I skuggan av Trakorien

Det hade hunnit bli mörkt när Hæjmir återvände till fångbaracken på den lilla holmen i svavelträsket. Ormtunga kunde berätta att Dyrgil blivit hämtad av några fångvaktare ungefär samtidigt som Hæjmir själv gått för att möta Selisia. Man anade att den stackars dvärgen just nu befann sig i en värld av smärta eftersom lägrets förhörsman visste mycket väl hur man fick de tystlåtna att sjunga ut i både smärta och sanningar. Ormtunga kunde också stärka misstankarna om att galningen som muckat gräl kvällen innan varit ett trick från Abrelax för att komma åt Hæjmir eftersom det ryktades att slavdrivaren tillfälligt hade benådat dåren från isoleringen i just detta syfte.

Det fanns för tillfället inte mycket att göra, så Hæjmir satte sig i ett hörn och knaprade på kvällens portion av torr brödbit. Robur kom och satte sig bredvid och frågade vad som hänt inne hos ”doktorn” eftersom Hæjmir fortfarande såg relativt välmående ut. Han berättade också att han och Gistacki fått misstankar om att någon av fångarna i hemlighet övervakade de övriga på order av lägrets fångvaktare.

Hæjmir hann inte fundera mer över detta då dörren vräktes upp och några män i vaktstyrkan stövlade in och i nästa sekund släpades han över till en barack på den större holmen där en uniformsklädd man stod och väntade tillsammans med en väderbiten äldre man i grå ylledräkt.

Mannen i uniform tog till orda: ”Jag vet inte om vi träffats tidigare. Mitt namn är Praanz da Kaelve, Arhems tillförordnade storhird i det trakoriska rikets tjänst. Ni behöver inte göra er besvär med en presentation eftersom jag redan vet vem ni är. Hæjmir da Ollach, son till den marjuriske rådherren Guzier da Ollach och den man som mina källor uppger är ledare av de marjuriska rebellerna”.

Hæjmir gjorde sitt bästa för att låta oförstående men Da Kaelve visade sig säker på sin sak och fortsatte: ”Mina källor är högst tillförlitliga samt består både i iakttagelser från mina spioner och i uppgifter från er vän som nyss givit vika för era gemensamma förehavanden. Jag kanske förresten skall tillägga att er vän Selisia da Melse tydligen riskerat sin säkerhet för ert välbefinnande vilket för mig ses egendomligt om än chockerande för en trakorisk adelskvinna i hennes ställning. Ni bör vara medveten om att hon för sin olovliga vistelse i kolonins fångläger satts i husarrest på garnisonen”.

”Låt mig nu komma till saken. Vi har hamnat i en situation där ett annalkande hot gjort att båda sidors intressen gällande öns styre måste tvingas åt sidan. Medan vi talar tågar från sumpmarkerna i nordväst en ansenlig trupp odöda i riktning mot Arhem. Denna fiende bör ses som gemensam och mångfaldigt viktigare än det groll som upplevs mellan trakorier och marjurer. Jag tror vi båda är överens om att staden måste räddas till varje pris och jag är därför beredd att hitta en diplomatisk kompromiss på våra inbördes stridigheter. Detta innebär också att hela ärendet gällande frihetsrörelsen fallit i ett annat ljus och att de straff som utdömts för er riksfientliga verksamhet genast benådas mot villkoret att er rörelse stödjer stadens försvar. Detsamma gäller alla anklagelser mot er vän Selisia da Melse”.

Hæjmir funderade en stund och lät därefter försiktigt en halvsanning göra gällande att han själv inte var den ledare som Da Kaelve talade om men att han med sitt kontaktnät kunde nå fram med budskapet och förhoppningsvis få frihetsrörelsen att lyssna till erbjudandet. Gällande Da Kaelves kompromiss bestämde man tillsammans att ett dokument skulle utformas där marjurerna tillskrevs samma rättigheter som trakorierna och att de båda folken skulle betraktas lika inför lagen. Svaveltillgångarna skulle dock fortsätta att tillfalla ockupationsmakten.

Samtalet avbröts plötsligt av en blek Nin Hallaska som stormade in för att meddela att de odöda hade siktats nära fånglägret. Da Kaelve vände sig om till Hæjmir och räckte honom ett svärd. ”Kan jag räkna med Er?” frågade han allvarsamt och fick en nick till svar samtidigt som Hæjmir greppade svärdet och alla utom den äldre mannen begav sig ut ur baracken till den plats där de odöda siktats.

Nere vid träskpråmarna hade en klunga fångvaktare samlats och såg skräckslagna hur kroppen från den ihjälskjutne fången på dagarna före nu hade rest sig ur träsket och sakta rörde sig mot dem. Utan att lägga märke till fler odöda gav Praanz order till några vakter som motvilligt gav sig ut och nedgjorde den återväckta kroppen. Hæjmir anade direkt att den odöde inte var kopplad till de trupper som tågade mot staden men avslöjade inget om denna tanke för någon.

De båda männen återvände nu till baracken och Da Kaelve förklarade de senaste veckornas händelser som börjat med att man jagat en vagnslast smuggelvapen ute i vildmarken men hur dessa kom undan. Vidare hade man stött på kvarlevorna från den döde Guster Svartskäkta inte långt från platsen och konstaterad att han bokstavligen blivit sliten i stycken av något okänd rovdjur. Man hade därpå sänt ett förband av rikets elitsoldater ”snapphanarna” till Kmordadruidernas kloster på berget Biletand för att se om smugglarna synts till där och fann då klostret öde och fyllt av blodspår. Något fruktansvärt måste hänt dessa druider och eventuellt kanske smugglarna hade något med saken att göra. På återvägen till Arhem hade snapphanarna funnit en av kmordas druider,  irrandes omkring i den frusna vildmarken, svårt nedkyld och med blodiga kläder. Druiden var så illa medtagen att han ej gick att höra om de övriga druidernas öde och placerades därför i ett rum på garnisonen under sträng bevakning i väntan på att han återvände till fullt medvetande.

Därtill berättade Da Kaelve hur primus prokuratorn Gottard da Melse blivit offer för vad som antogs vara medlemmar ur den fruktade mördarsekten Rhabdo Rana – den strimmiga grodans syskonskap. Bevis för detta var det signum som mördarna brukade lämna hos sina måltavlor, en liten stengroda och som man också funnit vid kroppen. Hæjmir minns plötsligt hur han som liten hört talas om Rhabdo Rana i gamla sagor från ön Trinsmyra som både hans ätt och den ökända sekten härstammade ifrån. Dessa listiga mördare lyckades så gott som alltid nå sina tilltänkta offer vare sig de var enkla och omedvetna eller förvarnade, mäktiga män som skyddades av både murar och enorma vaktstyrkor.

Avslutningsvis redogjorde Da Kaelve för det brölande ljudet som kommit från samma område från vilket den odöda hären nu kom tågande, Arhems begravningsplats som man blivit tvungna att spärra av sedan benen från de döda fått liv och sist men inte minst den odöde konungens entré på värdshuset i staden som trots alla försök att behålla lugnet, nu skapat tumult bland invånarna.

Som ytterligare ett tecken på Hæjmirs ställningstagande presenterade nu Da Kaelve den äldre mannen som hela tiden stått tyst och betraktat männen. Abenazer, som mannen hette, var en kringvandrande präst i sanningsguden Shamashs tjänst och genom att svära en ed hos denne så skulle eventuella svek få drastiska konsekvenser. Hæjmir hade ryktesvägen hört talas om ön Stegos i söder som svek gudens löfte och sedan dess förmörkats. Ingen hade heller hört något från befolkningen eftersom farvattnet kring ön inte längre bar några farkoster. Tveksam lät sig Hæjmir slutligen övertalas varpå Abenazer fullgjorde ritualen och nickade åt Da Kaelve. Ett bud gick genast iväg till garnisonen om att frige Selisia samtidigt som några vakter hämtade den förvirrade Dyrgil och försåg både honom och Hæjmir med deras fråntagna utrustning.

Precis innan man skulle bege sig avbröt Praanz da Kaelve ännu en gång och ville höra berättas om de oegentligheter vid fånglägret som Selisia da Melse givit honom uppgifter om.  Hæjmir förklarade i korta drag vad han sett utspela sig mellan den förklädde shaguliten och lägrets egen Rumperlak. Da Kaelve såg bekymrade ut och frågade om han verkligen var säker på att det var shaguliternas språkrör - Malek Mangus, som han iaktagit. ”Det kommer bli liv om vi ger oss på shaguliterna” grinade Da Kaelve och förklarade hur dessa fritänkare lyckats nästla sig in vid det trakoriska hovet vilket gjorde ärendet än mer besvärande. ”Låt mig undersöka saken närmare” sade han innan de tog farväl.

Lyckliga över att äntligen vara fria begav sig Hæjmir och Dyrgil med Abernazer i släptåg ut genom porten på fånglägret men inte förrän Hæjmir ropat ett hånfullt avsked till den snopne Abrelax. Da Kaelve hade propsat på att Abenazer skulle göra dem sällskap, om inte annat för att påminna Hæjmir om hans förplitelser, vilket också skedde trots visst missnöje från de båda frigivna. Just som den tidiga morgonsolen steg över glaciärisen stannade de tre männen utanför sjukstugan och insåg samtidigt att man varit vakna hela natten. Dyrgil knackade på för att få sina sår omplåstrade medan Hæjmir och Abenazer begav sig tillbaka till Junker Hildur i hopp om att stöta på de övriga i sällskapet.

Trots den tidiga morgonen var det full fart på värdshusets gäster. Hæjmir fick snabbt tag på Steinar och fick veta att Radagast hämtats upp för några dagar sedan av en shagulit i benmask som tydligen kallades Malek Mangus. Sedan dess hade han inte sett röken av honom men antog att han som vanligt spenderade sin tid i sjukstugan hos behövande. Dessutom hade patienterna som Radagast tagit om hand på värdshuset tillfrisknat och begett sig hemåt. Eftersom man lämnat Dyrgil på sjukstugan var Hæjmir säker på att han mött Radagast och redan meddelat honom om deras frigivning. Undertiden gick han för att leta upp Hildur och när de båda männen tillfälligt lyckats skaka av sig Abenazer och satt sig i ett avskiljt rum förklarade Hæjmir hur läget förändrats och hur konflikten nu stod mot odöda och inte trakorierna som man istället blivit tvungna att alliera sig med. Hildur tyckte hela historien lät befängd men efter att ha fått förklarat hur trakorierna inte verkade ligga bakom Ruriks försvinnande samt blivit påmind om den odöde kung Ottar som tidigare raserat hans värdshus i jakt på sina kungaklenoder så insåg han, precis som Hæjmir att detta kanske trots allt var den enda utvägen. Hæjmir hade just bett Hildur ordna med en transport till Bethra Zur när Selisia gjorde entré på värdshuset. Efter diverse ömhetsbetygelser förklarade Hæjmir kortfattat att hon skulle färdas med honom till den gamla dvärgstaden snarast varpå hon begav sig tillbaka till sitt hem på garnisonen för att packa det för en trakorisk adelskvinna mest nödvändiga.

Den trötte Hæjmir hann bara vila några timmar innan en grupp trakoriska soldater dök upp och meddelade att Praanz da Kaelve önskade tala med honom igen. Misstänksam över att åter eskorteras till fånglägret gav han Hildur i uppdrag att fortskrida med ursprungsplanen om han själv skulle bli uppbunden i tråkigheter.  Han gav också Steinar i uppdrag att bege sig till sjukstugan för att hämta Dyrgil och Radagast.

Väl tillbaka i fånglägret hos Da Kaelve förklarade denne hur han nu hunnit undersöka ärendet närmare gällande Rumperlak och Malek Mangus. Rikets utsända i staden hade bekräftat att något skumt var i görningen mellan de två herrarna och han hade därför bestämt sig för att plocka in Rumperlak på förhör. Innan dess behövde han emellertid vara säker på att man verkligen talade om samme person och hade därför kallat på Hæjmir för att peka ut den misstänkte. Ute på gårdsplanen hade Nin Hallaska undertiden samlat lägrets anställda. Hæjmir hade inte sett Rumperlak den natt mötet med Malek Mangus ägde rum men kunde trots det koppla rösten till ansiktet på den man som Selisia kallat Rumperlak när de två träffats i fånglägret under gårdagen. Utan minsta tvekan pekade han på den kortväxte och bleke mannen med slappa köttiga kinder. Da Kaelve gjorde genast tecken till några soldater och röt: ”Grip Rumperlak! Det är en order!”.

Da Kaelve förde Rumperlak tillbaka till baracken där han tillsammans med Hæjmir och den passive och iakttagande Abenazer genomförde ett kort och skarpt förhör på den darrige och påkomne drogmakaren. Denne erkände nästan ögonblickligen hela affären och hur han sålt några tunnor Zombin till shaguliten. Han förklarade även kortfattat hur drogen, som även gick under namnet gallsörpa, användes för att göra fångarna i lägret viljelösa och likgiltiga.

Da Kaelve insåg att man nu var tvungna att handla och sände Hæjmir och Abenazer med en grupp soldater till sjukstugan för att leta rätt på shaguliten. Halvvägs till inrättningen möttes de av den småspringande Steinar som förde med sig budet att han träffat Dyrgil i sjukstugan men att Radagast inte gick att finna någonstans. Oroliga över vad som hänt deras vän begav man sig åter dit och informerades om att Malek Mangus tog emot besöket på sitt kontor. Hæjmir kände sig högst olustig att behöva vistas i sektfolkets lokaler men höll sig ändå lugn då man klev in för att möta den maskerade shaguliten som satt vid ett välstädat skrivbord.

På frågan vart deras försvunne vän Radagast tagit vägen fick de svaret att Malek Mangus tyvärr inte kände igen namnet eller beskrivningen av denne man och trots att man förklarade hur Radagast många gånger besökt och tjänstgjort i sjukstugan så kunde shaguliten inte dra sig till minnes att han mött honom. Hæjmir menade att man hade vittne på att Radagast blivit hämtad nere på värdshuset men även detta förnekade shaguliten. ”Om ni inte hade något mer på hjärtat så måste jag nog be er att gå nu” ursäktade sig Malek Mangus utan ett spår av medkänsla för besökarnas ärende.

Hæjmir blev förundrad över shagulitens kyliga attityd men fann sig snabbt och började istället förhöra sig om de tunnor zombin som olagligen inhandlats hos Rumperlak. Malek Mangus svarade inte på frågan utan hänvisade till att han endast diskuterade detta ärende med storhirden vilket ledde till att Hæjmir kom att utnyttja sin arresteringsorder på shaguliten.

Shaguliten reste sig från skrivbordet och förklarade att han skulle följa med frivilligt men påpekade också att det skulle straffa sig att motarbeta hans viktiga sysslor eftersom han i egenskap av sin roll som shaguliternas språkrör i Arhem stod under den trakoriska Kejsarinnan Heneguyas beskydd.

Efter att ha återvänt med Malek Mangus till baracken i fånglägret där även Praanz da Kaelve gjorde dem sällskap började man återigen förhöra shaguliten. Gällande den illegala handeln med Rumperlak förklarade Malek Mangus att han förutsatt att Herr Rumperlak, en man med förtroendepost inom rikets fångläger hade bättre moral än att sälja sådant som inte tillhörde honom och att han givetvis förutsatt att godset varit del av hans privata egendom.  På frågan om vad shaguliten hade för användning av zombinet  svarade han skarpt att shaguliterna använde preparatet i sin forskning men att han inte ville tråka ut någon med detaljer eftersom det varken  var något som utomstående hade att göra med eller skulle förstå sig på.

När frågorna ännu en gång berörde den försvunne Radagast ilsknade shaguliten till och gjorde gällande att han redan besvarat dessa frågor. Han påpekade pånytt hur han varken kände igen namnet eller beskrivningen av Kafrilerprästen och ifrågasatte hur man kunde vara så säkra på att Radagast inte försvunnit av egen fri vilja. Förhöret avslutades kort därefter och eftersom man inte hade tillräckligt med bevis för att fängsla Malek Mangus släpptes han iväg. Utanför uppstod ett mindre gräl just som shaguliten lämnat baracken och när Hæjmir rusade ut fick han se hur Malek Mangus träffat på Rumperlak och spottat en grönaktig loska i ansiktet på den skvallrande drogmakaren. Han återvände därefter in igen och bestämde sig tillsammans med den bekymrade Da Kaelve för att sätta Malek Mangus under bevakning.

Hæjmir och Abenazer återvände därefter till värdshuset dit Dyrgil och Steinar nu återvänt. Snart dök även Selisia upp med sin packning och tillsammans med Hildur gav sig sällskapet iväg mot grottan där man gömt vapenlasten flera veckor tidigare. Efter att man lastat ombord det gömda godset på den numera trånga släden begav man sig till den närliggande byn Bethra Zur där de övriga rådherrarna hade samlats med sina stridsdugliga män. Samtidigt som vapnen delades ut till männen så samlade Hæjmir och Hildur de andra rådherrarna i en stuga där de förklarade det förändrade läget och hur Praanz da Kaelve lovat öns marjurer samma rättigheter som trakorierna mot deras stöd i det stundande angreppet mot Arhem. Förvånad märkte Hæjmir hur rådherrarna anslöt sig till saken utan någon ansträngande övertalning och han kunde inte inte låta bli att undra om det var i rädslan för att gå samma öde till mötes som den halshuggne rådherren från Muur.

Hæjmir  gick därefter för att ta farväl av sin älskade Selisia som nu krävde en förklaring på vad som egentligen var i görningen. När han förklarade att Arhem väntade ett anfall från en armé av vandöda soldater greps hon av fasa och berättade hur hon inte insett att staden var i fara och hur hon tills vidare lämnat sin son hos tjänstefolket på garnisonen. Hæjmir bedrövades av nyheterna att hans Selisia fått barn med en annan man men blev i nästa stund lycklig av att höra hur barnet var hans eget och hade fötts något halvår efter att de skiljts åt men att hennes man Gottard låtit henne behålla barnet och för att undvika några pinsamheter gjort gällande att sonen som döptes till Ulvric var deras.

Hæjmir  lovade att föra pojken i säkerhet och begav sig kort därefter iväg. I sällskap av den brokiga skaran av yrkeskrigare och bönder som tillsammans tidigare kallats för frihetskämpar tågade man nu mot Arhem och det ödestigna mötet med den odöda krigshären från Cruri.