Den gamle stigfinnaren
Solen hade nyligen gått ner när skeppet lade till vid den regniga kajen på Rakmas norra strand och kort därpå begav sig sällskapet in i stenstaden. Gatorna kokade av munter stämning med klotkastande jonglörer, eldsprutande fackelmän och trubadurer på både pipa, lyra och trumma. I gathörnen hade anlagts bränder där unga män visade djärvhet genom att springa över lågorna tills stövlarna glödde i höstmörkret. Hela spektaklet gladde Hæjmir som stolt kunde berätta att detta var traditionella höstfestligheter i gudinnan Inashtars ära.
Glädjen avtog hastigt då de ilskna besättningsmännen från resan påminde om att de fortfarande saknade betalning för resan och trots att Hæjmir försökte lugna männen så insåg han snart att man var tvungen att lösa situationen.
För att slippa dra ögonen åt sig genom att med våld undanröja besättningsmännen eller alternativt lura dem på sin avlöning beslutade man sig för att sälja av fartyget. Genom att höra sig för bland folket fick man snart reda på att bästa förtjänsten skulle göras i trästaden på södra stranden där de trakoriska köpmännen och trakoriska rikets garnison var förlagd. Corvin och Hæjmir tog därpå roddbåten från skeppet och paddlade över vattnet där de snart hade fått tag på en intresserad handelsman. Corvin gjorde ett försök att förhandla om priset men lyckades inte få mer än 1000 guldtrakiner. Hæjmir som kände till skeppets ursprungliga värde tog genast över det misslyckade köpslaget men efter en snabbare inspektion av skutan fick han ändå ge med sig för 5000 trakiner eftersom Corvin högljutt påpekat för både köpare och säljare att detta var ett bra bud med tanke på allt som skeppet varit med om den senaste tiden.
Efter att köpeskillingen utbetalats i form av mynt i en mindre kista begav man sig till det närbelägna värdshuset Daggfrost. Melobin som under dagen återgått till sitt ångesttyngda lynne begärde hastigt ett rum dit han försvann in utan ett ord. Radagast försökte knacka på för att tala med honom men detta resulterade istället i att Melobin blev ursinnig och låste dörren om sig.
Bedrövad anslöt sig Radagast till de övriga och uthungrade efter ransoneringen på resan intog man en stadig middag med tillhörande drycker. Under kvällen fick man höra talas om att den trakoriske kondottiären i Rakma hette Kakralgus Piknäsa och var en rättvis och omtyckt person trots att Trakoriska rikets närvaro varken var önskvärd i staden eller på landsbygden. Det berättades också att Trinsmyra tidigare bestått av ett flertal mindre självstyrande landområden där Rakma med omnejd fortfarande hade visst självstyre medan området Kark i sydost införlivats som trakorisk koloni. Kark hade innan invasionen, som ägt rum för cirka 100 år sedan, regerats av kungaätten Åålskalle men dessa hade blivit tvungna att fly till det nordliga bergsområdet Rung varifrån de än idag ledde envist motstånd mot ockupanterna.
Morgonen därpå begav sig Radagast till stadens sjukstuga där han berättade om Melobins symptom för den bekymrade läkemannen. Efter att ha funderat och bläddrat i några dammiga gamla luntor konstaterade han att Melobin hade drabbats av själsliga smärtor och att det enda botemedel han kunde erbjuda var en operation direkt på hjärnan. Radagast insåg snabbt de livshotande farorna med ingreppet och tackade därefter för sig.
Melobin som denna morgon vägrat visa sig lämnades kvar på värdshuset när övriga hyrde en roddare att föra dem över till den trakoriska trästaden för att söka upp kondottiär Piknäsa. Denne visade sig inte vara anträffbar och man bestämde sig istället för att utföra personliga ärenden. Elmrick, Corvin och Hæjmir uppsökte en handelsbod för att köpa utrustning medan Radagast begav sig till en örthandlare för att försöka hitta botemedel för Melobin. Senare samma eftermiddag gjorde man ytterligare ett försök att komma i kontakt med kondottiären men denne visade sig vara på resande fot och det fanns ingen tid utsatt för när han kunde tänkas återkomma.
Man återvände till värdshuset i stenstaden där Melobin fortfarande vägrade tala med Radagast och efter att Radagast erbjudit honom lite av de lugnande örter han införskaffat under dagen vräkte han örtblandningen i väggen. Hæjmir ilsknade till och trängde sig förbi Radagast och gav den otrevlige isdruiden en så pass rejäl käftsmäll att denne föll handlöst bakåt och slog huvudet i sängkanten. Medvetslös och blödande låg han nu på golvet varpå Radagast fick be om Tigiwalvans frälsning för att läka honom. Hæjmir hade undertiden gått ner i storsalen på värdshuset där han fått höra att en stigfinnare vid namn Herdil brukade hålla till. Värden pekade med enkelhet ut den gamle mannen som satt i ett ensamt hörn och som snart visade sig vara både skelögd och lomhörd. Hæjmir försökte bluffa den gamle vägvisaren när denne undrade ”i vilket ärende man reste mot så pass ogästvänliga trakter” genom att påstå att han själv var handelsman, men Herdil bara log och skakade på huvudet. ”Mig lurar Ni inte herrn. Ni luktar inte handelsman om ni så var den siste på hela ön”. Efter ett kortare köpslag hade man trots allt gjort upp om en avlöning med en silverdecaur per dags vägvisning med start följande morgon.
Resten av kvällen gick åt till mat och dryck varpå sällskapet lyckades snappa upp ännu ett rykte som gjorde gällande att en viss Fingolf Silverhamre, son till adelsherren Gustald Silverhamre hade hittats mördad efter att nyligen ha återvänt till ön. Både far och son hade var och en för sig varit efterlysta sedan Marjurakrisen. Fadern för konspirationen gällande vapensmugglingen till Marjuras motståndsrörelse och sonen för att i sin ungdoms oförstånd ha anslutit sig till den numera laglösa shagulitrörelsen.
Följande morgon ljöd raska knackningar på Radagasts gästrumsdörr. Utanför stod Melobin med ett brett leende och konstaterade att man fick skynda på om man skulle vara ur stan innan gryningen. Trots en kortare dispyt viftade Melobin åter bort frågorna kring gårdagens ångest och menade att ”igår var igår, men idag gryr en ny dag”. Efter att även Hæjmir, Elmrick och Corvin vaknat begav man sig mot stadens utkant där Herdil redan väntade. De senaste dagarnas regn hade lämpligt nog slutat och istället sprang höstsolen fram på den molniga himlen medan sällskapet vandrade fram längs den branta och karga bergsstigen som ledde mot gruvorna. Vandringen hade Herdil beräknat till fem dagsmarscher och på Hæjmirs fråga om vilka faror som lurade längs vägen så suckade han mest och menade att den ondska som lurade i vildmarken var svår att förutsäga. Under första vandringsdagen fick Herdil höra hur Hæjmir härstammade från Marjura och berättade förtjust hur Hæjmir troligtvis var ättling till de Milacker som en gång i tiden utseglat för att kolonisera nordhavsön och därmed av samma härstamning som han själv. Han berättade också om trakoriska rikets gruvläger där horder av slavar bröt malm ur vattensjuka avgrundssvalg där de arma varelserna tvingades leva sin tid utan att någonsin skåda dagens ljus. Han hade hört ryktas att gruvfogden Cymba da Skugre fann stort nöje i att själv tjäna som lägrets bödel och det sades att få hade sett någon svinga en piska eller hantera glödande tänger med större förtjusning.
Framåt eftermiddagen fick sällskapet syn på en ensam karsonoxe som stod och betade på en närliggande avsats. Hæjmir som inte sett dessa kreatur sedan han lämnat Marjura blev nästan nostalgisk över mötet och han dagdrömde sig bort resten av dagen till sitt bekymmerslösa liv på hemön.
I skymningen slog sällskapet läger i en liten skogsglänta strax bortom stigen. Efter kvällsmaten gjordes upp ett vaktschema varpå alla utom den pratglade Melobin satt uppe och tog första passet. Efter några timmar väckte han Radagast och valde sedan att hålla kafrilerprästen sällskap under dennes vakt istället för att försöka sova. Corvin som var näst i tur att vakta hörde halvvägs genom sitt pass ett ylande på håll. Han gjorde ingen sak av händelsen utan nämnde det bara kort när han väckte Hæjmir för vaktbyte.
Den sömndruckne Hæjmir hade halvsovande tagit plats vid elden och nästan slumrat till igen när han plötsligt hörde morrande i busken bakom sig. Hæjmir snurrade runt just som den första vargen flög på honom. ”VARGAR!” skrek Hæjmir samtidigt som han utvek den rasande besten och slet sitt svärd för att besvara attacken. Elmrick, Radagast och Melobin blev genast klarvakna medan Corvin långsamt vaknade till liv till skillnad från Herdil som i sin lomhördhet ännu inte märkt något.
Radagast, som kände till vargarnas rädsla för eld, nedkallade kvickt Tigiwalvans ljus varpå ljuspunkter strax sköt ut från hans händer vilket skrämde bort hälften av rovdjursflocken. Elmrick blev först biten i armen och senare riven i ansiktet av en ursinnig varghanne men lyckades i nästa stund sänka svärdet genom vilddjuret. Hæjmir lyckades också döda sin motståndare efter diverse klösmärken medan Radagast pulveriserade en varg med en av sina gudomliga ljusstrålar innan besten ens hann fram till honom. Den sista vargen backade några steg men fick strax smaka på två av Hæjmirs dödande svärdshugg och gav ifrån sig ett krampaktigt gnäll innan natten åter blev tyst och fridfull. Hæjmir satte sig åter vid lägerelden medan de andra gjorde ett omöjligt försök att somna om. Klarvaken stirrade han in i elden och tackade där sin gudinnan Inashtar för att hon låtit dem göra upp det vaktschema och den eld som denna natt räddat livet på dem.
Glädjen avtog hastigt då de ilskna besättningsmännen från resan påminde om att de fortfarande saknade betalning för resan och trots att Hæjmir försökte lugna männen så insåg han snart att man var tvungen att lösa situationen.
För att slippa dra ögonen åt sig genom att med våld undanröja besättningsmännen eller alternativt lura dem på sin avlöning beslutade man sig för att sälja av fartyget. Genom att höra sig för bland folket fick man snart reda på att bästa förtjänsten skulle göras i trästaden på södra stranden där de trakoriska köpmännen och trakoriska rikets garnison var förlagd. Corvin och Hæjmir tog därpå roddbåten från skeppet och paddlade över vattnet där de snart hade fått tag på en intresserad handelsman. Corvin gjorde ett försök att förhandla om priset men lyckades inte få mer än 1000 guldtrakiner. Hæjmir som kände till skeppets ursprungliga värde tog genast över det misslyckade köpslaget men efter en snabbare inspektion av skutan fick han ändå ge med sig för 5000 trakiner eftersom Corvin högljutt påpekat för både köpare och säljare att detta var ett bra bud med tanke på allt som skeppet varit med om den senaste tiden.
Efter att köpeskillingen utbetalats i form av mynt i en mindre kista begav man sig till det närbelägna värdshuset Daggfrost. Melobin som under dagen återgått till sitt ångesttyngda lynne begärde hastigt ett rum dit han försvann in utan ett ord. Radagast försökte knacka på för att tala med honom men detta resulterade istället i att Melobin blev ursinnig och låste dörren om sig.
Bedrövad anslöt sig Radagast till de övriga och uthungrade efter ransoneringen på resan intog man en stadig middag med tillhörande drycker. Under kvällen fick man höra talas om att den trakoriske kondottiären i Rakma hette Kakralgus Piknäsa och var en rättvis och omtyckt person trots att Trakoriska rikets närvaro varken var önskvärd i staden eller på landsbygden. Det berättades också att Trinsmyra tidigare bestått av ett flertal mindre självstyrande landområden där Rakma med omnejd fortfarande hade visst självstyre medan området Kark i sydost införlivats som trakorisk koloni. Kark hade innan invasionen, som ägt rum för cirka 100 år sedan, regerats av kungaätten Åålskalle men dessa hade blivit tvungna att fly till det nordliga bergsområdet Rung varifrån de än idag ledde envist motstånd mot ockupanterna.
Morgonen därpå begav sig Radagast till stadens sjukstuga där han berättade om Melobins symptom för den bekymrade läkemannen. Efter att ha funderat och bläddrat i några dammiga gamla luntor konstaterade han att Melobin hade drabbats av själsliga smärtor och att det enda botemedel han kunde erbjuda var en operation direkt på hjärnan. Radagast insåg snabbt de livshotande farorna med ingreppet och tackade därefter för sig.
Melobin som denna morgon vägrat visa sig lämnades kvar på värdshuset när övriga hyrde en roddare att föra dem över till den trakoriska trästaden för att söka upp kondottiär Piknäsa. Denne visade sig inte vara anträffbar och man bestämde sig istället för att utföra personliga ärenden. Elmrick, Corvin och Hæjmir uppsökte en handelsbod för att köpa utrustning medan Radagast begav sig till en örthandlare för att försöka hitta botemedel för Melobin. Senare samma eftermiddag gjorde man ytterligare ett försök att komma i kontakt med kondottiären men denne visade sig vara på resande fot och det fanns ingen tid utsatt för när han kunde tänkas återkomma.
Man återvände till värdshuset i stenstaden där Melobin fortfarande vägrade tala med Radagast och efter att Radagast erbjudit honom lite av de lugnande örter han införskaffat under dagen vräkte han örtblandningen i väggen. Hæjmir ilsknade till och trängde sig förbi Radagast och gav den otrevlige isdruiden en så pass rejäl käftsmäll att denne föll handlöst bakåt och slog huvudet i sängkanten. Medvetslös och blödande låg han nu på golvet varpå Radagast fick be om Tigiwalvans frälsning för att läka honom. Hæjmir hade undertiden gått ner i storsalen på värdshuset där han fått höra att en stigfinnare vid namn Herdil brukade hålla till. Värden pekade med enkelhet ut den gamle mannen som satt i ett ensamt hörn och som snart visade sig vara både skelögd och lomhörd. Hæjmir försökte bluffa den gamle vägvisaren när denne undrade ”i vilket ärende man reste mot så pass ogästvänliga trakter” genom att påstå att han själv var handelsman, men Herdil bara log och skakade på huvudet. ”Mig lurar Ni inte herrn. Ni luktar inte handelsman om ni så var den siste på hela ön”. Efter ett kortare köpslag hade man trots allt gjort upp om en avlöning med en silverdecaur per dags vägvisning med start följande morgon.
Resten av kvällen gick åt till mat och dryck varpå sällskapet lyckades snappa upp ännu ett rykte som gjorde gällande att en viss Fingolf Silverhamre, son till adelsherren Gustald Silverhamre hade hittats mördad efter att nyligen ha återvänt till ön. Både far och son hade var och en för sig varit efterlysta sedan Marjurakrisen. Fadern för konspirationen gällande vapensmugglingen till Marjuras motståndsrörelse och sonen för att i sin ungdoms oförstånd ha anslutit sig till den numera laglösa shagulitrörelsen.
Följande morgon ljöd raska knackningar på Radagasts gästrumsdörr. Utanför stod Melobin med ett brett leende och konstaterade att man fick skynda på om man skulle vara ur stan innan gryningen. Trots en kortare dispyt viftade Melobin åter bort frågorna kring gårdagens ångest och menade att ”igår var igår, men idag gryr en ny dag”. Efter att även Hæjmir, Elmrick och Corvin vaknat begav man sig mot stadens utkant där Herdil redan väntade. De senaste dagarnas regn hade lämpligt nog slutat och istället sprang höstsolen fram på den molniga himlen medan sällskapet vandrade fram längs den branta och karga bergsstigen som ledde mot gruvorna. Vandringen hade Herdil beräknat till fem dagsmarscher och på Hæjmirs fråga om vilka faror som lurade längs vägen så suckade han mest och menade att den ondska som lurade i vildmarken var svår att förutsäga. Under första vandringsdagen fick Herdil höra hur Hæjmir härstammade från Marjura och berättade förtjust hur Hæjmir troligtvis var ättling till de Milacker som en gång i tiden utseglat för att kolonisera nordhavsön och därmed av samma härstamning som han själv. Han berättade också om trakoriska rikets gruvläger där horder av slavar bröt malm ur vattensjuka avgrundssvalg där de arma varelserna tvingades leva sin tid utan att någonsin skåda dagens ljus. Han hade hört ryktas att gruvfogden Cymba da Skugre fann stort nöje i att själv tjäna som lägrets bödel och det sades att få hade sett någon svinga en piska eller hantera glödande tänger med större förtjusning.
Framåt eftermiddagen fick sällskapet syn på en ensam karsonoxe som stod och betade på en närliggande avsats. Hæjmir som inte sett dessa kreatur sedan han lämnat Marjura blev nästan nostalgisk över mötet och han dagdrömde sig bort resten av dagen till sitt bekymmerslösa liv på hemön.
I skymningen slog sällskapet läger i en liten skogsglänta strax bortom stigen. Efter kvällsmaten gjordes upp ett vaktschema varpå alla utom den pratglade Melobin satt uppe och tog första passet. Efter några timmar väckte han Radagast och valde sedan att hålla kafrilerprästen sällskap under dennes vakt istället för att försöka sova. Corvin som var näst i tur att vakta hörde halvvägs genom sitt pass ett ylande på håll. Han gjorde ingen sak av händelsen utan nämnde det bara kort när han väckte Hæjmir för vaktbyte.
Den sömndruckne Hæjmir hade halvsovande tagit plats vid elden och nästan slumrat till igen när han plötsligt hörde morrande i busken bakom sig. Hæjmir snurrade runt just som den första vargen flög på honom. ”VARGAR!” skrek Hæjmir samtidigt som han utvek den rasande besten och slet sitt svärd för att besvara attacken. Elmrick, Radagast och Melobin blev genast klarvakna medan Corvin långsamt vaknade till liv till skillnad från Herdil som i sin lomhördhet ännu inte märkt något.
Radagast, som kände till vargarnas rädsla för eld, nedkallade kvickt Tigiwalvans ljus varpå ljuspunkter strax sköt ut från hans händer vilket skrämde bort hälften av rovdjursflocken. Elmrick blev först biten i armen och senare riven i ansiktet av en ursinnig varghanne men lyckades i nästa stund sänka svärdet genom vilddjuret. Hæjmir lyckades också döda sin motståndare efter diverse klösmärken medan Radagast pulveriserade en varg med en av sina gudomliga ljusstrålar innan besten ens hann fram till honom. Den sista vargen backade några steg men fick strax smaka på två av Hæjmirs dödande svärdshugg och gav ifrån sig ett krampaktigt gnäll innan natten åter blev tyst och fridfull. Hæjmir satte sig åter vid lägerelden medan de andra gjorde ett omöjligt försök att somna om. Klarvaken stirrade han in i elden och tackade där sin gudinnan Inashtar för att hon låtit dem göra upp det vaktschema och den eld som denna natt räddat livet på dem.
Kommentarer
Trackback
