I skuggan av Trakorien

Allt tog sin början under försommaren i den trakoriska tidräkningens år 5 e.Kron (efter Kronolaabens invignad) och efter någon veckas soligt segel med handelskavarellen "vindfångaren" över rosthavets brunsolkiga vatten fann sig Thurolf i Det Heliga Kishatets huvudstad Albarunzia där han hade bestämt träff med Mobodgar, en rundlagd munk från landet Nastrôl på nordöstra Palamux.

Thurolf var en kraftigt byggd och muskelös man med ljusbrunt och kortklippt hår och med blågrå ögon som såg misstänksamt på omgivningen. Han hade dessutom ett kraftigt skägg och en lätt rödsprängd näsa.

Här möttes han också av Kafriler-prästen Radagast samt stridsmannen Dyrgil som alla kallats till ett viktigt möte hos den lärde mannen Mäster Frostmåne i HOXOH dit de nu var påväg. Färden bar genom Det Heliga Kishatet, vidare genom Moskorien för att slutligen nå resans mål, bildernas stad HOXOH. De senaste dagarna hade varit fyllda av sevärdheter men allt de hittills skådat vägde lätt mot den i kvällssolen gudomligt skinande staden som reste sig högaktningsfullt från en klippa vid floden Quafachas mynning.


Något senare innanför stadens vitkalkade murar följde sällskapet Mobodgar som lärt sig genvägarna genom stadens gåtfulla illusioner och överbefolkade platser. Dyrgil märkte plötsligt hur en lömsk figur lagt handen på hans penningbörs men när förövaren såg sig påkommen lämnade denne genast tillbaka börsen och bad artigt om ursäkt. "ficktjuvarnas sed här i HOXOH" flinade Mobodgar samtidigt som man svängde av på en liten tvärgata vid torget Örnhyllan och stannade vid en murad trappsats som ledde upp till en massiv ekport.

Några snabba knackningar ljöd och man togs snart emot av husets tjänare som efter diverse artigheter visade in sällskapet till Herr Frostmånes kammare. Mäster Frostmåne, en man till åren kommen, hälsade sina gamla (och nya) vänner välkomna samt bjöd alla på en välsmakande välkomstmiddag bestående av diverse lokala specialiteter med tillhörande viner från gårdarna utanför grannstaden Balgumél.

Mätta och belåtna satt alla vid öppna spisen och tog igen sig efter middagen över ett parti smickelbräde. Det talades om både det ena och det andra när Herr Frostmåne till sist började förklara sitt ärende.

Sen ett tag tillbaka har jag sammanställt pergamentrullar som påträffats i en mycket spännande utgrävning av profeten Golabags gravkammare i det sydlig Traxilmes violetta öknar. Rullarna har sedan tolkats och handlar om en bronsdolk med skaft av elfenben format som ett huvud. Enligt legenden kan denna dolk vara nyckel till en bortglömd högkultur som i skriften onämns som Cruri. Detta Cruri skulle isåfall ur ett arkeologiskt perspektiv vara fullständigt banbrytande.

Genom forskning bland akademins hyllor och diverse berättelser från kringresande ska en dolk med okänd ursprung och snarlikt utseende ha påträffats av en upptäcksresande och förts av honom till hans hemstad Fontra Cilor här på Palamux. Dolken skall senare ha blivit konfiskerad av den dåvarande hertigen efter att ägaren vägrat sälja dolken till honom. När hertigen några år senare dör i en smittsam och högst plågsam böldpest begravs han i en kummel utanför staden och hans äldste son tar över makten. Denne dräps dock själv något senare när han i vredesmod valt att strida mot en drakorm som terroriserat bygden från ett ödelagt jaktslott uppe i bergen. Styret i Fontra Cilor gick då över till hans yngre bror, den nuvarande hertigen Dargomir da Fontra. Här slutar spåren men man har dragit slutsatsen att feodalherren antingen lät sig begravas med dolken i sin gravkummel, eller att hans äldste son hade den med sig när han dog i striden med lömska ormen. Den sista möjligheten är att den bärs av den nuvarande hertigen eller finns i hans skattkammare på palatset i Fontra Cilor.

Hela uppdraget är som ni förstår av ytterst känslig sort eftersom det lätt skulle kunna uppstå diplomatiska konsekvenser för vår akademi om det framkom att någon försökt retat upp draken eller lurat sig in i palatset. Att dessutom bryta gravfrid för en hertig är något som med lätthet skulle bestraffas med både bödel och yxa. Jag ber er därför att noggrant tänka igenom ert beslut och att för allt i världen vara försiktiga. Självklart kommer jag vara er evigt tacksam om ni väljer att hjälpa mig och givetvis kommer ni bli rikligt belönade. Nå mina vänner? Vad säger ni?

Radagast och Dyrgil som sedan många år känt Herr Frostmåne såg ärendet som ett hedersuppdrag (snarare heder i att hjälpa honom än att utföra de handlingar som till detta krävdes). Thurolf var något mera misstänksam och började ställa en rad frågor gällande både upplägg och ersättningar. Slutligen var dock alla överens och uppdraget accepterades. Man bestämde sig också för att redan nästa morgon börja sökandet i det av drakormen bebodda jaktslottet.

Solen stod högt på det klarblåa himlavalvet och det var en varm högsommardag. Vid vägens sidor böljade sädesfält av olika slag där gårdsfolk arbetade med sin skörd. Buskskrikorna kvittrade i ett skogsbryn och äventyrarna kände sig bra till mods men samtidigt spända över vad som väntade dem på uppdraget. Efter att ha färdats norrut i flera timmar smalnade färdvägen av och slutade upp i en slingrande stig uppför de klippiga och gråmulna bergen.

Halvvägs uppför stigen fann de kvarlevor av en mindre grupp män iförda rustning. De föruttnade kropparna var alla svårt brända men man kunde ändå urskilja obeskrivlig fasa i det som en gång var de dödas ansikten. Thurolf fann (efter att motbjudande nog sökt igenom dessa arma kroppar) en handfull guldtrakiner samt ett fortfarande oförstört slagsvärd av vackert smide. Radagast fick snabbt känslan av att magi vilade över detta svärd vilket ledde till att Thurolf omgående lade sina lovar kring detta byte.

Någon kilometer senare fann sällskapet en platå där det blåste en lätt men kylig bris. Här hade man en fantastisk utsikt över valbukten i norr och låglandet i söder. Av platåns tidigare grönska fanns dock bara resterna av några förkolnade träd kvar. Den ljuvliga havsdoften blandades upp med stank från bränt kött och svedd metall och på en klippa längre bort på platån såg man nu det ensligt belägna jaktslottet. Förutom vindens sus rådde en skrämmande tystnad.

Man band hästarna i ett buskage lite längre ner på stigen och rörde sig i skydd av det stigande bergets skugga mot det övergivna slottet. Plötsligt och helt utan förvarning hördes ett avgrundsvrål som hämtat ur det djupaste helvetesgapet och efter någon sekund ett fasansfullt dån som fick alla att kasta sig handlöst på marken.

Ut genom jaktslottets största och kyrkligt färggranna fönster kastade sig en massiv bronsfjällad drakorm med stor taggig ryggkam och spretande kindsköldar. Med vrålande skrik och i uppenbar smärta flaxade den till med de kopparglänsande vingarna och lyfte genast för att i tydlig panik fly nord-väst ut över valbukten.

Fullständigt skärrade men samtidigt med en viss nyfikenhet borstar man av sig och tog sig vidare runt på jaktslottets baksida där man efter många om och men lyckades hasa sig uppför murkrönet och ner på slottsgården. Thurolf rundade försiktigt hörnet med Radagast hack i häl medan Dyrgil tog sig runt motsatt hörn så de slutligen möttes på varsin sida om slottsporten. Med ett lätt knarrande ljud öppnade de porten och kikade in i en dunkel slottshall där man fann en stor trappa som ledde mot övervåningen samt en dörr på varje sida av hallen.

Efter diverse försök att forcera hallens dörrar lyckades Thurolf slutligen sparka upp dörren till det som en gång användes som kök. Man fann dock inget av större intresse utan fortsatte försiktigt upp för slottstrappan till en stor sal som sett sina bättre dagar. Utsmycknad och tidigare möblering var förbränd och sönderslagen. Hela salen låg i ett spöklikt sken från de igengrodda öppningarna där lite solljus ännu trängde igenom. En kropp iklädd rustning låg livlös ett tiotal meter längre in i salen och i ett hörn bakom denne såg man en liten hög av något som glimmade i det svaga ljuset.

Radagast tog sig snabbt fram till kroppen som helt plötsligt och krampaktigt slet tag i hans ben och yrade i smärtan över de enorma och mycket otäcka brännskador han tilldragit sig (förmodligen genom kamp med den orm de sett lämna platsen i sådan hast). Radagast letade i sina bältespåsar och gav frikostigt mannen i rustningen doser av ett smärtstillande pulver som fick sköljas ned med vätska ur hans vattenskinn vilket medförde att denne snart föll i medvetslöshet från den stålsättning han fått göra mot smärtorna.

Samtidigt hade Dyrgil och Thurolf hunnit fram till den glimmande högen som visade sig vara den lömska ormens knapphändiga drakskatt bestående av blandade valörer trakoriska mynt. De båda plockade åt sig vad som fanns att bära utan att fundera det minsta över om myntens flaxande ägare hade som plan att snart återvända till platsen. Efter att ha försäkrat sig om att den sökta dolken ej fanns i slottssalen släpade man med sig den medvetslöse krigaren till hästarna och förde honom till klostret i Faa där munkarna vänligt tog emot främligarna och förde den brännskadade till sjukstugan. Radagast donerade de få mynt han funnit i jaktslottet till välgörenhet hos munkarna vilket uppskattades stort och de blev alla bjudna att stanna i klostret över natten.

Morgonen därpå for Thurolf, Dyrgil och Radagast vidare tillbaka mot Moskorien och staden Fontra Cilor. Vägen var här förhållandevis händelselös och växlade mellan uppodlade åkermarker och öppna skogspartier där traktens slättapor slogs om dagens föda. Solskenet övergick under färden långsamt från duggregn till hällregn och lagom till att mörkret föll nådde man fram till det som en gång var en blomstrande stad. Nu såg man istället den delvis fallna muren och palats av smutsig marmor. Fontra Cilor som tidigare varit det Klavynska rikets huvudstad hade med rikets fall blivit en nedgången plats.

Eftersom man blivit både genomblöta och hungriga av färdvägen bestämde man sig för att spendera natten på "Sidenrevan" som var ett av stadens många värdshus och efter att ha bytt till torra kläder och gömt sina värdesaker på rummen beställde man varsitt kvällsmål i den väl slitna gäststugan.

När man som bäst satt och åt den något torftiga middagen hörde Radagast plötsligt en välbekant röst bakom sig. "Men titta vad bondkatten har släpat in! Radagast din gamla odåga!" Mannen var en långsmal figur klädd i mörk kappa och med ett brett leende som visade sig vara Radagast gamla vän Jhildarint från hans tid i HOXOH.

Några sedjlar mjöd senare lyckades Dyrgil hamna i gräl med en bondpojk som han av misstag tagit för bondflicka. Jhildarint frågade Radagast lite nyfiket vad som fört honom till denna del av ön och denne svarade undvikande att man endast befann sig på genomresa. Den misstänksamme Thurolf ställde (märkbart misstroende) främlingen mot väggen vilket uppfattades aningen oförskämt varpå Jhildarint tackade för sig och försvann hemåt.

Kommande morgon gav man sig iväg i gryningen även om Dyrgil lätt morrande redan förlorat sitt slaget mot den egna huvudvärken. Gårkvällens regn hade sedan några timmar haft uppehåll vilket hade gjort stigen till gravkummeln svår och lerig. Efter en långsam färd genom den djupa Fnosselskogen kom man fram till en glänta där en munk ropade förfärat åt sällskapet att hjälpa honom och att trollen tagit hans bröder tillfånga.

Den ständigt misstänksamme Thurolf steg av hästen och spände instinktivt en pil över bågsträngen. Samtidigt red de övriga två fram mot gläntan där munken direkt slet fram ett armborst och väste "Hit med mynten och hästarma, ANNARS!"

I samma sekund ven ett armborstlod genom luften och satte sig i ryggen på Thurolf. Radagasts häst stegrar sig och samtidigt som han själv genomborrades av en pil slog hästens hovar ett kraftigt slag mot rövarens huvud så dess nacke knäcktes. Dyrgil blir i samma stund träffad i benet av en tredje pil och föll i smärta till marken.

Samtidigt hade Thurolf snurrat runt. Hans stridstränade ögon fick direkt fokus på den rövare vars pil nu satt i hans ryggtavla och avlossade sin egen välriktade pil vilken träffade så att motståndarens arm blev obrukbar och fick honom att börja fly. En tredje skytt missade Thurolf med en hårsmån och fick strax till svar en välriktad och dödande pil i sin hals.

Samtidigt som Radagast lade en helande besvärjelse över Dyrgils skada slet Thurolf sitt bredsvärd och hann ifatt den flyende rövaren. Svärdet klöv luften precis bakom den flyende men i nästa hugg hade denne ingen chans. Thurolf gav honom det dödande hugget och återvände sedan irriterat till de andra. "Förbannade rövarpack" muttrade han medan Radagast lade magiska ramsor över hans sår.

Det var ännu förmiddag när de tre äventyrarna satt upp på sina hästar och fortsatte färden mot hertigens gravkummel...