I skuggan av Trakorien

Med försiktiga steg fortsatte sällskapet ner i underjorden. Den väldiga stentrappan gick genom enorma underjordiska schakt där djupen runt dem såg oändliga ut. Många hundra meter längre ner slutade trappan vid en ensam klipphylla som reste sig upp ur den svarta tomheten. En gångbro i sten ledde vidare över till stor dubbelport dit man tillsammans förflyttade sig. Ormtunga håvade fram sina dyrkar och lyckades med några snabba manövrar bemästra låsmekanismen varpå han med finess öppnade porten utan ett ljud.

Radagast lät ljusskenet i sin öppna handflata stråla ut över portarnas insida där en välarbetad stenkorridor sträckte sig vidare in i mörkret. De dammiga stenplattorna på korridorens golv skvallrade om en gammal kamp då knäckta benpipor och krossade skallar låg spridda och på sina ställen täckta i tunn spindelväv.

Efter att ha klivit in i korridoren och tyst stängt porten bakom sig så fortsatte vandringen i den till synes ändlösa gången. Långt om länge nådde man fram till en korsning där gruppen stannade till. Melobin satte sig ner i meditation för att rådfråga Kmorda om vägen men fick till sin förargelse inget gensvar. Famlande inför sin övertygelse till köldens gudomlighet pekade han ändå rakt fram. Medan Steinar och fångarna från gruvlägret väntade kvar så följde övriga med isdruiden för att en stund senare träda in i en väldig pelarsal. I hallens bortre ände var golvet upphöjt i ett podium där en storslagen staty av gudinnan Inashtar stod avbildad. Med höjda armar sträckte sig statyn hela vägen upp till salens tak och vid dess fötter kunde urskiljas ofantliga mängder mynt i både silver och guld.

Shulaban störtade genast fram mot podiet för att omhänderta mynten men kom på andra tankar när podiet och statyn plötsligt gav vika för hans vikt och drog med sig ett stenras från salens tak. Springande flydde man rasmassorna tillbaka in i korridoren men Hæjmir träffades av ett nedfarande klippblock. Sårad lyckades han ändå undkomma i sista stund innan salen fullständigt kollapsade och stendammet från raset låg tungt i korridorsluften. Hæjmir såg ilsket på Melobin som till sitt försvar skyllde på Shulabans klåfingrighet. Stämningen lugnade sig dock snart då Radagast med Tigwalvans helande ljus läkt Hæjmirs skador.

Väl tillbaka i korsningen ville Shulaban kompensera sitt tidigare snedsteg och erbjöd sig att själv undersöka den högra korridoren. En stund senare kom han tassande tillbaka och kunde rapportera att korridoren en bit bort övergick i grottgång och slutade vid en hall där några vättar arbetade vid en schaktvinsch och en stor smältugn. Tveksamma till om detta skulle vara vägen ut ur grottorna valde man istället den vänstra korridoren där man ganska snart kom till en annan hall med en mängd dörrar. Shulaban och Melobin gick runt och lyssnade försiktigt på dörrarna. De kunde urskilja snarkningar bakom en och uppspelta röster bakom en annan. Efter en snabb genomsökning kunde konstateras att övriga dörrar ledde in till ett mindre förråd, en nergrisad matsal, ett igendammat kök och ett litet matförråd där stanken av surnat vin och förruttnad mat ficka dem att vända i dörren.

Hæjmir tog med sig tre fångar och smög in i rummet där snarkningarna ljudit. Rummet stank från avföring men trots att det var mörkt kunde man urskilja tre vättar som ovetandes om faran sov djupt på några halmbäddar. Utan varken nåd eller förvarning nedgjordes vättarna genom några kraftiga hugg som förevigade deras vila. Undertiden hade Shulaban sneglat in i det sista rummet och kunde meddela att där satt fyra vättar på vakt, sysselsatta med något underligt spel innehållande silvermynt och benbitar. Hæjmir trängde sig förbi Shulaban och in genom dörren till vaktrummet varifrån det hördes några svärdshugg och kvidande skrik innan han återvände nedsölad i vättarnas svarta blod.

Radagast var fundersam. Skulle friheten ur grottorna finnas i det gruvschakt som Shulaban sett i den högra korridoren eller hade man missat utgången på något av de högre grottplanen. Han förfärades över tanken på att där kanske inte ens fanns någon väg ut och att man nu var bergets fångar.

Något senare hade man bestämt sig för att återvända till gruvschaktet. Skyddade av ljudet från skyfflande, bankande och krasande så blev vättarna vid smältugnen enkla offer för Hæjmirs framfart. Melobin som stod vid sidan observerade plötsligt hur en gömd vätte försökte angripa honom i ryggen. Med en oväntad manöver lyckades han istället driva sin kniv genom vättens hals och samtidigt kasta sig själv i skydd.

Shulaban, Steinar och de övriga fångarna drevs däremot tillbaka av de sista vättarna. En uppretad vätte svingade sitt tillhygge rakt i huvudet på Shulaban som föll medvetslös till marken medan övriga ådrog sig mindre skador. Hæjmir som just slitit sitt svärd ur en av sina fiender såg vännernas underlägsna kamp och kastade sig med vrede in i striden. Strax därpå hade han fällt samtliga vättar och det enda som därefter hördes var smältugnens fräsande.

Man kunde snabbt konstatera att Shulaban var allvarligt skadad men eftersom Radagast redan var utmattad från att läka Hæjmir så fick den medveteslöse mannen istället bäras med. Färden fortsatte nu nedför en trappsats utmed schaktet och med Radagasts heliga ljus kunde man snart se att den väldiga grottan nedanför var lika stor som den där sällskapet funnit Steinar tidigare under uppdraget. Väldiga grottgångar ledde i alla riktningar och efter en längre vandring under iakttagande tystnad såg man plötsligt hur gångarna längre fram fylldes av oräkneliga mängder med skepnader. Pilar for genom luften alldeles nära sällskapet och ilsket morrande kom horden av vättar hasande mot dem. Radagast viskade åt alla att hålla sig undan och svepte fram en ridå av eld som spärrade av grottgången. Med snabba steg vända man nu tillbaka med de vrålande vättarna bakom sig på andra sidan eldverket.  Plötsligt märkte man hur marken skälvde och ett tryckande dån hördes längre fram i gången. Med olusten att springa i armarna på ännu en fara kom man slutligen tillbaka till en större hall där en dunkel skepnad i sotdränkt pansar nu stod redo. I sina händer bar skepnaden en kolsvart slägga vars huvud glödde i mörkret. Hæjmir kände för första gången rädslan komma krypande och fyra fångar flydde hysteriskt tillbaka mot elden och vättarna.

Radagast, Hæjmir, Melobin, Steinar flydde mot en sidotunnel med de tre kvarvarande fångarna släpandes på Shulaban. Bakom sig hörde de dödstjuten från de fyra fångar som säkerligen mött sitt öde, men också de skälvande stegen från skepnaden med släggan. Snart hördes också vättarnas stridstjut från en sidotunnel och man förstod med ens att den gemensamma färden förmodligen skulle få sitt slut här.

Just då kunde Melobin urskilja ett ljussken längre fram i grottgången. Det var samma vålnad som tidigare hjälpt dem i Jyrsind och som nu ledde dem genom grottorna. Han tackade Kmorda och med nytt hopp sprang man anfådda i vålnadens riktning genom mångdelade tunnlar och kunde slutligen skymta ett skimmer från en portöppning. I det lilla kapellet innanför visade sig det skimrande ljuset komma från blålysande stenar på väggarna som, i en för stunden malplacerad harmoni, blandades med kristallklart vatten som porlade ur en fontän i den bortre väggen. Vid sidorna av fontänen stod skulpturer och vid sidan av porten låg en bastant metallregel. Hæjmir fick snabbt upp regeln på porten just som den första skocken vättar slog in i utsidan. Hysteriska vrålande och fortsatt skälvande från den antågande skepnaden gjorde samtliga utom Radagast nervösa. Kafrilerprästen hade istället funnit en vacker inskription i porten som förkunnade att ”genom visdom kommer frihet”. Radagast tyckte sig känna igen skulpturerna som avbilder av Enki som var sötvattnets och visdomens gud. Kunde detta betyda att visdomen om att skulpturerna var Enki betydde frihet om även friheten kom genom vatten? Hæjmir lät inte tankarna vänta på sig utan klöv fontänen itu med sin svarta klinga. Med ens rämnade fundamentet och tunneln där vattnet forsade ut blev synligt. Bakom sig såg man nu porten knaka från förföljarnas åverkan men Melobin som återfått sin starka tro på Kmorda bönföll köldens väsen att förvandla tunnelns vatten till is. Gnistrande kyla strömmade med ens ut från isdruidens händer och snart hade den vilda strömmen stannat upp så man kunde fly vidare på isen genom tunneln. Långt bakom sig hörde man snart porten ge vika men Melobin hade redan omformat isen igen och gjort flyktvägen säker från förföljarna. Snart fick tunneln en brant lutning nerför och efter en kort klättring kanade man ut ur tunneln och fram på en frusen sjö i en glänta. Bakom sig såg man Hymbergonds svindlande klippmassiv skjuta upp och man förstod att man äntligen kommit ner från bergen.

Glada och lättade över att ha överlevt djupens fasor slog man för säkerhets skull läger först en timmes vandring från den frusna sjön. Hæjmir lyckades fälla en vild karsonoxe vars kött skulle räcka som proviant för vandringen mot Vumbra. Melobin läkte undertiden Shulaban efter att ha återfunnit sin stulna börs på den lömske medresenären. Shulaban ursäktade givetvis missförståndet och snarat hade han pratat bort stölden.

Några dagar senare har Hæjmir lyckats leda sällskapet österut mot Vumbra över snöklädda skogar och slätter. Slutligen såg man den brokiga staden på håll vars snötäckta tak bar rykande skorstenar. Vid en av stadsportarna stoppades man av trakoriska soldater som ville se färdbevis men Melobin lyckas kvickt få ur sig en tårdrypande historia om hur gruppen, som var i handelshuset Moggers tjänst, blivit bestulna av rövare. Den aningen dumdristige Shulaban passar undertiden på att fingra åt sig en av soldaternas eget färdbevis. Kort därpå satt samtliga på ett av Vumbras värdshus där man skålade tystlåtet för att åter vara i säkerhet men också för den tappre vägvisaren Herdil vars offer blev deras räddning.

Följande morgon ordnade Steinar med transport på ett av Moggers handelsskepp  och strax därpå tog man farväl av de tre överlevande och tacksamma fångarna från Hymbergond och lämnade därefter Trinsmyras kust bakom sig. På färden fick man höra rykten om angreppet på Hymbergonds gruvläger och hur Bodaken avsatt Kakralgus Piknäsa och istället satt den kallblodige Cymba da Skugre som kondottiär i Rakma där våldet nu eskalerade i jakten på de skyldiga. Melobin mindes plötsligt den vandrande spågumman Urguls ord. ”Det blodspill ni fört med er, skall också färga Milackes slätter”.

Efter en händelselös seglats anlände handelskaravellen till Okruzande flera dagar senare. Det blev ett kärt återseende när man eskorterade den alltid lika gnällige Steinar den sista biten upp till Moggers anrika trävilla på Bitterkull. Steinar glodde lite vresigt och fick trots allt ur sig ett tack vilket var mer än vad man borde förväntat sig av denne spydige Kastyke-anhängare. Därpå sprang han rakt i famnen på den överlycklige Findigan Mogger som tacksamt bjöd in samtliga för att fira Steinars återkomst.