En gång är ingen gång

Några timmars vandring senare hade sällskapet tagit farväl av Jorm och hans runglerska krigare som tillsammans med sina frigivna landsmän begett sig mot bergastaden Ard Gachlaf i norr. Man hade bett Jorm om eskort mot staden Vumbra bortom skogarna i öster men han hade bestämt avfärdat detta med vidskepligheten att ”all mark bortom Rung sägs bringa död bland oss rungler”.

Kvar stod nu Hæjmir, Radagast, Melobin, Shulaban, den fritagne Steinar Björkesjö och ett tiotal slitna lägerfångar. Dessutom hade man återfunnit guiden Herdil  och den tjuvaktige Lamos. Radagast hade från början velat bryta med de frigivna männen men övertygat sig själv, och därefter sina vänner, om att det var otänkbart att lämna de svältande stackarna som villebråd i den ogästvänliga terrängen.

Hungriga och utmattade efter nattens intrång i gruvlägret beslöt man sig för att finna skydd till några timmars vila och bakom en klippskreva några hundra meter längre fram gjorde man upp ett vaktschema innan outtröttlige Melobin tog första passet. Två vaktbyten senare var det Shulabans tur och han hade inte suttit länge när han iaktog Lamos som ogenerat rotat igenom Hæjmirs packning. Shulaban funderade en stund på vad han skulle göra men ryckte sedan på axlarna och fortsatte vakta lägret mot yttre faror. Att skydda en skråfrände var en principsak. Dessutom fick den välskodde Hæjmir skylla sig själv om han bar på såpass rikliga summor silver.

Någon halvtimme senare var det dags för nästa vaktbyte varpå Shulaban putte på Hæjmir som snabbt konstaterade att han blivit bestulen under sömnen. I fullkomligt raseri kunde han konstatera att återfallsförbrytaren Lamos ännu en gång varit framme men denna gång hunnit ge sig av med stöldgodset.

Hæjmirs jaktvana ögon synar spåren efter den försvunne mannen som tycktes leda västerut. Någon minut senare hade han väckt Radagast och efter att ha slitit tag i både båge och svärd satte han iväg efter gärningsmannen. En knapp timmes ilmarsch senare hade han kommit ikapp och skymtade Lamos som just var i färd att klättra över en rejäl bergsknalle täckt i mörk lerjord. ”Nu skall du döden dö din tjuvaktiga råtta” vrålade Hæjmir i vredesmod och fyrade av en välriktad pil som borrade sig genom måltavlans axel och fortsatte djupt in i leran. Blödande och skrikande av smärta släppte Lamos ifrån sig säcken med silverdecaurer samtidigt som Hæjmir hatiskt stegade fram mot honom med sin svarta klinga dragen. Trots både ursäkter och erbjudanden om livslång lojalitet hade Hæjmir tröttnat på den opålitlige skurken och klöv hans huvud i en ursinnig svärdssving.

Några timmar senare återvände Hæjmir till lägret med sina återtagna tillhörigheter. Han hade dessutom fällt en karsonoxe på tillbakavägen vars kött nu blev ett välkommet tillskott till de sinande matransonerna. Efter gemensam måltid fortsatte vandringen österut och framåt skymningen slog man läger ett stenkast från vandringsleden där en klippkam gav bra skydd mot och den annalkande vinterkylan. Lägereldar gjordes upp av mossa och torra kvistar vilka spred värme och ljus allteftersom kvällen blev mörkare.

Plötsligt hördes ljudet av fotsteg och ur skuggorna dök en senig äldre man upp. ”Godafton mina herrar! Mitt namn är Sigul. Jag och mitt harmlösa gycklarfölje undrar om det möjligen finns lite mat och sovplats i ert läger? Själva är vi ej så lämpade för dessa ogästvänliga trakter”.

Radagast nickade och mannen steg framåt så man nu såg hans medresenärer. Sigul presenterade jonglören Tob, eldslukaren Misko, spågumman Urgul och slutligen den vackra danserskan Sira som alla kom från trakten kring Vumbra men nu var på väg för att underhålla soldaterna i det trakoriska fånglägret. Utan att ta synlig notis om sällskapets destination bjöd Radagast frikostigt gycklarna på mat vilket möttes av tacksamma ord och efter maten bestämde sig Sigul för att bjuda på underhållning i form av en sång. Med fingrarna smekandes över ett trinsmyriskt stränginstrument sjöng han om de stolta trakorierna som intog den barbariska ishavsön Marjura uppe i norr.  Hæjmir knöt förmodligen näven i fickan medan Melobin tårögd lämnade föreställningen för att i ensamhet grubbla över Kmorda och meningen med livet. Strax fick han sällskap av den gamla spågumman som erbjöd honom själslig vägledning eftersom hon kände hur hans sinnen verkade förpestade. Melobin schasade ilsket iväg gumman men fick då istället sällskap av Radagast som ville förvisa sig om att allt stod rätt till. Något senare hade övriga lagt sig för kvällen och Shulaban, med sitt sjukliga begär av att stjäla, smög fram till gycklarnas jonglör för att norpa värdesaker. Försöket upptäcktes dock men Shulaban som kände igen jonglören som en gammal ficktjuv från barndomen påminde Tob om detta faktum och de båda beslutade därmed att låta udda vara jämt.

Plötsligt hördes gap och skrik från lägrets ytterkant och väl framme möttes Radagast, Ormtunga och Hæjmir av den hysteriska Urgul och den gråtande Sira som förbannade spågumman. Det visade sig att den påpasslige Steinar blivit påkommen med Sira och att denne av allt att döma var Urguls dotter. I ilskan över det hon uppfattat som Steinars antastande av dottern hade hon besvurit honom med en förbannelse som på ett ögonblick förvandlat honom till en buske som nu stod malplacerad bland stenblocken. Ett storgräl utbröt där Hæjmir först tänkte meddela kärringen att hennes sista stund var kommen men ångrade sig kvickt med tanke på hur ogärna han själv ville sluta upp bredvid den buske som tidigare hetat Steinar Björkesjö.

Radagast klev allvarsamt fram till Urgul och talade tyst med henne. Kvinnan suckade tungt och menade att kafrilerprästens bedjan var allt för svår att neka och en stund senare satt den omtumlade Steinar åter bland dem.

Natten förflöt utan vidare incidenter och vid morgonmålet tog Radagast åter kontakt med spågumman som menade att Melobins onda andar drog olycka över hela lägret. Radagast förklarade Melobins beteende ingående och snart hade man bestämt sig för att bota kmordadruiden. Detta var dock lättare sagt än gjort men efter att Hæjmir med hjälp av Ormtunga och Radagast lyckats brotta ner Melobin samt att Urgul tvingat i honom en näve stinkande fiskinälvor som Melobin gång på gång kräktes upp så föll han slutligen i sömn. Förtvivlad över sina vänners tillgrepp mot honom vaknade han upp någon timme senare men kände samtidigt ett inre lugn som han inte känt sedan dagen då shagulitvillan i Tricilve brann till grunden. Hans ohälsa var äntligen botad.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0