i fällor riggade han snabbt upp en enkel anordning för att rycka undan fötterna på eventuella fiender i trappan.

Radagast hade samtidigt gått in i rummet efter Elmrick och Hæjmir som just hade huggit ner en shagulitpräst som suttit och studerat vid en skrivpulpet i vad som verkade vara ett bibliotek. Från biblioteket ledde en dubbeldörr in i ytterligare ett rum varifrån snarkningar hördes. Elmrick reglade dörren med sitt spjut och man återvände till det övriga sällskapet ute i korridoren som inte längre befann sig där man lämnat dem. Corvin hade nämligen begett sig upp för trappan för att utforska övervåningen just som en shagulit kommit ut genom en av dörrarna och ovetande följt efter Corvin. Melobin hade lyckats gömma sig vid sidan av trappsatsen utan att kunna nyttja sin repfälla och smög därför efter shaguliten som just mött Corvin vid trappans krön. Blixtsnabbt hade Melobin fattat sin dolk och drivit den in i shaguliten som fallit handlöst baklänges nedför trappan och avlidit av tillika fallskador som de dödande huggen. När Hæjmir och Elmrick kom fram till den döda kroppen vid trappans fot såg man därför Corvin med Hillebard i tvåhandsfattning titta ner från andra våningen och Melobin bredvid med sin blodiga dolk i handen.

Hæjmir gav åter tecken åt Corvin och Elmrick som beordrades att söka igenom resten av villans nedervåning vilket visade sig vara en smakfull matsal med långbord och ljuskrona, ett tillhörande kök samt ett vackert rum bakom korridorens dubbeldörrar vars påkostade möbler och öppna spis troligtvis användes som audienssal för shaguliternas gäster.

Samtidigt fortsatte Hæjmir, Radagast och Melobin att genomsöka övervåningen vars korridor ledde till ett förråd, en blodstänkt ritualkammare och ett dissektionsrum där två shaguliter karvade i ett nyligen uppgrävt kvinnolik. Corvin och Elmrick anslöt sig just som Hæjmir satt det avslutande hugget genom en av shaguliternas söndertrasade kroppar och bakom en dörr till höger fann man en shagulit som satt och sorterade mynt i olika påsar. Shaguliten fick något mörkt i ögonen och gjorde en hastig gest i luften. Corvin och Melobin greps omedelbart av skräck och flydde ut ur huset varpå Elmrick, Radagast och Hæjmir dräpte shaguliten med en mängd hugg och kaskader av gudomliga strålar. Radagast skyndade sig därefter ut för att lugna Corvin och Melobin som efter böner och övertalning slutligen återvände med honom upp på övervåningen. Hæjmir och Elmrick hade undertiden stött på ännu en shagulit i korridoren och fortsatt in i en drogverkstad där man nedgjort en shagulit som tillverkade olika extrakt. Hæjmir genomsökte rummet och fann ett timglas med svart sand på en av de röriga arbetsbänkarna. Tankarna förde honom omedelbart till källaren med den svarta sanden i det numera skövlade järntornet och han ryggade tillbaka från denna otäcka påminnelse.

Bakom ytterligare en dörr fann man ett svartmålat rum där två shaguliter satt i sträng meditation. Efter några snabba hugg från Hæjmir  och Elmrick stod klart att de båda aldrig skulle återvända ur meditationen och man hade just stängt dörren till den svartmålade kammaren när man åter hörde vrål från en av de kvarvarande dörrarna. Hæjmir trängde in genom metalldörren tätt följd av övriga och fick se en bänk där en utmärglad Da Kaelve låg fastbältad samtidigt som två shaguliter karvade i honom med blodiga knivar och andra verktyg. En trejde man med huva och säckväv istället för ansikte betraktade de båda medarbetarna och blängde ilsket på inkräktarna genom klädnadens ögonhål. Hela sällskapet stormade fram mot Malek Mangus som knappt hann försvara sig och efter en kort strid låg de tre shaguliterna döda på golvet och Hæjmir hade skiljt huvudet från Malek Mangus kropp.

Medan Radagast lossade den hålögde Da Kaelve från arbetsbänken genomsökte Melobin, Corvin och Elmrick de sista tre rummen där de fann ett bårhus och två fångceller varav en beboddes av en pojke som shaguliterna fångat in när han försökt göra inbrott i den till synes övergivna trävillan.

Tillsammans hjälpte man pojken och Da Kaelve ut i husets trädgård innan man återvände in en sista gång för att göra slut på de sovande shaguliterna i bottenvåningen som efter all tumult hade vaknat och gjort sig stridsberedda. Slakten var skoningslös men trots att äventyrarna ådrog sig otäcka skador av de ondskefulla männens besvärjelser så stod alla vid liv när den siste shaguliten föll för Corvins hillebard. Man genomsökte villan en sista gång i jakt på lampolja och efter att ha dränkt Malek Mangus kvarlevor i denna satte man eld på både honom och de övriga shaguliterna.

I siluetten av den kraftigt brinnande shagulitboningen hjälptes man nu åt att föra Praanz da Kaelve i säkerhet hem till Findigan Mogger och redan nästa dag var både han och sällskapet återställda tack vare Radagasts läkande böner. Radagast hade under natten gått igenom dagboken som berättade om Malek Mangus ankomst och hur denne predikat hur deras mästare Shagul var återuppstånden och ännu en gång vandrare bland de levande samt hur Praanz Da Kaelve, Hæjmir, Melobin, Steinar och Nin Hallaska skulle bestraffas för att de ödelagt Järntornet och utplånat sektens rörelse på Marjura. Harkaton själv hade därpå skrivit samman mer officiella anklagelser för att svartmåla de skyldiga och med hjälp av drottning Heneguya da Trastamaras dirigerades ärendet till ämbetsmän inom Mana Friga som genast ställde ut en arresteringsorder.

Efter att ha berättat för Da Kaelve om både Harkatons dagbok och de stulna dokumenten från Shakellos vilka pekade ut Ialsop da Kamesti som ansvarig tittade Da Kaelve storögt på männen och förklarade att Da Kamesti var en högst inflytelserik person och ordensmästare i Nya Sfären sedan Kastykelärans högste uttolkare Pelarfadern Dombaticus Silmilon da Gorgema strax innan sin död instiftat detta kontrollorgan under själva Kronolaabens invigelse. Dagboken skulle bli ett utmärkt utpressningsmedel för att få anklagelserna mot gruppen ogiltigförklarade och efter att Da Kaelve samma natt återvänt från ett hemligt möte med Ialsop da Kamesti kunde han meddela att Da Kamesti själv blivit ovanligt hjälpsam så fort dokumenten från Shakellos kommit på tal och efter ett hårt samtal med regerande ämbetsmän inom Mana Friga ogiltigförklarades åtalet mot sällskapet samt att man garanterade kompensation för familjen Da Ollachs nedbrunna gård.

Han kunde även konstatera att det kungliga hovet enligt uppgift varit mycket förteget över shagulitskandalen och hennes kungliga höghet drottningen hade lyckats undkomma med blotta förskräckelsen genom att omgående ha förskjutit shaguliterna samt krävt att deras sekt skulle förklaras laglös. Det ryktades dock att de trakoriska trupper som tidigare under kvällen skulle gripa sekten och föra dem inför rätta fann trävillan nedbrunnen till grunden och broder Harkaton själv uppfläkt och hängande på grindarna med en stengroda fastkrokad i underläppen.

Det var nära slutet av minde månad och högsommaren skänkte grönska åt de bördiga fälten på familjen Da Ollachs gård. Efter jakten på Albrinth da Privavis mördare tidigare under sommaren fick sällskapet nu för första gången på länge en chans att vila upp sig efter det senaste årets strapatser. Den ende som saknade riktig ro var Radagast. Han hade hela tiden gjort sitt bästa för att påskynda resan mot akademin Sfärernas centrum i Mereld och kände sig både stressad och orolig över att ännu inte ha kommit iväg.

Denna  afton fick gården oväntat besök av Praanz da Kaelve. Han förklarade att tjänsten fört honom denna väg för att tala ostört med både Hæjmir och Radagast. Det visade sig att Da Kaelve var på jakt efter information kring de smuggelvapen som rebellrörelsen på Marjura fått till sitt förfogande. Hæjmirs samröre med upprorsmakarna gjorde honom mycket intressant i utredningen men i det följande förhöret menade Hæjmir att han inte kände till vem som sänt vapnen. Hans far hade varit till mer hjälp men denne dog som bekant i svavelträskets fångläger. De män som levererade vapenlasten åt honom hette Dyrgil och Krilljon och dessa var, såvitt han visste, också döda.

Radagast blev också kallad till förhör men trots att han själv var högst inblandad i hur smuggellasten fraktats till Marjura så hävdade han vänligen men bestämt att han inte kände till något alls om affären men lovade att återkomma om han mot förmodan skulle få höra något.

Utan någon större framgång i sitt ärende lämnade Praanz da Kaelve gården sent samma natt och Radagast, som blivit smått skakad över att den gamla synden med vapensmugglingen ännu inte var begravd krävde nu av sina vänner att man följande morgon skulle ge sig av mot Mereld innan Da Kaelve återvände med ytterligare bevis på deras skuld.

Morgonen därpå tog Hæjmir farväl av sin familj och tillsammans med Radagast, Melobin, Corvin och Elmrick begav han sig mot huvudstaden Tricilve. Radagast skulle först uppsöka Kafrilernas präster för att få välsignelse och färdbeskrivning mot resans mål varpå man skulle kontakta Steinar Björkesjö som förfogade över färdmedlet till resans fjärran destination.

Samma eftermiddag nådde vagnen en av de södra stadsportarna och efter ett sedvanligt och uppkäftigt meningsutbyte med både vakthavande och tullmästare kunde man fortsätta in i staden.

Här möttes man av feststämning och triumfprocessioner genom Tricilves smyckade gator
lik den under de årliga frihetsspelen . Det hela visade sig bero på väldiga ceremonier i templen hos både stridsguden Trocuspa och havsgudinnan Anxalis eftersom riket under de senaste dagarna färdigställt en massiv stridsflotta att avsegla mot Marjura med syftet att återta den förlorade svavelkolonin från nordens ondska.

Sällskapet som själva sett de vandöda Crurernas förödelse på nära håll kände sig inte lika hoppfulla till flottans uppdrag men gjorde ingen sak av sin misstro utan fortsatte fram till Kafrilernas anspråkslösa tempelbyggnad i den norra utkanten av stadskärnan. Man hälsades muntert av tempelbröderna och efter en tidig men enkel middag, från samma soppkok som prästerna erbjöd fattiga stadsbor, hade man fått både färdbeskrivning och ljusguden Tigiwalvans välsignelse inför resan.

Uppe i den exklusiva trävillan på Bitterkull låg Steinar Björkesjö bekvämt i en nyinköpt schäslong från hantverkargillet i Soblak då sällskapet knackade på porten. Utan att göra ansträngning till att resa sig gav han ifrån sig en enkel vink som hälsning och beklagade sig missbelåtet över diverse oväsentligheter som bara en förmögen Tricilvebo kunde.

När slutligen gnällsången tystnat och Radagast påmint honom om skälet till deras besök, harklade sig den osympatiske ynglingen och förklarade att bland Moggers enorma tillgångar hade det visat sig finnas en luftskepp kallad zepelond. Farkosten hade man nyligen lyckats lura till sig som pantsättning från en obegåvad adelsfamilj på obestånd och Steinar hade efter lite övertalning fått den till sitt förfogande. Han menade dock att resan skulle bli kostsam eftersom zepelondens drivmedel sylvolium var allt annat än dussinvara. Han funderade under tystnad som om han genomförde en matematisk beräkning inne i sitt egocentriska inre och kastade sedan ur sig att 200 guldtrakiner per passagerare visserligen var ett skamligt vrakpris men samtidigt skäligt eftersom Radagast räddat honom från sitt förlista skepp under resan med höstkonvojen till Marjura föregående år. I priset ingick förutom sovplatser, en mindre besättning och stadens bäste navigatör.

Affären gjordes upp utan prut trots att alla förstod hur Steinar gett dem ett lika girigt anbud som andra usla handelsmän i trakten och efter att köpeskillingen lagts på bordet samt att Steinar kontrollbitit i ett flertal slumpmässiga mynt hade det blivit kväll. Motvilligt erbjöds man att härbärga i husets gästrum, trots att Steinar gång på gång anmärkte på hur detta egentligen inte ingick i avtalet, och efter att man bjudit med Steinar samt själva intagit ett mål mat på ett närliggande värdshus gick man till sängs.

Radagast låg vaken en stund och funderade. Han hade vid ett tillfälle under kvällen frågat Steinar om han blivit uppsökt av Praanz da Kaelve gällande smuggellasten vilket Steinar erkände lite nervöst men menade att han inte erkänt något om sin egen eller de övrigas inblandning. Talade Steinar verkligen sanning eller hade han, precis som vid Hæjmirs förhör i den gamla kvarnen på Marjura, berättat vad han visste? Snart släppte han orostankarna och somnade.

Melobin vaknade med ett ryck. Osäker över om ljudet han hört var en dröm eller verklighet kikade han ut genom rummets fönster. Utanför låg trävillans muromgärdade trädgård där månskenet spelade mellan skulpturer, buskar och träd. Var det någon som iakttog honom där ute? Han tvekade en sekund men beslöt sig trots pinsamheten att väcka Radagast. Yrvaken följde kafrilerprästen med honom ut på verandan. Radagast skulle just påpeka hur den varma sommarnatten verkar ha spelat den stackars Melobin ett spratt när han plötsligt kände hur dofterna från trädgårdens växtlighet hade blandats med en frän stank. Radagast såg hur Melobin reagerade skräckslaget på lukten som om han känt igen, men ändå inte kunnat placera den.  Med fasa i blicken störtade isdruiden tillbaka in i villan och snart hade man även väckt Hæjmir.

Med svärdet redo gav sig Hæjmir ut i trädgården för att snart återvända och meddela att varken lukten eller varelser gick att finna. Grymtandes över hur alla borde hålla sina mardrömmar för sig själv återvände han snart till sitt rum medan Radagast satt kvar och försökte lugna den uppskakade Melobin.

Innan soluppgången morgonen därpå blev man väckta av villans tjänare som meddelade att Steinar var redo att bege sig till zepelonden. Utan att bli bjudna på morgonmat stressade man iväg med Steinar i spetsen till en av de många ängar som omgav staden och där den främmande farkosten gjorts i ordning under natten. Själva gondolen påminde om ett mindre fartyg med trekantiga segel som svepte utmed det böjda förskeppet. Strax bakom seglen höll en väldig ballong i algsiden på att fyllas med något som Steinar förklarade var varm sylvoliumrök. Man klev ombord via en dubbelport i sidan av skrovet och kom snart upp på det befästa däcket där man träffade farkostens navigatör som hälsade med en exotisk bugning.”Enu Ammisadu till er tjänst” yttrar han på knagglig bralgiska och tilldelade snart alla varsin hytt innan han återvänder till sin post vid luftskeppets roder.

Efter att de sista sylvoleumtunnorna lastats ombord och ballongen fyllts med rök tog man farväl av Steinar och snart hade skeppets besättning lossat förankringarna och farkosten började sakta sväva upp i den tidiga morgonskyn. Lång nedanför kunde man urskilja morgonpigga stadsbor men snart fångades blickarna istället av den väldiga krigsflotta av karacker och galbaloner som låg förankrad strax utanför anslutningshamnen i Okruzande.

Förutom Enu Ammisadu bestod besättningen av två matroser, anställda av huset Mogger och vars uppgift var att bl.a. rigga seglen och fylla på ballongen med sylvolium vid behov. Med på färden fanns även en kokerska och två andra herrar som hade ärenden på Mereld. Den ene av de två hette Baldyr och var handelsman medan den andre var en trakorisk adelsyngling vid namn Milfons da Melse och som verkade dras med brinnande upptäckarlust.

Dagarna gick och efter att ha lämnat fastlandet på södra Paratorna långt bakom sig styrde zepelonden sydväst över Saphyna och hastade ut över det väldiga rosthavets öppna vatten för en ca två veckor lång flygtur mot Mereld.

Samma kväll satt hela sällskapet och åt ute på däck eftersom klimatet var behagligt. Milfons började snart prata politik vilket var hans favoritämne vid sidan om upptäcksresorna och snart hade man kommit in på den stora flottan mot Marjura och oroligheterna på Trinsmyra där samröret mellan Milacker och Marjurer skall ha avslöjats.

”Milacker är riktiga vildar som borde behandlas mer som djur än som människor” sade han skarpt.  ”Trots flertalet uppmaningar har inga av de milackiska ädlingarna infunnit sig på förhören i Tricilve och senast skall en av våra fogdar ha dödats av en uppretad folkmassa när han försökte arrestera Monduron da Riakme i staden Vumbra. Det börjar verkligen bli dags att vi tar i med hårdhandskarna mot dessa avskum”.

Hæjmir spände ögonen i ynglingen och frågade vad han i så fall hade för inställning till marjurer. Nervöst insåg plötsligt Milfons hur det nuvarande umgänget inte nödvändigtvis delade hans uppfattning och försökte värja sig med att han själv inte var bekant med några marjurer men att hans morbror Gottard inte haft något större problem med dem under sin tid som prokurator i svavelkolonin Arhem.

Hæjmir lyckades hejda sig själv från fortsatt konversation även om han hade god lust att informera adelsmannen om hans eget släktband till marjurerna genom den framlidne prokuratorn vars fru han nu själv äktat. Han lät ädlingen hållas och riktade istället uppmärksamheten mot Melobin som just återkommit från ett samtal med navigatören Enu Ammisadu. Mannen hade berättat för honom hur han från början varit stjärnskådare i det sydliga Melukha men att han överfallits av pirater på en resa till den fjärran norden och därefter sålts vidare som slav. Mogger hade först köpt in honom för trädgårdsarbete men snart upptäckt mannens potential som navigatör genom hans kunskap om stjärnornas förflyttning över himlavalvet. Han påstod också att stjärnornas förflyttning för närvarande var mycket olycksbådande och att man gick mot osäkra tider ”då det förflutna dör och framtiden föds”.

Det kändes som man hade rest i evigheter och började sakta tappa hoppet om att finna sitt mål då det en tidig morgon dök upp något mycket märkligt i gryningsljuset vid horisonten.
När man kom närmare insåg man förvånat att det var en grönskande ö som svävade fritt uppe bland molnen utan minsta kontakt med havet långt nedanför och Radagast förklarade att man nu hade anlänt till det mytomspunna Sfärernas Centrum.

Den svävande ön var befäst med en respektingivande ringmur som reste sig som ett yttre försvarsverk längs öns ytterkanter och efter att zepelonden landat på en av öns många grovskurna stenplatåer välkomnades de resande av en Kafrilerprästinna som Radagast presenterar som Pryva Gryndotter. Hon visade ner för en trappa huggen direkt ur bergskanten och som ledde till den grönskande ytan. Här öppnade sig ett fantastiskt landskap med böljande ängar, grönskande kullar och vackra blommor i alla dess färger som ingav känsa av lugn och harmoni.

Radagast pekade och förklarade att ön bestod av ett flertal sluttande marknivåer där invånarna, hjälpta av magikernas elementarvarelser, brukade jorden och gjorde ön närmast självförsörjande. När man närmade sig öns mitt skymtades mjukt formade stenbyggnader uppförda mot väldiga trädstammar som sträckte sig högt ovanför i lummiga trädkronor. Dessa byggnader gav plats åt både kafrilertempel, invånarnas hem och öns elementarakademi med tillhörande botanisk trädgård.

Efter att man blivit visade till en gästsovsal och lagt ifrån sig all packning ursäktade sig Pryva för att meddela äldsterådet om gästernas ankomst och Radagasts önskan om en sammankomst. Under tiden visade Radagast sällskapet till en stillsam sjö strax bortom bosättningarna. Sjön fylldes på från ett källsprång och försörjde ön med glasklart vatten och var även den mycket rogivande.  Fångad av stundens välbehag började Radagast berätta:

”Det sägs att Ljusets allsmäktige gud – Tigiwalvan i tidernas begynnelse slungade upp ön i skyn för att ge sina tjänare - Kafrilerna, ett hem ovan jord och med lufthavets andar som ständig väktare.  Långt senare började Mereld befolkas av nybyggare från den sydliga högkulturen Melukha. Merelds magiker med Gonesastra den Goda i spetsen slöt snart ett förbund med Kafrilerna och republikens elementarakademin och politiska styre förlades hit”.

Senare samma eftermiddag återvände kafrilerprästinnan Pryva och meddelar att äldsterådet omgående hälsar alla välkomna. Man begav sig nu mot äldstesalen som i direkt anslutning med övriga byggnader låg i inhyst i stammen på ett av de väldiga träden. I den ljusa salen stod ett massivt långbord på ett podium där äldsterådets medlemmar nu satt och begrundande gruppen under tystnad innan dubbeldörrarna drogs igen från utsidan och en långsmal gestalt med ett vänligt yttre reste sig och tog till orda.

”Äldsterådet hälsar dig unge Radagast! Låt oss höra vad som fört Er så långt från missionen i de Trakoriska nejderna”.

Radagast som kände igen mannen som Kafrilernas andlige ledare Ljusfadern hälsade med en bugning och började berätta hur han genom sin mission kommit i kontakt med Mäster Frostmåne, hur denne bett honom om hjälp med att finna den levande dolken Demens, hur Frostmåne senare tagit sitt liv och hur man på Demens inrådan begett sig till ishavsön Marjura och dess gravfält där den vandöde Kung Ottar och hans folk rest sig ur sina gravar.

Berättelsen avbröts av en äldre kvinna vid Ljusfaderns sida. ”Då är det alltså sant! Nordanvinden har viskat i mitt öra om ön i nordhavet där folk rest sig ur gravens mörker”.

Radagast fortsatte att berätta om shagulitkyrkans mission i byn Arhem och hur han lurats av sektens falska hjälpsamhet som i verkligheten gick ut på att handplocka offer till sin vedervärdiga forskning och sina omänskliga experiment i det isolerade högkvarteret Järntornet dit Radagast själv kidnappades.

Berättelsen avslutades till sist med hur Radagast räddats av sina vänner men hur man åter blivit infångade för att offras i den döde mästarens ära, hur dennes gravkammare stått öppen och hur Shagul själv uppstått från de döda för att i nästa stund förgifta sina lärljungar. Han flikade även in det faktum att Mäster Frostmåne varit en identisk avbild av Shagul vilket betyder att han alltsedan sitt första möte med Mäster Frostmåne varit i klorna på denne Shagul.

Radagast tystnade och rådet synade honom lite tvivlande. ”Shagul, säger ni?” kraxade en av männen på podiet. ”Kan någon intyga detta osannolika vittnesmål?”.  Hæjmir och Melobin steg då fram vid Radagasts sida och bekräftade dennes ord vilket utlöste ett smärre mummel bland åhörarna. När man åter tystnat tog Radagast åter till orda och frågade hur rådet kände till den uppståndne Shagul och vad de kunde berätta om honom.

Ljusfadern tvekade men suckade tungt och berättade hur Shagul en gång i världen varit en
mycket lovande ung magilärling från Trakorien med exceptionell sinneskraft men vars obalanserade själ saknade inre harmoni. Hans fascination över magins yttersta gränser och parallella världar gjorde den tidens äldsteråd oroade. De andra lärlingarna, som alltid uppfattat Shagul som lite egen, hade gett honom öknamnet Skorpionen efter att han olovligen ertappats med att tillverka gift i akademins laboratorium. Detta tilltag ledde i slutändan till att man tvingades förskjuta honom från vidare studier på akademin. Rykten talade för att han senare skulle ha grundat ett vetenskapligt sällskap i Vumbra på ön Trinsmyra men att sällskapet senare fördrevs av ortsbefolkningen. Det osannolika är att händelserna utspelade sig för snart ett sekel sedan och att Shagul sedan länge borde dött som en gammal man.

Kvinnan vid Ljusfaderns sida påpekade nu att vindarna inte nämnt henne något om Shagul och påpekade samtidigt det osannolika i att Marduks samtliga vindar skulle undgått den samme.

Alla tystnade för ingen tycktes se svaret på frågan. Ljusfadern talade ännu en gång till Radagast och upplyste honom om att svaren på denna och många andra frågor kunde finnas i akademins bibliotek och efter att sällskapet spenderat många långa timmar bland dess dammiga gamla luntor hade man bl.a. sökt fram att Crurerna var en forntida högkultur på ön Marjura som under sin guldålder koloniserade Chrachz, Kargom och Trinsmyra där de skapade furstedömen i Milacke och grundade staden EsachRha. För över 800 år sedan drog Crurerna gudarnas ogillande över sig och i en förbannelse blev kvinnorna barnlösa. Kort därpå täcktes hela ön av glaciäris och civilisationen gick under.

Man lyckades även hitta bevis för att den vandöde kungen var Konung Ottar IV av Evig vinter och crurerfolkets siste konung som tillsammans med sin familj begravde sig själv levande. Till skillnad från övriga crurerna var dock inte kungen och hans drottning Ottillia barnlösa vilket troligtvis berodde på att drottningen härstammade från ett kannibalfolk på Trinsmyra och inte tog del av gudarnas agg mot Cruri. Konungasvärdet Ebharing var ett runsvärd som senast fanns i Ottars ägo och sades vara besatt av demoniska krafter.

Däremot fann man ingen information om Jordblodet som Demens talat om och inget av intresse fanns heller att läsa om Rirba Månvind förutom att hon varit crurernas hovhäxa innan riket föll samman.

Långt om länge ansåg man sig klara med efterforskningarna och gav sig av för att packa sina tillhörigheter. Radagast begav sig undertiden till Kafrilernas ljustempel för att be och snart samlades man uppe vid zepelonden på stenplatån. På plats fanns även Ljusfadern och prästinnan Pryva för att ta farväl.

”Vi har i nuläget inte för avsikt att ingripa mot Shagul, även om utvecklingen är oroande. Tiden får utvisa vad han har för uppsåt. Äldsterådet tackar er för budskapet och önskar er en säker hemfärd” sade Ljusfadern och gjorde en religiös rörelse i luften framför Radagast.

Strax därpå var alla ombord och förtöjningarna lossades samtidigt som besättningen spände segeldukarna och Enu Ammisadu styrde ut över det brunsolkiga havet. Vinden förde luftskeppet norrut och snart doldes åter den svävande ön i molnskyarna. Återfärden mot Tricilve hade börjat och trots att inte alla frågor fått sitt svar så kände Radagast inombords att resan varit långt ifrån förgäves.

Flera händelselösa veckor senare hade sommaren åter svept in över Paratorna. Morgonen var behaglig och solen värmde dagg ur gräset när vagnen som hämtat Radagast, Melobin och hans båda livvakter Elmrick och Corvin rullade fram över den Bralgiska slätten som bredde ut sina bördiga jordbruksmarker söder om huvudstaden.

Tillsammans reste de till bröllopet mellan Hæjmir och hans trolovade Selisia vilka nyligen införskaffat en gård i trakten. Alla i sällskapet var mycket förväntansfulla över dagen eftersom ingen av dem tidigare hade deltagit vid en vigsel, än mindre mellan marjurisk och trakorisk ätt.

Vid dagens mitt anlände ekipaget till sin destination som redan på avstånd gick att urskilja som en samling byggnader, vackert placerade på en väldig kulle med utsikt över de kringliggande ägorna och dess grönskande grödor. Elmrick som var uppväxt i trakten berättade att större delen av Bralorge från begynnelsen varit havsbotten och att grödan därav sprang gott ur dessa marker.

Väl framme vid folksamlingen utanför huvudbyggnaden blev man gott mottagna av brudparet och timmarna senare hade en vacker ceremoni ägt rum då, uppseendeveckande nog, en av gudinnan Inashtars präster äktat och välsignat brudparet.

Snart bröt festligheterna ut i applåder, hurrarrop och glada tjut och festen som skulle pågå de tre kommande dagarna med tillhörande nätter (alt. till dess att all mat och dryck tagit slut) hade sin början. Bland de närmare fyrahundra gästerna skymtas vilt skilda samhällsklasser. Allt från vanliga bybor från grannbyarna som kommit för att visa sin aktning, till högre ämbetsmän från Tricilve´s finare kretsar t.ex. den välbärgade handelsmannen Egun Shakello och den något äldre Lertil Bergemur som var en av Mana Frigas mäktigaste ämbetsmän.

Under kvällen stötte man också ihop med fler välbekanta ansikten som den lagkunnige Grubertin Gråhud och Hæjmirs vänner Ormtunga och Gistacki som precis likt sällskapet fått fly Arhem. Givetvis fanns även Steinar på plats vid ett av långborden i sällskap av Findigan Mogger som båda vinkade glatt mellan tuggor och vinklunkar.

När sällskapet slutligen fått satt sig till bords tog Radagast tillfället i akt att inviga Melobin och de andra i sina planer. ”Jag har fått klartecken från mina prästbröder att avresa till Sfärernas Centrum bortom mitt hemland Mereld för att varna äldsterådet om Shaguls återuppståndelse. Min förhoppning är att du Melobin, gör mig sällskap eftersom du liksom mig själv är ett levande vittne på dennes återkomst och det som utspelade sig i gravens mörker”. Melobin skruvade lite obekvämt på sig men insåg samtidigt att han inte kunde annat än att acceptera. Han nickade instämmande och framhöll att han nu även hoppades få hjälp att tyda drömmen om den nedfrysta staden. Hans båda livvakter skulle självklart också följa med honom på resan.

Samtidigt hade Elmrick suttit och samtalat med en yngre herre på andra sidan bordet. Denne gjorde gällande att en man kallad Sigishorn Ärkemagikern enligt ryktet hade lyckats ena primitiva måndyrkarsamhällen och svartfolk i trakten av Kargom på Palamux. Denne Sigishorn skulle även ha uttalat en profetia om ”den slutliga reningen” men vad detta skulle innebära visste varken ynglingen eller Elmrick.

Något senare flyttade ett annat sällskap in vid bordet och en pratglad och överförfriskad herre delade med sig av ett rykte om hur den trakoriska underrättelsetjänsten Digeta Longa nyligen avslöjat hur Trinsmyriska adelsmän i Milacke konspirerat med de marjuriska upprorsmakare som sades ligga bakom både vapensmugglingen och den svartkonst som fått nyhamnen Arhem och dess svaveltillgångar på fall. Milackiska ädlingar skall ha beordrats att infinna sig till förhör i Tricilve men hade såvitt det sades ännu inte dykt upp.

Mannen förstod alltför sent hur diskussionen ansågs opassande och kanske rentav brottslig i det att sprida rikets hemliga göromål och bytte raskt över till senaste nytt inom hovet och hur furstendömet Kharasma i det västliga Lasemos utropat Amrion Blåtryne till härskare efter att tronarvingen Arn Dunkelbrink inte synts till på flera år.

Radagast satte vinklunken i halsen och hostade till. Arn! Var denne man samme tilltyglade riddare som räddats ur jaktslottet i Nastrôl och som man senare sett tämja draken Blatifagus på Marjura? Vad hade denne mystiske man för anledning att släppa sitt trygga fursteliv för att istället riskera att bli drakföda och kanske än mer underligt; hur lyckades han kuva den fasansfulle Blatifagus.

Funderingarna avbröts av kalabalik kring en ensam och andfådd ryttare som just anlänt för att tala brådskande med husets herre. För Hæjmir presenterade han sig som Jove Irrdal – rådgivare åt familjen da Privavi vars ägor angränsade till värdparets egna. Hans uppdragsgivare, självaste godsherren Albrinth da Privavi hade hittats mördad och han vädjade nu om assistans till att söka den skyldige.

Hæjmir som trots att han var ny i trakten redan gjort sig ett rykte gällande lag och ordning stormade upp och gav närmsta tjänare order om att sadla hästarna. Han hindrades i nästa sekund av sin nyblivna hustru som påpekade att det vore både synd och skam att frånvara på självaste bröllopsnatten.

Pressad mellan sin plikt som äkta man och traktens rättrådige vände han blicken mot Radagast som nickade instämmande. ”Vi far å dina vägnar!”

Tillsammans med Jove hetsade männen sina hästar att sätta extra fart genom regnet som nu öste ner. Kvällen var mörk men lystes då och då upp av skenet från kaskader av blixtar. Efter någon timmes ritt över den bralgiska slätten anlände man till gården som bestod av en samling magnifika byggnader pråligt utsmyckade även ur trakorisk synvinkel.

Radagast, Melobin, Elmrick och Corvin följde Herr Irrdals häst fram till huvudbyggnaden som hade två våningar, färgat glasfönster och en bastant och järnbeslagen port. På höger kortsida lade man märke till en stenlagd terrass innan en av husets tjänare tagit hand om hästarna och man kunde skynda mot porten som efter några rejäla slag på dörrkläppen öppnades.

Sällskapet steg in i en värmande hall där man möttes av fyra nedstämda män varav en av allt att döma var Kastykepräst. Den mer eleganta av de tre övriga männen hälsade med en lätt bugning och presenterade sig som Sten Klinte, god vän till familjen.

Innan några frågor hade kunnat ställas visades man vidare in genom en dubbeldörr till höger och ett mycket kallare rum än hallen vilket snabbt fick sin förklaring eftersom en av terrassdörrarna stod halvöppen och släppte in kylan från den regniga sommarnatten utanför.  Rummets väggar var täckta av hyllor sånär som på de ställen där det hängde draperier och den dörr som ledde in i den angränsande matsalen.

På golvmattan mitt i rummet låg en kropp, stel och förvriden. Att personen var död konstateras förutom på den onaturliga och krampaktiga ställningen att hans huvud genomborrats av en pil. En stor blodpöl bildade en kladdig cirkel kring den dödes huvud. Klinte förklarade: ”Jag lät allt stå som det var, när jag fann stackars Albrinth. Jag hoppas verkligen ni kan hjälpa oss. Hans änka har redan utfäst en belöning på 1000 guldtrakiner till den som hittar mördaren och klart och entydigt kan bevisa dennes skuld. Om det är någonting ni behöver så kom direkt till mig, för jag stannar nog här de närmaste dagarna. Stackars Mircella behöver ansenlig tröst nu när hennes make har ryckts bort såhär brutalt och plötsligt…”

Han avbröts av en tjänarinna som meddelade att middagen trots omständigheterna stod serverad och efter en snabb genomsökning av rummet och stenterrassen, där man fann fotspår innehållande blåaktig lera, gick alla till bords.

Radagast hamnade bredvid Kastykeprästen som, efter att ha välsignat maten i gudinnans, namn.presenterade sig som Hellgott. Middagen som bestod av langockgryta och helstekt havskarp intogs under tryckande tystnad. Alla verkade sitta försjunkna i tankar och den nyblivna änkan Mircella da Privavi snyftade lite smått då och då innan hon deklarerade att hon tappat matlusten och försvann från bordet. Strax därpå kände Radagast hur någon nöp honom i benet och när han tittade ner såg han hur Hellgott smög till honom en pergamentbit. Så fort middagen var över och husets befolkning lämnat rummet plockade han fram lappen där det gick att läsa: ”Möt mig i biblioteket efter middagen”.

Radagast förklarade för de övriga i sällskapet att han ville möta Kastykeprästen ensam och bad Elmrick och Corvin att stanna i matsalen medan Melobin sökte sig till ett avträde.

Efter en stunds väntan i det kyliga biblioteket hördes plötsligt en försiktig knackning på dörren och när den glidigt upp kom Hellgott in och gjorde en hälsningsgest. Utan att tidigare tänka på det märkte Radagast nu hur mannen, från att tidigare ha verkat orolig, nu såg mer avspänd ut som om han fattat ett beslut. Han stängde tyst dörren bakom sig och gick fram mot Radagast. ”Jag hoppas att jag kan lita på er. I mina böner har jag sökt råd och finner ingen annan utväg än att låta er höra sanningen. De saker jag känner till kan komma att få denna dunkla historia att klarna något. Även om jag utsätter mig själv för stor fara är det gudinnans vilja att jag berättar vad jag vet. Jag är ganska säker på att jag vet vem som är mördaren. Ni förstår, jag hade precis slumrat till när jag hörde skriket från nedervåningen. Jag var precis på väg nedför trappan då jag såg…”

Han avbröts plötsligt av att ett fönster mot terrassen krossades av en projektil som med våldsam kraft kom inflygande genom rutan. Den stackars prästen hann inte mer än vända sig innan lodet trängde igenom hans huvud och han föll döende till golvet med ett uppgivet stön.

Elmrick och Corvin satt som bäst och funderade på hur belöningen skulle fördelas, med tanke på att de var inhyrda livvakter åt Melobin, då de hörde Radagast skrika från rummet bredvid. De båda slet sina vapen och stormade in i biblioteket där Radagast låg på golvet och manade dem att söka skydd. De gjorde honom till viljes och hade just släckt alla rummets ljuskällor då även Melobin, Jove och Herr Klinte gjorde dem sällskap. ”Någon från utsidan sköt Hellgott” informerade Radagast skärrad. ”Kanske är de ute efter fler av oss”. Melobin gjorde tecken åt sina livvakter och de begav sig till huvudentrén medan Radagast frambringade en bön till Tigiwalvan om att lägga en ljuskaskad över terrassen varifrån pilen kommit. En explosion av ljus bländade tillfälligt terrassen och strax därpå stormade Melobin, Elmrick och Corvin terrassen som dessvärre var tom. Skytten hade förmodligen redan flytt platsen och trots obehag över att övernatta på gården beslöt man sig så småningom för att göra det.

Följande morgon bestämde man sig för att tala med folket på gården. Efter frukost begav man sig ut på ett av de många fälten där förmannen Dirk höll godsets slavar i arbete. Den reslige mannen hade en rödsprängd näsa och ilsken blick men beklagade självfallet sin arbetsgivares död och svor över ”det förbaskade slöddret” såsom luffare och hemlösa som då och då synts till på ägorna.

Tillbaka vid huset fick man pratat med Sten som förklarade hur han känt Albrinth sedan barnsben. Några fiender kunde han inte peka ut men syftade till att anfallet troligtvis handlade om svartfolk eller skecker som försökte skrämma iväg hederligt folk.

Jove Irrdal berättar att han under gårdagen varit i staden Privavi i affärer och kom tillbaka strax innan skymningen då han låste portarna. Han försäkrade att om någon tagit sig in i huset så gjorde man detta innan det mörknade.

Man talade även med Albrinths änka Mircella som genast undrade om man ännu hittat någon skyldig. Hon berättade hur hon låg och vilade när Herr Klinte knackade på hennes dörr och berättade om makens död. Hon föll strax i gråt och när hon slutligen hejdade tårarna undrade sällskapet om hon märkt något konstigt den sista tiden. Hon minns då hur hennes man varit spänd och återhållsam samt tagit ensamma promenader ut i skogarna bakom gården. Hon berättade också hur maken talat i sömnen härom natten och då nämnt orden ”500 trakiner” flera gånger.

Även Mircellas drogmakare Hons intygade hennes berättelse om Albrinths promenader i skogen och tillade att han sett honom bära med sig en påse ut i skogen.

Efter att ha fått en stig utpekad på gårdens baksida begav sig sällskapet in i skogen och efter någon kilometer nådde man fram till en glänta där man fann en gammal övergiven brunn. Efter en undersökning av marken visade det sig finnas samma blåa lera här som i fotspåren utanför gården och när Melobin drog upp brunnshinken fann han i botten en ensam guldtrakin. Melobin gjorde sitt bästa att följa fotspåren men villade bort sig längre uppför stigen och fick besviket återvända. Man riggade nu en fälla vid brunnen och gav sig därefter tillbaka till gården för middag.

Kort efter middagen bestämde man sig för att genomsöka huset för att försöka hitta fler ledtrådar. I Albrinths arbetsrum på övre plan fann man fotspår i golvdammet som ledde mellan dörren till avträdet och ett av rummets fönster. Man fortsatte in i avträdet där man hittade en lykta i ett skåp och en lapp med instruktioner som förmodligen gällde signalering med lyktan och där förklaringar som ”kom närmare med vapen” och ”guld att hämta” fanns beskrivna. Misstankarna om att någon inne i huset var inblandad i de båda morden stärktes nu, men vem kunde vara den skyldige?

Melobin beslöt sig för att hålla vakt i arbetsrummet över natten för att, om möjligt, gripa den skyldige på bar gärning. Övriga gick till sängs men väcktes snart igen av Melobin som hört uppståndelse nere på gårdsplanen. När man skyndade ut såg man Dirk och två av husets tjänare släpa in en fjärde motstridig person i en av de närliggande barackerna. Sällskapet följde efter in genom dörren och fick då veta, av den uppretade Dirk, att man fångat mördaren på en nattvandring ute i skogen. Gubben hade försökt fly men hunnits upp och låg nu tilltyglad och fastkedjad i ett hörn. Dirk grymtade att han skulle ta itu med ”kräket” nästkommande morgon men hade inget problem med att sällskapet började förhöret genast medan han själv avvek för nattsömn.

Melobin förklarade för luffaren att läget såg illa ut och att han gjorde bäst i att komma med en bra förklaring till vad han gjorde på Da Privavi´s gods. Gubben plirade tyst tillbaka på honom och spottade blod från en utslagen tand. Melobin fortsatte och frågade om gubben sett någon underligt ute i skogen och fick som svar att ”skogen var mörk och några mynt skulle lysa upp hans suddiga minne”. En handfull mynt senare kunde luffaren, vars namn var Kosko, berätta hur han sett konstiga blinkande ljus komma från gården nattetid. Han kände också igen den blåa leran på beskrivningen och förklarade att sådan fanns att hitta i bergen bakom skogen där han också sett två män som av allt att döma slagit läger i en grotta där.

Kommande morgon begav sig äventyrarna mot bergen bakom skogen. Man passerade den övergivna brunnen och kunde konstatera att ingen fastnat i deras fälla. Melobin sökte efter fotspår och lyckades nu följa ett spår som även innehöll den sökta blåleran. Spåret fortsatte fram till bergen och upp längs en liten svårupptäckt stig som sällskapet följde. ”Titta! Där måste det vara.” viskade Radagast och pekade mot en grottöppning en bit längre bort. Inget tecken på liv kom från grottan och man beslöt sig för att smyga närmare även om underlaget gjorde det svårt och flera knäckta kvistar senare stod man vid grottans ingång.

Radagast predikade en kort bön som tände upp toppen på hans vandringsstav likt ljuset från en lykta. Därefter tog Elmrick och Corvin täten med dragna vapen medan de mer klent rustade Melobin och Radagast följde efter. Männen hade bara tagit ett fåtal kliv in i grottan när en pil ven genom luften och borrade sig djupt in i sidan på Elmrick. Som den erfarne stridsmaskin han var blev detta snarast något som triggade honom och vrålandes kastade han sig vidare framåt samtidigt som han plötsligt märkte en skugga komma mot honom från sidan med yxa och sköld. Corvin som också var en veteran i strid svingade sin Hillebard mot fiendens huvud samtidigt som Melobin smet fram och högg honom i benet med sin dolk. Radagast som befann sig steget bakom åkallade på nytt ljusgudens makter så att ett bländande ljus slog ut från hans ögonen och in i bröstet på fienden.

Samtidigt hade Elmrick fått syn på armborstskytten längre in i grottan just som denne var i färd med att ladda om. Han kastade sig över honom och utdelade ett kraftigt hugg med sitt svärd. Corvin som såg hur den andre skadade fienden pånytt försökte svinga yxan mot honom undvek och svarade med ett vapenhugg som slet fiendens arm från kroppen med en sådan kraft att blodet skvätte över både honom och hans trogna gamla Hillebard.

Armborstskytten som sett det hela insåg sig övermannad och kastade ifrån sig sitt projektilvapen samtidigt som han skrek och bad för sitt liv. När han lugnat sig och insett att Elmrick inte skulle avsluta hans liv lyckades han stamma fram att han hette Eddis och hur han och hans kumpan Tuggbald bott i grottan den senaste månaden sedan de träffat en uppgörelse med en man vid namn Sten Klinte. Planen gick ut på att pressa den rike godsägaren på pengar och för att kommunicera hade Klinte använt en lykta vars ljussignal berättade när det fanns mynt att hämta nere i den gamla brunnen. Allt hade gått bra fram tills för några dagar sedan då Klinte tröttnat på godsägaren och bestämt att man skulle göra sig av med honom. Samma kväll signalerade han att Eddis och hans kumpan skulle komma med vapen och efter att han skjutit Albrinth med armborstet, kastade Klinte ut det från stenterrassen och väste att de skulle återvända till grottan.

Medan de övriga lyssnat till Eddis berättelse hade Melobin sökt igenom grottan och via en stege kommit upp på en avsats med utsikt över gården och där Eddis och Tuggbald kunnat ta emot signalerna från Klinte nere på gården. Här fanns också halmbäddar, en kista med förnödenheter och en stor säck som innehöll flera mindre påsar med guldtrakiner. Han hade just släpat ned säcken till de övriga när Eddis berättat klart. Man fördelade påsarna med mynt och begav sig med Eddis nedför bergsstigen i riktning mot brunnen.

Någon halvtimmes vandring senare var man tillbaka vid gläntan med den övergivna brunnen och efter att ha bundit Eddis med repet från fällan beslutade man att låta Corvin och Radagast stanna kvar och vakta fången medan Elmrick och Melobin återvände till gården för att gripa Klinte.

Det hade nyligen blivit eftermiddag när Elmrick och Melobin åter kunde skymta gårdens baksida genom bladverket i skogsbrynet.  Ingen människa sågs till, varken där eller på gårdsplanen då alla troligtvis var upptagna med sitt dagsverk. Man beslutade sig för att söka Klinte på dennes rum i huvudbyggnaden men fick inget svar när man knackade. Istället tog man vägen genom matsalen till biblioteket och skulle just återvända ut i hallen för att söka rätt på Mircella da Privavi när man hörde en röst bakom sig. ”Idioter! Här skall ni få för att ni lägger näsan i blöt!”.

De båda snurrade runt för att se Klinte som just kommit fram från sitt gömställe bakom en gobeläng. I händerna höll han en krökt trästav med detaljer av metall och vars ihåliga ände han riktade mot de båda männen. Innan de hann reagera ljöd en explosion och ur käppens mynning sköts en kula som träffade Elmrick i bröstet. Melobin slängde sig åt sidan och drog sin kniv samtidigt som Klinte försvann ut på stenterrassen och ned på gårdsplanen. Hack i häl följde en omtumlad Elmrick som trots skadan svingade sitt svärd efter Klinte och strax bakom honom Melobin. Klinte rusade fram till en häst som stod bunden vid stallbyggnaden och fick motta ett hugg i ryggen från Elmrick innan han lyckades sätta hästen i galopp för att fly gården. Blixtsnabbt greppade Elmrick sitt gamla spjut från ryggen som han tidigare använt vid valfiske, och tog sats. Med en våldsam kraft slungade han spjutet genom luften och träffade den flyende ryttaden i högra armen vilket fick Klinte att tappa balansen och handlöst falla till marken.

Strax var Melobin framme och band om den svårt blödande mannen som därefter bars in i huvudbyggnaden där både gårdsfolket och de övriga vännerna, som hört uppståndelsen, nu samlats. När Mircella da Privavi fick syn på Klinte skrek hon och föll hon på knä vid hans sida. ”Åh min bror, vad har de gjort med dig” snyftade hon

Radagast var snabb att förklara för henne hur Klinte och hans kumpaner utpressat och sedan mördat först Albrinth och sedan Hellgott. Mircella såg med vanmakt på den medvetslöse brodern och fick bara fram ”hur kunde du?”.

Samma kväll hade män ur den trakoriska stadsvakten hämtat Klinte och Eddis samt fört dem till häktet i grannstaden. Den sedan tidigare svaga Mircella hade lagt sig och gett Jove ansvar för att ge sällskapen sin belöning. ”Fru da Privavi sänder er sitt stora tack även om historien fick ett lite opassande slut” förkunnade han, skakade deras händer och såg dem sedan stiga upp på sina hästar och bege sig tillbaka mot Hæjmirs gård där man hoppades hinna tillbaka innan den långa bröllopsfesten var över.