I hjärtat av Hymbergond
Det hade åter börjat ljusna i gruvlägret när Hæjmir, Radagast, Shulaban och Melobin samlats vid den gigantiska porten som blockerade gruvans ingång. Jorm hade beordrat sina män att få porten öppnad och med hjälp av lägrets arbetshästar kunde man snart blicka in i gruvgångens bäckmörker. Jorm drog åter sitt svärd och gjorde tecken åt några runglerska soldater att följa efter just som höga rop hördes från andra sidan lägret. Några trakoriska soldater hade kommit undan nattens massaker och lyckats sätta eld på lägrets fyrbåk som ett nödrop till närliggande vaktpatruller.
Jorm vände sig hastigt mot Hæjmir och förklarade: ”Elden måste släckas och lägret utrymmas innan trakoriska förstärkningar anländer! Genomsök gruvorna och rädda så många ni kan! Må Inashtar vara er nådig!”. Han gjorde därefter tecken åt soldaterna att följa honom mot släckningsarbetet och lämnade Hæjmir och de övriga som långsamt började vandringen in i berget. Radagast skapade med Tigwalvans hjälp ett ljussken ur sin handflata som lyste upp den breda grottgången och man hade bara kommit några hundra meter när gången delade sig i ett flertal tunnlar. Shulaban som själv lyckats fly kunde berätta att den västra gången ledde till de färskaste gruvhålen där även lägrets fångar hölls inlåsta.
Man hade vandrat ytterligare en stund då stöveltramp hördes och man såg sig om efter ett gömställe. Ormtunga pekade in mot en klippskreva där alla fyra smet in. Radagast hade just släckt sitt ljussken då fyra män marscherade förbi och i fackelskenet gick att urskilja dem som trakoriska soldater. Melobins första tanke var att angripa dem i ett bakhåll men lät dem istället löpa. De skulle ju trots allt med största sannolikhet få ett varmt mottagande uppe i lägret. Så fort vakterna var utom synhåll lät Radagast åter sitt gudomliga ljussken lysa upp gången, som nu sluttade svagt neråt samtidigt som luften blev allt sämre.
Plötsligt hördes plågat jämmer från en mindre sidogång. Radagast manade gruppen att komma till undsättning och med Hæjmir i täten begav man sig in. I slutet av den korta sidogången roade sig två slavfösare med att prygla en gammal gubbe som försjunken på golvet fick motta både sparkar och okvädningar. När Radagast får syn på männen så greps han av ilska och trängde sig förbi Hæjmir och viskade åt vännerna att blunda. Samtidigt hade de båda slavfösarna förvånat vänt sig om mot kafrilerprästens ljusskimmer just som han avfyrar en skarp ljusblixt. Hæjmir höjde sitt kolsvarta runsvärd och stegade fram mot de förblindade slavfösarna som svärande slog vilt omkring sig.
Med en våldsam svärdssving högg han av den ena slavfösarens huvud varpå svärdet gick vidare in i den andra slavfösarens käkben som slets loss. Innan den överlevande slavfösaren hunnit reagera hade Hæjmir med full kraft drivit sitt svärd i dennes bröstkorg och vridit om. Sekunden senare låg båda slavfösarna i en blodig hög på golvet. Ihopkrupen i ett hörn satt nu den misshandlade gubben och tittade darrande upp mot sina befriare med tacksam blick. Medan Shulaban sökte igenom de dödas kroppar och lyckades fingra åt sig deras silverdecaurer var Radagast fullt upptagen med att förbinda gubbens skador. ”Tack för att ni räddade mitt liv undan en säker död. Mitt namn är Råbald” lyckades gubben hosta fram. ”De vidriga vakterna fann sin glädje i att plåga mig på alla tänkbara sätt. Tvi för dem och tvi för Trakoriska Riket!”.
”Du är trygg nu. Vi har kommit för att frita er alla” förklarade Melobin och fortsatte att fråga om gubben kände till Steinar Björkesjö. ”Steinar” sade Råbald eftertänksamt. ”Jo, den pratkvarnen har suttit här tidigare men ni är för sent ute. Den mannen är redan död”.
Inför de sorgsna männen förklarade Råbald hur Steinar varit svårt sjuk vilket ledde till att förmannen bestämde sig för att slänga honom i döda gruvan. Därifrån hade ingen levande återvänt. Råbald lovade dock att visa männen till döda gruvan eftersom de räddat livet på honom och snart var man på väg mot den plats där den stackars Steinar slutligen verkar ha mött sitt öde.
