Den vilsna frihetsrörelsen
Dyrgil och Steinar vandrade planlöst runt i den kyliga staden Arhem. Varför var värdshuset igenbommat och vart hade Radagast tagit vägen? Hade han kanske gett upp hoppet på dem och i desperation återvänt med svavelkonvojen söderut? Nere vid hamnkontoret kunde man dock konstatera att ingen med Radagasts namn eller utseende hade gått ombord på de avresta skeppen och man bestämde sig istället för att återvända till värdshuset för att finna ledtrådar till vart värdshusvärden befann sig, ifall han nu kände till något.
Redan tvärs över marknadsplatsen kunde man urskilja två figurer som stod och betraktade det stängda värdshuset och när man kom närmare gränden kände man till sin glädje igen Radagast. Mer förbluffad blev Dyrgil över att se den gripne Krilljon i prästens sällskap men just som man skulle göra de eftersökta uppmärksamma fick man syn på tre storvuxna män som innan någon hunnit reagera hade dragit huvor över ansiktena på de intet ont anande Radagast och Krilljon. I nästa sekund hade man slängt upp de kidnappade på en övertäckt vagn och började hastigt färdas bort genom staden. Dyrgil som inte räknade med mycket hjälp från den klene och oerfarne Steinar bestämde sig att istället för blodsspillan, förfölja släden för att se vad som var i görningen. Färden gick norrut och i utkanten av staden stannade man vid en gammal förfallen väderkvarn som verkade övergiven.
När förövarna släpat in de två fångarna och stängt dörren bakom sig vågade sig Dyrgil och Steinar upp på den snötäckta kulle där väderkvarnen låg. Genom en fönsterlucka som lämnats på glänt kunde man höra röster och när man kikade in såg man hur Radagast och Krilljon satt bakbundna på varsin pall. En man med ryggen mot fönstret ställde med skarp röst frågor till dem: ”Vilka är ni?”, ”Var är smuggellasten?”, ”Vart har ni gömt Rurik och varför mördade ni Guster?”. Ingen av männen på stolarna gjorde en min och Steinar skulle precis föreslå att man trots allt kanske borde lämna de båda fångarna åt sitt öde när han kände en skarp kniv mot strupen.
Efter att ha blivit infångade och därefter gjort Radagast och Krilljon sällskap i väderkvarnens nyblivna förhörskammare satte man Dyrgil, Radagast och Krilljon i ett mindre rum medan man fokuserade sin energi på den darrige yngligen. Trots de rådande omständigheterna var de tre vännerna glada att återförenas och man började berätta för varandra vad som hänt sedan man senast sågs.
Krilljon berättade om hur han efter gripandet i Mynd Mazuldre fördes med fångtransporten till svavellägret där man menade att det hela var ett misstag och att han inte var den som man först trott. Som ursäkt hade han förts till prokurator Gottard da Melse som lät honom övernatta till dess att man kunnat ordna upp situationen. Krilljon hade därefter sänt på Radagast som ett vittne på sin oskuld och denne hämtades in, under viss motvilja och protest innan han slutligen insåg att han fick eskort och själv inte var föremål för brottsutredning. Det kändes lite som allt börjat ordna upp sig fram tills man hade återvänt till värdshuset och förutom faktumet att det var reglat även blivit påhoppade bakifrån av de män som nu höll dem fångna.
Dyrgil var just i färd med att berätta om de mördade kmordamunkarna och varför Morgain inte längre fanns bland dem då han avbröts av kidnapparna. Tydligen hade Steinar brutit ihop redan vid hotet om att tvinga in hans händer mellan kvarnstenarna varpå han i gråtfylld panik hade redogjort för allt han kände till om vapenlasten, Rurik, Guster och därutöver fyllt på med berättelsen om isdruidernas öde.
När de bundna åter var samlade i kvarnhuset blev Radagast otålig och undrade vad som skulle ske härnäst och om deras herre prokuratorn beslutat om hur deras straff skulle utmätas. ”Prokuratorn? Herre? Den förbannade pestråttan! Den dagen han och hans män är döda är en stor dag!” förkunnade mannen utan att kunna hejda sin våldsamma ilska gentemot det Trakoriska riket. Dyrgil som suttit tyst sedan man återvänt fick nu en stark känsla av att mannen framför dem trots sin hårda framtoning inte var fientligt lagd och efter att han presenterat sig som Hæjmir – son av Ollach, förstod man snart att kidnapparna tillhörde motståndsrörelsen.
Efter att äventyrarna gemensamt, och utan hot om kvarnstenskrossade lemmar, redogjort för sin berättelse om smuggelvapnen och ännu en gång berättat att dessa nu fanns gömda på Gusters gård ansågs gruppen inte längre utgöra något hot och repen lossades. Hæjmir upprepade Ruriks tidigare berättelse om frihetsrörelsens kamp och de vapen som man väntat på men även att kampen nu var lönlös eftersom rörelsen nu mist alla sina ledarfigurer. Krilljon menade försiktigt att man gärna anslöt sig till Hæjmirs sak om man i gentjänst kunde vänta sig motsvarande hjälp i det ärende som först fört dem till ön.
Hæjmirs såg oförstående på honom innan Radagast plockade fram dolken Demens ur sin ränsel och höll upp den framför sig. ”Se här! Detta föremål är enligt legenden nyckeln till fornriket Cruri och det som genom ödets nyck fört oss hit”. Hæjmir tog dolken i sin hand och tittade frågande på den men när Demens vaknade till och började gestikulera blev han så förvånad att han släppte dolken i golvet så bladet satte sig i en golvbräda. Han försäkrade samtidigt att han aldrig hört talas om några fornriken på ön.
Efter noga övervägande bestämde man sig tillslut för att hjälpas åt att flytta smuggellasten från Gusters gård till ett bättre gömställe som Hæjmir sade sig känna till. Steinar som menade att han fått nog av äventyr för en livstid begav sig till shagulitkyrkan för att återförenas med den fagra Perrima och de övriga tog farväl och önskade honom all lycka i framtiden. Övriga begav sig tillbaka till Junkern Hildur och Hæjmir knackade på bakdörren på värdshusets innergård. Hildur själv var inte speciellt glad över att återse äventyrarna och började istället skälla ut dem för allt han ansåg att de ställt till med och som verkar vara anledningen att prokuratorn nu tagit hans levebröd. Efter att Hæjmir i korta drag förklarat läget för honom lugnade han sig något och lovade (hans skarpa ogillade av männen och hela smuggelhistorien till trots) att hjälpa dem med proviant och varma pälsar om de lovade att göra sitt bästa för att finna Rurik.
Kvällsmörkret hade åter lagt sig över staden och endast husens lyktor kastade fladdrande ljus när männen som ingått det nya förbundet gav sig iväg sydost mot Gusters gård, samma väg där Dyrgil, Steinar och den nu döde Morgain någon vecka tidigare mött snapphanarna. Ett kraftigt snöoväder skymde sikten men dragdjuret som färdats så många gånger förr mellan Arhem och gården drog släden rätt väg utan instruktioner från kusken. Några timmar efter midnatt siktade man slutligen den nedsläckta gården men allteftersom man kom närmare kände Dyrgil och Krilljon känslan av att vara iakttagna. Utan att kunna härleda varifrån eller från vem blickarna kom körde man in släden på gårdsplanen, öppnade dörrarna till ladugården och motade in släden och karsonoxen. Ett vaktschema gjordes upp och medan Krilljon tog första vakten lade sig övriga för att sova i det frusna höet.
Följande morgon hade det ostadiga vädret åter slagit om och ett stilla snöfall kom från den gråmulna himlen. Efter att Krilljon tagit en morgonrunda runt gården och konstaterat att allt verkade vara i sin ordning lastade man snabbt på smuggelgodset från lönnrummet under ladugården och gav sig sedan iväg. Någon timmes färd senare kunde man återigen känna känslan av att vara iakttagna och utan att rådfråga de övriga beslutade Hæjmir sig för att styra dragdjuret mot glaciären och genom att låta den klättra uppför glaciären, skaka av sig de eventuella förföljarna. Efter att karsonoxen avslutat den väldiga klättringen hoppade Krilljon av släden och kröp försiktigt tillbaka till glaciärens kant. Nedanför skymtade hans skarpsyn rörelser i ett snötäckt buskage varpå han gjorde tecken åt Hæjmir och pekade ut platsen där förföljaren befann sig.
Förargad över faktumet att någon faktiskt följt deras slädfärd reste sig Hæjmir instinktivt och med pilbågen riktad beordrade han med skarp röst varelsen i busken att ge sig tillkänna. Kokande av ilska över att gensvaret uteblev släppte han bågsträngen varpå pilen blixtsnabbt skar luften och borrade sig djupt in i huvudet på den vargman som strax föll död ur sitt gömställe.
Oron över att nu ha startat ett vendetta mot rikets snapphanar stegrade sig och eftersom man anade att fler vargmän kunde vara i antågande gav man sig snabbt vidare. Hæjmir ledde slädturen ner genom ett bergspass och efter ytterligare någon timmes färd stannade han ekipaget. Där mellan klipporna i ett buskage täckt av vitmossa visade han grottan som tidigare varit gömställe för honom själv och hans älskade Selisia under tiden innan kriget. Efter att lasten snart var undangömd och ansågs i tryggt förvar tog man den tomma släden ner till den närliggande marjuriska byn Bethra Zur där Hæjmir genom sin far var godvän med byäldsten. Man blev vänligt mottagna och bjöds både mat och husrum vilket man tacksamt accepterade eftersom dagsljuset snart försvunnit. Efter en välsmakande middag med senaste byskvallret som tillbehör lämnades man, som den marjuriska seden förespråkar, ensamma vid elden.
Hæjmir som nu börjat lita mer på sällskapet berättade att han av Hildur fått höra om några försupna soldater på värdshuset som berättat om hur man funnit blodiga kvarlevor av en människa i skogsbrynet där Guster och Rurik lämnat släden. Kvarlevorna visade sig efter en noggrann undersökning av rikets fältskär - Sulidon Rumperlak, tillhöra Guster medan det fortfarande inte fanns ett spår efter Rurik. Hæjmir hade nu svurit inför Ruriks far Hildur att göra allt i sin makt för att finna sonen men han insåg samtidigt att man inte hade minsta ledtråd. Radagast som under dagen suttit för sig själv ifrågasatte nu Krilljons situation och hans förklaring om hur han undsluppit fånglägret. Var han rentav i maskopi med trakorierna och hade köpt sin frihet genom att förråda gruppen? Hæjmir biföll Radagast i dennes anklagelser och först efter att Radagast råkat nämna shagulitkyrkan tystnade han och vände sig mot Radagast. ”Var snäll och nämn aldrig mörkermännen igen” sade han, mer som en varning än en önskan. Radagast som efter flera dagars gemenskap med prästinnan Listeria i sjukstugan inte kunde motstå frestelsen att påpeka sina nyblivna vänskapsband inom shagulitkyrkan resulterade i att ett kraftigt gräl utbröt. Inte ens Dyrgils byte av samtalsämne till hur Didra fördes bort och antagligen dödats av draken Blatifagus lyckades stilla osämjan. Radagast försvann ursinnig ut för att svalka bort irritationen i vinterkylan. Han tittade på Demens som oberörd låg och snarkade i hans bälte. ”Imorgon är dags att avsluta det vi påbörjat – dags att finna Cruri!” tänkte han för sig själv innan han gick in till den väntande sängen.
Redan tvärs över marknadsplatsen kunde man urskilja två figurer som stod och betraktade det stängda värdshuset och när man kom närmare gränden kände man till sin glädje igen Radagast. Mer förbluffad blev Dyrgil över att se den gripne Krilljon i prästens sällskap men just som man skulle göra de eftersökta uppmärksamma fick man syn på tre storvuxna män som innan någon hunnit reagera hade dragit huvor över ansiktena på de intet ont anande Radagast och Krilljon. I nästa sekund hade man slängt upp de kidnappade på en övertäckt vagn och började hastigt färdas bort genom staden. Dyrgil som inte räknade med mycket hjälp från den klene och oerfarne Steinar bestämde sig att istället för blodsspillan, förfölja släden för att se vad som var i görningen. Färden gick norrut och i utkanten av staden stannade man vid en gammal förfallen väderkvarn som verkade övergiven.
När förövarna släpat in de två fångarna och stängt dörren bakom sig vågade sig Dyrgil och Steinar upp på den snötäckta kulle där väderkvarnen låg. Genom en fönsterlucka som lämnats på glänt kunde man höra röster och när man kikade in såg man hur Radagast och Krilljon satt bakbundna på varsin pall. En man med ryggen mot fönstret ställde med skarp röst frågor till dem: ”Vilka är ni?”, ”Var är smuggellasten?”, ”Vart har ni gömt Rurik och varför mördade ni Guster?”. Ingen av männen på stolarna gjorde en min och Steinar skulle precis föreslå att man trots allt kanske borde lämna de båda fångarna åt sitt öde när han kände en skarp kniv mot strupen.
Efter att ha blivit infångade och därefter gjort Radagast och Krilljon sällskap i väderkvarnens nyblivna förhörskammare satte man Dyrgil, Radagast och Krilljon i ett mindre rum medan man fokuserade sin energi på den darrige yngligen. Trots de rådande omständigheterna var de tre vännerna glada att återförenas och man började berätta för varandra vad som hänt sedan man senast sågs.
Krilljon berättade om hur han efter gripandet i Mynd Mazuldre fördes med fångtransporten till svavellägret där man menade att det hela var ett misstag och att han inte var den som man först trott. Som ursäkt hade han förts till prokurator Gottard da Melse som lät honom övernatta till dess att man kunnat ordna upp situationen. Krilljon hade därefter sänt på Radagast som ett vittne på sin oskuld och denne hämtades in, under viss motvilja och protest innan han slutligen insåg att han fick eskort och själv inte var föremål för brottsutredning. Det kändes lite som allt börjat ordna upp sig fram tills man hade återvänt till värdshuset och förutom faktumet att det var reglat även blivit påhoppade bakifrån av de män som nu höll dem fångna.
Dyrgil var just i färd med att berätta om de mördade kmordamunkarna och varför Morgain inte längre fanns bland dem då han avbröts av kidnapparna. Tydligen hade Steinar brutit ihop redan vid hotet om att tvinga in hans händer mellan kvarnstenarna varpå han i gråtfylld panik hade redogjort för allt han kände till om vapenlasten, Rurik, Guster och därutöver fyllt på med berättelsen om isdruidernas öde.
När de bundna åter var samlade i kvarnhuset blev Radagast otålig och undrade vad som skulle ske härnäst och om deras herre prokuratorn beslutat om hur deras straff skulle utmätas. ”Prokuratorn? Herre? Den förbannade pestråttan! Den dagen han och hans män är döda är en stor dag!” förkunnade mannen utan att kunna hejda sin våldsamma ilska gentemot det Trakoriska riket. Dyrgil som suttit tyst sedan man återvänt fick nu en stark känsla av att mannen framför dem trots sin hårda framtoning inte var fientligt lagd och efter att han presenterat sig som Hæjmir – son av Ollach, förstod man snart att kidnapparna tillhörde motståndsrörelsen.
Efter att äventyrarna gemensamt, och utan hot om kvarnstenskrossade lemmar, redogjort för sin berättelse om smuggelvapnen och ännu en gång berättat att dessa nu fanns gömda på Gusters gård ansågs gruppen inte längre utgöra något hot och repen lossades. Hæjmir upprepade Ruriks tidigare berättelse om frihetsrörelsens kamp och de vapen som man väntat på men även att kampen nu var lönlös eftersom rörelsen nu mist alla sina ledarfigurer. Krilljon menade försiktigt att man gärna anslöt sig till Hæjmirs sak om man i gentjänst kunde vänta sig motsvarande hjälp i det ärende som först fört dem till ön.
Hæjmirs såg oförstående på honom innan Radagast plockade fram dolken Demens ur sin ränsel och höll upp den framför sig. ”Se här! Detta föremål är enligt legenden nyckeln till fornriket Cruri och det som genom ödets nyck fört oss hit”. Hæjmir tog dolken i sin hand och tittade frågande på den men när Demens vaknade till och började gestikulera blev han så förvånad att han släppte dolken i golvet så bladet satte sig i en golvbräda. Han försäkrade samtidigt att han aldrig hört talas om några fornriken på ön.
Efter noga övervägande bestämde man sig tillslut för att hjälpas åt att flytta smuggellasten från Gusters gård till ett bättre gömställe som Hæjmir sade sig känna till. Steinar som menade att han fått nog av äventyr för en livstid begav sig till shagulitkyrkan för att återförenas med den fagra Perrima och de övriga tog farväl och önskade honom all lycka i framtiden. Övriga begav sig tillbaka till Junkern Hildur och Hæjmir knackade på bakdörren på värdshusets innergård. Hildur själv var inte speciellt glad över att återse äventyrarna och började istället skälla ut dem för allt han ansåg att de ställt till med och som verkar vara anledningen att prokuratorn nu tagit hans levebröd. Efter att Hæjmir i korta drag förklarat läget för honom lugnade han sig något och lovade (hans skarpa ogillade av männen och hela smuggelhistorien till trots) att hjälpa dem med proviant och varma pälsar om de lovade att göra sitt bästa för att finna Rurik.
Kvällsmörkret hade åter lagt sig över staden och endast husens lyktor kastade fladdrande ljus när männen som ingått det nya förbundet gav sig iväg sydost mot Gusters gård, samma väg där Dyrgil, Steinar och den nu döde Morgain någon vecka tidigare mött snapphanarna. Ett kraftigt snöoväder skymde sikten men dragdjuret som färdats så många gånger förr mellan Arhem och gården drog släden rätt väg utan instruktioner från kusken. Några timmar efter midnatt siktade man slutligen den nedsläckta gården men allteftersom man kom närmare kände Dyrgil och Krilljon känslan av att vara iakttagna. Utan att kunna härleda varifrån eller från vem blickarna kom körde man in släden på gårdsplanen, öppnade dörrarna till ladugården och motade in släden och karsonoxen. Ett vaktschema gjordes upp och medan Krilljon tog första vakten lade sig övriga för att sova i det frusna höet.
Följande morgon hade det ostadiga vädret åter slagit om och ett stilla snöfall kom från den gråmulna himlen. Efter att Krilljon tagit en morgonrunda runt gården och konstaterat att allt verkade vara i sin ordning lastade man snabbt på smuggelgodset från lönnrummet under ladugården och gav sig sedan iväg. Någon timmes färd senare kunde man återigen känna känslan av att vara iakttagna och utan att rådfråga de övriga beslutade Hæjmir sig för att styra dragdjuret mot glaciären och genom att låta den klättra uppför glaciären, skaka av sig de eventuella förföljarna. Efter att karsonoxen avslutat den väldiga klättringen hoppade Krilljon av släden och kröp försiktigt tillbaka till glaciärens kant. Nedanför skymtade hans skarpsyn rörelser i ett snötäckt buskage varpå han gjorde tecken åt Hæjmir och pekade ut platsen där förföljaren befann sig.
Förargad över faktumet att någon faktiskt följt deras slädfärd reste sig Hæjmir instinktivt och med pilbågen riktad beordrade han med skarp röst varelsen i busken att ge sig tillkänna. Kokande av ilska över att gensvaret uteblev släppte han bågsträngen varpå pilen blixtsnabbt skar luften och borrade sig djupt in i huvudet på den vargman som strax föll död ur sitt gömställe.
Oron över att nu ha startat ett vendetta mot rikets snapphanar stegrade sig och eftersom man anade att fler vargmän kunde vara i antågande gav man sig snabbt vidare. Hæjmir ledde slädturen ner genom ett bergspass och efter ytterligare någon timmes färd stannade han ekipaget. Där mellan klipporna i ett buskage täckt av vitmossa visade han grottan som tidigare varit gömställe för honom själv och hans älskade Selisia under tiden innan kriget. Efter att lasten snart var undangömd och ansågs i tryggt förvar tog man den tomma släden ner till den närliggande marjuriska byn Bethra Zur där Hæjmir genom sin far var godvän med byäldsten. Man blev vänligt mottagna och bjöds både mat och husrum vilket man tacksamt accepterade eftersom dagsljuset snart försvunnit. Efter en välsmakande middag med senaste byskvallret som tillbehör lämnades man, som den marjuriska seden förespråkar, ensamma vid elden.
Hæjmir som nu börjat lita mer på sällskapet berättade att han av Hildur fått höra om några försupna soldater på värdshuset som berättat om hur man funnit blodiga kvarlevor av en människa i skogsbrynet där Guster och Rurik lämnat släden. Kvarlevorna visade sig efter en noggrann undersökning av rikets fältskär - Sulidon Rumperlak, tillhöra Guster medan det fortfarande inte fanns ett spår efter Rurik. Hæjmir hade nu svurit inför Ruriks far Hildur att göra allt i sin makt för att finna sonen men han insåg samtidigt att man inte hade minsta ledtråd. Radagast som under dagen suttit för sig själv ifrågasatte nu Krilljons situation och hans förklaring om hur han undsluppit fånglägret. Var han rentav i maskopi med trakorierna och hade köpt sin frihet genom att förråda gruppen? Hæjmir biföll Radagast i dennes anklagelser och först efter att Radagast råkat nämna shagulitkyrkan tystnade han och vände sig mot Radagast. ”Var snäll och nämn aldrig mörkermännen igen” sade han, mer som en varning än en önskan. Radagast som efter flera dagars gemenskap med prästinnan Listeria i sjukstugan inte kunde motstå frestelsen att påpeka sina nyblivna vänskapsband inom shagulitkyrkan resulterade i att ett kraftigt gräl utbröt. Inte ens Dyrgils byte av samtalsämne till hur Didra fördes bort och antagligen dödats av draken Blatifagus lyckades stilla osämjan. Radagast försvann ursinnig ut för att svalka bort irritationen i vinterkylan. Han tittade på Demens som oberörd låg och snarkade i hans bälte. ”Imorgon är dags att avsluta det vi påbörjat – dags att finna Cruri!” tänkte han för sig själv innan han gick in till den väntande sängen.
Kommentarer
Trackback
